Jan Hammarlund

Jag har tidigare skrivit om Jan Hammarlunds senaste CD, ”Den röda linjen” (se Kulturspegeln, Musik), också om releasekonserten på ABF-huset i Stockholm.

Jag har likaledes nämnt det gemensamma program, ”Ett annat USA är möjligt”, Jan och jag gjorde i samma ABF-hus. Dess förinnan hade vi aldrig träffat varann men förstås genom vårt gemensamma intresse för vänstermusik känt till varann. När vi då äntligen träffades i ABF-huset – programupplägget hade skett per telefon och mejl – var det som om vi aldrig hade gjort något annat än samarbetat.

Under min reaktörsperiod på Aktuellt i politiken (s) hann jag recensera ett antal plattor av och med Jan. Det här har jag hittat i läggen.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) recenserade jag en samlings-LP, där han fanns med men som jag inte var nöjd med:

En anti-LO-skiva

Den så kallade arbetarkonferensen har också avsatt en skiva, ”Arbetarkampen & avtalsrörelsen”. På baksidan kan man se ett demonstrationsplakat med texten ”Kamp mot klassamarbetspolitiken” med LO-huset som bakgrund. Det anger skrivans politiska grundton.

Trots en skara medverkande som borde kunna åstadkomma ett och annat – Finn Zetterholm, Narren, Oktober, Jan Hammarlund, Marie Selander och Klasskamraterna – är det inte någon bra skiva. Det material som man kan jämföra med inspelningar på andra plattor är i allmänhet sämre här. Men för all del – här finns material av både Bertolt Brecht, Dario Fo och Lars Forssell.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Kunskapens värde

Lena Ekman, Jan Hammarlund och Turid Lundqvist har med ”Igår, idag, imorgon” (Silence SRS 4638) gjort en fin LP. De sjunger, för att knyta an till en text av Lars Forssell, om kunskapens värde. Sammanhanget med tid och sociala förhållanden finns i sångurvalet, i god marxistisk mening. Det som sägs om framtiden förankras i nuet och, vilket är viktigt, i det förflutna.

Skivans A-sida, med ”Flickorna på Snöraholm”, ”Pigans flyttvisa”, ”Vallpigan”, ”Döden han är en jägare snäll”, ”Emigrantens avsked” och andra, är följaktligen en politiskt höggradigt intressant sida.

B-sidan börjar med ”Balladen om Joe Hill” men rymmer i övrigt mest senare sånger. Där hittar man till exempel Helga Henschens ”Gott att tänka tillbaka” och sånger av Violetta Parra, Wolf Biermann, Bertolt Brecht och Hans Eisler.

Bäst är allra sista låten, Peggy Seegers ”Che Guevara”.

***

I julnumret (nummer 21, 7 december) 1978 av Aktuellt i politiken (s) återfinns följande recension:

På god väg

Med ”Innan tåget är på väg” (Silence SRS 4649, SAMdistribution) är Jan Hammarlund ett mycket gott stycke på väg att bli en inte bara självständig utan också bra artist. På den här plattan kommer hans lite speciella röst till sin rätt, och med musiken får han av och till fin assistans av till exempel Lasse Englund och Bella Ciao-gruppen. I ”Nåt på spisen med varann” visar han klorna som kompositör också.

Den låten (och ”Sexualpolitiskt snack”, en talkning blues) har förresten homosexuell tendens.

Tillsammans med Bella Ciao-gruppen gör han ”Snälla mamma, ge mig 100 lire” på ett utmärkt sätt. Utmärkta är också Björn Afzelius’ ”Ulf Brännare” och Stefan Ringboms och Carsten Palmaers ”Balladen om Rune Henry Johansson”.

