Fredagskväll med tal i Almedalen och av Chaplin

Några av mina läsare undrar kanske över varför jag inte har skrivit något om Almedalen. Det beror helt enkelt på att ju så många andra gör det, ingalunda på att jag inte är intresserad av politikerveckan.

Jag har själv varit i Almedalen förr i världen, faktiskt haft seminarium där, men nu är det så många andra som skriver om det som händer där, så både via bloggar och tidningar och inte minst genom TVs direktsändningar av talen med åtföljande intervjuer och seminarieinslag – jag har hittills sett varenda sändning och tänker fortsätta med det – är jag à jour med det som äger rum i Visby.

Också i kväll såg vi alltså Miljöpartiets framträdande under den här gotländska sommarsamlingen.

Men efter att ha sett sena Aktuellt avslutade jag och hustrun TV-kvällen med att se, eller rättare sagt se om, Charlie Chaplins ”Diktatorn”. En ytterst sevärd film – läs gärna min tidigare, mycket detaljerade recension av den ovan under Kulturspegeln, Film.

Sommar i P1 med Ulrika Rogland

Ulrika Rogland är jurist och var som åklagare lagens arm i ett antal brott mot kvinnor och barn. Men efter 15 år bytte hon en smula inriktning och blev målsägarbiträde.

Det mest sympatiska med hennes Sommar-program i dag tyckte jag var hennes förståelse inte bara för brottsoffren utan, åtminstone i vissa fall, också för förövarna: Barn som själva regelbundet utsätts för våld och övergrepp kan även de lockas att ta till samma medel.

Men det här betyder självfallet inte, att hon accepterar det dessa utsatta utsätter andra för. Och det betyder heller inte, att de borde undgå de straffpåföljder lagen föreskriver, bara att samhället skulle bli mycket bättre, om vi tidigt lyckades få ett grepp om unga människors liv, innan det urartar.

Här var också hennes livserfarenhet den att barn inte gör som vi säger – barn gör som vi gör. Och det här reser förstås svåra frågor om vad vi övriga och samhällets institutioner bör och kan göra, när till exempel alkoholiserade fäder regelbundet slår och hotar sina egna barn.

Även mobbing hörde till det hon tog upp.

Helt naturligt uppehöll hon sig ganska mycket vid den så kallade Alexandramannen, han som via internet lockade in unga flickor i sin sexfälla och sen fick dem att tiga. Det hon talade om här var så kallad grooming, det vill säga att en vuxen tar sexuell kontakt med ett barn. Knepet kunde och kan vara att en vuxen man låtsas vara en jämnårig kille och fick flickan att klä av sig, vilket han filmade och sen kunde använda som utpressningsmedel för en sexuell kontakt på riktigt. Eller så kunde han, som i ett fall Ulrika Rogland berättade om, locka tjejen med modellfotografering. När den här flickan sen berättade för sin mamma vad som hade hänt och mamman tog kontakt med mannen, förklarade denne, att flickan bara hade hittat på alltsammans som hämnd för att han inte hade velat plåta henne, när han insåg, att hon var så ung.

Men Ulrika Rogland lyckades knäcka det här fallet, och den barnutnyttjande mannen fick tio års fängelse.

Nu innebär det yrke Ulrika Rogland har valt en del risker även för den agerande juristens egen del. Hon och hennes barn har utsatts för så allvarligt hot, att de har tvingats ha polisskydd.

Strandliv med barnen hörde till de få mer personliga saker Ulrika Rogland berättade om sig själv och sina egna barn.

När det gäller hennes musikval, uppskattade jag själv särskilt att hon spelade ”Both Sides Now” med Joni Mitchell. Hennes musikval omfattade också låtar med till exempel Sting, Patrik Isaksson, Adele och Peter Lemarc, men allt för mycket kändes också enahanda. Finns det numera inga presumtiva sommarpratare, som lyssnar på jazz, klassisk musik, blues, visor eller rent av schlager?

Norge: Stor rödgrön majoritet i Nordland

De regionala skillnaderna är, när det gäller partiernas styrka i Norge, ganska stora. Jag vill ge ett exempel från Nordland.

