Dikter till tröst

Jag sitter och går igenom mina årtalspärmar i jakt på material om Baltikum inför det vittnesseminarium jag och Birgitta ska delta i på Södertörns högskola i morgon.

Då hittar jag en kallelse till ett funktionärssammanträde på 68an från hösten 1991. På baksidan har jag, min vana trogen, återgett tre dikter, som jag gärna förmedlar vidare till er som kurar i höstmörkret:

Tröstvisa

Inte vackert alls att grina
illa, illa Inga-Stina.
Solen skiner
så förinnerligt grant
och månen har
sin röda gullkant
och små rosende stjärnorna blommar.

Emil Hagström

Trädet

Den som planterar ett träd
i den lövlösa höstens väta
får sig ett mått att mäta
sina år och sin ålder med.
Rötterna griper tag
om gropens jord och stenar
och nya skott och grenar
slår ut i Guds klara dag.
Redan till nästa vår
ser han knopparna sprängas.
Trädet ser han förlängas
mot skyarna år från år.
Och när han själv igen
såsom ett barn är vorden
och tyngs ner mot jorden
växer trädet än.
Alltjämt i dess beskärm
då han är glömd och gången
jublar från grenarna sången
av vårens fågelsvärm.

Alf Henrikson

Uppmuntran

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid,

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren

Melodikrysset nr 45

I lördags var jag ju och invigde Arkivens dag, så det blev inte mycket melodikryssande då. Jag hann bara med de allra första frågorna, innan jag måste gå.

Att det var Loa Falkman, som sjöng ”Symfonin”, var en ovanligt lätt öppningsfråga.

Och ”Moderna tider” har jag förstås sett och vet också, att Charlie Chaplin själv komponerade musiken, ”Smile”, i fri svensk övesättning Le.

Resten gjorde jag under reprisen på söndag natt.

Den allra första nya frågan då vållade mig en del huvudbry, staden som Frank Sinatras sång skulle förknippas med. Det gällde första delen av stadsnamnet, och ledbokstäverna indikerar, att det antingen måste vara Los Angeles och Las Vegas. Men jag satsar på att det, med de anknytningar Sinatra hade dit, var Las Vegas. I det här fallet vill jag dock varna mina läsare för att blint tro på mig. (Se Maria Reuterhagens kommentar: hon hävdar att det hamndlar om Los Angeles, och jag är beredd att tro henne.)

Ytterligare en för mig svår fråga fanns det den här gången, men med hjälp av Google fick jag fram, att artisten som sjöng ”Hon heter Anna, Anna heter hon” kallar sig Basshunter. Egentligen heter han visst Jonas Erik Altberg.

Inte heller skulle jag utan Google ha klarat, att det var Kelly Clarkson som sjöng ”Just Missed the Train”.

Resten har jag klarat för egen maskin.

Björn Skifs är det som på sin nya CD sjunger gamla slagdängor som ”Nattens melodi” (”Allra sista flamman av dagen är förbi”).

Hot Frogs märkliga taubenummer var ”Fragrancia”, som börjar ”I Cubas natt” – svaret i pluralis skulle alltså bli nätter.

En av Eldemans ständiga medhjälpare spelade ”Dansa i neon”.

Den från TV kände Kurt Olsson var det som sjöng ”Itsy bitsy…”.

Edvard Persson-melodin var ”Vi klarar oss nog ändå”.

De båda svenska filmer, som förekom, har jag själv sett, så frågorna kring dem var inte särskilt svåra för mig.

Roy Anderssons film heter ”Sånger från andra våningen”, och filmmusiken till den har gjorts av en namne, Benny Andersson.

Och ”Gabriellas sång” med Helen Sjöholm förekommer i ”Såsom i himlen”, där en kyrkokör spelar en central roll.

***

Har Google fört dig hit i ditt sökande efter något svar i allra senaste Melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Bläddra sen bakåt, tills du hittar krysset.

Fars dag

Jo, vi firar Fars dag och Mors dag i vår familj. För oss är det ytterligare ett sätt att ses och höras av och visa uppskattning; vi är också annars en familj med stark sammanhållning – och inbördes kärlek, tror jag jag törs säga.

