Utflykt till Wij trädgårdar

I 65-årspresent av sin bror Ragnar och hans fru Gunnel fick Birgitta en utflykt till valfritt mål. Inbjudan, som inkluderade en måltid, gällde även mig.

Av olika skäl har det dröjt, innan Birgitta hittade rätt tidpunkt och mål för den här utflykten. Nu var det i alla fall äntligen dags. Och Birgitta ville åka till Wij trädgårdar.

Ragge och Gunnel anlände i fredags kväll, och medan vi tog en tur runt trädgården – vår egen alltså – tände jag grillen och lät den få lagom temperatur. Jag hade tidigare under dagen blandat en het marinad, i vilken jag hade lagt bitar av nötkött, rökt karré, ett par sorters kryddkorvar, schalottenlök, grön paprika och hela champinjoner. Denna mix grillade jag sen i ett par stora halster. Till detta serverade jag, förutom bitar av stora baguetter, en sallad av grekisk typ, som följaktligen också innehöll bitar av fetaost.

Till det drack vi först en flaska californiskt Turning Leaf, som Ragge och Gunnel hade haft med sig. Sen, och till ostbrickan som var efterrätt, drack vi australiskt Killawarra. Inget av dem något märkvärdigt vin men hyggliga nog för en fredagskväll i goda vänners lag.

Ostbrickan angrep vi på glasverandan, där musikanläggningen finns. Nu fick även Ragge och Gunnel höra Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Pete Seeger Sessions” (som jag ju redan har skrivit berömmande om); Gunnel är väl förtrogen med Pete Seeger sen hon under sin studietid bodde hos oss, närmare bestämt i det som i dag är mitt arbetsrum. Den här nya skivan blev en omedelbar succé även hos Gunnel och Ragge: Så fort Springsteen inledde med ”Old Joe Clark” började de dansa en variant av squaredance för två – de är folkdansare.

Nästa morgon bar det i väg. Vi åkte genom Johannisfors och Forsmark och så vidare norrut genom det vackra uppländska brukslandskapet. En del av vägen lyssnade vi åter på Bruce Springsteen sjungandes Pete Seeger.

Wij trädgårdar, som är en skapelse av Lars Krantz, ligger i Ockelbo. Även det här är gammal bruksmiljö (ett valsverk), inbäddad mellan skogar, berg och sjöar. Valet av plats är djärvt – och medvetet: När man har kommit till Ockelbo, är man redan en bit inne i Norrland, och orten och trädgårdsanläggningen ligger dessutom i zon 5.

Eftersom det som går att odla i zon 5 förstås går att odla också i vårt zon 4, hade Birgitta bespetsat sig på att inhandla särdeles härdiga växter – kryddor, rosor och också gärna en buske luktolvon – att ta med sig hem till trädgården i Öregrund.

Tyvärr har planterings- och växtförsäljningssäsongen där uppe ännu inte startat, så allt Birgitta fick med sig var ett antal påsar med fröer, som såldes i butiken i huvudbyggnaden. Lars Krantz själv, som Birgitta tidigare har träffat i andra sammanhang, kom fram och hälsade oss välkomna – men måste beklagande konstatera, att han ännu inte hade några växter att sälja. Birgitta får väl i stället e-handla via www.wij.se.

Den som vill läsa mer om Lars Krantz och hans Wij trädgårdar rekommenderas att läsa en artikel i nummer 5 2006 av Allt om trädgård, aprilnumret.

Eftersom det, precis när vi anlände, kom lite regn, startade vi med den av Ragge och Gunnel utlovade lunchen i den mycket fina restaurang, som drivs inom ramen för Wij trädgårdar; Pär Johansson, som driver restaurangen, har erfarenhet från bland annat Edsbacka krog.

Vi valde grillad ryggbiff med rostade champinjoner, syltade aprikoser, oxskysås och potatisterrine smaksatt med västerbottenost, en njutning både för gom och ögon. Till det drack vi vatten.

Efter kaffe på maten gick vi så en runda i trädgårdarna. Närmast entrén fanns en fantastisk rosenträdgård – besök den, Göran Greider, som ju också har sitt Hagen i zon 5! Förbluffande många rossorter klarar uppebart detta kärva klimat – det såg man just nu mest bara med hjälp av att rosenbuskarna närmast marken hade livskraftigt gröna grenar. Vi såg också ganska många rosor, som finns i vår egen trädgård, till exempel min norska Hurdalsros.

I köksträdgården fanns än så länge just inget att ta del eller lära av, utöver möjligen uppbyggnaden av landen.

Vi avslutade med att titta på den senaste anläggningen, Skogens trädgård, designad av landskapsarkitekten Ulf Nordfjäll, en enligt min mening mer märklig än vacker skapelse.

Så gick bilfärden söderut igen, ner genom Gästrikland. Helt enligt planen stannade vi till vid Västerbergs folkhögskola, där Birgittas och Ragges föräldrar under andra världskriget var folkhögskollärare, och där Birgitta också hann börja skolan, innan familjen flyttade vidare till Västerås. Vi gick också upp till det hus, där familjen Dahl bodde – tog bilder av huset och den vårgrönskande trädgården.

Här föddes lillebror i familjen, Ragnar. Alltså tog vi oss också vidare till Ovansjö kyrka, där lille Ragge döptes; vi var till och med inne i kyrkan och tittade på dopfunten.

(Ovansjö är för övrigt födelseort också för Per Gunnar Evander, icke obekant för läsare av denna blogg.)

På hemvägen lyssnade vi på dubbel-CDn ”Where Have All the Flowers Gone: The Songs of Pete Seeger” (Appleseed 1034, 1998), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome” och det projekt som väckte hans intresse för Pete Seeger och hans musik. Här får man sig två och en halv timme Seeger-låtar till livs med artister som Jackson Browne, Bonnie Raitt, Richie Havens, Ani DiFranco, Bruce Cockburn, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, The Weavers, Odetta, Si Kahn, Donovan och många många andra. Och så stannade vi till invid ett stycke hagmark, där damerna plockade var sin bukett gullvivor.

Väl hemma igen fick vi i gång blodcirkulationen igen genom att ta en promenad runt Öregrund. Sen tog Birgitta fram av den sik hon hade gravat till den jubileumsfest hon i veckan hade med sin studentklass. Till det nykokt potatis och så, vad annars här i Öregrund, Gräsö Riesling.

När vi hade ätit hallon (gula, röda, även vildhallon) av fjolårets skörd på vår egen tomt, gick jag ifrån en stund och kollade mejlen och bloggen. Döm om min förvåning, när sitemetern noterade all time high, 521 besök vid 23-tiden, när vi gick och la oss. Flertalet av de besök jag kollade hade sökt på Google på ord som ”vissångare” och ”lutsångare”. Något i Melodikrysset, som jag på grund av utflykten för en gångs skull missade?

Helt fel hade dom i så fall inte hamnat, oavsett om dom fann exakt vad som sökte eller inte. Jag är en av visans vänner, om än inte medlem av Visans vänner.

Mer om Majakovskij

Bo Strömberg, som i motsats till mig kan ryska, påpekade, att texten till Bertil Goldbergs sång ”För full hals” knappast kan betecknas som en översättning av Vladimir Majakovkijs dikt ”För full hals”. Som jag skrev i mitt svar, förefaller Goldberg att snarare ha klippt, klistrat och skarvat. Teorin bekräftas också i mapptexten: ”Sångtexterna är utsnitt ur längre dikter, flertalet hämtade ur tolkningar av Ulf Bergström och Gunnar Harding.” Det här hindrar inte, att Goldbergs text är fräck, uppkäftig och mycket sångbar. För sången står Totta Näslund.

Den längre version, som Goldberg har utgått ifrån, finns i Vladimir Majakovskij: ”För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding” (Wahlström & Widstrand, originalpocket, 1970):

FÖR FULL HALS

Ärade kamrater
som lever efter oss!
När ni rotar
i dagens
förtorkade skit
och studerar våra dagar genom tidens mörker
kommer ni kanske
också att hitta
det namn som var mitt.
Och då svarar
någon litteraturförståsigpåare
förskansad bakom murar av lärdom
mot alla frågegåpåare,
att visst fanns det en sån,
en poet vars blod var så hett
att han kallades ”det pissljumma vattnets fiende
nummer ett”.
Vill professorn
ta av sig sin glasögonvelociped!
Jag ska själv berätta
om det där
ty jag var med.
Jag var en renhållningsarbetare
medlem av langarkedjan,
som mobiliserats
av revolutionen
och sänts till fronten
från den fjolliga tanten
Fru Poesis
välkrattade trädgårdsgångar
Sina små plantor så ömt hon satte
hjärta
smärta
slött
och blött.
”Kära blommor i rabatten
ack min Gud vad ni blommar sött.”
En del låter dikten sakta strila
en del
tar hela munnen full
och dräglar
som Mitrejkin pekoralisten
och Kudrejkin med sitt rimmade klister –
vem fan står ut med såna jäklar!
Finns det inget skydd mot eländet, nej
genom väggen hörs klirret igen:
”Trala-tralala, tjolahopp, tjolahej…”
En ringa ära
när det är bland såna rosor
statyer ska resas över min poesi
i parker
där man hostar upp tuberkulosen
bland horor, hallickar
och syfilis.
Också mig
står agitpropen
upp i halsen
även jag
skulle kunna
snickra hop romanser –
och bli populär
och få fickan upp av rubler.
Men jag
behärskade mig
och trampade mina egna sånger
på strupen.
Kamrater efterkommande,
hör upp,
här talar
agitatorn
själve överhögtalaren!
Jag överröstar
alla poetiska bäckar som skvalar
klampar in
i bibliotekens salar
med stora kliv
jag talar
som en levande människa talar
till en annan människa
fylld av liv.
Jag skall komma till er
i en fjärran kommunistisk tid
inte som
Jesenins heoriska poesionduleringar.
Min dikt skall bryta väg
genom seklers bergmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers
skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som
det slitna myntet
till en myntsamlare,
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.
Min dikt
gräver sig mödosamt fram
genom sekler
förbi kraftfull
hård
och väsentlig
som en vattenledning
in i våra dagar
byggd för länge sedan
av romerska slavar.
I böcker
där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutförsedda rader,
lyft dem
med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla
men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte
van
att smickra;
och anstränger mig inte heller
att genera
någon ung pailjottlockig flicka.
Mina strofer är trupper
som paraderar.
Jag går framför fronten
och inspekterar.
Gjutna i bly
står mina dikter
beredda till strid
dessa modiga gynnare.
I stram givakt
sida vid sida
står rubrikernas
gapande gevärsmynningar.
Mina vapen
är av älskvärdaste slag
men beredda på
att anfalla med blodisande stridsrop,
och kvickhetens kavalleri
står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper
jag beväpnat till tänderna
som i tjugo år
gått segrande fram
skänker jag er
proletärer i alla länder
med varma händer
vartenda band.
Den som är fiende
till arbetarklassen
är sedan århundraden
fiende till mig.
Till den röda fanan
drogs vi i massor
av hungerdagar
och vanvettigt slit.
Varenda volym
av Marx
slog vi upp
som man slår upp
fönsterluckorna
hemma
men utan att läsa
förstod vi snabbt
på vilken sida vi stod
och vilka som var våra vänner.
Det är inte Hegel
som lärde oss
vår dialektik
Den kom dånande
in i vår dikt
när borgarna flydde
för vårat kulregn
som vi en gång
hade flytt för deras.
Må ryktbara genier
släpas fram
i dystra likprocessioner
följda av änkor.
Min dikt skall dö
som en man i ledet
som alla namnlösa
framför borgarnas bastioner!
Jag spottar
på den blekfisiga marmorismen.
Vi är ju kamrater –
av samma folk –
och vårt enda monument
skall bli
den av striden härdade socialismen.
Efterkommande
kasta ut er metrev
i ett lexikon
och ur Lethes flod
ska ni fiska upp
resrer av ord
som ”blockad”
”tbc”
och ”prostitution”.
För er
som är friska och krya
har poeten
slickat upp tbc-loskor
med plakatens sträva tunga.
Med min långs svans av år
har jag blivit lik
en urtidsvidunderlig svansfossil.
Kamrat Liv
låt oss öka takten
låt oss gå igenom
resten av femårsplanen
med stora kliv.
Trots alla dikter
är jag pank som en lus
och jag har inte råd
med något flott möblemang
men förutom
en nytvättad blus
behöver jag
uppriktigt sagt
inte ett skvatt.
När jag i en ljusare framtid
stiger fram
inför Centrala Kontrollkommissionen
skall jag
högt över huvudet
på alla politiska fifflare
som mitt bosjevikiska partibevis
hålla
mina partitrogna Samlade Skrifter.

