Let the good time roll!

Ytterligare en av svensk jazzmusiks stora, klarinettisten Putte Wickman, dog nyligen, 82 år gammal. I kväll visade TV hans sista framträdande på Konserthuset i Stockholm i höstas. Med på scenen var Anders Berglunds storband, Toots Thielemans och sångarna Björn Skifs, Jill Johnsson, Sarah Dawn Finer och Gaylia Frazier.

Vi bänkade oss naturligtvis framför TVn.

Framför allt slutet av konserten blev minnesvärt: först den vidunderliga duetten mellan munspelaren Thielemans och klarinettisten Wickman i gamla fina ”Bluesette”, och så medleyt med alla sångarna på scenen.

Let the good time roll!

Det gäller att hålla i gång tills man dör.

Vill ni ta del av ett porträtt i helfigur av Putte Wickman och lyssna på hur han lät i sin krafts dagar, rekommenderar jag Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, ursprungligen gjord för TV, men den finns också som video. Där fullkomligt vimlar det av legender: Buddy de Franco, Svend Asmussen, Red Mitchell, Egil Johansen, Monica Zetterlund, Sture Åkerberg och många många andra.

Hälsa alla herrarna – hjälp mig med texten!

Jag har i årtionden samlat på politisk musik, också gett ut sångböcker och skrivit mapptext till skivor. Min skivsamling omfattar bland annat svensk proggmusik och de olika sjuttiotalistiska små kommunistpartiernas skivutgåvor. På en LP från KFMLs/SKPs skivbolag Oktober, ”Arbetets söner och döttrar”, finns en låt som jag brukar spela ibland, när jag gör skivprogram med vänstermusik, ”Hälsa alla herrarna”.

Texten finns inte i skivmappen och inte heller i de två sångböcker från KFML/SKP jag äger. Jag har därför försökt skriva ut den från skivan och har nästan lyckats – men jag går bet på några svårhörbara partier. Här nedan finns texten så långt jag har kommit med den; frågetecknen markerar ställen, som jag inte har klarat av (eller som kan tänkas ha blivit fel).

Kan någon hjälpa mig att fylla i luckorna? Eller finns kanske texten tillgänglig någonstans?

Arbetets söner & döttrar, Oktober OSLP 502, B:3, 1972

”Hälsa alla herrarna”
Text: Werner Nilsson, 1972
Musik: Hjort Anders (”Trettondagsmarschen”)

HÄLSA ALLA HERRARNA

Hälsa alla herrarna som makten har
att dom kan inte lura oss mer
med sin välfärdsbluff och folkhemsmyt
för vi tillhör dem som börjat fatta vad som sker.
Vi har återtagit rätta takterna
som vi ärvde från Engelbrekts dar,
samma kämpakraft som fädren haft
finns ännu i gamla Sverige kvar.

Dom har lovat jämlikhet i 40 år,
men det mesta har stannat vid prat,
största delen utav välfärden
fick pamparna i vårt monopolkapital.
Ty de lovade ett stycke bättre liv
och en jättefin levnadsstandárd,
om vi bara gick från gård och grund
och packa oss samman i en stad.

Vi har länge böjt oss under herrarna,
men nu fanimej har vi fått nog!
Ni kan hälsa Marcus Wallenberg,
Sankt Olof, ? dräng och alla pamparna i ?
Ni har tvingat oss att lämna hembygden,
men nu fanimej har vi fått nog,
vi vill bort från kall betong och skit
och åter se äng och sjö och skog.

Men varenda gång vi ställer våra krav
börjar tjyvpacket skälla på oss
och i alla städer, (på landsbygd?),
ska fan????
Och i TV, radio och tidningar
ska dom sprida sån dynga om oss,
men nu ger vi oss inte längre, nä,
för nu ska vi ena oss och slåss!

Kom och låt oss enas uti land och stad
i en front emot avfolkningen
och i stan där vi kan stifta lag
???? slå vakt om här i kväll (?)
Men när vi befriat oss från tjyvarna,
ifrån pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi vartenda dugg

Radi-raj-ra, radi-radi-raj-raj-ra,
radi-raj-radi, raj-radi-ra,
radi-raj-raj, ra-raj, raj-raj-ra,
radi-raj-ra, raj-ra, raj-ra, radi-radi-ra.
Men när vi befriat oss från tjyvarna,
ifrån pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi vartenda dugg

Tjo!

Som en vägledning: de medverkande på skivan var Rebecka Glaser, Annie Glaser, Märit Lundblad, Ingrid Lundblad, Kurre Stenlund, Ludde Lindström, Pelle Höglund, Jerker Karlsson, Lasse Almestad, Slim Lidén, Lotta Sandberg, Marianne Lundblad, Rose-Marie Larsson, Bodil Lundblad och Åke Stenlund. Om någon som läser det här känner någon av de nämnda, kanske han eller hon vill vidarebefordra min fråga.

Mig når man här på bloggen, http://enn.kokk.se, eller på e-postadressen enn.kokk@telia.com.

Tor Bergner och Emil Hagström

I nummer 8 1975 av Aktuellt i politiken (s) introducerade vi serien Klarabohemer. Sven O Bergkvist, själv en gång en i kretsen, skrev om författarna, Nils Ferlin (8/1975), Birger Vikström (9/1975), Helmer Grundström (10/1975), Emil Hagström (11/1975), Tor Bergner (12/1975), Uno Eng (13/1975), Erik Nyhlén (17/1975), Harald Forss (3/1976), Anny Marwig-Rubin (7/1976) och Jan Fridegård (15/1976). Gunnar Hörberg tecknade bohemerna. Och varje författarporträtt åtföljdes av ett smakprov på författarskapet, en dikt eller ett stycke prosa.

Det ledde till att flera av klarabohemerna, några av dem fortfarande levande legender, då och då dök upp på redaktionen, inhyst på sjunde våningen i partihögkvarteret på Sveavägen 68. På så sätt lärde jag känna Helmer Grundström, Erik Nyhlén och, framför allt, Tor Bergner, trubaduren Broder Tor.

Bergner, född i Luleå 1913 (död 1990) kom som de andra nämnda att hamna i klarakvarteren i Stockholm och var en välkänd gäst på Gangster-Norma, Pilen, Tennstopet, Rheingold och allt vad krogarna hette. Han var vispoet och gav ut många vissamlingar och skivor. Bergner skrev inte bara musik utan också fina egna texten. I kretsen bland klarabohemerna var han en central figur eftersom han tonsatte många dikter av de andra bröderna i Klara, främst Nils Ferlin, Helmer Grundström, Birger Vikström och Emil Hagström. Vi fann varann genast på grund av mitt intresse för visor; jag kom också att recensera några av hans LP.