Redan i onsdags kväll var Anna här med sin egen nya kärlek Magnus, som vi tidigare inte hade träffat. Hon passade då också på att ge mig en orange lilja i kruka i farsdagspresent, en lilja som hon hoppas så småningom hamnar i jorden i Öregrund.

Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt Kettner. Bengt och hans fru Inger Grandell har, ända sen Anna var liten, bott ett stenkast från vårt hus på Idrottsgatan, och Anna har, även om hon mest har bott hos oss, alltså utan större besvär kunnat ambulera mellan de båda hemmen. Jag och Birgitta har umgåtts med Bengt och Inger inte bara i sosseföreningen här i Svartbäcken utan också familjevis. När Anna var liten till exempel alltid under en del av julaftnarna. Men vi har fortsatt att umgås även efter det att Anna blev vuxen, ätit middag hos varann och liknande. För att ta ett exempel: på tisdag, då jag och Birgitta ska medverka i ett så kallat vittnesseminarium om Baltikum på Södertörns högskola, har Bengt erbjudit mig skjuts (Birgitta är i Stockholm redan på förmiddagen); han är nämligen varmt intresserad av mitt gamla hemland Estland och vill gärna höra på.

Detta var en lång utvikning för att förklara familjesambanden. Hur som helst: Anna, med sina två hem, betraktar mig som en extra far; senast i morse, på fars dag, ringde hon och gav uttryck för detta.

På Fars respektive Mors dag pysslar Birgitta och jag om varann så där lite extra.

I morse uppvaktade Birgitta mig vid sängen med fyra böcker: Maja Hagermans ”Det rena landet” (Prisma, 2006), en bok ”om konsten att uppfinna sina förfäder”, Henning Mankells roman ”Italienska skor” (Leopard, 2006), Arto Paasilinnas ”Snablar!” (Brombergs, 2006) och så Magnus Ljungs ”Svordomsboken” (Norstedts akademiska förlag, 2006), en bok om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk. Jag kollar genast avsnittet ”Estniska svordomar”. Det upplyser mig om vad jag redan kan, till exempel ”Kurat!” (Fan!). Men där finns faktiskt också en del köns- och exkrementrelaterade grova uttryck, som jag aldrig har hört – de ingick inte i min familjs vokabulär.

Till vår familjetradition på Fars respektive Mors dag hör att man till frukost får hemlagad smörgåsbakelse. Birgitta hade åstadkommit något som såg ut som en mindre tårta – tallriken var rågad med mörkt hembakat bröd, kräftstjärtar, hamburgerkött, gurka och en fyllning, som bland annat hade tagit smak av pepparrot. Vi sparade var sin halv smörgåsbakelse till lunch.

På förmiddagen kom Kerstin över för att gratta sin pappa med en härlig bukett i rött, blått och vitt. Med sig hade hon Viggo och Klara; Viggo överlämnade en teckning av morfar, iförd enorma glasögon. Kerstin och barnen hade förstås tidigare, i morse, uppvaktat Bo, den genomtrevlige och snälle pappan i familjen Strömberg-Kokk.

Viggo hämtade genast leksaker från hyllan i mitt rum – han vet var han ska leta – och började köra en skördemaskin. Jag hämtade ett par varianter av klossar åt Klara. Sen ville Klara upp i min famn, och så gick vi runt lägenheten och tittade på alla roliga och spännande saker. I mitt rum hittade hon själv det inramade färgfotot med mig, Viggo, Kerstin och Bo och pekade förtjust och sa ”mamma” och ”pappa”. När jag frågade ”Var är morfar då?”, pekade hon på mig på fotot. Hon säger fortfarande inte ”morfar” och ”mormor” men pekar utan minsta tvekan ut oss, när man frågar.

Som vanligt slutade det med att Klara gungade på min fot; jag gungade ibland högt och ibland lågt, och så sjöng jag improviserade sånger om Klara som gungar. Så fort jag visade tecken på att sluta, sa hon ”Mera!”.

Också Matti kom hem på Fars dag. Han hade avtalat med Birgitta om att komma på middag. (Han var också i Uppsala och spelade med sitt band.)

Hans farsdagspresent var en DVD-film av Murray Learner, ”Festival!”. Den innehåller upptagningar från folkfestivalerna i Newport 1963-1966. Medverkandelistan känns fantastisk för människor med mitt slag av musikintresse: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Johnny Cash, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Peter, Paul & Mary, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry… Plus dessutom mängder av andra. Den här sonen vet, vad farsan gillar. Vilken fest det ska bli att se och lyssna på alla de här.