***

Några ordförklaringar:

Mitrejkin och Kudrejkin, två numera helt bortglömda poeter.

Agitprop var den dåtida ryska beteckningen för politisk agitationsdiktning.

***

En reviderad version (måste man väl kalla det, eftersom Gunnar Harding är en av utgivarna) finns i Vladimir Majakovskij: ”Jag! Dikter i urval och tolkning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt” (Wahlström & Widstrand, 1985, i pocket 1990), men det finns ju ingen anledning att återge den här, eftersom den är tillkommen efter det att Goldberg hade skrivit sin sångtext.

***

Med Vladimir Majakovskijs poesi kom jag först i kontakt 1958, när FiBs lyrikklubb gav ut urvalsvolymen ”Ett moln i byxor”. Titeldikten hade översatts av Werner Aspenström, och övriga tolkare var Göran Lundström och Ola Palmaer. Volymen inleddes med dikten ”Majakovskij” av Artur Lundkvist och av en essä om Majakovskij av Erwin Leiser.

Sen har jag skaffat mig fler böcker med tolkningar av Majakovskijs poesi, utöver de redan nämnda böckerna också Vladimir Majakovskij: ”Ett moln i byxor” (Bakhåll, 2002, ny översättning av Bengt Samuelson) och Vladimir Majakovskij: ”Om det där” (Bokomotiv, 1980, i tolkning och med efterord av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt). Dikter av Majakovskij finns vidare i ”Rysk poesi” (FiBs lyrikklubb, 1972, i urval och tolkning av Bengt Jangfeldt och Björn Julén) samt i ”Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky” (Bonniers, 1989, i urval, tolkning, med inledande essäer och kommentarer av Hans Björkegren och Lars Erik Blomqvist).

***

Vladimir Majakovskij (1893-1930) föddes i en rysk familj i den georgiska staden Bagdadi. När fadern hade dött 1906, flyttade resten av familjen till Moskva.

Redan under skoltiden drogs han till det socialdemokratiska partiet – han engagerades bland annat av 1905 års resning – och sällade sig till partiets bolsjevikiska gren. I Moskva deltog han i det revolutionära arbetet: häktades 1908 men släpptes på grund av sin ungdom; 1909-1910 fick han dock sitta i tukthus.

Tidigt drogs han också till och började utöva revolutionär konst, teater och poesi i de italienska futuristernas efterföljd. En inspiratör var författaren David Burljuk, som han 1911 träffade på Skolan för måleri, arkitektur och skulptur och som drog honom i riktning också mot litteraturen. Sina första bevarade dikter skrev Majakovskij 1912.

Så här karaktäriserar Gunnar Harding hans poesi i sin och Ulf Bergströms ”För full hals och andra dikter”:

Majakovskij ”hyllade kraften, tekniken och maskinen och gick till storms mot det mesta i den etablerade konsten. Hans dikter är dynamiska, explosiva, fyllda av djärva bilder, chockerande ordsammanställningar, vitsar, talspråk, orena rim. Det brakar och knakar i fogarna, men det håller ihop i regel.”

Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt skriver i inledningen till ”Jag!”:

”Tillsammans med några andra entusiastiska och begåvade poeter – Velimir Chlebnikov, Vasilij Kamenskij, Aleksej Krutjonych – började Majakovskiij 1912″ (i manifestet ”En örfil åt den offentliga smaken”) ”att propagera för den nya konsten, framtidens konst – futurismen. Kännetecknande för den ryska futurismen var nedrivandet av skrankorna mellan de olika konstarterna: de flesta både målade och skrev poesi i likhet med Majakovskij och Burljuk.

Futurismen revolutionerade poesin, formellt såväl som innehållsmässigt. Mot symbolisternas försök att skapa en musikaliskt harmonisk poesi ställde de brottet och disharmonin. Konsonanterna förklarades viktigare än vokalerna. Poesin måste stå i överensstämmelse med den nya tiden, med tempot i den moderna storstaden, med det unga seklets framtidstro och förhoppningar.”

1915 publicerade Majakovskij den ovan nämnda dikten ”Ett moln i byxor”, ett verk med influenser från en av de ryska futuristernas inspiratörer, Filippo Tommaso Marinetti; ”Ett moln i byxor” innebar ett stort genombrott.

Flertalet intellektuella hyllade den demokratiska februarirevolutionen 1917; bolsjevikrevolutionen i oktober samma år fick inte samma uppslutning. 1918 tog ändå Majakovskij och futuristerna ställning för den senare. Majakovskij hyllade Lenin och kommunismen och förstås den sovjetstat de skapade. 1921 publicerade han (utan författarnamn men ganska genomskinligt) revolutionsdikten ”150.000.000 är författare till dessa rader”:

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen – en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen – maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader.
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter.

Lenin kallade futuristerna för ”okynneskommunister” men begrep deras värde som agitatorer.

Efter Lenins död 1924 hårdnade också gradvis kulturklimatet. Från 1928 ändrade Stalin definitivt kurs på utvecklingen av sovjesamhället. Allt detta – den blodiga kollektiviseringen av böndernas jord, den hårdnande diktaturen, så småningom moskvarättegångarna – känner vi väl.

För Majakovskij blir det allt motigare, Premiären 1930 på hans pjäs ”Bastubadet” möts med invändningar – den anses vara obegriplig för arbetarpubliken. Under uppläsningar möts han, utöver av fler anklagelser för obegriplighet, också av beskyllningar för demagogi och överdrifter. I proletärförfattarnas organisation RAPP mottas han ”med kylig misstänksamhet” (Harding & Jangfeldt).

Havererade relationer till kvinnor bidrar till att göra honom deprimerad. Det långa förhållandet med den gifta Lili Brik – diktsviten ”Om det där” (1922-1923) är tillägnad henne – tar slut. Och när han morgonen den 14 april 1930 förgäves har vädjat till skådespelerskan Veronika Polonskaja att avstå från repetitionerna och stanna hos honom, skjuter han sig.

Självmord på grund av olycklig kärlek således? Jo. Men man måste också ha den politiska situationen i minnet, liksom att ”För full hals”, skriven december 1929-januari 1930, har formen av ett försvarstal inför framtiden (”Ärade kamrater i kommande sekler…”). Gunnar Harding avslutar sin inledning till boken ”För full hals och andra dikter” så här:

”Med bitterhet fick han uppleva hur han förvägrades kommunistiskt partibevis i motsats till mängder av obetydliga förmågor. Det är utgångspunkten för hans sista stora dikt För full hals. Förföljd och bespottad av sina samtida vänder sig Majakovskij här direkt till framtidens människor i ett sista eruptivt försvarstal. Den 14 april 1930 skjuter han sig sedan i sin våning i Moskva.”

Låt oss illustrera detta med att åter citera slutet av dikten ”För full hals”. För att få lite variation tar vi Gunnar Hardings och Bengt Jangfeldts version i ”Jag!”:

När jag stiger fram
för en ljusare framtids
Centrala Kontrollkommission
ska jag
över hopen
av politiska fifflare
lyfta
som ett polsjevikiskt partikort
alla hundra banden
av mina
partitrogna Samlade Skrifter.

***

Resten av Nynningens LP, senare CD, förtjänar också några ord. ”För full hals” är obestridligen skivans höjdarlåt. Mycket är hörvärt, somligt – till exempel ”Se så tyst det är i världen” med sång av Lollo Englund och med Tomas Forssell på dulcimer – är riktigt bra. Annat – som ”Neva” – popmusik under Nynningens normala klass. Rent textmässigt har jag invändningar mot ”Bolsjevikernas parti”, där ”partiets miljoner fingrar knyts till en enda krossande hand” – det var ju precis vad som hände under Stalin.

Och till detta var heller inte den av Majakovskij så beundrade Lenin utan skuld.

Hold the Fort / Godtemplarordens sång / Hållen fästet

Min dotter Kerstin Kokk arbetar på IOGT/NTOs centrala kansli. På sin blogg – länk finns här intill – publicerade hon den 9 maj texten ”Fram kamrater”, som jag inte kan motstå att publicera tillsammans med den kommentar, som jag lämnade på hennes blogg. Vi börjar med Kerstins text:

Jag fick en mejlfråga på jobbet igår från en kvinna som ville ha tag på Godtemplarordens sång, och hon ville helst ha tag på den som MP3-fil. Jag bad killen som har svaret på alla frågor om hjälp, Magnus Andersson, och naturligtvis var han inte svarslös. Jag vill ju inte undanhålla någon denna information, så hans mejl kommer inklistrat nedan, med länkar där man kan lyssna och ta del av noter. Särskilt första varianten låter helt galen. Hon som ville ha ljudfilen var mycket nöjd, kan jag tillägga.

Men först texten:

Godtemplarordens sång

Text: Johan Bergman
Musik: Philip Paul Bliss

Fram, kamrater, fram går fanans
blåa duk, framåt,
fram på vida vädjobanans
segerrika stråt!
Fram vår fria, stolta skara,
tusentalens tåg!
Bjud vart liknöjt missmod fara,
väck var duven håg!

Hör, i friska toner skalla
fältmusikens ljud!
Se standarens färger alla:
Fredens högtidsskrud!
Strid skall stå för fosterjorden;
strid för frid det är.
Hör, de ljuda, lystringsorden,
mönstras skall vår här.

Fördoms gamla fästen ramla,
deras herrar flytt,
vi åt nya tider samla
byggnadsvirke nytt.
Segerrikt hon växt, vår skara,
växt i alla land!
Överallt mot samma fara
tänd är stridens brand.

Hän mot Indiens sagostränder
stridens eko förs,
fjärran i de svartes länder
lösenordet hörs:
Ädla fältrop, låt dig höra
runt all världen vid!
Bort den makt som vill förgöra
sans och vett och frid!

Här är Magnus mejl:

Hej!

Musiken till Godtemplarordens sång/Fram, kamrater/Raise the Standard är skriven av den amerikanske väckelsekompositören Philip Paul Bliss; den lär vara hans mest populära melodi. Originaltiteln är Hold the Fort.

Jag har i hastigheten inte hittat någon MP3-fil, men däremot finns en lätt hysterisk MIDI-fil att lyssna på här:
http://www.pdmusic.org/bliss/ppb70htf.mid
En annan, mindre hysterisk men väl andäktig, MIDI-fil:
http://www.cyberhymnal.org/mid/h/o/l/hold_the_fort.mid
Och ännu en, mer i folkrörelsestil, kanske?:

http://www.fortunecity.com/millenium/rosieandjim/20/hymns/HOLDFORT.MID

Den sista ovan är nog den bästa MIDI-n.

Bo har kanske något program som kan konvertera MIDI-filer till MP3?
Annars duger det kanske för dem att lyssna på en MIDI-fil på datorn?
Jag förstod inte riktigt i vilket syfte de ville ha MP3-filen.

Library of Congress har digitaliserat notutgåvan från 1870, som finns här:
http://hdl.loc.gov/loc.music/sm1870.04736
Här finns några andra fina gamla notutgåvor i en samling i Milton S. Eisenhower Library vid John Hopkins University i Baltimore, som heter Lester S. Levy Collection of Sheet Music:
http://levysheetmusic.mse.jhu.edu/otcgi/llscgi60

Här har du annars sidor ur en fin gammal godtemplarsångbok, också från fantastiska Library of Congress:
http://hdl.loc.gov/loc.music/sm1882.12014

Till det lämnade jag den 10 maj följande kommentar:

Det här är hemskt roligt och värt en kommentar!

“Hold the Fort” har jag hört många gånger, fast i arbetarrörelsetappning – ytterligare ett exempel på den ömsesidiga påverkan mellan de två folkrörelserna.

Här är arbetarrörelseversionen, också den amerikansk:

HOLD THE FORT

We meet today in freedom´s cause
And raise our voices high;
We´ll join our hands in union strong
To battle or to die –

Hold the fort, for we are coming,
Union men be strong.
Side by side we battle onward,
Victory will come.

Look my comrades, see the union
Banners waving high;
Reinforcements now appearing
Victory is nigh –

Hold the fort…

See our numbers still increasing,
Hear the bugles blow;
By our union we will trimph
Over every foe –

Hold the forth…

Vem eller vilka som har gjort den här textversionen vet jag inte.