I valet 2013 blev utfallet det här:

Høyre 21,1 procent
Fremskrittspartiet 18,8 procent
Venstre 3,7 procent
Kristelig Folkeparti 3,7 procent
Senterpartiet 6,9 procent
Arbeiderpartiet 35,1 procent
Sosialistisk Venstreparti 5,2 procent
Rødt 1,6 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,0 procent

I den mätning som InFact nu har gjort för Norsk Rikskringkasting och tidningen Nordland fördelar sig partisympatierna så här:

Høyre 19,5 procent
Fremskrittspartiet 11,6 procent
Venstre 3,1 procent
Kristelig Folkeparti 4,1 procent
Senterpartiet 12,2 procent )
Arbeiderpartiet 37,3 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,9 procent
Rødt 2,2 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,1 procent

Sommar i P1 med Ove Skog

Under mina tidiga år i Sverige under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal var tatueringar ännu inte så vanliga. Dock praktiserade en del unga grabbar en tidig form av primitiv egentatuering i form av så kallade luffarprickar, en liten triangel placerad i vecket mellan tummen och pekfingret.

Själv kände jag inte någon dragning till det här, aldrig heller till att bli tatuerad, när det blev mer vanligt än bland män som hade jobbat som sjömän på trader på de stora haven.

Dagens Sommar-pratare, Ove Skog, också känd under namnet Doc Forest, gjorde sin första tatuering 1959. Han är, omisskännligt även när det gäller idiomet, en son av Midsommarkransen, men han tillbringade stor delar av sina unga år på sjön och kom då också i kontakt med tatueringskonsten, som han började praktisera även för egen del. Dess förinnan hade han som tidens unga växt upp med raggarbilar och rock ’n roll. Jobb fanns det på den tiden gott om även för lågutbildade killar ur arbetarklassen, men ville man då också se sig om i världen, fick man ta jobb på båtar som gick till hamnar i fjärran länder. Så våren 1961 gick Ove Skog till sjöss.

I sitt sommarprogram berättade han om hur han på det här sättet såg världen: rasförtrycket i Sydafrika, begäret efter allt västerländskt i Odessa (där han också tog en stor risk genom att tjuvlifta bakpå en militärbil, detta för att komma i tid till båten), den äventyrliga och farliga färden från San Diego över Stilla Havet och så besöket i tatueringens förlovade land, Japan, där hans egna bröstpiercingar väckte stor medial uppmärksamhet.

Men huvuddelen av sitt program ägnade han förstås åt det som blev både hans stora intresse och hans främsta verksamhet i livet, tatuering. Som vi alla vet, rymmer den här verksamheten så väl okunskap som slarv och ignorans, men Ove Skog har tillsammans med andra ansvarsfulla tatuerare bildat en organisation som de som anlitar deras tjänster ska kunna lita på – de har till och med arbetat för en skärpt reglering av branschen; Skog har till exempel på Sten Anderssons tid som socialminister uppvaktat hans biträdande minister, Gertrud Sigurdsen, i frågan.

För egen del har jag aldrig ens varit inne på tanken att låta tatuera mig, men jag gillar den här mannens mix av arbetarklassbakgrund, erfarenhet, livshållning och idiom.

Och så blev jag positivt överraskad av hans musikval, inte bara för att han spelade en del rock som jag minns från mina egna unga år – han inledde med Little Richard och ”Good Golly Miss Molly”. Men vi fick höra ett spektrum av artister, sådana som Wanda Jackson. Etta James (två låtar), Rodriguez, Ola Magnell och två av mina gamla favoriter, Brownie McGhee och Sonny Terry.

Sommar i P1 med Bertil Hult

Bertil Hult hade under sin egen skoltid svår dyslexi, ett handikapp som sedan ärvdes också av hans söner. Hans oförmåga att lära sig läsa och skriva hånades av hans lärarinna, och han placerades i hjälpklass. Sådana här erfarenheter kan knäcka de bästa – märk att dyslexi inte har något att göra med bristande begåvning – och Bertil Hults väg ut i livet blev ganska krokig. Han slutade skolan vid 16 års ålder.

Men han lyckades till slut ändå få jobb som postutdelare på Skandinaviska Enskilda Banken, och det var där han fick knuffar i rätt riktning. Först av en chef som sydde igen fickorna på hans ständigt säckiga byxor, sen genom att han uppmanades åka till England, vilket han så småningom gjorde men först efter att ha fått sparken. Han åkte till London och jobbade på ett skeppsmäkleri och lärde sig samtidigt engelska.

På den vägen är det. Den här unge mannen hade läs- och skrivsvårigheter, men med rätt knuffar och vägledning lyckades han inte bara försörja sig utan gradvis bli nästan ofattbart rik, ironiskt nog genom att bygga upp företag som främst är inriktade på utbildningsverksamhet. Han har, så småningom med flertalet av sönerna som nyckelpersoner i företaget, byggt upp verksamheter i vid det här laget 53 länder och med sammanlagt 43.000 anställda. I sitt Sommar-program i dag pratade han ganska mycket – alltför mycket – dels om alla dessa företag, dels om alla ställen/länder han och hans familj har bott på/i under årtiondenas lopp.