Självfallet innehåller LPn också några låtar av Malvina Reynolds. ”De små fiskarna i jordens alla hav”, om vårt sköra livsrum här på jorden, är några av Jan utbyggda strofer, som han dessutom har satt alldeles utmärkt egen musik till. Och ”Marios and”, med fin text och musik av Malvina, är en minitragedi, hjärterörande i bästa mening.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) recenserade jag två LP med

Jan Hammarlund

Den homosexualitet Jan Hammarlund besjunger i till exempel ”Ville” är mig djupt främmande. Likväl känns den och liknande texter av Hammarlund inte frånstötande, och eftersom en bra bit av ”Villes” sinnlighet finns i musiken, tycker jag faktiskt om sången i fråga. Över huvud är LPn ”Kärlek och sång” (Silence SRS 4669, SAMdistribution) en orgie i sång och musik, med hjälp av Jans och Marie Bergmans röster och Lasse Englunds, Backa Hans Erikssons och Magnus Linds spel – för att nu göra ett snävt och därför orättvist urval. Redan första låten på LPn, ”De som håller musiken vid liv”, om gatumusiken i Stockholm, bjuder på bra sång och spel och en begåvad sättning. Och så fortsätter det: ”Ett rum på hotellet”, en sorgesam fransk kärleksvisa, ”Ljugarlåt” där man främst vill nämna rytm och kör och så vidare och så vidare.

* Nästa LP med Jan Hammarlund, ”Järnvägsräls” (Silence SRS 4679, SAMdistribution) är inte dålig, men den är långt ifrån så bra som ”Kärlek och sång”. Delvis har detta med all säkerhet att göra med att den är en live-LP – mångfalden och det utstuderade från den förra LPn saknas här. Ändå är de musikaliska impulserna och lånen fler. ”Järnvägsräls” innehåller material av till exempel Jacques Prévert, Leo Ferré (Lars Forssells ”Snurra min jord”), Melanie Safka och Turid Lundquist. Men bästa låten är faktiskt en homosexuell kärlekssång av Jan Hammarludn själv, den rockiga ”Jag vill ha dig”. Den sämsta låten är en låt i countrystil och i samma genre, ”Närsomhelst”, också den av Jan Hammarlund.

***

Det här var vad jag hittade vid en genombläddring av läggen. Det kan finnas mer; i så fall tillfogar jag det senare.

Melodikrysset nr 13 2007

Dagens melodikryss tyckte jag för min del var lätt.

Jag hade lite besvär bara med två frågor.

Den ena var vem som sjöng Cole Porters ”True Love”. Barbara Lea, född i Detroit, hör inte till de artister jag har lyssnat på.

Den andra var, lustigt nog eftersom jag har sett praktiskt taget alla hans filmer, vilken film av Alfred Hitchcock musiken var hämtad ur. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att svaret måste bli arv. Jag kontrollgooglade och hittade mycket riktigt en hitchcockfilm från 1976 med titeln ”Arvet”. Den har jag inte sett.

På gränsen, eftersom det var så länge sen jag såg TV-serien, var också ”Mash”.

Resten kan jag ärligt säga, att jag klarade utan några större svårigheter.

Jerry Williams sjöng ”Who’s Gonna Follow You Home?”.

Stig Olin (Lena Olins pappa = anknytningen till förra veckans melodikryss) har skrivit text och musik till ”Jag tror, jag tror på sommaren”, som vi här hörde med Ann-Louise Hansson.

En schlagerlyssnare som jag minns givetvis också ”Är du kär i mig ännu, Klas Göran?” – Lill-Babs hade väldiga framgångar med den en gång i världen.

Det är klart att jag som har haft barn i rätt ålder känner igen ”Blommig falukorv” – jag behövde inte ens passningen till Claes Jansson, som jag förstås har i mina skivhyllor. (Se Kulturspegeln, Musik.)

Till min egen barndoms sånger hör ”En sjöman älskar havets våg” – den hör till det jag och grannungarna sjöng som allsång på verandan i Juniskär.

Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ musikal ”Chess” har jag aldrig sett på scen, men det är klart att jag känner till den hyggligt.

Tone Norum, hon som sjöng duett med Jonas Otter i ”When Love Says Goodbye”, har jag lustigt nog inte sett men däremot hört på scen. Hon sjöng i ett tält nere i Öregrunds hamn, och det hördes ända upp till vår trädgård, som ligger en bit bort.

Just ”Stockholmskyss” har jag inte med Lars Winnerbäck, men eftersom jag har sex CD med honom, var hans röst inte svår att identifiera.

Av Toni Holgersson har jag praktiskt taget allt, och Irma Schultz körar på rätt många CD i min ägo. Deras gemensamma CD ”Psalmer” har jag inte – det var därifrån Ylva Eggehorns ”Som bonden tar ett fång” var hämtad – men jag har läst om den.