I Aktuellt i politiken nummer 3 1982 (11 februari) skrev jag, under rubriken Trubadurer, på min personliga recensionsavdelning Spegeln om en Bergner-LP på arbetarrörelsens eget (nu för länge sen nedlagda) skivbolag a disc:

”Broder Tor – Tor Bergner – dyker då och då upp på Aktuellts redaktion som ett levande bevis på att traditionen från Klara fortfarande lever. Fastän det forna Klara icke är längre, och fastän många av bröderna är döda sedan länge.

Detta gamla poeternas Klara får nytt liv genom LPn ”Broder Tor i S:ta Clara” (a disc BS 811001, distr Brevskolan). Genom producenten Thorstein Bergmans kärleksfulla mapptext till gamla fotografier. Genom Tor Bergners talade introduktionstexter till visorna. Och sist och viktigast förstås genom Broder Tors tonsättningar (som han själv sjunger) av klarabröderna Emil Hagström, Helmer Grundström, Harald Forss, Willy Walfridsson, Birger Vikström och Nils Ferlin samt Tor Bergner själv. Bäst är Emil Hagströms ”Till en målare”, Birger Vikströms ”Nu vill jag sjunga” och Nils Ferlins ”Stjärnorna kvittar det lika” och, ännu bättre, ”Gammal visa” (”En skål, I bröder”). Olle Adolphson och Anders Dahl har arrangerat fint och medverkar dessutom på gitarr respektive fiol. Bergner själv tolkar sitt eget material utmärkt och tar sig ibland friheter à la den gamle Taube.”

TILL EN MÅLARE
Av Emil Hagström

Oss göres inte tiden lång,
vi älskar färg och munter sång
och kärleks ömma låga
allt till vår bleka död.
Hej, Rembrandt, passa och belägg,
vi målar på din gamla vägg
vår andes ros och ranka,
Bianca, vit och röd.

Oss göres inte sorgen tung,
en målare är evigt ung
i terpentinens ånga
vid oljans blanka flod.
Ack, stanna och betänk, min vän,
och tacka sedan målaren
för allt hans trogna pensel
din slitna själ bestod.

Oss gives guld – på röda band
då penseln faller ur vår hand
och höstens ljus förtonar
på körgårns järnstaket.
Då får vi evig kondition,
att måla Herrens vita tron
och himlens röda gårdar
i kvällars salighet.

Av Emil Hagström finns på den här LPn i övrigt ”Vårt dagliga bröd”.

I Aktuellt i politiken nummer 6 1984 (22 mars) skriver jag under rubriken Sång och visa på recensionsavdelningen Spegeln om ytterligare en LP med Broder Tor:

”Tor Bergners – Broder Tors – senaste LP heter ”Tack gitarr” (Pauli Virta Productions PVP LP 03). Den gemensamma tråden genom de här visorna är att de oftast skildrar det självupplevda: människor, platser, händelser, känslor. Av detta framgår att Broder Tor själv i samtliga fall står för inte bara musik utan också text. Han leker med schottis (”Hör forsarna dom dånar”) och vals (”En visa till Anne”) och låter melodierna drilla ur gitarr och beledsagande instrument (”En vandringslåt”). Det är mest älskvärda bagateller. Själv har jag fäst mig vid ”Vågen slår – vinden går” med dess vackra melodi och text (”Blomman prydligt enkel står/i sin ljusblå klocka/spirad i en längtans vår/humlan sig tillocka”) och så ”Visa från Bodsjö” med dess jämtländska landskap av sjö och blånande berg.”

På just den LPn har alltså Tor Bergner skrivit alla texterna själv. Men det finns andra skivor med Broder Tor, där han har tonsatt andra klarabröders, till exempel Emil Hagströms dikter.

På ”Vagant” (Polydor 2379093, 1975) finns ”En natt i Toulose”, som Bergner har tonsatt som tango, ”Tullskyn dansar” ur ”Spelmans blomster” (LT, 1947) och ”Brev med bukett” ur ”Kistebrev” (LT, 1952). På LP-konvolutets baksida skriver Birger Norman:

”Visan är ett dallergräs; den skälver för varje vind.

Visan hör dess sus, och fångar in det i stunden.”

Samma år, 1975, gav YTF ut inte mindre än två LP med Tor Bergner.

”Visor genom vandringsår” (YTF-50031) är dock inspelad redan 1968 av Sveriges radio. LPn, som har baksidestext av Stig Carlson och omslag av Ewert Karlsson, EWK, rymmer tonsättningar av flera klarabröders dikter. Emil Hagström representeras av ”En visa till mor”, utmärkt tonsatt av Bergner.

På Tor Bergners allra första riktiga LP, ”Broder Tor” (YTF-50030), finns den fina, ovan nämnda ”Till en målare”, skriven av ”Emil Hagström från Nylandsån i Sollefteå socken” (Bo Teddy Ladberg på skivkonvolutets baksida); dikten publicerades ursprungligen i diktsamlingen ”Gökklocka” (LT, 1954).

Den fine poeten Emil Hagström, född i Sollefteå 1907, hade tyvärr slutat sina dagar 1970, i Österskär i Roslagen, alltså innan jag blev chefredaktör. Med hans poesi kom jag tidigt i kontakt genom gamla Folket I Bild, som jag hade varit ombud för och läst under det sena 1940-talet och en liten bit in på 1958. 1953, när jag var femton år, gav FiBs legendariske chefredakitör Ivar Öhman ut lyrikantologin ”Tolv moderna poeter” (Folket i Bilds förlag), kongenialt illustrerad av Stig Åsberg. I den fanns det tretton dikter av Emil Hagström, många av dem med en folkviseaktig ton. I den finns till exempel ”Weibulls frökatalog”, som jag har återgivit i bloggen under rubriken Blomfröer.

Här ett smakprov på Emil Hagström-urvalet i ”Tolv moderna poeter”:

EN VISA FRÅN ÅNGERMANLAND

Vackra visor är aldrig långa,
vackra ord ska man aldrig tro.
Ekke dansar i kväll på Sånga,
Elin gråter i Ärlandsbro.
Hönan ruvde och kanken gol,
jäntan gruvde för sin trånga kjol,
och käringarna på lingonskogen
hade ont av snön som föll i fjol.

