Röda små smultron

Morgonen kom med blid och livlig värma.

Jag gick en runda i trädgården, som doftade jord och spirande växtlighet. I luften ljumma droppar av ett milt regn.

Jag hade lovat Birgitta, som redan var inne i stan, att plocka en födelsedagsbukett åt Gunnel på hennes 60-årsdag. Och en fin bukett blev det: narcisser i olika gula och vita nyanser och så körsbärskvistar med stora, brun-gröna knoppar, strax färdiga att sprängas.

Efter mellanlandning med lunch i lägenheten i Uppsala tog vi bussen till centrum och gick till Uppsala C. Där väntade Birgittas faster Karin, Karin Dahl, denna stridbara gamla dam, som, som vanligt, började prata politik så fort hon fick syn på oss. Tillsammans tog vi Upptåget till Upplands Väsby.

Där hämtades vi i bil av Hans Strandin, gift med Birgittas syster Karin – vi hann också göra en sväng hem till dem för att hämta upp Karin. Hasse och senare även Karin berättade livfullt om sin resa med transsibiriska järnvägen, genom Ryssland med uppehåll både i Mongoliet och i Kina.

I Kina har också vi varit, men vi är förstås särskilt nyfikna på Mongoliet. Jo, de har, trots att de aldrig har ridit förut, ridit på mongoliska hästar, Karin även på kamel. Jag, med min speciella böjelse för verbal humor, frågar Hasse:
– Vad dricker dom, när dom vill bli på kamelen?
Jo, vodka. Och den heter förstås ”Djingis Khan”.

Utanför födelsedagsbarnets port inväntar vi ytterligare ett syskon till Birgitta och Karin, brodern Gunnar Heijbel med hustru Annica. Och så går vi i samlad tropp uppför trapporna, ringer på, öppnar och klämmer samfällt i med den sång, som är ett måste vid födelsedagsfirande i släkten Dahl:

“Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt,
läggas kring brickan sirligt och skönt
för i dag är det Gunnels födelsedag!”

Gunnel står mitt och även Birgittas hjärta nära allt sedan hon som ung, under sin studietid, under en period var inhyst i det rum i vår lägenhet, som i dag är mitt arbetsrum. Vi hade mycket roligt tillsammans under den här tiden – bland annat lärde hon sig av mig att gilla Pete Seeger och av Birgitta den afrikanska musik – bland annat Miriam Makeba och highlife – hon hade släpat hem från sina resor. Jag tror nog, att den här bonddottern också radikaliserades politiskt under de här åren, blev medveten. Jag har aldrig frågat henne, men jag skulle inte bli förvånad om hon i något av sina första val röstade på socialdemokraterna. Men det är preskriberat nu; hon är sedan länge ledande folkpartipolitiker i Vallentuna. Dock socialliberal.

Hon och Birgittas yngste bror Ragnar Dahl, som hon är gift med, är folkpartister. Bror Gunnar och hans Annica är moderater. Och så är jag och Birgitta plus Hasse och Karin sossar.

Som man kan förstå av detta är födelsedagsgästerna av mycket blandad politisk kulör. Jag träffar till exempel en ung centerpartipolitiker från Vallentuna, som jag inte känner sen tidigare: lik förbannat har han hört en historia om mig från min tid som journalist på centerstämmorna, den om när Birgitta ringde till Ronneby brunn (där det årets centerstämma hölls) och bad att få tala med Enn Kokk och av växeltelefonisten, tre försök i rad, möttes av:
– Ett ögonblick så ska ni få tala med köket!

Jag träffade också Gunnar Andrén, under centerstämmornas tid journalistkollega och också god vän, numera riksdagsledamot för folkpartiet. Vi hann utbyta tankar om den pågående krisen i folkpartiet, och han ledde in mig på ett intressant spår, som varken han eller jag lär kunna bevisa. Men jag vill inte vara indiskret – gamla vänförbindelser ska man vårda.

Också många, många andra var där, bland dem Gunnels och Ragges barn Lena och Anders med respektive, Karins dotter Anna-Karin Lundström (vars blogg det finns länk till här intill) och så mina och Birgittas Kerstin och Matti.

Så visst var det i grunden ett släktkalas, ett mycket trevligt sådant – även om jag som vanligt har skrivit en massa om politik.

