Internationalen och Det unga gardet på CD

Staffan Skott, signaturen Skott på DNs Namn och Nytt, är en man som jag har haft nöjet att möta ett antal gången genom åren. Naturligtvis också att läsa, och då tänker jag inte bara på hans kåserier. Han har gett ut ett antal läsvärda böcker också. Mest utbyte har jag personligen haft av böcker som ”Liken i garderoben” (Tidens förlag, 1991), en bok om Vänsterpartiets och föregångaren Sveriges Kommunistiska Partis historia 1917-1989, och ”Aldrig mer!” (Hjalmarson & Högberg, 1999), en bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten.

Socialdemokrat har han varit sen SSU-tiden, i si så där 40 år. En gång värvade jag honom till och med att skriva en valannons för socialdemokraterna med personligt utformat budskap.

För en tid sen både ringde och mejlade han mig. Förutom värderingsmässiga beröringspunkter är vi båda också intresserade av musik, han bland annat av marschmusik, jag bland annat av arbetarrörelsens musik, vilket också det har sina beröringspunkter.

Han undrade, om jag kände till att ”Internationalen” och ”Det unga gardet” båda nu finns tillgängliga på CD. Och inte i vilka inspelningar som helst – här handlade det om inspelningar gjorda av Stockholms Spårvägsmäns Musikkår 1932!

Nej, det hade undgått mig. Så Staffan skickade mig CDn. Man får tacka och buga!

Jag ska kanske förklara, vad det här är för skiva.

Spårvägsmännens musikkår heter numera Stockholms Läns Blåsarsymfoniker – jag har själv hört dem live till exempel vid invigningen av jubileumsprogrammet kring Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Av den gamla arbetarblåsorkestern, grundad 1906, har det blivit en symfoniorkester, dock just en blåsorkester, Sveriges största i sitt slag.

Med anledning av hundraårsjubileet 2006 har Kulturhistoriska förlaget gett ut boken ”Stockholms Läns Blåsarsymfoniker 100 år 1906-2006”. Boken kostar 340 kronor inklusive moms och porto och kan köpas direkt från förlaget.

Staffan var väl i vårt samtal och i sin lätt kåserande recension i DN inte överentusiastisk över själva boken men ville alltså fästa min uppmärksamhet på den CD som följer med boken.

Allmänt sett kan man väl både ha och mista CDn, som tidsmässigt mycket ojämnt speglar en del av blåsarsymfonikernas, tidigare spårvägsmännens musikkårs musik genom åren. Skivan börjar med en jubileumsfanfar för SLP från 2006 och innehåller en rätt blandad kompott för blåsorkester. Där finns allt från väl modulerade estradkonsertstycken till bondvals à la brunnskorkester, latino så väl som symfoniskt material. När jag hör på CDn och fritt associerar, tycker jag att något låter som taget ur en gammal musik- och dansfilm (”Teaterouvertyr”), annat som ouvertyren till något lättare stycke på operan (”Tutta Grazia”). Ofta låter det lite festligt (Siegfried Naumanns ”Marcia a Montecelio”).

Men det som verkligen gör den här CDn värd att ha är de båda inspelningarna från 1932.

”Internationalen” har schwung i blåset; dessutom exekveras första och sista strofen (de vanliga) av en manskör.

L’Internationale

Fransk originaltext: Eugène Pottier, 1871
Musik: Pierre Degeyter, 1888

Det franska originalet till ”Internationalen” skrevs i samband med Pariskommunens fall 1871 av Eugène Pottier (1816-1887), ursprungligen som en dikt. Pottier hade varit aktiv i Pariskommunen och tvingades fly till England och USA men kunde efter det att amnesti hade utfärdats 1880 återvända till hemlandet.

Hans revolutionära dikter, ”Chants Révolutionnaires” (Revolutionära sånger) utgavs 1887, strax före Pottiers död. I denna samling ingick ”Chant de la lutte” (Stridens sång), som senare, efter det att den hade tonsatts, kom att bli känd som ”Internationalen”.

Pierre Degeyter (1848-1932), som var formsnickare i Lille och var verksam i arbetarsångarföreningen Arbetarnas lyra, tonsatte dikten 1888. (Tonsättningen tillskrevs länge och felaktigt hans bror Adolphe.) Efter tonsättningen döptes den till ”Internationalen” och blev arbetarrörelsens främsta kampsång i land efter land.

Att den kom att bli känd som ”Internationalen” är ingen slump. Pottiers text återger centrala marxistiska tankegångar från första internationalens berömda upprop, ”Inauguraladressen”, från dess program samt från Karl Marx och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet” från 1848.

Debout, les damnés de la terre.
Debout, les forçats de la faim!
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la fin.
Du passé, faisons tabla rase.
Foules esclaves, debout, debout.
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout!

C’est la lutte finale,
Groupons-nous et demain,
L’Internationale,
Sera le genre humain.
Cest la lutte finale,
Groupons-nous et demain,
L’Internationale,
Sera le genre humain.

Il n’est pas de sauveur suprême:
Ni Dieu, ni César, ni tribun;
Producteurs, sauvons-nous mêmes!
Décrétons le salut commun!
Pour que le voleur rende gorge,
Pour sauver l’esprit du chacot,
Soufflons nous-mêmes notre forge,
Battons le fer quand il est chaud!

C’est la lutte finale…

L’Etat comprime et la loi triche,
L’impôt saigne le malheureux,
Nul devoir ne s’impose au riche,
Le droit du pauvre est un mot creux.
C’est assez languir en tutelle,
L’egalité veut d’autres lois:
”Pas de droits sans devoirs, dit-elle,
Egaux, pas de devoirs sans droits!”

C’est la lutte finale…

Hideux dans leur apothéose,
Les rois de la mine et du rail
Ont-ils jamais fait autre chose
Que dévaliser le travail?
Dans les coffres-forts de la bande
Ce qu’il a créé s’est fondu;
En décrétant qu’on le lui rende
Le peuple ne veut que son dû.

C’est la lutte finale…

Les rois nous soûlaient de fumées,
Paix entre nous, guerre aux tyrans!
Appliquons la grève aux armées,
Crosse en l’air et rompons les rangs!
S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux.

C’est la lutte finale…

Ouvriers, paysans nous sommes
Le grand parti des travailleurs;
La terre n’appartient qu’aux hommes,
L’oisif ira loger ailleurs.
Combien de nos chairs se repaissent?
Mais si les corbeaux, les vautours,
Un de ces matins disparaissent,
Le soleil brillera pour toujorus!

C’est la lutte finale…

Internationalen

Svensk text: Henrik Menander, 1902; femte strofen i översättning av Elon Lindström och Sten Sjöberg
Fransk originaltext: Eugène Pottier, skriven 1871, publicerad 1887 (”Chant de la lutte”)
Musik: Pierre Degeyter, 1888 (”L’Internationale”)

Henrik Menander (1853-1917) var ursprungligen korkskärare, sedermera journalist i August Palms Folkviljan och i Axel Danielssons Arbetet. Han var fackligt verksam och valdes bland annat till suppleant för LO-ordföranden Fredrik Sterky vid LOs konstituerande kongress 1898. Till arbetarrörelsens kampsånger har han också bidragit med texten till ”Arbetets söner”.

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från allt vi intet vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld vill vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med sening arm och kraftig hand.

Upp till kamp…

I sin förgudning avskyvärda
månn´ guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp…

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp…

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp…

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Upp till kamp…

Det har under årtiondenas lopp gjorts en del försök att skriva en bättre text till ”Internationalen” än Henrik Menanders från 1902. Här är ett försök:

Internationalen

Svensk text: Sven Backlund och John Berg, 1932

Jean Almfeldt berättar i ”Sommardagar i Brunnsvik” i Studiekamraten nummer 22 1932, sidan 467, om att Sven Backlund sommaren 1932 höll ett fängslande föredrag om Socialistiska internationalen och dess uppgift och att åhörarna då sjöng följande text av Sven Backlund och John Berg.

