Själv föredrar jag Ligeti framför Brahms

”Minnen och romantik” rubricerades torsdagskvällens – jag är svårt förkyld och har inte orkat skriva – konsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi.

”Minnen” syftar här rimligen på de två verk som framfördes före pausen.

Konserten inleddes med ”Concert Românesc” (1951) av György Ligeti (1923-2006). Ligeti växte upp i en av de ungersktalande delarna av Rumänien, närmare bestämt i Transsylvanien, men lämnade upprorsåret 1956 Ungern, där han då bodde, och hamnade i stället i Sverige. Det verk vi fick höra är kanske inte helt representativt för den oftast betydligt mer modernistiske Ligeti – ”Concert Romaânesc” knyter tematiskt an till hans uppväxtmiljö, som musikaliskt präglades av det ungerska och det zigenska.

Till sin barndoms trakter, vid Vättern, förde oss också Jonas Valfridsson (född 1980) i ”A Fragmented Memory; My Overgrown Little Tree House”, ett beställningsverk av Jönköpings Sinfonietta och Uppsala Kammarorkester 2013. I konsertprogrammet framhävs det här verkets karaktär av barndomsminne, och kompositören knyter det själv i titeln till en av barndomens trädkojor. Detta påverkar givetvis vår – publikens – upplevelse av verket, men skeptiskt lagd som jag är tror jag nog att det här verket med en annan titel kunde ha fått en helt annan innebörd. Men förvisso väcker den här musiken känslor som naturen väcker hos oss, både av idyll och hot.

Efter pausen spelades ”Serenad nummer 1 i D-dur” (1857) av Johannes Brahms (1833-1897). Den här serenaden rymmer, om man är lagd åt det hållet, element som kan tolkas naturlyriskt, men det är i grunden ett romantiskt verk, ganska långt från hans ungerska danser, som ju mycket livligare än i det inledande stycket av Ligeti bärs upp av element hämtade från zigensk musik. Men för att återvända till den av kammarorkestern (utmärkt) spelade brahmsserenaden: som så ofta när det gäller musik av Brahms, lyckas den inte riktigt beröra mig.

* * *

Före konserten åt vi middag tillsammans med Anna, på restaurang Saffran Polo, en persisk restaurang på samma sida av Vaksalagatan men ett par kvarter öster om Vaksala torg.

Där får man god och vällagad mat i rikliga portioner. Birgitta valde Chenseh, marinerat och grillat lamm med rödlök, paprika och feferoni, och Anna och jag åt Sultani, ett spett lammfärs, och ett med marinerat lamm på spett, båda grillade och med liknande tillbehör.

Den här gången kom Anna i bil från sitt sommarställe i Ekolsund, så hon skjutsade hem oss efter konserten, innan hon själv åkte tillbaka.

Melodikrysset nummer 47 2013

Dagens melodikryss var delvis lätt men innehöll också en del knepigheter.

Den gode Eldeman hade lagt ut en fälla redan i början av krysset. Jag hade ingen som helst svårighet med att genast känna igen Robert Brobergs ”Båtlåt” – jag har det mesta av och med honom på skiva, och jag har också sett honom på scen – men intet ont anande skrev jag, och gissar jag många med mig, först ”båtar” som svar på frågan om vad farkosten har omkring sig. Men som svaret på nästa fråga indikerade: svaret måste här i stället bli bojar.

Detta på grund av att det ju var Jussi Björling som sjöng Rossini i dagens klassiska fråga.

Sen kom en fråga som ligger helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag vet mig aldrig någonsin ha hört Avicii, långt mindre albumet ”True” med ”Make Me Up”.

Radion står på hela dagarna, och på kvällstid ser jag ganska mycket TV, men tro inte att jag för den skull lyckas lära mig några programsignaturer.

Så i mitt fall var det en svår uppgift att identifiera signaturen till ”Svar i dag”.

Och förvisso har jag en gång i världen sett en del avsnitt av ”Mash”, men det var nog inte dess signatur som fångade mitt intresse.

Vi kan väl ta allt bökigt på en gång. Inte så att jag hade svårt att känna igen den melodi ur ”A Little Night Music” (Stephen Sondheim med flera), ”Send In the Clowns”, som förekom här fast på tyska. Men vad heter den här melodin egentligen på svenska? Vad jag förstår heter Beppe Wolgers’ – Eldeman refererade till honom – svenska version ”Var finns den clown”, men då går varken första och tredje ordet i titeln – det var de som efterlystes – in. När Mattias Enn sjunger den, sjunger han ”Ta in en clown”, och det var helt solklart första och tredje ordet i den versionen Eldeman efterlyste. Ändå undrar jag om någon är kapabel att reda ut det här åt mig.