Sist veckans Taube: Det var ”Maj på Malö” vi hörde.

***

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Expressen utan serier

I dag utkom Expressen åter utan serier; det är inte första gången. Eftersom serierna är ett av sammanlagt två skäl (det andra är kulturen) som jag över huvud taget fortfarande köper Expressen, kan Expressen vara snubblande nära att tappa ytterligare en kontinuerlig lösnummerköpare.

Jag är mycket konfunderad över de nutida kvällstidningarnas attityd till serier. Expressen var ju en gång i världen pionjär, när det gällde att ta serier på allvar: länge ensam om att ange också vilka som skapade de serier som tidningen publicerade. Och tidningen hade en intressant uppsättning serier: ”Snobben”, ”Knallhatten” med flera.

Man kan ta utrymmet för serier som ett annat mått på kvällstidningarnas intresse för genren. Båda (Expressen alltså när man över huvud taget har serier) är nu nere på mindre än en helsida serier. Det forna Aftonbladet, det som trycktes i det större berlinerformatet, hade under en lång period ett helt uppslag – två sidor – serier varje dag. Jag försöker rannsaka mitt minne om vilka serierna då var – Seriewikin ger mycket ofullständig information, dessutom utan årtalsangivelser – och kommer i håg serier som ”Annie” (serievarianten av ”Little Orphan Annie”).

Det leder i sin tur in på att båda kvällstidningarna – ”Knallhatten” och ”Annie” är typiska exempel – publicerade fortsättningsserier. I dag är det avslutade endags-strippar som gäller. Räknar man inte längre med någon fast läsekrets, i vart fall inte med en serieintresserad sådan?

Kvällstidningarna publicerar heller inte längre äventyrsserier; det är bara komiska serier som gäller. Aftonbladet har tidigare genom åren publicerat många äventyrsserier, till sin natur fortsättningsserier, som ”Ben Bolt”, ”Charlie Chan”, ”Hulken”, Jeff Cooper”, ”Jeff Hök”, ”Läderlappen” och ”Stålmannen”, i den komiska äventyrsgenren ”Ratte” (där jag själv i ett par avsnitt förekom som seriehjälte – se Kulturspegeln, Serier).

Min attityd till dagens kvällstidningar är den här: Sportbilagorna lyfter jag ur och slänger olästa. Det är praktiskt. Kunde inte det som i övrigt finns mellan kultursidorna och serierna också göras som en urlyftbar bilaga?

Musik från Malawi

Med sig hem från Malawi har Birgitta CDn ”Zani Muwone” (RISA Sheer Sound SLCD 021, 2002). Musiken på den är skriven av och sjungs av Wambali, det vill säga Mte Wambali Mkandawire, som också genomgående spelar klassisk akustisk gitarr.

Från yngre dar, framför allt från 1960-talet, har vi mängder av afrikansk dansmusik och folkmusik i våra skivhyllor. Givetvis från Sydafrika men också från Västafrika och från det före detta brittiska Östafrika. Dock inget från Malawi.

Vi har dansat mycket till den här afrikanska musiken, ofta med afrikaner bland gästerna. Ljudbilden och rytmerna sitter fortfarande i bakhuvudet.

När jag hör den här CDn, blir jag till att börja med lite störd: Hur dansar man till det här? Vad är det som känns annorlunda?

Ett svar på den sista frågan bör vara, att inte heller afrikansk musik, jämförd med då, numera sen länge är påverkad av popmusiken. Instrumenten är av den typ som är vanlig också här: elgitarrer, keyboards. hammondorgel, percussion. Som en reminiscens av äldre afrikansk dansmusik finns också ett brass med, men till och med brasset låter annorlunda i den här nya omgivningen.

De första fem låtarna gör mig alltså mest konfunderad.

Om det nu beror på tillvänjningen eller på att de bästa låtarna faktiskt finns på slutet – påföljande sju låtar känns på lite olika sätt mer intressanta.

Den första som fångar mitt intresse är ”Mutipulike”, som framförs enbart med hjälp av klassisk gitarr och stålsträngad gitarr.

Och nästa låt svänger riktigt bra: ”Unyamata Mphawaka”.

Nästa låt, ”Mwatisanda”, överraskar mycket: Den har tycke av gammal schlager; det skulle nog gå att dansa långsam vals till den.