Nä – åkerbära i Ådalsliden
var de sötaste jag fann.
Och du va sola i slåttanstiden,
jamesi fjortan, då väla brann.
Vammal väva en lang, lang våd,
langt till vårn, blir väl nagen råd.
Och tullan hänger i farfarsstugan
och livet hänger på en naveltråd.

1959 gav FiBs lyrikklubb ut ett urval av Emil Hagströms dikter, ”Visor i Tidlösa”, med förord av Stig Sjödin och träsnitt av Svenolov Ehrén som illustrationer; det är en utomordentligt vacker volym. Här hittar man till exempel ”Till en målare”, vars text jag har återgivit ovan. Första gången den publicerades i bok var i Hagströms diktsamling ”Gröna kransar och röda band” (LT, 1951). Ur ”Visor i Tidlösa” hämtar jag, som ytterligare ett smakprov,

TALGOXE I NYPONSNÅR

Talgoxen sjöng i nyponsnår
en vacker visa för i år.
Vad tror du väl den fågeln vill?
Tre toner och en liten drill.

Vad tror du väl en sångarbror
med slika granna fjädrar tror?
Du kan ju fråga om du vill
– tre toner och en liten drill.

En genväg till klaraförfattarna finns i Lennart Bromanders antologi ”Klarabohemernas bästa” (En bok för alla, Litteraturfrämjandet, 1985). Bromander introducerar i ett förord alla författarna. Av Emil Hagström hittar man bland annat ”Weibulls frökatalog”.

Bert Olls illustrerade alla de dikter Helmer Grundström publicerade i Aktuellt i politiken; han var också i övrigt en flitig medarbetare med egna texter, illustrerade av honom själv. 1989 illustrerade han boken ”Svenska arbetarförfattare under 1900-talet”, där författarpresentationerna skrevs av Kristina Olls och Ingvar Wahlén (Bokförlaget Settern). Här finns flera av klarabohemerna med, bland dem Tor Bergner (Broder Tor) och Emil Hagström.

Lite utanför den röda tråden i den här texten, Broder Tor och Emil Hagström, ligger LPn ”Speleka. Nya dikter på ångermanländksa av Birger Norman”, tonsatta och sjungna av Tor Bergner respektive lästa av Martin Westerholm (Cewe-records CW-3004, 1980. Men den har jag med dedikation från sångaren och kompositören själv, Tor Bergner: ”Till Enn med norrländskt tonfall och handslag. Broder Tor.”

Sing Out!

Jag har prenumererat på och läst Sing Out! sen början av 1966. Men tidskriften är drygt tio år äldre. Jag har i min ägo fyra nummer från startåret 1954. Jag fick dem av min numera avlidna vän, romans- och folksångerskan Molly Åsbrink, till lika en av initiativtagarna till Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF).

Sing Out! är fortfarande en mycket läsvärd tidskrift: fyra drygt 200-sidiga nummer per år med sånger, artiklar om folkmusik, kolumner – den i dag 85-årige nestorn bland amerikanska folksångare, Pete Seeger, har publicerat sin ”Appleseeds” sen 1954! – Teach-Ins (instruktionsartiklar för olika typer av musik och instrument), en fullmatad recensionsavdelning om CD, videor samt sång- och musikböcker. Varje nummer innehåller, sist men inte minst, ett tjugotal sånger: text, noter, gitarrackord och bakgrundsinformation om upphovsperson respektive om den aktuella CD, från vilken sången har hämtats, inklusive nätadress till utgivande bolag.

Om man vill kan man till prenumerationsavgiften, vilket jag rekommenderar, lägga avgiften för att med varje nummer få en CD, som rymmer de låtar, som publiceras i det aktuella numret. Det här kallas Basic Membership och kostar 68 dollars per år. Nätadressen är http://singout.org – där kan man också kolla innehållet i de senaste numren.

Inriktningen på Sing Out! är folkmusik i vid mening: traditionell sådan, främst från den engelskspråkiga världen (USA, Canada, England, Skottland, Irland), men numera också i växande utsträckning från jordens alla hörn, också Norden, främst då Sverige och Finland. Bevakningen omfattar vidare blues, sånger av singers-songwriters och världsmusik, och den är inte puristisk – även artister och grupper med influenser från rock- och popmusik inkluderas. (Man påminner sig ramaskriet över Bob Dylans avfall en gång i tiden.) Recensionsavdelningen – längre skiv- och bokrecensioner, kortrecensioner och listningar av nya CD-utgåvor – omfattar cirka 70 sidor. Till det kommer en mängd artiklar om artister, musiker och grupper.

I det aktuella numret (Vol 50 No 1) och på den medföljande CDn knyter några låtar an till den amerikanska vänstertradition Sing Out! hör hemma i – jag återkommer till detta nedan.

Martha Hawthornes ”Could It Be Him?” handlar om en son som är i Irak:

He´s over there, I´m right here
Think of him each day
Another one shot, another one down
Could it be him today?

En otroligt bra låt med suggestiv melodi är Otis Taylors ”Feel Like Lightning”; Taylor är förresten en av dem som ägnas en hel artikel i det här numret. Musiken är en blandning av deltablues, appalachian, country blues och oldtime, och texten slår en tidsbrygga över till medborgarrättsrörelsens sextiotal (då Sing Out! och folket bakom tidskriften verkligen stod på barrikaderna):

Well, I feel, feel like lightning
Oh, Lord, feel a mighty storm
Well, I feel, feel a mighty storm

Ain´t nobody going to move me
Ain´t nobody going to move me

Go tell the white man
Tell the white, white man´s son

En bra allsång – på CDn medverkar bland annat en barnkör – är John Fosters, Michael Marks och Tom Chapins ”Walk the World Now, Children”. Texten ger uttryck för miljöengagemang:

Drink the water, children
Treat it lovingly
And the world will last forever and a day

Rod Mac Donalds ”Smoke” är mer skämtsam; den behandlar ett modernt problem, rökarnas som måste gå ut från krogen för att få tillfredsställa sina begär.

En traditionell text med arbetslivsmotiv av det slag man oftare hittade i tidigare årgångar av Sing Out! har ”River Driving” med Jeff Warner, en låt om flottning.

Gruppen Crascals presenteras i en artikel och representeras av Jamie Johnsons, Charlie Stefls och Susane Mumpowers hörvärda bluegrasslåt ”Mourning Dove”.

