Melodikrysset nummer 11 2013

I dag tyckte jag det fanns flera knepigheter i Melodikrysset.

Eftersom jag aldrig ser på TV-såpor, kände jag förstås, i motsats till många andra, inte igen signaturmelodin till ”Skärgårdsdoktorn”, men till slut hamnade jag med hjälp av ledbokstäverna på den här serien eller rättare sagt på den miljö den utspelas i, skärgården.

”Skärgårdsdoktorn” känner jag åtminstone till, men ett par av artisterna i dagens kryss var totalt okända för mig.

En av dessa är den amerikansak sångerskan Gwen Stefani. Hennes namn klarade jag genom att gissa mig fram till förnamnet och sen googla på det plus ”Sound of Music”, som jag hörde sampling ur. På så sätt kom jag fram till att låten vi hörde var ”Wind It Up”.

Katrina and the Wawes hade jag hittills heller aldrig hört talas om, och na-na-na-raddan ledde mig till en början helt fel. Men sen fick vi ju låttiteln, ”Sun Street”.

En dos melodifestival skulle vi förstås som vanligt ha.

Den delen började mycket lätt, med Malena Ernman och vinnarlåten 2009, ”La Voix”. Skönt med vinnarmelodier, som i motsats till årets går att komma ihåg.

En melodi som fastnar i musikminnet är också Jan Johansens ”Se på mig” från 1995.

”Gosa” mindes jag, mest för att den förekom i årets melodifestival, men namnet på den som framförde låten – Mary N’diaye – hade jag redan glömt, så även här fick jag googla.

Jag framhärdar i att schlager, för att få kallas schlager, omedelbart ska fästa sig i musikminnet. Ett par utmärkta exempel förekom i dagens kryss:

Den som en gång har hört Lill-Babs sjunga ”Gröna granna sköna sanna sommar” glömmer den aldrig. Det är förresten inget fel på Nat King Coles original, ”Those Lazy Hazy Crazy Days of Summer”, heller.

Utländskt original, ”Mockin’ Bird Hill”, har också Alica Babs’ succé från 1949, ”Adress Rosenhill”. Fast lika berömd här i Sverige blev väl Povel Ramels parodi på den, ”Småfoglarne”.

Småfåglarna hörs också i trädgården, i dag illustrerat av Dana Dragomir i ”I en klosterträdgård”.

Två filmmelodier fanns det i dagens kryss.

Gamla stan besjöngs i ”Flickorna från Gamla stan” från 1934.

Och så fick vi höra ”As Time Goes By” ur filmklassikern ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman (som Ilsa Lund) i de båda huvudrollerna.

Till slut återstår då två scenmusikstycken att redovisa.

”Jag är ute när gumman min är inne” är en lätt bedagad text av Ernst Rolf och Gösta Stevens, dock som vanligt med en catchy melodi av Jules Sylvain.

Modernare låter då ”Another Opening, Another Show” ur ”Kiss Me Kate” från 1948. Musiken är av den mästerlige Cole Porter.

Last chorus: Mona Hillman

Mona Hillman, vän och gammal arbetskamrat, är död. Det känns overkligt på många sätt. Mona, född den 13 april 1952 och död den 19 februari 2013, dog således vid blott 60 års ålder. En elakartad cancer ändade hennes liv. Själv minns jag henne som aktiv, levnadsglad, mångsidigt begåvad.

Mona kom från min gamla hemstad Sundsvall, men åldersskillnaden – jag är 15 år äldre – gjorde att vi aldrig träffades på den tiden. För min del lärde jag känna henne när hon arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, på partiexpeditionens organisationsavdelning. Jag arbetade på den tiden närmast under partisekreteraren, men även om det fanns ärenden där vi kom i kontakt med varann, var det inte främst därför vi blev vänner. För att tala klarspråk: även på en arbetsplats av det här slaget förekom det att vackra och begåvade damer – sådan var Mona – sextrakasserades av killar vars skönhet lika lite som begåvning var deras främsta kännemärke.

Några av partiexpeditionens dåtida kvinnliga medarbetare, utöver Mona min arbetskamrat på partisekreterarens kansli Eva Marcusdotter, Gisela Lindstrand som dock ganska snart flyttade över till Ingvar Carlsson i Statsrådsberedningen, och så pressekreteraren Lotta Gröning, senare känd via Aftonbladet, Expressen och Godmorgon världen, bildade ett slags tjejliga, som inte bara stödde varann på jobbet utan också då och då gick ut och tog en öl eller ett glas vin tillsammans.

