Danmark: Övervikt för röda blocket

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 26 juni, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 7,3 procent
Venstre 17,1 procent
Dansk Folkeparti 20,1 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Regerande borgerliga Venstre får även i den här undersökningen anmärkningsvärt lågt stöd. Vore det här ett valresultat skulle det röda blocket få 50,4 procent och 89 mandat, det blå blocket 49,1 procent och 86 mandat.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 7,3 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 20,0 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Sommar i P1 med Gunhild Stordalen

Jag har ett tidigare år hört ett Sommar-program med den stenrike norske hotellkungen Petter Stordalen och blev då imponerad av hans politiska radikalism och miljöengagemang – den som är intresserad kan hitta det här med hjälp av bloggens sökfunktion.

Lika frågande om var han stod var, åtminstone till att börja med, hon som skulle blir Gunhild Stordalen. Gunhild pluggade för att liksom sin mor bli läkare och blev tidigt starkt miljöengagerad. Mat, hälsa och miljö har sedan stått i fokus för hennes aktiviteter, och tillsammans med maken (och med hans pengar) har hon grundat stiftelser för att få oss och världen att gå i rätt riktning. Dessutom har paret Stordalen gjort konkreta saker för miljö, hälsa och nyttigare mat genom förändringar i den hotellkedja – Skandinaviens största – som Petter har byggt upp.

I Norge har Petter Stordalen gjort sig känd också genom att uppenbart vara arbeiderpartisympatisör – han har till och med talat på Första maj. Det hindrade inte Gunhild Stordalen från att i sitt Sommar-program i dag ge en känga åt Sveriges landsbygdsminister Sven-Erik Bucht för hans ganska reservationslösa försvar av fortsatt köttproduktion.

Under en mycket stor del av sitt sommarprogram var Gunhild Stordalen den outtröttliga miljökämpe hon är känd för att vara.

Men redan den som har sett bilder av den här före detta modellen med avrakat hår förstår, att det också finns en annan sida av hennes liv, något som faktiskt hotar hennes liv.

Hon är offer för en dödlig sjukdom som man hittills inte har lyckats hitta bot för, systemisk sklerodermi, och Gunhild Stordalen berättade både om att en lång och plågsam behandling först såg ut att ge resultat och om att sjukdomen sen kom tillbaka med full kraft, kanske till och med mer än så. Men hon har inte gett upp, och möjligen finns det mer effektiva behandlingsmetoder.

Jag lyssnade också på det här programmet tillsammans med hustrun, som inte minst för att hon är före detta miljöminister delar många av Gunhild Stordalens strävanden och mål.

Men i ett avseende gillade hon inte det här Sommar-programmet, Gunhild Stordalens musikval.

Inte så att heller jag älskar allt hon spelade, men jag är mer bekant med till exempel Beyoncé, Avicii, Michael Jackson, Justin Timberlake, Timbuktu och Katrina & The Waves (”Walking On Sunshine”). Och kanske finns det en speciell och begriplig förklaring till musikvalet. Genom att genomgående spela snabb, rytmisk och dansant musik ville kanske Gunhild Stordalen ge uttryck för sin livsvilja.

Ísland: Oddný G Harðardóttir ny ledare för Socialdemokraterna

Som, mer i förbigående, framgick av föregående bloggtext om Ísland, har Socialdemokraterna, Samfylkingin (Samlingsfronten), vid sin kongress i början av juni valt ny partiledare. Eftersom det fanns flera kandidater, behövdes det flera valomgångar, men valet avslutades med att Oddný G Harðarðóttir´med 59,9 procent av rösterna hade valts till ordförande.

Hon har suttit i Alltinget sedan 2006 och har en kort period varit finansminister men är kanske ännu mer känd i egenskap av lokalpolitiker i Garður.

Politiskt står hon den förra, vänsterinriktade partiordföranden Jóhanna Sigurðardóttir nära, och utöver att vilja skärpa partiets vänsterprofil vill hon också bredda partiet utanför Reykjavík.

I och med det här valet har Socialdemokraterna gjort ett medvetet vägval – den nu avgående, om man så vill avsatte, partiledaren Árni Páll Árnason var en utpräglad mittenpolitiker, och hur det nu än går för den nya partiledaren, var ju partiet under Árnasons ledning allt närmare avgrundens rand.

Som jag förstår saken, förnyade kongressen parti-VUt i samma anda. Till ny vice ordförande valdes Logi Einarsson från Akureyri, till partisekreterare Óskar Steinn Ómarsson och till ordförande för partiets verkställande utskott valdes Heiða Björg Hilmisdóttir.

Banden till fackföreningsrörelsen hoppas man förnya genom ytterligare någon personrekrytering.

Siktet är inställt på att steg för steg lyfta opinionsstödet till partiet inför höstens val.