Hur som helst spelades den in på skiva av The Almanac Singers; den återfinns på LPn “The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways FP 85-1, 1955). Den här skivan kan också beställas i CD-överföring och avlyssnas på nätet – sök på The Almanac Singers under Smithsonian Folkways, till vilket länk finns här nedan. Något om The Almanac Singers:

Pete Seeger lärde, genom Peter “Butch” Hawes, år 1940 känna den vänstersinnade folksångaren Lee Hays. Till dessa tre sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sin grupp för The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades “The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad:Woody Guthrie, Bess Lomax, Agnes “Sis” Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och fick också spela in en mängd skivor. Leta på www.folkways.si.edu! . Mer om The Almanac Singers kan du läsa på min blogg, till vilken länk finns här intill.

“Hold the Fort” ackompanjeras på skivan med The Almanac Singers av Pete Seegers smittsamma banjospel.

Pete Seeger är ju för övrigt extra aktuell just nu genom Bruce Springsteens pin färska CD “We Shall Overcome: The Seeger Session” (en härlig skiva, som jag tack vare Bo fick första dan den såldes i Sverige). Om den och mer om Seeger kan du läsa på min blogg.

Men åter till “Hold the Fort”: Arbetarrörelseversionen är äldre än The Almanac Singers. Jag har den i en skivinspelning med The Manhattan Chorus, gjord 1935. Jag vet inte mycket om den här kören, men den tycks ha varit knuten till det amerikanska kommunistpartiet. Det har jag inhämtat i en av mina guldgruvor, när det gäller amerikansk arbetarrörelsemusik, “Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs And The American Left 1926-1953″, som består dels av en jättelik bok från Bear Family, 1996, med essäer, sångtexter, bildtexter och diskografier av Ronald D Cohen och Dave Samuelson, dels av tio CD med det sångmaterial man refererar till. “Hold the Fort” återfinns på den allra första av dessa CD, “The Leftist Roots of the Song Revival” (Bear Family BCD 15720-1 JL).

Fast den sångtext, som har använts inom arbetarrörelsen, är rimligen ändå äldre. Jag äger en sen upplaga av IWWs (Industrial Workers of the World, Joe Hills organisation) lilla röda sångbok, där den finns med i innehållsförteckningen – men mitt exemplar är felaktigt med omkastade och saknade sidor, och bland det som saknas finns “Hold the Fort”. (Annars är boken föredömlig med angivande av vem som skrev texten och andra matnyttiga uppgifter.)

Men håll i er nu: Jag äger en raritet, “IWW:s sångbok”, svenska upplagan (inom parentes: Swedish Edition), utgiven av Stockholm Branch av MTALU n:o 510 av IWW, sjätte upplagan som är tryckt 1929. Här finns sången på svenska; jag återger den ordagrant med svengelsk stavning och allt:

HÅLLEN FÄSTET
(Hold the Fort)

Engelska Transportarbetarnas strejksång

För frihets sak vi mötts i dag,
Och höjer rösten för
Att hand i hand, med junions band.
Vi kämpar eller dör:

Hållen fästet tills vi kommer,
Förenta nu vi står.
Hand i hand vi kämpar framåt.
Segern skall bli vår.

Upp kamrater, se banéren
Fladdra högt mot skyn,
Hjälpen kommer, när vi önskar.
Sjung, kamrater, sjung.

Hållen fästet…

Våra skaror ständigt ökas
Giv signal till dem.
Med vår Union skall vi segra
Över fienden.

Hållen fästet…

Vilt och länge kampen rasat,
Stridd för älskad sak.
Solidaritet har segrat,
Jubla högt kamrat.

Hållen fästet…

Kommentar av Enn Kokk — 2006-05-10 12:21 #

Majakovskijs ”För full hals”

I Melodikrysset i P4 i morse spelades Nynningen med Vladimir Majakovsjis ”För full hals” (svensk text och musik Bertil Goldberg). LPn, som jag tyckte var en höjdare, inte minst musikaliskt, kom ut 1973 och hette just ”För full hals” (MNW 38 P) – den utgavs sen (1994) också som CD (MNWCD 38).

Här är texten:

FÖR FULL HALS
Svensk text och musik: Bertil Goldberg, 1973
Rysk originaltext: Vladimir Majakovskij

Mina skriverier är inte fjäsk eller smicker,
å inte fan vill jag skrämma upp tanter eller flicker,
nej, mina strofer är trupper som paraderar
å själv går jag framför fronten och inspekterar.

För full hals, för full hals…

Gjutna i bly, beredda att strida
i stram givakt står dikterna sida vid sida
vartenda ord skänker jag med varma händer
till er proletärer i alla länder.

För full hals, för full hals…

Vi slog upp varenda en av Marx´ alla böcker,
som man slår upp fönsterluckor,
men utan att läsa förstod vi ändå,
vad vi skulle bekämpa och vem vi skulle bånka och slå.

För full hals, för full hals…

Den som är fiende till arbetarklassen,
är, för alltid, också fiende till mig,
till den röda fanan drogs vi, i massor,
av dagar av hunger och år av slit.

För full hals, för full hals…

Dom belönas med stålar och popularitet,
för att föra ut sin förljugenhet,
men jag är ärligt talat inte ute efter klöver,
en nytvättad skjorta är allt vad jag behöver.

För full hals, för full hals…

Jag skiter i dom ädla statyerna i brons,
jag ger fullkommligt fan i marmorns slippriga konst,
det enda monument som passar vår tid,
är socialismen, härdad i strid.

För full hals, för full hals…

Tolvskillingsoperan

I höstas, när ”Tolvskillingsoperan” hade premiär på Stockholms stadsteater, försökte Birgitta få tag i biljetter, men det var slutsålt, slutsålt, slutsålt hur länge som helst. Och jag förstår det, med en sån föreställning och med tanke på att Stadsteatern nu ganska länge har gett Dramaten en match som Stockholms intressantaste teaterscen.

I onsdags var det äntligen dags för oss. Vi inledde med en middag i teaterrestaurnangen. Medan vi åt, pratade vi om en tidigare, minnesvärd föreställning av ”Tolvskillingsoperan” på Stadsteatern och när det kunde ha varit.

Det var den som gavs 1964, med Monica Zetterlund som Jenny och med kärnan i den dåtida jazzeliten som musiker: Jan Johansson, Georg Riedel, Arne Domnerus, Egil Johansen och Rune Gustavsson. (Det här gänget är förresten som hämtat från socialdemokratiska valturnéer runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal.)

Efter drygt fyrtio år är vi alltså där igen. Stadsteatern ger på nytt en med rätta prisad föreställning av ”Tolvskillingsoperan”.

Bert (Bertolt) Brecht (1989-1956) är en av 1900-talets största dramatiker. Ett notoriskt drag i hans dramaskrivande är att han ofta återanvänder – skriver till, drar ifrån, bearbetar, lånar från flera olika håll – andras material. Exempel är ”Herr Puntila och hans dräng Matti” (Hella Vuolijoki), ”Mutter Courage” (en Lotta Svärd-figur), ”Svejk” (Jaroslav Hasek) och många, många andra. Det rör sig genomgående om fruktbara litterära stölder.

”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”), som hade urpremiär den 31 augusti 1928 – bland dem som spelade fanns Lotte Lenya – är inget undantag. Här är huvudförlagan sångspelet ”Tiggarens opera” av engelsmannen John Gay (1685-1732), som i sin tur parodierade en opera av Georg Friedrich Händel. ”En travesti av en parodi således”, konstaterade Ebbe Linde i förordet till sin egen översättning av ”Tolvskillingsoperan” (Tidens klassiker, 1957).

Bakgrunden till just det här lånet var att ”Tiggarens opera” i mitten av 1920-talet hade haft succéartad nypremiär i London och att Brechts sekreterare, Elisabeth Hauptmann, en av hans många kvinnor, skaffade pjäsen och översatte den till tyska åt Brecht. Brecht bearbetade Gays ”Tiggarens opera” men lånade också in en rad sånger, vars ursprungsversioner var skrivna av Francois Villon. Till att pjäsen blev en sådan succé bidrog utan tvivel musiken av Kurt Weill (1900-1950). (Brecht och Weill hade då redan samarbetat om ”Mahagonny”.)

På så vis blir ”Tolvskillingsoperan” något nytt med Brechts egenart: ”en brygd av cynism. patos, komik, fri formlek, desillusionerad människokännedom och arrogant samhällskritik, som i sig tycktes innefatta en syntes av hela tjugotalet. Där fattades inte heller ingredienser som Brecht annars brukade mest fördöma: romantik, sentimentalitet och av romantisk ironi beslöjad innerlighet. Säkert var de av väsentlig betydelse för den stora publikframgången.” (Ebbe Linde)

Brecht gjorde minst tre, kanske fyra större omarbetningar av pjäsen; bland annat försökte han att dämpa de romantiska och sentimentala inslagen i urversionen för att i stället få in mer av samhällskritiskt stoff i handlingen. Det handlade också om en av hans huvudteser som dramatiker, att skapa distans mellan roll och skådespelare. Ebbe Lindes länge tongivande översättning, som jag har tillgång till, utgår i huvudsak från urversionen av 1928 men innehåller – helt i Brechts egen anda – avvikelser.

I den aktuella uppsättningen på Stockholms stadsteater har regissören och scenografen Lars Rudolfsson och Jan Mark, som står för en ny översättning, utgått från den version Brecht gjorde i mitten av 1950-talet och där handlingen är flyttad från London till New York. Det här innebär förändringar inte bara av miljön och av detaljer som att sändebudet, som i slutet av pjäsen beviljar MacHeath, Mackie Kniven, nåd, kommer från presidenten, inte kungen; Lucy Browns privata hämnd i slutet av den uppsättning vi nu ser på Stadsteatern finns till exempel inte antydd i den textupplaga jag har. Dessutom syns mig den här uppsättningen politiskt skarpare: i denna värld av cyniska småskurkar ställs frågor som ”Vad är en kofot mot en aktie? Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”

Att Stadsteaterns ”Tolvskillingsoperan” blir en så fin föreställning beror i hög grad på rasande bra tolkningar av huvudrollerna.

Philip Zandén gör en helt igenom trovärdig MacHeath, från entrén med ”Mackie Kniven” och fram till det ovissa slutet. Han visar sig dessutom vara en utmärkt sångare; jag kan till exempel nämna duetten med polischefen Tiger Brown (Thomas Roos) i ”Kanonsång”.

Dan Ekborg gör med bravur tiggarkungen Joanthan Jeremiah Peachum, som med hjälp av av honom licensierade tiggare, försedda med lumpor, lösben och löshänder samt med plakat, vars texter vädjar till de mer välbärgades medkänsla, förser sig själv (och i mindre utsträckning tiggarna) med pengar.

Pia Johansson är fru Peachum och spelar rollen som en fyllkaja, dock inte helt bortkommen här i världen. Hennes dansnummer med Dan Ekborg är av det obetalbara slaget.

Deras dotter Polly (Helen Sjöholm) faller för och gifter sig, till föräldrarnas ilska, med MacHeath – hos rollfiguren Polly finns en del av den romantik, som Brecht försökte distansera sig och sina pjäser från. I Stadsteaterns aktuella uppsättning finns den i Brechts version två (1938) tillagda scenen, där Polly möter Lucy hemma hos den sistnämnda, som är på smällen (ett av Mackies verk) – den scenen är väl tillkommen för att dämpa det där romantiska. Var scenen med slagsmålet mellan rivalerna ursprungligen fanns, vet jag inte, men i Stadsteaterns uppsättning är den en av få, som inte är bra. Annars gör Helen Sjöholm som väntat en gedigen sånginsats. (Fast den äldre Brecht skulle kanske inte ha velat ha så mycket inlevelse.)

Mycket bra sånginsatser gör också Odile Nunes som horan Jenny.

Musiken är bra, även den. Det gäller särskilt i flera starkt tjugotalsinspirerade nummer i andra akten.

Gå och se pjäsen. Det är inte för sent än.

***

Några smakprov på svenska sångtexter ur Bert Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”), 1928:

MORITAT OM MACKIE KNIVEN

Svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

(Marknad i Soho. Tiggare tigger, tjuvar stjäl, horor horar: Gatusångaren sjunger:)

Och en haj han haver tänder
käften full så blankt och grömt,
men MacHeath, han haver kniven,
dock den kniven har han gömt.

Hajens fenor, dom är röda
när som denna går på rov,
Mackie Kniven, han har handskar,
där man ej kan spåra blod.

Ner vid Themsens gröna vatten
störtar plötsligt folk omkull,
det är inte pest och loppor,
det är Mackie Knivens skull.

Och en vacker söndagsmorgon
ligger det ett lik på Strand,
kring ett hörn slank Mackie Kniven,
vilkens namn är nogsamt känt.

