Jösses, flickor! Det är allsång på Skansen

Till medlemmar i Helga Henschens Vänner – han är själv medlem – skickade Gunnar Edander ett mejl, där han, under rubriken ”Hemligt! Hemligt!”, aviserade, att ett gäng från Stockholms stadsteaters prisade uppsättning av ”Nya Jösses flickor” skulle genomföra ett (planerat) motdrag mot den totala mansdominansen i premiärprogrammet i årets serie av ”Allsång på Skansen”.

Och mansdominerat var det, inte minst genom ODs, Orphei Drängars, medverkan. Om OD har jag för övrigt inget ont att säga.

Roligt var det också att återse det gamla Knäpp Upp-paret Povel Ramel och Britta Borg. Jag såg båda live på Sågplan i Juniskär, vars midsommarfester och fiskarfester på 1950-talet hörde till Norrlands största publikevenemang.

Jag ser att Karolina Fjällborg i sin ”Karrometer” i Aftonbladet rankar OD sist och Povel Ramel näst sist bland de medverkande artisterna.

Om Ramel skriver hon: ”Jag vet att Povel Ramel är en nationalklenod och skulle aldrig våga drömma om att såga honom.” (Hur ska man i så fall tolka placeringen? Hon fortsätter:) ”Han är ju en skön och glad gubbe. Men var det någon som blev gladare av sammelsuriumet i går?”

Sammelsuriet, som det heter, var en fyndig lek med Povels gamla hits, där han sjöng fel texter till sina välkända melodier. Men dem – varken texterna eller melodierna – kan väl inte Fjällborg. Det är så att man har lust att bli omvänd åldersfascist.

Monica Dominique och gänget från Stadsteatern placerar Fjällborg på tredje plats nerifrån. Själv tyckte jag det var kul att få höra de här välkända och entusiasmerande parollerna – ”Vi måste höja våra röster för att höras” – igen. Jag ska försöka få biljetter åt mig och Birgitta till föreställningen, som återkommer i höst, men det lär vara svårt, har jag hört.

Och jag ska självfallet skaffa CDn ”Jösses flickor – återkomsten”, som Gunnar Edander berättar att han, tillsammans med Monica och Carl-Axel Dominique (ytterligare ett par KSF-vänner från förr!), just har kontrollyssnat sig igenom.

Ungersk blues

Som jag skrev i min donaurapport från Budapest, hittade jag där, i närheten av Saluhallen, en bra musikaffär, specialiserad på folkmusik, world music, jazz med mera. När jag frågade killen som jobbade där, om det fanns ungersk blues, lyste han upp och plockade fram Mátyás Pribojszki Band med ”Flavors” (PMCD 002/2004 – jag gissar att PM = Pribojszki Mátyás; ungrarna skriver själva sina namn med efternamnet först).

Matyás Pribojszki har spelat blues sen han var 15 och har flera CD med olika konstellationer bakom sig. Det band han spelar ihop med här består av Pribojszki, munspel och sång, samt Csaba Pengö, bas, Eric Kovács, keyboards och József Adamecs, trummor och percussion. Pengö och Adamecs är primärt jazzmusiker, och Kovács har aldrig tidigare spelat i ett bluesband, vilket faktiskt märks.

Till gästartisterna ska jag återkomma i den ordning de uppenbarar sig.

När jag sätter på CDn och försöker placera musiken, ger mig den första låten, ”Mátyás Walks”, omedelbart associationer till John Mayall och The Bluesbrakers, men under låtens lopp går tankarna också till tidig rock-n´-roll och dess föregångare, rythm-n´-blues. Här spelar den första gästartisten, Gabor Szücs på gitarr. Låtarna med gästartister har genomgående extra kvalitéer på den här CDn.

Jag tittar på de genomgående engelskspråkiga låttitlarna – ”Beauty Queen”, ”Wet Lips”, ”She´s 19″ – och finner dem banala. Men så inser jag, att texten till ”She´s 19″ är ett lån från Muddy Waters – Pribojszki har satt ny musik till den – och konstaterar, att så här ser ju också de amerikanska bluestitlarna ofta ut. I musiken till ”She´s 19″ finns, föga förvånande med tanke på musikernas bakgrund, tydliga jazzinfluenser.

Nästa låt, ”Wet Lips”, har också jazzinfluenser men är åter igen den där blandningen av Mayall-blues och tidig rock-n´-roll.

”Danger Zone” är en låt av den amerikanske bluesartisten Percy Mayfield, ingen av mina husgudar men förr använd som låtskrivare av Ray Charles.

”Beauty Queen” sägs enligt konvolutet vara inspirerad av Junior Wells. Här slår jazzen igenom igen. Och hör jag inte ett litet stänk av latino?

”TV Boogie” är hederlig boogie men med munspel som huvudinstrument.

En riktigt bra låt är ”I Heard the News”, där gästartisten Mike Sponzas hetsiga gitarrspel lockar också Mátyás Pribojszki till nya höjder.

”It´s All the Same” är traditionell, hygglig blues både till form och textinnehåll.

”Kenny´Theme” är inspirerad av Kenny Burrells ”Chitlins con Carne” från 1967 – åter igen alltså en jazzinfluerad låt.

Den kanske bästa låten på CDn är ”Get Myself Together”, en kraftfull, svängig traditionell blues, där gästartisten Ian Siegal inte bara spelar slidegitarr utan också sjunger, bra, med, god amerikansk accent. När man hör Siegal sjunga, slås man av att det är munspelet, inte sången, som är Pribojszkis bästa gren.