Upp, världens alla proletärer,
som fjättras än av hungerns lag!
Förnuft och helig vilja bär er
fram till kampens segerdag.
Lös din tanke, i det gamla bunden,
du som trälar, res dig fri!
Vår värld skall skapas ny från grunden,
från intet allt vi skola bli.

Upp till kamp, hör signalen
till vår strid, ty du vet,
att Internationalen
skall bli en mänsklighet.
Upp till kamp, hör signalen
till vår strid, ty du vet,
att Internationalen
skall bli en mänsklighet.

I min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns Henrik Menanders respektive Sven Backlunds och John Bergs översättningar plus sångingresser, noter och ackord. Den femte, av Menander inte översatta strofen, finns översatt av Elon Lindström och Sten Sjöberg; den har här hämtats ur Rune Nordins och Kjersti Bosdotters ”Så stiger en sång. Kamp- och frihetssånger under hundra år” (Tidens förlag, 1987). När jag sammanställde ”Upp till kamp!”, var en av mina källor Sten Sjöbergs ”Internationalen – Pottier, Degeyter och Menander” på sidorna 13-25 i ”Notiser från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Årsbok årgång 42”, 1968.

Några andra inspelningar av ”Internationalen”:

Arbeidernes oplysningsforbund i Norge: ”Sleggene synger” (LP, AOFS 1101, 1974) – ”Internasjonalen” i norsk översättning av Olav Kringen.

Sånggrupperna Arbetets söner och döttrar samt Västra Söders sånggrupp plus blåsorkestern Röda stjärnan: ”Kampsånger för frihet och socialism” (Oktober LP OSLP 503, 1973).

Ani DiFranco, Utah Phillips & his Mensabilly Band: ”Fellow Workers” (Righteous Babe Records / Cooking Vinyl, CD, COOK 182, 1999) – en popig, mycket hörvärd instrumentalversion.

Eskil Eckert Lundin med orkester: ”Röstival. En riv-i-gång med socialdemokraterna” (singel, Socialdemokraterna, PRO 3007, 1968).

Eld & Lågor, sång Birgitta Edström, Lage Jonsson, Ulla Lindberg, Ann-Sofi Löfgren, Patrik Toresson, Margot Wikström och Claes-Göran Moström, även elbas, flöjt Ulf Andersson, trummor Roger Palm, sologitarr Hans Rosén och piano och dragspel Kjell Öhman: ”Mot ljuset” (a disc, LP, BS 780317, 1978).

Helsingin Työväenyhdistyksen Soittokunta på CDn ”Työväen lauluja – Veljiksi kaikki” (Fazer Records 0930-18770-2, 1997).

Helsingin Työväenyhdistyksen Soittokunta: ”Taistojen tiellä” (LP, Scandia SLP 536, 1970)

The Latin Kings på CDn ”Trots” (Satellite Records SAT 008, 2004).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1981 med Göran Fristorp, Carl-Gustaf Lindstedt, Ann Kristin Hedmark, medlemmar ur Radiosymfonikerna, Leif Strands kammarkör och Arne Domnerus nontett: ”Arbete och gemenskap” (a disc, LP, BS 810607, 1981).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1985: Anders Fristorp (tillsammans med Evabritt Strandberg, Tor Isedal, Leif Strands kammarkör, Spårvägsmännens musikkår, Stefan Nilsson med flera: ”Historien om vägen” (Herzog & Budtz, LP, H & B 1001, 1985).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1973: ”Hör en susande vind” (Grammofon AB Electra, LP, 40-1, 1873), en melodikavalkad av kamp- och arbetarsånger med Monica Nielsen, Bertil Nordström, Stig Ring med Doremikören, Lasse Bagges trio, medlemmar av Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Eskil Eckert Lundin.

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1977: ”Om frihet, om kamp” (a disc, LP, BS 770911, 1977), med Jan Malmsjö, Arja Saijonmaa, Håkan Serner, Musikhögskolans kammarkör och en ensemble ur Stockholms filharmoniker under ledning av Gunnar Hahn.

Ryska arméns sångkör, Sovjetakademins kör och Radio Moskvas kör och orkester: ”Chants révolutionnaires” (Musidisc LP CV 949, 1968).

Bande e coro di Salmaggiore Terme: ”Avanti Popolo Alla Riscossa. Antologia della canzone socialista in Italia” (I Dischi del Sole, mini-LP, DS 158/60/CL).

Pete Seeger: ”Singalong Sanders Theatre, 1980” (Smithsonian Folkways, dubbel-CD, SF 40027/8, 1991) – Seeger introducerar sången på engelska och sjunger den på franska men gör kortöversättningar på engelska mellan några av stroferna.

Socialdemokraternas partikongress 1975 unisont till Arne Domnerus sextett: ”Vårt vapen heter solidaritet” (Brevskolan för Socialdemokraterna, LP, SAP 27975, 1975).

Socialdemokratin 1889-1979, jubileumsskiva (dubbel-LP): ”Till seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen”. Berättare: Gunnar Sträng. I redaktionen bland andra Enn Kokk (a disc BS 790304, 1979). ”Internationalen” framförs av gruppen Eld & lågor.

Stockholms spårvägars musikkår: ”1 maj 1967: Appell från socialdemokratiska partistyrelsen”, med tal av Tage Erlander, Arne Geijer och Sten Andersson (singel, Pogo produktion, 1967).

Finn Zetterholm, Narren, Oktober, Jan Hammarlund, Marie Selander & Klasskamraterna: ”Arbetarkampen & avtalsrörelsen” (Organisationskommittén för arbetarkonferensen Arbetarkampen och avtalsrörelsen, LP, AKLP 01, 1974).

Sigurd Ågren med orkester och kör (solister Per Myrberg och Ulla Sjöblom): ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo, dubbel-LP, 102-103, 1976) – en instrumentalversion och en version med orkester och kör.

”Det unga gardet” är i inspelningen från 1932 med Stockholms Spårvägsmäns Musikkår och manskör välgjord även den: har rask takt, görs inte släpigt.

Lied der Jugend

Tysk text: Heinrich Eildermann, 1907
Musik: tysk trad (”Zu Mantua”

Sången skrevs 1907 av den tyske socialdemokraten Heinrich Arnulf Eildermann; han skrev den under pseudonymen Heinrich Arnulf. I det efterkrigstida Västtyskland var den känd under namnet ”Dem Morgenrot entgegen”.

Den är skriven till melodin av en gammal tysk studentvisa, ”Zu Mantua”. Melodin är sannolikt densamma som har använts för en annan gammal arbetarsång, ”Arbetsmannen”, vars melodi ömsom anges vara ”Zu Mantua in Banden”, ömsom anges vara hämtad ur Karl Immermanns skådespel ”Andreas Hofer”. Texterna går mycket riktigt att sjunga till varandras snarlika melodier.

Dem Morgenrot entgegen,
ihr Kampfgenossen all!
Bald siegt ihr allerwegen,
bald weicht de Feinde Wall!
Mit Macht heran und haltet Schritt!
Arbeiterjugend, will sie mit?

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Wir haben selbst erfahren
der Arbeit Frongewalt
in düstren Kinderjahren
und wurden früh schon alt.
Sie hat an unserm Fuss geklirrt.
die Kette, die nur schwerer wird.

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Die Arbeit kann uns lehren
und lehrte uns die Kraft,
den Reichtum zu vermehren,
der unsre Armut schafft.
Nun wird die Kraft, von uns erkannt,
die starke Waffe unsrer Hand!

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Wir reichen euch die Hände,
Genossen all, zum Bund!
Des Kampfes sei kein Ende,
eh´ nicht im weiten Rund
der Arbeit freies Volk gesiegt
und jeder Feind am Boden liegt.

Vorvärts, du junge Garde
des Proletariats!
Vorvärts, du junge Garde
des Proletariats!

Carl Boströms svenska översättning togs in i 1927 års upplaga av ”Tidens sångbok”:

Det unga gardet

Mot morgonrodnan tåga
vi fram i kampglad takt,
och våra hjärtan låga.
Till strids mot mörkmäns makt!
Vi vandra fram i täta led.
Arbetarungdom, går du med?