Och Scmul Meier, han blev borta,
som så mången riker gris,
men hans pengar, dom har Mackie,
fast man inte har bevis.

Jenny Towler, hon blev funnen
med ett knivhugg i sitt bröst,
men på kajen promenerar
Mackie Kniven och söker tröst.

Var är Alfons Glite med schäsen?
Kommer det i dag, va falls?
Mackie Kniven kunde svara,
men han vet visst inget alls.

Och den minderåriga änkan,
vem hon var vet väl alla här,
vakna upp, då var hon skändad…
Heja Mackie! Fin affär!

Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…

Jag ska någon gång lista en del inspelningar på olika språk av den här sången. Just nu vill jag bara lyfta fram ett personligt minne: Vårterminen 1956, när jag gick i första ring i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, beslöt jag mig för att bättra på mina dansfärdigheter och gick följaktligen en kurs i en dansskola. Ofta dansade vi där till Louis Armstrongs version av ”Mack the Knife”, omåttligt populär det året.

SJÖRÖVARJENNYS SÅNG

Svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

(Sjungs av Polly Pechum:)

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? – den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

BALLAD I VILKEN MACHEATH BER ALLA OM FÖRLÅTELSE

Svensk text: Jan Mark (2005)
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

O, alla ni som lever, när vi dött,
döm inte oss, för vi har gjort vårt bästa!
Och när jag hängs, så flina inte slött!
Jag var väl inte sämre än de flesta.
Förbanna aldrig oss, som råkat falla:
Ni dömer gärna, lagen är er kär!
För mig var bara lagen till besvär.
O, mänskobarn, var aldrig hjärtlöst kalla!
O, mänskobarn, ett as är han ni ser!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!

När regnet piskar på, blir kroppen ren
och köttet tvättas bort från vårt skelett.
Av dem, som såg långt mer än någon sett,
finns inget mer än torra vita ben,
som rasslar torrt och flaxar runt som spöken
än hit än dit som om de druckit vin.
Och luften fylls av korpars hesa skrin.
De är som gamar kring ett as i öknen.

O, bröder, se på mig! Jag varnar er!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!
O, flickor, ni som visar brösten
så ni kan fånga flera kunder,
o, langare, som säljer trösten,
som ger oss många sköna stunder.

Ni småtjuvar, som går och dräller
och er som varje snut vill åt
och ni som mördar om det gäller,
nu ber jag er gott folk: Förlåt!

Polisen leker katt och råtta:
de kommer fram, när mörkret faller
som vilddjur ur en djungelgrotta.
De spionerar, sprider skvaller.
Vad är polisen? Svin och hundar!
Att säga så är dock ett ”faute”!
Nu när mitt slut på jorden stundar
så ber jag er, ni svin: Förlåt!
De satans kräken vill jag döma.
De svinen vill jag sätta åt!
Men säkert är det bäst att glömma,
så hör min bön, jag ber: Förlåt!

Svenska visor

”Visans gyllene tid” (Four Leaf Clover Records FLC CD 2007/8, 2005) heter en dubbel-CD, som Peder Svan har redigerat för Samfundet för visforskning, i stället för årsbok. Den vill presentera vissångarna under 1900-talet, och som visvän blev jag intresserad av den här utgåvan, när jag hörde Peder Svan intervjuas om den i visprogrammet Felicia i P2.

Den innehåller tillräckligt mycket intressant material för att vara värd att skaffa, men jag måste säga att jag, trots Peder Svans förklaringar i mapptexten, är förbryllad över urvalet. Alltså, kan man ge ut en skivantologi med 1900-talets vissångare utan att ha med något av Evert Taube, Olle Adolphson, Lars Forssell (jo, han har sjungit in egna visor!), Jeja Sundström, Stefan Demert, Sven-Bertil Taube, Tor Bergner (Broder Tor), Thorstein Bergman, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Gunde Johansson, Maritza Horn, Sid Jansson och Ewert Ljusberg? Bara för att nämna några.

Peder Svan förklarar den här bristen med att han inte har velat ta med sångare, som ändå finns representerade på skiva, ofta rikligt. I stället har han tagit med låtar (oftast två per sångare) av trubadurer, som kanske är av intresse för visforskarna och för Samfundet Visans vänner; vi andra finner nog det här urvalet i många stycken rätt nördigt – här finns lutsångare och andra som inte skulle vara roliga att lyssna på ens om man hade ansträngt sig att rensa ljudet från det brus, som finns på en del av de äldre inspelningarna.

Nå, som vi ska se, när jag kommer till den egentliga genomgången, finns här åtskilligt att glädjas över också.

Märtha Ahlberg (1902-1990) har en fin röst och är möjligen värd att lyfta fram ur historiens glömska. ”Nu är det sommar” och ”Det gjorde mamma när mamma var liten” spelades ofta i radio på 1940- och 1950-talen.

Att Bertil Almqvist (1902-1972), signaturen Bertila i Aftonbladet och mannen bakom bilderböckerna om Barna Hedenhös, också var vissångare visste jag faktiskt inte. Hans ”Humlan från Kumla” och ”Droppen dripp och droppen drapp” är förvisso välkända för oss som var skolbarn när det begav sig, men hans röst är inte märkvärdig. Därför känns det mest som kuriosa, att hans egna grammofoninspelningar finns med här.

Esse (Sven Henry) Björkmans (1916-1967) insjungningar till piano av de egna kompositionerna ”Flickornas vals” och ”Tango på bio” hade jag gott kunnat undvara.

Detsamma gäller lutsångaren Gunnar Björkmans (1882-1963) ”Mowitz blåste en konsert” (Fredmans epistel 51 av Carl Michael Bellman) och skämtvisan ”När Mellbom i krig skulle draga”.

Anders Börje (1920-1982) var en av våra stora schlagersångare men gjorde också inspelningar av visor. Det är trevligt att åter stifta bekantskap med ”Då väntar jag vid vägarna” (med text av Rune Lindström och musik av Börje) och med Birger Sjöbergs ”Hos min doktor”.

Harriet Löwenhielms ”Beatrice-Aurore” i tonsättning av Hjalmar Casserman (1891-1967) är en trevlig visa – men jag skulle hellre vilja höra den med någon annan än Casserman. Hans tonsättning av Ruben Nilsons ”Andjakten” kan jag också undvara.

Det senare gäller även konstnärsparet Göte (1902-1997) och Doris (1908-1997) Hennix´ ”Målarfrun” och ”Novembermarknad”.

Då är Gösta Hådell (1903-1975) betydligt mer intressant. Bäst är han i F A Dahlgrens ”Bröllopsvisa från Värmland”. Hans version av Evert Taubes ”Min farfar var en jaktlöjtnant” är inte så dum den heller – men nog hade jag ändå hellre velat ha ett par nummer av Evert själv eller, om vi nu ska ha någon uttolkare av hans visor, av Sven-Bertil Taube. ”Dans på Rusakula” av den av mig ovan sågade Esse Björkman visar, att Björkman – som kompositör – kunde vara riktigt bra. Dock finner jag Hådells sätt att sjunga den som alltför polerad på det där gammaldags vissångaraktiga sättet.

Närmast självklar i en CD med 1900-talets visskatt är Karin Juel (1900-1976). Hon var mycket stor som schlagersångerska men också som vissångerska. De två visor hon här är representerad med – ”Att älska i vårens tid” (med text av Gösta Rybrant och musik av Gösta Nystroem) och ”Lyckan” (av hennes kusin, arbetarförfattaren Martin Koch) – blev båda stora och långvariga hits.

Lutsångaren Vilhelm Julinder (1890-1974) gör ”Vårkänning” (med text av Dan Andersson och musik av Sven Scholander; text och noter hittar man i Gösta Åbergs, red, ”Dan Anderssons vackraste visor”, Prisma, 1971). Valet av låt är utmärkt, och det är inget fel på Julinders röst, men den markerade diktionen och det högtidliga framförandet gör inte den folklige Dan Andersson rättvisa.

Margareta Kjellbergs (1916-2005) scenpersonlighet var däremot knappast högtidlig; vem minns henne inte som historieberättare i TV tillsammans med Ewert Ljusberg? En höjdare på den här CD-utgåvan är ”Sunnanvindsvalsen” (med norsk originaltext av Alf Pröysen, svensk text av Ulf Peder Olrog och musik av Bjarne Amdahl). Däremot förstår jag inte alls, varför Peder Svan har valt Kjell Torbjörns ”En födelsedagsmorgon”. Varför inte ”Det var dans bort i vägen” eller ”Flickorna i Småland”?

Gösta Kullenberg (1909-1958) är en mytomspunnen vismakare, vars verk dock oftast har spelats in av andra. Huruvida han är orättvist förbigången som sångare går emellertid inte att avgöra med hjälp av ”Sång efter sommarens kulmen”; dessutom är det förbryllande att han i den här insjungningen har bytt ut sin egen figur Skopendal mot Evert Taubes Rönnerdal.

Margit Lagerheim-Romare (1898-1962) var en annan vismakare, som skrev åt andra. Att på den här utgåvan ta med ”Svag till måttlig, växlande vind” med henne själv är faktiskt att göra henne en otjänst.

Gunnel Linde (född 1924) är en av våra bästa barnboksförfattare (alla känner väl till den TV-filmade ”Den vita stenen”), också upphov till radioprogram som ”Osynliga klubben”. Tillsammans med Gullan Bornemark har hon berikat den svenska barnviseskatten med till exempel ”Den osynliga ballongen”. Jag har träffat henne några gånger och 2004 också varit inbjuden till hennes 80-årsdag, men det har undgått mig, att hon dessutom (utöver det ovan nämnda) själv har sjungit in visor. Här framför hon sina ”På utkik vid fönsterranden” (med musik av Håkan Norlén och Ulf Peder Olrog) och ”Nordpolsfararvisan” (med musik av Lasse R Eriksson), båda barnsliga i ordets bästa mening. Kanske ligger hennes röst aningen för högt, men att höra henne sjunga var ändå en positiv överraskning.

Den första av de båda CDna avslutas med Ruben Nilson (1893-1971), plåtslagare, visdiktare och konstnär. Här representeras han av två av sina mest kända visor, ”Laban och hans döttrar” och ”Den odödliga hästen”; i båda fallen sjunger han till eget gitarrackompanjemang. Eftersom Ruben Nilsson aldrig själv spelade in sina visor på grammofon – kända och älskade blev de genom andras inspelningar – är det hemskt roligt att få höra hans röst. Men ännu roligare hade det varit, om skivbolaget med hjälp av modern teknik hade frigjort röst och gitarrkomp från det brus den privatinspelade lackskiva avger, från vilken de båda spåren är hämtade.

Lutsångaren Pelle Nordströms (1884-1963) version av Evert Taubes ”Tatuerarevalsen” har inga originella drag, som motiverar, att vi får höra den och inte Taubes egen. Då är ”Löjtnanter borde aldrig finnas till” (med text av Elias Sehltedt till en tradionell melodi) mer hörvärd.

Håkan Norlén (1917-2003) är väl mest känd för sin ”Visa vid midsommartid” – vi ska återkomma till den – och för att ha komponerat musiken till Rune Lindströms ”Himlaspelet”. På CD 2 representeras han av ”Chantee” med text av Harry Martinson och musik av Norlén och av Gösta Kullenbergs ”Visa om en liten rödlätt man”. Även om Norlén är en betydligt bättre kompositör än sångare, försvarar han sin plats i det här urvalet. I de här båda sångena ackompanjeras han på gitarr av Olle Adolpson (som på det här sättet fick vara med på ett hörn i alla fall).

Lutsångaren Olle Nygren (1906-1990) känner jag inte till, men jag tycker att hans lutspel, mer än hans sång, är värd att lyssna på. Här gör han Dan Anderssons ”Sissi” med musik av Anna-Greta Roth. I ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971), där man hittar text och noter, stavas för övrigt Sissi som Sizzi.

Ulf Peder Olrog (1919-1972) vore svår att komma förbi i vilken visantologi som helst, som vill täcka 1900-talet. Hos honom förenas humor och musikalitet. Här representeras han av sin kanske mest kända sång, ”Samling vid pumpen”, och så ”Barrabams vals”, som inte heller den går av för hackor. Värt att nämna är hans långvariga samarbete med Alf Pröysen; ett exempel ger Margareta Kjellberg (se ovan).