Med den låten som bakgrund ter sig den avslutande ”What You Give” som lite mesig – men den tar sig på slutet.

Sammanfattningsvis: ingen höjdarskiva men ändå rolig att lyssna på.

Och en avslutande reflektion: När hörde ni ungersk musik sist (om vi nu bortser från Béla Bártok och Franz Liszt)? Svensk musikimport är absolut skruvad, ensidigt riktad mot USA och i någon mån den övriga anglosaxiska världen. OK, world music går mot den här strömmen – man hittar godbitar från andra håll både i P1s ”Klingan” och i välsorterade skivaffärer.

Men ändå. Det görs säker mycket bra musik i till exempel Ungern, utan att vi någonsin kommer i kontakt med den. Jag är ju inte mycket för EU, men kunde inte den där byråkratin börja subventionera kultur i stället för jordbruksprodukter?

Går det inte att sälja skivor med namn som Pribojszki, Pengö och Szücs? Nähä. Men att föra ett politiskt samtal över de europeiska språk- och nationsgränserna klarar vi?

Midsommardagsmorgon med melodikrysset

Midsommardagsmorgon med strålande sol.

Det hindrar mig inte att, som varje lördag, lösa melodikrysset.

Det börjar barnsligt enkelt med ”sockerbagare”. Också annat är enkelt för folk i min ålder: ”Alexander” – vem av oss har inte hört ”Alexanders Ragtime Band” i radio hundratals gånger? ”Oscar” som i Oscar Hammerstein var heller inte svårt.

Skulle man kunna tänka sig ett midsommarmelodikryss utan Evert Taube? Nej. I dag förekom han till och med två gånger, med ”Orrberget” och med ”Carmencita”. Och Bellman försåg oss krysslösare med ”Stockholm”.

Jag klarar också ganska lätt en del saker ur den något modernare musiken: ”Jinder” (Åsa) som textförfattare till ”Det vackraste”, ”Lars” som i Lasse Berghagen och även ”Ace of” (Base).

Två saker som var svårare för mig var ”Kjell” ur Björn Kjellman i senaste melodifestivalen och så ”Meta” – Meta Roos med Hans Alfredsons ”En mun är hälften av en kyss”. Jag kom på att det måste vara hon, när det bara fattades ett e.

Allra svårast för mig var en radiosignatur. Visst känner jag igen Percy Faiths ”Mucho Gusto”, men inte kan jag associera den till något radioprogram som jag brukar lyssna på. Till slut leder mig ledbokstäverna till att det sökta ordet måste vara ”sporter”. Herregud, Radiosporten har jag väl aldrig lyssnat på i mitt liv.

Nu ska jag gå ut och sniffa på flädern, som håller på att slå ut.

I midsommartid

I måndags, på min födelsedag, tog Birgitta ut mig på middag. Hon hade upptäckt, att Klockargårdens restaurang hade återuppstått efter att ha varit stängd i ett par år. Vi ville prova, vad den nya versionen gick för.

Det vimlar av restauranger i Öregrund, framför allt runt hamnen. De flesta har som koncept att förse sommargästerna och båtfolket med öl och till det något billigt tilltugg. Är man kulinariskt intresserad, väljer man då att i stället konsekvent laga maten hemma.

Det har gjorts några försök att etablera bättre restauranger i Öregrund, men den förra versionen av Klockargården föll väl på att pubgästerna från hamnen inte är beredda att betala för god och vällagad mat och kanske också på att Klockargården inte ligger längs hamnstråket utan nära klockstapeln; Öregrund har en kyrka med en klockstapel, uppförd separat en bit ifrån.

Nu gör några kulinariskt intresserade restaurangutbildade ungdomar från Stockholm ett nytt försök. Från den spännande matsedeln valde vi lammrostbiff med brynta svartrötter och rödbetsmos – gott! Till det drack vi, efter servitrisens kloka rekommendation, ett australiskt rödvin, som stod sig i konkurrensen med den kraftiga maten.

Man kan sitta inomhus, men i den varma kvällen valde vi att sitta utomhus. Har ni vägarna förbi Öregrund, rekommenderar jag Klockargården.

Efter middagen promenerade vi hem för att titta på det andra Evert Taube-programmet i TV.

***

Födelsedagsfirandet fick en fortsättning i onsdags kväll. Birgitta hade köpt biljetter till en konsert i Öregrunds kyrka.

Tre musiker medverkade, varav två trombonister. Dels Christian Lindberg, känd bland annat från Kungliga hovkapellet, Nordiska kammarorkestern i Sundsvall och Stockholms läns blåsarsymfoniker; Lindberg är, förutom trombonist, också dirigent och tonsättare. Dels Charles Vernon från Chicago Symphony Orchestra. På piano medverkade Eric Ewazen, professor i komposition vid Juilliard School. På programmet stod bland annat gregorianska sånger, sydtyska kompositioner för trombon från instrumentets barndom och en hyllningskomposition av Jan Sandström till vännen Christian Lindberg på dennes 40-årsdag. Programmet avslutades med att Vernons hustru Alice, som är operasångerska, sjöng en svit sånger, ”A Summer Journey”, med texter av bland andra Goethe.