Dansant, men med mycket liv i, är ”Nkhondo Mkhonde”.

”Vya Ku Chidika” överraskar genom att den bland annat spelas på dragspel. Hur kom dragspelet in i den malawiska musiken?

Och plötsligt en låt, som i mina öron låter nästan som det som jag uppfattar som klassisk ”afrikansk” dansmusik, ”Mwene Vyose”.

Och så ”Muli Nane”, där bandet åter igen överraskar med att använda inte bara dragspel utan också irländsk flöjt och – programmerad percussion.

Slutligen: Fråga mig inte, vad titlarna betyder!

Matti Dahl

Matti Dahl, som har skrivit ett par kommentarer om dylankonserten på Debaser i går kväll, är min son. Matti komponerar, sjunger och spelar gitarr, det senare både i eget band och i andras.

Jag vill gärna ge er ett smakprov på vad han kan åstadkomma. Lyssna på hans ”You Shot Me” här.

Från Danmark

På 1970- och 1980-talen recenserade jag ganska många plattor från Danmark med, bland andra, Povl Dissing, Benny Andersen, Anne Linnet, Trille, Jomfru Ane Band, Skilfinger, Bazaar och inte minst Kim Larsen och Gasolin. Inte allt men åstskilligt av detta var på danska, hade svensk distributör och såldes i svenska skivaffärer.

När jag nu, med Hanne Boels ”Private Eye” (Warner Music Denmark 5051011871955, 2007), för första gången på rätt länge återvänder till dansk musik, är samtliga låtar på CDn på engelska: både Hanne Boels fem egna och övriga låtar, som i original är skrivna på engelska. Ett tidens tecken, kanske både här och i Danmark?

Många av den tidens danska sångare – inte bara danska förresten – var samhällsengagerade, oftast på vänsterkanten. Det jag slås av här, när jag följer med i texterna, är hur medvetet privata de är. ”I don’t want to be a preacher / on a soapbox in the park” heter det i ”Preacher”, för att ta ett exempel.

Det betyder för den skull inte, att jag tycker illa om de attityder som finns i Hanne Boels egna texter och i de låtar av andra hon har valt; jag bara konstaterar att fokus har förflyttats. Ser man till sången och till de mycket kompetenta musiker som beledsagar den, är kvaliteten jämn och hög, dock ofta på det där sättet att man gärna hör på den här skivan när man gör något annat trevligt, läser eller lagar mat till exempel; det handlar ofta om bra, ibland lite jazzinfluerad rockmusik. Några låtar sticker ut lite extra, till exempel den inledande ”Diamond Thief” av Peter John Vettese och Felix Howard och så Hanne Boels egen ”There’s an Angel”.

Två låtar gör dock, att man inte vill vara utan den här CDn.

Dels är det ”The Ballad of Lucy Jordan” av Shel Silverstein, alltså den låt som Marianne Faithful spelade in 1979.

Dels, och i ännu högre grad, är det Bob Dylans ”I’ll Be Your Baby Tonight”. Den gör Hanne Boel i en jättesnygg och rockig version. När man hör den, önskar man, att låten aldrig ville ta slut.

Djef Djel

Ale Möller har jag följt, allt sedan han under tiden i Filarfolket överraskade med att använda bouzouki i svensk folkmusik. Han finns alltså i våra skivhyllor. Live har jag tyvärr hört honom bara en enda gång: han spelade då vid en av de vårmiddagar min hustru, talmannen, gav i riksdagen.

Han är en fantastisk artist i det musikaliska gränsland som benämns world music, känd långt utanför vårt lands gränser. Dessutom multiinstrumentalist. På nya CDn med Ale Möller Band ”Djef Djel” (Amigo musik AMCD 760, 2007) spelar han mandola, flöjter, skalmeja, dragspel och munspel; dessutom sjunger och arrangerar han.