Ísland: Nytt nyliberalt högerparti vinner terräng

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Statsminister Gunnlaugsson hamnade i våras i ett orkanliknande blåsväder, sedan media hade avslöjat, att han och hans hustru hade gömt undan pengar i ett skatteparadis i Karibien. Han har förnekat att han skulle ha gjort något olagligt och sa, att han skulle sitta kvar på posten som statsminister, men avdelningar i hans eget parti och ungdomsförbund samt desamma i koalitionspartnern krävde hans avgång, allt detta under det att jättestora demonstrationer med kanske så mycket som 20.000 deltagare genomfördes utanför Alltinget

Statsministern retirerade först så långt, att han sa, att han skulle ta time out. Nästa steg var att be presidenten, Ólafur Ragnar Grimsson med politisk bakgrund i koalitionspartnern Sjálfstæðisflokkurinn, upplösa parlamentet och utlysa nyval men Gunnlaugsson fick stöd varken från presidenten eller dennes gamla parti, som man ju sitter i koalition med. Och till sist tvingades statsministern slänga in handduken och meddela sin avgång.

Till ny statsminister föreslogs vice ordföranden för Framsóknarflokkurinn, Sigurður Ingi Jóhannsson.

Sigmunður Davíð Gunnlaugsson meddelade då, att han ändå tänkte stanna som ordförande i Framsóknarflokkurinn.

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmunður Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den nu pågående krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna, gjorda av Félagsvísindastofnun för Morgunblaðið, har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge.

Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får nu stöd av hela 9,7 procent. Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, till och med ökat en aning, backar den här gången med ytterligare 3 procentenheter och hamnar då på låga 19,7 procent. Uppenbarligen har partiet tappat EU-entusiastiska anhängare till Renässans.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) backar med 1,6 procentenheter till 9,6 procent.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti. I den aktuella mätningen stöds partiet av 28 procent. Den senaste utvecklingen gör Piratpartiet till Íslands utan konkurrens största parti.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och länge legat under landets femprocentsspärr men såg nu ut att klara den. I den aktuella mätningen ligger partiet på 4,5 procent (+ 1,6 procentenheter), alltså under femprocentsspärren. Det förefaller osannolikt, att det här partiet skulle finnas kvar i Alltinget efter nästa val.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och det ser bara en smula bättre ut för partiet den här gången. Partiet får den här gången 9 procent (+ 1,4 procentenheter). Den lilla ökningen kan möjligen vara en effekt av att partiet nu har bytt ordförande – den nya ordföranden heter Oddný G Harðardóttir.

Socialdemokraternas kris har väl bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), som i den här mätningen ökar med 1,6 procentenheter och då hamnar på 17,5 procent.

Íslands nye president blir Guðni Th Jóhannesson

Valet av ny president i Ísland har väckt ringa uppmärksamhet här i Sverige, men trots att många islänningar hade åkt utomlands för att på plats följa landets framgångar i fotboll, blev valdeltagandet ändå förhållandevis stort, 75,5 procent.

Vann gjorde den utanför partipolitiken stående 48-årige historikern Guðni Th Jóhannesson, som fick 39,1 procent av de avgivna rösterna. Procentandelen för vinnaren förklaras av att han hade hela åtta konkurrenter.

Jag ska inte återge alla dessa kandidaters namn och i några fall mycket låga röstetal, men jag vill särskilt notera, att den mycket kände före detta statsministern, tidigare också ledare för det liberalkonservativa Självständighetspartiet, Davið Oddsson kom först på fjärde plats med 13,7 procent av de avgivna rösterna.

Sommar i P1 med Johan Olsson

Mitt totala ointresse för idrott illustreras väl av att jag, åtminstone vad jag kan komma i håg, aldrig ens har hört talas om dagens Sommar-pratare, skidåkaren Johan Olsson. Och då hjälper det ju inte heller, att den här mannen numera bor i min gamla skolstad Sundsvall, är uppvuxen i näraliggande Östersund och gift med en flicka från Ångemanland, där jag både har gjort lumpen och vistats under en del barndomssomrar.

Nu är jag inte av den sorten att jag automatiskt förkastar sommarprogram, bara för att de har idrottare som värdar, även om jag tycker att ganska många av idrottarna i Sommar känns inkvoterade, och även Johan Olsson tycks ha tvekat, när han fick frågan om att medverka: ”Hur kunde jag tacka ja till det här?”

Men även om jag inte är intresserad av Johan Olssons medaljprestationer och i längden finner den myckna idrotten tröttande, tyckte jag faktiskt det var intressant att få höra hur han har fått kämpa med sina egna tillkortakommanden och ibland sin egen brist på motivation – han sa själv, att han inte är någon vinnarskalle. Det gör honom både mer mänsklig och mer intressant i mina ögon än skildringarna av de medaljbelönta prestationerna gör.