Programmet, verkligen intressant och hörvärt, gavs i en nästan fullsatt kyrka klockan 22.00 på kvällen. Det filmades för ett senare TV-program om de båda trombonisterna. Öregrund som världens centrum!

***

Torsdagen använd jag och Birgitta till att göra fint till midsommar: Birgitta klippte gräset och rensade land, medan jag städade huset grundligt. Vi avslutade med att plocka in midsommarbuketter. En av mina bestod av rosa hurdalsrosor, kvistar av blommande paradisbuske (också rosa) samt blå och vit akleja. På grund av städningen flyttades den sedvanliga fredagsbastun till torsdag kväll. Skönt att efter städningen pusta ut under plommonträden!

***

Midsommarafton kommer med sol och vackert väder, fast senare på dan mulnar det på och kommer lite regn. Birgitta och jag firar en midsommar på tu man hand. Vi äter förstås den sedvanliga midsommarlunchen, sill och färskpotatis, och till det tar vi ett par nubbar av Birgittas hemkryddade brännvin. Min favorit är hennes kumminbrännvin.

När vi, en stund före 17.00, går i väg till det traditionsenliga midsommarfirandet vid Hembygdsgården, är det åter igen regnstänk i luften, så vi tar paraplyerna med oss. Birgitta är, jag vet inte för hur mångte gången, ombedd att hålla det lilla anförande som följer stångresningen. Hon talar om gemenskapen, glädjen, naturens skönhet och nattens ljus, allt det som gör midsommaren så efterlängtansvärd. Hon citerar två dikter som hon tycker mycket om (och som jag tidigare har återgett på bloggen), Harry Martinsons ”Juninatten” och Birger Normans ”Junisvit”. Men hon påminner också om att ”demokratin, freden, friheten, respekten för mänskliga rättigheter, alla individers lika värde, kräver vårt ansvar, vårt engagemang, varje dag” och om att vi alla, både individuellt och gemensamt, har ett ansvar för att försvara dessa värden: ”En god människa blundar inte, vänder sig inte bort, lämnande ansvaret till någon annan.”

Efter sånglekarna med spelmanslaget runt stången kommer ganska många – öregrundsbor så väl som sommarboende, även unga människor – fram och tackar henne.

Vi tar vår sedvanliga midsommarpromenad runt Öregrund på vägen hem. På Västergatan har någon hissat en flagga med texten ”MJAU” på flaggstången.

Det påminner mig om en annan midsommarpromenad för nu ganska många år sen. Bakom ett rött plank, nära Strandhotellet, höll en man just på med att hissa en papegoja i bur upp i flaggstången. Jag stannade till, och när mannen fick syn på mig, sa han förklarande:

– Han måste ju få komma ut och träffa kompisarna. Det är ju ändå midsommar!

Midsommar, denna fantastiska blandning av naturens ljuvhet, nattens ljus och mänsklig galenskap.

Nyligen skrev jag om dubbel-CDn ”Visans gyllene tid”. På den framför, noterade jag, min gamla vän och KSF-kompis Molly Åsbrink, nu tyvärr död, en visa, som ä r essensen av den svenska midsommaren:

VISA I MIDSOMMARTID

Text: Rune Lindström
Musik: Håkan Norlén

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.

Glad midsommar, alla läsare!

Rapport från Donau: Budapest 30-31/5, Szentandre 31/5, Kalocsa och Pusztan 1/6

Ungern och ungrarna har alltid fascinerat mig. Ungrarna är ju estländarnas avlägsna kusiner. Av ungerska förstår jag, som alltså är estländare, ingenting. Jag minns dock från min barndom, att jag, när jag hörde ungerska talas i radion, tyckte att dess intonation påminde om finskans och estniskans. Språkligt ligger ungerskan dock långt från estniskan och finskan. Den hör till den ugriska grenen av de finsk-ugriska språken. Dess närmaste släktingar är två små språkgrupper, khanti och mansi, utspridda över stora områden öster om Uralbergen i nuvarande Ryska federationen.

Någonstans öster om Ural startade också ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Tanssylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare). Även i Ungern är romerna den enskilt största minoriteten, fem procent av befolkningen, troligen mer.

Ungern tillhörde den förlorande sidan i första världskriget och förlorade i den så kallade Trianon-freden 1920 praktiskt taget alla de här områdena, som åtminstone i många regioner hade ungrare som majoritetsbefolkning. Undantaget är det område, som efter andra världskriget avträddes till Ukraina – andra världskriget, då först Miklós Horty, sedan de fascistiska pilkorsarna styrde, ändrade inte segrarmakternas syn på vad Ungern borde omfatta.

I Ungern, dit jag gärna har velat komma, hade jag hittills inte varit. Nu blev det ett besök på tre dagar.

De två första besöksdagarna tillbringade vi förstås i Budapest. Vår båt lade till vid Nehruparken på Pest-sidan, helt nära Saluhallen, vilket man måste beteckna som mycket centralt.

Första dagen blev det en lång guidad tur i buss. Vi fick se Hjältarnas torg, Konstmuseet (som ligger alldeles bredvid) och Stefansbasilikan (stadens största kyrka, 96 meter hög, byggd 1851-1905; kyrkan har tillägnats Stefan I, som kristnade och enade landet och fick sin kungakrona av påven Sylvester II och kröntes julhelgen 1000 eller 1001). På Buda-sidan, vid borgen, såg vi Matthiaskyrkan, byggd i etapper på 1200-1400-talen, vidare Fiskarbastionen och den hänförande utsikten från Gellertberget över Donau och Pest. Och så såg vi förstås Kedjebron och flera av de övriga broarna över Donau. Avslutningsvis gjorde vi ett första besök i den makalösa Saluhallen.

