Sommar i P1 med Lena Olin

Årets Sommar-serie i P1 började med ett mycket hörvärt program med Lena Olin som sommarvärd.

Det blev ett djärvt och intressant sommarprogram, eftersom den så framgångsrika skådespelerskan berättade en så mörk historia om sitt eget liv.

Hon är dotter till den mångbegåvade Stig Olin, känd både som skådespelare och som schlagermakare (”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag”), senare svårt drabbad av sjukdom. Också hennes äldste bror Mats Olin, han som sjöng in pappans ”Jag tror på sommaren”, drabbades av sjukdom, och den yngre brodern Pelle, som var hennes bäste vän och kompis av alla, dog vid tio års ålder.

Lena Olin berättade också att Mats under tidigt sextiotal öppet visade att han var homosexuell, hur hon själv drabbades av både självsvält och viktproblem, hur hon försökte lösa sin egen livsångest genom att överväga att bli katolik men hur Ludvig Jönsson, sannolikt med uppbackning av Ingmar Bergman, fick henne på andra tankar, om en misslyckad ungdomsrelation med en annan skådespelare som hon inte nämnde vid namn (men det var Örjan Ramberg) och annat sådant.

Lite dunkelt förblev det, trots att hon nämnde både Bergman och Bo Widerberg, hur hon – trots allt detta – slog igenom både på scen och i film, det senare även internationellt.

1990 bjöd Lasse Hallström henne på en ganska våt middag, och strax därefter blev de ett par. Bestående. Varför försökte hon inte reda ut, men man förstod att det var det bästa som hade hänt henne.

Jag kan inte säga, att jag efter det här mycket personliga sommarprogrammet tycker mig förstå allt hos Lena Olin, men jag förstår hennes fäbless för torra kubb från Konsum.

Musikaliskt överraskade hon mig genom att spela artister som Justin Timberlake, Timbuktu, Eminem och andra i liknande stil. Och så förekom ett par melodier med filmanknytning, signerade Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart.

Melodikrysset nummer 25 2015

I dag höll jag nästan på att glömma bort Melodikrysset. Vi har midsommargäster – sonen Matti och hans familj, nu fyra personer, kom till Öregrund för att både fira midsommar och mig på min födelsedag. Jag fyllde 78 på självaste midsommarafton.

Fast sen var det här besöket till lite hjälp också. Karin, Mattis fru och mamma till farfars senaste ögonstenar, klarade den fråga jag själv inte behärskade: Den tyska filmen om en u-båt under andra världskriget heter ”Das Boot”.

Annars var det väl inte något våldsamt svårt kryss i dag. Men som vanligt fanns det en slamkryparaktig fråga också i dag: Den svenska titeln på låten vi hörde med Nat King Cole har varierat en smula, men när den sjöngs av Lill-Babs, hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, och väljer man den titelvarianten, blir det av Eldeman eftersökta tredje ordet ”sköna”.

”Tusen och en natt”, i dag på engelska – ”Take Me To Your Heaven” – en melodifestivalare från 1999 med Charlotte Nilsson (senare Perrelli) kommer väl de flesta krysslösarna i håg.

Men när det gällde ”Lyssna till ditt hjärta” konstrade Eldeman till det lite igen genom att inte spela den med Friends, som sjöng den i Eurovision Song Contest 2001, utan med Nina & Kim.

En riktig schlagerklassiker fanns också med i dagens kryss. ”Mocking Bird Hill” hette, när den sjöngs på svenska av Alice Babs, ”Adress Rosenhill”.

Ja, det är ju ett ordentligt tidsspann mellan den och ”Lush Life” med Zara Larsson, men så ska det förstås vara i ett välkonstruerat kryss.

Därmed inte sagt att alla yngre krysslösare klarar namnen också på en duo som jag själv har sett och hört på scen på Reginateatern i Uppsala, Lise och Gertrud.

Möjligen är en annan duo som förekom i dag, Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Arne, i dag med ”Börja om från början” i ”Blåvitt”, mer känd för många krysslösare.

Eldeman försökte också göra livet svårare för de krysslösare, som inte behärskar klassisk musik.

Dels fick vi höra Ludwig Van Beethovens ”Für Elise”.

