Bob Dylan: Workingman´s Blues # 2

Bob Dylans återkomst på “Modern Times” (Columbia 82876 87606 2, distr Sony, 2006) till att skriva också politiska texter har väckt stort intresse. Framför allt gäller detta “Workingman´s Blues # 2″. Så här skrev jag om den, när jag nyligen recenserade skivan:

”Det # 2 syftar på är Merle Haggards `Working Man Blues´, den som i Thorstein Bergmans svenska version heter `Vår tids arbetarsång´; jag skrev om den för en tid sen. Här knyter Dylan an till countrygenrens grepp att skildra arbetaren som underdog i det amerikanska samhället; han använder till och med begreppet proletariat (`The buyin´ power of the proletariat´s gone down / Money´s getting shallow and week´).

Fortsättningen ger uttryck för en bitter insikt, giltig här lika väl som i USA: `It´s a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad.´

Och så nästa erfarenhet: `Just sitting here trying to keep the hunger from / Creeping it´s way into my gut.´

Och det värsta av allt, att vara helt utanför, att inte längre behövas: `Gonna sleep off the rest of the day / Sometimes no one wants what we got / Sometimes you can´t give it away.´

Woody Guthrie kunde inte ha sagt de bättre.

Och den här mannen – Dylan alltså – påstår i sina memoararer, att han inte är politisk. Jag tror att han driver med oss ibland.”

Jag har genom min sitemeter sett, att rätt många har letat efter texten. På nätet har jag hittat följande text; det är bäst att säga att det är fråga om en oauktoriserad utskrift:

Workingman´s Blues # 2

Text och musik: Bob Dylan

There´s an evening haze settlin´ over town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´ power of the proletariat´s gone down
Money´s gettin´ shallow and weak
Well, the place I love best is a sweet memory
It´s the new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
While I´m listening to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting here trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut

Chorus:
Meet me at the bottom, don´t lag behind
Bring me my boots and shoes
You can hang back or fight your best on the frontline
Sing a little bit of these workingman´s blues

Well, I´m sailin´ on back, ready for the long haul
Tossed by the winds and the seas
I´ll drag ´em all down to hell and I´ll stand ´em at the wall
I´ll sell ´em to their enemies
I´m tryin´ to feed my soul with thought
Gonna sleep off the rest of the day
Sometimes no one wants what we got
Sometimes you can´t give it away

Now the place is ringed with countless foes
Some of them may be deaf or dumb
No man, no woman knows
The hour that sorrow will come
In the dark I hear the night birds call
I can feel a lover´s breath
I sleep in the kitchen with my feet in the hall
Sleep in like a temporary death

(Chorus)

Well, they burned my barn, and they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?

Now they worry and they hurry and they fuss and they fret
They waste your nights and days
Then I will forget
But you´ll rembember always
Old memories of you to me have clung
You´ve wounded me with your words
Gonna have to straighten out your tongue
It´s all true, eveything you´ve heard

(Chorus)

In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you down
They´ll break your horns and slash you with steel
I say it so it must be so

Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you
To lead me off in a cheerful dance
I got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means

(Chorus)

Melodikrysset 37

Lördag morgon och nyheterna basunerar ut, att högeralliansen leder i samtliga gallupundersökningar i dag. Visserligen inom felmarginalen men ändå hotfullt nog. Fan, är ni inte riktigt kloka, ni som vill ändra färdriktning i svensk politik?!

Jag lugnar nerverna med att som vanligt lösa melodikrysset.

Ingenting var så där hopplöst svårt – den här gången fanns där till exempel inga nya artister, som jag inte har lyckats lära mig namnet på.

Anna Book sjöng ”Andalucia” och Tomas Ledin ”Inte en chans”. Sandie Shaw med ”Puppet on a String” mindes jag från Eurovisionsschlagerfestivalen. Danska sångerskan Hanne Boel – hon med ”Don´t Know Much About Love” – har jag till och med recenserat. Och hon som sjöng ”Where or When?” tillsammans med Rod Stewart var vår egen Lisa Ekdahl.

Den i melodikrysset nästan alltid närvarande Evert Taube hade två låtar med den här gången. Dels ”Serenad i Prästgatan” med sonen Sven-Bertil Taube plus Mikael Samuelson. Dels ”Brevet från Lillan” – här var klurigheten, att det sökta ordet inte var Ellinor, som avsändaren heter.

Thor Modeen var det som var ”En äkta mexikanare”. Och Edvard Persson-låten handlade om ”En liden vid kanin”, för att anpassa stavningen till Edvards skånska uttal.

Så förhärdad hundhedning jag är, tycker jag det är roligt med gamla andliga sånger. Jag har nog till och med i min barndom sjungit ”O hur saligt att få vandra” i den numera rivna filadelfiakyrkan i Juniskär.

Och gamla visor i folkton som ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” tycker jag är helt underbara.

Jacques Offenbach slutligen hör väl inte direkt till mina favoriter, men jag klarade honom också.

Allra sist: Gå nu och rösta i morgon. Och rösta på socialdemokraterna!

***

Om du genom googlesökning har hamnat här i jakt på något ord i senaste melodikrysset, pröva då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och leta under den senaste lördagen.