Under den guidade turen frågade vi förstås, var demonstrationerna och sammanstötningarna ägde rum under ungernrevolten 1956. På ett ställe på donaustranden pekade den unga guiden också ut en gruppskulptur, bestående av gjutna herr- och dam- och barnskor, vilket hon gjorde gällande skulle vara ett minnesmärke över människor som mördades av kommunisterna. Dessa har förvisso mycket ont på sitt samvete, men just det här är faktiskt ett minnesmärke över människor, mest judar antar jag, som tyskarna sköt och lät falla direkt ner i floden.

Vi minns ju med förbittring, hur revolten i Ungern i oktober 1956 kvävdes i blod och hur revolutionens ingenjör Imre Nagy 1958 i hemlighet avrättades av ryssarna. När läget åter hade stabiliserats kom Janos Kadar till makten (1962). Till att börja med betraktades han mest bara som Quisling, men han kom gradvis att lätta upp det politiska klimatet. Från 1968 inleddes en liberalisering av ekonomin, den så kallade gulaschkomunismen. Avgörande för raseringen av kommunistdiktaturerna i hela Östeuropa blev det ungerska kommunistpartiets beslut i februari 1989 att införa flerpartisystem.

I kommunistpartiets agenda fanns också tanken att omvandla partiet till ett socialdemokratiskt parti. Jag minns själv ett tillfälle, då en delegation på mycket hög nivå från det ungerska kommunistpartiet bad att få träffa mig, detta i min egenskap av huvudsekreterare i de svenska socialdemokraternas programkommission. Jag tog med en bunt partiprogram på tyska och engelska till mötet men fann att det var onödigt: det ungerska partiet hade självt låtit översätta vårt partiprogram, och av de mycket sakkunniga och målinriktade frågorna förstod jag snabbt, varåt det lutade för det partiet. Sen blev jag bjuden på middag på ungerska ambassaden.

Det finns ett naturligtvis relativt men ändå påfallande välstånd i Ungern, om man jämför både med Slovakien och de länder ni tillsammans med mig ska besöka under fortsättningen av den här donauresan. Förklaringen finns ovan. Ungern hade en mycket längre och mycket skonsammare väg för övergången till en ny ekonomi.

Det är i sin tur också förklaringen till att det ungerska socialistpartiet (det tidigare kommunistpartiet) har kommit att spela en så framträdande roll efter införandet av flerpartidemokratin. Nu senast har partiet lyckats med bedriften att tillsammans med sin koalitionspartner Fridemokraterna hålla sig kvar vid makten två val i rad.

På kvällen den första dagen i Budapest får vi vara med om en mycket sevärd föreställning på Budai Vigadó med ungerska statens folkensemble: sång, dans, musik, i bakgrunden ett videofilmspel – allt samverkar och allt klaffar.

Tanken är att bussen på hemvägen ska visa oss Budapest by night. Men det blir inte så mycket av det. Det hällregnar.

Nästa morgon åker vi på bussutflykt till den lilla staden Szentandre, som bebos av serber. (Det finns minoritetsenklaver också i Ungern.) Centrum är en liten idyll med caféer, men framför allt finns där en marknad. Birgitta köper en modekavaj, mycket snygg, åt sig själv och pälsjackor åt Viggo och Klara.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Budapest. Vi kan själva välja, vad vi ska göra. Efter svår vacklan avstår vi från att ta oss över Donau till Gellertbadet och väljer att i stället ströva runt på Pest-sidan. Trogna våra böjelser tar vi oss först – i ickeauktoriserad och dyr, visar det sig, taxi – till konstmuseet vid Hjältarnas torg, Szépmùvészeti múzeum.

Museibesöket visar sig delvis bli en besvikelse. Museet är gammalt och irrationellt, och en hel våning med mycket av den bästa konsten är stängd för renovering. Men där finns ändå en hel del intressant måleri: av Pieter Breughel den yngre, Hieronymus Bosch, Gustave Corbet, Gustave Doré, Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Paul Cézanne, Paul Gaugin och andra – kanske inte deras yppersta verk, men ändå.

Vi rör oss runt på gågatan, som utgår från Saluhallen. Tittar in i butiker. Birgitta köper vykort. Vi sätter oss på en pub och dricker öl. Jag hittar en superbra musikaffär nära saluhallen och köper en bunt CD: world music från donauregionen, ungersk och zigensk folkmusik, till och med ungersk blues!

Sen går vi in i Saluhallen och köper salamikorv och rökt lammbog och vin. Jag köper träleksaker åt Viggo och Klara. Och Birgitta får en försenad morsdagsbukett, pioner.

Nästa dag anländer vi till Kalocsa, längre ner längs floden men fortfarande i Ungern. Där finns ärkebiskopssäte, domkyrka (med orgelkonsert) och ett museum med en mängd heliga ting, även biskopens egen mycket märkliga och vackra tågstation. Vi besöker också paprikamuseet.

Lössläppta vid torget går de flesta, enligt guidens anvisning, till Spar, men vi går till Coop och köper paprikapulver och mer ungersk korv.