Resten hade jag inga problem med.

Jag har i och för sig inte sett den nya tecknade versionen av ”Emil & Ida i Lönneberga”, men både musiken och textinnehållet kändes välbekanta.

Jag är fortfarande lite paff över den usla placering – nummer 18 – Ola Salo fick i Eurovision Song Contest 2007, detta eftersom ”The Worrying Kind” faktiskt var värd en mycket bättre placering. Men det är mycket med ESC jag inte förstår. (Och jag förstår ännu mindre av utfallet i de svenska melodifestivalerna under senare år.)

Även om somliga säkert tror motsatsen, har jag verkligen inget horn i sidan till populärmusikgenren.

Jag tycker till exempel att Lena Ph är en utmärkt företrädare för den. Hennes tolkning av ”Månsken i augusti” är ett exempel på det.

Personligen gillar jag ännu mer Lisa Nilsson, som vi i dag hörde i ”Sånger om oss”.

Och jag tycker att Edda Magnason gör ett inkännande och pricksäkert porträtt av Monica Zetterlund i filmen om henne – ni hittar mina recensioner av filmen respektive skivan, från vilken vi i dag fick höra ”Sakta vi gå genom stan”, under Kulturspegeln, Film respektive Musik.

Hoppet därifrån till ”Should I Stay Or Should I Go” med punk-bandet Clash kan tyckas vara långt, men jo, jag tyckte det var kul att höra dem också.

”Should I Stay Or Should I Go” är för övrigt en frågeställning som har varit aktuell för mig nu i ett par veckor, på nätterna, i dubbelsängen. Jag har nämligen en envis hosta, särskilt i ryggläge.

Mer Vysotskij av Fria Proteatern

Vladimir Vysotskij (1938-1980) har med tiden erövrat också en stor svensk publik. Även andra har sjungit Vysotskijs sånger både på scen och på skiva, men det är utan tvivel Fria Proteaterns vysotskijföreställning på Scalateatern i Stockholm 1986 som har blivit mest berömd. Jag har den på CD med Fria Proteatern; skivan följde med sångboken ”Vargjakten” (Karneval, 2007), som innehåller 48 sånger av Vysotskij, tolkade av Carsten och Ola Palmaer och med notskrift av Stefan Ringbom.

Vi känner Stefan Böhm en smula från hans tid som teaterchef vid Uppsala stadsteater, men eftersom han inte längre arbetar i Uppsala, blev jag glatt överraskad, när jag för några dar sen fick telefonsamtal från honom. Hans ärende var att bjuda mig och Birgitta på en av de två allra sista föreställningarna av ”Hoppets lilla orkester. Nya sånger av Vysotskij och hans vänner” – också den har getts och ges (sista föreställningen ges den 24 november klockan 16.00) på Scalateatern.

Vi tackade förstås ja: träffade också Stefan i foajén när vi hämtade biljetter och efter föreställningen, då vi tackade honom för en fin upplevelse. Vi åkte till Stockholm så pass tidigt, att vi hann äta middag ute före föreställningen. Det blev pizza på italiensk restaurang nära teatern.

Den här gången tillskrivs sångerna som ingår i föreställningen ”Vladimir Vysotskij och hans vänner”. Det har nämligen visat sig att några av de sånger, som har förknippats med Vysotskij, inte är hans egna. Den fina ”Om jag skulle bli sjuk”, i den här föreställningen framförd av Tomas Bolme, har till exempel skrivits av Jurij Vizbor och Jaroslag Smeljakov. ”När du och jag möttes”, sjungen av Stefan Ringbom, är skriven av Andrej Tarkovskij. Titellåten ”Hoppets lilla orkester”, som sjungs av Bo Hülphers, är i själva verket skriven av poeten Bulat Okudzjava. Och här finns också traditionellt material, bra sådant, till exempel ”Ös på med dragspelet Aljosjka”. Jag citerar här dess refräng:

Ös på med dragspelet, Aljosjka!
Här dansar kärringar och våp,
här dansar hallickar och torskar
så glasen klirrar i mitt skåp.

Men flertalet sånger, till exempel ”Vad kan man säga om vår korta tid” (Hasse Björk) och ”Sång om en vän” (Pär Lindblom), är förstås Vysotskijs egna.

