Gästspel av norrköpingssymfonikerna

Det var konsertkväll i Uppsala, så jag lämnade tillfälligt Öregrund och infann mig, som överenskommet, för middag på restaurang Ai, Bredgränd 14, där vi också skulle möta Anna, som kommer med tåg från Stockholm. Tåget var dock försenat, men Anna meddelde sin mor, att hon ville ha en stor sushi – Ai är en japansk restaurang. Birgitta och jag bestämde oss för biff Yakiniku med ris och kimchisallad och, dess förinnan, misosoppa. Birgitta beställde också en flaska riojavin, Becquer, att dela på tre.

I den abonnemangsserie vi går på i Musikens hus spelade den här gången Norrköpings symfoniorkester under ledning av Michael Francis. Scenen var sålunda fylld av musiker och instrument – Norrköping har en hel symfoniorkeser, medan det större Uppsala håller sig med en mindre ensemble.

Programmet innehöll inslag som jag tidigare inte var bekant med.

Konserten började med Symfoni nummer 1, den så kallaqde ”Sinfonia Sacra” (vilket antyder en andlig dimension) skriven 1963 av den då i Storbrittanien verksamme landsflyktige polacken Andrzej Panufnik (1914-1991). Den här symfonin skrevs till tusenårsminnet av Polens kristnande och innehåller element från en polskspråkig hymn om Guds födelse. De här associationerna finns ju inte hos en lyssnare av min typ, men jag fäste mig självfallet vid de kraftfulla trumpetstötarna och även inslaget av slagverk. Men det här verket innehöll också mer tillbakahållna musikaliska partier.

Också Ralph Vaughan Williams (1872-1958) är obekant för mig, men jag lyssnade gärna på hans Symfoni nummer 2 (”A London Symphony” från 1914 men sedan reviderad flera gånger). Också den här symfonin tycks, åtminstone i associationsvärlden hos dess skapare, hämta element från den stad som har namngett den, men själv slås jag kanske mer av ljudkontrastrerna i den.

Där emellan låg kvällns solistframträdande, Nareh Arghamanyan på piano i Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) Pianokonser nummer 1 i B-moll (1875), vida mer känd än de två andra verken under den här konsertkvällen. Pianisten, en mycket ung armeniska, lyckades mycket väl fånga tonen i det här kända tjajkovskijverket.

I pausen, som följde på det här numret, kom vi att tala om den märkliga armeniska kulturen. Anna, som är pastor, uppehöll sig vid den armeniska kristenheten. Själv påminde jag om alla de framstående kulturpersonligheter det armeniska folket, genom erövringar gjorda av omkringliggande länder spritt över hela världen (ungefär som judarna), har frambringat. Det finns hur många exempel som helst att nämna, men till de mer kända exemplen hör kompositörerna Aram Kachaturjan och Michel Legrand, sångarna Charles Aznavour och Cher, författaren William Saroyan – och schackmästaren Gari Kasparov bör kanske också nämnas.

Numera har armenierna återerövrat åtminstone ett av de landområden, där det bor armenier, Nagorno Karabach. Med det har jag uttalat min sympati för att landgränser av språkliga/historiska skäl borde kunna revideras.

Partikongressen (S): ett steg fel och man är utslagen

Medelåldern bland deltagarna i den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg var märkbart lägre, men där fanns fortfarande väldigt många gamla bekanta från forna tider att skaka hand och byta några ord med. Dessutom kom det fram ytterligare några och morsade, de flesta av dessa hemmahörande i kretsen av melodikrysslösare.

Jag har ju deltagit i mängder av S-kongresser, men i ett avseende innebar årets kongress en omvälvande nyhet för mig: den var praktiskt taget papperslös. Den digra luntan av kongresshandlingar fanns inte i tryckt form, bara digitalt. Hustrun hade i och för sig skrivit ut handlingar tills färgen i skrivaren tog slut, men eftersom partistyrelsens utlåtanden över motioner och olika programtexter under kongressens lopp ideligen förändrades, skulle man ha behövt en handdator/läsplatta för att kunna följa med. Vi, som bara har våra större skrivbordsapparater hemma, fick därför förlita oss på hörsel och minne – de aktuella texterna, särskilt de som var föremål för debatt med ändringsförslag, lästes ju också upp från podiet. Den här datoriserade världen är, som ni förstår, inte främmande mark för mig, men jag undrar om den faktiskt inte fungerar lite exkluderande – jag är inte bekväm med tanken att det som sedan gammalt betecknar sig som Arbetarepartiet kanske tekniskt sett nu har blivit så modernt, att det exkluderar en hel del människor från att följa med, inte så få från de samhällsskikt vars intressen partiet en gång i världen bildades för att försvara. (Jo, ”Arbetets söner” och ”Internationalen” sjöngs forfarande av kongressen.)

