Spricka i Centern?

9 januari 2019 23:03 | Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Centerns förändring från småfolksparti med tyngdpunkt bland småbrukare vars levnadsvillkor mycket liknade de i industrin verksamma arbetarnas.

I dag finns det slaget av små jordbruk nästan inte kvar. Dagens betydligt färre bönder är mycket mer av företagare och känner ingen naturlig samhörighet med arbetare i LO eller med socialdemokratin. Och de nya centerpartisterna, de som bor i städerna, framför allt de större städerna, är i motsats till de forna bondeförbundarna borgerliga – partiets styrande klick är till och med nyliberaler.

Ett viktigt mål för Annie Lööf & co i rådande parlamentariska situation har varit att förödmjuka socialdemokratin genom att tvinga den att acceptera politiska förändringar av det slag den nutida Centern förespråkar – en politik som LO och traditionella sossar inte skulle ha drömt om att se Socialdemokratin genomföra. Och för att de påtvingade socialdemokratiska eftergifterna ska få full effekt, en ännu mer försvagad socialdemokrati, hade Centern uppenbart inga planer på att för egen del ingå i regeringen.

Den första påtagliga effekten blev för Centerns del dock ett par saker, som Annie Lööf nog inte hade väntat sig: Centern tappade väljare, både högerut – en del av de mest borgerliga tål inte något som helst samarbete med Socialdemokratin – och, kanske intressantare, till Socialdemokraterna. I det senare fallet bör det rimligen röra sig om äldre centerpartister av folkrörelseslaget och kanske, som i fallet Östhammar (där Centern efter senaste valet valde att fortsätta styra kommunen tillsammans med Socialdemokraterna) om att man har goda erfarenheter av att kunna komma överens.

På riksplanet verkar en sådan lösning inte riktigt lika möjlig, om nu syftet inte bara är att pressa Löfven till ännu fler reträtter, oacceptabla för socialdemokratiska kärnväljare. Centerns usla siffror i opinionsmätningarna kan naturligtvis ha pressat Centern till att inta en mer kompromissvillig hållning – både ta och ge – men för egen del vågar jag inte riktigt lita på dagens centerparti. Hittills har bara två centerpartister i Riksdagen uttryckligen sagt, att de vill ha en uppgörelse med Socialdemokratin.

Liberalerna är mycket mer för en uppgörelse med Socialdemokratin men inbördes djupt splittrade. Det finns en falang som för död och pina inte vill ha någon politisk samverkan med (S). Å andra sidan finns det också kända och namnkunniga liberaler, som förordar ett samarbete med Socialdemokraterna, till exempel Lotta Edholm plus två liberaler som jag personligen känner, EU-parlamentarikern Cecilia Wikström och så Anna Starbrink som jag lärde känna då hon var chef för tjänstemännen i Kulturnämnden i Uppsala; jag var själv ledamot i nämnden.

Men Liberalernas stöd räcker inte för att klara en riksdagsmajoritet ens om alla riksdagsledamöter (L) i slutändan skulle rösta för en (S)-, (MP)- och eventuellt alltså (L)-koalition. Sverigedemokraternas röstningsbeteende i Riksdagen är ju fullkomligt omöjligt att förutse, och om Sverige fick en (M)-(KD)-regering, skulle ju propositioner och budgetar, som stöddes av (C), kunna få majoritet, om de också fick SDs stöd.

Om vi antar att (C) i normala fall skulle stödja till exempel en (M) + (KD)-regerings budgetförslag, skulle de tre partierna tillsammans (om alla röstade likadant) ha 31 + 70 + 22 = 123 mandat, men om de då också fick stöd av SD (62 mandat i valet), skulle majoriteten bli förkrossande, 185 mandat mot Socialdemokraternas 100, Liberalernas 20 och Miljöpartiets 16 = 136 mandat. Skulle Vänsterpartiet välja att i ett sådant här läge också stödja (S), (MP) och (FP), skulle de samverkande vänster-mitten-partierna få ytterligare 28 röster, vilket ger slutsumman 164 mandat.

Redan Centerns hittills framförda krav på Löfven och hans regering är, för att knyta an till partiets förflutna som främst bondeförbund, svinaktiga.

Och jag anar alltså att förhandlingstaktiken från Lööf & Co är att ytterligare sänka socialdemokratins opinionsstöd.

För vad bekymrar det Lööf att Vänsterpartiet, av både henne och Jan Björklund fortfarande stämplat som kommunistiskt, om Löfven gjorde allt som hon och hennes anhängare kräver, med största sannolikhet skulle ta över en mängd väljare som aldrig har varit annat än socialdemokrater.

Men Stefan Löfven och partiledningen har naturligtvis ett alternativ. En regering ledd av Ulf Kristersson kommer förr eller senare att falla. Och i det nyval som sedan följer kommer socialdemokratin att ytterligare stärka sin ställning.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^