Efter lunch blir det utflykt till pusztan. Det blir en upplevelse. Vi välkomnas med plommonbrännvin och bröd och får sen se en ryttarshow à la cirkus. Ryttarna i sina hattar och kappor och med piskor i händerna utför halsbrytande konster i hög hastighet; en ryttare rider stående på ett spann av fem hästar.

Vi färdas i skramliga vagnar ännu längre ut på pusztan – möter hjordar av väldiga nötkreatur med långa horn, ser slätten försvinna rätt in i horisonten.

Över de här slätterna kom magyarerna en gång på sina hästar och erövrade det bördiga Ungern.

Dixie Chicks

Jag har ett kluvet förhållande till amerikansk countrymusik.

När den är som sämst, är den som svensk dansbandsmusik: mycket hjärta och smärta och många banaliteter till undermålig musik – det sistnämnda gäller också mycket av det som är kommersiellt framgångsrikt.

Som bäst har countrymusiken lånat bärande drag från den mer genuina bluegrassmusiken. Texterna handlar om vanliga amerikaner och deras vardag. Ibland kan de till och med, med sitt underdogperspektiv, vara vänsterpolitiska, i vart fall vänsterpopulistiska.

Dixie Chicks, bildad 1989 i Texas, är en i många avseenden annorlunda countrygrupp, inte bara för att gruppen bara består av tjejer. Trots att dess texter är betydligt mer seriösa (vad gäller språk och med avseende på relationer så väl som samhällsskildring), blev gruppen, särskilt efter Natalie Maines inträde som huvudsångerska och CDn ”Wide Open Spaces” (1998), kommersiellt mycket framgångrik.

Vid en konsert i London i mars 2003 gjorde Natalie Maines ett för både amerikansk och europeisk vänster välkommet men för en kommersiellt framgångrik sångerska djärvt uttalande. Hon sa, med anspelning på att Dixie Chicks kommer från Texas, att hon skämdes över att USAs president George W Bush kommer från Texas; uttalandet hade förstås med irakkriget att göra.

Hennes uttalande ledde till ett ramaskri inom den amerikanska högern, inklusive bland de många ofta konservativa countrymusiklyssnarna. Dixie Chicks skivor bojkottades av en rad radiostationer. De fick ställa in spelningar i republikanska fästen i Oklahoma och Tennessee. Tjejerna kallades förrädare, och Natalie Maines utsattes till och med för dödshot.

Trots detta motstånd och denna smutskastning gick deras senaste CD, ”Taking the Long Way” (Columbia Sony/BMG 82876807392, 2006), rakt upp i toppen på de amerikanska försäljningslistorna.

Först musiken. På ”Taking the Long Way” har Dixie Chicks, som utöver Natalie Maines består av Emily Robinson och Martie Maguire (tidigare Seidel), vilka senare spelar en mångfald instrument – Robinson bland annat banjo, gitarr och sitar, Maguire bland annat fiol och mandolin – och förstås bidrar med stämsång och körpartier, tonat ner countryinriktningen eller i vart fall fört in kraftiga rockelement i sin countrymusik. Detta är påtagligt i låtar som ”Baby Hold On” och ännu mer i ”Lubbock or Leave It”, en skithäftig rocklåt. Men Dixie Chicks har ett brett register; den vackraste låten, rent musikaliskt, är den stillsamma och melodiösa ”Lullaby”.

Och så över till texterna.

En del handlar förstås om relationer – här skiljer sig inte Dixie Chicks i val av inriktning utan mer genom att deras texter är så mycket mer intelligenta än det dussindravel, som man alltför ofta hittar i countrymusiken. Och när det gäller ämnen som alzheimer (”Silent House”) och ofrivillig barnlöshet (”So hard”), befinner de sig redan långt från dussincountryn.

CDn innehåller förstås en replik på de konservativas och bombhögerns attacker på Dixie Chicks med anledning av uttalandet om texasgubben Bush. Låten heter ”Not Ready to Make Nice” och börjar så här: ”Forgive sounds good. / Forget, I´m not sure I could. / There´s nothing left for me to figure out. / I´ve payed a price. And I´ll be paying. / I´m not ready to make nice. / I´m not ready to back down. / I´m still mad and / I don´t have time to go round and round and round. / It´s too late to make it right. / I probably wouldn´t if I could / Cause I´m mad as hell.”

”Lubbock or Leave It” är inte bara en rasande bra rocklåt; den innehåller också ett angrepp på mentaliteten i de amerikanska småstäder, där bojkottkraven gick hem och publiken svek: ”Dust Bowl. Biblebelt. / Got more churches than trees”. Och så refrängen: ”Temptation´s strong. (Salvation´s gone)”.

Och ändå är Dixie Chicks aldrig i närheten av att vara vänsterikoner av typen Pete Seeger. Men de är tänkande varelser med en moral, som de inte är beredda att offra för att få alla i publiken med sig, och det är verkligen bra nog.

I sitt sätt att förhålla sig till den amerikanska politiken hämtar de inspiration snarare från söndagsskolan och kyrkan än från några teoretiserande vänsterprofeter. Deras avslutande sång, ”I Hope”, ger uttryck för just detta: ”Sunday morning. / I heard the preacher say / Thou shall not kill. / I don´t wanna here nothin´ else. / About killing and that´s God´s will / Cause our children are watching us. / They put their trust to us. / They´re gonna be like us / So let´s learn of our history / And do it differently / (I hope) / For more love, more joy and laughter / (I hope).