Kulturnatten

Kulturnatten är Uppsalas största kulturevenemang: i år mer än 600 olika programpunkter på 167 olika platser, tusentals medverkande och kanske upp emot 100 000 åhörare i olika lokaler och ute på gator och torg. Allt vad Uppsala har av lokaler lämpliga för ändamålet erbjuder kulturupplevelser: museer, bibliotek, caféer och restauranger, Folkets hus/Atrium konferens, kyrkor, konsertsalar, teatrar, nykterhetsrörelsens Drabanten/Dansens hus, gallerier – till det kommer en mängd tillfälliga utomhusscener.

Kulturkontoret samordnar denna fest för kultur, där de agerande ställer upp för att visa upp sina verksamheter. Allt är gratis för publiken. Som jag skrev här om dagen, kostar detta jätteevenemang kommunen/skattebetalarna 340 000 kronor. Det är värt vartenda öre!

Festligheterna startar på eftermiddagen, har sin tyngdpunkt under kvällen och slutar först fram på natten.

I år genomfördes Kulturnatten lördagen den 9 september.

Årets upplaga blev en succé, och till det bidrog att vädret var nådigt: luften var ljum och det var inget regn i sikte. Att röra sig på de centrala gatorna och torgen sent på kvällen kändes som att delta i en sydländsk karneval; bitvis var det faktiskt svårt att bana sig fram.

Till det underbara och samtidigt svåra med Kulturnattens uppläggning hör, att allting pågår samtidigt. Det kan ibland samtidigt finnas tre eller fem saker man skulle vilja gå på, och då tvingas man välja.

Själv pratade jag med Birgitta i förväg om vad vi kunde tänkas vara intresserade av, och sen gjorde jag helt sonika i datorn ett tidschema med programpunkter, som gick att pussla ihop efter varandra.

Vi startade på Stadsarkivet/Folkrörelsearkivet klockan 18.30. Där såg vi en fotoutställning om Svartbäcksgatans förvandling – Svartbäcksgatan är den långa gata, som går från Stora torget ut till Svartbäcken där vi bor. Vi fick sakkunnig guidning av Stadsarkivets chef, Ingegerd Ström, som jag förstås känner personligen, eftersom jag sitter i kulturnämnden och dess arkivutskott.

Folkrörelsearkivet visade, valrörelsen till ära, gamla valfilmer från olika partier. När vi var där, pågick just visning av den socialdemokratiska valfilmskavalkaden ”Kampen går vidare” – jag var tillsammans med Leif Karlsson, numera på PRO, med om att välja ut vilka filmer och avsnitt som skulle ingå i den kavalkad som regissören och filmaren Curt Strömblad gjorde till socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979.

Folkrörelsearkivets chef, Kim Söderström (jag sitter som kommunal representant i Folkrörelsearkivets styrelse), passade på att be mig hålla ett litet inledningsanförande på Arkivens dag den 11 november.

Sen hastade vi vidare till invigningen av Kulturnatten, som genomfördes klockan 19.00 på den tillfälliga Kulturnattsscenen på S:t Eriks torg. Malin Forsvall framförde en kulturnattsfanfar med den egna rösten som instrument. Kulturnämndens ordförande, Kees Geurtsen (s) hälsade välkommen, generalen för Uppsalas stora reggaefestival, Yared Tekeste, höll invigningstal, min kulturnämndskollega Bo Östen Svensson (s) delade ut Gösta Knutsson-stipendiet och Malin Forsvall och Karin Tenggren bjöd på sång och musik i folkton. Vi hann också se början av Focus Dances framträdande, innan vi måste hasta vidare till Kerstin Ekman-salen i Stadsbiblioteket, där nästa programpunkt, som vi inte ville missa, startade 20.00.

I trappan till Stadsbiblioteket trängdes mängder av människor, många av dem gamla politiska bekanta till oss – föga förvånande, eftersom Olof Palmes internationella center, ABF och socialdemokraterna arrangerade det som vi inte ville missa: ”Mellanöstern – vägar till en rättvis fred”; de som talade och svarade på frågor var biträdande utrikesministern Carin Jämtin och statsvetaren, till lika medlemmen av Broderskapsrörelsens styrelse Ulf Bjereld. Samtalet leddes av palmecentrets chef Viola Furubjelke. Det blev ett både kritiskt och realistiskt samtal, som jag inte här avser att redovisa. Jag noterar dock, att den palestinska samlingsregering, som enligt mediarapporter i dag tycks bli verklighet, förutspåddes. Bland dem som ställde frågor fanns min hustru. Alldeles bredvid oss satt hennes faster, Karin Dahl, 85, i år 86 år gammal och freds- och palestinaaktivist. Det finns krut (förlåt det i sammanhanget opassande uttrycket!) i den släkten, särskilt på den kvinnliga sidan.

Nästa anhalt (klockan 21.40-22.00) var Forumtorget, där det också fanns en tillfällig scen. På den pågick, då sedan länge, Non Stop Lindy Hop med dans- och swingföreningen Swingkatten. Lindy Hop är en med boogie woogie besläktad dansform, som jag för egen del upptäckte i ett TV-program från Herräng. I Herräng, ett gammalt brukssamhälle norr om Norrtälje, arrangeras under fyra sommarveckor varje år världens största Lindy Hop-läger med deltagare från hela världen. Det här höll väl inte samma klass som det jag såg i TV, men det var kul. I slutet av uppvisningen tog sig också delar av publiken, främst invandrarungdomar, upp på scenen och deltog i dansen.