Efter en sådan kväll fick jag per internpost en servett, fullklottad med märkliga hälsningar, som bar spår av att damerna nog inte hade varit helt nyktra. Men kontentan var, att jag nog stod hyggligt högt i kurs hos de här fyra damerna. Så jag kontrade med att en kväll bjuda hem dem på middag, givetvis tillagad av mig själv. Det blev en fantastiskt rolig kväll, och från och med då var jag åtminstone ett slags adjungerad medlem i deras tjejliga.

På de här mötena förekom annars inga män, inte heller deras egna manliga partners. Och roligt hade vi, särskilt jag när vi hade kommit till det stadiet på kvällen, då de fyra damerna började sjunga schlager, dess värre ofta olika sånger var och en av dem.

I mitt fall ändade det här ganska snart i att min hustru också drogs in i den här umgängeskretsen. Så när hon och jag vid ett tillfälle fick erbjudande från Aftonbladets söndagsbilaga att tillsammans laga en middag med recept för publicering, inbjöd vi som middagsgäster och bildobjekt min tjejliga till den här middagen i vårt sommarhus i Öregrund – det här finns förresten publicerat också i bokform. Men tjejerna har också varit där vid andra tillfällen; jag minns fortfarande en rosig Mona komma in i köket efter att ha varit i bastun.

Möjligen undrade Monas man, João Pinheiro, som med barnen bodde kvar i Sundsvall, åtminstone till en början vad vi höll på med och vad jag var för en typ, men vi kom senare att träffas flera gånger hemma hos João och Mona, bland annat när jag och Birgitta var i Juniskär och hälsade på i mitt gamla föräldrahem där.

Budet om Monas död får jag genom medlemmarna i den här tjejligan. Lotta Gröning ringer mig, och i bakgrunden hör jag även Gisela Lindstrrand. Strax därefter kommer det ett mejl från Eva Marcusdotter, som nu har ett partiombudsmannajobb i Jämtland.

Birgitta och jag beslutar oss omedelbart för att åka på begravningen, den 8 mars 2013 i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Det innebär uppstigning halv fem och sen en färd med tre olika tåg plus buss, men vi åker, självklart. Tyvärr blir det tågtrassel på den andra av sträckorna, men en observant SJ-konduktör – han har sett våra sorgkläder – räddar oss: Han beställer taxi så att vi ska hinna i tid till begravningen.

Vi får till och med tid till förfogande före: hinner titta lite på Skänninge, och så äter vi en mycket prisvärd lunch – två goda mackor var och till det kaffe – på Svenska kyrkans kafé alldeles nära Vårfrukyrkan.

Ändå är vi de första begravningsgästerna i kyrkan, hinner se de helt överväldigande blomsterdekorationerna arrangeras kring och på kistan. Gradvis fylls den här stora kyrkan med alldeles häpnadsväckande mycket folk. Egendomligt nog känner vi mycket få av dem – större delen av begravningsgästerna måste ha kommit från trakten och från organisatoriska sammanhang som är ganska främmande för oss; hon var aktiv inte bara i den lokala socialdemokratiska föreningen utan också till exempel i företagarföreningen. Vår personliga kontakt med Mona har varit mindre under de senaste åren, inte bara på grund av hennes sjukdom utan kanske framför allt för att hon gifte om sig med en man vi aldrig kom att träffa förrän nu på begravningen, Peter Nordgren, och flyttade till det avlägsna Skänninge.

Fast jag har hört Mona berätta om hur hon träffade Peter. Mona hade ganska extravaganta sidor. Hon ägde både en Hillman och en Lotus och var medlem av Svenska Jaguarklubben. Efter vad jag har hört, stannade han sin bil, en lika extravagant som hennes, bredvid hennes vid rödljus. Och sen var det kört.

Men i den fullkomligt oändliga listan över sista hälsningar med bidrag till olika fonder som lästes upp under minnesstunden efteråt på Skänninge stadshotell fanns också alla de där organisationerna som jag kanske hade väntat skulle vara där personligen, ABF, där Mona hade en inte helt konfliktfri period som förbundssekreterare, Lärarförbundet (Mona arbetade bland annat med läromedel) och andra.

Begravningen var alltså kyrklig – om Monas egen tro vet jag ingenting, men jag anar att hon har haft en hand med i valet av präst – han gjorde henne rättvisa – och inte minst musik.