Hallå, alla melodikrysslösare!

Jag ser på sitemetern att det som vanligt har varit ett antal melodikrysslösare, som har varit inne på min blogg för att se vad jag har kommit fram till.

Tyvärr har jag missat melodikrysset i dag; jag har varit gäst på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress i Heby, också det en trevlig upplevelse.

Melodikrysset ska jag försäka knäcka på söndag, på webben.

Julnummer inköpta i april månad

Jag har på Tradera lyckats köpa ytterligare tre julnummer av gamla Folket i Bild, de från 1944, 1950 och 1957. April är naturligtvis fel månad att läsa jultidningar, men de här är allmänt så bra, att man inte måste hänga upp sig på just att en del av innehållet knyter an till julen.

Julnumret 1944 har på omslaget en tomte som låter sig väl smaka av julgröten; den lätt burleska färgteckningen är signerad av trollmålaren Robert Högfeldt. Eftersom omslagsbilden för julnumret 1950 – ett fjällmotiv med en skidåkare, alltsammans i skarpt kontrasterande färger – är signerad Uno Vallman, kan även den som inte har de båda omslagen framför sig lätt förstå, att det på drygt ett halvt årtionde i valet av omslagstecknare skett en förskjutning i modernistisk riktning. Det allra vackraste omslaget, det från 1957, är dock ett kustlandskap i vitt och mörkblått, signerat skärgårdsmålaren Roland Svensson. Inne i tidningen finns också en av konstnären skriven och rikligt illustrerad artikel, ”Vinterskärgård”.

Det vimlar i de här julnumren av artiklar om intressanta personer inom politik, konst, teater, foto och litteratur: sovjetambassadören och författaren Alexandra Kollontay – visste ni att hon var född i Karelen och att hennes mor var finska? – och vidare Anders Forsberg, satirisk tecknare i Strix, och Stig Järrel (han skriver om sig själv). Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite i Klara, Sigurd Hoel porträtterar Arnulf Överland, bland annat om koncentrationslägervistelsen. Gustav Möller skriver om klubbisten i Socialdemokratiska ungdomsförbundet Per Albin Hansson. Per Anders Fogelström presenterar Nils Poppe – berättar också om Poppes ambitioner i ungdomen att bli socialdemokratisk politiker. Ulf Hård af Segerstad presenterar några av tidens stora fotografer. Artur Lundkvist skriver om Ivar Lo-Johansson och 1930-talet.

I julnumret 1944 presenterar Gunnar Turesson de gamla julvisorna – sju av dem återges med text, någa också med noter. Rit-Ola, det vill säga Jan-Erik Garland, vars berömda serie ”Biffen och Bananen” gjordes för Folket i Bild, presenterar ett julalfabet med teckande kommentarer till året som hade gått. Mems, det vill säga Mats-Erik Molanders, senare årskrönika ”Vad sig i riket tilldragit haver” är om möjligt ännu mer träffsäker.

På barnsidorna hittar man sådant som Emil Hagströms rimmade ”Trollen i kälkbacken”, Poul Ströyer som illustratör till ”Djurens alfabet” och förstås Gösta Knutssons och Einar Norelius’ originalserie för Folket i Bild, ”Pelle Svanslös”.

Ett säkert kännemärke för Folket i Bilds julnummer var fyrfärgsinlagorna med reproduktioner av kända svenska konstnärers målningar: 1944 av Isaac Grünewald (med en introducerande artikel av Otto G Carlsund), 1950 av Kalle Hedberg (med en introducerande artikel av Gustaf Näsström) och 1957 av Reinhold Ljunggren (med en artikel om målaren och hans lilla stad, Trosa, av Martin Strömberg).

Läsvärd poesi var ett signum för gamla Folket i Bild. Bland de enskilda dikterna i de här numren vill jag särskilt nämna en av Stig Sjödin.

FiBs julnummer brukade dessutom alltid inledas med en sida dikter: 1944 av Helmer Grundström och 1950 av Erik Lindegren; 1957 saknades dock denna inledning.

I stället inleds tidningen med en jätteartikel (fem sidor) av Evert Taube om Albert Engström. Albert Engström återkom för övrigt i julnumret 1950, nu i en artikel av författaren och naturskildraren Sven Rosendahl.