Det här senare blev ganska ytligt utom på en punkt, varför han och huvudkontoret till hans företag lämnade Sverige. Det här skedde på 1970-talet, och skälet till landsflykten var de av LO initierade löntagarfonderna. Det och det faktum att han också har engagerat sig i en svensk friskolekoncern vittnar om att han värderingsmässigt inte stod åtminstone dåtidens arbetarrörelse nära.

Fast för egen del tyckte jag, att det Bertil Hult hade att säga om dyslexi var betydligt mer intressant.

Eftersom Bertil Hult är 75 år gammal, tyckte jag till att börja med att hans musikval var förvånansvärt modernt. Han började till exempel med Carla Bruni och ”Raphael” och fortsatte sen med Ace Frehley och ”New York Groove”. Och sen spelade han i tur och ordning Bo Kaspers Orkester, Neil Young, Linda Ronstadt med flera, Lisa Ekdahl, Louis Armstrong, Pete Townsend, Alison Kraus med flera, Björk, Johnny Cash, Randy Newman och Tom Waits.

Men sen visade det sig, att Hult själv inte hade något förhållande till musiken han spelade. Han berättade att han hade fått hjälp av yngste sonen med att välja den.

Danmark: Fortfarande övervikt för vänstersidan

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 3 juli, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 7,0 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Regerande borgerliga Venstre får i den här undersökningen ett lite högre stöd än i den förra i samma serie.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 7,2 procent
Venstre 17,7 procent
Dansk Folkeparti 20,1 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Detta uppdaterade genomsnitt skulle ge det röda blocket 50,3 procent och 89 mandat, om de vore val i dag och det här vore valresultatet. Motsvarande siffror för det i dag styrande blå blocket är 49,2 procent och 86 mandat.

Norska opinionsmätningar motsäger varann

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

TNS Gallups opinionsmätning för TV 2 ger åter ett relativt lågt utfall för Arbeiderpartiet, påtagligt lägre än det från en annan undersökning, som jag nyligen redovisade. Medan de danska opinionsmätningarna från olika institut ger en ganska samstämmig bild av det politiska läget, ger de norska motsvarigheterna påfallande ofta ganska skiljaktiga utslag inte bara för Arbeiderpartiet.

Høyre 24,9 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,9 procent (+ 0,2)
Venstre 4,5 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (+ 1,0)
Senterpartiet 7,0 procent (+ 1,1)
Arbeiderpartiet 32,2 procent (- 2,7)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (+ 0,2)
Rødt 2,9 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (- 1,5)

Kristelig Folkeparti ökar i den här mätningen. Medan MDG, som i den förra undersökningen jag redovisade låg över spärren här befinner sig långt under den. Lilla yttervänsterpartiet Rødt gör ett häftigt skutt uppåt.

Sommar i P1 med Bianca och Tiffany Kronlöf

Jag kände, innan jag i dag hörde deras Sommar-program, inte till systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, och får kännedom om deras ”Slå pattarna i taket”, ”Full patte” och ”Så jävla pk!” först när jag läser presentationen av dem och deras program i presentationen av årets sommarvärdar. Det kan ju bero på min relativt höga ålder, men som jag är skapt, ser jag det som en berikande utmaning att lyssna på de här i mitt perspektiv unga damerna.

Det ska dock inte blandas samman med det en av dem berättade i programmet, att hon under en mottagning kontaktades av inte mindre än fyra män med fler år på nacken än hennes då 30: ”Du är så vacker. Men du är så ung.”

Så småningom lär sig de här båda systrarna att hantera sånt här, men Bianca bekänner också ett ungdomligt misstag. Hon blir kontaktad av en fotograf i Helsingfors – hon och systern kommer ursprungligen därifrån – och får ett smickrande erbjudande om vad hon uppfattar som modellfotografering. Så hon tar färjan över och går upp i fotoateljén, där hon ser bilder på väggen av mer eller mindre avklädda damer. Det visar sig också, att det är såna bilder, avsedda för en kvällstidning, hon väntas ställa upp på, och fastän hon stretar emot, blir det i slutändan foton där hennes bröst syns genom en våt, minimal T-shirt.

Hennes farmor köpte sen hela upplagan i det område där hon bodde, detta för att förhindra spridning till andra som bodde runt omkring.

Jag skulle gärna ha återgett fler såna här historier, om det hade vimlat av dem i det här programmet, men tyvärr var det ganska ofta mest ganska pladdrigt.