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

Vår barndoms dystra minnen
av fädrens slaveri
ha stålsatt våra sinnen.
Så strida även vi!
För frihet kämpa alla med,
för frihet, broderskap och fred.

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

I dagens id och tunga
för våra herrars väl
vi lärt oss trotsigt sjunga:
Ej mer är någon träl!
Så ligger i vår egen hand
att bygga lyckans ljusa land.

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

Så mötas våra händer
kamrater i förbund.
Till strids i alla länder,
till strids kring jordens rund!
När nöden mer ej råda får
vi fira folkens röda vår.

Framåt du unga garde,
av proletariat!
Framåt du unga garde,
av proletariat!

Även i det här fallet finns svensk text och tysk originaltext plus noter, ackord och ingress i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

”Det unga gardet” finns också i dessa inspelningar:

Arbeidernes oplysningsforbund i Norden: ”Nordiske arbejdersanger. Nordiska arbetarsånger. Pohjoismaisia työväenlauluja. Nordiske arbeidersanger” (LP, AOFS 1102, 1975) – en finsk version, ”Nuori kaartti”.

Sånggrupperna Arbetets söner och döttrar samt Västra Söders sånggrupp plus blåsorkestern Röda stjärnan: ”Kampsånger för frihet och socialism” (Oktober LP OSLP 503, 1973).

Reijo Frank på CDn ”Työväen lauluja – Veljiksi kaikki” (Fazer Records 0930-18770-2, 1997) – på finska heter sången ”Nuori kaartti”.

Monica Nielsen, Tommy Körberg, ABFs kammarkör samt Georg Riedel, arrangemang, kontrabas, piano och percussion, Rune Gustafsson, akustisk gitarr, Egil Johansen, trummor, pukor och percussion, Björn J:son Lindh, piano, flöjt, clavinett och elpiano, Weine Renliden, trumpet, Janne Schaffer, akustisk gitarr, med flera musiker: ”…med hjärtat fyllt av trots. Arbetarrörelsens kampsånger” (a disc, LP, 770314, 1978).

Unga Gardet och Röda Kapellet: EP med bland annat ”Det unga gardet” (Arbetarkultur AKEP-01, 1973).

Sigurd Ågren med orkester och kör (solister Per Myrberg och Ulla Sjöblom): ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo, dubbel-LP, 102-103, 1976) – kör och orkester samt båda solisterna.

Sigurd Ågren, piano och dragspel, Lennart Wenström-Lekare, violin, Walther Årlind, bas, Hans Muthas, dragspel, och Sture Englund, trummor: ”Musik i Folkets hus” (Pogo, LP, PPLP 110, 1977).

Danielsson & Danielsson

Till mina vanor hör att dagligen läsa kvällstidningarna. Nå, läsa och läsa. Oftast blir det bara kultursidorna och serierna. Någon enstaka gång överraskar ledarsidorna med att innehålla något intressant.

Vad som finns däremellan och på ettan blir allt mer vämjeligt och är dessutom förpackat i en vulgär layout.

Det jag de senaste dagarna har tagit del av i fråga om Kikki Danielsson har gjort mig direkt illamående. Först hängs hon ut, i Aftonbladet mer tydligt än i Expressen, som en hopplös, ständigt återfallande alkoholist. Sen får hon gråta ut om värk, nerver och tabletter.

Varför behöver vi få ingående skildringar av denna tragedi – ser kvällstidningsredaktörerna oss som hyenor? Vad den här människan behöver är att bli hjälpt, inte stjälpt.

Kikki Danielssons musik är inte min. Men som medmänniska känner jag för henne. Finns det inga medmänniskor på Aftonbladet eller Expressen?

Inte heller en annan Danielsson, Lars, hör till mina personliga favoriter. Vi har träffats. Men politiskt stretar vi – i till exempel europafrågorna – åt olika håll.

Det hindrar inte, att jag vid det här laget mest tycker synd om karln: Jag förstår hans förtvivlan, när Aftonbladet med krigsrubriker stämplar honom som lögnare.

Hetsen mot Danielsson är numera bara grotesk. Finns det verkligen någon förnuftig och balanserad människa, som tror att allting runt tsunamin hade blivit helt annorlunda, om det i stället hade suttit någon borgerlig Danielsson i statsrådsberedningen den där juldagen, ens om Lars Danielsson (s) hade fått bättre kunskap om katastrofens vidd lite tidigare?

Lars Danielsson är redan stämplad, straffad och utstött.

Börja för helvete inte reprisera hela den här farsen, eller kanske snarare tragedin, ett varv till!

När livet stjäl tid från bloggandet

Jag har åter igen haft en sån där period, då mycket händer på kort tid. Det har inte blivit så mycket bloggat med andra ord. Å andra sidan: vad skulle man blogga om, om man inte drabbades också av det där andra livet?

I torsdags vikarierade jag som (s)-representant för Peter Gustavsson (som har varit på World Social Forum i Kenya) vid en dialog mellan kulturnämnden och kommunalråden i Uppsala, både de från den nya högermajoriteten och de från den röd-gröna oppositionen. Nye kulturnämndsordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och jag uppträdde på det hela taget enigt: Den nya majoriteten har i allt väsentligt tagit över de förslag, som fanns redan när vår sida hade majoritet. (Om sen pengarna kommer att räcka till allt den nya majoriteten utlovar återstår att se. Men verbalt är vi ense.)

Min partivän Lena Hartwig testade mot slutet av mötet Jan-Erik Wikström på hans syn på den så kallade utmanarrätt den nya högermajoriteten i Stadshuset har proklamerat och som i princip gäller också kulturområdet, till exempel bibliotek och teatrar. Jan-Erik visade ganska tydligt, att han för egen del inte trodde på principens tillämplighet på just kulturområdet. Han sa ungefär: Naturligtvis kan någon komma och säga, att jag kan sköta ett bibliotek billigare och bättre än kommunen. Men när Åre kommun under min tid som kulturminister ville privatisera biblioteken, avrådde jag. Och den som, trots detta, tilläts ta över biblioteken i Åre, hamnade ju sen i kurran.

Till detta hade ingen borgerlig, varken något kommunalråd eller någon företrädare för den blå sidan i kulturnämnden, något att tillägga.

Efter sammanträdet var jag inne på Lundequistska bokhandeln, Akademibokhandeln här i Uppsala, och köpte ett exemplar av Claes Arvidssons polemiska biografi ”Olof Palme Med verkligheten som fiende”. Jag kollade och såg, att det fanns fem referenser till mig och mina böcker i den. När jag nyligen träffade Barbro Hedvall från DNs ledarsida – Barbro hade då just recenserat boken i Svenska Dagbladet, där Arvidsson arbetar – var hon mer negativ mot boken, än hon hade varit i recensionen. Men jag ska förstås läsa boken.

På kvällen var Birgitta och jag av landshövding Anders Björck bjudna på middag på Uppsala slott. Det var dags för den årliga hedersupplänningemiddagen. Av hedersupplänningarna deltog vid det här tillfället min hustru, Stig Strömholm, Lasse Åberg, Ingegerd Troedsson, Hans Dalborg, Owe Thörnqvist, Hans Alsén och Elsie Johansson. Också make/maka/sambo inbjuds att vara med.

Årets hedersupplänning blev Knut Knutsson, känd från TVs ”Antikrundan” och för sina bravader i Uppsala auktionskammare. Om den berömda Rubens-auktionen (och annat liknande) berättade han livfullt vid vårt bord; han förde värdinnan, Py-Lotte Björck till bordet. Själv bidrog jag under kvällen med följande auktionshistoria, som jag upplevde vid en klockstapelsauktion i Öregrund för nu rätt länge sen:

Inte så långt från Öregrund har Jan Guillou ett hus. Den här gången deltog han i auktionen vid Klockstapeln och började – som den jägare han är – att bjuda på ett par vättar. Det skulle han inte ha gjort – alla kände ju igen Jan Guillou. Bland dessa alla fanns en farbror, som gav sig fan på att klå Jan Guillou på de där vättarna, till snart sagt vilket pris som helst. Jan Guillou insåg snart, att farbrorn skulle bjuda över, vad han än bjöd, och la därför av. Farbrorn fick sina vättar. Visserligen till ett mycket för högt pris – men han hade ju fått en historia att berätta under resten av sitt liv.