Middagen som Birgitta bjöd på var en höjdare den med. Till förrätt fick vi avocado med räkor och minicremefraiche. Till huvudrätt hade Birgitta lagat en riktigt spännande nyhet, bräserat oxkött, en smula fritt tillagad efter ett recept i Maggie Blacks ”Den medeltida kokboken” (Alfabeta, 1993). Birgitta hade valt att tärna köttet till grytbitar, som hon stekte och lagade som gryta tillsammans med hackad lök (däribland luftlök från vår trädgård i Öregrund), korinter, svartpeppar, kanel, kryddnejlika, ingefära, enbär, lagerblad, salt, persilja, rödvin och rödvinsvinäger. Den här grytan har både krut och en smula sötma.

Till det serverade hon sparrispotatis från Öregrund, gratinerad squash – också squashen är från Öregrund – samt en sallad med bland annat paprika, purjolök och grönsallat.

Som avslutning åt vi sockrade röda vinbär, i mitt fall sötade med Canderel; vinbären var förstås från bärbuskklyftan i trädgråden i Öregrund.

Vilken dag! Och ändå har jag reprisen av Melodikrysset kvar.

Evert Taubes Änglamark

På Peter Larssons 50-årsfest i juni 2006, som jag tidigare har skrivit om, sjöngs bland annat Evert Taubes ”Änglamark” – helt naturligt, eftersom Peter har varit ordförande i Miljöförbundet och också arbetat tillsammans med Birgitta Dahl på miljödepartementet.

”Änglamark” har som en av flera bakgrunder striden om Vindelälvens utbyggnad: ”Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”. (Det var för övrigt en strid, där Birgitta Dahl, då ung riksdagsledamot, slogs mot utbyggnad, en strävan som också blev verklighet 1970.)

Änglamark

Text och musik: Evert Taube, 1971

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Evert Taube skrev den här sången till Hans Alfredsons och Tage Danielssons film ”Äppelkriget” (1971), ett både skarpt och poetiskt inlägg i miljödebatten. ”Änglamark” blev snabbt en kampsång för miljön, med ett nytt formspråk men oerhört effektiv. Jag har själv ofta använt den på mina möten om politisk musik. ”Änglamark” blev Evert Taubes näst sista verk. I filmen sjöngs den av hans son, Sven-Bertil Taube.

Text, ackord och noter finns till exempel i Anders Palms och Johan Stenströms (redaktörer) ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

Med Sven-Bertil Taube finns den bland annat på CDna ”Taube sjunger Taube” (EMI 777 7463592, 1986), ”Guldkorn” (Disky SSI 996292, 2000), ”Klassiker” (Musikservice/EMI CMCD 6348 724356027121, 2004) och ”Om sommaren” (EMI CMCD 6022, 1991).

Den finns inspelad med Lisa Ekdahl på samlings-CDn ”Taube i våra hjärtan” (T x 2 traffic trading TT 10054, 2002).

Melodikrysset nr 44

Det blev en trevlig fredagskväll. Birgitta hade lagat lammstek, och till Doobydoo åt vi hallon från den egna trädgården.

Jo, jag klarade veckans melodikryss också, med viss möda; det blev en del googlande.

Marie Serneholt hade jag till exempel aldrig klarat utan att googla på ”Enjoy the Ride”.

Signaturer är jag alltid usel på. Signaturen till radioprogrammet klarade jag bara genom att båda bokstäverna i Da föll på plats med hjälp av två andra ord jag klarade. (Jag skrev först ”En”, för jag kunde inte tyda mina egna kråkfötter. Men jag hade löst Dion och Agnetha, vars första respektive sista bokstäver ger ”Da”. Tack för påpekandet, Ulrika!)

På samma sätt var det med den låt Ingemar Nordströms spelade. Jag kände igen den men kom absolut inte på vilket djur den handlade om. Men ledbokstäverna ledde mig på rätt spår: Det ska vara elefant.

Och ”Rötter” har jag faktiskt aldrig sett på TV. Däremot har vi ett oläst engelskspråkigt exemplar av Alex Haleys roman i bokhyllan, vilket räddade mig.