Vår sista anhalt blev Vinterträdgården i Atrium Konferens, alltså Folkets hus. När vi anlände strax efter 22.00 var där absolut knökfullt. Folk stod bakom sittplatserna, och det var omöjligt att se barbershopgruppen Harmony Heights. Nu var vi inte där främst för barbershopsångens skull, så jag inhandlade en flaska rött i baren och vi avvaktade.

Mycket riktigt gick en del av publiken, när barbershopsången var slut, och vi lyckades få bra platser en halv trappa upp. Vi var mest intresserade av att höra jazzgruppen Plåster, som består av tre tjejer: Ester Årman, sång, Lisa Bodelius, trombon, och Marika Willstedt, piano. Vi tyckte båda att trombonisten var bäst, men hela gruppen var bra.

Sen, av bara farten, stannade vi och lyssnade också på gospelgruppen The Gloryfires. Ingen av oss är troende, men gospelmusik är ofta bra; den här var det definitivt. Som extranummer sjöng The Gloryfires Bob Dylans ”Blowing in the Wind”.

Den tog jag med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), i avdelningen ”I natt jag drömde… Visor om fred”, i både Bob Dylans amerikanska original och i svensk översättning. I ingressen citerade jag Bob Dylan:

”Juni 1962. – Det är inte särskilt mycket jag kan säga om den här sången, utom att vinden ger svar. Svaret finns inte i nån bok eller film eller i nåt TV-program eller i nån debattgrupp. Du, vinden ger svar – och svaret blåser för vinden. Alldeles för många av dom här hippa människorna försöker säja mej var svaret finns men jag tror inte på det. Jag säjer fortfarande att vinden ger svar, och precis som ett stycke papper i rörelse måste svaret komma ner nån gång… Enda felet är att ingen plockar upp det när det kommer ner, så inte särskilt många människor kommer att känna till det… och sen så flyger det i väg igen. … Fortfarande så säjer jag att några av dom största skurkarna är dom som vänder bort huvudet, när dom ser nåt som är fel och vet att det är fel. Jag är bara 21 och jag vet att det har varit många krig… Ni som är mer än 21 borde veta bättre… för när allt kommer omkring så är ni äldre och klokare.”

Bob Dylan

Blowing in the Wind

Amerikansk originaltext och musik: Bob Dylan, 1962

How many roads must a man walk down
Before he´s called a man?
How many seas must a white dove sail
Before he sleeps in the sand?
How many times must the cannon balls fly
Before they´re forevever banned?

Chorus:
The answer, my fiend, is blowin´ in the wind,
The answer is blowin´ in the wind.

How many years can a mountain exist,
Before it´s washed in the sea?
How many years can people exist,
Before they´re allowed to be free?
How many times can a man turn his head,
And pretend he just doesn´t see?

Chorus:
The answer…

How many times must a man look up
Before he can see the sky?
How many ears must one man have,
Before he can hear people cry?
How many deaths will it take ´til he knows
That too many people have died?

Chorus:
The answer…

Och vinden ger svar

Svensk text: Tore Lagergren, 1963
Musik: Bob Dylan (”Blowin´ in the Wind”, 1962)

Hur många steg går en vandringsman
innan han tappar sin stav?
Ja, och hur många fartyg på världens hav
finner i djupet sin grav?
Ja, och hur många bomber ska fällas i krig
innan det blir evig fred?

Refräng:
Och vinden ger svar, blott vinden kan ge svar
på alla de frågorna du har.

Hur många lyfter mot himlen sin blick,
hur många ser den är blå?
Ja, och hur många öron ska lyssna till gråt
från andra vars dagar är grå?
Ja, och hur många vänner ska liemannen ta
och när är det sedan din tur?

Refräng:
Och vinden…

Hur högt kan bergen mot himmelen nå
innan de smulas till sand?
Ja, och hur många år kan ett folk hålla på
att kämpa och slåss för sitt land?
Ja, och varför går alla sin väg och tittar ner
så blinda och ingenting ser?

Refräng:
Och vinden…

Noter och ackord finns i ”Upp till kamp!”. Ur bokens diskografi – på den tiden bara LP – hämtar jag följande:

Bob Dylans egen insjungning av ”Blowing in the Wind” finns på ”The Freewheelin´ Bob Dylan” (CBS, 1963). Pete Seeger har gjort låten på flera skivor: ”The Bitter and the Sweet” (CBS SBPG 62488), ”Broadsides” (XTRA 1016) och ”American Folksongs” (Verve-Folkways FV-9011). Den norska sångerskan Birgitte Grimstad har gjort den på ”Birgitte Grimstad” (RCA Victor LPNES 61). Odetta har gjort den på ”Odetta Sings Folk Songs” (RCA Victor LSP-2643). Peter, Paul and Mary hade en hit med den, före Dylan, på ”Peter, Paul and Mary In Concert” (Warner Bros 2W 1555).

Matti spelar med Gabriel Munck

Från min son, Matti Dahl, anlände i morse följande mejl:

Morsning!