Norden representeras i det här numret och på den här CDn av den danska folkmusikgruppen Trio Mio (Nikolaj Busk, Kristine Heebøll och Jens Ulvsund) med polskan ”Kolle Polle” samt av den kraftfulle finske dragspelaren Kimmo Pohjonen med ”Aroma” – båda ägnas artiklar. På recensionsavdelningen får svenska ”Väsen” gott betyg för CDn ”Live in Japan”. Sing Out! använder, korrekt, de bokstäver som är säregna för våra nordiska alfabet.

Det mest världsmusikartade i det här numret är Rez Abbasis, Kiran Tharkars och Kiran Ahluwalias bearbetning av en traditionell melodi, ”Jhanjra” (Ankelklockor), framförd på punjabi men med musikalisk uppbackning på bland annat fiol och akustisk gitarr av Natalie Mac Master.

Numrets Teach-In ägnas munspel.

I ”Appleseeds” citerar Pete Seeger sin gamle, nu döde kompis från ”The Wavers”, Lee Hays. 1939 var Lee nära att bli lynchad av Ku Klux Klan, men den här dikten hittades på hans piano 1981, året då han dog:

Amicus Curiae (To Know Good Will)

If I should one day die by violence
Please take this as my written will
And in the name of simple common sense
Treat my destroyer only as one ill
As one who never really learned to live
In peace and joy and love of life
But was deseased and plagued by hate and strife
My vanished life might have some meaning still
When my destroyer learns to know good will

Pete Seeger lärde, genom Peter ”Butch” Hawes, år 1940 känna den vänstersinnade folksångaren Lee Hays. Till dessa tre sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sin grupp för The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades ”The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad:Woody Guthrie, Bess Lomax, Agnes ”Sis” Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och fick också spela in en mängd skivor. Leta på www.folkways.si.edu!

Pete Seeger bildade 1944 ytterligare en grupp med liknande inriktning, The Union Boys, i vilken ingick Tom Glazer och Alan Lomax, tre svarta sångare, Josh White, Brownie McGhee och Sonny Terry, och så Burl Ives, som senare under McCarthy-förhören pekade ut en del av sina gamla kompisar som kommunistsympatisörer.

1948 började den grupp, som skulle komma att kallas The Weavers, sjunga samman, först utan långsiktiga ambitioner: Pete Seeger och Lee Hays (som båda hade varit med i The Almanac Singers) plus Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Samtliga var aktiva inom The People´s Songs, den organisation som 1954 startade Sing Out!. Gruppen döptes efter Gerhard Hauptmanns pjäs ”Vävarna”, The Weavers. Den blev snabbt så populär, att den fick kontrakt med Decca. Leadbellys ”Goodnight Irene” i The Weavers´ tappning klättrade omedelbart upp i toppen för hitlistorna. The Weavers blev den första kommersiellt riktigt stora folksånggruppen i modern stil. Gruppen turnerade och spelade in nya skivor. Samtidigt tillhörde alla medlemmarna den amerikanska vänstern, och de blandade medvetet in politiskt material i sina program. Sen gick det som det gick. Våren 1950 satte senator Joe McCarthy i gång sin beryktade kampanj mot äkta eller förmenta kommunister, gärna kända sådana. The Weavers fick inbokade konserter inställda. De fick inte förekomma i en rad radiokanaler, och de fick inte uppträda i TV. Decca spelade inte längre in deras skivor och strök deras tidigare från sina listor. The Weavers fick upphöra med spelningar men återförenades igen för en julkonsert 1955, som gavs ut på ett nytt bolag, Vanguard. 1957 lämnade Pete Seeger, den drivande kraften och samtidigt den mest politiske av medlemmarna, The Weavers för en solokarriär – de flesta av hans skivor spelades in på Moe Aschs bolag Folkways och finns numera tillgängliga på Smithsonian Folkways (www.folkways.si.edu). Han ersattes i olika omgångar av andra: Erik Darling, Frank Hamilton och Bernie Krause. Samtliga är med vid den klassiska återföreningskonserten 1963. som finns utgiven på ”Reunion at Carnegie Hall” (Vanguard). Därefter förde The Weavers en tynande tillvaro fram till den definitiva slutpunkten 1980.

Sing Out! har sina rötter i denna amerikanska musikvänster; i de nummer från första årgången, 1954, som jag äger, hittar man bland medarbetarna namn som Pete Seeger, Paul Robeson och Alan Lomax. I dag är innehållet inte lika uttalat politiskt som då och på 1960- och 1970-talen, men tidskriften är fortfarande vänster och fortfarande mycket läsvärd.

Söndag förmiddag

Söndagsförmiddagarna följer alltid ett bestämt mönster. Frukost till ”Godmorgon världen” i P1 och samtidigt läsning av morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. Till det läsvärda i dag hörde Sverker Åströms artikel på DN Debatt, ”Regeringen agerar skamligt för att inte misshaga Bush”, och Carsten Jensens artikel i DNs kulturdel om sitt hemland Danmark, ”Lilla lyckliga landet”. Jag sparar också UNTs ”Uppsalas guide till musiken” med tips om musikevenemang under det kommande halvåret.

Efter ”Godmorgon världen” slår jag över till P2 och världsmusikprogrammet ”Klingan”. Bland det Lennart Wretlind spelar finns den irländske violinisten Kevin Burke. Jag har, och uppskattar mycket, Burkes ”Sweeney´s Dream – Fiddle Tunes From County Sligo, Ireland” (Smithsonian Folkways SFW CD 40485, 2001), men det Wretlind spelar är hämtat från en av de CD som följer med det amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out!; jag är prenumerant sen 1960-talet. Wretlind nämner Burke i positiva ordalag men ger också Sing Out! en släng för att, åtminstone hittills, ha varit för puristisk, för strikt folkmusikinriktad – dock tycker han, att tidskriften på senare tid har öppnat sig mer för världsmusik. Det här måste jag be att få återkomma till!

Medan jag hör på Klingan, dricker jag mer kaffe och bläddrar och läser ett och annat i Folket i Bild 1-18 1953, som jag har köpt på Tradera. De här tidningarna är från de år, då jag var FiB-ombud i Juniskär med omnejd. Även till det tänker jag återkomma.