Den bästa musikaliska presentationen man kan ge av musiken på den här CDn är att presentera också övriga medlemmar i Ale Möller Band och vad de gör:
Maria Stellas är svensk-grekiska. Hon sjunger (på grekiska) och använder dessutom fingercymbaler (zils).
Mamadou Sene kommer från Senegal. Han sjunger och så spelar han ett ensträngat senegalesiskt stråkinstrument, riti.
Magnus Stinnerbom representerar den svenska spelmanstraditionen och spelar fioler, mandolin och gitarr samt bidrar med bakgrundssång.
Sébastian Dubé kommer från Québec i Canada, spelar kontrabas och bidrar med bakgrundssång. Han spelar både klassisk musik i kammarorkester och jazz.
Rafael Sida Huizar spelar trummor och percussion. Han är född i Chihuahua i Mexico och tillför en afrokubansk och latinsk trumtradition till bandets ljudbild.

Utöver alla dessa influenser har jag också hittat spår av arabisk musik på den här CDn, ibland möjligen kommen via grekerna i Mindre Asien, ibland via nomaderna i Västafrika. En rätt kul grej i ”Zenith”, en hoptvinnad triptyk med både svenska och grekiska drag, är att dess första del kallas ”Ali Mullah” (vilket lär vara vad Ale Möllers arabiska vänner kallar honom).

Annars är det nästan meningslöst att försöka tvinna upp de enskilda låtarna – ofta hoptvinnade av tre skiljaktiga musikaliska element – till sina beståndsdelar. Det handlar nämligen inte om tre sorters musik, som följer på varandra – de mixas och påverkar varandra, bildar tillsammans en ny enhet. Det här är också den här CDns både styrka och svaghet: själv hade jag ibland kanske föredragit spår som mer markant skilde sig från varandra.

När jag för mig själv listar de låtar, som har gjort mest intryck på mig, finner jag, att det dels är ett par med stark prägel av Ale Möller själv, ”Jiggan” och ”Rullen”, dels är ett par låtar med mycket starkt inslag av svensk spelmansmusik: För det första ”Alagi Falou / Eklunda”, där beståndsdelarna är senegalesisk musik och, inte minst, ”Eklundapolska” efter Viksta-Lasse. För det andra ”Sousa”, som inte har ett dyft med marschkompositören att göra utan med ”Polska från Transtrand”, ”Sousa”, en traditionell senegalesisk melodi, och så ”Pudel-pudding” av Ale Möller.

Melodikrysset nr 12 2007

Filmmusikfrågorna, som jag ibland brukar ha problem med, klarade jag lätt den här gången. Thor Modéen sjöng ”En äkta mexikanare” i den klassiska pilsnerfilmen ”Pensionat Paradiset”. Stanley Myers ”Cavatina” hör hemma i den betydligt våldsammare (än melodin, för att inte tala om ”Pensionat Paradiset”) vietnamfilmen ”Deer Hunter”. ”Sjörövar-Fabbe” hör hemma i ”Pippi Långstrump på de sju haven”.

Och för att fortsätta på barnlinjen: de tre små grisarna hör hemma i en stia.

Mer film: Björn Isfälts filmmusik plus Povel Ramels ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” förekommer i Lasse Hallströms fina filmatisering av Reidar Jönssons ”Mitt liv som hund”. Jag har sett den både på bio och som video – den finns i våra filmhyllor.

Av dagens sångerskor var Hallströms hustru Lena Olin – ytterligare en filmanknytning – lättast för mig. Det var hon som sjöng Mats Paulsons ”Sommarbrevet”.

Svårare för mig var Agnes med ”Stranded” och Emilia med ”Big, Big World” (”I’m a big girl now..”) – dem klarade jag på att jag känner till deras artistnamn mer än på att jag känner till deras musik. Inte heller kom jag i håg Luminita med ”Let Me Try”, men eftersom det var frågan om Eurovision Song Contest 2005 och landet hon sas komma ifrån började på R, måste det bli Rumänien – när jag sen googlade, visade det sig stämma.

ABBAs ”SOS” var skitlätt att identifiera.

Att det är Cole Porter som har skrivit ”I’ve Got You Under My Skin” var också lätt för mig. Här sjöngs den av Bono och Frank Sinatra; den här låten har för övrigt blivit något av en signaturmelodi för Sinatra.

Nästan lika lätt för mig var det att ringa in låten där ”ett långt sådant ingår” (Eldeman). Jag kopplade bums ihop låten med Glenn Miller och mindes, att det rörde sig om ett telefonnummer, alltså nummer, i titeln och refrängen. Men vad var det nu låten hette? Jag fick googla och hittade då till slut ”Pennsylvania 6-5000″.

