Melodikrysset nummer 42 2018

20 oktober 2018 17:23 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset. För det mesta helt ensam, men någon enstaka gång har vår musikutövande son Matti, när han har råkat vara på besök hos pappa och mamma, hjälpt mig med ett och annat. Fast klassisk musik kan han just inget om. Hustrun kan mycket om just det – däremot är hon inte intresserad av Melodikrysset. (I dag är hon också bortrest hela dagen.) Fast eftersom jag nu i årtionden tillsammans med henne har gått på klassiska konserter och vi dessutom i vår faktiskt enorma skivsamling (vi har CD- och vinylhyllor i flera rum) själva har alla de stora klassikerna, är jag hyggligt bevandrad också i den klassiska repertoar, som Anders Eldeman ibland hämtar musik ur till Melodikrysset.

Musiken ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” (1877) har vi självfallet på skiva, och vi har dessutom sett den på Operan i Stockholm. I dag fick vi höra den med Herbert von Karajan, som också finns i vår skivsamling. Fast i dag ville Eldeman ha djurarten stycket som spelades handlade om. Jo, naturligtvis svan.

Musik ur ”Rigoletto”, skriven 1850 av Guiseppe Verdi har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har för egen del här på bloggen också skrivit om konsertframföranden av olika delar av det här verket.

Benny Anderssons, Björn Ulvaeus’ och britten Tim Rice’s ”Chess” (1986) har jag aldrig sett på scen, men jag har förstås hört musiken, till exempel ”One Night In Bangkok”.

Men naturligtvis fanns det i det här krysset också musik, som jag aldrig har hört.

Bonnie Tyler känner jag förstås till, men jag har aldrig tidigare hört hennes insjungning tillsammans med Todd Rundgren av ”Loving You’s a Dirty Job”. Rundgren känner jag till i hans egenskap av multiinstrumentalist och genom hans samarbete med The Band.

Elton John har jag lyssnat på en hel del, dock aldrig på den inspelning han 2009 tillsammans med George Michael gjorde av ”Don’t Let the Sun Go down On Me”.

Och vem var det som sjöng ”Varför är du i Göteborg”? Det lät som Niklas Strömstedt, och han sjöng verkligen in den 2016.

Melodifestivalerna följer jag sen åratal i TV, och i enstaka fall framförs där fortfarande låtar, som har schlagerkaraktär – men det var bättre förr. 2002 vanns Mellon av en kvinnlig trio, kallad Afro-dite – Blossom Tainton, Gladys del Pilar och Kayo Shekoni – med ”Never Let It Go”, och jag minns den faktiskt fortfarande. I ESC hamnade de på åttonde plats.

Nyinspelningar gör inte alltid en låt bättre, ens om de förekommer i TV 4s ”Så mycket bättre”. Lill Lindfors sjöng 1978 in ”Musik ska byggas utav glädje” med musik av henne själv och text av Björn Barlach och Åke Cato (som jag skrev om i texten om Melodikrysset förra veckan). Det var en utmärkt tolkning, vida bättre än den version hon tillsammans med Ebbot Lundberg gjorde i ”Så mycket bättre”.

Redan 1935 spelade Gösta Ekman den äldre in ”En herre i frack”. Texten skrevs av sonen, Hasse Ekman, och musiken av Johnny Bode.

Därmed är vi inne på en känd filmfamilj, men det var ingen från familjen Ekman som var inblandad i den första färgfilmen i Sverige, gjord 1946 med Edvard Persson i en av de ledande rollerna. För regin av ”Klockorna i Gamla stan” stod Ragnar Hyltén-Cavallius, och den sång som också hette så hade skrivits av Alvar Kraft.

Jag gillar ganska mycket av det Eva Dahlgren har gjort, bland annat ”Jag klär av mig naken” från 1987. Jag har heller ingenting emot att Lennart Palm används för att göra instrumentala versioner av låtar som är kända som sångnummer – men måste han ständigt krångla till låtarna genom att göra svåridentifierbara arrangemang?

Till allra sist har jag sparat en låt som Owe Thörnqvist skrev för en lokal revy här i Uppsala redan 1953 men som är mest känd i en inspelning med Ulla-Bella Fridh från 1956, ”Titta, titta”. Eftersom jag är så gammal att jag upprepade gånger har hört den här låten, minns jag formuleringen ”Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där”. Det här skulle få oss krysslösare att associera till uppmaningen läs, vilket nog inte är en alldeles solklar slutsats. Owe Thörnqvist var i yngre år aktiv i Laboremus, den socialdemokratiska studentförening jag själv senare var ordförande i, och när Laboremus efter återinträdet i partiet (S) hade en middag dit också äldre laboremiter hade inbjudits, fanns både jag och Owe bland de inbjudna gästerna. Senare har vi kommit att träffas ganska många gånger vid landshövdingemiddagarna på Uppsala slott för så kallade hedersupplänningar, bland vilka finns bland andra Owe och min hustru, Birgitta Dahl. Jag och hustrun har också fått biljetter till Owes scenprogram med hans egna låtar – han har fortsatt att framträda trots att han är åtskilligt äldre än jag.