Jag sitter i en stuga i ett blåsigt Öregrund där äpplena hänger mogna i träden och solen lyser gult och skarpt.

Nu är det klart att Gabriel Munck med band ska vara förband till Mando Diao under en sverigeturné i höst. Jag spelar gitarr i Gabriels band. En singel släpps den 20 september. Låten heter ”Another Day”. Man kan tjuvlyssna på singeln här.

Kom gärna och lyssna på oss! Det här är turnéplanen:

22 september, Borlänge, Bolance
4 oktober, Stockholom, Debaser Medis
5 oktober, Norrköping, Trappan
6 oktober, Kalmar, Palace
7 oktober, Sticky Fingers
11 oktober, Malmö, KB
13 oktober, Halmstad, B&B
14 oktober, Karlstad, Arena
18 oktober, Växjö, Café De Luxe
19 oktober, Linköping, Platens

Ha det gött

Matti

***

Matti är en mycket duktig gitarrist. Han komponerar också. Han har länge spelat i olika band, tidigt till exempel i det egna bandet Oak. Numera heter hans eget band Mack. På Kerstins blogg finns en länk till hur hans egen musik låter.

Skivan med Gabriel Muncks band är faktiskt inte den första han medverkar på.

Eftersom han lämnade bandet – han hade sin egen mening om bandets utveckling – innan CDn kom ut, är jag inte säker på att han skulle vilja, att jag nämnde hans medverkan i en del av låtarna på ”People Get Happy” med le fox (Playground PGMCD 5, 2001).

Hans finns också med på ”One of Your Suspects” med Grass Dancer (Anna Records AR 0023, 2004).

Eftersom jag vet, vilken skicklig bluesgitarrist Matti är, skulle jag för egen del också gärna se, att han fick tillfälle att göra en sån skriva.

Melodikrysset 36

Det är lördag förmiddag. Jag befinner mig i lägenheten i stan – i går var Viggo och Klara här hos oss, och i kväll ska Birgitta och jag delta i Kulturnatten här i Uppsala, verkligen inte bara för att jag sitter i kulturnämnden.

Birgitta har dock åkt in till centrum, där det är så kallad sossegata. Hon ska presentera de kvinnliga socialdemokratiska kandidaterna i årets val.

Själv sitter jag hemma med melodikrysset. Jag vet vad jag ska rösta på.

Några våldsamma svårigheter erbjöd inte melodikrysset 36. Jag vill dock ärligt redovisa det jag inte skulle ha klarat utan Google. Andreas Johnson med ”Sing For Me”, en låt ur årets melodifestival, hör inte till sånt jag brukar lyssna på. Michael Jackson (”Black or White”) finns inte heller i mina skivhyllor, men när Anders Eldeman kom till lodrätt 1, hade jag redan ledbokstäver nog för att få ut Jackson.

Helt borta när det gäller aktuell populärmusik är jag dock inte. Det är klart att jag har sett och hört årets melodifestivalvinnare, finska Lordi, i ”Hard Rock Hallelujah”, som gav ordet monster.

Det tog en stund, innan jag hade lyckats identifiera ”Hooray For Hollywood” med Boston Pops – låten är skriven av Richard A Whitny, fick jag reda på, när jag kontrollgooglade.

Fortare gick det att komma på ordet cell. Dels för att jag som estländare förstår en del finska; låten i fråga sjöngs på finska. Dels för att låten (som jag inte minns titeln på) var skriven av Johnny Cash.

Resten var busenkelt.

Vi kan ta djuren först. Den gamla schlagern ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” gav skyltfönster, och ”Borgmästar Munte” red på sin Brunte; båda sångerna har förresten sjungits in av Alice Babs. Den efterlysta titeln i ”Här kommer Pippi Långstrump” var förstås Herr (Nilsson).

Och på tal om djur: ”Den spanska räven” ur ”My Fair Lady” (som jag såg i samband med den första elevriksdagen 1959) gav lya.

Kul av Eldeman men i överkant lätt var det att först fråga om vilka som framförde ”Temple of Love”, nämligen Benny Anderssons Orkester, förkortat BAO, och därefter fråga efter en mycket känd ABBA-låt med en förkortning som titel, SOS förstås. OBS! Det första ska ni inte tro på! Kristina Strömberg påpekar i sin kommentar, att svaret ska vara BWO, Bodies Without Organs. Tro på henne, inte på mig!

Streaplers ”Hello Mary Lou” hette, när Siw Malmqvist sjöng den på svenska, ”Lyckans ost”.

Povel Ramels film Ratataa har som undertitel ”The Staffan Stolle Story”.

Och så det lättaste av allt: ”Jag reste klockan nio, mitt mål var Santa Cruz” heter det i Evert Taubes ”Oxdragarsång”.

Den har jag skrivit parafraser på till kolleger-ombudsmän på socialdemokratiska partistyrelsen.

***

Om Google har fört dig hit i sökandet efter rätt svar i det senaste melodikrysset, så prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och sök där på senaste lördag.

Hos Klara och Viggo

Det är studiedagar torsdag-fredag på Klaras och Viggos dagis, och jag och Birgitta har därför ställt upp som barnvakter, medan Kerstin och Bo jobbar.