Dels fick vi höra ”Låt oss liksom svalorna” ur Emmerich Kálmáns ”Csardasfurstinnan”.

Ett slags klassiker, fast ur Psalmboken, är väl också sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Och då är det väl bara en fråga kvar, den som till ljudillustration hade ”Anything Goes” av Cole Porter.

Folk i min ålder förknippar den för evigt med Pekka Langers ”Natttuppen”, som stavningsprogrammet i datorn genast tror är något felstavat.

Pekka Langer, som en gång i världen arbetade på den av LO startade Aftontidningen, salig i åminnelse, var lika ihärdigt som jag anhängare av det parti jag ibland pläderar för här på bloggen.

Till exempel med Absolut Peppar

Jag har för egen del slutat dricka snaps, men välformulerade snapsvisor fångar fortfarande mitt öra. Finlandssvenska Hufvudstadsbladet publicerar i dag tio sådana, och av dessa finner jag den här bäst:

Handen är villig

Melodi: ”When I’m Sixty-Four”, skriven av Paul McCartney
Kan ni den inte, finns den på ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” från 1967

Handen är villig, glaset man höjt,
armen har man böjt.
Tittar man sig kring
och ser högtidlig ut.
Minns, att två man tagit förut.
Bägge besjungits och vägen röjt
för en tredje vers.
Helan oss väckte,
halvan ej räckte.
Nu tar vi en ters.

Melodikrysset nummer 24 2015

I dag har vi haft en underbar sommarmorgon här i Öregrund. Trädgården blommar, övervägande i nyanser av blått: förgätmigej, midsommarblomster, trädgårdsklint, akleja. Även syrenerna blommar fortfarande här på den nordliga upplandskusten, de flesta i blålila, några i vitt. Och liljekonvaljer, i vitt, sticker fortfarande upp i den tätnande grönskan under den stora asken nere vid grinden.

Fast den vita rosen, midsommarrosen, har inte slagit ut än. Detta sagt som en naturlig övergång till dagens melodikryss, där vi i grekiskt original fick höra ”Vita rosor från Aten”, på sin tid hit även på svenska med Ann-Louise Hansson.

Nära till hands att nämna när man som jag befinner mig i skärgården är också ”Fiskarna i haven”, insjungen 1995 av Idde Schultz.

Annat som spelades i dag lät ganska jävligt, främst då (utan konkurrens) ”Are You Lonesome Tonight” med Ingvar Oldsberg.

Men jag ger faktiskt inte mycket för Amy Diamonds insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” heller.

Sen hörde vi en artist som förekommer väldigt ofta i Melodikrysset, Jan Johansen, med en engelskspråkig version av hans bidrag i Melodifestivalen 1995, ”Se på mig”. Därmed inget ont sagt om Jan Johansen.

Lisa Nilsson förekommer då och då i krysset, men vem i helvete sjöng hon tillsammans med i ”Tears Never Dry”. Jag fick googla och hittade då en man jag aldrig har lagt märke till förut, Stephen Simmonds.

”Snö” med Laleh ur filmen ”Arn” (2007) har väl förekommit tidigare i krysset?

Mer främmande för dagens generation av krysslösare är väl optimisten (Ludde Gentzel) och pessimisten (Helge Harneman), ett välkänt par för min generation av radioter.

Också klassisk musik är svårt för många av dagens krysslösare, har jag förstått.

Det Robert Wells med flera spelade var ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

En mycket kär komposition för mig är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik”. Den brukade jag och hon som sen blev min hustru spela sena kvällar på hennes nyinköpta radiogrammofon på Sturegatan 20 i Uppsala, där hon hade lyckats få lägenhet och dit också jag, bok för bok och pryl för pryl, flyttade in.

Operetter får man väl också hänföra till den smått klassiska sfären. I dag fick vi höra en lokalrevyinsjungning med Sigismund ur Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita Hästen” (1930).

Och lite exotiskt är det väl också att få höra sitar spelas, detta trots att instrumentet bland annat har använts av The Beatles. Sitar förknippar vi väl annars mest med indiern Ravi Shankar.

Och då passar det väl bra att avsluta dagens krysskåseri med ”Jag vill ju va’ som du” ur Disneys ”Djungelboken”. Originalet, skrivet av Rudyard Kipling, utspelar sig nämligen i Indien.