Den andra av psalmerna, Svensk psalm nummer 791, var i Monas anda:

”Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.”

Musiken som spelades var djärvt egensinnig: ”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg), ”Till min kära” (Björn Afzelius), ”You Can Get It If You Really Want” (Jimmy Cliff) och ”Under the Boardwalk” (Bruce Willis), och den inledande låten, ”The Show Must Go On” (Queen) och den avslutande, ”Pomp And Circumstance” (Sir Edward Elgar) rent av kongeniala.

Vid det avslutande begravningskaffet känner vi oss lite vilsna, eftersom vi nästan inte känner några av de övriga gästerna. Så vi sätter oss ytterst vid en bordsända. Men då kommer Monas förre man João och sätter sig mitt emot oss. Med sig har han också Monas ungdomsvän, en Mona även hon; de här båda tjejerna gjorde i unga år en minnesvärd resa till London. Där träfade Mona Hillman João Pinheiro, portugis som jobbade i en bar. Och tycke uppstod.

På den här bordsändan blir det ett fint samtal både om Mona och om minnen av träffar förr i världen. Ytterligare en sundsvallsbo och lite senare även Monas och Joãos son John ansluter.

Begravningar är sorgliga, men de väcker många minnen, även roliga sådana.

Barnens brevlåda, nu i TV

På lördagsmorgnarna brukar jag lyssna dels på Ring så spelar vi, dels på Melodikrysset, så då står alltid P4 på. Mellan dem ligger ett halvtimmeslångt program, Junior i P4, som jag följaktligen också, om än inte avsiktligt, lyssnar på. I programmet medverkar ett gäng tolvåringar som reportrar.

Så här i melodifestivaltider har det varit intressant att notera, vilka artister man har intervjuat och vilken musik som har spelats i det här programmet.

Naturligtvis är det inte bara barn som har röstat i Melodifestivlens olika deltävlingar och i finalen, men resultatet vittnar om att många av de mer vuxna röstande mer har fångats av scenshowen än av musiken.

För mig är det närmast obegripligt att ”You” med Robert Stjernberg kunde vinna tävlingen – men han är ju känd från Idol.

Tvåan, Yohio, med sin androgyna framtoning kittlade väl kanske föräldrarna till barnen i TV-sofforna lite mera, men jag är inte övertygad om att det har med musik att göra. ”Heartbreak Hotel” var väl inte helt oäven, men var det den – alltså låten – som kom tvåa?

Ulrik Munther, den här gången med ”Tell the World I’m Here”, känns däremot fortfarande som en barnstjärna, även om han nu har blivit något år äldre.

Och Anton Ewald, fyra med ”Begging”, är bara ytterligare ett år äldre.

Louise Hoffsten, som blev femma med ”Only the Dead Fish Follow the Stream”, gjorde för all del inte någon av sina bästa låtar i den här tävlingen, men jag är glad för att det finns en och annan av de tävlande som inte bara följer med strömmen.

Också Sean Banan, som kom sexa med ”Copacabanana” apade sig, men hans tävlingsbidrag har åtminstone en melodi, som fäster sig i minnet.

Ravaillacz – Tommy Körberg, Claes Malmbeg, Johan Rabaeus och Mats Ronander – bidrag ”En riktig jävla schlager” var det enda på svenska och dess ironiska innehåll hade därför säkert svårt för att gå hem hos den internationella delen av juryn – men hur många svenskar uppfattar och uppskattar ironi? Själv tyckte jag det var kul med en lite avvikande låt och även med Claes Malmbergs verbala släng mot borgarna. Och sist kom Ravaillacz förstås i finalen.

Mästerlige Sparf tolkar mästaren Mozart

”Mozart och Sparf” kallades torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester, i vart fall delar av den – antalet agerande musiker hade reducerats till det antal och den sättning som gällde, när Mozart skrev verken i fråga.

Kvällens öppningsstycke, ”Eine kleine nachtmusik” (1787), torde vara ett av Wolfgang Amadeus Mozarts mest älskade verk – också jag hyser en alldeles särskild kärlek till det – och den spelades här av en stråkkvintett med konsertmästaren och violinisten Nils-Erik Sparf inte bara i en självklar huvudroll – hans spel var magiskt.

Övriga fyra verk i kvällens konsert skrev Mozart tidigare.