Lennart ”Pim-Pim” E:son Falk (1908-1972) är även han en av humoristerna i svensk visdiktning. Hans humor är av det Povel Ramelska slaget; jämförelsen ökar i tyngd av att även han ackompanjerar sig själv på piano. Här förekommer han med två utmärkta nummer, ”En kocka på ångbåten Rullaren” och ”Dalpolska upptecknad på Nicolai polisstation”.

Sven Salén (1890-1969) var inte bara skeppsredare utan också vissångare. Här sjunger han till gitarrackompanjemang sin egenkomponerade ”Visa kring slånblom och månskära” med text av Nils Thorén. Titeln är vackrare än musiken och sången.

Sven Scholander är en legendar, känd också internationellt. Richard Dyer-Bennet, amerikansk trubadur, har till exempel berättat om det inflytande Scholander har haft på honom. Dyer-Bennet hade ett eget skivbolag under sitt eget namn; bolaget förvaltas nu av Smithsonian Folkways i Washington, och man hittar hans skivor på http://www.folk.si.edu. Jag hade kanske väntat mig, att Scholander här skulle representeras av någon av sina Dan Andersson-tonsättningar, men Peder Svan har valt ”Portugal, Spanien” (Fredmans sång 11 av Carl Michael Bellman) och ”Malangtäras intåg i Kallsta” (med text av Gustaf Fröding och musik av Sven Scholander), vilket inte förefaller mig vara alldeles självklara val. Och åter igen: varför har man inte använt sig av brusreducering och tvättning av ljud?

Saga Sjöberg (1911-1977) är det roligt att få möta igen, i det här fallet med ”Den farliga dansen” (med text av Ruben Nilsson och musik av Saga Sjöberg) och med ”Smålandsvisan” (trad), den som börjar med ”En visa vill jag sjunga, den handlar om min lilla vän…”. Några kanske minns henne från viskrogen Kaos i Gamla stan på 1960- och 1970-talen. Saga Sjöberg torde vara omöjlig att i dag hitta på den svenska skivmarknaden – men man kan ju gå vägen över det fantastiska Smithsonian Folkways i Washington, . Detta bolag härbärgerar också arvet efter skivbolaget Monitor, i vars katalog man hittar Saga Soderberg & Kai Soderman: ”Best Loved Songs of Sweden” (Monitor MON 0040) och Saga Sjoberg & Arne Dorumsgaard: ”Scandinavian Folk Songs of Sweden, Norway and Finland” (Monitor MON 00333). De här skivorna kan beställas på nätet för postleverans här i Sverige, och dess förinnan kan man, via hemsidan, lyssna på de ingående låtarna.

Fritz Sjöström (1923-1996) har jag på EP; han var en kultfigur i de studentkretsar jag umgicks i på 1960-talet. Hans vistexter är poetiska och hans tonsättningar värda att lyssna på. I det här fallet ingår ”Visa till Katarina” och ”Romantiskt ögonblick”.

Gösta ”Skepparn” Cervin (1937-1969) blev vida känd som programledare på Vispråmen Storken i Stockholm. Här ger han, med ”Tre sniglar”, ett smakprov på det samarbete mellan Ulf Peder Olrog och Alf Pröysen, som jag tidigare har skrivit om. Och sen ger han full rättvisa åt Ruben Nilssons finstämda ”Sommarlåt”.

Uno Strömblad (1891-1962) känner jag inte närmare till, men Peder Svan berättar i mapptexten, att han var specialist på äldre visor och att han behärskade gitarr, luta, cittra. mandolin, fiol, piano och orgel. Här får han framföra inte mindre än tre sånger: ”Eldbegängelsemarschen” (med text av Harry Blomberg till ”Björneborgarnas marsch”), sin egen tonsättning av Albert Engströms ”Låt glaset stå” och ”En sjöman var min make” (trad). På sin höjd habilt, enligt min mening.

Bo Sundblad (1913-2005) fick i mycket unga år en hit med sin tonsättning av Erik Axel Karlfeldts ”I Lissabon där dansa de”, och den funns nu tillgänglig här i hans egen insjungning. Hans andra bidrag är en tonsättning av Birger Sjöbergs ”Vårnatt i Fridas faders trädgård” – den fastnar inte bums i tonminnet, men jag konstaterar, att tonsättningen i form ligger hyggligt nära Sjöbergs egen. Vi ska kanske också påminna om att Sundblad har tonsatt Gunnel Lindes ”Den olydiga ballongen”.

Carin Swensson (1905-1990) förekom ofta i min barndoms och ungdoms radioprogram; plötsligt slås jag av hur artister, som man en gång uppfattade som självklara, sedan plötsligt bara försvinner ur etern. Och hon var faktiskt känd och folkkär, turnerade bland annat i parkerna. Här representeras hon av två inspelningar från tidigt 1950-tal, ”Visan om Landegren” (eller ”Ensamjungfrun”, skriven av Axel Engdahl) och ”Korpral Kanon” av Otto Bergström, ”Petrus på Tjäderkulla”.

En av de riktigt stora i 1900-talets viskonst är Lille Bror Söderlundh (1912-1957), känd för bland annat sina lysande tonsättningar av Nils Ferlins dikter. Ett fint smakprov på det senare får vi med ”En valsmelodi”; Söderlundhs insjungning från 1950-talet blir extra hörvärd genom kontrasten mellan hans ljusa röst och hans eget mörka gitarrackompanjemang. Dessutom får vi höra ”Jag blåser i min pipa” (eller ”Folklig visa”, trad).

En liten utvikning: Genom min hustru, som är ordförande för Nordiska museets nämnd, har jag lärt känna museets styresman, Christina Mattsson (också känd från Folkminnen i radions P1, för ”Fula visboken”, för ett par böcker med snapsvisor, en allsidig visbok med mera. Christina är gift med en son till Lille Bror Söderlundh, vilket bör vara en bidragande orsak till att hon har skrivit boken ”Lille Bror Söderlundh: tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Jag har fått den i present av Christina och har lärt mig mycket om Lille Bror Söderlundh i den; jag rekommenderar den.

Men tillbaka till ”Visans gyllene tid”.

Nils B Söderström (1894-1956) kom vi som gick i folkskolan på 1940-talet i kontakt med genom att vi fick sjunga hans ”Röda stugor tåga vi förbi”. I vissammanhang är han känd för att bland annat ha tonsatt Erik Axel Karlfeldts ”Dina ögon äro eldar” och ”Jungfru Maria”. Här representeras han, riktigt varför förstår jag inte, av en tonsättning av Ingegerd Granlunds ”Tre kostliga ting”. (Ingegerd Granlund lärde jag känna som familjerådgivare i gamla Folket i Bild och som översättare.)

Ytterligare en svensk visgigant är Gunnar Turesson (1906-2001). Honom har jag också kommit i kontakt med via Folket i Bild, där han publicerade visor för allsångsbruk och på vars förlag han gav ut en sångbok. Han har gjort mycket lyckade tonsättningar av svenska skalder och sjungit in dem. Här förekommer han med ett par av de bästa exemplen, Dan Anderssons ”Jag väntar…” och Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”. Flera av hans Dan Andersson-tonsättningar, bland annat ”Jag väntar…”, återges förresten i den tidigare nämnda ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sist i raden av svenska visartister finns, till min stora glädje, en mångårig vän och kamrat ur KSF-kretsen, Molly Åsbrink (1916-2005). Hon var romans- och vissångerska, sjöng ledmotivet till filmen ”Fröken Kyrkråtta” och var på 1940- och 1950-talen en känd artist, som bland annat turnerade i folkparkerna. Hon och hennes man, Ulf Bergengren (förlagsredaktör, före detta kommunist och en riktigt driven Bellman-tolkare) hörde från början till den innersta kärnan i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). Den som vill veta mer om detta, hänvisar jag till det jag under Kulturspegeln, Prosa & poesi, skriver om Helga Henschen; det avsnitt ur hennes bok ”Vägen till Rebella” jag inleder med skildrar midsommarkonferensen på Bommersvik 1967, där jag först, och för livet, lärde känna inte bara Helga utan också Molly och Ulf. Jag, och även Birgitta, umgicks sedan en del privat med paret Åsbrink-Bergengren. Molly har förresten gett mig ett antal av mina allra äldsta exemplar av den radikala amerikanska musiktidskriften Sing Out!, som jag brukar propagera för.

Av Molly på skiva har jag bara en privat CD-överföring av en konsert hon gav i rysk radio; jag fick den av henne själv. Därför är det extra roligt att nu få tillgång till ett par av hennes svenska skivinspelningar. Den ena är ”Inte ens en grå liten fågel” med text av Nils Ferlin; den är ytterligare ett exempel på Lille Bror Söderlundhs suveräna tonsättningar. Den andra är Rune Lindströms och Håkan Norléns vackra ”Visa vid midsommartid”.

Jag saknar Molly.

Sista tiden, innan hon dog, var hon nästan stum. Nu, på Visans gyllene tid, kan jag höra hennes ljuva stämma igen.

Första maj

I morse tog jag för första gången i år på mig sommarjackan. Från busshållplatsen vid färjeläget syntes Gräsö i soldiset; luften var ännu kall.

När bussen, väl inne i Uppsala, passerade Vaksala torg, såg jag redan stora mängder människor uppställda, fast det ännu inte ens var samlingstid. Men när jag väl själv hade hunnit dit, visade det sig vara KDs demonstration för ”valfrihet i barnomsorgen”, det vill säga vårdnadsbidrag. Tåget var imponerande stort; en av mina i stans samfundsliv bevandrade partivänner förklarade det med att Livets ord tämligen mangrant hade ställt upp. I spetsen för tåget gick Alf Svensson och socialdemokraten Per Kågesson – att ett valår på Första maj demonstrera med ett konkurrerande parti borde rimligen, om man följer partistadgarna, leda till Kågessons uteslutning.

KDs orkester inledde marschen med ”Här kommer Pippi Långstrump”, vilket väl måste tolkas som att KD-alternativet för barnomsorgen är ensamma barn, boende i stora tomma hus.

Själv minns jag melodimakaren, Georg Riedel, från många socialdemokratiska valturnéer. Och Astrid Lindgren var väl också socialdemokrat, även om hon 1976 hamnade i den berömda pomperipossastriden med Gunnar Sträng.

Vårt tåg var mindre, en tredjedel av KDs. Uppsala har, så länge jag kan minnas, varit en usel demonstrationsstad för socialdemokraterna. Om det skriver jag i min tryckta ”blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.

Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells ”Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.

Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.

Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.

* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.

Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.

Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.

* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.

Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med ”Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.

Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.

Enn Kokk

***

Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.

Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):

FÖRSTA MAJ

Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i ”Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken ”Det befästa fattighuset”, 1913.

***

Vårt lite skruttiga tåg i år var i alla fall högljutt; vi skanderade slagord. En höjdare var den här ramsan:

Inga pigor åt överklassen –
låt dem skura de egna dassen!

”Den” och inte ”dem” borde det väl förresten heta, om man ska följa språkriktighetsreglerna.

Men skrek med gjorde jag.

Ska jag vara uppriktig, följde jag inte så noga med i talen vid mötet, som nu liksom under de senaste åren åter hölls i Odinslund. Lystrade extra gjorde jag egentligen bara, när Mona Sahlin i sitt tal stoppade in en uppspelning av Latin Kings´ bakgrundsmusiktonsättning av ett Olof Palme-tal i radio om diskriminering av invandrare. (Jag har CDn, och jag har gett ut den Olof Palme-CD, där Latin Kings har hämtat talet.)

Min relativa ouppmärksamhet berodde på att jag stod vid ABFs bord och delade ut Ordfronts Första maj-nummer gratis samt sålde (slut, en kartong) ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Sen avslutades mötet som vanligt med ”Internationalen”. Och den här gången var det många som sjöng med. Själv höll jag, när jag sjöng refrängen, på sossevis Peter Gustavsson i handen.

Bruce Springsteen sjunger Pete Seeger

Om jag någonsin har haft en sånghjälte framför andra, är det Pete Seeger. Jag har skaffat alla skivor jag har kommit över sen jag började lyssna på honom på 1960-talet. Trots att vi har enorma mängder skivor med honom, solo och i gruppkonstellationer, vore det förmätet att hävda, att vi har allt, men vi bör åtminstone ha en av de största Pete Seeger-samlingarna i det här landet, kanske den allra största.

Jag delar min uppskattning av Pete Seeger med min hustru. Hon har hört honom live i Carnegie Hall tillsammans med Woody Guthries son Arlo. Jag har hört Seeger live och sjungit med vid ett framträdande i universitetsaulan i Uppsala; resultatet finns på Oktober-LPn ”If a Revolution Comes to my Country”. Birgitta och jag har många gånger suttit tillsammans och hört på hans skivor.