Min status under kongressen var av någon anledning något oklar. När vi anlände till Svenska mässan, fick hustrun ett i förväg iordningställt gästkort, medan jag fick gå till en annan station, där jag fick åhörarkort. Nå, eftersom jag är en företagsam man, gav jag fullständigt fan i det här märkliga försöket att separera oss: satt alltid tillsammans med henne och lyckades till och med ta mig in i den lunchmatsal dit jag egentligen inte ägde tillträde – inte för att jag inte har råd att gå ut på stan och äta utan för att det är lättare att på det här sättet hinna med lunchen under det inte särskilt långa lunchuppehållet och för att jag givetvis vill äta lunch tillsammans med min hustru. Men vid andra tillfällen fungerade det annorlunda: Både hustrun och jag fick till exempel biljett till kongressfesten.

Ingen information hade getts om var vi skulle sitta under kongressfesten, men i slutet av samlingen med en drink blev vi haffade och meddelade, att vi skulle få sitta vid honnörsbordet, där bland andra partiordföranden, Stefan Löfven, och partisekreteraren, Carin Jämtin, satt.

Stämningen var hög, inte minst när kvällens huvudunderhållare Mia Skäringer skojade med Sefan Löfven. Från scenen spelade Augustifamiljen, känd bland annat från ”På spåret”, och en hel rad artister, bland dem Magnus Carlsson, sjöng. Själv gillade jag att få höra Titiyo, särskilt för att hon vände sig till oss i den här jättelika sossepubliken och berättade om sin farsas – Ahmadu Jarrs – heta socialdemokratiska engagemang. (Jo, jag har mött honom både på S-kongress i Stockholm förr i världen och vid en kväll med KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, i Uppsala.

Festlarmet blev till slut lite för högt för oss – folk dansade till musik för full volym, medan andra försökte samtala genom att skrika – så någon timme innan festen var slut, beslöt vi oss för att gå till vårt närbelägna hotell för att krypa till kojs. Vid det här laget var det mörkt, och även om vi hade gått den här vägen många gånger, fanns det moment som man inte kom ihåg att parera för. Så plötsligt, när jag hade glömt en nivåskillnad, föll jag fullständigt handlöst i gatan. Och det gjorde så fruktansvärt ont att jag hade svårt att resa mig upp. Men jag fick hjälp av hustrun plus ett kvinnligt kongressombud som var på väg hem till samma hotell. De tog mig under var sin arm, och linkande och med svåra smärtor lyckades jag ta mig upp på hotellrummet.

Jag hade fått ett par små blödande sår på vänster hand, och dem gjorde jag rent, men trots en värktablett ville den där förbannade värken i bröstet inte släppa. Så jag gick till sängs men sov inte mycket den natten.

Nästa morgon lyckades jag i alla fall klara morgonbestyren och klä på mig och sen, i långsam takt, gå till kongresshallen. När jag sen var på en utflykt till toaletten – jag måste dess värre ta urindrivande tabletter – träffade jag min gamla kompis och forna arbetskamrat Eva Marcusdotter, numera partiombudsman i Jämtland, och berättade vad som hade hänt, också att jag – om det inte blev bättre – skulle uppsöka läkare. Men Eva är en handlingskraftig kompis, så i ett huj hade hon hämtat en läkare och en sjuksköterska, som fanns bland kongressombuden. Sköterskan kollade pulsen och konstaterade, att det i varje fall inte föreföll vara hjärtfel, och läkaren, som kollade vad som hade hänt med revbenen, sa kallt, att om det nu fanns något brutet revben, så kunde man ändå ingenting göra, bara invänta läkning.

Så jag tackade dem och lyckades sen, med viss hjälp av Birgitta och inte minst en mycket hjälpsam taxichaffis, ta mig till tåget. I Stockholm valde vi sen ett tåg mot Uppsala som kom in på samma perrong, och sen blev det ny taxi hem till lägenheten.

Efter ett uppehåll där har jag sen med hjälp av taxi, buss och ytterligare en taxi tagit mig till sommarhuset i Öregrund. Chauffören bar upp väskan ända upp till huset.