Själv ska jag och Birgitta nu göra en kortare resa, en dagstur till Gräsö, den stora ön utanför Öregrund. Där har våra vänner och partivänner Jimmy och Margareta Mattsson sin sommarstuga, och sosseföreningen hemma i Svartbäcken i Uppsala är inbjuden hem till dem för sen lunch och umgänge.

Melodikrysset nummer 23 2015

Vädret skiftar dag för dag. I går var det behaglig försommarvärme, och jag tog en tur runt tomten för att beskåda Birgittas storverk i växthus, land och rabatter, njöt också av vildblommor som liljekonvaljer, midsommarblomster och förgätmigej. I morse, när jag gick upp vid sjutiden, var det mulet, och snart var jag tvungen att gå ut och rädda tvätten från att bli våt igen.

Så därför passar det väl bra att börja dagens redovisning av svaren i Melodikrysset med Evert Taubes ”Sommarnatt”, även kallad ”Kom i min famn” och ”Rose-Marie” – den som vill ta del av texten hittar den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast i dag var det inte Taube utan Peter Harryson som sjöng.

Anders Eldeman var på lekhumör i dag, så med start i första bokstaven i efternamnet skulle vi också, fast nu lodrätt, skriva in Harrison. Som ledtråd till George Harrison fick vi höra hans insjungning av ”Between the Devil and the Deep Blue Sea” på sista plattan ”Brainwashed” från 2002. Harrison dog 2001.

X är ju en relativt ovanlig bokstav, men på x korsades svaren på två andra av dagens frågor.

Dels fick vi höra ”The Sweet Hello, the Sad Goodbye” med Roxette.

Dels fick vi höra ”Oh Yeah (There’s a Band Playing on the Radio)” med Roxy Music.

Dagens melodifestivalbidrag var ”Det gör ont” från 2004. Den sjöngs av Lena Ph, men det tvåbokstavssvar som efterfrågades var inte Ph utan något som denna Ph gillar: att sy. Och så skulle vi kunna låtskrivarens, Thomas Erikssons, artistnamn, Orup.

Det fanns för övrigt ett melodifestivalbidrag till, ”När min vän”, som 1962 sjöngs av Monica Zetterlund och Carli Tornehave. Men för att göra det lite knepigare spelade Eldeman den i dag med låtens upphovsman, Owe Thörnqvist. Själv har jag kommit i personlig kontakt med både Monica och Owe i lite olika skeden av livet.

Själv är jag också så gammal att jag minns ”Istanbul/Konstantinopel” med Flickery Flies.

Några av er har kanske lagt märke till att det här till höger finns en länk till Ulf Lundells blogg, som jag läser med nöje – efter en tids uppehåll skriver han nu igen. Lundell finns i riklig mängd i min skivsamling, och det var alltså han som i dag sjöng ”När vi var kungar”.

Som Anders Eldeman var inne på spelas en försommarhelg som denna August Södermans ”Bröllopsmarsch” relativt ofta, och när det gäller dagens kryss, skulle vi koncentrera oss på bruden.

Bröllop resulterar inte så sällan i barn, så det var väl inte heller helt fel att spela signaturmelodin till barnprogrammet (i TV) ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Sen är det svaren på frågor knutna till två sångare kvar att redovisa, båda rikligt representerade i min skivsamling:

Dels Paul Simon, som vi i dag fick föra i ”You Can Call Me Al”.

Dels Eric Clapton, i dag med ”Call Me the Breeze”.

Call, Call – den där eldemanska upprepningstekniken igen.

* * *

I går kväll såg jag och Birgitta TV-programmet om Barbro Hörberg. Henne får Anders Eldeman gärna spela i något melodikryss fram över.

Och i morgon, söndag, har jag tid hos min tandläkare i Uppsala. En plomb har lossnat och den underliggande tanden har spruckit. Så det blir väl titanskruv och ny tand.

Melodikrysset nummer 22 2015

Jag kunde som sagt inte lösa Melodikrysset i direktsändning i lördags, eftersom jag var gäst på Socialdemokraternas kongress i Västerås då. Men det förekom sång och musik där också, inte bara ”Arbetets söner” och ”Internationalen” utan till exempel ett mycket fint inledningsprogram med Love Antell och Jennie Abrahamsson.