Till middags bjöds som förrätt kantarellsoppa med västerbottenstänger plus Tio Pepe Fino, som huvudrätt pocherat ankbröst med ugnsrostad örtpotatis samt portvinssås plus Penfolds Thomas Hyland Shiraz och som efterrätt citroncheesecake med kardemummabotten, serverad med fruktsallad, plus Saint John Madeira. Av efterrätten tog jag, av kända skäl, bara lite av fruktsalladen.

Vid kaffet och avecen hamnade jag bredvid min gamla vän Elsie Johansson. Vi pratade, åter igen, om våra arbetarklasserfarenheter, också – därtill inspirerade av Knutsson – om tingen i våra hem. Det visade sig dessutom, att Elsie förra året hade sökt sommarställe att hyra i Öregrund, dock utan att hitta något lämpligt. Vi kom fram till att vi skulle kunna umgås lite oftare, om hon också hittar något i Öregrund. (Hon vill hyra, om nu någon skulle ha ett tips.)

På fredag morgon mötte jag Birgitta utanför Ticket på Östra Ågatan; Birgitta hade redan varit där och recognoscerat, och vi hade kommit fram till vad vi ville – nu handlade det om att göra en beställning. Vi ska avsluta vårt sjuttioårsfirande (och sommarvistelsen i Öregrund) med att i slutet av september och ett par veckor in i oktober åka söderut. Till Italien, Till Sorrento närmare bestämt. Birgittas SAS-poäng räcker till att klara kostnaden för flygresan. Med hjälp av damen på Ticket hittade vi ett lugnt och bra och någorlunda centralt beläget hotell. Från Sorrento ska vi sen göra ett antal utflykter: till Capri, till Neapel, till Ischia, till Vesuvius. Jag kan inte nog tacka min hustru för att det här blir av – det är hon som är familjens ledande projektmakare.

Som motvikt mot de kommande härligheterna hjälptes vi sen åt att städa lägenheten. Vi tar alltid var sin halva, men vilken halva det är skiftar från gång till gång.

Lördag förmiddag ägnar jag alltid åt melodikrysset. Veckans omgång har jag redan skrivit om.

Så snart resultatet var inskrivet på bloggen, gick jag över till barnbarnen, Viggo och Klara, dit Birgitta redan hade gått i förväg: barnens föräldrar, Kerstin och Bo, behövde lite fri tid för att kunna gå på bio.

Fast på väg till deras hus stannade jag till vid Konsum: gick in och köpte röda tulpaner att ha med mig. Tulpaner är så härliga att ha hemma så här års. Förr när jag jobbade i Stockholm, gick jag alltid, på vägen till tåget på fredag kväll, till Hötorget och köpte några buketter tulpaner med mig hem till Birgitta. Vi har fortsatt med den här vinterseden även som pensionärer, fast numera beror det på vems tur det är att handla och laga fredagsmaten vem som köper tulpanerna: en bukett till köksbordet, en bukett till vardagsrummet och en bukett till matsalen.

Det är vid det här laget inget problem förknippat med att mamma och pappa går hemifrån: Viggo och Klara accepterar, och mer än så törs jag säga, mormor och morfar som barnvakter. Vi läser för och leker med dem. Medan Birgitta la Klara att sova middag, var Viggo och jag nere i källaren. Man kan numera föra långa samtal med den här fyra och ett halvt-åringen. När också mormor hade kommit ner till oss, byggde vi tunnlar av madrasser, tunnlar som Viggo kröp igenom. Och sen när Klara hade sovit färdigt, lekte hon mycket med morfar: lät till exempel Viggos plastkrokodil bita honom i näsan och i fingret, och när morfar ropade AJ!, kiknade hon av skratt.

Sen gick vi hem, och jag lagade middag: kycklinglår med egenkomponerad mexikansk kryddning och med tex-mex-tillbehör och lite grekiskt stuk (fårost). Jag törs säga, att det blev gott.

Kvällen avslutades framför TVn, med den första melodifestivaluttagningen – man måste ju vårda sina melodikrysskunskaper! Dess värre somnade jag efter två låtar. Om det ska skyllas på låtarna eller cognacen eller bådadera låter jag vara osagt. Men jag vaknade vid sammanräkningen, så jag vet vilka låtar som gick vidare.

Själv tyckte jag att programledaren Kristian Luuk, en annan estländare, var bättre än sångarna och sångerna.

Melodikrysset nr 5 2007

Dagens melodikryss hade jag stort besvär med innan jag – tror jag – fick ut det.

Vi kan starta med det som jag klarade med hjälp av egen kunskap.

I Bellman-potpurriet ingick öl och vin.

Vi hörde signaturen till den legendariske Leif ”Smokerings” Anderssons jazzprogram ”Smokekrings”, som skulle ge restprodukten aska.

Rätt namn ur ”Mio min Mio” skulle förstås bli Mio.

Det var likaledes lätt att identifiera Sune Mangs´ röst i ”Lite gladare om jag får be”.

Bruce Springsteens ”Born in the USA” skulle ge USA plus dess folktätaste stad, New York, förkortad NY.

Med lite ledbokstäver var det inte heller svårt att lista ut, att ”Härlig är jorden”, spelad à la Mozart, skulle leda tankarna till trixande med noter.

Resten hade jag större problem med.

Ledbokstäverna tydde på att den som sjöng ”Afton på Solvik” var Ewa Roos – vilket också visade sig vara helt korrekt, när jag googlade.

Inte heller hade jag tidigare hört Helen Sjöholm sjunga ”Tobakshandlarvisa”, men eftersom det var hon som sjöng, måste orkesterledaren heta Benny Andersson.

Visst har jag hört Nana Mouskouri i ”Only Love”, men aldrig har jag sett TV-serien ”Mistrals dotter”, där den är signatur.

Markus Fagervall, han med ”Everything Changes”, har jag över huvud taget aldrig hört talas om. Idol har jag hört talas om men aldrig sett.

Factory måste jag också googla på, varvid jag fann ”Efter plugget”, som här skulle översättas till skolan.

Elin Lanto har jag åtminstone läst om, närmare bestämt inför årets upplaga av Melodifestivalen. Jag tror mig till och med ha läst – i Upsala Nya Tidning, gissar jag – att hon kommer från enköpingstrakten. Men det var ledbokstäverna som ledde mig till förnamnet; ”I Can Do It” kan jag inte påminna mig, att jag har hört.

Ja, det var väl alltihop. Kanske är det rent av rätt, trots de luckor jag ovan har redovisat i mitt musikvetande.

***

Har Google lockat dig hit i jakten på rätt svar i senaste melodikrysset, föreslår jag att du i stället klickar på Blog ovan, alternativt går direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Povel Ramel: De bästa av Povels mångsidor

Som ett barn av den svenska efterkrigstiden har jag förstås en binge Povel Ramel-skivor i mina samlingar: LP, CD och någon box.

Nu har det kommit en ny box om fem CD med mycket av det bästa av det Povel har skrivit och sjungit in mellan 1944 och 2002: ”De bästa av Povels mångsidor” (Knäppupp/Universal Music 985 341-8, 2006″. Underrubriken ”Karamelodier i kategorier” ställer jag mig dock lite frågande till; temata för de fem CDna – ”kategorierna” – är i flera fall en smula svävande. Men strunt i det – urvalet är gott nog.

***

Den första CDn är betitlad ”Livat i holken. Povel – muntratören”.

Eftersom jag, när jag skaffade boxen, hade väntat mig ett mer kronologiskt urval och första CDn inleds med en tidig povelklassiker, ”Tjo vad det var livat i holken”, blir jag först överraskad av att den version man har valt är inspelad så sent som 1991. Men den här versionen, med sitt lätta reggaestuk, är faktiskt bra!