Några av de nämnda har varit med i Fria Proteatern ända från början; några av de andra har tillkommit senare men har nu ändå varit med ett tag. Men det är också roligt att notera, att Fria Pro av i dag vid sidan av veteranerna rymmer utmärkta nytillskott som Sofia Berg-Böhm, sång, och Anna Holm, sång och fiol – fler kunde nämnas.

Till det fascinerande med Fria Proteatern hör också, att nästan alla som agerar inte bara sjunger utan också trakterar olika instrument.

Som extranummer fick vi i den entusiastiskt klappande publiken höra tre sångerr, hämtade ur den förra Vysotskij-föreställningen, bland dem den fantastiska ”Vargjakten” med dess starka politiska associationer.

Melodikrysset nummer 46 2013

Till dem bland er som kanske tror att jag är något slags musikdator vill jag säga följande: Jo, jag har hygglig bredd i mitt musikkunnande, men där finns luckor.

Dagens för mig svåraste fråga var sålunda vågrätt 1, där jag först fick lov att fylla i varannan bokstav – begynnelsebokstäverna i de lodräta svaren – innan jag förstod, att den som sjöng ”Mirrors” var Justin Timberlake.

Å andra sidan klarade jag, på det ena eller det andra sättet, ganska lätt de övriga frågorna.

I och för sig kom jag inte på vad det var för ett musikstycke som spelades som illustration till v 9, men det behövdes inte heller. Det som efterfrågades var vad det var för instrument som hördes vid sidan om pianot, och det var inget tvivel om att det var en cello.

Anders Eldeman använder sig numera ganska ofta av låtversioner ur ”Så mycket bättre”, så jag har nu till slut börjat se på det här TV-programmet.

Jag hade i och för sig inte hört Titiyo sjunga ”Blåjeans och stjärnljus”, ursprungligen känd i Lill Lindfors’ insjungning, men eftersom jag har sett båda i den pågående programserien, var det inte så svårt att koppla dem till varann och sen googla.

Äldre delar av ”Så mycket bättre” har jag över huvud taget inte sett, men Darin (Zenyar) har en rätt så karaktäristisk röst, och Magnus Uggla, vars ”Astrologen” han sjöng, har jag ganska mycket av på skiva.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Cliff Richard med ”Congratulations” och vet också att det hör till god ton att gratulera, när någon i ens närhet fyller år.

Jag har förstås också hört Peter, Paul and Mary sjunga ”Puff the Magic Dragon”, också den svenska versionen ”Puff en pappersdrake”, som tydligare ger svaret på Eldemans fråga om material: papper. Den svenska versionen sjöngs först in av Ann-Louise Hansson, lite senare även av Jan Malmsjö.

Och jag är tillräckligt gammal för att minnas ”Mosebacke monarki”. I dag hörde vi Bobo Slacke (Moltas Eriksson) göra ett besök hos läkaren, spelad av Tage Danielsson. Också Olle Palin medverkade i det här inslaget.

Eftersom min stora skivsamling bland annat omfattar progg, har jag förstås också en bunt Ola Magnell-skivor i den. Så så fort jag hör hans röst i ”Kliff”, känner jag igen den.

Och jag delar Anders Eldemans vurm för M A Numminen, har följaktligen många skivor med honom. I dag hörde vi honom på sitt oefterhärmliga sätt framföra ”All of Me”.

”Evita” har jag faktiskt aldrig sett, men hur många gånger har jag inte hört sången om fru Peron, ”Don’t Cry For Me Argentina”?

En av Fredmans sånger, Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, hördes också.

Och sen är det bara ett svar kvar att redovisa. Ljudillustrationen var lätt igenkänd: Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen”. (Märk uttalslikheten med Bellmans Fjäril’n.) Men i kryssvaret skulle djuret som förekommer i den här barnvisan skrivas ekorren.

En eftermiddag med Monica Zetterlund

Monica Zetterlund är åter ett hett namn. Nyligen såg vi filmen om henne med Edda Magnason i rollen som Monica, och jag har också lyssnat på CDn med musiken ur filmen – recensioner av båda finns ovan under Kulturspegeln, Film respektive Musik. Och i farsdagspresent från Birgitta fick jag Klas Gustasfsons Monica Zetterlund-biografi, ”Enkel, vacker, öm”.

I går var det dags för mer Monica Zetterlund: På Regina-teatern i Uppsala gavs ”Zetterlund i våra hjärtan”, en föreställning med Lina Bergvall, sång, Maria Kvist, piano och sång, och Linus Kåse, saxofon.