Efter 12.00 fortsätter jag, fram till lunchekot, med att lyssna på vismagasinet Felicia med Karin Kjellman (som en gång i världen ingick i gruppen Folk och rackare). Innan jag måste slå över till nyheterna i P1, hinner hon spela bland annat Alisson Krauss och Emmylou Harris och så Marie Bergman, ackompanjerad av maken och gitarrvirtuosen Lasse Englund, med Bellmans ”Nå, skruva fiolen”.

Bokrean

Trots att vårt hem redan är överfullt av böcker, köper jag varje år en ansenlig mängd böcker på bokrean. I år blev jag först lite sint på Akademibokhandeln, eftersom reakatalogen inleddes med fackböcker och inte, som tidigare, med skönlitteratur (som enligt min mening är en väsentlig del av meningen med livet). Men sen gjorde jag ändå min sedvanliga beställning. Detta är vad jag med Bos hjälp släpade hem i dag:

Vi köper kontinuerligt många av de nya skönlitterära böckerna i original, men på rean hittar jag alltid ytterligare sådana böcker, som jag också tycker att jag måste ha. I år blev det de här: Witold Gombrowicz´ ”Kosmos”, Ivan Klímas ”Ministern och ängeln”, Doris Lessings ”Ljuvaste dröm”, två böcker av Joyce Carol Oates, ”Blonde” och ”Jag ska ta dig dit” och så Philp Roths ”Operation Shylock”.

Bland de reade klassikerna hittade jag Pär Lagerkvists ”Kaos”, Fredrika Bremers ”Brev” i två tjocka band, Hesiodos´ ”Theogonin och Verk och dagar”, Juvenalis´ ”Satirer” och Lucretius´ ”Om tingens natur”.

Avdelningen litteraturhistoria utökas med Carl-Göran Ekerwalds ”Celine. Liv och tänkesätt” och Hans Isakssons ”Werner Aspenström”. (Aspenström är en gammal favorit, som jag ska be att få återkomma till.)

När barnen flyttade ut och tog sina barn- och ungdomsböcker med sig, började jag efter en tid att köpa nya exemplar av de allra bästa i genren. (Nu har det tillkommit ytterligare en orsak att ha böcker för de yngre i bokhyllan, barnbarnen. Men jag läser, med oförställd glädje, själv gärna om barn- och ungdomsklassiker.) Det här gav årets rea: ”Blommornas bok”, visor av Jeanna Oterdahl, illustrerade av Elsa Beskow, fyra Astid Lindgren, ”Lotta på Bråkmakargatan”, ”Visst kan Lotta cykla” och ”Vår i Bullerbyn”, samtliga illustrerade av min landsmaninna Ilon Wikland, och så ”Mirabell”, illustrerad av Pija Lindenbaum, slutligen också Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max blöja”.

Vår stora samling av sång- och musikböcker utökades med Klas Gustafssons ”Beppe – biografin”, ”Tjugotvå psalmer & andliga visor genom fem sekler”, utgivna och kommenterade av Harald Göransson, ”Våra vackraste visor och ballader” (red Ingemar Hahne) och ”Evert Taubes bästa” – i den sist nämnda tror jag inte det finns något, som vi inte redan har i vår taubesamling.

Den största avdelningen i vårt privata bibliotek vid sidan av skönlitteraturen är samhällslitteratur i vid mening: politik, sociologi, idéhistoria, historia och annat sådant. I den hamnar fyra böcker: Tore Frängsmyrs ”Svensk idéhistoria” i två band, Hans Hederbergs ”Sanningen, inget annat än sanningen. Sex decennier ur Alva & Gunnar Myrdals liv” och Ebbe Schöns ”Folktro om ödet och lyckan”.

Bland kokböckerna (förvarade i en stor och en liten bokhylla i köket) hamnar Fran Wardes ”Italienskt på 30 minuter”.

Den allra allra sista boken följer med till Öregrund vid flytten dit för sommarhalvåret (förmodligen i slutet av mars): ”Prismas stora örtabok” av Anthony Atha. Den handlar om hur man odlar och använder mer än 200 kryddörter och läkeväxter.

Fast min hustru har, även utan den här boken, inte varit helt bortkommen på det här området heller. Ett år räknade vi till att hon hade mer än femtio olika örtkryddor och varianter i sin kryddträdgård, som sprider en ljuvlig doft och drar svärmar av humlor och fjärilar till sig. Jag längtar efter sommaren!

Lördag med Viggo och Klara

Kerstin ringde i veckan och hörde sig för hur det stod till med min revbensfraktur. (Tack, bättre. Men jag känner fortfarande av den när jag försöker hitta sovställning och när jag bär tungt.) Hon erbjöd samtidigt Bos hjälp med att, på lördag eftermiddag, i bil hämta alla mina beställda reaböcker på Lundeq. Dessutom var jag välkommen att tillbringa eftermiddagen hos dem med barnen och sen få middag. Det är klart att jag tackade ja!

Bo hämtade upp mig och hjälpte mig också att bära de tunga bokkassarna till bilen. På Kadettgatan mötte Klara och Viggo i hallen. Viggo visade stolt upp sina nya skor. (Se bild på Kerstins blogg under rubriken Viggos nya skor.) I min belägenhet fick jag ta det varligt med lekarna, men Viggo ville ganska snart, att jag skulle läsa två böcker, som hans mamma hade skaffat: Olof och Lena Landströms ”Nisse hos frisören” (Klumpe Dumpe-serien, Rabén & Sjögren), som han sa att de också har på dagis, och Pernilla Stalfeldts ”Fickspöken” (Eriksson & Lindgren). Mycket bra böcker båda två!

Klara var först avvaktande mot morfar, men sen hon hade fått vällning av sin mamma, satt hon till freds i hans knä och tuggade som vanligt begärligt på titanarmbandet till hans armbandsur. (Först drack hon ur, och sen åt hon klockor, för att travestera Povel Ramel.)

Bild på Viggo och Klara i morfaras famn finns på Kerstins blogg under Viggos nya skor.

Sen såg vi ”Kalle och chokladfabriken” som dvd-film, också den faktiskt överraskande bra. Den bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Boken – utgiven av Tidens förlag – finns även nu tillgänglig i bokhandeln.

Snart var det dags för Bolibompa, eftersom det är lördag Diesneydags. Den första äldre filmen i dag handlade om ishockey och hade som bärande grej, att alla figurer såg ut som variationer av Jan Långben (Goofy). Den andra var en höjdare: Kalle Anka i kamp om sin picknick mot en armé av myror, som ser ut som afrikaner eller, som man sa förr, negrer; det senare lär visst ha orsakat, att den här filmen en gång i världen lyftes ut ur disneykavalkaden ”Kalle Ankas julafton”. För oss som är intresserade av progg och annan vänstermusik är den berömd för att Hoola Bandoola Band (Mikael Wiehe, Björn Afzelius med flera) hämtade namnet från myrornas fältrop, ”Hoola Bandoola!”.