”Tjo vad det var livat i holken” och nästa låt, ”Johanssons boogie-woogie-vals”, tillkommen 1944, är för mig evigt förknippade med verandan i Juniskär, där vi lyssnade på dem på grabbarna Nordins vevgrammofon. Den som skaffade dem var min något äldre, nu döda kusin Kreete, som tillbringade några semesterveckor hos oss. Hon hade råkat krascha några av nordinarnas stenkakor och köpte, till allas stora förnöjelse, som ersättning de här ramellåtarna. Med dem kom vi i kontakt med Povel Ramels märkliga, flugiga och tungvrickande humor, i det senare fallet också med den kamp mellan musikstilar – gammaldans och boogie woogie – som var så utmärkande för tiden.

En höjdare i alla avseenden är ”Titta det snöar” från 1951. Den introducerades genom radion och Föreningen För Flugighetens Främjande (FFFF), i vilken utöver Povel också Brita Borg och Martin Ljung ingick.

Inte bara ”Titta det snöar” utan också till exempel ”Släkthuset” från 1955 och den suveräna ”Sorglösa brunn” från 1957 illustrerar ett återkommande tema i Povels låtskrivande, borgerlighetens övre skikt (som han ju själv kom ifrån). Mig gav livet på ”Sorglösa brunn” associationer till pensionatet, den forna sågverksvillan, i Juniskär, dit jag dagligen släpade mat och mjölk från Berglunds handelsbod – för vilket jag av pensionatsgästerna belönades med öknamnet Dramaten.

Närmare 1950-talsverkligheten ligger den för tiden djärva glädjeyttringen över att slippa frun och hennes hemska familj, ”Din njugge far och din snörpiga mamma”, och ”Är det nån som har en våning åt mig?”, en klagosång över lyhördhet och 1950-talets speciella gissel, bostadsbrisen (låten dock här i en version från 1991).

Två pangnummer är ”Har ni hört den förut? (1961), där Povel tillsammans med Gunwer Bergkvist och Brita Borg sjunger av honom tonsatta mer eller mindre dåliga historier, och så ”Jag diggar dig!”, där Povel tillsammans med Wenche Myhre exekverar något som måste karaktäriseras som tidig (1974) rap.

Sist en riktig höjdare: ”Birth of the Gammaldans” från 1967. Här har Povel applicerat de mångskiftande försöken att kartlägga jazzens rötter på den svenska gammaldansen. Han staplar nationella myter i ord och med landskaps- och naturanknytning och ger dem kongenial musikalisk uppbackning. Det blir ett fantastiskt panorama, 7:45 långt, mycket fyndigt och roligt – och så betagande!

***

Nästa CD heter ”Jumpy Session Party. Povel – jazzmakaren”. Ämnet är centralt: Det är väl känt, att Povel i unga år drogs till jazzen, också att hans hjärta har fortsatt att klappa för jazzen, särskilt för dixieland och annan gladjazz. Men även för blues.

Allt på den här CDn är inte guldkorn. Det gäller till exempel inte inspelningarna från 1996, dock med undantag för ”Den busiga basunen” som har lånat melodin från ”Jazz Me Blues”.

Tolka inte detta som att jag generellt är kritiskt mot sena inspelningar. Bra jazz finns här från så sen tid som 2002: ”Droppen från New Orleans”, där Povel kompas av en av Uppsalas jazzstorheter, Ulf Johansson Werle, med band.

Men det är också roligt att lyssna på vad Povel åstadkom i jazzväg i unga dar. Ett exempel, från 1945, är ”Tack, tack, tack”, som pendlar mellan tidens bondjazz (Allan Johansson på vibrafon och dragspel) och the real thing (Carl-Henrik Norin på tenorsax).

En lätt jazzig bagatell, som mest lever på texten, är ”Komissarie Larsen” från 1954.

Inte heller skulle det bli jazz av ”Van att få som jag vill” från 1957, om det inte vore för Ove Linds klarinett- och Bengt Hallbergs pianospel.

Mer jazzig än den var från början är 1991 års version med Povel, uppbackad av Dompans band, av ”Vårt eget Blue Hawaii”. Vad yngre läsare/lyssnare ska veta är att det under perioden efter andra världskriget gick en våg av hawaiimusik över Sverige, ofta exekverad av en man som hette Yngve Stoor.

Sen finns också några av de riktiga höjdarna i Povels låtmakar-, revyartist- och skivartistkarriär med på den här CDn.

En av de oförlikneligt stora är ”The Gräsänkling Blues”. Här har Povel verkligen blueskänsla i sitt pianospel. Och texten är suverän:

”Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen
och min Elsa höll mej fången i ett stadigt grepp.
Hon sa jag skulle inte glömma de å de å de å de å de
och så sa tåget tut och gick och jag sa `Släpp!´,
och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra:
Mata fiskarna, vattna cissusen. Häpp! Häpp! Häpp!

Jag ska köpa nya fiskar, ty dom gamla har tatt slut,
och jag själv är lika vissen såsom cissusen ser ut,
oh, hå, hå, hå, hå, o-ho!
Jag mår inte riktigt bra, ida!
Den vecka som har gått har trotsat all kalkyl,
och allt som finns i huset är kapsyl och magnecyl.”

Ytterligare en av Povels höjdare, i en snarast parodierande jazzstil, är den av Brita Borg exekverade revylåten från 1957, ”Fat Mammy Brown”.

Absolut värd att nämna i sammanhanget är vidare ”The Big Juleblues” från 1952 – den som slutar med ”Nu är det jul igen” – där Povel Ramel sjunger duett med Alice Babs.

En låt till på den här CDn skulle jag vilja nämna, ”Min högra hand” från 1971. Den visar vilken skicklig pianist Povel också är.

***

Den tredje CDn i den här boxen har getts titeln ”Håll musiken igång. Povel – låtbyggaren”.

Den röda tråd jag hittar här är att det ofta rör sig om komplicerade kompositioner, i arrangemang för orkester, med kvinnor som sjunger i par med Povel, ibland solo. De här låtarna har gärna en romantisk grundton, både när det gäller text och musik.

Det här draget finns tidigt i Povels musik. Ett tidigt (och hyggligt) exempel är duetten från 1954 med Mari Ade i ”Följ mej bortåt vägen”. Ett annat tidigt (men mindre bra) exempel är ”Varför är Louise så blyg?” från 1955 med Brita Borg och Flickery Flies.

Och att det inte alltid blev så bra senare heller kan exemplifieras med Margaretha Krook och Anders Eljas orkester i ”Mognadens process” från 1989.

Däremellan finns ett stort antal floppar i just den här genren, tyvärr exponerade även på den här CDn. Några låtar som Povel gjorde tillsammans med Wenche Myhre i ”Pow Show” 1 och 2 (1970 respektive 1982) kan tjäna som exempel: de låter som romantisk muzak.

Men här finns härliga nummer också.

Ett sådant är den långa (9:22), tempovarierade och roliga ”Håll musiken i gång”, som Povel skrev för Monica Zetterlund. Från samma år, 1967, härstammar också Monicas underbara insjungning av ”Den sista jäntan”, som Povel skrev åt henne på hemsnickrad värmländska – som Monica genast förvandlade till något mer idiomatiskt.

En annan lyckad låt i den här genren är den charmiga ”Tänk dej en strut karameller” från 1959, pianolektionen ur ”Funny Boy”, där Povels och Gunwer Bergkvists röster flyter in i varandra och kring varandra.

Och så finns här ytterligare två höjdare.

Dels ”Underbart är kort”, här i en sen version (från 1991) med Povel till Anders Eljas orkester – det som lyfter den här inspelningen är Red Mitchells jazziga kontrabas.

Dels, och framför allt, ”Ta av dej skorna” från 1965. Povel sjunger tillsammans med Gals and Pals – Ulla Hallin, Pia Lang, Kerstin Bagge, Lasse Bagge, Svante Thuresson och Gillis Broman; jag har för evigt minnen förknippade med Lasse Bagge & co från socialdemokratiska valturnéer kring decennieskiftet 1960-tal/1970-tal – till Bengt Hallbergs orkester.