De båda sångerskorna sjöng växelvis och ibland i samma låt. Linus Kåse sjöng också med i någon enstaka sång men spelade mest sax, vilket passade utmärkt, eftersom så många av låtarna i grunden är jazzlåtar eller av Monica Z gjordes med drag av jazz. Och Maria Kvist visade sig vara inte bara en utmärkt ackompanjatör utan också en pianist som passade för att göra såna här låtar.

Flera av de låtar som sjöngs och spelades härrörde från Monicas samarbete med pianisten Bill Evans, till exempel ”Monicas vals” (med text av Beppe Wolgers), ursprungligen ”Walz for Debbie”, ”Once Upon a Summertime” (ursprungligen fransk, ”La valse de lilas”, signerad Michel Legrand), ”Come Rain or Come Shine” (Johnny Mercer-Harold Arlen) och, tror jag, något mer som jag inte hann anteckna.

Beppe Wolgers är redan nämnd som textmakare, så jag fortsätter på den linjen: ”Katten Felix” (med musik av Georg Riedel) och ”Sakta vi gå genom stan” (urprungligen ”Walkin’ My Baby Back Home” av Fred E Ahlert och Roy Turk).

Därifrån är inte steget långt till Povel Ramel: ”Underbart är kort” och ”Den sista jäntan”.

Men många har inte klart för sig att det är Stikkan Andersson som har gjort den svenska texten till ”Gröna små äpplen”, ursprungligen ”Little Green Apples” av Bobby Russell.

Andra tror förmodligen att det är Jan Johansson som har skrivit ”Visa från Utanmyra”, men det är en svensk folkmelodi.

Monica Zetterlund var ju i grunden jazzsångerska, och en som försåg henne med material var Lars Färnlöf. I det här programmet ingick ”Farfars vals” och så ”Att angöra en brygga”, vilket senare för oss vidare till Hasses & Tages film med samma namn.

Det här paret använde också Monica på scen, och ur deras material fick vi höra både ”Men tiden går” (Herman Hupfelds ”As Time Goes By”) och den underbara och sorgliga och politiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Gloria Sklerovs och Henry Lloyds ”Where Did They Go?”).

Över huvud taget hade Monica Z också en känsla för det sorgsna i tillvaron. Ytterligare ett exempel från söndagens scenshow är Olle Adolphsons ”Trubbel”.

Men programmet avslutades med en gungigare och muntrare låt, Hasses och Tages ”Bedårande sommarvals”, i original av Toots Thielemans kallad ”Bluesette”. Fast här saknade jag förstås Toots’ munspel.

Melodikrysset nummer 45 2013

Dagens melodikryss hörde kanske inte till de svårare, men det började svårt med en normalt lätt igenkänd melodi. Nanne Grönvalls ”Avundsjuk” misshandlades svårt i en karaokeversion.

Det övriga i mitt fall svåra handlade om skivor så nya, att jag inte har hunnit höra dem.

Men att det var Peter Jöback som sjöng ”Annars vore jag inte jag” var ju helt uppenbart.

Även Björn Skifs stämma kände jag igen, och fastän jag inte har sett Spök från 1982, letade jag mig fram dit.

”Colors”, titelspåret på nya CDn med samma namn med Laleh (Pourkarim) kände jag dock igen – den måste jag ha hört någonstans.

Till det svårare i dag hörde faktiskt ”En gång för alla” med Nina och Kim, med efternamnen Ilhammar respektive Kärnfalk. Den hamnade på sjunde plats i deltävlingen i Karlstad i Melodifestivalen 2004. Varför måste vi minnas den?

Nu har jag faktiskt tittat på en av omgångarna i ”Så mycket bättre”, så jag vet att Ebbot Lundberg medverkar där. I dag hörde vi honom sjunga ”Fri som en vind”, ursprungligen mer känd med en annan av deltagarna, Lill Lindfors.

Sen var det bara låtar och frågor kvar, lämpliga för gamla stötar som jag.

Av Carl Michael Bellman, som dock levde före min tid, har jag allt han gjorde på skiva, till exempel dagens ljudillustration i Sven Bertil Taubes tappning, ”Nå skruva fiolen”, Fredmans epistel numero 2.

Och då kan vi väl ta farsan Taube också, Evert: I dag fick vi höra hans ”Calle Schewens vals” från 1932, den där det doftar av nyslaget hö. Kolla själva ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Karl Gerhard har jag sett på scen och har det mesta av på skiva. Så visst minns jag hans presentation av sig själv: ”Tack ska ni du ha, Karl Gerhard heter jag”.