Och så en sak till: Som mina regelbundna läsare vet, är jag långt ifrån någon pryd typ, men i det här fallet fick lyssnarna så många könsord och underlivsanknutna historier till livs, att det faktiskt kändes som spekulation.

Även musikvalet i programmet gör mig tveksam. Eftersom jag själv är bekant med Ike och Tina Turner, Spice Girls, Beyoncé och rapmusik, klagar jag inte på grund av egna kval – tvärt om fanns här ett och annat jag gillade. Men ganska stora grupper av främst äldre, men inte uteslutande äldre lyssnare kan faktiskt ha stängt av det här programmet, både på grund av dess röriga innehåll och på grund av musikvalet.

Och det här borde ställa Sommar-redaktionen inför ett principiellt problem: Vad vinner man med att, fast bara tillfälligt, locka ett antal främst yngre lyssnare, om man samtidigt stöter bort många av de äldre, samtidigt mer trogna?

Ett program av Sommars karaktär kan säkert förändras både innehållsligt och musikaliskt, men det här måste göras med mycket varsam hand.

Sommar i P1 med Gloria Ray Karlmark

För mig, som också organisatoriskt (och mycket framgångsrikt) vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal började arbeta för den socialdemokrati jag hade identifierat mig med allt sedan tidiga tonår, hörde antirasismen till det som då engagerade mig mest. Meningsfränder, några av dem i kretsen av mina nära vänner, kom tillbaka från stipendievistelser i USA och vittnade om kampen för jämlikhet mellan svarta och vita. Och en annan stor fråga, som engagerade oss mycket, var kampen mot apartheidpolitiken i Södra Afrika – bland dem vi aktivister i Laboremus umgicks med fanns människor med ursprung där. Vi fanns på socialdemokratins vänsterkant, men på den här punkten var vi och vårt parti och också dess väljare överens.

Jag påminner om det här inte bara för att dagens sommarpratare, Gloria Ray Karlmark, berättar om den amerikanska medborgarrättskampen utan också för att hon själv, som var en av spjutspetsarna i den här kampen, inte utan sorg konstaterar, att en annan inställning numera tycks ha brett ut sig i vårt land och därför undrar, vad som har hänt med alltför många människor här. (Hon bor själv här – ödet ville att hon skulle gifta sig med en svensk.)

Fast ingen kamp är ju vunnen för evigt. Man kan ju också påminna om att Republikanernas presidentkandidat i dag är Donald Trump och om att många av hans anhängare ser Barack Obama som ett historiskt misstag i USAs historia.

Så kanske var det inte bara en historielektion Gloria Ray Karlmark gav oss i dagens Sommar.

Fast även historielektioner kan vara nyttiga. Gloria Rays farfar var svart slav. Hennes farmor kom från en av de stammar av urbefolkning som okunniga europeiska kolonisatörer döpte till indianer och som fördrevs från områden där de hade bott sen urminnes tider. Stolt konstaterade hon, att hon faktiskt är amerikan av börd.

Slaveriet upphävdes så småningom, men i de amerikanska sydstaterna fortsatte rasåtskillnaden och diskrimineringen. Hade man mörk hudfärg, fick man inte lov att dricka vatten ur samma kranar som vita, inte gå på deras toaletter och självfallet inte äta på de vitas restauranger. Vi talar nu om Gloria Rays uppväxttid på 1950-talet.

Förvisso gjordes det försök att öka rasjämlikheten under den här tiden. Och med normala mått drabbades Little Rock inte av någon våldsam revolution, när nio (9) afroamerikanska elever, bland dem den då 14-åriga Gloria Ray, höstterminen 1957 gavs tillstånd att gå i en tidigare helvit high school i Little Rock i Arkansas.

Märk att det här var fråga om begåvade och studiemotiverade elever – Gloria tog själv så småningom en examen i Chicago.

Bakgrunden till den här ”revolutionen” var ett beslut 1957 av den amerikanska högsta domstolen, att segregering i offentliga skolor inte var tillåten.

Men de vita rasisterna, och de var många, i Little Rock ville till snart sagt varje pris förhindra det här. Mobben bildade en gapande skyddsmur runt skolan och hindrade till och med de 14-15-åriga afroamerikanska ungdomarna att ta sig ut ur skolan – Gloria minns hur hon smögs ut, liggande på golvet till en polisbil. Det Gloria Ray Karlmark berättade om det hon och de övriga utsattes för borde vara obligatorisk lyssning också för Sveriges många rasister – hon gör det ju på svenska, så även de med sina förkrympta hjärnor borde kunna klara av det.

Till slut måste Nationalgardet sättas in för att värna de här ungdomarnas rätt att gå i skola.