Detta ”I hope” upprepas som refräng i gospelton sången igenom. Må allt fler amerikaner ta budskapet i den här sången till sitt hjärta!

Födelsedag

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.

Årets första fredagsbastu + Natttuppen

Torsdagen gick åt till att åka fram och tillbaka till Uppsala; jag hade sammanträde med kulturnämnden plus ett antal ärenden att uträtta. Bland annat var jag in på Musikörat och gjorde en större beställning på amerikanska CD, som man inte utan vidare kan finna i svenska skivaffärer. Jag passade också på att köpa ”Taking the Long Way” med Dixie Chicks och Peps Perssons samling ”Oh boy”.

På fredag kom Birgitta äntligen ut till Öregrund. Jag hälsade henne välkommen med rökt sik och kokt färskpotatis och nyplockade blombuketter från trädgården, en av dem enbart med vildblommor (liljekonvaljer, förgätmigej, humleblomster med mera).

På eftermiddagen klippte jag gräset, medan Birgitta packade upp. Det var olidligt varmt, och jag var tvungen att gå in och dricka kylskåpskall Vichy Nouveau flera gånger för att stå ut. När jobbet var klart, var jag alldeles darrig i kroppen.

Birgitta tyckte, att vi skulle starta årets fredagsbastuserie och skurade därför ur bastun och duschrummet/tvättstugan. Som bastukorv använde vi korvar inköpta i saluhallen i Budapest respektive i en Coop-butik i Kalocsa – vi är konsumtrogna till och med i utlandet. Till det drack vi i pauserna mellan de tre omgångarna bastu Kilkenny.

Efteråt satt vi, medan grillen fick lagom glöd, i morgonrock under plommonträden och drack var sin dry martini med is.

Middagen åt vi framför TVn; det var ett program om Evert Taube vi inte ville missa. Till grillmaten drack vi ett ungerskt vin, också det inköpt i saluhallen i Budapest.

Till mina lördagsmorgonsvanor hör att, medan jag dricker mitt nykokta kaffe, lösa melodikrysset. Det enda som vållade mig lite huvudbry var Linda Bengtzing, som jag dock hittade på Google. Jag är väl ingen riktigt vanlig melodikrysslösare: För mig är Burl Ives lätt att identifiera, och jag är hemma både på Olle Adolphson och Hilmer Borgeling.

Det i dagens melodikryss som fick hjärtat att slå ett par extra volter var Mel Powells signaturmelodi till Pekka Langers ”Natttuppen”, som jag förstås var hängiven lyssnare av under skoltiden på 1950-talet. Pekka, Pekka!

Jag kommer plötsligt ihåg när han vid ett tillfälle med djup inlevelse läste egenhändigt skriven poesi:

”Det sitter en duva på mitt fönsterbleck”
(konstpaus)
”och skiter och skiter och skiter.”

Rapport från Donau: Wien 27-28 maj

Vi anländer till Wien per flyg från Arlanda, och innan vi tar vårt fartyg i besittning, får vi en guidad tur per buss runt Wien. Vi gör också ett uppehåll vid Stefanskyrkan – vi går in i kyrkan – och under en ledig stund för oss själva försöker vi, förgäves (tiden är för kort), hinna få en dubbel espresso på en uteservering i solen på Stefansplatsen.

Rundturer av den här typen går oftast till kyrkor (jag har sammantaget under den här resan fått mitt behov av kyrkor tillgodosett fram till döden; jag undanber mig dessutom begravning i någon kyrka), till palats och historiska minnesmärken, men den här hade fördelen att dessutom visa oss ganska mycket av Wiens moderna arkitektur, som är djärv, inte minst om man ser till formen. Efterföljansvärt!

Ett par höjdpunkter var ett par byggnader, färgsatta av konstnären Friedensreich Hundertwasser (egentligen Friedrich Stowasser, 1928-2000): Hundertwasserhaus, där fasaden till varje enskild lägenhet har sin egen med de övriga harmonierande färg och där huset delvis är inklätt i klättrande grönska, och så värmeverket i Spittelau. Det senare är ett fantastiskt exempel: se där, hur fabriker, värmeverk och annat liknande s k u l l e kunna se ut! Som konstverk! Hundertwasser lämnade förresten i förbittring Österrike i samband med landets EU-inträde och bosatte sig på andra sidan jordklotet, på Nya Zeeland; han dog under en resa i Stilla havet.

På eftermiddagen installerade vi oss på Victoria Amazonica, som låg vid kaj i förstaden Nussdorf. Före middagen hann vi ta en promenad upp till Nussdorfs lilla centrum: hittade ett utomhuscafé och satte oss i solen med var sin stor god öl. På vägen tillbaka till båten hittade Birgitta ett bestånd blommande rödklöver, av vilket det blev en bukett i ett tandborstglas i hytten. Den höll sig fräsch under större delen av resan.

Nästa dag hade många bokat sig för en utflykt till Schönbrunn, men inte vi – vi har varit där tidigare. Vi gick i stället till stationsplanen i Nussdorf och åkte därifrån med spårvagn, linje D, in till museikvarteren i centrum. Det regnade, så dagen var som gjord för museibesök.