Humorn är ständigt närvarande i julnumren: Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, skriver om dalfolk i humorn; artikeln innehåller både historier och skämtteckningar. 1930-talets revyprofiler (Thor Modéen, Fridolf Rhudin och andra) porträtteras. Ivar Öhman presenterar, med mängder av skämtteckningar, legendariska Punch. I julnumret 1957 finns avdelningen Julqnäppen, vars redaktion och bidragslämnare var Yngve Gamlin, Povel Ramel, Pekka Langer, Beppe Wolgers med flera.

Novellmaterialet är i samtliga de här julnumren vidunderligt; novellerna är skrivna – och jag nämner nu bara de fortfarande någorlunda kända namnen – av Lars Ahlin, Stig Dagerman, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ernest Hemingway, Johannes V. Jensen, Gustav Sandgren och Per Olof Sundman. Men också till exempel Irja Browallius, Owe Husáhr, Bernhard Nordh (i sina bästa stunder), Otto Karl-Oskarsson och norrmannen Nils Johan Rud är värda att nämnas.

Bland följetongerna vill jag särskilt nämna Vilhelm Mobergs ”Raskens”.

Det skönlitterära materialet är illustrerat av konstnärer som Gösta Kriland, Sven Ljungberg, Mats Nilsson, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Stig Södersten och Stig Åsberg. Vidare. Adolf Hallmans artikel, i text och framför allt bild, om New York är värd ett särskilt omnämnande. Värt ett särskilt omnämnande är också Björn Jonsons bildreportage ”Fattigt Paris”.

1944 gick också fortfarande Bovils mycket fantasifulla äventyrsserie ”Flygkamraterna” i Folket i Bild. Om denna svenska originalserie för Folket i Bild borde någon seriehistoriker skriva.

O, forna tiders jultidningar! Varför finns ni inte längre, annat än på Tradera?

Hjärtat bultar, fast lite saktare

Nej, jag talar inte i symboliska termer. Mitt hjärta bultar lika rött som förut.

Men mitt vanliga hjärta, det som ju också sitter till vänster, har börjat slå långsammare.

Tidigt i morse gav jag mig i väg från Öregrund, först till Uppsala, sen till Stockholm. Allt sedan jag jobbade på 68an, har jag min läkare i trakten av Odenplan.

Jag genomförde ju för ett tag sen, i regi av hjärtkliniken på Akademiska sjukhuset, ytterligare ett långtids-EKG: man bär mätapparatur under ett helt dygn. Sen blev jag uppringd av min hjärtläkare på Akademiska. Han meddelade, att hjärtat hade behagat göra små, små uppehåll under natten, medan jag sov. Och slutsatsen var given: Jag kommer att få kallelse till en operation, där man sätter in en pacemaker.

I dag var jag alltså på rutinkontroll hos min ordinarie läkare. Jag lyckas hålla blodsockret på en hygglig nivå. Blodtrycket var perfekt. Men – sköterskan på hans mottagning genomförde också en EKG-mätning – hjärtat klappar långsammare. De två föregående gångerna hade jag 50, nu 40. Så min läkares slutsats var, att jag, om jag inte får kallelse till Akademiska snart, bör ringa och tjata. Operationen bör helst äga rum före sommaren.

Jag mår på intet sätt fysiskt dåligt. Humöret är det normalt heller inget fel på.

Ändå: den här bekräftelsen – vad hade jag väntat mig? – gör mig inte speciellt upprymd.

Men det gäller att leva vidare som vanligt!

Så efter läkarbesöket var jag på Akademibokhandeln och köpte dels Erik Fichtelius’ ”Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006” (Norstedts) och Olof Lagercrantz: ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” (redaktör Niklas Nåsander, Karneval).

Och så var jag in på Musikörat och köpte dels Eldkvarns ”Svart blogg” (Capitol/EMI), dels den väldiga boxen från Sony/BMG – 11 CD! – med Evert Taubes samtliga grammofoninspelningar 1921-1979, nu remastrade.

Innan jag åkte tillbaka till Öregrund, gjorde jag en snabbtur hem till lägenheten med samtliga årgångar, 1922-1985, av Tidens kalender. Jag köpte 16 kilo böcker – de såldes i klump – på Tradera för att få den enda kalender i serien jag saknade.