Under Diesneydags ordnade Kerstin lördagsmys åt familjen, även åt morfar (som på grund av mormors resa till Kambodja är ensam hemma i ett par veckor): hummus, stavar av rå morot och gurka, två sorters ostringar, stark respektive mild ölkorv (fast med vatten och läsk till) och pitabröd. Gott! Och trevligt att få ett avbrott i ensamheten.

När Diesneydags var slut sov redan Klara, och nu ville Viggo ha morfars bistånd vid läggningen: Först fick jag läsa om de båda nya böckerna; Viggo skrattade på nästan varje sida, när vi läste om fickspökena. Och sen fick jag avsluta med de två första av Anette Tisons och Taulus Taylors på Richters förlag utgivna – ursprungligen tror jag de här böckerna kom ut på Tidens förlag – barbapapaböcker, ”Barbapapa” (den där Barbapapa föds ur jorden i trädgården) och ”Barbapapas resa” (den där han slutligen finner Barbamama på samma plats). I slutet av den andra boken kommer också barbabarnen. Viggo pekar på den svarta, pälsklädda Barbaskön och säger, att det är Stinky.

När Viggo har somnat, skjutsar mig Bo hem, fortfarande med reaböckerna från Lundeq i bakluckan.

En mycket trevlig kväll. Tack!

Ulf Lundell om Olof Palme

Att Ulf Lundell också har ett politiskt engagemang vet alla som genom åren har lyssnat på honom.

CDn ”Bosnia” (Rockhead / EMI 4751752, 1996) är ändå speciell, eftersom materialet kommer från en turné till förmån för projektet Ship to Bosnia. 25 kronor av varje såld CD gick sen oavkortat till uppförandet av ett solidaritetshus i gruvbyn Lipnica i närheten av Tuzla.

Det är en mycket lundellsk CD, med något undantag (Janne Bark sjunger Neil Youngs ”Rockin´ In the Free World”). Till största delen är den fylld av tidigare utgivna lundellåtar: ”Stora vägen” (Evangeline, 1988), ”Chans” (Den vassa eggen, 1985, med flera), ”Jag går på promenaden” där Lundell har lånat den ösiga bluesrocken från John Mayall (debut-LPn Vargmåne, 1975), ”Snön faller och vi med den” (både på Dådens år och Nådens år, 1978), ”Stackars Jack” (Öppna landskap, 1995), ”Hav utan hamnar” (Ripp Rapp, 1979) och ”För dom som älskar” (Livslinjen, 1995). Just inget av det här kan tolkas politiskt – det skulle då vara hjälpen till en hund, som får namnet Chans, i låten med samma namn.

Men tre låtar har en desto tydligare politisk tendens.

För det första den tidigare outgivna ”Soldat kommer hem”. Den kunde handla om kriget i Bosnien men beskriver vad som händer med soldaterna i alla krig:

Krokusarna blommar
Staren sjunger högt i björkens topp
Somliga är döda, andra borta
Det värker i din kropp
av alla dessa minnen
som inte längre går ihop
med allt du ser omkring dej
alla röster, alla tecken, alla rop
Det kanske bara var dej själv
du slogs mot om och om igen
Någonting du hade i dej
som vaknade med dej på morgonen
och sen fick du slåss hela dan
tills det blev kväll och natt igen
Kan du sluta fred nu
fred med dej själv min vän?
Kan en soldat som du komma hem?

Det andra exemplet är ”Museum”, ny också den för det här albumet. Texten är för lång för att citeras i sin helhet, men den handlar om en man som kommer hem från en lång resa: ”Det var ditt hem en gång, nu är den ett museum.” Bakgrunden till denna overklighetskänsla får vi i den här strofen:

Jag kom hem från en resa, hallen full av post och tidningar
Jag läste att Palme inte var mördad bara försvunnen
Det var ingen ensam galning, ingen konspiration
inte poliserna som la ner honom, det var Jantelagen
Han gick för långt helt enkelt och det kunde inte tålas
Hatet växte som ogräs och mögel
Nu har vi drivit ut den Djävulen ur vårt tjocka svenska blod
Nu står vi nakna och tysta inför varann i den kritvita dagern

Märk utgivningsåret för CDn, 1996.

”Gränsen” med sitt flyktingtema är som gjord för en CD med titeln ”Bosnia”; särskilt effektiv blir den genom att sätta in invandringsfrågan i ett svenskt, historiskt sammanhang.

Men där finns något ytterligare. Jag ber er att särskilt noga läsa andra strofen, alltså den som följer efter första refrängen.

Farfar dog i nån farsot
Farmor tog hand om två pojkar
Gällen mjölk och saltad sill
Tårar som aldrig torkar
Mina förfäder tog sej över gränsen
nån gång på sextonhundratalet.
Dom kom vandrande från Belgien
Jag lever här och nu av deras slit

Så kom berätta om Naxos
Berätta om Madrid
Säj nånting om Maraures
Hur är det i Batumi
Hur är flickorna i Holyhead
kan dom hålla en man vaken en natt?
Sjunger dom i Winnipeg
Skiner solen i Gujarat

Det växer rosor upp ur stenen
Det är vårt blod som växer där
Två skott och allting är förändrat
Det kunde inte hända här
Hatet gror i Svarta gränden
där det aldrig blir någonting annat än natt
Vi tog hit magnolian
Vi kan prata om Arafat

Så kom berätta om Naxos..

Du tror att allting är så enkelt
Du slår bara den som inte vill
Hålla käften när du säjer tyst
Som rör sej när du säjer still
Men din gräns går nere i city
där nån leker med ditt liv
Din bror han bor i Pakistan
Så stoppa ner din kniv

Kom berätta om Naxos…

Den här CDn producerades i februari 1996, tio år efter dramat på Tunnelgatan. Men ”Gränsen” är inte skriven 1996. Den fanns först på ”Det goda livet” från 1987, året efter mordet, och återkom sedan också på ”Maria kom tillbaka – Lundell Live”, 1993, och på ”Rebeller”, 1995.