Av det här skälet åkte jag in till Uppsala från Öregrund i onsdags. (Birgitta, som hade uppdrag, åkte ett dygn tidigare.) Eftersom Viggo ville, att jag skulle läsa godnattsaga för honom, missade jag också Ordfronts möte om ”Barnens marknad” – ett viktigt ämne inför valet – i Missionskyrkan med Karl Ågerup i kväll. (I gengäld hann jag se TV-utfrågningen av en svettig och trängd Lars Leijonborg.)

Viggo och jag är bästisar sen länge, och som jag redan har skrivit, har också Klara, drygt ett, nu slutit mig och även mormor till sitt hjärta. Så dagen har förflutit lugnt och helt utan tårfyllda rop på mamma eller pappa – i det senare fallet syftar jag förstås på Klara.

Jag vill här egentligen bara dela med mig av två av dagens läsupplevelser.

Skeppshunden

Bland de böcker Kerstin fick av mig när hon var liten (närmare bestämt 1972) finns en bilderbok i stort format, ”Skeppshunden” (Folket i Bilds förlag). Texten är av Margaret Wise Brown och illustrationerna av Garth Williams. I original heter boken ”The Sailor Dog” (1953). Den svenska översättningen är, som oftast när det gäller FiBs barnböcker, gjord av Gösta Knutsson.

Jag älskar den här boken, Kerstin älskar den, och nu vill Viggo, snart fyra, också gärna höra den. Inte minst tror jag det beror på Garth Williams fantasieggande och detaljrika illustrationer. Men också texten med sin skeppsbrottshistoria är spännande.

Och så finns där en speciell anknytning till just vår familj. Nej, inte genom bokens handling. Men genom den sång, som avslutar boken:

SKEPPSHUNDEN SKRUFFS SÅNG

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Jag seglar min båt
och sjunger en låt
ombord på min båt
med rodret i hand.

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Så glad i min håg
jag klarar var våg
med tackel och tåg
och rodret i hand.

När Kerstin var liten och jag läste den här älskade boken för henne, kunde jag ju inte gärna läsa upp en sång – jag måste sjunga den för henne. Och eftersom melodi saknades, hittade jag alltså på en.

Efter alla dessa år sitter den fortfarande som berg i minnet, när jag läser texten; jag kan efter mer än trettio år sjunga min egenkomponerade melodi. Också Kerstin minns den och sjunger den för Viggo.

Så i dag, när jag åter tog upp ”Skeppshunden Skruffs sång”, klämde också Viggo i med min gamla melodi.

Lilla Tulla vill inte

Lilla Klara hör hemma i en bokläsande familj, och mycket riktigt kom hon med en binge böcker – pekböcker och bilderböcker med ett minimum av text; dessutom försökte hon med en av sin fars böcker på ryska – till morfar och ville bli läst för.

En av dessa böcker ville hon höra fem gånger, vilket kan vara ett tecken så gott som något till andra med små barn.

Den bok hon ville höra om och om igen var Catarina Kruusvals ”Lilla Tulla vill inte” (Eriksson & Lindgren, 2000).

Man ska inte utesluta, att det som en bakomliggande faktor finns en egen liknande erfarenhet. Bokens Tulla är på en sandstrand vid havet: leker med hink och spade, utsätts för badförsök av mamma och pappa, stänks ner av badande barn och annat sådant. I somras var Klara hos oss i Öregrund, och dag efter dag var vi på Sunnanö och gjorde just det här.

Men dessutom finns där ett vill-inte-tema, som nog känns aktuellt för barn i hennes ålder.

Till det positiva helhetsintrycket bidrar också tydliga, enkla och vad gäller färger och motiv naturtrogna bilder.

Sing Out! # 2 och 3 2006

Jag har tidigare berömmande skrivit om den amerikanska folksång- och folkmusiktidskriften Sing Out!.

Också de två senaste numren är läsvärda. Dessutom följer med varje nummer en CD med 20 spår; de senare liksom den mycket omfattande recensionsavdelningen i Sing Out! har ofta fått mig att upptäcka nya spännande artister och skivor.

Tonvikten i tidskriften ligger på musik från USA och Canada samt de brittiska öarna, men Sing Out! skriver också relativt mycket om nordisk musik, i nummer 2 2006 om finnen Mauno Järvelä, som också är representerad på den medföljande CDn. I nummer 2 finns även material om indiern Debashish Bhattacharya och på CDn en hörvärd instrumentallåt med honom.

I de nämnda fallen och i fråga om Dar Williams, Gordon Lightfoot och John Tames görs i nummer 2 den vanliga kopplingen: en artikel om artisten, en sång av honom eller henne med text, noter och ackord och så sången, hämtad från en aktuell skiva, på den medföljande CDn.

Av sångerna (alltså också på CD) i numret vill jag vidare nämna den psalmlika, vackra ”(Our Is a) Simple Faith” av och med David Tamulevich, Arlo Guthries ”My Old Friend” och David Holts akustiska blues ”Got No Use for Lonely” (”Lonely, I got no use for lonely / But it helped me to see the moon / Heartbreak, I got no use for heartbreak / But it taught me how to hear my tune”).