Violinkonsert numero 4 i D-dur och Violinkonsert numero 5 i A-dur, den senare kallad ”Den turkiska” – tillkom båda 1775, då Mozart bara var 19 år gammal. Märk dock att det ”turkiska” i den senare kanske snarare är ett ungerskt inflytande. I de här styckena hade förstås orkestern utökats, och andra delar av den spelade en större roll.

Konserten avslutades med Symfoni nummer 29 i A-dur från 1774. Här korsas tyskt och italienskt, och formen är ännu inte fulländad – till exempel menuettsatsen, även om den här spelades synnerligen väl, saknade lite av menuettens lätthet.

Nils-Erik Sparf mottog med blygsamt återhållen självexponering publikens jubel och försökte i stället, förgäves, på känt dirigentmaner i stället få andra sektioner i orkestern att resa sig, men dessa valde medvetet att sitta kvar på sina platser. Sparf var värd att få det mesta ljuset på sig den här kvällen.

* * *

Med vid konserten var också vår Anna, som har fått biljettpengar i present av oss. De räckte till biljetter resten av våren, men hon är redan nu besluten att skaffa eget abonnemang till konserterna i höst och nästa vår. Vi har värvat en stockholmare (rinkebybo) till den fasta publiken i Konserthuset här i Uppsala.

Före konserten åt vi middag tillsammans med Anna i Konserthusets utmärkta restaurang. Vi valde att äta mjölkpocherad torsk med muskot, serverad med smörkokta rödbetor, kapris, pepparrot, räkor, ägg, dill och citronslungad färskpotatis. En utmärkt måltid med lite vitt Alsace-vin till.

Melodikrysset nummer 10 2013

Både Anders Eldeman och krysslösarna tyckte tydligen att förra veckans melodikryss var svårt, och där fanns förvisso några knepigheter, men det gjorde det också i den här veckans kryss.

Radioapan har jag själv aldrig kommit i kontakt med fastän jag har två barnbarn boende hos mig. Jag måste fråga dem om det här programmet.

Oprah Winfrey ingår heller inte i min dagliga kost, men här hade jag så många ledbokstäver, att jag begrep att det var hon som gjorde ”I Shall Not Be Moved”.

Håkan Hellström har jag lyssnat på en del, även om jag inte har hans senaste CD, där ”Saknade te havs” ingår.

TV-serier följer jag sällan, men ett och annat ur sjuttiotalsserien ”Pang i bygget” (”Fawlty Towers”) med John Clease har jag förstås sett.

Mer har det då blivit av Trazan och Banarne. Fast i dag var det Ted Olyckan Åström, ackompanjerad av Electric Banana Band, vi hörde i ”Olyckans sång”.

Också Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Damorkestern förekom ju i TV, och jag har hört deras version av ”Kärlek, nål och tråd” tidigare.

Därmed är vi inne på den populärmusik, som ju ändå utgör den centrala delen av ljudillustrationerna i Melodikrysset.

Här började också krysset mycket lätt, med ”Fairytale”, vinnarlåten i Eurovision Song Contest 2009, skriven och framförd av den vitryske norrmannen Alexander Rybak.

En svensk vinnare fanns också med: Lena Ph som vann 2004 med ”Det gör ont”. Den här låttiteln skulle i krysset leda oss till verbet lider.

1975 sökte Svenne och Lotta Hedlund lyckan med Björns och Bennys och Stikkan Anderssons ”Bang en boomerang”, men det gick inte riktigt lika bra, även om låten heller inte blev någon bumerang.

Själv tycker jag, för att göra en avvikelse från ämnet, att de flesta av låtarna i kvällens melodifesivalfinal är värda att hamna på närmsta sophög – jag återkommer till det i morgon.

Och ändå har jag en musiksmak som inkluderar många olika slags musik, inklusive de schlager som nämns ovan.

Men jag lyssnar också gärna på klasiska schlager som ledmotivet i filmen ”Bel Ami” från 1939, i sin tur baserad på romanen med samma namn av Guy de Maupassant.

Och jag lyssnar också på den klassiska vårsången ”Längtan till landet” av Herman Sätherberg och Otto Lindblad (1939), med sitt budskap ”Vintern rasat ut” – ack, vore vi där!

Jag har allt med Olle Adolphson i mina skivhyllor, givevis också den fina ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Och jag gillar verkligen också Carl Perkins’ rockklassiker ”Blue Suede Shoes”, som ju finns i många hörvärda versioner, till exempel med Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Elvis Presley.

Såna här låtar minns man för evigt. De flesta låtarna i den aktuella Melodifestivalen minns man inte ens strax efter sändning.