Värken i bröstet? Jo, den har vid det här laget lagt sig hyggligt, men jag kan fortfarande inte ligga i en viss sovställning.

Melodikrysset nummer 14 2013

När Melodikrysset sändes i lördags, var jag på socialdemokratisk partikongress i Göteborg. Jag var där som veteran och gäst, men jag har flitigare än de flesta följt förhandlingarna.

Återkommen till sommarhuset i Öregrund har jag nu, lite i efterskott men min vana trogen, löst melodikrysset – jag har lyssnat på webben.

Svårast för mig var frågan om ungdomsserien för TV från 1998, ”Xerxes”. Svår helt enkelt för att jag aldrig har sett den. Även om jag inte var i rätt ålder för den, hade jag kanske ändå tittat på den om jag hade haft tillfälle, detta för att jag har läst och med uppskattning recenserat en hel rad böcker av dess författare, Björn Runeborg.

Jules Sylvain dyker med jämna mellanrum upp i Melodikrysset, men nu hade Anders Eldeman hittat en extra klurig fråga att ställa. Den rumba som spelades kom ur en operett av Sylvain, ”Zorina” från 1943.

Jussi Björling är ju välkänd; däremot är väl inte Erik Odde, en psudonym Jussi använde när han spelade in populärmusik på skiva, lika känd i dag. Under detta namn gav han hur som helst ut en svensk version av tangon ”Warum”, ”Varför har du mig kysst?”.

Förvillande pseudonymer förekommer också i radioprogrammet Rally. Där sjöng en man som kallar sig Frank Robertson ”Billigt vin”, ursprungligen Michael Jackson-låten ”Billie Jean”. Men det är något mysiskt med den här Frank Robertson och hans göteborgska idiom. Den här Robertson lät, trots den göteborgska han har lånat av Frank Baude, mer som Alf Robertson.

På ganska lyckat lurendrejarhumnör var gruppen Ravaillacz i årets melodifestival med ”En riktig jävla schlager”. Claes Malmberg var med och gjorde den här låten till en av de mer uthärdliga i årets tävling.

Två filmmelodier fanns med i veckans kryss.

Orups och Anders Glenmarks ”Min arm omkring din hals” förekom i SFs jubileumsfilm ”1939” från 1989 och sjöngs där av Zenya Hamilton. Birgitta och jag var inbjudna till premiärvisningen i Stockholm.

Jag har sett många Robin Hood-filmer i mitt liv, men inte just ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört Bryan Adams-låten i den, (”Everything I Do) I Do It For You”.

”Sweet Hello, Sad Goodbye” med Roxette hade dock inte kommit i närheten av mina öron förrän nu.

Två sångerskor av lite olika ålder spelades också, och jag lyssnar gärna på dem:

Vi hörde ”Välkommen in” med Veronica Maggio.

Och så hörde vi ”I samma andetag” med Lisa Nilsson.

En kvinna, som har gått mycket långt i schlagervärlden, spelades också, Siw Malmkvist. Vi hörde henne sjunga på tyska, vilket hon ofta gjorde: ”Die Liebe ist ein seltsames Spiel”. Den blev 1960 en dundersuccé på svenska, då under namnet ”Tunna skivor”.

Dundersuccé blev också Povel Ramels och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna”, en låt skriven för en revy där Povel själv för ovanlighetens skull inte mndverkade. Här skulle den ge oss ordet skor.

Och så avslutar vi med en riktig gammal schlager, ”Marina”, där man sjunger ”Marina, Marina, Marina” i refrängen. Den tillägnar jag Marina på Konsum här i Öregrund.

Melodikrysset nummer 13 2013

Som vi brukar har vi flyttat ut till stugan i Öregrund till påsk. Snart förestår äggmålning: äggkokning på estniskt vis, med skal av gul lök runt ägg insvepta i tygstycken med tråd omkring. Oftast använder jag dessutom också delar av andra växter för att få färgbrytningar och mönster, men denna kalla vår är tomten ännu snötäckt, så det finns just inget man kommer åt.

Men först ska jag redovisa mina svar på dagens melodikryss, inte alltför svårt tyckte jag.

Det som är en smula svårt för mig är en del av dagens artister, några av dem mycket unga. Jag skulle aldrig komma på idén att köpa deras skivor till min väldiga skivsamling, som annars omfattar nästan alla typer av musik, och hade jag inte för vana att lyssna på melodifestivalprogrammen och hade radion på även mellan Ring så spelar vi och Melodikrysset – då sänds Junior i P4 – skulle jag förmodligen inte ha en chans att lösa Melodikrysset.