Allra först fångades vi av hans politiska och sociala engagemang, men hans repertoar innehåller så mycket mera: folksånger (amerikanska, men också från jordens övriga hörn), blues, ballader, sånger för barn, sånger hämtade ur den religiösa sångskatten och så vidare.

Han är en fantastisk solosångare med en underbar röst; min hustru beskriver den som manlig och varm. När hon sommarpratade i radio för några år sen, dedicerade hon hans insjungning av ”Kisses Sweeter Than Wine” till mig – vi älskar båda den sången.

Som sångare är han medryckande, en gnistrande bra liveartist. Dessutom interagerar han med sin publik: till synes helt utan ansträngning får han publiken inte bara att sjunga med i allsång utan också att sjunga i stämmor.

Pete Seeger, född 1919, kommer från en genommusikalisk familj, som också rymmer de sjungande och spelande syskonen Mike Seeger och Peggy Seeger. Redan i unga år startade han musikverksamheter med radikala förtecken som The People´s Songs (1945). Ur den organisationen föddes 1956 den politiskt radikala folksångtidskriften Sing Out!, som nu är inne på sin 50e årgång och där Pete Seeger från starten har publicerat kolumnen Johnny Appleseed Junior. Vid sidan av solokarriären har han bildat och lett de fackligt och politiskt inriktade folksånggrupperna The Almanac Singers (1940) och The Union Boys (1944) och så den första kommersiellt jätteframgångsrika gruppen The Weavers (1948), som inte heller den var politiskt tandlös, vilket den fick sota för under mccarthyeran – Seeger själv kallades 1955 till förhör av The House Committee on Un-American Activities. Om allt detta kan man läsa mer under Kulturspegeln, Musik.

I yngre år var Seeger med i det amerikanska kommunistpartiet, som han sedan lämnade – också om detta och om den övriga amerikanska sångvänstern skriver jag under Kulturspegeln, Musik.

Till Seegers storhet hör att han inte har vikt en tum, när det har blåst, att han har breddat vänsterns kamp till nya områden (till exempel miljöfrågorna, på LPn ”God Bless the Grass”) och att han har ställt upp, när det verkligen gällde. När kampen mot rassegregeringen i USA på 1960-talet tog ny fart, stod denne vite sångare främst i demonstrationsleden och bidrog till att segregationsmotståndarna nådde en hel del framgångar.

Seeger är vid sidan av vännen och kompanjonen Woody Guthrie giganten i radikal amerikansk folkmusik; Guthries sjukdom och tidiga död har inneburit, att Seegers inflytande har varit mer långvarigt. Många av hans sånger – ”Where Have All the Flowers Gone?”, ”If I Had a Hammer” (skriven tillsammans med en annan medlem av The Weavers, Lee Hays), ”Turn, Turn, Turn”, ”Bells of Rhymney” med flera – har blivit stora hits även med andra artister.

Det radikala amerikanska skivbolaget Appleseed – namnet är helt klart en hommage à Pete Seeger – gav 1998 ut en dubbel-CD med Pete Seegers låtar, ”Where Have All the Flowers Gone? The Songs of Pete Seeger, Vol 1″ (Appleseed 1034), där Pete Seeger själv, trots sin höga ålder, något medverkar; annars finns där tolkningar av Seeger-låtar av artister som Richie Havens, Ani DiFranco, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, Judy Collins, Odetta, Donovan – och så Bruce Springsteen.

Den har sedan följts av ytterligare två liknande CD med Seeger-material, ”If I Had a Song”: The Songs of Pete Seeger, Vol 2″ och ”Seeds: The Songs of Pete Seeger, Vol 3″.

I sin egen mapptext till Bruce Springsteen: ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” (Columbia 828 76828762, 2006) berättar sångaren, att han blev ganska överraskad, när Appleseed 1997 bad honom göra en version av ”We Shall Overcome” för sin Seeger-skiva: ”Growing up as a rock n´ roll kid I didn´t know a lot about Pete´s music or the depth of his influence.” Alltså skaffade han sig en bunt Seeger-skivor och tillbringade de närmaste dagarna med att lyssna, allt mer tagen.

Men det här var också, även om han nu skulle göra en egen version, musik som fordrade andra musiker än de som han normalt spelade med. Genom Soozie Tyrell, violinist i The E Street Band, fick han kontakt med ett gäng musiker, som spelade instrument som dragspel, fiol, banjo (Seeges eget huvudinstrument), ståbas och washboard, musiker som han aldrig hade träffat – men som visade sig kunna spela ihop med honom, som om de aldrig hade gjort något annat förr. Det ledde till sammanlagt tre endagssessioner, varav alltså den första 1997; de andra genomfördes 2005 och 2006. De föregicks inte av några rep, vilket är värt att nämna, med tanke på att det låter så förbannat bra.

Titelspåret på Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” är alltså identiskt med det han ursprungligen gjorde för ”Where Have All the Flowers Gone?”-CDn. När jag hörde den på originalplattan, tyckte jag inte, att den hörde till de allra bästa seegertolkningarna där; nu när jag hör den i ett nytt sammanhang, gillar jag den bättre, men den är fortfarande inte bland de bästa låtarna på Springsteens egen Seeger-CD.

Jag tror jag förstår varför. Har man hört Pete Seegers kraftfulla version på Carnegie Hall-inspelningen, har man hört den definitiva versionen, och Springsteens mer lågmälda version klarar inte jämförelsen.

Innan jag fortsätter med Springsteens CD, vill jag göra en utvikning om ”We Shall Overcome”, en sång som det var fullkomligt självklart att ta med i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete. frihet och fred” (Prisma, 1960).

”We Shall Overcome” är en modern version av en gammal afroamerikansk psalm, ”I´ll Overcome Someday”. Den blev kampsången framför alla andra för integrationsrörelsen i den amerikanska Södern. Den gamla texten löd: ”I´ll be all right… I´ll be like him… I´ll wear the crown… I´ll overcome”. En fackförening, Negro Food and Tobacco Union i Charleston, South Carolina, tog upp den gamla psalmen igen, nu för bruk i en strejkvaktkedja (picket line) 1945, och därifrån kom sången till Highlander Folk School. Den kom snart att bli skolans speciella sång och förknippades med Zilphia Hortons sätt att sjunga den. Hon lanserade den vid fackföreningsmöten över hela Södern. Vid en av hennes resor till New York lärde sig Pete Seeger sjunga den. Pete spred sången över hela norra USA. Pete, Zilphia och andra la till strofer, som knöt an till verksamheten inom fackförenings-, freds- och integrationsrörelserna; ”We will end Jim Crow…, We shall live in peace…, We shall organize…, The whole wide world around…” et cetera. 1959, några år efter Zilphia Hortons död, kom Guy Carawan till Highlander Folk School och fortsatte hennes arbete. I studentdemonstrationerna för de amerikanska negrernas jämlikhet kom ”We Shall Overcome” att spela en stor roll som samlande sång. När till exempel bussbojkotten i Montgomery, Alabama, under ledning av Martin Luther King kulminerade, sjöngs den av demonstrerande svarta i ansiktet på den fientliga vita mobben – och TV-kamerorna bar ut sången över hela landet.

WE SHALL OVERCOME

Amerikansk text: Traditionell amerikansk andlig sång (”I´ll Overcome Someday”) i bearbetning och med tillägg av medlemmar av Negro Food and Tobacco Union sam av Zilphia Horton, Frank Hamilton, Guy Carawan, Alex Comfort och Pete Seeger
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång (”I´ll Overcome Someday”)

We shall overcome, we shall overcome,
We shall overcome some day.
Oh, deep in my heart, (I know that) I do believe,
That we shall overcome some day.

We are not alone… (today)

The truth will make us free…

We´ll walk hand in hand…

The Lord will see us through…

Black and white together… (today)

We shall all be free…

We shall live in peace…

– – –

The whole wide world around…

We´re building a new world… (today)

The light is shining forth…

We shall brothers be…

We are not afraid…

We shall organize…

We shall overcome…

Olika varianter av texten plus noter finns också i mängder av amerikanska sångböcker, till exempel i ”Reprints From Sing Out!, Vol 6″, Oak Publications, 1964.

I min sångbok ”Upp till kamp” publicerade jag också en svensk översättning:

VI SKA ÖVERVINNA

Svensk text: Roland von Malmborg, 1965
Musik: Amerikansk traditionell andlig melodi (”I´ll Overcome Someday”)

Vi ska övervinna,
Vi ska övervinna,
Vi ska övervinna
en dag.
Å, djupt i mitt hjärta
känner jag:
Vi ska övervinna en dag.

Vi vandrar hand i hand…

Hela jorden kring…

Ljuset strålar fram…

Alla ska bli fria…

Fred i hela världen…

Vi bygger en ny värld… (i dag!)

Vi är inte rädda… (i dag!)

Vi ska övervinna…

Men tillbaka till Bruce Springsteens Seeger-CD.

Jag tror, att han själv – när han reflekterade över sin version av ”We Shall Overcome” – kom till insikt om att man inte med framgång kan göra egna versioner av Seeger-låtar, som är mycket kända och definitivt präglade av dennes magnetism, inte ens om man är Bruce Springsteen. Det gäller därför att antingen välja mindre kända titlar bland dem som Seeger har sjungit in eller så göra starkt avvikande versioner, som ger låtarna en ny och springsteensk kvalitet.

Och med det här konceptet har han lyckats. Jag vidhåller det, trots att ett antal recensenter, trots hövliga bugningar mot Springsteen (som man inte törs såga), har skrivit relativt svalt om hans Seeger-CD. Skillnaden mellan våra bedömningar har nog att göra med att både de och jag gillar Springsteen men att de, i motsats till mig, inte kan tillräckligt mycket om Seeger och hans musik, kanske inte ens gillar den sortens musik.

Texterna, i den form de framförs av Springsteen, finns i CD-mappen. Den som vill jämföra Springsteens versioner av låtarna med Seegers hänvisar jag till det appendix jag har upprättat nedan.

”Old Dan Tucker” är i Springsteens version stökig, störtskön square dance. Den är en gammal fiollåt, ofta använd just till square dance; märk texten: ”Old Dan Tucker come to town /Swinging them ladies all around / First to the right and then to the left / Then to the gal he loved best”. En spridd textversion är den som sångaren Dan Emmett 1843 skrev för sin grupp The Virginia Minstrels. Både text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953.

”Jesse James” är en av de många rövarballader som det vimlar av i amerikansk folkmusik. Den tillskrivs ibland John Lomax, men det måste i så fall vara i hans egenskap av upptecknare. Sången om Jesse James skrevs av Billy Gashade; det är denna originalversion Bruce Springsteen använder sig av. Woody Guthrie gjorde annars en egen textversion, som är minst lika känd – den hittar man, med noter, i Alan Lomax, Woody Guthrie & Pete Seeger (red): ”Hard Hitting Songs For Hard-Hit People” (Oak Publications, 1967). Ytterligare en textversion, av Paul Clayton, med noter hittar man i ”Reprints From Sing Out! Vol 4″, Oak Publications, 1962. Den är intressant för raden ”And he stole from the rich and gave to the poor”, karaktäristisk för alla Robin Hood-inspirerade texter, som har gjort rövarballaderna så populära.

Springsteen startar med att sjunga i Guthries eller Seegers balladstil, fast lite snabbare, men sen blir det lite mer bluesgrass av låten.

”Mrs McGrath” finns i otaliga inspelningar med Seeger. Balladen är ett irländskt skillingtryck, upptecknat av Colm O Lochlainn i Dublin, och Springsteens kompband markerar tydligt dess irländska ursprung. Den blev starkt förknippad med påskupproret 1916, men texten har, med sina makabert konkreta detaljer – ”Then come Ted without any legs / And in their place two wooden pegs” – ett klart antikrigsbudskap, tillämpbart också på det USA som för krig i Irak. Både text och noter finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 1″, Oak Publications, 1962.

”Oh, Mary Don´t You Weep” är en traditionell negro spiritual; den som vill ha både text och noter kan gå till Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Den här sången fick ny aktualitet under de amerikanska svartas medborgarrättsdemonstrationer, bland annat på grund av den här tillagda strofen (som Springsteen också sjunger en variant av):

Well one of these nights bout 12 o´clock
This old world is gonna rock
Pharaoh´s army got drownded
O Mary don´t you weep.

Springsteens version av ”Oh, Mary Don´t You Weep” har till att börja med, med sitt fiolintro, smak av gammaldags vemodig jazz. Men sen blir det frustande härligt – kul med dragspel i en negro spiritual!