Vi startade med Kunsthistorisches Museum vid Maria Theresien-Platz och vandrade först igenom den egyptiska avdelningen. (Har människan egentligen förändrats så mycket genom årtusendena?) När det gäller det klassiska europeiska måleriet, var intrycken i ögon och hjärna närmast bedövande. Av det myckna vi såg vill jag nämna åtminstone ett litet, kvalitativt mycket fint urval: Rubens´”Den sovande Emilia”, Hendrick Avercamps vinterlandskap med is och skridskoåkare från 1600, Rembrandt Harmensz van Rijns serie självporträtt, Jan Breughel den äldres blommotiv och vägöverfall (detaljrikt målat, bland annat med kyrkbåtar), Lucas Cranach den äldre (1472-1563) vars bildkomposition känns förvånande modern, Hans Holben den yngres särpräglade porträtt, Albrecht Dürers porträtt av Kaiser Maximilian I samt de mycket snarlika hjortjaktsmotiv, som har målats av både Lucas Cranach den äldre och Lucas Cranach den yngre.

Vid det här laget var vi hungriga och sökte en lunchrestaurang. Den vi hittade föreföll att ha wienerschnitzel – vad annars ska man äta i Wien? – men när servitrisen berättade, att deras schintzel var gjord på kalkon, nöjde vi oss med ett glas vin och gick sen vidare till restaurangen på Leopold Museum, som vi hade utsett till vår nästa anhalt; där fanns naturligtvis inte heller wienerschnitzel, men vi åt en hygglig lunch under samspråk med ett amerikanskt par.

Leopoldmuseet innehåller en (tidigare privat) samling österrikisk konst från 1800- och 1900-talen, hopsamlad av Rudolf Leopold.

Museets stolthet är en stor och representativ samling målningar av Egon Schiele (1890-1918, från Wien). Till det jag fäste mig vid bland hans målningar hörde en solnedgång i rosa-lila skiftningar, den utsökt komponerade ”Krummau vid Moldau”. ”Kalvarienberg” från 1912, ”Kardinal och nunna” i omfamning, svart-röd, nedmonterad till detaljer och hopsatt igen, vidare stiliserade blommor i lila och en aning orange och så en charmfull målning av kastanjeblad i grönt och orangegult.

Av Gustav Klimt (1862-1918, född nära Wien) fäste jag mig vid ”Aufziehendes Wetter” med dess mörka molnhimmel och en jättepoppel samt ”Albertsee” med oändliga vatten i grått och turkos.

Alfons Walde (1891-1958, Kitzbühel) med sin expressionism var påverkad av både Klimt och Schiele. Jag är imponerad av hur väl han behärskar att måla ljuset i ett i huvudsak vitt vinterlandskap (”Bäckenichl”, ett snölandskap), men jag tycker att hans närmast naturalistiska alpmotiv ofta blir kitschiga à la turistbroschyr.

En fin målning är Wilhelm Nicolaus Prachenskys (1898-1912) ”Hus i snö”. I ljussättning och perspektiv för den mina tankar till vår Björn Jonson.

Museiiakttagelserna är mina egna, nerklottrade i ett block. Jag har inte kollat några av de uppgifter jag förmedlar i något konstlexikon, så jag ber om tillgift för eventuella missförstånd, sannolikt i så fall vållade av att jag ibland har svårt att tyda min egen handstil.

Efter middag (28 maj) var det dags för avfärd per buss till Palais Auersperg för klassisk konsert med Wiener Residenzorchester. Konsertens första avdelning bestod av musik, komponerad av Wolfgang Amadeus Mozart: ouvertyren till ”Figaros bröllop”, Papagenos och Papagenas duett ur ”Trollflöjten”, första satsen ur ”Divertimento D-dur, kv 136″, andra satsen ur ”Violinkonsert, G-dur”, en duett ur ”Don Juan”, en aria ur ”Figaros bröllop” och ”Katzenduett”. Andra avdelningen ägnades Johann Strauss: ”Kejsarvalser”, polkan ”Eljen a Magyar”, aria ur ”Zigenarbaronen”, ”Tick Tack Polka”, ”Winer Blut” (valser), Donau-valser och ”Radetzkymarsch”. De unga musikerna, sångsolisterna och dansarna var mycket drivna, urvalet med förlov sagt turistanpassat (”klassiska pärlor”); de musikovana turisterna roades dessutom med gags av typen att den kvinnliga cellisten kom in på scenen och låtsades ha glömt cellon. Men trots dessa invändningar var det, rent musikaliskt, en väl använd kväll.

Klockan 23.00 lade Victoria Amazonica ut för sin första sträcka på Donau, den mellan Nussdorf och Bratislava.

Rapport från Donau: Nussdorf-Giurgiu

Man kunde också ange rutten som Wien-Bukarest, men själva båtfärden startar i Wiens förstad Nussdorf, och eftersom Bukarest inte ligger vid Donau, blir den sista hamnen båten angör Giurgiu i Rumänien, varifrån man körs per buss till huvudstaden.

För övrigt är det så att båtresan hela tiden kompletteras med utflykter i land, till fots – ibland i grupp med guide, ibland för egen maskin – och ofta också i form av guidade bussturer. Uppehållen är i flera fall långa och generösa, så vi hinner under de elva dagar resan varar (27 maj-6 juni) se förbluffande mycket av de hela sju länder Donau vindlar sig igenom: Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien, Serbien, Rumänien, Bulgarien och så Rumänien igen. Det finns dels utflykter som ingår i grundpriset, dels utflykter som man beställer och betalar tillägg för. Vi hade förhandsbeställt alla utflykter utom en.