Men återbördad till Öregrund i syrenernas tid har jag nu också fått tid att på webben lyssna på och lösa Melodikrysset.

Veckans mest socialt medkännande sång där var utan tvekan Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, sjungen av Björn Gustafson, drängen Alfred i de båda filmerna om Emil i Lönneberga. Astrid var, trots Pomperipossa-striden med Gunnar Sträng, sosse livet ut, och Riedel var medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratisk förening i Stockholm.

Vi kan väl fortsätta på filmtemat.

”Cheek To Cheek” – kind mot kind – skrevs 1935 av Irving Berlin för ”Top Hat”, en underbar dans- och musikfilm med Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Cabaret” är en fantastisk musikal från 1966, signerad Fred Ebb och John Kander. Den filmades 1972 av Bob Fosse med Liza Minnelli i rollen som Sally Bowles – vi hörde henne i dag i välkomstmelodin. Men jag rekommenderar varmt också den bok ”Cabaret” är baserad på, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1930.

Salem Al Fakir minns säkert de flesta krysslösarna fortfarande från Melodifestivalen 2010, då han kom tvåa med ”Keep On Walking”.

Andreas Weise kommer jag också i håg från Melodifestivalen, men faktum är att han var mycket bättre i den melodiklassiker han sjöng i dag, ”Another Saturday Night”. I original gjordes den här låten 1963 av Sam Cooke, och Cat Stevens sjöng in den 1974.

Och då passar det väl bra att ta en låt ur Beatles-filmen ”A Hard Day’s Night”, ”And I Love Her”.

Ännu fler veckodagar: Vi fick höra U2s ”Sunday Bloody Sunday”, men Eldeman nöjde sig inte med söndag som svar utan ville som svar ha den tredje dagen efter söndag, onsdag.

U2 har ju sina rötter i Irland, och det har även Enya (Eithne Ní Bhraonáin). Hennes bidrag den här gången var ”Stars And Midnight Blue”.

Man kan verkligen inte klaga på den musikaliska spännvidden i Melodikrysset.

Näst näst sist i dag fick vi höra den allra första svensktoppsettan, ”Midnattstango”, som Lars Lönndahl kom på plats ett med 1962.

Näst sist spelade Eldeman ”Karl XII”, en dikt om Kung Karl den unga hjälte Esaias Tegnér skrev 1818 och som tonsattes av Otto Edvard Westermark.

Och allra sist fick vi höra Teresa Brewer 1955 sjunga ”A Sweet Old Fashioned Girl”. Den sjöngs 1956-1957 in av flera av tidens stora svenska schlagersångerskor, Lill-Babs, Towa Carson och Siw Malmqvist och fick då heta ”En hemvävd stillsam tös”.

Men jag har kvar att redovisa svaren på två frågor, som ligger utanför melodikrysslösarnas normala domäner.

Den lättaste av dem var nog ”Claire de lune” av den franske kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Men den allra svåraste av dem, även för mig, var nog det andra konsertnumret, ett betydligt yngre, från 2005. Med hjälp av ledbokstäverna och viss instrumentkunskap kunde nog flertalet i och för sig lista ut, att det instrument vi, förutom piano, hörde i det här verket var tuba. Men jag kan berätta lite mer. Kompositören heter Niklas Sivelöv och det vi hörde ”Tres danzas for tuba and piano”.

Sverige-Ryssland 365-303

Rysslands Polina Gagarina började nästan gråta av glädje, när hennes ”A Million Voices” ett slag såg ut att vinna i Eurovision Song Contest, men sen snuvades hon på segern av Sverige och Måns Zelmerlöw, vars ”Heroes” vann med betryggande marginal. Nå vem som än hade vunnit, hade Sverige ju tagit hem segern – till den här tävlingens märkligheter hör att två svenskar står bakom den låt Polina Gagarina sjöng.

De här båda låtarnas placering är, utan att jag själv är våldsamt förtjust i någon av dem, ändå begriplig.

Svårare har jag att förstå varför Italien och Belgien hamnade på tredje respektive fjärde plats, snäppet högre än australiern Guy Sebastians ”Tonight Again”.