Också ”John Henry” är en sång som finns i otaliga versioner med Pete Seeger. Den är en ballad från järnvägsbyggareran under slutet av 1800-talet, med temat det arbetande amerikanska folket. Text och noter finns i Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). I ingressen där står det: ”John Henry is the leading folk hero of the Negro”.

Bruce Springsteens version är kraftfull och rytmisk, som det anstår John Henry med släggan.

”Eire Canal” skrevs 1905 av Thomas S Allen och hette då ”Low Bridge, Everybody Down”. Som bakgrund: kanalen, som blev klar 1825, bidrog till att öppna upp Illinois, Wisconsin och Michigan för nybyggarna. Också det här är en hyllning till det arbetande USA. Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953, och i ”Reprints From Sing Out! Vol 4″, Oak Publications, 1962.

Bruce Springsteens version, med banjo som framträdande kompinstrument, för tankarna till Pete Seegers original.

”Jacob´s Ladder” är en traditionell negro spiritual med tilläggstext av Pete Seeger; Seegers bidrag är en refräng, skriven för strejkande textilarbetare på 1940-talet. Så här lyder originalet:

Yeah, we are climbing higher and higher
Yeah, we are climbing higher and higher
Yeah, we are climbing higher and higher
We are brothers, and sisters, all.

I Seegers fackföreningsversion, som Springsteen i n t e sjunger, låter det så här:

Every new man makes us stronger
Every new man makes us stronger
Every new man makes us stronger
Brothers in our land.

Det finns också en gruvarbetarversion från West Virginia:

We are building a strong union…

Seegers version med noter hittar man i ”Reprints From Sing Out! Vol 7″, Oak Publications, 1964.

Springsteens version, med mycket blås, låter som tradjazz.

Valet av ”My Oklahoma Home” är överraskande. Den har Pete Seeger bara gjort någon enstaka inspelning av. Med tanke på att den handlar om dust bowl-eran är det också överraskande, att den inte är skriven av Woody Guthrie utan av Agnes ”Sis” Cunningham (1961). Text och noter finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 7″, Oak Publications, 1964.

På Springsteens CD anges hennes bror Bill Cunningham (Agnes var förresten gift Friesen vid tiden för sångens tillkomst) som medförfattare. Själv tycker jag att melodin har likheter med den traditionella gospelmelodi, till vilken Dick Blakeslee skrev sin kampanjsång för Henry Wallace i presidentvalkampanjen 1948, ”Passing Through”, den som jag 1965 försåg med den svenska texten ”Och livet drar förbi” (se min sångbok ”Upp till kamp!”, Prisma, 1970).

”Sis” Cunningham, själv en dust bowl refugee, var medlem i Pete Seegers grupp ”The Almanac Singers” och även fackföreningsorganisatör. Hon gjorde vidare en lång och värdefull insats som redaktör för det vänsterradikala sångmagasinet Broadside, som samarbetade med Folkways om skivutgåvor med varierande, radikala artister.

I Bruce Springsteens version får den här låten, åter igen med hjälp av blåsarna, countrystuk.

I ”Eyes On the Prize” (eller ”Keep Your Eyes On the Prize” som den heter hos Seeger; den är också känd som ”Gospel Plow”, ”Paul and Silas” och ”Hold On”) är blåsarna i stället jazziga. Originalet är en religiös sång, men den text Springsteen sjunger är skriven 1956 av medborgarrättsaktivisten Alice Wine. Det är gjord för att sjungas som allsång vid protestmöten.

”Shenandoah”, en shanty från tidigt 1800-tal, är full av vemodig hemlängtan. Jag har försökt att låta bli att göra direkta jämförelser mellan Springsteens och Seegers versioner, men här måste jag markera, att jag tycker att Seegers är bättre. Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953.

”Pay Me My Money Down” är åter igen ett överraskande val, så till vida att jag inte kan komma på att Seeger skulle ha gjort någon soloinsjungning av den; däremot har han gjort den med The Weavers. Seegersk är den däremot i meningen, att den har sjungits som protestsång av svarta stuvare i Georgia och South Carolina. Text och musik hittar man i Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Av den framgår det, att sången är hämtad ur Lydia Parish´ bok med slavsånger från Georgia.

Musiken är shanty men med tydliga drag av karibisk calypso. Dess sydstatskaraktär framhävs i Springsteens version av dragspelskomp à la cajun/zydeco.

Näst sista spåret, ”We Shall Overcome”, är redan avhandlat.

CDn avslutas med en kul version av ”Froggie Went A Courtin´”. Den görs här som bluegrass, med Bruce på munspel.

Den här sången, som Seeger har sjungit otaliga gånger (även på skiva), är ursprungligen ett skotskt skillingtryck från 1549, ”The Frog Came to the Myl Dur” (Mill Door). Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953. En alternativ text, ”Mr Froggie” (av Leslie Haworth, 1962), också med noter, finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 8″, Oak Publications, 1962.

Springsteens album innehåller dessutom en DVD med en trettio minuter lång film från inspelningarna av ”Old Dan Tucker”, ”Jesse James”, ”Pay Me My Money Down”, ”Erie Canal”, ”O Mary Don´t You Weep”, ”Shenandoah” – och så, som bonus, ”Buffalo Gals”. Sammanfattningsvis kan man säga, att Bruce och bandet uppenbarligen har haft hemskt roligt vid inspelningarna. Det är smittsamt.

”Buffalo Gals” är baserad på ”the Negro dialect song `Lubly Fan´ 1844″ upplyser ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953, som också innehåller text och noter.

Smärre invändningar till trots tycker jag att Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” är en höjdarskiva. Säkert kan den locka nya generationer av lyssnare till Pete Seeger och hans musik, och förhoppningsvis följs den av fler nya CD med Seeger-musik, gjorda av nutida artister, och då också med sånger som är mer politiskt kontroversiella än de som Springsteen har valt ut. Det finns att ta av!

Till vägledning för dem som är intresserade av Seegers original har jag med hjälp av mina egna skivhyllor (plus något enstaka tillägg) gjort följande lista, av bekvämlighetsskäl uppställd i alfabetisk ordning.

Sångerna på Bruce Springsteen: ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” i
PETE SEEGERS EGNA INSJUNGNINGAR

(LP tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways betyder, att den inte finns som CD i handeln men att den kan beställas i CD-form via Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu.)

Buffalo Gals

LP tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 1”, Folkways FA 2320, 1959
—
The Almanac Singers: ”Which Side Are You On?”, 1941

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992

***

Erie Canal

LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”Frontier Ballads”, (2 LP) Folkways FP 5003, 1954
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 4”, Folkways FA 2323, 1961
Pete Seeger & Ed Renehan: ”Fifty Sail on Newburgh Bay: Hudson Valley Songs, Old & New”, Folkways FH 5257, 1976

CD:
The Weavers: ”Greatest Hits”, Vanguard VCD 15/16, 1986
The Weavers: ”Weavers Classics”, Vanguard VMD 73122, 1987
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall” (återutgiven LP från 1963), Columbia CK 46185, 1990
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
The Weavers: ”Wasn´t That a Time, Vol 2: This Land Is Your Land”, Vanguard VCD 4-147/50, 1993
The Weavers: ”Kisses Sweeter Than Wine” (dubbel-CD), Omega OCD 3021/22, 1994
Pete Seeger: ”Pete Seeger Concert: Folk Songs & Ballads”, Collectables COL-CD 5608, 1995
Pete Seeger: ”Pioneer of Folk”, Prism Lesure PLATCD 500, 1999
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 3”, Smithsonian Folkways SFW 40152, 2004
Pete Seeger & Tom Glazer: ”Legends: Folk Legends”, 2005

***

Eyes On the Prize (Keep Your Eyes On the Prize)

LP (ingår i senare utgiven dubbel-CD från Columbia):
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: Recorded Live at Historic Carnegie Hall Concert June 8, 1963”, CBS 62209
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
The Freedom Voices & Pete Seeger: ”WNEW´s Story of Selma”, Folkways FH-5595, 1965

CD:
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

Froggie Went A-Courtin´

LP:
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall”, CBS, 1963 – låten kallas här ”Here´s to Cheshire – Here´s to Cheese (Froggy)”
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Folksongs For Children”, Folkways, 1953, återutgiven 1961
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 4”, Folkways FA 2323, 1961

CD:
Pete Seeger: ”American Folksongs For Children”, Smithsonian Folkways SF-45020, 1990
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall” (återutgiven LP från 1963), Columbia CK 46185, 1990 – låten kallas här ”Here´s to Cheshire – Here´s to Cheese (Froggy)”
Pete Seeger, Bess Lomax, Butch Hawes, Ernst Busch, Woody Guthrie and Chorus: ”Songs of the Lincoln/International Brigades” and Woody Guthrie, Cisco Houston & Sonny Terry: ”Southern Mountain Hoedown”, Collectables 5606, 1995 – låten finns i den senare delen, alltså inte med Seeger
Pete Seeger: ”Birds, Beasts, Bugs and Fishes Big and Little”, Smithsonian Folkways 45039, 1998
Pete Seeger: ”American Folk, Game and Activity Songs for Children”, Smithsonian Folkways 45056, 2000
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 2”, Smithsonian Folkways SFW 40151, 2003

***

Jacob´s Ladder

LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger, Tony Kraber, Jerry Silverman, Will Geer, Rev. Gary Davis & Mike Seeger: ”Hootenanny at Carnegie Hall”, Folkways FH 2512, 1960
Pete Seeger: ”Pete Seeger at the Village Gate With Memphis Slim and Willie Dixon, Vol 1”, Folkways FA 2450, 1960

CD:
Pete Seeger: ”Sing-a-long at Sanders Thetre, 1980”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40027/8, 1991
Arlo Guthrie & Pete Seeger: ”More Together in Concert, Vol 2”, Rising Son 007/8, 1994

***

Jesse James

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Ballads”, Folkways FA 2319,1957

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 2”, Smithsonian Folkways SFW 40151, 2003

***

John Henry

LP:
Pete Seeger: ”Folk Songs by Pete Seeger”, Capitol / EMI W 2172, 1964
Pete Seeger: ”3 Saints, 4 Sinners and 6 Other People”, Columbia Folk Odyssey 32 16 0266 (saknar utgivningsår; mitt exemplar är inköpt 1969)
Pete Seeger: ”John Henry and Other Folk Favorites”, CBS S 52749 (konsertupptagning från The Village Gate 1961 – saknar utgivningsår; mitt exemplar är inköpt 1970)
LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
”Studs Terkel´s Weekly Almanac on Folk Music, Blues on WFMT With Big Bill Broonzy and Pete Seeger”, Folkways FS 3864, 1956
Pete Seeger: ”American Ballads”, Folkways FA 2319,1957
Pete Seeger, Sonny Terry & Brownie McGhee: ”Washboard Band: Country Dance Music”, Folkways FA 2201, 1956
Pete Seeger & The Hooteneers: ”Sing Out! Hootenanny”, Folkways FA 2513, 1963

CD:
Pete Seeger, Jane Sapp & Si Kahn: ”Carry It On – Songs of America´s Working People”, Flying Fish Records FF 70104, 1987
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”Sing-a-long at Sanders Thetre, 1980”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40027/8, 1991
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
Pete Seeger: ”Folk Songs For Young People”, Smithsonian Folkways SFW 45024, 2000
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Mrs McGrath

LP:
Pete Seeger: ”I Can See a New Day”, CBS SBPG 62462, 1964
Pete Seeger & Big Bill Broonzy: ”Seeger and Broonzy In Concert”, XTRA / Transatlantic Records 1006, 1965 (brittisk licensskiva med tillåtelse från Folkways)
LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”Sing Out With Pete!”, Folkways FA 2455, 1961
Pete Seeger: ”Wimoweh and Other Songs of Freedeom and Protest”, Folkways FTS 31018, 1968

CD:
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger:”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

My Oklahoma Home Blowed Away

CD:
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

Oh Mary Don´t You Weep

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 3”, Folkways FA 2322, 1962

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”Live at Newport” (inspelningar från festivalerna 1963, 1964 och 1965), Vanguard VCD 77008, 1993
Pete Seeger: ”The Best of Pete Seeger”, Vanguard 501-2, 1994
The Weavers: ”Kisses Sweeter Than Wine”, (dubbel-CD) Omega OCD 3021/22, 1994
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Old Dan Tucker

LP tillgänglig som CD från Smithsonian FolkWays:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 1”, Folkways FA 2320, 1959
Pete Seeger: ”Live at the Village Gate”, Verve Folkways

CD:
American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Pay Me My Money Down

CD:
The Weavers: ”The Weavers at Carnegie Hall” (december 1955), Vanguard VMD-73101, 1988
The Weavers: ”Wasn´t That a Time, Vol 1: The Early Years”, Vanguard VCD4 147/50, 1993

***

Shenandoah

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 2, Folkways FA 2321, 1958

CD:
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall”, Columbia 46185, 1990 (ursprungligen utgiven som LP 1963)
Pete Seeger: ”Kisses Sweeter Than Wine”, Magnum Music TKCD 008, 1996
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989 – en variant, Sea of Misery”, ingår
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 50150, 2002

***

We Shall Overcome

LP (ingår i senare utgiven dubbel-CD från Columbia):
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: Recorded Live at Historic Carnegie Hall Concert June 8, 1963”, CBS 62209
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger & The Hooteneers: ”Sing Out! Hootenanny”, Folkways FA 2513, 1963
LP:
Pete Seeger: ”The Bitter and the Sweet”, CBS SBPG 62488, 1965
Pete Seeger: ”Greatest Hits”, CBS S 63008, 1967

CD:
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger: ”Greatest Hits”, Columbia 9416, 1987 och 2002
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, Columbia Legacy COL 485110 2, 1996
Pete Seeger: ”If I Had a Hammer: Songs of Hope & Struggle”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40096, 1998
Pete Seeger: ”Pete Seeger ao vivo in Lisboa”, MoviePlay Gold MOV 30.374, 1998

Last chorus: Ronald Clyne

På Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu, kan man läsa, att Folkways´ legendariske omslagskreatör Ronald Clyne (1925-2006) har gått ur tiden.