Om svårt trendberoende unga stockholmare

Stefan Thungrens (text) och Pelle Forsheds (bild) serie ”Stockholmsnatt” är ett av skälen till att envisas med att fortsätta läsa Svenska Dagbladet. Den här serien, till formen en kvadrat med i allmänhet en större teckning till vänster och två mindre till höger, dissekerar satiriskt men faktiskt inte våldsamt överdrivet aktuella trender bland yngre stockholmare.

När den först började publiceras, rörde den sig bland kids, men nu har de agerande nått åtminstone trettioårsåldern, ibland också trettioårskrisen. De har bildat familj och hunnit skaffa egna barn, vilket hindrar dem från att leva samma uteliv som förr, men deras främsta strävan är fortfarande att ligga i frontlinjen när det gäller det senaste nya. Till det skämmigaste de därför kan ta sig till är att tvingas köpa en platta som andra redan har.

Med aningen stigande ålder har de nu också börjat köpa årgångsviner som det är någonting med, beställningsvaror. Men fortfarande gäller det att ha rätt kläder och rätt frisyr. Och mycket surdegsbröd och italiensk olivolja blir det. På somrarna blir det Ship to Sandhamn, inte to Gaza.

Politiskt då? Sjuttiotalets paroll ”Det är rätt att göra uppror” har bytts ut mot ”Det är rätt att göra upprop”. Så jag gissar att ganska många av trendnissarna i den här serien hör till den grupp som gör Miljöpartiet till ett så stort parti i hjärtat av huvudstaden. Cyklar och dinkel stärker den teorin.

Men när de går på loppisar gör de det knappast av ekonomiska skäl – annat i deras livsstil känns säkert mycket utmanande för till exempel den växande gruppen arbetslösa – så fasen vet om inte mycket av den här satiren också utmanar åtskilliga av Svenska Dagbladets kärnläsare i politisk mening.

Forshed och Thungren är två mycket skarpsynta iakttagare av samtidsverkligheten; deras seriesatir har inte karaktären av hammarslag, men den träffar ändå huvudet på spiken. Lästa så här i ett sträck blir deras uddiga samtidsiakttagelser ibland lite för mycket på en gång, men utspridda en gång i veckan i Svenskan fungerar de utmärkt, och även återgivna i bokform kan de ju av en normal läsare utan recensionsplikter avnjutas bit för bit.

Så köp gärna ”Stockholmsnatt 3” (Kartago, 2013).

Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

Vinner någon av de här två låtarna finalen i Melodifestivalen, kommer jag inte att hålla på Sverige

Om någon skulle be mig sjunga de två låtar som gick vidare till final från Andra chansen i Melodifestivalen, skulle jag gå bet. Ändå tror jag att jag är ganska musikalisk, men det är kanske det som är fel. I den här så kallade schlagertävlingen är numera yl och dans och scenshow viktigare än melodi och sångförmåga.

Sålunda registrerar jag att Robin Stjernberg med ”You” och Anton Ewald med ”Begging” gick vidare till final, men jag försår – åtminstone på musikaliska grunder – inte varför. Också ”Jalla dansa sawa” med Behrang Miri var för all del en scenshow, men här fanns det också sug och puls i själva låten.

Det skulle vara intressant att se en sociologisk studie av vilka som röstar i den här tävlingen och hur rösterna fördelar sig till exempel efter de röstandes ålder. Röstningsproceduren går oerhört fort, vilket kanske hindrar många, till exempel äldre, från att delta. Och röstningsproceduren var, åtminstone i den här omgången, en smula snårigt presenterad.

Men för att återvända till de båda låtar – eller var det snarare artister eller kanske rent av scenshower – som gick vidare: Vinner någon av dem finalen i Melodifestivalen, komme jag inte att hålla på Sverige.

Melodikrysset nummer 9 2013

Ni som vill veta mer om personen bakom melodikrysskåserierna på lördagarna, också se hur han ser ut på gamla dar, får en chans på måndag (4 mars) klockan 16.05-16.20 i TV. Programmet heter SVT Forum och går i SVT 2.

Det är just mitt bloggande som är ämnet för intervjun.

Men nu övergår vi till Melodikrysset, svårt enligt Anders Eldeman, ändå inte våldsamt svårt enligt mig.

Vi tar det jag för min del tyckte var knepigt först.