Jag undrar vidare, hur många som verkligen kunde, att den spelade nationalsången kom från Cypern. Men två ledbokstäver plus Eldemans upplysning, att det rörde sig om en önation, ledde mig rätt.

En fråga som jag borde ha kunnat bums var vem som 1959 sjöng ”A Teenager In Love” – det är klart att jag ofta hörde den i radio på den tiden. Men jag kom inte på namnet utan att googla: Dion & The Belmonts.

Lasse Dahlquists ”Hallå du gamle indian” kände jag däremot igen bums, likaså ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” på finska och Povel Ramels gamla ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Och vem har inte, evigt länge, hört Christina Lindberg och Lasse Stefanz sjunga ”De sista ljuva åren”?

Att det var Peter Harryson som sjöng Evert Taubes ”Himlajord” var också lätt att komma på. (Harryson var förresten med i gårdagens Doobidoo, där Robert Wells och Anders Berglund var med i var sitt lag.)

En modern sångerska, som jag uppskattar, är Lisa Miskovsky, hon med ”I´ve Come a Long Way”.

Sist: frågan med fyra delfrågor klarade jag faktiskt. Först hörde jag, att det var Agnetha Fältskog som sjöng. Och sen kom också den svenska sångtiteln: ”När du tar mig i din famn”.

Birgitta är ute och eldar.

Jag ska strax gå till Konsum och handla. I dag är det min tur att laga mat.

***

Har du med hjälp av Google hamnat här i ditt sökande efter något svar i senaste melodikrysset, prova då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till det aktuella krysset.

Peggy Seeger: Gonna Be an Engineer

Aldrig, aldrig tycks det bli dags för rättvisa åt kvinnorna i arbetslivet. Nu senast sätter industrifacken inom LO klackarna i backen mot en särskild kvinnosatsning.

Om kvinnokamp har det skrivits många bra sånger. En av de allra bästa – med både jävlar anamma och humor – har skrivits av Peggy Seeger, född 1935. Peggy är halvsyster till den legendriske amerikanske sångaren Pete Seeger och delar dennes radikalism; hon är en underbar sångerska, helt utan att behöva hämta något från Petes aura.

Hon blev sångerska i unga år och började sjunga i USA. På turné i England träffade hon 1956 den skotske sångaren Ewan MacColl, också han en betydande sångare. MacColl blev blixtkär i henne, och de gifte sig 1958; hon blev därmed kvar i Storbritannien. Peggy Seeger fortsatte att göra soloskivor men också skivor ihop med Ewan MacColl, så småningom även tillsammans med deras gemensamma barn. De här skivorna gavs parallellt ut i USA, bland annat på legendariska Folkways. Folkways spred i USA bland annat ”Gonna Be an Engineer”, som är Peggy Seegers kanske starkaste sång.

Äktenskapet varade i 30 år, tills MacColl dog 1989. 1994 flyttade Peggy Seeger tillbaka till USA, där hon fortfarande turnerar och spelar in skivor.

Gonna Be an Engineer

Amerikansk/engelsk text och musik: Peggy Seeger, 1970

When I was a little girl I wished I was a boy,
I tagged along behind the gang and wore my corduroy.
Everybody said I only did it to anoy,
But I was gonna be an engineer.
Mamma told me, “Won´t you be a lady?
It´s your duty for to make me the mother of a pearl.
Wait until you´re older dear, then maybe
You´ll be glad that you´re a girl.”
Dainty as a Dresden Statue,
Gentle as a Jersey cow,
Smooth as silk, give creamy milk,
Learn to coo, learn to moo,
That´s how you come to be a lady now.
When I went to school I learned to write and how to read,
Some history, geography and home economy,
And Typing is a skill that every girl is sure to need
To while away the extra time until the time to breed,
And then they have the nerve to say, “What would you like to be?”
I says “I´m gonna be an engineer!”
“No, you only have to learn to be a lady –
The duty isn´t yours for to try and run the world.
An engineer could never have a baby,
Remember, dear that you´re a girl.”