Så vi avverkar väl de här artisterna först.

Vi hörde Danny Saucedo i ”In the Club”, som kom tvåa i Melodifestivalen 2011.

Vi hörde Amanda Jenssen i ”Ghost” från albumet ”Hymns For the Haunted”.

Och vi hörde ”Soldiers” med Ulrik Munther, ytterligare en av dessa barnstjärnor.

När det gäller underhållning för barn, föredrar jag själv vida ”Lilla huset på prärien”, främst i Laura Ingalls Wilders bokoriginal, men också filmversionen för TV är OK.

Nå, det är inte allt i vuxenschlagerbranschen som finner gillande i mina öron heller. Charlotte Perrelli vann visserligen Melodifestivalen 2008 med ”Hero”, men inte tycker jag den hör till det bästa i sin genre.

Då är ABBA generellt ett strå vassare, även om just ”I’m Just a Girl” inte hör till det allra bästa Björn Ulvaeus och Benny Andersson har presterat.

Men sen förekom det en hel radda mycket bra låtar i dagens melodikryss.

”Love Letters In the Sand” skrevs ursprungligen redan 1931 men blev 1957 en jättehit med Pat Boone. Det sökta skrivunderlaget skrivs ju sand även på svenska.

Kärlek handlade det också om i ”Familjelycka”: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga”, sjöng Bernt Staf i sin faktiskt helt underbara kärleksförklaring.

Ett utländskt inlån, ”This Old House”, var ”34an” med Per Myrberg – men vilken suverän svensk version han gjorde av den här låten om huset som man dess värre skulle riva.

Ett inlån är också Evert Taubes ”Min älskling i Peru”, även kallad ”Den sköna Helen”. I dag hörde vi Mills Brothers sjunga det engelskspråkiga originalet, ”Darling Nelly Grey”.

Mer kärlek finns det i Irving Berlins ”Dancing Cheek To Cheek”, alltså kind mot kind. En fin gammal tryckare.

Och så går vi då i mål med Bruce Springsteen, born in the USA. Han gjorde här om året en bejublad turné med en Pete Seeger-konsert, som också finns på skiva i flera tappningar. En av låtarna där var ”Old Dan Tucker”, som Seeger inte har skrivit men väl gjort känd genom sina insjungningar.

* * *

Snart får vi påskbesök av sonen Matti och hans Karin samt, minst men inte minst, deras ettåriga Ella, en mycket gullig liten påskkäring.

Glad påsk önskar jag också alla mina läsare!

Birgitta hos PRO

Jag var för inte så länge sen på ett PRO-möte i servicehuset i Nyby och berättade om flykten från Estland, och nu var det Birgittas tur att medverka där. Som rubrik för sitt anförande hade Birgitta valt ”Mitt liv i folkstyrets tjänst”.

Birgitta gjorde en kort summering av sitt livslånga politiska engagemang, allt ifrån ungdomens gryende samhällsintresse i en miljö präglad av frisinnat folkpartistiska föräldrar med engagemang i nykterhetsrörelsen till en egen politisk radikalisering och anslutning till socialdemokratin, och så alla uppdragen som följde på detta: i drätselkammaren i Uppsala, i riksdagen, i partiets VU, i regeringen, som talman i Sveriges riksdag, även annat som rådgivare åt FNs generalsekreterare. Tro nu för all del inte att det här anförandet var upplagt som en meritförteckning – Birgitta speglade personliga erfarenheer av allt detta. Och som en röd tråd i det hon sa gick tilltron till folkrörelserna, inte bara de rörelser som brukar räknas till arbetarrörelsen: vikten av att många människor engagerar sig, även i politiska partier, och gör sig besväret att få sina egna uppfattningar konfronterade med andras. Det är ett sådant brett folkligt engagemang som är demokratins livsluft.

Birgittas föredrag formade sig mer till en lidelsefull plädering för demokratin än specifikt för socialdemokratin, men den här publiken förknippar ju henne hur som helst med det parti, vars riksdagslista hon toppade i så många år, och flera av de frågor som ställdes under den efterföljande frågestunden speglade också den oro som finns hos många äldre socialdemokrater över den kurs deras parti numera har.

Birgitta svarade rakt och utan krusiduller, och jag tror frågeställarna åtminstone var nöjda med innehållet i hennes svar.

Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Melodikrysset nummer 12 2013

Mycket filmmusik bjöd Anders Eldeman på i dagens melodikryss.