Owe Thörnqvist har jag rent av träffat ett antal gånger – liksom min hustru är han så kallad hedersupplänning. I den sång vi hörde med honom i dag, ”Rumba i Engelska parken” förde han oss till en för oss uppsalabor välkänd miljö, belägen bakom universitetsbiblioteket Carolina.

Välkända trakter för en barnboksälskare som jag är också Astrid Lindgrens Bullerbyn. I dag fick vi höra ”Falukorvsvisan”, tonsatt av Georg Riedel och ett musikaliskt inslag i filmen ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Det var nästan bara svenskt i dagens kryss (även om Riedel och Laleh ursprungligen kommer från andra länder), men ett riktigt markant undantag förekom det ändå: Vi hörde ”Born In the USA”, i dag visserligen inte framförd av men ändå skriven av Bruce Springsteen. Jag har allt också av honom på skiva.

Spektakel med musik

”Det var så roligt, jag måste skratta”, sången om den trekantige gubben med hatten kantad av korvaskinn, sjöng jag redan under min egen folkskoletid. Nu är jag 76, men jag minns den fortfarande, och jag kan också otaliga andra visor – faktiskt fantastiskt många – med Lennart Hellsing som textförfattare. Jag har också haft nöjet att träffa honom personligen: Hustrun hade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, inbjudit honom till talmannens vårmiddag; temat för middagen var barnen.

Lennart Hellsings fantastiska verser, ofta tungvrickande men alltid strikt regelbundna i rytmen, har lockat många tonsättare, och de här sångerna har fångat generation efter generation. Jag har själv bidragit till detta genom att ge hans böcker först till våra egna barn, sen till barnbarnen. Men eftersom också jag själv har köpt eller av hustrun fått alla hans både gamla och nya böcker, finns de som den sångskatt de är även i våra bokhyllor.

Av hustrun har jag nu också fått ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” (Rabén & Sjögren, 2013), 50 hellsingsånger i urval och ackompanjemang av Johanna Hellsing och Klas Widén.

Johanna Hellsing har förstås sjungit hellsingsånger ända sen hon var liten – hon är dotter till Lennart Hellsing och hans hustru Yvonne Lombard. Här har hon tillsammans med Lennart gjort urvalet. Klas Widén har komponerat för barn och unga och har också spelat in skivor. Tillsammans har de här båda på gitarr, dragspel, tramporgel, ukulele och flöjter spelat in samtliga sånger, så att de unga bokägarna och deras föräldrar kan sjunga alla sångerna till ackompanjemang. Det går att med hjälp av sifferkod trycka fram exakt den sång man vill sjunga; inbyggd i bakre bokpärmen finns en batteridriven musikmaskin. För föräldrar som kan spela till exempel piano eller gitarr har dessutom varje sång försetts med noter och ackord.

Själv kan jag sedan gammalt flertalet melodier, men också jag har på det här sättet lärt mig några nya tonsättningar, bland annat signerade Klas Widén.

Men självfallet är det kanske främst Knut Brodins tonsättningar som har sjungits av generation efter generation, allt ifrån ”Det var så roligt”, som jag själv lärde mig redan under min folkskoletid. Och hur många andra av Brodins hellsingtonsättningar kan inte stora delar av svenska folket utantill? ”Här dansar Herr Gurka”, ”Krakel Spektakel”, ”Ticke tack”, ”Sipa lipa lakritspipa”, ”Opsis Kalopsis”, ”Lapprika papprika”, ”Tre små rädisor”, den av många som opassande ansedda ”Nicko Ticko Tinn” och ytterligare andra.

Men också många andra tonsättare är värda att nämna, till exempel Hans-Åke Gäfvert (”Trollkarlen” – ”I Indialand…” – och ”Maskeradbalen”), Lillebror Söderlundh och Georg Riedel (banansångerna).

Och så finns här sånger som kan sjungas till folkmelodier från olika länder: ”På stäppen” (Ryssland), ”Annabell Olsson” (England), ”Till Paris” (Frankrike), ”Luffarvisa” (Sverige) med flera.

Också de generösa illustrationerna gör den här boken till en skatt att ha i barnkammaren. Många av till exempel Poul Ströyers illustrationer är ju i sig klassiker. Men också många andra har åstadkommit pärlor, till exempel Eva Eriksson med sin sjö av Citronil, Pija Lindenbaums apa, Fibben Halds bild av Annabell Olsson, Charlotte Ramels och Tord Nygren många fina illustrationer – ja, ännu fler kunde nämnas.