Den avslutande långa kärleksförklaringen till hustrun gillade jag också.

Musikvalet i programmet vittnade om det Johan Olsson själv berättade om, hans intresse för amerikansk och brittisk popmusik. Olsson spelade till exempel U2, Neil Young och The Beach Boys plus en del annat som jag inte var lika förtjust i. Och så dessutom ”River en vacker dröm” med Håkan Hellström.

”Auktoritärt och illaluktande – Timbro om populism”

LO-bloggen publicerar av och till inlägg, om man ser till längden och djupet närmast essäer, som fördelaktigt skiljer sig från det man alltför ofta möter om man bläddrar sig runt i bloggsfären.

Jag har just läst ett sådant essäartat inlägg, skrivet av Claes-Mikael Jonsson, ”Auktoritärt och illaluktande – Timbro om populism”. Jonssons text är skriven i polemik mot en artikel Andreas Johansson Heinö och Karin Svanberg från Timbros tankesmedja publicerade i Dagens Nyheter den 18 juni.

Jonssons analys av begreppet populism är således inte skriven som en analys av det brittiska Brexit, men själv slås ja av att samma slags begränsande och nedsättande definitioner används i debatten om den senare som i artikeln från Timbros tankesmedja.

Läs själva Jonssons nätessä – länk till LO-bloggen finns längst ner till höger här intill.

Sommar i P1 med Annika Lantz

I vår familj har vi olika meningar om Annika Lantz. Min hustru knäpper gärna av radion, när det kommer ett program med henne. Själv hör jag henne gärna utan att aktivt söka program med henne.

I dag lyssnade vi dock båda på henne i ”Sommar i P1”.

Bland det Annika Lantz berättade om sig själv fanns att hon, trots att hon en gång i världen ville bli skådespelerska, i stället blev radiojournalist och nu har varit det i 23 år.

Så rutin har hon: munnen går på henne i ett, och det blir aldrig några longörer.

Ett av hennes kännemärken är att hon lätt, och utan att det blir någon skarv, glider över från ett ämne till ett annat. På rasande kort tid hinner hon prata om så vitt skilda ämnen som kärnvapenhot, freon och ryssar.

Ibland, som i barndomsavsnittet om familjens vistelse i Algeriet (där hon bland annat träffade en besökande Olof Palme) och den ganska kostliga historien om sin omplantering i svensk skola, önskar man, att hon hade berättat mycket mera.

Fast det kom också en längre berättelse, den om hennes kamp mot livmoderhalscancer, den som hon att döma av de senaste läkarkontrollerna nu verkar ha lyckats bli av med.

I den här delen av hennes sommarprogram fanns det mörkare och mer smärtsamma partier, men till och med här tog den kåserande och lätt skämtsamma tonen ibland över, och på något sätt fick hon det här att ända i att det hon fick gå igenom ändå hade det goda med sig, att hon för evigt blev kvitt mensen.

Också när det gäller Annika Lantz’ musikval, är det inte mycket som finner nåd i hustruns öron. Det enda hon verkar intresserad av är låten med Eva Dahlgren.

Själv hittar jag fler artister och grupper som jag av och till lyssnar på: ELO, Titiyo, Stakka Bo och Fläskkvartetten och några till. Men jag förstår också hustruns generella synpunkt, att Lantz ofta spelade musik som måste ha känts högljudd och påträngande för henne.

Sommar i P1 med David Lagercrantz

Jag vet inte, om de yngre i dag vet, hur stor Olof Lagercrantz var. Som poet. Som kulturchef och debattör i Dagens Nyheter. Som normsättare i den dåtida kulturdebatten.

Jag skrev själv ganska flitigt på kultur- och debattsidorna i Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, men likväl kändes det som något extra, när jag också lyckades få in en artikel på Dagens Nyheters kultursidor. Och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) fick vi en intervju med Lagercrantz inför ett val, där han inte dolde sin avsmak mot dåtidens borgerlighet.

Familjen Lagercrantz var samtidigt starkt präglad av ångest och depressioner, flera av dem med självmord som sista utväg.

Om den här familjen och dess ständigt hotande katastrofer berättade i dag Olof Lagercrantz’ son, David Lagercrantz, i dag bland annat känd för den fortsättning han har skrivit på Stieg Larssons Millennium-trilogi – att folk i dag vet, vem David Lagercrantz är, behöver vi inte tvivla på.

Låt mig genast säga, att David Lagercrantz inte i något avseende skandaliserade sin far. Han utlämnade inget, inte ens något obehagligt, men han ansträngde sig verkligen för att förstå alla sidor av faderns personlighet. Han skildrade i ena stunden faderns gräl med Artur Lundkvist och Maria Wine eller iskyla gent emot Lars Forssell, i den andra hans ömsinta omfamningar av slagna och drabbade människor.