Jag såg vissa kvaliteter hos det estniska bidraget ”Goodbye To Yesterday” med Elina Born och Stig Rästa, men jag har trots min egen estniska bakgrund aldrig försökt haussa det, och jag tycker nog att dess sjundeplats – den fick poäng, om än inte de allra högsta, från ett mycket stort antal länder – var någorlunda rättvis.

Och Rumäniens femtondeplacering – högre än den rankades av en rad svenska mediakommentatorer – var rättvis.

Men sen noterar jag, att de samlade europeiska juryerna har placerat en rad tävlingsbidrag, som jag själv tyckte hade förtjänster, i bottenligan:
20) Ungern: ”Wars For Nothing”, med Boggie
22) Cypern: ”One Thing I Should Have Done”, med John Karayannis
24) Storbritannien: ”Still In Love With You”, med Electro Velvet
26) Österrike: ”I Am Yours”, med The Makemakes

I finalen deltog sammanlagt 27 länder.

Melodikrysset nummer 21 2015

I dag tyckte jag det var ett ganska knepigt Melodikryss.

Ta den baklängesspelade låten som exempel. Inte en susning efter lyssningen. Men så småningom lyckades jag med hjälp av ledbokstäver jag fick komma på vilka de tre första orden i titeln borde vara, och när jag sen hade fått två bokstäver också till det sista, förstod jag, att det vi hade hört baklänges var ”We Are the World”.

Pojkband är heller inte riktigt min grej, men jag känner ju till namnet på några, och Westlife föreföll gå in. Och sen bekräftades ju den gissningen också genom låttiteln, ”Unbreakable”.

Dansband är heller inte min grej, men sen visade svaren på ett par andra frågor, som jag var säker på, att de som sjöng måste ha varit Trio me’ Bumba. Titeln – ”Blad faller tyst som tårar”? – mindes jag inte heller, men den här låten tycks ursprungligen ha gjorts av Lasse Berghagen, en artist som Anders Eldeman omhuldar.

TV-serier, utom några deckarserier, har jag nästan aldrig sett, så inte heller ”Downton Abbey”.

Melodifestivalerna brukat jag se på, så också årets, men jag måste erkänna, att jag till att börja med inte mindes det spelade bidraget ur årets upplaga, ”Hello Hi” med Dolly Style. Och ändå hörde den här låten inte till de många mycket dåliga som spelades där.

Däremot har ”Heartbreak Hotel” med Yohio fastnat i mitt musikminne.

Därmed är vi äntligen inne på för mig kända musikdomäner.

Siw Malmkvist gjorde en svensk version, ”Tunna skivor”, av en Conny Frances-låt.

Mycket hörvärd var ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Barnen fick sitt med Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”, som får frågan om hon har någon ull.

Och om ännu mindre kryp, en fästing vid namn Fulvia, handlar den Povel Ramel-skapelse hans son Mikael i dag sjöng. Melodin har Povel lånat från ”Gubben Noak”.

De återstående två ljudillustrationerna har jag något slags personlig anknytning till.

Min hustru är så kallad moster i OD, Orphei Drängar, så vi brukar gå på deras konserter, och jag brukar ibland också kunna vara med vid deras interna tillställningar. Så visst hörde jag omedelbart, att det var de som sjöng ”Vårsång”.

Och Ture Nerman hade jag en del personliga kontakter med medan han levde. Bland annat fick jag hans tillstånd att i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) i fredsavsnittet publicera hans ”Den vackraste visan om kärleken”, återgiven med noter (musik av Lillebror Söderlundh).

Grattis, Måns Zelmerlöw! Men jag vet inte om ”Heroes” för den skull är en schlager

Jo, ”Heroes” har åtminstone en refrängslinga, som återkommer à la schlager. Ändå är den inte genomgående uppbyggd som en schlager, en låt vars text och melodi fastnar och – viktigt – kan sjungas också av många andra. Och fortfarande förlitar man sig inte på Måns Zelmerlöws sång – i finalen hade han försetts med ett gäng tecknade kamrater. Det här tricket skulle inte gå att upprepa vid ett framträdande på en lantlig folkparksscen. Och något skumt är det med en låt som måste backas upp med ickemusikaliska stödelement.