Båt nerför Donau är ett mycket bekvämt sätt att resa: man har samma ”hotellrum” under hela resan, slipper packa upp och packa ner. Hytterna, som har dusch och toa, är i och för sig inte särskilt stora, men de tillgängliga utrymmena är väl utnyttjade för olika typer av förvaring. Vår enda större anmärkning var att läslamporna var så konstigt placerade, att de nästan inte gick att använda för sängläsning. Men det här är ett vanligt problem för oss som reser; också många hotell har usel läsbelysning.

Alla måltider – frukost, lunch och middag – åts med något enstaka undantag, som jag ska återkomma till, i matsalen ombord. Frukostarna var goda men kanske lite enahanda. De rikliga flerrätters luncherna och middagarna desto mer omväxlande; middagarna (fyrarätters plus sallad; som diabetiker hoppade jag konsekvent över efterrätterna) varierades efter det land man för tillfället befann sig i. Ville man – och det ville man – beställa vin till maten, fanns det en kollektion från regionen; Montenegro har till exempel en del riktigt bra röda viner till hyggligt pris.

Besättningen var rumänsk, engelsktalande; båten, Victoria Amazonica, ägs dock numera av ett nederländskt rederi. Den svenska delen av resenärerna hade med sig en svensk guide och reseledare, Tage. I övrigt fanns det en grupp amerikaner med egen guide (amerikan men ursprungligen från Serbien) med på resan. Oftast hade vi våra utflykter i separata bussar.

I de olika delarna av resan, som jag ska återkomma till, ingick sightseeingar och mycket kultur, även historia; resan var inte bara en färd på Donau och till de stater som i dag finns längs floden utan också en färd tillbaka in i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins historia. En god portion nutidshistoria blev det likaså, särskilt när vi kom till de länder, som har varit delar av det nu upplösta Jugoslavien. Inte bara så att vi fick se de ännu färska spåren av kriget (urblåsta hus, skotthål, oröjda minfält) – den serbisk-amerikanske guiden gav en kväll på båten en mycket lång föreläsning om konflikten och lyckades, kanske just genom sin egen serbiska bakgrund, ge en hyggligt balanserad bild av vad som hade förevarit.

En del av förflyttningarna mellan hamnarna skedde nattetid. Däremellan tuffade vi nedströms i dagsljus, tyvärr inte så ofta i solljus. (Vissa dagar var vädret riktigt uselt.) Till att börja med var stränderna låga och ganska enahanda, lövskog som delvis fortfarande var översvämmad. Vi befann oss knappast ”An der schönen blauen Donau” – vattnet var mer grönbrunt än blått, vilket bland annat lär bero på att det är järnhaltigt. Men när vi åkte in i den ganska långa sträckningen kring Järnporten, blev landskapet dramatiskt – och solen sken! Vi satt på soldäck och fotograferade branta berg, klängande byar och småstäder och givetvis de väldiga slussarna i flera steg.

De resdagar, då vädret inte inbjöd till vistelse på soldäck, kunde man sitta i en soffa i den generöst tilltagna baren med dess stora fönster, ömsom tittandes på utsikten, ömsom läsandes. Birgitta läste bland annat Jörn Donners ”Rapport från Donau”, som jag redan har skrivit om, och så Mustafa Cans – hörde ni hans fantastiska sommarprogram? – ”Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor” (Norstedts, 2006), som jag uppvaktade henne med på mors dag, som inföll under resan. Jag läste en sällsam blandning av böcker, som alltid utmärker mitt läsande: Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav och helt andra dikter” (i urval av Jenny Tunedal, Norstedts, 2006), Marjane Satrapis seriebok ”Broderier” (Ordfront/Galago, 2006), Edward S Ellis´ indianbok ”Hjortfot” (FiB:s ungdomsböcker, 1954), Annika Korpis roman ”Hevonen Häst” (En bok för alla, 2003) och Michael Connelys deckare ”Fällan” (Norstedts, 2004).

I baren huserade ett litet rumänskt husband (heter det så på en båt?). Bandet hade en rätt så duktig violinist och leddes av keyboardisten Elvis (jo, det är sant!). Sångerskan var inget att hänga i julgran, fast hon försökte se ut som en julgransprydnad, men hon och de andra ansträngde sig i alla fall ge oss en zigensk afton (som inte kändes särskilt zigensk). Roligare var då kvällsbesöket av den mycket professionella serbiska folkdansensemblen ”Talija”; jag passade också på att köpa en DVD med den.

Samma kväll var det modevisning: några unga damer visade upp långa mönstrade tröjor från en stad i västra Serbien, Sirogojno. Där finns ett modehus, som verkligen gör utsökt vackra tröjor (av isländsk ull!). På båten såldes de för en tredjedel av det pris man tar för dem i en modebutik på Manhattan, och jag fick nöjet att komplettera min morsdagsbok till Birgitta med ytterligare en present.

Under måltiderna och utflykterna träffade vi förstås en mängd nya, för oss tidigare obekanta människor. Men med på resan fanns också, till vår stora överraskning, min gamla arbetskamrat Jaan Ungerson med hustru Eivor. Paret Ungerson är några av de mest beresta människor jag känner till, och nu överdriver jag inte.

Utflykterna, miljöerna, kulturevenemangen tänker jag återkomma till, land för land.

Jag tänker ta med er på min färd nerför Donau.