Väl i Öregrund möttes jag av ytterligare ett glädjeämne: tre julnummer (1944, 1950 och 1957) av gamla Folket i Bild hade kommit med dagens post, också de inropade på Tradera. Av dem blir man så glad i anden, att man för ett ögonblick glömmer den allt skröpligare kroppen.

Jan Hammarlund sjunger på Millesgården

Jan Hammarlund sjunger i Millesgårdens musikrum lördagen den 21 april klockan 15.00. Programmet kallas Röda Linjen, precis som den nya CDn, som jag har skrivit uppskattande om. Adressen är Carl Milles väg 2. Dit kommer man med buss från Ropsten eller från inre Lidingö – hållplats Torsviks Torg.

Jan har hört av sig igen med följande korrigering om kommunikationerna: Tunnelbanan är avstängd mellan Gärdet och Ropsten, så från Gärdet får man ta buss till Ropsten och sedan vidare över bron till Torsviks torg. SL rekommenderar att man tar det tåg som går klockan 13.56 från Centralen (från Skussen 13.48) till Gärdet, därifrån buss till Ropsten och därifrån buss 202 eller 205. Millesgårdens adress är Carl Milles väg 2, och man stiger alltså av vid Torsviks torg. Konserten börjar 15.00.

Själv är jag på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress på lördag, i Heby. Som inbjuden gäst. Men ni andra i Stockholm och Stockholms närhet, särskilt ni som ännu inte har upplevt Jan live, tycker jag ska bekanta er med honom och sångerna på nya skivan.

Melodikrysset nr 15 2007

Äntligen vårvärme – Uppsala har säkert sommarvärme, men i Öregrund, här ute vid kusten, drar havet och havsbrisen ner temperaturen.

Jag har haft en bra morgon, fortfarande med dusch nere i bastun/tvättstugan. Varmvattnet är inte tillbaka i stora huset, men nu är problemet lokaliserat. En ny patron till beredaren anländer på måndag.

Under melodikrysset har jag druckit ett par koppar kokkaffe och utanför fönstret sett på krokusarna i rabatterna och scillan i gräsmattan.

Dagens melodikryss var svårare än förra veckans men inte omöjligt.

Allra lättast för mig var det att identifiera ”Jazzgossen”. Den som är nyfiken på varför kan ju kolla på Karl Gerhard och Magnus Uggla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Det enda i dagens kryss, som faller utanför det jag, åtminstone någon gång, har lyssnat på är Sophie Zelmani, hon med ”Baby, Don’t You Worry So”. Men visst känner jag till henne.

Norah Jones – född 1979 i New York – har vi faktiskt något av i våra skivhyllor. Dock inte just CDn ”Not Too Late” med ”Little Room”, som hon sjöng här.

Sarah Dawn Finer skulle jag inte ha klarat, om det bara hade handlat om hennes medverkan i Melodifestivalen. Men jag har lyssnat på henne i ett annat och mycket jazzigare sammanhang: Hon medverkade i den konsert med Putte Wickman, som sändes i TV efter hans död. Jag har skrivit om den här konserten här på bloggen, under rubriken ”Let the Good Time Roll”.

Och apropå Melodifestivalen: till de enklare frågorna i dag hörde ”La dolce vita” med After Dark.

Veckans musikal var Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Ur den hörde vi ”Gråt ej för mig, Argentina”.

Veckans opera var Rossinis ”Wilhelm Tell”. Han är känd för att skjuta med pilbåge.

Alf Robertson finns inte i våra skivhyllor, men jag har förstås hört honom sjunga ”Skomakare Anton” i radio.

Bette Midler har jag hört mycket på – har också en rad CD med henne. Rod Stewart kan man ju heller inte ha undgått att höra, men han finns inte våra skivhyllor. Deras duett i ”Manhattan” återfinns på hans ”The Great American Song Book, III”.

Det som den gamle jazzlegenden Tore Ehrlings band spelade var ”Siesta”, det ord som Eldeman förknippade med sydligare nejder.

Veckodagsfrågan klarade jag lätt med hjälp av första bokstaven: svaret skulle bli söndagar. Men vad hette dagen efter-låten, som frågan utgick från? Det måste vara en titel med måndag i. Jo, visst var det väl ”Monday, Monday”, som The Mamas and the Papas sjöng en gång i världen?

Titeln på låten, som skulle ge ett språk, kunde jag för mitt liv inte komma på. Men språket var utan tvivel japanska.