So I become a typist and I study on the sly,
Working every day and night so I could qualify.
Every time the boss comes in he pinched me on the thigh –
Says, “I´ve never had an engineer.
Oh, you owe it to the job to be a lady.
It´s the duty of the staff to give the boss a whirl.
The wages that you get are crummy, maybe –
It´s all you get cause you´re a girl.”
“She´s smart, for a woman –
I wonder how she got that way…”
You get no voice, you get no choice,
Just stay mumm, pretend you´re dumb,
That´s how you come to be a lady today.
Then Jimmy come along and we set up a conjugation,
We were busy every night with love and recreation,
Spent my days at work so he could get his education –
Now he´s an engineer!
He says, “I know you´ll always be a lady;
It´s the duty of me darling to love me all my life.
Could an engineer look after and obey me?
Remember dear, that you´re my wife.”

Well, soon as Jimmy got a job then I was back again,
Happy at my turret-lathe a year or so and then
The morning that the twins were born me Jimmy says to them:
“Kids, your mother was an engineer.”
“Now you owe it to the kids to be a lady,
dainty as a dishrag, faithful as a chow.
Stay at home, you´ve got to mind the baby,
Remember you´re a mother now.”

Well every time I turn around there´s something else to do,
Cook a meal or wash a floor or scrub a sock or two.
I listen to the morning show – It makes me wanna spew –
I was gonna be an engineer!
How I only wish that I could be a lady,
I could do the lovely things that a lady´s spose to da,
I wouldn´t even mind if they would pay me,
Then I could be a Person, too!
What price, for a woman?
You can buy her for a ring of gold,
To love and obey – without any pay
Get a cook and a nurse – for better or worse,
You don´t need a purse when a lady is sold.

But now the times are harder and me Jimmy´s got the sack.
I went down to Vickor´s, they were glad to have me back –
I´m a third class citizen – me wages tell me that –
But I´m a First Class Engineer!
The boss ha says he´ll pay me as a lady,
“You only got the job cause I can´t afford a man –
With you I keep the profits high as may be,
You´re just a cheaper pair of hands.”

Well I listened to my mother and I joined the typing pool.
I listened to my lover and I put him through his school.
If I listen to the boss I´m just a bloody fool –
And an underpaid engineer.
I´ve been a sucker ever since I was a baby
As a daughter and a wife, a mother and a dear.
Now I´ll fight them as a woman, not a lady,
I´ll fight them as an engineer!

”I´m Gonna Be an Engineer” fanns med på ”Different, Therefore Equal” (Folkways FW 08561, 1979), som fortfarande går att beställa från Smithsonian Folkways. Den har också förts över till Peggy Seeger-CDn ”The Folkways Years, 1955-1992: Song of Love and Politics” (Smithsonian Folkways SFW 40048, 1992), som ni kan tvinga närmsta skivbutik att ta hem – gör det! Den finns vidare med i boxen ”The Best of Broadside 1962-1988: Anthems of the American Underground from the Pages of Broadside Magazine” (Smithsonian Folkways SFF 40130, 2000), som är en veritabel guldgruva, om ni söker bra amerikansk musik – både Phil Ochs och Bob Dylan finns med, för att bara ta ett par exempel.

”Gonna Be an Engineer” finns på ännu fler skivor med Peggy Seeger, till exempel ”Period Pieces: Women´s Songs for Men and Women” (Tradition TCD 1078, 1998).

Jay Mankita: They Lied

När jag och Jan Hammarlund den 21 maj 2005 i ABF-huset i Stockholm gjorde musikprogrammet ”Ett annat USA är möjligt”, valde vi ut en sång per årtionde ur den radikala amerikanska sångtraditionen. Givetvis ville vi ha med en sång också från 2000-talets första årtionde.

För den radikala sångtraditionen i USA lever också under det nya århundradet; inte minst anfallet på Irak har resulterat i rader av bra protestsånger. Jag gick igenom de allra senaste årens sångpubliceringar i tidskriften Sing Out! och hittade där mängder av sånger, som det var svårt att välja bland: Si Kahns ”When the War Is Done”, Chuck Brodskys ”Dangerous Times”, Sonias ”No Bomb Is Smart”, Steave Earles ”Rich Man´s War”, Loudon Wainwright IIIs ”President´s Day”, Eliza Gilkysons ”Ballad of Yvonne Johnson” och Anne Feeneys ”Have You Been In Jail For Justice”; man kunde i sammanhanget också nämna David Rovics CD ”Songs For Mahmud”.