Den delen började ganska lätt med ”Kalle på Spången”, en film från 1939 där Edvard Persson hade huvudrollen. Persson var skåning, men titelmelodin hade som en av upphovsmännen Lasse Dahlquist, som ju hörde hemma på västkusten.

Jag har visserligen sett filmatiseringen av J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men som så ofta har inte filmmusiken fäst sig i mitt musikminne. Så det tog en stund att komma på svaret, trots att jag hade fyra bokstäver av sex.

I mitt fall är det nog så att filmmusik, för att fästa sig i mitt minne, måste slå så att säga separat, spelas mycket. Så ”Aldrig på en söndag” med Melina Mercouri som förekom i Jules Dassins film med samma namn från 1960 känner jag lätt igen, vet också att miljön i filmen är Grekland. Mercouri var förresten också kulturminister i en socialistisk Pasok-regering.

Lite trist tycker jag det är att Anders Eldeman så pass ofta har upprepningar i sitt program.

Ett exempel i dag är ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”. Den har jag aldrig sett, men jag har ju lärt mig att känna igen melodin, eftersom Eldeman har spelat den flera gånger.

En artist som Eldeman spelar påfallande ofta är Tommy Nilsson. Annars är det väl inget fel på ”Öppna din dörr”.

Svårare för yngre lyssnarfe är det väl att känna igen Trio Me’ Bumba. Men 1968-1969 var deras ”Man ska leva för varandra” en landsplåga, länge på Svensktoppen.

Och sen var det då som vanligt några melodifestivalare.

Själv ger jag inte mycket för ”Skyline” med David Lindgren.

Snäppet bättre är ”Heartbreak Hotel” med Yohio.

Elton John lyssnar jag däremot gärna på, även om han har gjort bättre låtar än ”Sad”.

Men Lou Begas ”Mambo Number 5″ svängde det ordentligt om. Trots namnet är han från Tyskland.

I dag ska vi ha födelsedagsfest för två barnbarn, som fyller år ganska nära varann: Klara blir åtta och Ella ett. Jag har fullgjort mina morfars- respektive farfarsplikter och köpt presenter.

Dessutom har jag packat. I morgon ska Birgitta och jag åtminstone delvis flytta ut till sommarhuset i Öregrund. Men vi åker in till Uppsala varannan vecka för att ta hand om Kerstins barn Viggo och Klara före och efter skolan.

PS Som jag har fått påpekat för mig hade jag helt enkelt glömt bort att redovisa ett svar. Vi hörde Ebbe och Calle Jularbo i Ebbe Jularbos ”Vals i lekstugan” också.

Och så får ytterligarfe en läsarfråga mig att inse, att jag i dag har glömt redovisa ytterligare ett svar: Det Roland Cedermark spelade var ”Två solröda segel”, en stor hit i bland andra Sven Olof Sandbergs och Bertil Boos versioner. I original hette den här låten ”Red Sails In the Sunset”.

En strålande konsertkväll

Torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester i Konserthuset i Uppsala rubricerades i programmet ”Mendelsohns italienska” efter kvällens avslutande stycke ”Symfoni nummer 4 i A-dur” (1833) av Felix Mendelssohn (1809-1847).

Det är intressant musik, och den framfördes med stark känsla av orkestern, för dagen under ledning av Daniel Blendulf.

Ändå låg konsertens tyngdpunkt före pausen, då vi fick höra en glänsande version av Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) ”Rokokovariationer för violoncell och orkester” (1877). Den som med virtuos instrumenthantering framförde de här variationerna var cellisten Erik Wahlgren – när han var klar, ville publikens jubel aldrig ta slut.

I det inledande stycket, ”Dumbarton Oaks”, konsert i Ess-dur (1938) av Igor Stravinsky (1882-1971) spelade en lite mindre ensemble ur kammarorkestern. Det är en komposition i Bachs anda, mycket hörvärd även den.

En mycket lyckad konsertkväll!

* * *

Annas tåg från Stockholm var försenat, så Birgitta och jag bestämde oss för att även den här gången äta middag i Konserthusets restaurang och beställa mat, så att den kom in så snart Anna hade anlänt.

Den här gången valde vi att äta kalvytterfilé med palsternackspuré (god!), konfiterad smålök, morötter och syrad dillsås. Och så delade vi på en flaska rödvin.