Och så är det till slut också de fantastiska texterna, roliga, tungvrickande, många av dem oöverträffade.

En del, som ”Scheherazade”, för oss till de tusen nätternas sagoland:

Det var fru Scheherazade
hon hade en silverspade
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade,
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade.

Annat, som Herr Gurka, Peter Palsternack, Selma Selleri och Gabriel Gräslök och göken som gal i maj, hör hemma i vår egen trädgård och skog.

Och så har jag i den här samlingen hittat en underbar sång till en traditionell melodi, en sång som jag har hört vår Anna sjunga:

En liten båt

En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Jag undrar vad dom viskar.

Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Tillägg:
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Och jag blev glad som katten!

Last chorus: Hans Elmgren

Hans och Käthe Elmgren kom jag i kontakt med redan under första hälften av 1960-talet. De var, allt sedan mycket unga år, goda vänner till Birgitta och Bengt Kettner, Birgitta senare åter igen med flicknamnet Dahl som efternamn – de var alla aktiva i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, och hade därför självklart valt att bo på Nykterhetsvännernas studenthem, sudentikost kallad Arken och belägen på Sturegatan i Uppsala.

Båda de här familjerna fick barn under tiden på Arken, Birgitta och Bengt Anna och Käthe och Hans Klas – Käthe och Hans fick lite senare också Maja och Linus. (Birgitta fick barn med mig, men det är en annan historia.)

Hans och Käthe tedde sig i mina ögon som ganska olika: Käthe ibland eldfängd, Hans till synes alltid lugn som en filbunke.

Själv bodde jag aldrig, trots att jag på den tiden var helnykterist, på Arken men kom att vistas ganska mycket där, eftersom många av mina nära vänner, samtidigt medlemmar i socialdemokratiska Laboremus, bodde där. Till de arkabor som så småningom kom att ansluta sig till Laboremus fanns Birgitta; även Bengt blev lite senare socialdemokrat.

Hans och Käthe fanns inte i den här politiska kretsen men kom genom Birgittas förmedling att bli även mina vänner när hon och jag blev ett par. Jag har upplevt dem som nyfiket intresserade också av politiska frågor, och deras vän från mycket unga år, Birgitta, har fått många frågor, särskilt när hon fick uppdrag i socialdemokratiska partiets ledning och i regeringen. Jag har sett elmgrenarna som liberala, i meningen öppna, i politiska frågor men har aldrig frågat till exempel vilket parti de röstade på. Och det är ju också deras ensak.

Att jag över huvud taget nämner det här beror på att Birgitta och jag var på avskedsceremoni och minnesfest – beteckningen är hämtad ur dödsannonsen – för Hans i fredags och att ett par av minnestalarna där uttryckligen nämnde Hans’ radikalism.

Jag påminner mig då att Hans en gång, när jag och Birgitta var hemma hos honom och Käthe, plockade fram ett häfte med socialistiska dikter, skrivna av en anfader till honom, som var socialistagitator. Dikterna var ganska grovhuggna i formen, knappast läsbara i dag, men jag tror att Hans ville visa en bit av sitt eget arv för mig. Tyvärr har jag glömt vad den här anfadern och hans diktsamling hette, men när jag under en paus i avskedsceremonin/minnesfesten frågar sonen Klas, kan han tala om för mig, att den där gamle socialistagitatorn i vart fall inte hette F E (Frans Elof) Elmgren, som i Per Olov Enquists underbara roman ”Musikanternas uttåg” (1975) kallas Johan Sanfrid Elmblad. Men F E Elmgren från Jönköping fanns på riktigt och var socialistisk agitator i Enquists Västerbotten, och namnlikheten gör att jag fortfarande skulle vilja veta mera.

Förlåt denna utvikning, men tankarna far dit de vill dagar som min fredag.

Avskedsceremonin för Hans var verkligen fin, och Alfvénsalen i OD-borgen var fylld till sista plats av familjemedlemmar, släktingar och gamla arbetskamrater och vänner till Hans, många av dem förstås i min egen och Birgittas ålder och ännu äldre.

Alla tre barnen Elmgren höll fina minnestal över sin pappa, född den 19 november 1933 och död den 14 oktober 2013, således vid nästan 80 års ålder. Både de och Käthe klarade att här hålla distans till sin privata sorg, och de var ju också förberedda genom att Hans nu länge hade varit intagen på sjukhus, vilket han själv bar med ett slags självklar lätthet. I dödsannonsen har familjen med Pär Lagerkvist sammanfattat det som ändå måste ske: ”Din frid skall vara oändlig så som havet.” I annonsen talas också om ”ljusa minnen” och om slutet på ”en lång tids värdigt burna sjukdom”.