”Ta av dej skorna” är en av de allra bästa låtarna i Povel Ramels repertoar – omdömet gäller både musiken och texten. Dock måste man nämna, att större delen av texten, bland annat de verser jag nedan citerar, har skrivits av Beppe Wolgers; de gjorde en revy tillsammans. Här har Wolgers fjärmat sig från genrens romantiska fernissa; texten är både fantasifull och konkret. Så här kan kärlek vara:

Ӏpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen faller från trän.
Själv jag lever så sorglöst skolöst fast timmen verkar sen!
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny…

Underbart att ha hustru, för hon finns hos mej varje dag.
Vi kan älska närhelst vi vill, så ljuvligt och praktiskt!
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dej barn – det är väl fantastiskt!

Ta av dej skorna, ta av dej skorna, ta av dej skorna, oh, oh, oh.”

***

Frågan är om inte den fjärde CDn, ”Tvålar, corkar och kokosnötter. Povel – bearbetaren”, är den bästa i boxen. Dess signum är stilparodier och inlånta melodier med ny text av Povel Ramel.

Den inleds med ”Var är tvålen?” ur filmen ”Ratataa” från 1956. Här åstadkommer Povel tillsammans med Martin Ljung, Tosse Bark, Oscar Rundqvist och Allan Johansson en träffsäker imitation av tidens mycket populära amerikanska sånggrupper som The Delta Rythm Boys – som jag såg och hörde vid en midsommarfest i Juniskär – och Golden Gate-kvartetten; den svenska gruppen kallar sig för övrigt The Tvålen Gate Qartett.

Nästa låt går heller inte av för hackor: ”Balladen om Eugen Cork”. Den här balladen, med sin kör som aldrig är med på noterna utan ständigt måste rättas, är en godmodig parodi från 1954 på Evert Taube.

Därefter får man en radioversion från 1950 av den sanslösa ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, där Povel har satt nya ord på en mer ekivok engelskspråkig förlaga. Den här sången lyssnade vi också på tillsammans med kusin Kreete och bröderna Nordin på verandan i min barndoms Juniskär.

Också ”Den gamla vaktparaden”, inspelad 1951 med bland andra Bibi Johns, hörde, med sin parodi på marschmusik av typen ”Alte Kameraden”, till min tidiga ungdoms favoriter.

Dårpippi fick man också av ”Småfoglarne”, Povels obetalbara version av ”Mockin´ Bird Hill”.

Det som, tror jag, fångade oss mest i ”Hjalmar och Hulda” från 1956 var övergången från traditionell ballad till jazz.

”Bladbergeri hurra!” gillade jag faktiskt redan när den kom 1957, men jag har börjat uppskatta den ännu mer efter det att jag hade blivit gammal nog för att själv ha upplevt firmafester.

”Grisälven” är en parodi på en av tidens stora schlager, norska ”Nidälven”. Först senare i livet har jag också tänkt tanken, att Povels text, skriven 1949, måste vara en av de riktigt tidiga miljökampsångerna:

Grisälven

Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

I ”Plommon & Beethoven” från 1971 är det Lille Bror Söderlundh respektive ”Vind i seglen” som har försett Povel med musik och inspiration; i ”Rymdraketvalsen” heter inspiratören Fred Winter.

Miljökampsången från 1949 påminner om att Povel Ramel, i och för sig sällan men lika fullt, har en politisk sida.

Ett tydligt exempel är ”The Nej Tack Jump” från kärnkraftsomröstningen 1981. Den kom på en singel från Knäppupp (KN-7002). Jag har den. Och nu alltså även på CD. Jag skulle gärna återge texten, men tyvärr finns den inte i någondera av de två sångböcker med Povel Ramels visor jag äger: ”Lingonben” (Författarförlaget, 1978, ny upplaga Litteraturfrämjandet, 1987) samt ”Tänk dej en strut karameller” (Reuter & Reuter, 1997)

Däremot har jag texten till en annan av Povel Ramels få politiska visor, ”Varför är det ingen is till punschen?”, en rent hjärtskärande skildring av ”den gamla goda tidens” klassamhälle:

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

Den här sången skrev Povel för revyn ”Ryck mig i snäret”, 1964. I en kommentar skriver han i ”Lingonben”:

”Under tvångsomskrivandet av den olyckade norlanderhyllningsrevyn `Ryck mig i snöret´ blev jag till slut så illamående av all kringflytande sekelskiftesnostalgi, att det kändes som en frisk befrielse att få kräka ur sig ovanstående beska drapa. Kanske borde man försätta sig i kväljning lite oftare, rentav – så att det blev tätare mellan uppkasten i sagosoppan!”

Ytterligare två höjdare återstår att nämna från den här skivan; båda brukade jag lyssna på i Curt Fredéns grammofon, när vi en sommar båda bodde i var sitt hyresrum i en lägenhet på Jumkilsgatan i Uppsala.

Den ena är den underbara ”Sommartrivialiteter à la Birger Sjöberg”, den andra är den lika underbara men ännu roligare ”Torstigste bröder (à la Carl Michael Bellman)”, båda från 1961. Ramel är verkligen en mästare på att göra pastischer.

***

Den femte och sista CDn i den här serien, ”Titta jag flyger. Povel – exotikern”, rymmer förvisso några av de bästa låtar Povel har gjort, men det är mer glest mellan dem. Där finns till och med några låtar, vars kvalitet ligger långt under Povels genomsnitt, till exempel ”I Puerto Rico” med Brita Borg 1959. Den geografiska bestämningen i titeln (och i flera andra låtar) leder oss dock till temat för den här CDn: poveltexter om exotiska miljöer.

Redan i inledningen till CDn finns några goda exempel: ”Titta jag flyger” från 1951, ”Flug med till Siam” (om Povels och Susannas egen bröllopsresa) samt, inte minst ”Måste vägen till Curaçau gynga så?” från 1960.

Sen kommer en lång transportsträcka, men den följs av ”Naturbarn”, som mer än väl kompenserar för transportsträckan.

Därefter blir det en lång transportsträcka igen.

Men CDn slutar med två av Povel Ramels paradnummer:

Dels det obetalbara samtalet med den japanske kyparen i ”The Sukiyaki Syndrome” från 1984.

Dels färden till självplågaren i Indien, ”Ittma Hohah” från 1950, som starkt bidrar till att ge Povel Ramel en av tätplatserna i den svenska revyhistorien.

Melodikrysset nr 4 2007

Jag klarade dagens, enligt Eldeman svåra, melodikryss så när som på ett ord, lodrätt 4. Melodin är jag säker på att jag har hört, men jag kom, hur jag än ansträngde mig, inte på titeln. Således inte heller på vad mannen i sångtexten gör i refrängen. Svaret är ett verb i predikatsform, sex bokstäver. Det börjar på v och slutar på ar. Vinkar? Nej jag vågar inte gissa.

/Inte för att jag någonsin sänder in svaret på Melodikrysset, men det är alltid kul att få veta svaret även på det man missar. AnnSofie Leandersson och Anette Törnqvist har påmint mig om att låten jag mindes men inte kom på namnet på är skriven av Mauro Scocco samt att dess huvudperson, Sarah, står utanför Seven Eleven och väntar. Tack!/

Det svåraste i övrigt var att komma på, vem som här sjöng den gamla slagdängan ”Tiotusen röda rosor” – flera har ju gjort det. Men i det här fallet var det, visade ledbokstäverna, Hans Martin (som jag aldrig frivilligt har hört på).

Ledbokstäverna från Martin bekräftade sedan också, att det var Tomas Ledin vi hörde i ”Inte en chans”.

Resten var mer eller mindre lätt.

Vi hörde operasångerskan Malena Ernmans ljuva mezzosopranstämma.

Vi hörde Martin Stenmarck i ”Sjumilakliv”. Martin förekom sålunda två gånger på samma plats i krysset.

Lätt var det att med hjälp av språket hänföra Eurovision Song Contest-låten från 1989 till Danmark och, med hjälp av ledbokstäverna, placera den som nummer tre. Däremot fick jag sen gå till Google för att hitta namnet på sångerskan, Birthe Kjær, och på låten, ”Vi maler byen rød”.