Men till slut fastnade jag för Jay Mankita, enligt Pete Seeger ”…one of the half dozen best songwriters today”. Jay Mankita spelar akustisk gitarr. Han spelar blues, bluegrass och ballader, även ragtime, swing och samba. Ett bra amerikanskt ord för den här sången är hard-hitting:

They Lied

Amerikansk text och musik: Jay Mankita, 2005

Chorus:
They lied, they lied
They took us for a ride
Tried burying the truth
Where it very nearly died
But no matter what they tride to hide
Sing and shout, the truth wins out
Everybody knows they lied

I ain´t telling you nothing
You don´t already know
But the government´s been
Lying to you, Joe
They are shaking your hand
While they´re showing you the door
To a foreign land so you can fight the poor
Where every Arab is a terrorist
Hiding weapons that don´t exist
You can join a coalition
Of willing nation
Willing to kill civilians
For the corporations

Chorus:
They lied, they lied…

Tonight is the night
That you give up your rights
To the Patriot Act
And the perilous fight
But you won´t remember
Which country you´re in
When you wake up in the morning
By the dawn´s early light
If it reminds you of the Third Reich
You better keep quiet if you don´t like it
You better watch your backs
And cover your tracks
´Cause you´re paying for it all
With your federal tax

Chorus:
They lied, they lied…

Now come on, did you see
The presidential smirk?
I say don´t look now
It´s Captain Kirk!
He´s an arrogant jerk
Though likeable too
But the Federation´s
Been lying to you
The Federation, the corporation
The supposed to be public radio station
Violating the neutral zone
To promote the imperial corporate nation

Blow up Afganistan
Nuke Iraq
We got the biggest
Phasers on the block
We´re the worlds policeman
Around the clock
“You´ve got the com
Now, Mr. Spock”
And to the victors go the spoils
Dilithium crystals, petroleum oil
They hate our freedoms
For no good reason
Arabs, and Klingons
It´s open season

Chorus:
They lied, they lied…

So you know that the government´s
Been lying to you
And I know that you know
That it ain´t nothing new
That´s what they do
They´ve been lying since 1492
They didn´t teach me
When I was a kid
About the terrible
Things that we did
“We´ll always honor this sacred treaty
With a smallpox covered blanket, sweetie”

Agent Orange, and napalm
Gulf of Tonkin, Vietnam
Iran/Contra, Watergate
It´s a history of
The criminal state
They´re spoon feeding it
Right out of the box
“We´re fair and balanced”
Says the Fox
While talk shows shills
Are shouting out
“It´s the liberals we´ve got
To be worrying about”

Chorus:
They lied, they lied…

My mom said, “Really,
If the news was controlled
By corporate money
And held in stranglehold
I would have already heard
About it on the TV
If it was really important
I would have been told
By the newscasters
And the pundits, and anchors
And their pals, the politicians
The generals, and bankers
You say they´re doing
The old bait and switch
But why would they lie?
They´re already rich”

Power corrupts
It´s the ancient trend
The list of lies
Will never end
New lies are coming
Around the bend
Speak truth to power
If truth is your friend
They lie to me
They lie to you
They lie to themselves
But it ain´t nothing new
They lie to the press
The press passes the buck
They lie to the world
Now everybody duck

Last chorus:
They lied, they lied
They took us for a ride
Tried burying the truth
Where it very nearly died
They lied, they lied
But no matter what they tried to hide
Sing and shout, the truth wins out
Sing and shout, the truth wins out
Sing and shout, the truth wins out
Everybody knows they lied

Till slut blev det så, att vi aldrig spelade den här sången: den är lång, och tiden räckte inte till.

Men jag vill gärna leda mina läsare vidare till den. Den finns på Jay Mankitas CD ”Dogs Are Watching Us” (Dream on Tape Records, 2005). Själv hittade jag den på ”Songs From Sing Out! Volume 49 # 1” (en CD medföljer tidskriften Sing Out! vid specialprenumeration – i samma nummer av tidskriften finns på sidorna 64-65
introduktion, text och noter).

Phil Ochs: Draft Dodger Rag

Om den amerikanske sångaren och socialisten Phil Ochs har jag tidigare berättat – se under Kulturspegeln, Musik.