Sen fanns det en TV-filmfråga, som jag aldrig skulle ha klarat, om jag inte hade haft första och sista bokstaven i ett ord på tre bokstäver. Musiken måste vara hämtad ur TV-serien om Jan Guillous riddare Arn. Den har jag aldrig sett. Och jag har faktiskt aldrig någonsin läst någon enda bok av Guillou. Så obildad är jag!

***

Jagar du något svar till det allra senaste melodikrysset, ska du antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag (ibland söndag).

Sofia Karlsson: Visor från vinden

Sofia Karlsson har ingalunda övergett Dan Andersson: På hennes nya CD är han närvarande, om än med några inte så vanliga nummer. En Dan Andersson, ”Hemlängtan”, tonsatt av Gunnar Turesson, hör faktiskt till skivans allra bästa låtar. Tre Dan Andersson-texter är nytonsatta av Sofie Livebrant: Två av dessa, den inledande ”Le Vin des Amants” (”De älskandes vin”) och den avslutande ”Moesta et errabunda”, är dikter av Charles Baudelaire, översatta av Dan Andersson. Den tredje, ”Milrök”, har – genom Esbjörn Hazelius medverkan, gissar jag – fått ett lätt irländskt drag.

På den rent instrumentala och mycket hörvärda låten ”Valsen till dig” blommar sen det irländska ut för fullt. Sofia Karlsson spelar här traversflöjt, Esbjörn Hazelius (som också har skrivit låten) fiol och cittra, Roger Tallroth gitarr och Olle Linder kontrabas och slagverk.

Annars associerar jag CDn, som heter ”Visor från vinden” (Amigo AMCD 759, 2007) till sextiotalet (med lite spill in från sent femtiotal och lite spill över på sjuttiotalet), inte bara för att Dan Andersson (liksom Carl Michael Bellman och Evert Taube, som också finns representerade) hade en renässans då, inte ens för att några av den svenska visvågens främsta namn (Alf Hambe, Fred Åkerström) har låtar med på den här skivan.

Det som slår mig starkt är hur mycket av det som finns på ”Visor från vinden” direkt för tankarna till den unga Joan Baez – inte bara Sofia Karlssons röst utan också komp och arrangemang och, trots den här CDns svenska innehåll, även typen av låtar påminner mig om Baez när hon slog igenom. Och Sofia Karlsson är lika bra!

Inslaget av traditionell musik – ”Resan till Österlandet” eller ”Till Österland vill jag fara”, som hon gör en helt underbar à capella-version av tillsammans med Sara Isaksson och Lena Willemark, och förekomsten av samhällstillvända men inte revolutionära sånger – Peps Persson, Mikael Wiehe, Lars Forssell samt Marianne Flodins och Sofie Livebrants ”Frukostrast på en liten syfabrik på landet” – påminner starkt om Baez’ sätt att välja sånger.

Slutligen vill jag berömma Sofia Karlsson för hennes djärvhet att i flera fall välja låtar, där det är omöjligt att lyssna på dem utan att minnas mycket särpräglade och skickliga insjungningar, tidigare gjorda av andra artister. Och Sofia Karlsson klarar det här konststycket, med bravur! Hennes version av Peps Perssons ”Spelar för livet” är både kul och bra. Hon gör ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” så bra, att hon tål att jämföras både med mäster Taube och Joakim Thåström. Hennes ”Märk hur vår skugga” (Fredmans epistel nummer 81) tål en jämförelse både med Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks tolkningar, för den delen också Joakim Thåströms. Och hennes version av Lars Forssells ”Jag står här på ett torg” (Boris Vians ”Le Deserteur”), där hon har opererat bort de Gaulle, vilket gör, att man kan tänka Bush i stället, har faktiskt originalitet även om man jämför den med Ulla Sjöbloms klassiska från slutet av femtitalet.

Mer kunde nämnas, men jag tror att ni redan nu har förstått, att Sofia Karlsson är en sångerska att sluta till sitt hjärta.

Upp i svinottan och sen kulturfrukost

Onsdag och torsdag tillbringar jag på sammanträden i Uppsala.

