Galago i samma gamla hjulspår

Jag har läst Galago nästan ända från starten, och förr var den här serietidningen verkligt nyskapande. Senare tog den drivande kraften i förlaget Rolf Classon över utgivningen av flera av de bästa serieskaparna i Galago på sitt eget förlag, Kartago, som i sin tur hamnade i den jättestora bonnierkoncernen.

Det som blev kvar av Galago och dess förlag drevs vidare av Ordfront förlag, som i sin tur togs över av ett av de få kvarvarade vänsterförlagen, Alfabeta.

Utgivningen av tidskriften Galago är numera begränsad till 4 nummer per år, dock på vardera 100 sidor och i fyrfärg. Hur stor upplagan är framgår inte om man söker på nätet. Själv har jag hittat och köpt nummer 4 2018 (nummer 133 sedan starten) i en tidningsaffär i Sankt Per-gallerian i Uppsala.

Jag hade hoppats att bytet av ansvarig utgivare och chefredaktör skulle innebära en nödvändig breddning av innehållet, så att Galago kunde nå fler läsare, men i det aktuella numret fortsätter tyvärr det här seriemagasinet i samma gamla hjulspår.

Förre redaktören Mats Jonsson fortsätter med sin eviga självbiografi, men den har åtminstone sina poänger. Den enda positiva överraskningen – jag syftar då främst på tecknarstilen – i det aktuella numret står dock Elias Olsson för i en serie i skolmiljö. Men annars är det här numret nästan kemiskt rent från sådant jag för egen del förknippar med tecknade serier, och den inledande fejkade annonsen på omslagets insida, ”Vill du köpa din egen grav?”, kan kännas som en profetia om Galagos framtid.

Kolbeinn Karlssons teckningar är som vanligt konstnärligt suveräna, men serier i något slags mening av ordet är de ju inte. Och Kristofer Ahlfeldts pingviner, som jag tidigare har uppskattat, är den här gången ett skolexempel på absurdism.

David Liljemark och Johan Wanloo har vi ju mött förut, men skämtteckningar – av en myriad tecknare och publicerade på flera hela sidor – är ju faktiskt inte serier.

Serierna i övrigt – några av dem rent konstnärligt väl utförda, andra ganska amatöristiska – lider av att deras skapare inte verkar gilla själva idén med tecknade serier. Det står dem naturligtvis fritt att skapa vad de vill, men någon publik att tala om kommer de aldrig att få. Skulle dags- eller veckopressen börja publicera sånt här, skulle det bli en av de snabbare vägarna mot tidningsdöden.

Jag ser att Galago förlag har värvat Ellen Ekman och ”Lilla Berlin”, men det behövs åtskilligt mer för att kompensera Alfabetas förlust av Inger Edelfeldt till Norstedts, som har gett ut samlingsvolymen ”Novellerna”.