Sing Out! vore inte Sing Out!, om inte en del av låtarna vore speglingar av amerikanskt vardags- och arbetsliv. I nummer 2 2006 finns en Gordon Lightfoot-låt om flygare, en John Tams-låt baserad på sea shanties (”The work was hard and wages low”) samt, kopplad till en bakgrundsartikel, ”This Little Lump of Coal”, som ursprungligen publicerades 1936 i United Mine Workers´ Journal.

Sing Out! vore heller inte Sing Out!, om där inte funnes (alltså både text och noter i tidskriften och inspelning på skivan) politiska sånger med vänsterperspektiv. I nummer 2 2006 finns följande av det här slaget: ”Filled With Love”, skriven av Joyce Anderson dagen innan USA började bomba i Irak, Kiya Hartwoods ”Bully Cirkus”, framförd av Wishing Chair (Kiya plus Miriam Davidson), en tango i kabaréstil, full av satir och ironi riktade mot bushadministrationens krigspropaganda, och slutligen James McMountrys talking blues om dagens USA med dess arbetslöshet, fattigdom och krig för olja.

Nummer 3 2006 är inte sämre i något avseende.

Roger McGuinn, Paul Rishell & Annie Raines, The Crooked Jades, Chumbawamba, Pedro Luis Ferrer samt The Pine Leaf Boys ägnas längre artiklar och Peggy Lipshutz, Frigg och Ianis Ian kortare texter.

Texten om norsk-finska Frigg och deras och Antti Järveläs snabba och välspelade ”Jokijenkka” är numrets exempel på Sing Out!s intresse för nordisk musik. Där finns också texter på spanska (Pedro Luis Ferrer med dottern Lisa i ”La Niete ´e Michaela”, en kubansk son), och på franska (Wilson Savoy i ”Pine Leaf Boy”, ett stycke cajun), båda i härliga inspelningar.

Annat som är kul att lyssna på är Kate Bush à capella i ”The Lilac and the Apple”, Jeff Kazer, assisterad av Jennie Bedford, i ”Sandy Boys”, singern-songwritern Steve Tilston i Fairport Convention-influerade folkrocklåten ”Willow Creek”, Sarah & Hannah Peasall i ”The Old Account”, en traditionell spiritual med banjoackompanjemang, superskkönsjungande tjejgruppen The Wailin´ Jenny (nu med en ny medlem, Annabelle Chvostek) i ”The Devil´s Paintbrush Road” och inte minst Paul Rishell, steel guitar, och Annie Raines, mandolin, i ”You´ve Got It Made”:

When you´re walking down the street
Fifty bucks laying at your feet
Buddy, you´re got it made

Relatives from out of town
Think you´re out and don´t come around
Buddy, you´ve got it made

Call that girl on the telephone
Take her out tonight
Wine and dine then you might find
They´re more than willing to spend the night

When that girl starts telling you
The things that she wants you to do
Buddy, you´ve got it made

OBS: Enligt ingressen är det huvudsakligen Annie Raines som har skrivit texten.

Värd att höra på (och lära sig av) är också numrets Tech-In, ”Behind the 8-Ball” med Glenn Weiser på munspel.

Även i det här numret finns det en rad sånger med politiska texter:

Kongresskandidaten Bill Durston har tillsammans med sin dotter Annie skrivit ”War Is Not a Game”, en protestsång mot att U S Army gör videospel om krig för barn; sången framförs på CDn av Paul Kamm & Eleanor MacDonald.

Janis Ian gör ”The Great Divide”, en sång om hur politikerna, de rika och kyrkorna sviker.

Jen Cass´ ”Dear Mr. President” har formen av en vädjan från en av dem som USA har stationerat i Irak.

Andra sånger har till det yttre en annan form men har lika fullt en politisk kärna:

Chumbawambas traditionella ”Walking Into Battle With the Lord” har sin udd riktad mot fundamentalism.

Dan Berggrens gospelartade ”Power from Above” handlar om en annan kraft från ovan, solkraft.

Och Bill Harleys ”Ahab”, för övrigt en bra rocklåt, har en mångtydig text à la Bob Dylan, där kaptenens budskap, att allt står väl till, kan tolkas nog så politiskt.

Vill du ha information om dessa och tidigare nummer, kan du gå in på Sing Out!s hemsida. Där hittar du också prenumerationsuppgifter. Men välj Basic membership, så att du får varianten med en medföljande CD till varje nummer.

Bob Dylans musikaliska rötter

Jag har nyss skrivit om Bob Dylans senaste CD, ”Modern Times”, där han leker med den populärmusik han växte upp med.

Men egentligen är hans musik, särskilt den tidiga, mycket mer påverkad av amerikansk folkmusik, blues, country och bluegrass, gospel och jazz – i sina ”Memoarer” (Prisma, 2004) redovisar han utförligt vilka artister, ibland också låtar, han lyssnade på och påverkades av.

Tidskriften Mojo – The Music Magazine ägnar en stor del av sitt nummer 154 (september 2006) åt Bob Dylan, till exempel åt hans relation till Joan Baez. Med numret följer CDn ”The Roots of Bob Dylan” (Mojo) – tidskriften plus CDn får man för makalöst billiga 39 kronor i större pressbyråbutiker!

Urvalsprincipen på CDn är enkel: På sidorna 6 och 7 i tidskriften citerar man Bob Dylan främst i memoarerna (”Chronicles” i original), och så har man valt en låt och artist för varje omnämnande.