Men för mig får han gärna vinna. Eurovision Song Contest är nämligen inte längre primärt en schlagertävling.

Sverige är för övrigt med i finalen också genom Azerbajdzjans bidrag, som borde ha röstats ur tävlingen på grund av sin groteska balett.

Egentligen fanns det bara en enda låt i gårdagens andra semifinal, Sloveniens bidrag ”Here For You” med Maaraya, som hade drag av just schlager.

Den gick vidare, men egentligen gick det inte att hitta något begripligt mönster i de röstandes preferenser. Vi kan ta ett annat östeuropeiskt land som exempel. Jag har svårt att hitta några andra motiv för att Polens ”In the Name of Love” gick vidare än att TV-publiken tyckte synd om den trafikolyckedrabbade Monika Kuszyńska. Och var det violinisten i inledningen som gav Montenegro en plats i finalen?

När det gäller de nordiska bidragen, har Danmark och Finland tidigare åkt ut. Nu fick de sällskap av Ísland: ”Unbroken” med Maria Olafs, som möjligen hade varit värd ett bättre öde, fann inte nåd hos publiken. Däremot får vi se Norge, ”A Monster Like Me” med Mørland och Debrah Scarlett i final – här hjälpte det säkert att den gräsliga scenversionen i presentationen hade ersatts av en mer polerad variant.

Estland kom till final i den förra uttagningsomgången och får nu sällskap av grannländerna Lettland och Litauen. Litauens duett i snabbt tempo var enligt min mening bättre än Lettlands ballad.

Balladartade melodier var det ganska gott om i gårdagens deltävling, men jag kunde inte se något mönster i TV-tittarnas röstning. Cyperns melodiska ballad gick vidare, men den irländska balladen gick inte vidare till final.

Vi kan avsluta med en kontrast, Isaraels snabba, rytmiska och dramatiska bidrag. ”Golden Boy” med Nadjav Guedj, tog sig också till final.

Eurovision Song Contest: Ungern bäst i första delfinalen

För den som tycker om musik – även populärmusik! – hade den första delfinalen i årets Eurovision Song Contest inte mycket att erbjuda. Jag är ganska säker på att flertalet TV-tittare i likhet med mig så här dagen efteråt inte skulle gå i land med att nynna just någon melodislinga eller refräng, och då kan man knappast tala om schlager i det här sammanhanget. Vad vi såg var mediokra scenshower med ljuskäglor och soloartister vars prestationer man måste förstärka med koreografi, fler agerande på scenen och effekter av olika slag. Praktiskt taget alla sjunger numera på engelska, inte sitt eget nationalspråk, och musiken är kommersiellt universell, det vill säga saknar alla nationella särdrag. Och så här måste det ju inte vara. Jag minns själv en tid då till exempel franska och italienska schlager, framförda på sina originalspråk, blev stora här i Sverige.

Alla bidrag utom ett i gårdagens semifinal, även Rysslands (enligt min mening överskattade), sjöngs således på engelska, och en del av dem hade svenska låtskrivare. För Georgiens ”Warrior” (också det ett överskattat nummer) stod till exempel Thomas G:son. Och mycket riktigt åkte den här deltävlingens enda språkliga undantag, Finlands punkiga ”Aina mun pitää”, ut ur tävlingen – men det kan ju också bero på att TV-tittarna runt om i Europa inte tål att se avvikande människor på scenen.

Från södra sidan av Finska viken, Estland, kom ”Goodbye To Yesterday”, en i alla fall hygglig poplåt med Elina Born och Stig Rästa.

Men första delfinalens klart bästa låt stod Finlands och Estlands stamfränder Ungern för, av Boggie tyvärr på engelska framförda ”Wars For Nothing”. Jag har sett popskribenter göra sig löjliga över sångens fredstema, men oavsett vad man tycker om det, var det här fråga om en vacker, enkel ballad, som faktiskt kan bli just schlager. Till det här numrets förtjänster hörde också att det, bortsett från lite inslag av kör, var ett sceniskt avskalat solonummer.

Ett litet plus i kanten sätter jag också för Rumäniens ”De la capât”/”All Over Again”, mest för sångtextens tendens.