Melodikrysset nummer 40 2018

6 oktober 2018 16:51 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Hustrun och jag håller fortfarande på med uppackningen efter höstflytten från sommarvistet i Öregrund till lägenheten i Uppsala, men Melodikrysset kan man ju inte missa, och Birgitta har åkt till Södertälje för ett framträdande.

Dagens kryss slutade åter med en dubbelfråga, där jag inte kan inse vitsen med att föra samman de ingående delarna i samma fråga. Först ville Eldeman ha första ordet i titel och refräng, och det var ganska lätt, eftersom han spelade Stig Olins succé ”En gång jag seglar i hamn”, som först förekom i filmen ”Resan till dig” (1953) och sen slog som schlager med Alice Babs 1955. Sedan ville han ha sista ordet i Ernst Rolf-numret ”Jag är ute när gumman min är inne” från 1926.

Eftersom vi i en av delfrågorna har varit inne på film, kan vi ju fortsätta med övriga filmer i dagens kryss.

Den första av dem var en riktig höjdare inte bara med tanke på var den mest nervpirrande scenen i ”Mannentaket”, Bo Widerbergs filmatisering 1976 av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös lysande deckare från 1971, ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, utspelar sig.

Riktigt alla delar av Steven Spielbergs filmserie om Indiana Jones har jag inte sett, men söker man spänning, är de här filmerna sevärda. John Williams’ musik till Indiana Jones-filmerna fanns väl med redan i den första filmen i serien?

Som vanligt spelade Eldeman också musik som har nått en hyggligt stor publik genom melodifestivalerna.

I dag började han krysset med ”We Are All the Winners”, skriven av Nick Borgen och 1993 framförd av honom själv plus Team Sweden (Erika Johansson, Frida Johansson och Maria Akraka).

Gruppen Style (tidigare kallad Freestyle) tävlade 1986 med ”Dover-Calais” och kom trea i Mellon. I den här gruppen ingick bland andra Gigi Hamilton.

Amy Diamond har aldrig hört till mina personlig favoriter, men hon har strävat tappert bland annat i Melodifestivalen. Det hon sjöng där 2008, ”Thank You”, hör dock inte till det bästa hon har presterat där.

Sigge Fürst lyssnade jag ganska mycket på i yngre dar, eftersom han var programledare i Frukostklubben – det här var på den tiden då TV ännu inte hade slagit igenom. Han har gjort både filmroller och sjungit en del låtar som slog, men låten han 1946 gjorde om Grönköping blev väl aldrig någon riktig hit. Själv har jag, fast senare, prenumererat på Grönköpings veckoblad och vet dessutom, att Grönköping har hämtat en del inspiration från Hjo.

Jag lärde mig tidigt att gilla Povel Ramel – jag lyssnade gärna på honom i radion, såg en av de tidiga Knäpp upp-revyerna i tält på Läroverksplan i Sundsvall, och kusin Kreete på semesterbesök i Juniskär köpte stenkakor med Povel som vi brukade spela på vevgrammofon på glasverandan. Det här Ramel-intresset har också lett till att jag har lyssnat mycket på de artister han samarbetade med genom åren, och hans ”Fat Mammy Brown”, på scen och 1957 på skiva sjungen av Brita Borg (fast i dag spelad instrumentalt), är en riktig höjdare.

En annan gigant jag tidigt hittade i svenskt kulturliv var Evert Taube. Taube-visor sjöngs ofta som allsång, också av mig och mina kompisar på verandan i Juniskär. Då handlade det nästan alltid om att tillsammans sjunga hans sånger om skärgård och resor till fjärran länder, men han har ju också skrivit fantastiskt berörande vistexter, till exempel den i dag instrumentalt spelade ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” från 1929. Den som inte rörs av den har inget hjärta. Den här sången, som vi idag hörde i en instrumental version med Mikael och Ulrik Neumann, är en svensk klassiker, insjungen också av bland andra Sven-Bertil Taube, Imperiet och Sofia Karlsson, ännu tidigare av till exempel Evert Ljusberg och Olle Adolphson.

Vilken inspelning av flera tillgängliga är förstås en smaksak, men jag har för egen del ofta mycket bestämda uppfattningar om rangordningen. ”Please Release Me Let Me Go” i Jerry Lee Lewis’ insjungning från 1969 är till exempel helt OK – men det finns inspelningar med andra artister, som också är hörvärda.

Och ”I Shot the Sheriff” är förvisso en suverän skapelse av Bob Marley. Men frågan är om inte Eric Claptons insjungning av den från 1973 är ännu bättre.

PS En läsare påpekar att jag inte har redovisat svaret, ett förnamn och ett efternamn, på vem som sjöng ”As Tears Go By”. Och jag ser nu att jag felaktigt har strukit och svaret, Marianne Faithfull, från min kladdlista. Hon sjöng in den h’r låten 1965, men Rolling Stones – det var Mick Jagger som skrev den – hade gett ut den på skiva redan 1964.