Här är en sång jag och Jan Hammarlund spelade, när vi den 21 maj 2005 på ABF gjorde programmet ”Ett annat USA är möjligt”. Den handlar om Vietnam – men kunde också, med några lätta ändringar, handla om USAs krig i Irak.

Draft Dodger Rag

Amerikansk text och musik: Phil Ochs, 1965

I´m just a typical American boy from a typical American town.
I believe in God and Senator Dodd and keeping old Castro down.
And when it came my time to serve I knew better dead than red.
But when I got to my old draft board, buddy, this is what I said:

Chorus:
Sarge, I´m only eighteen, I got a ruptured spleen, and I always carry a purse.
I got eyes like a bat, my feet are flat, and my asthma´s getting worse.
O think of my career, my sweetheart dear, and my poor old invalid aunt.
Besides, I ain´t no fool, I´m a going to school, and I´m working in a defense plant.

I´ve got a dislocated disc and a racked up back, I´m allergic to flowers and bugs.
And when the bombshell hits, I get epileptic fits, and I´m addicted to a thousand drugs.
I got the weakness woes, and I can´t touch my toes, I can hardly reach my knees.
And if the enemy came close to me, I´d probably start to sneeze.

Chorus:
Sarge, I´m…

I hate Chou En Lai, and I hope to die, but one thing you gotta see,
That someone´s gotta go over there, and that someone isn´t me.
So I wish you well, Sarge, give ´em Hell, yeah, kill me a thousand or so,
And if you ever get a war without blood and gore, well I,ll be the first to go.

Chorus:
Sarge, I´m…

Phil Ochs har sjungit in den här låten på ”I Ain´t Marching Anymore” (Elektra EKL-287, EKS-7287).

En bra inspelning finns också med Pete Seeger och Fred Hellerman på ”Dangerous Songs!?” (CBS, SBPG 26751).

Höstvisa

Jag håller mig kvar i Öregrund också efter helgen. För mig är det här huset och den här trädgården sinnebilden av sommarhalvåret.

Men nu är det obönhörligen höst. Det är kyligt ute. Bladen faller. Också kring det finns det gåtor: Varför har nästan alla blad fallit av vissa av syrenerna, medan de sitter kvar på andra? I går klippte jag gräsmattan, eller snarare pulvriserade nerfallna löv, för sista gången i år.

Min dotter Kerstin skrev på sin blogg om Mårran som ödde hennes trädgård de första frostnätterna. Mårran har varit här också. Hon tog alla de prunkande dahliorna, också änglatrumpeterna. Medan jag körde gräsklipparen genom drivorna av löv, tog Birgitta upp dahliaknölarna för vinterförvaring i duschrummet till bastun. Dit lyfte jag också in de blytunga jättekrukorna med änglatrumpeterna.

Sist av alla framhärdar astrarna att blomma:

Astrarna

Vid sommarens silvriga avsked
höstens skarpa bett
förkolnar krasse och ringblom
i trädgården

Men prunkande
som kyssta till rikare liv av isig morgon
står astrarna
ännu modiga
minnande om plikten
att härda ut.

Axel Liffner

Det här är en dikt jag har älskat allt sedan ungdomen, ofta citerat.

Fast här i vår trädgård är det egentligen inte astrar utan blålila binka som blommar.

Jag bottnar i mig själv och har lätt för att hitta meningsfulla saker att göra, även när jag är ensam.

Men det är gott att vara två i höstmörkret. I går, söndag, var det Birgitta som stod för matlagningen. Hon trollade fram rätter gjorda på trädgårdens håvor och på gåvor från goda vänner. Till lunch blev det en köttsoppa med rotfrukter, bland annat små rödbetor och paprika från växthuset och de egna landen; som fond använde hon infryst överblivet spad från mitt julsyltekok. Till middag fick vi ugnstekt gädda, fångad av min bror Matti på Gräsö, i en bädd av kantareller, plockade av Inga-Lill, vår lokala trädgårdsmästare. Till det drack vi ett hemgjort vitt vin, framställt av Bo på plommon från det stora trädet i deras trädgård på Kadettgatan. Trots att det här vinet är gjort på plommon, är det torrt, faktiskt ett riktigt gott bordsvin. Och så efterrätten: små, mörkblå, söta druvor från Birgittas odling i växthuset.

Livet är inte det värsta man har.