Och sonens skildring av fadern innefattade allt från uppställning för den dödssjuka Eva Remaeus till de milt talat pessimistiska och mörka tankar Olof greps av inför sin egen död – han var inte religiös.

Mot den här fonden tecknade David Lagercrantz bilden av sig själv, också en av de ångestridna i släkten men framför allt handlingsförlamad i sitt eget skrivande av att inte tro sig om att kunna uppnå faderns briljans. Hans ständig fråga om sig själv, ”Håller jag måttet?”, fick, tyckte han, ständigt följande svar: ”Inget, David, som du skriver, skriver du med allvar.”

Mot den här bakgrunden var det rent av intressant för mig, som varken är intresserad av fotboll eller Zlatan Ibrahimovic, att höra, att även Zlatan tycktes ha en pappa, som alltför länge inte såg sonens talang. Och David Lagercrantz erkänner, att hans memoarskrivande som en av sina pluspoäng har att han ser sig själv i andra.

David Lagercranz har skrivit böcker om och åt andra, och när det gäller Millennium-serien, har han alltså skrivit en fortsättning, som skickligt fångar figurer, miljöer och skrivsätt hos Stieg Larsson.

Men han har faktiskt också i tidskriften 90-tal lyckats få in en av redaktionen prisad novell.

Så varför kastar han inte loss och skriver mer sådant?

Men det fick vi egentligen inte reda på.

Ändå blev det här ett mycket hörvärt och intressant sommarprogram.

Det senare gällde också musiken i programmet.

David Lagercrantz spelade till exempel Cat Stevens, Randy Newman, Van Morrison, Tom Waits och Nina Simone och så två mycket bra låtar av Leonard Cohen: ”Take Me To the End of Love” och ”Take This Waltz”,

Melodikrysset nummer 25 2016

Dagens kryssande började med att jag snabbt insåg, att det melodikryss som fanns i veckans nummer av Aftonbladet TV var det kryss, som ska komma först nästa vecka. Så snabbt fram med gårdagens DN, där det rätta krysset fanns.

Jag blir alltid störd av såna här saker men kom ändå i gång med kryssandet. Nog var det Olivia Newton John och John Travolta vi hörde i ”Summer Nights”. Men vad farao hade de för rollnamn i den här filmen, som jag faktiskt aldrig har sett? Jag fick googla. Jo, Sandy och Danny.

Mer film: Elsa hette lejonet i ”Född fri”.

Jo, jag har Waldemar Hammenhögs ”Pettersson och Bendel” och har också sett 70-talsfilmatiseringen av den. Däremot har jag inte sett den senare filmversionen, ”P & B”, signerad Hasse Alfredson och med Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna.

Från film är steget inte så långt till TV. Jag har inte sett hela ”Albert och Herbert”, men göteborgskan i ljudillustrationen ledde mig genast rätt.

Från TV minns jag också Åsa Bodén, som gav oss väderprognoser, och jag minns också den låt om henne som Björn Skifs & co gjorde, vet dessutom att den låt de använde som musik i original heter YMCA.

Åsa spådde ju vädret, men vad Jazzin’ Jacks spådde har jag trots tidskrävande googlande inte lyckats komma på. Någon som vet?

Nå, också Anders Eldeman gjorde ett misstag i dag. Fastän svaret skulle bli Australien, råkade han spela Íslands bidrag till årets Eurovision Song Contest. Den andra delen av den frågan var desto enklare: Vi hörde Frans i ”If I Were Sorry”.

BAO, orkestern som leds av Benny Andersson, förekommer relativt ofta i krysset. I dag hörde vi den i ”Nu mår jag mycket bättre” av Kristina Lugn.

Men det kan nog gå över. Som Ray Charles och Diana Ross sjöng, kan man till exempel drabbas av ”Big Bad Love”.

Fast vill det sig väl, kan det sluta med ja, vilket Eldeman illustrerade med att spela August Södermans ”Bröllopsmarsch” ur ”Bröllopet på Ulfåsa”.

Jag rundar av med en fråga, som jag inte genast kunde, och en annan, som inte alls var svår.

Det var tack vare min förmåga att uppfatta det i en låt, som kan tänkas vara låttiteln, jag lyckades hitta reggaelåten ”Gimme Hope, Jo’anna”. Och sen var det ju relativt lätt att få fram, att den som sjöng var Eddy Grant.

Lasse Holmqvists TV-serie ”Här är ditt liv” har jag många trevliga minnen av, så för mig var dess signaturmelodi en av dagens lättast ledtrådar.

Mina läsare önskar jag en glad och trevlig midsommar.

Glada hälsningar också till britter i Sverige och svenskar i Storbritannien.