Älskade barnvisor

”Lilla kotten sjunger” har tidigare (2004) getts ut av Erikssobn & Lindgren, men sedan detta – delvis ett dotterförlag – har fusionerats med Rabén & Sjögren, kom det ut på nytt där 2010. Lena Andersson, som har gjort både urval och illustrationer, har gjort ett fantastiskt inbjudande omslag med mamma igelkott och lilla kotten i en fåtölj bakom vilken en liten gris tittar fram.

Lena Anderssons illustrationer till visorna är mycket rara – ett exempel är den lilla flickan i famnen på mormor i ”Mormors lilla kråka”. Och hennes illustration till ”När Lillan kom till jorden” har en omisskännligt Lena Anderssonsk ton.

Flera av visorna i den här sångboken är klassiker av Alice Tegnér, och här finns i flera fall problem med visor som männmiskor av min generation och flera andra generationer förknippar med bilder av Elsa Beskow: ”Ekorrn satt i granen” och ”Sockerbagaren” är svåra att ta till sig utan just de bilder Beskow skapade.

Men det finns undantag. ”Sockerbagaren” blir i Lena Anderssons version en så fin bild, att den kan konkurrera med Beskows.

I andra fall, som Lennart Hellsings ”Herr Gurka”, har jag betydligt lättare för att ta till mig Anderssons version, och ännu lättare är det förstås om man – som i fallet ”Vi är så glada” av Thomas Funck och några visor av Barbro Lindgren – inte har något jämförelsematerial.

Urvalet av visor är utmärkt. Möjligen kan jag känna tveksamhet inför om Evert Taubes ”Som stjärnor små” – annars en mycket vacker visa – riktigt hör hemma i just den här samlingen.

Flertalet av sångena är väl kända och kan sjungas av föräldrarna till de barn som får den här boken. Men den innehåller också ett komplement, en CD, där man kan höra sångerna sjungas av bland annat Eva Röse med musikalisk uppbackning.

Hellsing goes bananas

Lennart Hellsing är en av de mest begåvade, samtidigt också mest egensinniga författarna i modern svensk barnlitteratur. Eftersom han debuterade i mitten av 1940-talet och också har skrivit poesi, är det väl inte helt fel att beteckna honom som barnböckernas fyrtiotalist. Också det han har skrivit för barn rymmer metaforer och en mångtydighet, som kan föra tankarna till fyrtiotalspoesin.

Ibland förenar han lätthet och humor med oslagbar ordmagi, vilket i flera fall har förstärkts med hjälp av kongeniala illustratörer och tonsättningar, som känns helt självklara.

En berömd men mycket mer knepig Hellsing-bok är ”Bananbok” (Rabén & Sjögren, 1975). Den är illustrerad av Tommy Östmar, och på omslaget ser man en läsande banan med tydliga drag av Lennart Hellsing – jag har träffat honom. Östmar har jag inte träffat, men jag antar att det är han som är den andra bananen på omslagsbilden, den med ritblocket.

”Bananbok” är en bilderbok på vers, där bananerna och deras liv står i centrum. Det skulle ju inte bli mycket till handling, om de bara hängde där i sina klasar för att senare bli uppätna, men Lennart Hellsing har hittat många andra aspekter på deras tillvaro här i världen. Vi får till exempel en lektion om deras religion, i ”Vad bananerna tror” – månskäran är deras gula gudinna. I bananernas himmel får de sen vingar, som liknar halvt uppfläkta bananskal.

Politiskt svävar sjuttiotalet över bananträden. I ”Hur bananerna är” får vi veta, att

”De drömmer om evig fred
om Jämlikhet, Syskonskap, Frihet!
Men intill trdje och fjärde led
de ägs av Banankompaniet.”

”Bananriket” rymmer rent av en politisk utopi:

”Förtrampad är ängarnas klöver,
men sedan de ledande
slutat att slåss…
Då ska vi bananer ta över
och Jorden Ska Tillhöra OSS!”

Fast även bananernas naturliga begränsningar gör Hellsing poesi av:

”Om bananer hade mun
och hade tunga
skulle du få höra
små bananer sjunga.
Men nu har de varken munnar eller tungor
och förresen inte
heller några lungor.”

(Ur ”Banansång”)

För egen del, men jag är ju 75, gillar jag Hellsings bananmytologi och de poetiska uttryck han låter den ta, men jag törs inte svära på att alla ungar i bilderboksåldern skulle älska den här boken.

Men fler av dem skulle kanske kunna bli bananvänner och älska Hellsings poesi, om de också fick ta del av Lennart Hellsings av Georg Riedel tonsatta ”Bananvisor” (Rabén & Sjögren, 1993).