Slutligen måste jag nöja mig med en gissning, men jag tror jag gissar rätt – gissningen gäller lodrätt 10. Jazzing Jacks spelade en tradjazzlåt om en yrkeskvinna, och frågan var vad hon gör. Av ledbokstäverna att döma är det spår. Det rör sig alltså om en sierska. Sierska heter på engelska seeress, och, si, jag har på Google hittat en låt som heter ”The seeress”. Tyvärr minns jag inte hur den låter, men jag tror alltså, att jag har hittat rätt svar.

***

Söker du något svar i senaste Melodikrysset? Prova då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan; därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

I’m a red cat till I die, I’m telling you!

I USA görs, nästan oavsett vad som i övrigt händer där, en mycket stor del av den allra bästa vänstermusiken. Lyssna på till exempel ”Red Cat Till I Die” på ”My Name Is Buddy – another record by Ry Cooder” (Nonesuch 7559-79961-2, 2007), så förstår ni genast, att jag inte bara menar textinnehållet utan också musiken.

Musiken på den här skivan är, vad man än spelar, omedelbart identifierbar men ändå mycket varierad. Ry Cooders samarbete med cubanska musiker har satt latinoavtryck på låtar som tex-mexvalsen ”Christmas in Southgate”, men Cooder och hans medmusiker spelar över ett brett register hämtat från amerikansk folkmusik: ”Footprints In the Snow” (kampsång à la folklig dansmusik), ”Hank Williams” (givetvis country) , ”Suitcase In My Hand” (som lånar drag inte bara från Woody Guthrie utan också från irländsk folkmusik), ”My Name Is Buddy” (som har bluesbeat), ”Cardboard Avenue” (brittisk ballad), ”Tom Toad” (bluesig rock) och ”Three Chords and the Truth” (rockmusik); ett par låtar – ”Green Dog” och ”One Cat, One Vote, One Beer” är till och med jazzbaserade.

Tvärs igenom den här CDn går en röd tråd, mer än i ett avseende. Förlagan är John Steinbecks ”Grapes of Wrath”, på svenska ”Vredens druvor”, i den musikaliska bearbetning Woody Guthrie gav den i sina Dust Bowl Ballads. Anknytningen till Guthrie märks både musikaliskt (redan i första låten, ”Suitcase In My Hand”) och i verbala anknytningar: vigilantes i ”The Dying Truck Driver” och ”this land was made for you and me” i ”My Name Is Buddy”.

Här är dock storyn förklädd till fabel: Lefty Mouse möter den röda katten Buddy, och med i historien finns också grodan och prästen Reverend Tom Toad (Steinbeck och Guthrie igen!).

Musikaliskt förstärks banden med Guthrie och hans musik av att Pete Seeger spelar banjo i en låt och ännu mer av att hans bror Mike Seeger spelar banjo, fiol, munspel och mungiga i en hel rad låtar.

En mycket rockig och hörvärd hyllning till ytterligare tre stora namn i den radikala amerikanska sångtraditionen, Joe Hill, Paul Robeson och Pete Seeger, finns i den underbara låten ”Three Chords and the Truth”.

Ytterligare en sån här hyllning bakåt i historien finns redan i CDns andra låt, ”Cat and Mouse”, där Cooder citerar gruvarbetarhustrun Florence Reeces’ ”Which Side Are You On?”, mycket känd i Pete Seeges insjungningar:

”There’s a better world coming, Buddy
Which side are you on?
Don’t let the big men take it, Buddy
Which side are you on?
It’s your country too, Buddy
Which side are you on?
It’s time to take a stand, Buddy
Which side are you on?”

I nästa låt finns ett om möjligt ännu tydligare samband bakåt till Peter Seeger och The Almanac Singers.

Vi tar Ry Cooders nya kampsång först:

Strike!