Också musikaliskt var det här ett fint sommarprogram genom att det knöt an till det afroamerikanska kulturarvet i USA, både det religiösa och det politiska. Gloria Ray Karlmark spelade således Mahalia Jackson, Mavis Staples, Louis Armstrong och inte minst Billie Holidays fantastiska ”Strange Fruit”. Och sitt jazzintresse illustrerade hon med Dizzy Gillespie.

Fast hon spelade annan musik också, även svensk, men här väljer jag att citera en symbolladdad fransk Edith Piaf-titel: ”Non, je ne regrette rien”.

När kvinnligt yrkesarbete ofta betydde att vara hembiträde

Schamyl Bauman (1893-1966) var svensk filmregissör, trots sitt märkliga namn född i Småland, och faktiskt upphovsman till några än i dag sevärda filmer, till exempel ”Swing it, magistern” med en då ännu mycket ung Alice Babs och så ”Karriär”, som fanns med på Ingmar Bergmans lista över filmer man borde se.

Bauman gjorde också en del mer lättfärdigt gods, till exempel ”Vi hemslavinnor” (1942) med dansk pjäsförlaga: ”Den ny husassistent” av Axel Frische och Christian Bogø. Ändå är den här filmen inte bara en fars – den vittnar om hur den tidens många hembiträden hade det.

Filmen börjar med att stockholmsfamiljen Larssons båda hemslavinnor, kokerskan Hanna (Julia Caesar) och husan Gullan (Dagmar Olsson), på grund av en olycka, förorsakad på grund av den sistnämndas jazzintresse, blir avskedade mitt under en middagsbjudning.

Vid det här laget är dock frun i huset, Laura Larsson, född friherrinnan Rehncrona (Hjördis Petterson), ökänd bland dem som söker jobb via Johan Blomqvists (John Botvids) hembiträdesförmedling, så luckorna blir inte så lätta att fylla. Förrän fabrikör Teodor Larsson (Ernst Eklund) går dit och hittar en platssökande från landet, Kristiania Falk (Dagmar Ebbesen), som vill ha ordentligt betalt men sen låter sig städslas för ett år. Och mycket riktigt gör fru Larsson snart försök att ersätta den enligt hennes egen mening alltför självsvåldiga och tilltagsna Kristiania med annat tjänstefolk; bland dem som gör ett försök finns den unge manlige hembiträdesaspiranten Linus Tallhagen (Bengt Ekerot), som Kristiania dock strax lyckas mota i väg.

Kristiania låter sig alltså inte hunsas av frun i huset utan sätter sin egen prägel och ordning på det här hushållet, som också rymmer två barn, skolynglingen Palle (Kaj Hjelm), 13, och så den 19-åriga, snart giftasmogna Ingrid (Maj-Britt Håkansson).

Ingrid går och suktar efter brev från sin kärlek, flygaren Andersson (Karl-Arne Holmsten), och till slut landar han och kommer också hem till familjen Larsson. Då Kristiania ser honom, går den omskakande sanningen upp för henne. Han är hennes bortadopterade son, resultatet av ett snedsteg i hennes ungdom – hon har inte sett honom på åratal men har ett foto av honom sådan han ser ut nu. Så hon flyr fältet, lämnar sin plats fastän hela familjen Larsson, vid det här laget också fru Larsson, ser henne som en tillgång.

Den som begriper hur alltihop hänger ihop är dock Kaj, som ju är i den åldern att man rotar i andras lådor och bland annat tittar på foton man hittar. Så han får Kristiania att komma tillbaka, och inte nog med att Kristiania och hennes son nu äntligen förenas – sonen gifter sig också med sin älskade Ingrid.

Jag har då aningen rationaliserat handlingen, som också rymmer bjudningar med till exempel Laura Larssons ännu mer hopplösa syster Rose Rehncrona (Mimi Pollak) närvarande. Jag kunde också ha nämnt, att det hela utspelar sig i kristid: Det krävs ransoneringskuponger, och fabrikören får det dessutom mer knappt om kontanter. Men så långt som till att det unga flygaresset och friaren skulle behöva ta emot pengar från sin mor går det aldrig.

Det förekommer vidare ganska mycket musik i filmen, bland annat signerad Kai Gullmar och med stilenlig avslutning i form av August Södermans ”Bröllopsmarsch”.

Tidens filmkritiker gillade filmen för dess trivsamma vardagston. Men recensenterna i Svenska Dagbladet respektive socialdemokratiska Morgon-Tidningen skiljer sig på ett intressant sätt åt, när det gäller synen på tjänstefolk.