CDn inleds med Sonny Terry, munspel, och Brownie McGhee, gitarr, båda sång, i ”You´d Better Mind”, en snabb folkblues, alltså med munspel (OBS!).

Julia Lee, som har fin röst, gör ”Mama Don´t Allow It”, en bugglåt uppbackad av ljuvlig storbandsmusik, bland annat xylofon.

Nästa bluesmästare är texikanen och gitarristen Sam Lightnin´ Hopkins med ”Baby Please Don´t Go” i en utmärkt inspelning. En referens till Hopkins fanns redan på skivmappen till ”The Freewheelin´ Bob Dylan” från 1963.

Också bluesmästare men från Mississippi och ännu mer känd som företrädare för chicagobluesen är gitarristen Muddy Waters (McKinley Morganfield). Titeln på låten, ”Rollin´ Stone”, pekar på att det inte bara var Dylan som påverkades.

Karen Dalton sjunger ”How Did the Feeling Feel to You”, ett stycke jazz. I ”Chronicles” beskriver Dylan henne som ”funky, lanky and sultry” och kallar henne ”my favourite singer”: ”a voice like Billie Holiday´s and played guitar like Jimmy Reed”.

Richie Havens är en generationskamrat till Bob Dylan; Havens förekom i kretsen kring folkmusikmagasinet ”Fast Folk”, med vilken det (à la Mojo) alltid följde med en skiva. Fast Folk med skivutgivning är i dag ett av de många bolag, som ligger under Smithsonian Folkways. Bob Dylan å sin sida spelade in för den politiska folkmusiktidskriften ”Broadside”, vars skivor var en del av Folkways utgivning – eftersom Dylan samtidigt hade fått kontrakt med Columbia, skedde det under pseudonymen Blind Boy Grunt. Det här förklarar, varför tidiga Richie Havens- och Bob Dylan-låtar också finns i Smithsonian Folkways katalog. Richie Havens´ låt här, ”High Flying Bird”, är en bra, jazzig låt.

En av mina egna favoriter, Josh White, fanns bland de artister som tidigt påverkade Bob Dylan. (På debutalbumet från 1962 fanns en låt, ”In My Time of Dyin´”, som Dylan hade lånat från White.) På den här CDn representeras Josh White av ”Good Morning Blues”, en av de allra bästa låtarna på hela CDn.

Bob Dylans bindningar till countryn illustreras här av Hank Williams och ”Lost Highway”. I The Gran Ole Opry radio show påminde Bob Dylan om hur det var att lyssna på Hank Williams: ”The sound of his voice went through me like an electric rod and I managed to get a hold of a few of his 78s.”

Den mer genuina bluegrassmusiken, som Bob Dylan också påverkades av, representeras av The Country Gentlemen Featuring Ricky Skaggs med gamla fina ”House of the Rising Sun”, här med snygga musikaliska övergångar. Den som rekommenderade The Country Gentlemen för Bob Dylan var gamle Sing Out!-redaktören och innehavaren av Folklore Center Izzy Young. Vet ni förresten, att Izzy Young och hans Folklore Center numera finns i Stockholm, på Söder?

När jag hör folksång- och country & western-legenden Cisco Houston (kompis med Woody Guthrie med mera) i ”Dark As a Dungeon”, slås jag åter av vilken bra röst han har. ”Cisco, handsome and dashing with a pencil-thin moustache, looked like a riverboat gambler, like Errol Flynn”, skriver Dylan – därmed har ni fått utseendet också.

Mer bluegrass blir det i ”White House Blues” med Charlie Poole with the North Carolina Ramblers. Själv tycker jag spelet är roligare än sången. Även i det här fallet var det Izzy Young som rekommenderade Bob Dylan att lyssna, och jag är för egen del övertygad om att Dylan då fick lyssna på Harry Smiths berömda ”Antology of American Folk Music” från Folkways. Den här antologin finns numera som box med sex CD (Smithsonian Folkways SFW 40090, 1997 – den går fortfarande att beställa, också i den svenska skivhandeln).

Sen blir det gospel, ”Uncloudy Day” med The Staple Singers. Värt att notera är att The Staple Singers själva sjöng in Bob Dylans ”Blowing In the Wind”.

En med The Staple Singers samtida gospelgrupp är The Highway Q. C.´s, här med ”Working On the Building”.

Näst sist kommer åter en av de stora bluesmästarna, Big Bill Broonzy. Han får (inför konsertpublik i London) göra två låtar, ”When the Sun Goes Down” och ”Going Down This Road Feeling Bad”, av vilka särskilt den senare är mycket bra.

CDn avslutas med ett stycke välspelad (på piano) jazz med en av mina personliga jazzfavoriter, Thelonius Monk, ”Ruby My Dear”. Jag kan inte undanhålla er följande dylancitat: ”Monk played at the Blue Note on 3rd Street… I dropped in one afternoon, just to listen – told him I played folk music up the street. `We all play folk music,´ he said.”

Mojo har sannolikt i flera fall valt skivversioner, som helt enkelt har varit lätt tillgängliga. Inte så att de är dåliga, tvärt om – men jag är ganska säker på att den unge Bob Dylan ofta kom i kontakt med de nämnda artisterna och deras inspelningar via Folkways-plattor.