Den film och den filmmusik krysset avslutades med kände jag inte till. Men eftersom svaret skulle bli en siffra och jag hade första och sista bokstaven av tre, var det ju lått att lista ut att svaret måste bli nio. På nätet hittade jag sen filmen ”9 millimeter”, men jag har alltså inte sett den filmen och vet inte, om jag har hamnat rätt på den punkten.

Jag har tidigare bekänt att dansband inte riktigt är min grej, men naturligtvis känner jag, till exempel via Svensktoppen, till ett antal svenska dansband, bland dem Thorleifs. Och när vi sen fick titeln, ”Déjà vu”, var det ju lätt att få bekräftat att det här var just Thorleifs.

Kim Larsen kände jag igen på rösten och danskan – jag har en del äldre skivor med honom. Så även om jag tidigare inte hade hört just ”Hvorfor er jeg dog så liderlig”, var det inte alltför svårt för mig att identifiera honom.

Andra tyckte säkert att de klassiska styckena i dagens kryss var svåra, men jag som också lyssnar på sådan musik, på skiva så väl som på konserter, hade inga våldsamma svårigheter att identifiera Robert Schumanns ”Träumerei”.

Och eftersom jag har sett ganska mycket opera på scen, beredde det mig heller inga svårigheter att genast känna igen ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto” (1850).

När det gäller operetter och musikaler brukar långt fler känna igen enskilda stycken, hämtade från sådana.

”Maria” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” är ett bra exempel på detta.

För oss som är äldre är ”The Lambeth Walk” en mycket välkänd sång. Färre vet kanske att den ursprungligen kommer från en musikel, ”Me And My Gal”, skriven 1937 av Douglas Faber och L Arthur Rose (text) samt Noel Gay (musik).

När vi nu är inne på lite äldre musik, kan vi ta också ”Fia Jansson”, som ursprungligen ingick i Emil Nordlanders revy ”Den förgyllda lergöken” år 1900 jämnt. Den hade här parats ihop med folkvisan ”Jag gick mig ut en afton”, här i Jan Johanssons version.

Melodifestivalmelodier slapp vi i stort sett i dag. ”I’m In Love” sjöng Sanna Nielsen så sent som 2011, och den är väl heller inte så svår att komma ihåg.

Mer svensk schlagermusik: Även om vi idag hörde Lennart Palm spela ”Här komer alla känslorna på en och samma gång”, är det ju inte så svårt att minnas den i original med Per Gessle.

Ännu bättre är dock ”Musik ska byggas utav glädje” sjungen av och med musik av Lill Lindfors. För texten stod bland annat den mångsidigt begåvade Åke Cato. Jag läser hans blogg regelbundet – länk finns här intill – och han har också länk till min blogg.

Musikalisk glädje utmärker också Orsa spelmän, en grupp som vi i dag skulle placera geografiskt.

Och så var det då bara en låt kvar, ”Anywhere Is”, sjungen av den begåvade Enya, med rötter på Irland.

De som röstade på Robin Stjernberg har väl alla sett på det där TV-programmet Idiot

Den allra sista deltävlingen i årets melodifestival, den som gick av stapeln i Malmö, skilde sig inte mycket från de övriga som har sänts.

Jag noterar att Sylvia Vretrhammars ”Trivialitet” röstades bort i första omgången. Hon har i och för sig aldrig hört till mina personliga favoriter, men hennes låt var den enda av sammanlagt åtta som faktiskt hade karaktär av schlager.

Däremot känner jag närmast glädje öve att Army of Lovers med ”Rockin’ the Ride” röstades bort så det stänkte om det. Spekulation ska inte belönas i musiktävlingar!

Jag har också full förståelse för att Ralf Gyllenhammar tog sig direkt till final med ”Bed On Fire”. Det är en låt med lite ös i.

I fallet ”Tell the World I’m Here”, som också gick direkt till final, är jag mer tveksam. Ulrik Munther har fått mycket förhandspublicitet, vilket kan ha bidragit till resultatet, men låten är en popdänga bland många, faktiskt inte våldsamt bra.

Själv skulle jag, om jag hade röstat, ha lagt min röst på att sända Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa” direkt till final. Men nu får den ju i alla fall en andra chans, och det skulle inte förvåna mig om den tar sig vidare därifrån.

Fast varför Robin Stjernberg och ”You” gick vidare till andra chansen övergår mitt förstånd. Det är en låt utan kvaliteter och karaktär – men de som röstade fram honom har väl alla sett på det där TV-programmet Idiot.