Eftersom det första av dem, en kulturfrukost på Upsala stadsteater, startar 08.00 och jag måste åka med 06.10-bussen från Öregrund, får jag lov att gå upp i svinottan; jag har ställt väckarklockan på 04.30. Det är fortfarande mörkt, när jag går ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Fram mot 05.00 går jag ner till den kombinerade bastun och tvättstugan för att duscha – som jag har berättat, har vi bara kallt vatten i stora huset. Nu är det aningen ljusare, och när jag går ut på trappen, ser jag ett rådjur bakom syrenerna, bara några meter ifrån mig. Jag tar kurs mot rådjuret, som tar ett skutt över det vi kallar syrengrinden och sen springer upp på berget på utsidan. Jag gör ytterligare ett bestämt närmande, och då försvinner rådjuret bakom krönet. Det är alltså fem på morgonen man måste gå upp för att mota bort rådjuren från tulpanerna.

På bussen in till Uppsala läser jag den sista av morgontidningarna plus handlingar inför kvällens sammanträde.

Kulturfrukostarna, som arrangeras av kulturkontoret, går ut på att för oss som sitter i kulturnämnden samt andra berörda presentera ett antal kommande exempel på vad som kommer att hända i Uppsalas kulturliv. Man får också, på egen bekostnad, kaffe eller te plus en halv ostfralla.

Eftersom Stadsteatern är värdinstitution den här gången, går ordet först till avgående teaterchefen, Stefan Böhm. Han passar på att välkomna sin efterträdare, Linus Tunström, som också är på plats. Böhm presenterar vårens program: Samarbetet med universiteten och företrädare för olika vetenskaper fortsätter med ”Stjärnsmällar och svarta hål”. ”Insektsgalan” är ett samarbete mellan stadsteatrarna i Stockholm och Uppsala samt Artdatabanken. Som det står i reklamen: ”Glitter och glamour, glädje och besvikelse när småkrypen gör upp i tävlingskategorier som Bästa biroll.” Premiären på den linnéinspirerade föreställningen ”Undran inför naturen” i regi av Stefan Böhm själv är på grund av sjukdom uppskjuten en vecka, men pjäsen kommer säkert att dra mycket folk. Den blir en musikalisk show med Mikaela Ramel och Vibafemba och med texter av Lasse Eriksson, Lennart Hellsing, Elsie Johansson, Carsten Palmaer, Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Åsa och Gertrud med flera.

Innan Stefan Böhm, som alltså avgår som teaterchef i sommar, går av scenen, får han en stor tack- och avskedsbukett av kulturkontorets Fia Söderberg och stormande applåder från kulturfrukostpubliken.

När Stefan lämnar scenen, lämnar han plats för två representanter för JuvenalOrden, grundad 1907 och alltså 100 år i år. Jubileumsunderhållningen, komisk musikteater och spex i ett, kommer på Upsala stadsteater och heter ”En kalabalik i sänder”. Håller resten lika morsom nivå som det smakprov vi fick – det kommer till exempel in en norrman som hävdar, att det handlar om Bergen, inte Bender – kommer det här att bli en underhållande historia.

Mer teater: Maria Björk från Reginateatern presenterar ett inslag i linnéjubileet, ”Kärleken spriar på Trädgårdsgatan”, för ungdomar 13-18 år. Det handlar om kärlek, sex och samlevnad. Utöver teater på Regina blir det 21-24 maj också utställning på Grand, film – i samarbete med Kortfilmfestivalen – på Slottsbiografen med mera; bland samarbetsparterna finns Sveriges Lantbruksuniversitet och RFSU.

Sen berättar Per Löfblad från Teater Spektaklet om linnéföreställningen för barn 6-12 år, ”Mer ordning i rabatten” av Margareta Löfblad. Föreställningen är en succé och har sen premiären i januari redan getts i ett sjuttiotal föreställningar runt om i landet. Också andra länder vill ta del av den.

Helena Kjällström från Gottsunda Dans och Teater presenterar det kommande programmet, bland annat ”Den viktigaste grejen i världen”, och fyra ungdomar framträder med egna texter. Och sen kommer dagens clou, ”ett otippat möte mellan hip-hop och svensk körlyrik” för att citera programbladet. I den här föreställningen uppträder rapartisterna Bobby Sandz och Dakotaa, en kille och en tjej, tillsammans med Uppsala Akademiska Kammarkör (UAK) under ledning av Stefan Parkman. Vi får ett smakprov i form av att några sångare från UAK börjar med ”Uti vår hage”. Sen blir de doakör bakom rapartisterna, vars budskap är att välkomna kulturell olikhet – UAK och rapparna förenas i budskapet ”Kom som du är!”

