Mycket hörvärt cellospel

23 april 2018 21:30 | Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Uppsala kammarorkester har den här säsongen inte haft någon fast chefdirigent. I stället har olika inlånade dirigenter lockat musikerna att bredda sin förmåga att framföra verk av lite olika typ, och vid torsdagens abonnemangskonsert lyckades Daniel Blendulf locka fram det bästa i bred mening ur orkestern.

Till det kom mycket hörvärt cellospel av den likaså inlånade solisten Torleif Thedéen.

Konserten startade med ett verk av den för mig obekanta Sally Beamish (född 1956), och hennes ”Whitescape” (2000) blev för mig kvällens stora positiva överraskning. I programmet ges en nyckel till det som kan tänkas ha inspirerat kompositören, men själv fångades jag framför allt av bruket av ovanliga rytminstrument.

Därefter följde musik av Arnold Schönberg (1874-1951), ”Kammarsymfoni nummer 2”, som kompositören påbörjade redan 1902 men blev färdig med först 1939 – uruppförandet skedde året därpå i New York. (Schönberg lämnade det allt brunare Europa för en ganska lång period.) Som man kan ana, präglas verket av ganska olika musikaliska tendenser, men Torleif Thedéens cellospel lyfte verket som helhet.

Efter pausen spelades Antonin Dvořáks (1841-1904) ”Cellokonsert i h-moll” (1895), också den först framförd i USA, men sin slutliga form fick den när han samma år hade återvänt till Tjeckien. Också i det här fallet var det Torleif Thedéens cellospel som bar musiken.

Melodikrysset nummer 16 2018

23 april 2018 2:17 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag kom ensam till sommarhuset i Öregrund på lördag kväll, efter att ha varit på socialdemokratisk distriktskongress i Enköping – Birgitta stannade kvar i Uppsala för att i dag, söndag, lyssna på António Guterres, FNs generalsekreterare.

Först sent på kvällen har jag haft tid att lyssna på och lösa Melodikrysset.

Mycket där var ganska lätt, men åtminstone ett par frågor illustrerades med låtar och artister, som jag inte brukar lyssna på.

Den amerikanska gospelgruppen Mary Mary har jag nog aldrig hört.

Och Barry Manilow har jag aldrig gillat, därför inte heller hört ”Mandy”, som i dag dock spelades instrumentalt.

Vikingarna gjorde 1985 en svensk version av en andlig sång från 1942, ”Där rosor aldrig dör”, och den minns jag, men den gjordes i dag nästan oigenkännbar av Lars Roos. I original hette den ”Where Roses Never Fade”.

Ganska mycket var hämtat ur olika melodifestivaler, och dem har jag lyssnat på.

Robert Pontare har gjort en del hörvärt, men ”Himmel och hav” från 2017 hör inte till det bästa han har gjort.

”Fantasi” med Freestyle 1981 var bättre.

Och ”Euphoria” med Loreen 2012 var riktigt bra.

Sen fick vi också höra två svenska melodifestivalare som inte hade något annat gemensamt än att båda hade engelsk titel. 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”, och samma år vann Charlotte Perrelli med ”Hero”, som hon för övrigt vann ESC med. Ändå var båda låtarna svåra att känna igen, eftersom de misshandlades av Lennart Palm.

Man får vara glad över att han inte också gav sig på ”Change My Mind”, en färsk låt med Tove Styrke.

Jag gillar verkligen inte all countryartad musik, men jag gillar Alf Robertson, och hans ”Ta mig i din livbåt” fick mig inte att ändra mening.

”We Are the World” från USA for Africa 1985 är en utmärkt politisk låt, men här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den i jazzversion.

Tage Danielsson har jag både sett på scen och haft personligt kontakt med när han inför 1968 års val gav ut sin ”En soffliggres dagbok”. Jag har sett mängder av revyer med honom och parhästen Hans Alfredson, och jag har mycket av det här paret på skiva och på film. I dag fick vi höra Tage i ”Kärlek har ändrat karaktär”, i original ”Love Is’nt What It Used To Be” – den svenska versionen förekom i ”Hålligång på Berns”, 1963.

Många av oss, så även jag, fick sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”, när vi på 1950-talet gick i realskolan. Föga anade jag då att jag senare skulle komma att använda dess melodi i en egen sångbok, ”Joe Hills sånger” från 1969. Fast där hade jag med Joe Hills politiska version och så Jacob Brantings svenska tolkning av den, ”Det är lång väg att gå i soppkön”.

Ja, det var alltihop i lördagens kryss.