När det gäller många av de här representerade artisterna och deras musik, var nämligen Folkways vid den aktuella tiden det ledande skivbolaget. Jag har nyligen själv skrivit om Folkways´ stall av stora bluesartister, av vilka Sonny Terry & Brownie McGhee, Lightnin´ Hopkins, Josh White och Big Bill Broonzy finns med i det här CD-urvalet. Också inom country, country & western och bluegrass och över huvud taget amerikansk folkmusik var Folkways mycket stort – av de här förekommande artisterna och grupperna fanns The Country Gentlemen, Charlie Poole & The North Carolina Ramblers och inte minst Cisco Houston på folkwaysskivor. (Även Thelonius Monk finns på Folkways, och Richie Havens hamnade senare på Smithsonian Folkways, men här finns knappast något lyssnarsamband i fallet Bob Dylan.)

Sen finns det ytterligare en sak att berätta om Bob Dylans förhållande till Folkways. När bolagets ägare och drivande kraft Moe Asch dog 1986, spelade Bob Dylan, som kände starkt för bolaget, en roll för att det kom att drivas vidare av Smithsonian-museerna i Washington, nu under namnet Smithsonian Folkways.

En avslutande anmärkning: Hur kan man göra en CD med namnet ”The Roots of Bob Dylan” utan att ha med en enda låt av Woody Guthrie?

Tillgänglig på skiva: In Old Moscow

Jag har tidigare haft ett givande tankeutbyte med Martin Tollén, Pelle Rödin med flera om den amerikanska trotskistsången ”In Old Moscow”; texten finns att tillgå ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Jag kan nu berätta, att den också finns tillgänglig på skiva. Gå till Smithsonian Folkways hemsida, klicka först på Our Recordings, sedan på Labels och sist på Collector Records, så får du upp hela Collector Records skivutgivning, som nu har lagts till Smithsonian Folkways ständigt beställbara skivsamling. Skivan i fråga heter ”My Darling Party Line: Irrelevant Songs, Ballads and Airs” (Collector Records COLL01990), och du kan till och med få ett ljudsmakprov på hur ”In Old Moscow” låter i Joe Glazers insjungning. (Även Abraham Brumberg sjunger på några spår.)

Den här skivan, liksom alla andra i Smithsonian Folkways väldiga kollektion, går att beställa hem per post via bolagets hemsida.

Hur olycka vänds till lycka: Melodikrysset 35

Den här veckan har jag drabbats av den ena olyckan efter den andra. Först tog åskan TVn och videon – vi har köpt nya apparater men inte fått i gång dem än. Under fredagens gräsklippning pajade gräsklipparen – den måste lämnas in för lagning. Och fredagskvällens bastu måste jag tyvärr avstå från, eftersom jag inte mådde riktigt bra – men Birgitta tog över matlagningen (det var egentligen min tur) och tröstade mig med calvados.

I natt sov jag som en sten och vaknade först halv tio. Det fick bli snabb rakning och dusch före melodikrysset. Men sen var kroppen och andarna i gång igen: av kombinationen kokkaffe och melodikryss blir man rent av lycklig.

Veckans melodikryss hörde inte till de svåraste, för mig alltså. Där fanns bara en fråga jag inte hade klarat utan Google. ”Sjumilakliv” har gjorts av Martin Stenmarck, och han hör definitivt inte till den kategori musikmakare jag brukar lyssna på.

Annars har jag genom åren faktiskt lyssnat på alla möjliga slag av populärmusik. Alltså klarade jag både R.E.M. (= Rapid Ear Movement) med ”Loosing My Religion”, Anders Eldemans klurighet med att ha med både Östen med resten och Östen med rösten samt, förstås, Ted Gerdestads ”Jag vill ha en egen måne”. För att inte tala om Ann-Louise Hanssons ”Vita rosor från Aten” och Åke Fagerlunds ”Den gamla moraklockan” (som gav moraklocka), här framförd av Spotnicks.

Ännu lättare var det att koppla Sven-Bertil Taubes insjungning av ”Violen från Flen” till Ulf Peder Olrog – jag berättade ju nyligen om det olrogprogram jag hörde på Uppsala slott under de nordiska arkivdagarna.

Artister man har hört under hela sitt liv känner man genast igen rösten på: ”En tillräckligt stor summa pengar” hade jag faktiskt inte hört förut, men han som sjöng var utan tvivel Povel Ramel.

Visgenren är min hemmaplan. Alltså var det lätt att känna igen Carl-Antons ”Om maskros och tjärdoft” och ur det få pluralen maskrosor.

Musikaler kan jag också ett och annat om. I Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” finns ”Allt du kan göra kan jag göra bättre”.

Och vem som helst som kan någonting om jazz har väl hört Duke Ellingtons ”Caravan” – som skulle ge kamel.

För mig som har praktiskt taget allt med Pete Seeger i skivhyllorna och nyligen har skrivit uppskattande om ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” med Bruce Springsteen var det också urenkelt att fylla i vem som sjöng ”Old Dan Tucker”.

Dagens allra lättaste fråga var Sockerbagaren ”som bakar kakor mest hela dagen”.

***

Om du, under jakt efter svar till senaste melodikrysset, med hjälp av Google har hamnat här, så pröva i stället att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och sök under senaste lördag.