Björn Afzelius om Olof Palme

Björn Afzelius räknades, allt sedan tiden i Hoola Bandoola Band, till progglägret. Många har väl därför trott, att han kanske hörde hemma i den till socialdemokratin starkt fientliga vänstern. Jag har ingen aning om vad han röstade på, men han var ingalunda någon enkel fiende till den reformistiska delen av arbetarrörelsen.

Under min tid som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare stötte jag ibland på honom i för mig mycket oväntade sammanhang. Håll i minnet, att han var mycket stor som artist i Danmark och Norge.

I min ägo har jag Björn Afzelius´ sångbok ”95 sånger” (Warner/Chappell Music Scandinavia, 1996) med Björns egen skrivna namnteckning. Jag köpte den av honom, när jag i september 1996 var på danska Socialdemokratiets kongress i Århus. Han gjorde ett bejublat framträdande en av kongresskvällarna: talade idiomatisk danska till publiken och rökte maniskt mellan låtarna; medan han sjöng, hade han den fortfarande rykande cigarretten bakom örat. Nå, det kunde ju ha varit fråga om ett betalt framträdande, vilket som helst.

Men i mitt norska exempel blir det mer komplicerat. Jag var på valvaka i Oslo Folkets hus, och som känd och välkommen svensk gäst lotsades jag in i det allra heligaste, det rum dit bara den innersta kretsen i partiet med Gro Harlem Brundtland i spetsen annars hade tillträde. Vem sitter där, vid samma bord som Gro, om inte Björn Afzelius – och han är i n t e där för att underhålla!

Hans förhållande till svensk socialdemokrati var, om jag nu håller mig till sångtexterna, flerdimensionellt. Hans näst sista CD, ”Tankar vid 50″ (Rebelle RCD 22, 1997), ger bra exempel på detta.

På den finns det som vanligt låtar, som har ett allmänt vänsterbudskap, som kan omfattas av både socialdemokrater och andra: till ganska dansbandsaktig musik – något utmärkande för Afzelius – sjunger han:
”Allting kan ändras,
allting kan vändas;
Allting är möjligt på vår jord,
ifall dom många går ihop.”
Och ”Landet bortom bergen” kunde användas både av den socialdemokrati, som deklarerade, att ”vår gröna dröm är röd” (Helga Henschen) eller som kampsång för miljöpartiet.

En mycket bra men kuriös låt är ”Gammaldags moral”. I den predikar Afzelius värden, som nog också socialdemokratiska bakåtsträvare av typen Kapten Stofil skulle kunna tänkas framföra – om ni nu kan föreställa er Kapten Stofil som rocksångare. En låt, lite i samma genre men med ännu mer diskutabel text, är ”Varannan damernas”.

Socialdemokratin får sig en släng i ”Fri som en fånge”, där den unga radikala SSUaren Lena, ”fri som en fågel i maj”, hamnar i riksdagen och efter en tid där tappar sitt engagemang:
”Idag har hon inga andra mål
än att samla poäng och tjänsteår.
Hon är fri som en fånge på Hall.”
Ändå bärs Afzelius inte av hat; ”Fri som en fånge” är en sorgesång.

Det här blir mycket tydligt i den sång Björn Afzelius skrev tio år efter mordet på Olof Palme, ”På mäster Olofs tid”. I den ställer ett barn frågor till sin pappa, och så rullas, i strof efter strof, bilden upp av det Sverige Afzelius och många med honom saknar efter dödsskottet den där kyliga natten:

På mäster Olofs tid

Pappa, hur var det förr?
Berätta hur allt var förr.
Det säjs ingenting, det skrivs ingenting;
Hur var det egentligen förr?

Då hade vi ett respekterat namn.
Då var jag stolt över mitt fosterland.
Man kände till oss vida omkring;
Snart vet man ingenting.
När Sverige talade så lyssna man,
för alla visste att det vi sa var sant.
Att säja ifrån var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då var vi tredje världens store vän,
en ständig förkämpe för friheten.
Vi sände pengar vida omkring;
Snart ger vi ingenting.
Det vackra ordet solidaritet
fick då en innebörd som var konkret.
Att hjälpa till var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena till väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp de stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då blev man uppmanad att tänka stort
och att förstå att allting hör ihop.
Att se att världen är som en ring;
Snart ser man ingenting.
Den gången eldades miljonerna
till att förverkliga visionerna.
Att ha en dröm var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den nya tiden kom en kylig natt.
Ingen har nånsin sett en natt så svart.
En natt som alla människor minns;
Sen minns dom ingenting.
Så låt mej säja till dej, lilla vän:
En kula drev oss in i tystnaden.
Men det var aldrig filosofin
på mäster Olofs tid.

Sammantaget hör ”Tankar vid 50″ inte till Björn Afzelius´ bästa skivor. Men den är på många sätt intressant. Hyllningen till Olof Palme och hans tid är ett exempel. Den formar sig också till något av ett bokslut över Afzelius´ eget liv. Titellåten ”Tankar vid 50″ är ett exempel.

Allra mest tycker jag om en låt i just den genren, den låt som avslutar CDn:

Liten blues vid gravens rand

Köp inga blommor,
sänd ingen krans.
För så dags så finns jag
nån annanstans.
Vill du ge mej nåt
så ge det till mej nu.

Sjung ingen lovsång,
håll inga tal.
Låt bli att säja
hur fin jag var.
Vill du säga nåt
så säj det till mej nu.

Känn ingen ånger
invid min grav.
Fäll inga tårar av samvetskval.
Om du ångrar nåt
så visa mej det nu.

Den här låten spelades in i Björn Afzelius hem i Göteborg den 22 januari 1997.

Dog gjorde han först 1999, givetvis i lungcancer. Det skedde alldeles efter det att han hade släppt den CD, som alltså skulle bli hans sista, ”Elsinore”.

Olof Palme, Birgitta Dahl och Göran Sonnevi om Vietnam

I sitt kapitel ”Solidaritetsarbetet för Vietnam” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) berättar Birgitta Dahl om samarbetet mellan Svenska Kommittén för Vietnam och Olof Palme:

”SKfV:s första stora offentliga möte var den stora vietnamdemonstrationen med Olof Palme som huvudtalare den 21 februari 1968.