Dödsannonsen toppas av en segelbåt, något som självfallet fanns i Hans’ liv, och som man kan ana av annonsens utformning, fanns det inga religiösa element i det här avskedstagandet.

Avskedsceremonin rymde ett minnestal av Hans Åberg, men utöver diktläsning (Pär Lagerkvist, Peter Curman) bestod den i övrigt nästan bara av musik (flöjt och piano) och sång. Unisont sjöng vi ”Vem kan segla förutan vind” och Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”. Kören Canzonetta sjöng Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och en tonsättning av Erik Blombergs ”Var inte rädd för mörkret”. Och så medverkade förstås ODs veteraner – Hans var gammal ODist – med ”Till Österland” och ”Över nejden”.

Avskesceremonin avslutades med att Canzonetta och alla körsångare tillsammans sjöng Johannes Brahms’ ”Erlaube mir”, och så spelade Anders och Birgitta Öhman på flöjt och piano Glucks ”Dans på de saligas ängar”.

Därefter bar barn och barnbarn ut kistan med Hans, och medan vi samtalade med bekanta och obekanta, dukades främre delen av salen om, och så blev det servering och minnesfest.

Under den blev det sedan många minnestal. Flera av dem hölls av gamla arkabor, bland dem Birgitta och Anna, Birgittas dotter från arakatiden, ända sedan då vän med barnen Elmgren. (Och jo, bland de många närvarande gästerna fanns förstås också Annas pappa Bengt och hans nuvarande fru Inger, också hon en gång i världen boende i studentrum på Arken.)

Minnesorden var inte bara många utan också komna från hjärtat. Hans kunde inte ha fått ett finare avskedstagande.

Melodikrysset nummer 44 2013

Melodikrysset är förstås alltid lättast, när man själv har låtarna som spelas på skiva, filmerna som musiken är hämtad från på DVD och så vidare. I dag är det till och med så att jag i flera fall själv har skrivit om dem här på bloggen.

”Vem som helst blues” var en av ljudillustrationerna i dag. Den finns på CDn ”Hosianna” med Lars Winnerbäck, och om den kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Winnerbäck, Lars.

Evert Taube har jag allt av på skiva, och jag ägnade en sommar för ett tag sen åt att återge och kommentera många av hans sångtexter. Så ni kan hitta texten till hans ”Nudistpolka” med kommentar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Jules Dassins film ”Aldrig på en söndag” har jag skrivit om på Kulturspegeln, fast den recensionen hittar ni förstås under Film. Melina Mercouri gjorde en minnesvärd rollprestation i den.

Dagens melodikryss innehöll ytterligare tre filmmusikfrågor, men åtminstone två av dem var inte lika lätta för mig.

Hyggligt lätt var det att känna igen ”På söndag, på söndag”, som skulle leda oss tre dar tidigare, till torsdagen. Men sen kom jag på att den också har förekommit i en film, något som Eldeman inte frågade efter: Alice Babs och Sven Lindberg sjöng den i Stig Olins film ”Resan till dej”.

Jag har i och för sig sett ”Sången om Stockholm” från 1947, men jag ska gärna tillstå att jag inte omedelbart kom ihåg ”Men bara vi kunde få vind igen”, i filmen framförd av Anders Börje och skriven av Nils Ferlin och Lillebror Söderlundh.

Filmen ”Titanic” har, trots att den var en gigantisk publiksuccé, redan tidigare vållat mig problem i Melodikrysset, detta för att jag själv aldrig har sett den. I dag spelades hur som helst ”My Heart Will Go On” ur den.

”Titanic” har ju förekommit tidigare i Melodikrysset, och det gäller också några andra av dagens ljudillustrationer.

Sålunda har vi tidigare hört ”Put Your Hand In the Hand” tidigare men då på svenska. Det är ju en sång som hör hemma i den religiösa sfären, men den mest kända versionen av den har väl gjorts av Elvis Presley.

Också ”Flickor bak i bilen” – ”Vi har det bra, vi där bak i bilen” – har vi hört tidigare, fast då med Siw Malmkvist. I dag hörde vi den på engelska, ”Little Girls Sitting In the Backseat”.

Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” har likaså förekommit förr.

Och också ”Gotländsk sommarnatt” med Ernie Englund har förekommit tidigare. Fast i dag skulle vi klara var den utspelas, nämligen på Gotland.

Två låtar låg å andra sidan utanför det jag vanligtvis brukar lyssna på.