Text och musik: Ry Cooder, 2007

I got off the train one evening
in a little mining town
I started walking up the main street
when the sun was going down

When I heard some voices singing,
so I went to see what for
Might just be a birthday party.
might be room för just one more

It was miners and their families,
they had left the mine that day
Walked out for safe conditions,
on strike for decent pay

And they sang about their struggle,
and their spirit never failed
Keep your hand upon the dollar
and your eye upon the scale

Union miners stand together,
need no operator’s tale
Keep your hand upon the dollar
and your eye upon the scale

Den som är förtrogen med amerikansk arbetarmusik inser genast, vilken förlaga – textmässigt liksom musikaliskt – Ry Cooder har haft:

Miner’s Lifeguard

Text: gruvarbetarsång, i sin första version upptecknad cirka 1909
Musik: Trad (”Life Is Like A Mountain Railway”)

Miner’s life is like a sailor’s
’Board a ship to cross the waves.
Every day his life’s in danger
Still he ventures being brave.

Watch the rocks, they’re falling daily
Careless miners always fail.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners stand together
Heed no operator’s tale.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

You’ve been doffed and docked my boys
You’ve been loading two for one.
What have you to show for working
Since the mining has begun?

Overalls, and cans for rockers
In your shanties sleep on rails.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners…

In conclusion, bear in memory
Keep the passwords in the mind.
God provides for every nation
When in union they combine.

Stand like men, and linked together
Victory for you’ll prevail.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners…

En bra insjungning av ”Miner’s Lifeguard” finns på LPn ”The Original Talking Union with The Almanac Singers and Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways Records FH 5285, 1955). Den går också att beställa som CD via Smithsonian Folkways hemsida.

Trots den tydliga blinkningen till John Steinbecks och även Woody Guthries Tom Joad har Ry Cooder åstadkommit en både utmärkt och aktuell kampsång med

Sundown Town (The Reverend Tom Toad)

Text och musik: Ry Cooder och Joachim Cooder, 2007

Mine eyes have seen the beauty of a land bright and fair
My soul looked out and wondered, can we make the journey there
But I’ve lost my sight and I have to be led
I mean to work for justice till I’m dead

Sundown town, sundown town
Don’t let ’em catch you, Buddy, when the sun goes down
There won’t be no more friends around
Don’t let ’em catch you, Buddy, when the sun goes down

I used to preach and I used to pray
Was the prayinest man that you ever did see
But they ran my people off one day
Now there ain’t nobody round that looks like me

Sundown town…

We used to sing and we used to shout
Was the shoutinest church that you ever did see
But I didn’t going to preach and I didn’t going to sing
And I don’t feel at home in this town no more

Sundown town…

If you black, you better get back
If you brown, don’t hang around
If you red, you might be dead
If you ain’t white, son, you just ain’t right

Sundown town…

Och banne mig, är inte sista strofen en blinkning åt Josh White och Big Bill Broonzy, två gamla radikaler ur kretsen kring Seeger och Guthrie!

Black, Brown and White Blues

Amerikansk text och musik: Big Bill Broonzy, 1951

This little song that I´m singin´ about,
People, you know it´s true.
If you´re Black and gotta work for a living,
This is what they´ll say to you.

Chorus:
They says, “If you was White, you´d be all right,
If you was Brown, stick around,
But as you´s Black, oh brother, get back, get back, get back.”

I was in a place one night.
They was all having fun.
They was all buyin´ beer and wine,
But they would not sell me none.

Chorus

I went to the employment office,
Got a number and I got in line.
They called everybody´s number,
But they never did call mine.

Chorus

Me and a man was workin´ side by side.
This is what I meant –
They was paying him a dollar an hour,
And they was paying me fifty cent.

Chorus

I helped build this country,
And I fought for it too.
Now I guess that you can see
What a black man has to do.

Chorus

I helped win sweet victory
With my plough and hoe.
Now I want you to tell me, brother,
What you gonna do about the old Jim Crow.

Chorus

Den här utmärkta låten kan du lyssna på på Josh White’s CD ”Free and Equal Blues” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40081, 1998).

Jag och Jan Hammarlund spelade den vid vårt gemensamma program i ABF-huset i Stockholm, ”Ett annat USA är möjligt”.

Men tillbaka tiil Ry Cooder, som det här ju egentligen handlar om. Han slutar också sin CD i bästa amerikanska stil med en hoppfull hymn, ”There’s a Bright Side Somewhere”, ett slags korsning av baptistpsalm och Pete Seeger:

There’s a Bright Side Somewhere

Text och musik: Ry Cooder, 2007

There’s a bright side somewhere,
there’s a bright side somewhere
I ain’t gonna rest until I find it
there’s a bright side somewhere

There’s more love somewhere,
there’s more peace somewhere
I ain’t gonna rest until I find it
there’s a bright side somewhere

People got a good job somewhere,
göt a lot of good friends somewhere
Got a little suitcase, got a little family.
over on the bright side somewhere

En rolig fest och ett tillfälligt farväl

En del av kongressen önskade jag inte delta i, och inte heller Birgitta: kongressfesten.