Jag har, motvilligt, sett tecknade versioner av Pippi Långstrump; den här spelade (inte särskilt hörvärda) musiken var hämtad ur ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Och, om vi ska hålla oss kvar i filmsfären: lodrätt 10 skulle bli FE, som är den kemiska beteckningen för järn. På det var jag säker, eftersom båda bokstäverna bekräftades av andra säkra kryssvar. Men ur vilken film var musiken hämtad? Lite googlande visade, att filmen från 1977 med James Mason och James Coburn hette ”Järnkorset” (”Cross of Iron”) – som jag förstås aldrig har sett.

Lättare var det då att komma på namnet på dagens musikal, ”Mamma Mia” och på dagens barn-TV-signatur, som skulle föra tankarna till Drutten och Jena. (I mina journalistkretsar kallades på den tiden Olle Söderlund för Jena och Gunvor Hildén för Drutten.)

Till månen åker man med raketer, vilket illustrerades med ”Fly Me to the Moon”.

”Så gick det till när farfar var ung” skulle här ge bara ”halva släktingen”, det vill säga far.

”Ich Bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt” sjöng en gång den oförlikneliga Marlene Dietrich i filmen ”The Blue Angel”; det är självklart att det finns en bunt Marlene Dietrich i mina skivhyllor. I Zarah Leanders svenska version blev detta ”Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn”.

Och så slutligen ”Snabbköpskassörskan”. Hennes beundrare i sången står gärna i kö framför kassan för att få se henne, om och om igen.

***

Söker du svar på någon fråga i senaste melodikrysset, föreslår jag, att du trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Jan Hammarlund: Röda linjen

Den 18 januari hade Jan Hammarlund releaseparty för sin nya CD ”Röda linjen” (Skördemåne records SCD 07, 2007) i ABF-huset i Stockholm. Jag och Jan har gjort program ihop i ABF-huset (”Ett annat USA är möjligt”), och jag och Birgitta var inbjudna till releasepartyt och den efterföljande konserten. Som väntat var det mängder av människor på vänsterkanten där. Bland dem som jag träffades fanns Lars Ohly, som jag passade på att gratulera på födelsedagen, post festum. Vi känner inte varann närmare, men i det offentliga livet träffas vi då och då. Vi har till och med haft radiodebatt med varandra, om kommunismen; på den tiden framhärdade han fortfarande i att kalla sig kommunist. Sist vi sågs sa han, att han ibland läser min blogg.

Jag nämner det här för att lite grann ringa in Jan Hammarlunds publik: sossar och vänsterpartister, aktivister i olika vänsterrörelser. När Jan under konserten sjöng ”Arbetarhjälten i tunnelbanan”, en sång om den av SL sparkade ordföranden i SEKO-klubben 119, Per Johansson, spanade han ut över salen i förhoppning att få syn på Johansson.

I lördags rekommenderade jag mina bloggläsare att lyssna på, och hörde själv förstås, Jan Hammarlund i visprogrammet ”Felicia” i radions P 2. Programledaren Carin Kjellman jämförde där, i intervjun med Jan Hammarlund, den senare med Pete Seeger. Jan tyckte det var hedersamt men värjde sig en smula.

Helt galen är jämförelsen verkligen inte. Låtar som ”Livet i Lunde” (om skotten i Ådalen 1931), ”Flickan från bergen” (om mordet på Fadime Sahindal), ”Jessie från Psagot” (om byrackan som flyttade från israeliska Psagot till palestinska Ramallah, en historia hämtad ur International Herald Tribune) och den redan nämnda ”Livet i Lunde” har alla som gemensam nämnare en väl berättad historia med ett politiskt budskap, en kombination som också utmärker många av Seegers sånger. I den sist nämnda, bluesaktiga sången levererar Hammarlund till och med ett gitarrspel, som för tankarna till Seeger.

Ändå är det inte Seeger jag själv främst vill jämföra Hammarlund med. Vid ett tillfälle under konserten i ABF-huset lutade jag mig mot Birgitta och teaterviskade: ”Det här låter som Joan Baez.” Och mycket riktigt angav Jan Hammarlund i Carin Kjellmans intervju i ”Felicia” just Joan Baez som förebild, till och med tidig och avgörande förebild: Han hade lyssnat och lyssnat på hennes LP och så tränat in låt efter låt på gitarr. Hans gitarrspel – mycket drivet förresten – för utan tvivel tankarna till Baez. Jämförelsen med Joan Baez ligger också nära genom att Jan Hammarlunds röst har en så ljus klang.

Ska jag återge någon politisk sång av Jan Hammarlund, väljer jag ”Jerusalem”. Dels för att den handlar om Israel-Pelestina-konflikten, som Jan är mycket engagerad i. Dels för att dess huvudpersoner är ett homosexuellt par, den ene israel och jude, den andre palestinier och muslim; Jan är själv bög.

Jerusalem

Hon har inget hav, ingen hamn och ingen flod.
Hon har lejongul gatsten som sköljs av blod,
invånare bittra och låsta i förlamande vredesmod.
Präster som söndertolkar skapelsen.
Minnen av det mordiska korsets män.
Barn som måste klättra över muren till sin skola
i Jerusalem.
Ingenting är känt om dem som först kom hit
och som redde sina gravar här
men de var väl mänskor ungefär som vi
med sin glädje sina sorger och begär.
Myter, profetior, uppenbarelser tog vid
och gjorde livet till en oupphörlig strid,
ronder av förintelse och folkmord och förtryck
i Jerusalem.

Kristna turister bland soldater med gevär
ser ingenting av vad som pågår här
– vimmelkantiga av helighet irrar de kring i mytisk sfär.
Pilgrimmer som söker ett gudomligt ljus,
människor begravna under rivna hus,
grymma och förtvivlade martyrer som förklingar i mediabrus.
Vi har lärt oss kalla det Jerusalem. Många andra kallar den Al Quds
– alla de förföljda och förtrampade, dem som mänskliga sköldar sover hos
– alla gamla sagor som vävs in i deras drömmar är reliker av samma poesi
– själva månen liknar en feberfantasi
över Jerusalem.

Askenazim som låssas att sefarder inte finns
och vars fäder kom hit en gång med ideal som ingen minns.
Drömmer om ett jämlikt liv
i ett sekulariserat Tel Aviv.
Ortodoxa rabbineroch en arg chassid
skriker och grälar om sabbatsfrid,
ilska över prideparaden som drar förbi
på gatan strax bredvid.
Vår kärlek syftar inte till arvingar
men det sägs att vi är barn av samma stam.
Olika uttalar vi samma namn,
du som Ibrahim och jag som Abraham
men staden som vi ser omkring oss byggdes ju av Rom
och har blivit sinnebild för kristendom.
Venus irrar hemlös som en hora omkring
i Jerusalem.

Men just i dag är Cardon full av glam och dans och stim
fastän transor trakasseras av haredim
och du och jag förvandlas till fäder, jag som jude, du som god muslim.
Här finns patriark efter partriark
som vill avla arvingar och erövra mark,
åberopar sig på Gud, profet på häst med vingar eller Förbundets Ark.
Jorden är en nyckfull plats att leva på och vi hamnar lite här och där.
Inget Blut und Boden med fördrivningsrätt,
ingen särskilt utvald stam som gud har kär.
Det är inte gudar och profeter som styr utan människor som lever här och nu
och som borde låta sina döda vila ut
under Jerusalem.

Bandvagnspotentaten är oberörd.
Ständigt mera draksådd för historiens skörd.
Självrättfärdigheten banar väg för en blodigare efterbörd.
Farliga soldater med svekfullt humör
vaktar Israel som en politisk markör
– en bricka i det spel som anglosaxiska stormakter alltid för.
Men du har smugglat kärleken med hem till mig och nu lämnar den nog ingen ro.
Vägspärrar och murar står emellan oss men ditt skratt och dina tårar blev en bro.
Jag väntar dig vid Damaskusporten nu som då,
över Tempelberget lyser himlen blå.
Kanske kan vi sprida lite kärlek vi två
i Jerusalem.

