Om vinterhelgerna
2 januari 2019 1:35 | Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängdIngenting är längre som förut. Livet rör sig obönhörligt mot sitt slut.
I år blev det i ganska stor utsträckning penninggåvor för angivna ändamål i julklapp till ganska många, men jag lyckades ändå några gånger ta mig till centrum för inköp av presenter, och i några fall hjälpte mig Birgitta att handla det jag ville köpa från de önskelistor vi skickar till andra i familjen – hon hjälpte mig att köpa en Rörstrands-tekanna och en bok om Uppsala-Ekeby till Kerstin. Till Matti klarade jag att själv köpa en avancerad ljudgrej till hans gitarrer och så Iittala-glas, men Matti hjälpte mig i sin tur att handla några saker till sina småtjejer, saker som var lättast att få tag på i Stockholm, där han och hans familj bor och arbetar.
Kerstins barn, Viggo och Klara, båda nu stora och starka, hjälpte Birgitta att bära julgranen från Torbjörns torg och hem till oss. De bar också upp julgransprydnaderna och andra julsaker upp i vår lägenhet.
Men som vanligt blev det min lott att på kvällen före julafton och natten mot julafton klä granen. Birgitta var med så långt som till att lägga ut sin egenhändigt broderade julgransmatta framför dörren mellan vardagsrummet och köket och hjälpte mig också att sätta julgransljusen på plats – sen övergick hon till att julpynta lägenheten, lägga på juldukar och annat sådant. Själv startade jag med att försöka fästa en vacker men – visade det sig – lealös halmstjärna i toppen, men till slut fick jag den ändå, med stöd av ett glitterband, att sitta som den skulle. Sen blev det både fler glitterband och därefter allt fler av de traditionella julprydnaderna i vår gran: ”hängda prästen” omgiven av änglar och två svarta katter, alla fåglarna, en speciell serie julgranskulor, en italiensk julgranskaramell, gåva från en journalistvän, istappar av glas (av ett slag vi också hade i min svenska barndoms hem i Juniskär) och en hel del annat. Jag höll aldrig på att bli färdig, men då hjälpte Birgitta till igen och använde då också andra typer av prydnader än dem jag väljer i första hand.
Fram mot morgonsidan av natten kom vi äntligen i säng, dock först efter att ha lagt ett par morgonpresenter åt varann på mattan under granen. Mitt ena paket till Birgitta innehöll Apotekets julsenap och julgodis, något alla för övrigt fick av mig på julkalaset på annandagen.
Före det hade jag också hunnit göra i ordning tomtegrottan, som jag ställde framför TVn till vänster om granen. Och eftersom granen var ovanlig yvig, sågade Birgitta av några grankvistar, som skymde halva TVn på grund av sin längd.
På bänken framför fönstret, ytterligare till vänster, hade hon dukat fram nötter, fikon, dadlar, frukt och så den jättelika danska chokladask jag hade köpt hem till jul, märk – jag är ju diabetiker – inte för egen konsumtion.
En stund före lunch på annandagen kom hela gänget: Matti, Karin, Ella och Sofia, Kerstin, Viggo och Klara, Anna, Sara och Amanda med Fritiof – Saras sambo samt Annas yngsta dotter Ella, som hade blivit sjuk, kunde inte komma. Men Annas pappa Bengt och hans hustru Inger kom. Med två iläggsskivor inlagda i middagsbordet fick vi faktiskt alla plats runt samma bord, och dessutom blev det här en av de trevligaste julmiddagar vi någonsin har haft. Alla verkade uppfyllda av god vilja.
Birgitta, som är mycket duktig i köket stod för det mesta, men våra barn bidrog också på olika sätt till att helheten blev så aptitlig. Jag tror inte att någon misstycker om jag inte redovisar alltsammans utan koncentrerar mig på det som berör just mig. Mitt bidrag till det här julbordet var egenhändigt lagad estnisk julsylta, och jag vågar nog säga, att årets upplaga av den sylta jag genom att hjälpa min mamma lärde mig laga blev en av de mest lyckade jag någonsin har åstadkommit. Anna hade till min glädje bakat estniskt surbröd (och gav mig dessutom estniskt konsthantverk som julklapp). Och Matti och Karin hade i Solna hittat en butik som säljer baltiska, bland annat estniska, matvaror, och jag fick en hel kasse med surgurka, blodkorv och annat som gläder en estländares både mage ock sinne.
* * *
Birgitta hade tid hos sin ögonläkare dan efter annandan och passade då också på att byta några böcker, som hon hade fått i julklapp men redan hade.
Men dagen därpå åkte vi till Öregrund. I bagaget hade vi, utöver kläder och några utvalda julklappsböcker, också ganska mycket julmat. sådant som sillsallad, julsylta och skinka.
Efter de fallolyckor jag har råkat ut för – jag har fortfarande sårskorpa på vänstra knäet och ont i vänstra armen – vill hon inte att jag ska gå ut och utsätta mig för nya risker. Eftersom hon hade förbeställt taxi till bussen är egentligen promenaden från grinden och upp till huset det enda jag har gjort utomhus.
Ute på tomten var det till att börja med alldeles vitt av snö, men efter gårdagskvällens regn har snön smält här och var.
På nyårsafton har det tidigare varit min uppgift att placera ut minst ett dussin marschaller och tända dem inför middagen, men eftersom marschallerna ska placeras ut runt huset i delvis svårbeträdd terräng, ville Birgitta inte låta mig göra det i år, och jag förstår henne. Så för första gången tog hon själv på sig den här uppgiften. Tyvärr var inte vädret nådigt, och några av marschallerna slocknade alltså tidigt.
Men Birgitta hade lagat en god nyårsaftonsmiddag, och sen såg vi, trots att vi för egen del inte dricker något starkare än lättöl och helt eller i stort sett alkoholfritt vin, tillsammans ”Grevinnan och betjänten” i TV. Vid det här laget har jag sett den så många gånger förut, att jag i stort sett kan replikerna utantill, men trots att jag numera är helnykter inte bara på nyårskvällen, tycker jag att den här filmen fortfarande är ett måste på nyårsafton.
Ett gott nytt år – gärna ett bättre – önskar jag er alla.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^