Missförstå mig inte. Jag är varken mot fester eller umgänge med partivänner. Vi hade helt enkelt fått en inbjudan till en konkurrerande och väl så lockande fest. Styresmannen för Nordiska museet, Christina Mattsson, fyllde 60, och det är klart att ordföranden i dess nämnd (styrelse) med make var bjudna.

Christina passade på att återvända till platsen för en del av sin ungdoms synder, Norrlands nation i Uppsala, dit så där 150 gäster hade bjudits för att fira med henne. Bland dem fanns sådana som jag känner eller känner till, men eftersom vi hade fördelats på 19 mindre bord och jag faktiskt inte hann kolla alla vars närvaro jag hade velat kolla, tänker jag inte räkna upp namn på personer, som kanske i själva verket inte kom på grund av något förhinder. Men bland dem vi praktade med fanns till exempel Christinas och Miches dotter Hedda, Ingrid Dahlberg, Jan-Erik och Cecilia Wikström, Lenny Clarhäll, Michael Sohlman och Egon Jacobsson (som satt vid vårt bord).

Festdeltagarna representerade alla skeden i Christinas liv, från hemmet på Frösön och framåt.

Toastmaster – en aktiv, versläsande sådan – var Carl-Uno Sjöblom. Bland dem som talade fanns bland andra Bengt af Klintberg, mannen som tillsammans med Christina gjorde radioprogrammet ”Folkminnen”, också ”Fula visboken”, som jag skrev om här om dan.

Med den inriktning på musik Christina har, kan man ju förstå att det blev mycket musik också: folkmusik, gamla phontrattar, ett bejublat framträdande av paret Marie Selander och Tuomo Haapala (som vi sedan tidigare känner och morsade på). Och så lockade Miche upp makan/jubilaren på scenen för ett solosångnummer med anor från hennes studenttid just på den här nationen. Ännu mera jubel! Miches tal till hustrun, som föregick detta, var förresten en sån där ahaupplevelse man kan få, när man känner den ena parten i ett äktenskap men inte den andra närmare: talet hade det slags intelligens och känsla, att jag plötsligt förstod, varför den också mycket brighta (och dessutom vackra) Christina hade valt just den här karln.

Medan allt detta pågick, åt vi en middag med norrländsk anstrykning: lax och avocadotartar med hårt tunnbröd och så fjällröding med västerbottenmos och hjortronsås; den franska chokladtårtan med vispgrädde och honungskanderade valnötter var dock inte att tänka på för en diabetiker.

Till detta exekverades snapsvisor, en av Christinas specialiteter. Vår dotter Kerstin, anställd på IOGT/NTO, skulle nog ha haft svårt för till exempel ”Dom som är nyktra”, och själv har jag alltid haft svårt för ”Mera brännvin”, som går på ”Internationalen”. Men där fanns pärlor också, till exempel denna:

Ansiktslyftningen

Melodi: ”Elektricitetsvisan”, andra versen, före refrängen

Min ansiktslyftning blev inte bra
Jag måste gå till nån annan
För näsan sitter där håret va’
och jag slår supen i pannan.

När taffeln bröts för att bereda plats för dansen, passade vi på att gå. Inte för att vi hade tråkigt, verkligen inte! Men Birgitta skulle upp tidigt på söndag morgon för att ta sig till kongressen i Stockholm.

Sen kom hon hem på söndagseftermiddagen, medförande kongresshandlingar och, vilket gladde mig, hälsningar till mig från Wanja Lundby-Wedin, Peter Persson och andra. Göran Perssons speciella hälsning har jag redan berättat om.

Jag lagade söndagsmiddag, och därefter såg vi bland annat Agenda.

Och i dag for Birgitta ifrån mig för tio dar i Malawi. Hon är där för svenska UNICEFs räkning.

Själv ska jag se det första av Erik Fichtelius’ program med Göran Persson.