Stockholmsk hembygdskänsla finns i både den inledande och den avslutande sången på CDn, två mycket fina låtar som lätt fastnar i ens musikminne, ”Simma i Vinterviken” och ”Den röda linjen”. Den senare är en T-banelinje, välkänd för stockholmarna – men sångens budskap är dubbeltydigt:

”Jag är ingen eldsjäl. Jag är lite trött
men jag håller kursen – jag håller mig till rött”.

Jag är också mycket svag för den tragikomiska historien om Franz Schubert, ”Frasses ständiga otur”.

Och så rymmer CDn en underbar bagatell som, redan den, gör skivan värd att köpa:

Mitt handbagage är allt jag har

Det står ett tåg vid plattform två.
Det går till dig – jag kliver på.
Om tåget stannar, kan jag gå.
Mitt handbagage är allt jag har.

Det finns en hed i gömda land.
Jag längtar dit igen ibland.
Jag ger mig av på egen hand.
Mitt handbagage är allt jag har.

Min väg är ljus, min väg är lång,
men jag ska lämna allt en gång.
Jag lämnar bara kvar min sång.
Mitt handbagage är allt jag har.

Fotstampsteater med musik av Johnny Cash

I lördags var jag och Birgitta på premiär på Stadsteatern här i Uppsala.

Jag älskar amerikansk folkmusik, men country – som ju har viss släktskap med vår dansbandsmusik – har aldrig riktigt varit min bag. Således finns heller inga Johnny Cash-plattor i vår väldiga skivsamling. Där finns däremot en del CD från The Carter Family, som ju Johnny Cash gifte in sig i.

När nu Uppsala stadsteater med ”Blodsband. Eller hur jag lärde mig älska Johnny Cash” gör musikteater av en rad kända Johnny Cash-låtar, tycker jag ändå att det blir en kul – om än inte särskilt djup – föreställning. Framför allt är Freddie Wadling – en av mina egna svenska favoriter – hörvärd i den renodlade sångrollen som den hårt drabbade Robban. Men också den övriga ensemblen – Maria Antoniou som Jenny, Göran Engman som Jonny, My Bodell som Rosemarie och Nicholas Olsson som Larsson – gör bra ifrån sig som countrysångare.

Deras roller i handlingen är relativt stereotypa, dock i enskildheter både roliga och tragiska. För idé, manus och regi står Martin Lindberg, för dramaturgi Marie Persson Hedenius.

Den som kan något om Johnny Cashs eget levnadsöde och hans sånger anar – och det visar sig vara helt korrekt – att droger, sprit, kriminalitet, anstalter, arbetarklass och utanförskap måste spela en framträdande roll också i en teaterföreställning, som bygger på hans musik.

Det intressanta är, att hans white trash här återfinns i först Salabackar, sen Bälinge (stadsdelar i Uppsala, för den oinvigde). Vi som vet något om Uppsala tycker nog att Carl von Gegerfelt har lyckats väl med detta i sin scenografi.

Uppsala stadsteater, med den nu avgående Stefan Böhm som chef, har under de senaste åren haft flera publiksuccéer, flera av dem samtidigt också originalpjäser. Jag lutar åt att också den här, även om den inte är stor teater, kommer att bli en succé. I bästa fall kommer den här musikteaterpjäsen att också dra en lite annan kategori av publik än den sedvanliga till Stadsteatern.

Till exempel den som, i motsats till mig, verkligen älskar countrymusik. Därför vill jag, allra sist, förutom sångarna också nämna medlemmarna i det högst kompetenta bandet: Tobbe Fall, gitarr, Robert Ivansson, bas, Magnus Persson och Johan Löfcranz Ramsay, slagverk, Anders Nygårds, fiol, och Gunnar Nordén, gitarr.

Lyssna på Jan Hammarlund i Felicia

I dag förekommer Jan Hammarlund i Carin Kjellmans utmärkta visprogram ”Felicia”. Det lär väl bli något från nya CDn ”Den röda linjen”.

Den är mycket hörvärd; jag lovar att återkomma till den.

Under tiden kan ni lyssna på Jan utan mig som mellanhand. I P2 klockan 12.00.

Melodikrysset nr 3 2007

Som ni har märkt, har min blogg legat nere under en stor del av helgen. Det har gällt hela webbhotellet, WorldPress, som har uppdaterats. Men nu är jag tillbaka på banan igen.

Till detta har jag fått följande påpekande från Bo Strömberg: Webbhotellet heter Surftown, och de uppdaterade databaserna som bloggen lagras i. WordPress heter programvaran som du redigerar bloggen med.

***

Veckans melodikryss innehöll ett par frågor, som jag fick kämpa med en stund.

Den ena var melodin ur en filmmusikal, den som spelades av Västerås stads musikkår. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag emellertid fram till att svaret skulle bli ”Sommarnatt”. Men sen gällde det ju att belägga det också. Efter diverse googlande kom jag fram till att det rör sig om en melodi ur ”Grease”: Där finns ett nummer som heter ”Summer Nights”. Att det här var svårt för mig beror på att jag aldrig har sett ”Grease”.

Den andra var den romantiska filmen; filmmusik har aldrig varit min starka sida. Åter igen kom jag med hjälp av ledbokstäverna fram till ett svar: yrkestiteln som efterfrågades måste vara doktor, i pluralis doktorer. Men vad var det för film? Jo, MGM, som Eldeman nämnde, har faktiskt producerat ”Doktor Zjivago” (som jag både har läst som roman av Boris Pasternak och sett som film).

Den någorlunda moderna musiken, som ibland ställer till problem för mig, var inte så svår i dag.

Elton John är artisten bakom ”The Captain and the Kid”. Åsa Jinder har skrivit musiken till Cajsa-Stina Åkerströms hit ”Av längtan till dig”. Och efter ett påpekande från Kristina Strömberg, när de förekom förra gången i melodikrysset och jag hade fel, kan jag nu namnet också på BWO, Bodies Without Organs, frän Melodifestivalen 2006. Anna Book sjöng ”Andalucia”; henne såg och hörde jag senast i gårdagskvällens ”Så ska det låta”.

My Holmsten heter skådespelerskan som sjöng ”Puerto de la Cruz”, skrev jag först. Det borde jag inte ha gjort. Som Gunnar Westman påpekar, är det rätta svaret Mi Ridell.

Veckans Taube var ”Calle Schewens vals”, som gav tall.

Och så något annat ur växtriket: Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten” gav nöt.

Ur August Södermans ”Bröllopet på Ulfåsa” spelades ”Bröllopsmarsch”, som skulle få oss att tänka på smekmånad. (En liten utvikning: När jag och Birgitta gifte oss efter att i 22 år ha levt i synd, rapporterade Aftonbladets skvallerspalt detta med tillägget, att vi hade åkt på bröllopsresa, jag till Finland och Birgitta till Afrika.)

Signaturen till ”Fem myror” skulle leda till något man lärde där, nämligen matematik.

Jan Johansson med ”Berg-Kirstis polska” inledde ”Hem till byn”.

Sist det roligaste av allt, öppningsfrågan. M A Numminen, mannen med den oefterhärmliga rösten (som jag förstås har på skiva), sjöng ”Nån kom och stal min fru”.

***

Av kommentarer och sitemeter-uppgifter, som hänvisar till googlesök, har jag förstått, att mina kåserier om mitt melodikrysslösande lockar en hel del läsare till bloggen. Här om dan blev jag uppringd också, av Sven Viklund i Sala. Han har löst Melodikrysset i 30 år och driver Melodikryssklubben i Sala med 50 medlemmar.

Sven berättade, att han till medlemmarna gör en jättelik detaljgenomgång av och med bakgrundsinformation om artister, låtar med mera i varje veckas melodikryss; han mejlade sen över veckans upplaga på ett femtontal sidor. Imponerande! Svens ärende var att berätta, att han i veckans kommentar hade citerat, vad jag skrev här på bloggen. Vad han skriver om min blogg förbjuder min blygsel mig att återge.

***

Har Google fört dig hit i din jakt efter något svar i senaste melodikrysset, kan du antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.