Men man måste vara rädd om det.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Melodikrysset nr 43

Solen skiner över ett kyligt Öregrund. Gårdagens och nattens kraftiga blåst har inte bara tagit ännu fler löv – den har också vält vår stora markstående brevlåda. Men de gulnande löv som hänger kvar – till exempel i det stora bigarråträdet en bit nedanför fönstret – är vackra.

När jag, med denna utsikt framför ögonen, i melodikrysset får höra sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”, känns det onekligen lite kufiskt.

Den enda fråga i dagens melodikryss jag hade lite besvär med var den där man spelade ”Sofia dansar go-go”. Självklart kände jag igen låten, men vem var det som sjöng? Jo, till slut lyckades jag lösa det: det var Stefan Rudén (där väl efternamnet i kryssammanhang skrivs utan accent). Se Gunnar Bergquists kommentar!

Resten var mer eller mindre lätt, för mig i alla fall.

Mats Ronander har jag på skiva, så de var enkelt att identifiera hans röst i ”Jumping Jack Flash”, som för övrigt också har sjungits in av Rolling Stones.

Från Rolling Stones kan vi gå över till Beatles. Beatles´ ”Yesterday” gav tidsbestämningen ”igår”.

Det fanns faktiskt ytterligare en tidsbestämningsfråga: I ”Ta mig till havet”, av och med Peter Lundblad, finns textraden ”Ta mig till havet tills natten blir dag”, vilket gav det sökta ordet natt. Jag har för övrigt en personlig upplevelse av den här sången: När min kusin Kreete Lindberg begravdes nere i Skåne, sjöngs den i kyrkan av en sonson. Kreete gillade den här sången.

Och apropå estländare – vi finns överallt i det svenska samhället: Stevie Wonders ”Yester Me, Yester You, Yesterday” var signaturmelodi till TV-showen ”Sen kväll med Luuk”. (Kristian Luuk har estniska föräldrar. Därför lite överkurs: ”u” i Luuk uttalas inte som svenskt ”u” utan som svenskt ”o”. Att det är två u markerar i estniskan lång vokal, här alltså långt ”o”. Och då förstår ni också, att dubbel-e-na i Kreete markerar långt ”e”.)

Sven-Bertil Taube är förstås också rikt representerad i våra skivhyllor, bland annat med sin Theodorakis-skiva. Den låt vi här hörde i engelsk version heter ”Brevet”.

Också Ebba Grön finns, komplett tror jag, i vår skivsamling. Jag har, på den tiden jag var redaktör, recenserat deras plattor. Från den tiden har jag ett roligt minne, förknippat med Ebba Grön. Deras skivbolag skickade gärna, liksom alla andra bolag, foton av grupper och artister att illustrera recensionerna med. När bilderna var använda sparades de för eventuell senare användning. Arkiveringen sköttes av redaktionens sekreteraren, som inte var lika bevandrad som jag i punkmusik. På förvaringskuvertet skrev hon sålunda Grön, Ebba.

Ännu lättare att identifiera var Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Såsom varande marxist uppskattar jag mycket även bröderna Marx, och det är klart att jag vet, att Harpo Marx spelade stum.

Veckans klassiker var den tyska sångerskan Erna Sack med ”Ich bin verliebt” ur ”Clivia”.

Till klassikerna vill jag också gärna räkna den dansk-amerikanske underhållaren, sångaren och pianisten Victor Borge. (Det var han som hela tiden halkade in på ”The Harry Lime Theme”. Jag har hört Sven Wollter göra något liknande. Men han halkade hela tiden in på ”Internationalen”.)

”Save Your Love”, slutligen, skulle föra krysslösarnas tankar till Italien. Men lite knepig var kopplingen, eftersom duon Renée och Renato inte är helitaliensk: Renato (Pagliari) är förvisso italienare, men Renée är engelska och heter egentligen Hilary Lester.

Det var det hele. Om en stund ska jag gå till busshållplatsen för att möta Birgitta, som på väg hit från Uppsala har stannat till vid Eds trädgård i Östhammar för att hämta en mängd rosor, som innan vintern kommer ska planteras i den bergsskreva hon för en tid sen gjorde i ordning.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter något svar i senaste melodikrysset, kan du pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se och bläddra dig ner till senaste lördag.