Robbie Williams har jag inget förhållande till, och jag har förstås inte heller hört hans senaste album.

Och Lady Gaga, i dag i ”Applause”, håller mig ifrån sig, inte för att jag är sexuellt pryd utan för att hon är så utstuderat spekulativ.

Jag väljer att avsluta dagens kryssredovisning med ”Humlans flykt” av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Den skulle ge oss svarsordet insekt.

Så här års hörs det inget humlesurr i trädgården. Blomrabatterna förbereder sig för vinterdvalan, täckta av alla löv som har fallit av träden. De gula löven där och på gräsmattan är det enda som lyser upp höstmörkret en smula under den allt för korta dagen.

Vi var på begravning i går av en gammal vän – vi är ju i den åldern nu, allihop. Efter samlingen i Uppsala – jag ska återkomma till den – åkte vi ut hit till huset vid kusten.

Det var för sista gången den här hösten. Fast i min ålder vet man ju inte vilket besök som blir det slutgiltigt sista.

Berättigat elakt på Uppsala stadsteater om de politiska partierna

Den svensk-schweiziske dramatikern Erik Gedeon har vi tidigare mött i ett samarbete med Klas Abrahamsson på Uppsala stadsteater, i publiksuccén ”Evigt ung” – se ovan under Kulturspegeln, Teater.

Nu återkommer det här paret på samma teater i farsmusikalen ”Min vän fascisten”, som nog också den har utsikter att bli en publiksuccé. Vem av de båda upphovsmännen som har gjort vad vet jag inte. För regin står Sara Cronberg.

Sällan har jag på vår Stadsteater sett något som har tagits emot av så mycket publikjubel – praktiskt taget varje scen och sång fick applåder, många av dem långa och hjärtliga.

Alla figurerna utom en är hämtade från Bullerbyn, men Astrid Lindgrens dödsbo behöver inte oroa sig: de nu vuxna bullerbybarnen har bara namnen gemensamma med Lindgrens grannbarn, bosatta i Norrgården, Mellangården och Sörgården, och deras återförening i somrig miljö har ingen annan återkoppling till Lindgrens värld än de namn de bär och den känsla av bondsk idyll de väcker hos de flesta av oss. Sex av dem lever i dag det småborgerliga liv, fullt av tillkortakommanden och kriser, den här komedin har udden riktad mot, och ett av bullerbybarnen kan inte vara med över huvud taget: Kerstin, som knarkar, är intagen på ett behandlingshem.

De övriga försöker hålla masken, men när man har svalt innehållet i några glas lossnar ändå tungorna och man börjar ventilera strängt portförbjudna ämnen som politik. Här finns nämligen ett helt spektrum av vanliga politiska riktningar i Sverige representerade, och publiken skrattar och applåderar inte bara när småpartier som Centern och Kristdemokraterna gisslas – det är mycket påtagligt att publiken jublar också när de båda stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna får sina fiskar varma. Och jag tror faktiskt inte att det var olika delar av publiken som stod för jublet i respektive fall. Det är min övertygelse att distansen till och föraktet för politiken ökar, när huvudalternativen inte längre är några alternativ.

I den här svenska idyllen dyker det sedan upp en fridstörare, en fascist. Det visar sig dock att den här mannen, med hakkorsbindel runt armen och fanor som vi äldre känner igen som nazityska, snarare är aningslös (på grund av isolering) än en sverigedemokrat som lever ut sin sanna natur.

De övriga får genom att först vara avståndstagande, sen förstående, ordning på fascisten, och till slut ser alla ut att falla i varandras armar. Och här, mot slutet, finns den här pjäsens svaghet. Det budskap de i gemensam sång enas om är flummigt, ytligt sett vackert men helt otillräckligt, och jag kan förstå att han som nyss aningslöst spelade rollen av fascist inte vill vara med och leka på den gemensamma lekgården längre.

Av skådespelarna vill jag främst nämna Louise Ryme som Lisa och Eli Ingvarsson som fascisten, Fridolf. Men också de övriga fungerade väl, individuellt så väl som i grupp. Och de kunde sjunga.

Musikerna, Jonathan Stensson och Patrik Roman, är också värda en eloge.

* * *

Efter föreställningen tog vi oss snett över stationsplanen till restaurang Stationen i gamla stationshuset. Där var det tämligen fullsatt, men vi lyckades få tillstånd att nyttja ett bord i en timme och beställde entrecôte. Den var mör och fin, god tillsammans med pommes frites och andra tillbehör, så vi hann.