Ett par dagar före mötet blev det känt att Nordvietnams moskvaambassadör Nguyen Tho Chan vid samma tid skulle komma på arbetsbesök till Stockholm. Kommittén inbjöd honom då att tala, och han tackade ja. När FNL-grupperna, som hade tänkt bojkotta mötet, fick veta detta, försökte de övertala Chan att inte tala vid mötet. Men han höll fast vid sitt ja. FNL-grupperna bestämde sig då för att närvara endast under hans tal och sedan demonstrativt avlägsna sig. När detta blev känt, beslutade kommittén snabbt att lägga Chans tal sist. FNL-grupperna svarade med att försöka dränka och stoppa de andra talarna med sina talkörer. ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer” genljöd över Sergels Torg. De förde också med sig i demonstrationen de plakat, som väckte särskild vrede i USA, till exempel ”USA – mördare” och ”Vapenhjälp till FNL”, och försökte dölja andra plakat med sina egna.

Det var i den miljön och 24 graders kyla som Olof Palme höll det tal, som skulle få så stor betydelse. Liksom när det gällde gävletalet 1965 hade Tage Erlander och Torsten Nilsson läst och godkänt innehållet såsom företrädande regeringens linje.”

I Bo Strömbergs blogg – länk finns här intill – har jag tidigare publicerat tre kommentarer om Sverige och vietnamkriget. För att få ett bättre logiskt samband placerar jag här mellaninlägget, det om Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam”, sist och sticker före den in en hänvisning till Åsa Linderborgs stora artikel om Olof Palme, ”Detta borde vara vårt arv” (Aftonbladet 28 februari 2006).

***

Den 23 december 1972, mitt under de amerikanska bombningarna av Hanoi, gjorde Olof Palme sitt berömda uttalande i radio:

“Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.

Hanoi – julen 1972.”

Det här uttalandet återges, under rubriken “Hanoi julen 1972″, i Olof Palmes samling av tal och artiklar “Att vilja gå vidare” (Tidens förlag, 1974). Jag är stolt att äga ett exemplar, dedicerat till mig av Olof Palme 1 maj 1974.

Och jag önskar att jag kunde vara lika stolt över att Sverige, fortfarande, talade med samma tydlighet och lidelse om de orättvisor och nedrigheter som den dag som i dag är präglar världen.

Den som vill höra Olof Palme säga det här med egen röst vill jag hänvisa till den CD jag var med om att ge ut i samband med tioårsminnet av mordet på Palme, Olof Palme: “En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996); jag var ordförande i minneskommittén. CDn innehåller en rad av de mest berömda tal- och intervjuavsnitten med Olof Palme, däribland alltså det här juluttalande i radio.

(CDn innehåller för övrigt också det radioanförande om invandrarna från 1965, som Latin Kings har lagt bakgrundsmusik till och har med på sin CD “Mitt kvarter” (Redline Records/Virgin 7243 0 503932 4, 2000) under titeln “Fördomar”. Palmes lite staccatoartade sätt att tala blir, med den här musiken som bakgrund, till ett slags melodisk rap.)

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-10@ 15:28 #

***

I Birgitta Dahls bidrag “Solidaritetsarbetet för Vietnam” på sidorna 174-204 i Laboremus-boken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” finns under mellanrubriken “Det svåraste året – och Olof Palmes julbudskap” en text om bombningarna av Hanoi och Haiphong 1972. Hon visar där, att ortnamnsuppräkningen i Olof Palmes julbudskap har en längre bakgrund och även andra upphovspersoner.

I november 1969, efter avslöjandena om Song My, publicerade Jean-Christophe Öberg en dikt i Expressen, där han nämner Lidice och Oradour tillsammans med Song My. Den 2 augusti 1970 publicerade Olof Palme själv en artikel i DN om Song My. där han också nämner bland annat Treblinka. Hösten 1970 publicerade Tecknar-Anders (Anders Andersö) på Svenska Dagbladets ledarsida (!) en teckning, där Song My jämställdes med Lidice, Oradour, Babij Jar och Guernica. Och vid den socialdemokratiska partikongressen 1972 framträdde Madame Binh och jämförde sitt lands lidanden med de brott mot mänskligheten europeerna förknippade med ortsnamn som Guernica, Lidice och Oradour.

Vad Palme gjorde i radio julen 1972 var alltså att till dessa orter lägga Katyn, Sharpeville och Hanoi. Men som vanligt blev det Olof Palme gjorde och sa kontroversiellt; reaktionerna på julbudskapet ledde till en frysning av relationerna mellan USA och Sverige för lång tid framöver.

Hur som helst: “Den 30 december upphörde bombningarna norr om 20:e breddgraden”, och i januari 1973 underteckades fredsavtalet, konstaterar Birgitta.

Men Saigons fall skulle dröja.

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-11@ 18:54 #

***

I sin stora artikel om Olof Palme, ”Detta borde vara vårt arv”, i Aftonbladet den 28 september 2006 kommer Åsa Linderborg med ytterligare en intressant pusselbit till frågan om Palmes retoriska grepp med ortnamnsuppräkningarna: Peter Weiss hade redan den 2 augusti 1966 använt det här greppet i en artikel i Dagens Nyheter.

Det är för den skull inte säkert, att Olof Palme, när han skrev sitt juluttalande, hade tillgång till eller ens mindes just Weiss’ artikel. Men som Birgitta Dahl visar ovan, vandrade de här formuleringarna – i lite varierad form – vidare från person till person. Palmes formulering var delvis ny. Men helt nyskapad var den alltså inte.

Palme verkade i en tradition. I den traditionen ingick, med skiftande uttrycksformer, många av tidens intellektuella och opinionsbildare:

***

Om kriget i Vietnam

Göran Sonnevi publicerade sin ofta citerade dikt i BLM i mars 1965:

“Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”

Dikten trycktes sedan också i Göran Sonnevis diktsamling “Ingrepp – modeller” (Bonniers, 1965).

Den har nyligen också tryckts om i en antologi, som har lånat sitt namn från just den här dikten, “Bakom TV´n ändrades ljuset”, med undertiteln “56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005). Det är en antologi jag rekommenderar. Den innehåller självklara klassiker som Ture Nermans “Den vackraste visan”, Karl Gerhards “Den ökända hästen från Troja”, Ragnar Thoursies “Sundbybergs-prologen” (en av Olof Palmes favoriter), Elmer Diktonius’ “Röd-Eemili”, Lars Forssells “Jag står här på ett torg”, Werner Aspenströms “Sardinen på tunnelbanan” och Evert Taubes “Änglamark” lika väl som mer överraskande, dock för mig välkända nummer, som Svante Foersters “I detta land, kamrat”.

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-10@ 18:33 #