Gå till hemsidan och klicka på bilden med omslagen, så får du se ett bildspel med en rad av hans bästa skivomslag.

Monica Zetterlund

Monica Zetterlund har både jag och Birgitta alltid gillat; hennes samlade produktion finns sålunda i våra skivhyllor.

Det mesta är jazz och kabaré, det ena bätte än det andra.

Självfallet har hon också gjort politiska och samhällskritiska sånger i de revyer hon gjorde med Hasses och Tages Svenska Ord; allt det här finns också på skiva. Vad som är mindre känt är att hon också har gjort en renodlad arbetarrörelseskiva. Om den skrev jag under rubriken ”Sången om morgon, sången om ljus” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1976 (20 maj):

ABFs och Brevskolans första LP heter ”Folk som har sånger kan inte dö” (YTF 50300). Titeln är hämtad från en spansk frihetssång, ”Natten är svart”. I Jacob Brantings fina översättning lyder den centrala strofen:

Natten är full av
blommornas frö
folk som har sånger
kan inte dö.

Monica Zetterlund och Thorstein Bergman sjunger tillsammans med Leif Strands kammarkör och medlemmar ur Nya gesällerna och Venceremos. Georg Riedel har gjort arrangemangen. Massor av ypperliga musiker medverkar, till exempel Bengt Hallberg, Arne Domnerus, Egil Johansen, Rune Gustafsson, Sture Åkerberg och Andrew Walter. Det är ett nöje, rent musikaliskt, att höra på den här skivan. Lite blek är den möjligen bara i ett par nummer utan solister.

Thorstein Bergman sjunger ”Till seger”, ”Rebellflickan”, ”Första maj” och så förstås sin egen ”Alla tillsammans”.

Monica Zetterlund sjunger bland annat ”Natten är svart” och den chilenska ”Vi ska segra” (”Venceremos”), vidare Theodorakis´ vackra ”Smärta”.

* Klassiker som ”Vi bygger landet” blandas med nykomlingar som ”Bandiera rossa”. Man har också lyft fram sånger som inte är så kända i hela arbetarrörelsen, till exempel ”Låga över länderna” och ”Som en solörn”.

Urvalet är alltså förtjänstfullt. Visst finns det annat man kunde önska. Men varför ska man det, när det som nu har spelats in är så bra?

Gå genast till närmaste skivaffär och köp en riktig rörelseskiva!

Så långt recensionen.

Det slår mig så här efteråt, att nästan alla de nämnda sångerna – svensk text, originaltext, noter – fanns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970).

***

På ett av redaktionsmötena på Aktuellt i politiken (s) kom någon på att Monica Zetterlund och Birgitta Dahl inte bara var jämngamla, födda 1937, utan också var födda på samma dag, den 20 september. Eftersom detta hände 1977, var det inte svårt att räkna ut, att båda ganska snart, samma dag, skulle fira sina 40-årsdagar. Var och en som har satt sin fot på en tidningsredaktion förstår ju, vilken artikelidé som följde av detta faktum.

Jag stretade först emot – jag hade redan fått på huvet för att hustrun hade synts lite för mycket i den tidskrift, vars chefredaktör jag var. Men när alla ivrigt pläderade för en gemensam födelsedagsartikel, gav jag mig. Och så fick Ulla Tengling (reporter) och Gunnar Wallin (ofta anlitad fotograf) i uppdrag att göra jobbet.

Resultatet, ”Två fullvuxna tjejer”, infördes i nummer 15 1977 (den 22 september, vilket är två dar efter födelsedagarna): På omslaget travar en glad Birgitta och en lika glad Monica med kassar med mat i händerna, avsedd för en gemensam måltid; i bakgrunden syns bilen de kommer ifrån. På sidorna 2-4 skildras mötet i ord och bild. Birgitta överraskar Monica genom att å ena sidan finna ”Äppelkriget” som alltför framtidspessimistisk, å andra sidan säga sig gilla fjolårets till socialdemokratin kritiska revy, ”Svea hund”, som vi ska återkomma till nedan. Artikeln avslutas med en bild av en häftig kram damerna emellan.

Det kom reaktioner mot artikeln men inte alls de som jag hade befarat. Läsarna och bland dem KFs ordförande Hans Alsén blev fly förbannade över att Birgitta på omslagsbilden bar på ett storpaket Via tvättmedel. När reaktionerna hade nått stormstyrka, kände jag mig tvungen att svara. Det gjorde jag i min personliga spalt på ledarsidan i nummer 18 1977 (3 november):

DET
HÄNDER

…att vi får brev från läsare. Reaktioner på artiklar vi har publicerat.

Omslaget till nummer 15, det med de båda ”fullvuxna tjejerna”, har gett upphov till ett antal brev och telefonsamtal. Kommentarer i ett par andra tidningar också.

Eftersom det har kommit att drabba en alldeles oskyldig känner jag det som en skyldighet att göra ett tillrättaläggande. Birgitta Dahl handlar varken i Vivo eller köper Via. Hon är konsumtrogen; det tror jag mig ha unika möjligheter att bedöma. Hon bara hjälpte till att bära tvättmedelspaket och kassar. Må partifolkets vrede alltså inte längre drabba henne! Hon hade inte ens någon aning om vårt bildval i förväg.

* Aktuellt får man däremot gärna kritisera.

Fullt så aningslösa som en del har trott är vi dock inte. Självfallet såg vi vad som fanns på bilden, och självfallet diskuterade vi saken.

I själva verket försökte vi dämpa bilden så gott vi kunde: la en stämpel över den ena Vivo-kassen och retuscherade (la svart på) den andra. Via-paketet kunde vi dessvärre inte göra något åt. (Men få av våra läsare tycks veta att Via faktiskt säljs av konsum åtminstone i Värmland.)

Att vi ändå tog den här bilden som omslagsbild har också sina skäl. Den var den klart bästa för ändamålet. Glad, avspänd, tekniskt bra. Dessutom låg den först i bildserien, var tagen i det ögonblick tjejerna anlände hem till Monica.

Må det här tjäna också som en inblick i den värld som inte är läsarnas. Tidningsbilder tas inte på samma sätt som uppställningsbilderna för familjealbumet. Den verklighet vi som jobbar på tidningar har att hantera är ofta mer svårstyrd än ni som får den färdiga tidningen i handen alltid kan föreställa er.

* Men om en sak kan vi vara ense: Man ska alltid handla på Konsum och bara på Konsum.

Enn Kokk

Allra längst ner i spalten står en glad Essbjörn med tummen upp på ena handen och i andra handen ett demonstrationsplakat med texten Köpt Tend!

Ack ja. Jag tycker det ovan relaterade på ett nästan övertydligt sätt illustrerar sjuttiotalets tro på folkrörelselojalitet och på att de stora folkrörelserna, i det här fallet arbetarrörelsen och konsumentkooperationen, benhårt måste hålla ihop.

Annat är det i dag. Jag påminns om detta, till exmpel när jag gång på gång möter en av Uppsalas ledande socialdemokratiska kommunalpolitiker med ICA-kasse i handen – utanför den konsumbutik vid Torbjörns torg där jag och Birgitta handlar, då som nu.

***

Bakgrunden till att vi ville ha Monica i tidningen var, att hon ju också hade varit frontfigur på socialdemokratiska valturnéer. Jag kan fortfarande i öronen höra hur hon och den andra Monica, Nielsen, i valrörelsen 1968 tillsammans i psalmton annonserade partiordförandens inträde på scenen: ”Nu-kom-mer-Ta-ge-Er-lan-der!”

Och så var hon med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i valrörelsen 1973.

Senare, i Svenska Ords revy ”Svea Hund på Göta Lejon” (den som Birgitta berömmer), med premiär den 9 februari 1976, sjöng hon – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn ”Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD ”O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i ”besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren ”tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet ”Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Första maj i år ska jag, i Ordfronts regi, stå vid ABFs bokbord, både vid samlingen på Vaksala torg och under mötet i Odinslund, och sälja (till ett mycket lågt pris) och signera ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”

Jag ska också dela ut gratisexemplar av Ordfront magasins Första maj-nummer till mötesdeltagarna.

***

Torsdagen den 12 maj 2005 omkom Monica Zetterlund vid en lägenhetsbrand i sitt hem.

Hon hade dess förinnan vid upprepade tillfällen gjort uttalanden om att hon skulle sluta ge konserter – bakom det låg främst långvariga och förvärrade problem med en konstrande rygg. Sedan ungdomen led hon av en felbehandlad ryggskada. Med den humor som utmärkte Monica, brukade hon säga, att som hennes ryggrad såg ut, kunde man skicka in röntgenplåtarna till Tipstjänst som sömmersketips. En för en turnerande sångerska besvärande effekt av det här var, att hon i allt större utsträckning fick problem med att åka i turnébuss, klara trappor och sängar på hotell och, inte minst, äntra scenen, till och med stå på den under framträdandet.

Ett i övrigt bitvis hårt liv hade väl också gjort sitt till. Hennes historia om en i flera avseenden blöt turné med Dompan och hans band i Finland är hemskt rolig och samtidigt belysande: När man i planet hem via högtalaren meddelade, att spriten var slut, kommenterade trumslagaren detta med ”Störta!”.

Med dödsbranden trodde man ju att det var slut med nya Monica Zetterlund-skivor. Men dess bättre fanns det inspelade, outgivna band från ett framträdande på Victoriateatern i Malmö 1995 och från Hultfredsfestivalen 1997. Av detta har det blivit en CD, ”Sista gången du var med” (National NATCD 061, 2006).

Till det bästa på skivan hör några klassiska jazznummer, den inledande ”Come Rain Or Come Shine” (text Johnny Mercer, musik Harold Arlen) med hetsigt tempo och Ulf Andersson på sax, även Charlie Parkers (musik) och Bob Doroughs (text) ”Yardbird Suite” med Fredrik Carlquist på sax.

En fin låt är ”Allt det där du har” med svensk text av Olle Adolphson (musik Jerome Kern). Monica gör också en av sina klassiker, Olle Adolphsons ”Trubbel”.

En stor del av materialet (både text och musik) är skrivet av Jan Sigurd, som Monica samarbetade och också turnerade med under den period då de här inspelningarna gjordes; Jan Sigurd spelar piano och keyboards. Det är Sigurd som har gjort urvalet på CDn. Han har också skrivit mapptexten.

Sigurd vill uppenbarligen, det framgår av mapptexten, framställa sig som Monicas nye Tage Danielsson, men han har aldrig Tages politiska och samhällskritiska sting i sina texter. Snarare påminner han då lite om en annan (också för tidigt bortgången) textmakare, som Monica använde sig av, Beppe Wolgers. Till Beppe associerar jag främst i låtar som titellåten ”Sista gången du var med”, ”Goda grannar” och den avslutande ”Måne över Stureplan”.

”Sista gången du var med” har sina goda sidor, även om den inte hör till de allra bästa Moncia Zetterlund-skivorna.

Men det var kul att höra din röst igen, Monica!