Allra sist fick vi information – med allsångsinslag – om musiksagan ”Blomsteruret”, som till Linnés ära ges för barn från fyra år upp till min ålder i Orangeriet i Linnéträdgården.

Kom inte och säg, att det inte händer något i Uppsala!

Melodikrysset nr 14 2007

Jag vill börja med att skälla på Aftonbladets (för övrigt just omgjorda) TV-bilaga: Melodikrysset, som numera finns på näst sista sidan, hade felaktigt beskurits, så att det fattades en rutrad längst till höger och en längst ner. Det har hänt tidigare i just Aftonbladets TV-bilaga, så jag vill klaga på upprepat slarv. Dessutom återfinns krysset nu på en sida med mycket tät, finstilt text, vilket gör det svårt att under krysslösandet klottra ner frågor och stödinformation.

Att det saknades rutor kom jag på när hela ordet Fagervall inte gick in. Ett par läsare har hört av sig om att jag inte redovisade svaret på lodrätt 1: Den som sjöng ”The Best of What I Got” (från CDn ”Echo Heart”) var Magnus Fagervall – som jag inte hade klarat, om jag inte hade haft tillgång till Google.

Påskaftonens melodikryss började annars ganska lätt.

Owe Thörnqvist sjöng sin ”Rumba i Engelska parken”. Engelska parken ligger i mitt Uppsala, och Owe själv har jag med tiden lärt känna personligen: Han är liksom min hustru hedersupplänning, och vi brukar därför träffas vid middagarna för dessa (med respektive) på Uppsala slott.

Att Povel Ramel hör till mina gamla favoriter vet läsarna av denna blogg – se Kulturspegeln, Musik! Och det är därför klart att jag kände igen hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som skulle ge fågelholk.

En man i min ålder – en som hörde radio redan på den tiden då där forfarande spelades gammal dansmusik – känner förstås både igen ”Månsken över Ångermanälven” (hej, Exonymia!) och vet, att den skrevs av Karl Grönstedt.

För en gammal radiot är också ”The Donkey Serenade” – som här skulle ge åsna – välbekant. Ursprungligen lär den komma från en operett från 1923, ”Chansonette”, av Rudolf Friml.

Och vem som sjöng ”Gungeligung” vet jag också: Åke Grönberg.

Helt apropå-gängets sång om Lars Engqvist var förstås Ainbusk Singers ”Jag mötte Lassie”. Jag har förresten själv skrivit en födelsedagshyllning på den här låten, tillägnad Lasse Eriksson på 68an, socialdemokraternas centrala partiexpedition.

Robbie Williams, tidigare i Take That (inte Oasis som jag först skrev – tack Dennis!), var det som sjöng ”Ain’t That a Kick In the Head”.

Större svårigheter hade jag då att komma på vem den kanadensiska sångerska var som sjöng i Melodifestivalen 2005: Katrina Leskanich var det (Katrina & The Waves). Det här skulle jag inte ha klarat utan Google och ett antal ledbokstäver: namnet måste vara Katrine eller Katrina.

Då var en låt från årets melodifestival, ”God morgon”, lättare för mig att klara. Jag har en viss svaghet för Irma Schultz, däremot ingen för Uno Svenningsson, men klarade hans förnamn eftersom jag visste att han har samarbetat med Irma.

Eldeman har ibland en viss förkärlek för att spela låtar i förvirrande rytm och arrangemang.

Ett exmepel i dag var taubevalsen ”Natt i Ligurien”, här i en jazzig version av Bernt Rosengren.

Ett annat var ”Ro, ro till fiskeskär” med finska folkrockgruppen Piirpauke. Piirpauke är förresten bra – finns förstås i mina skivhyllor.

Veckans lättaste frågesvar var väl ”Idas sommarvisa”, som skulle ge Ida. Jag har ju tidigare skrivit uppskattande både om Astrid Lindgren, som skrev texten, och om Georg Riedel, som skrev musiken. Några dagar runt förra veckohelgen fick jag förresten rekordmånga besök på min blogg – ett dygn över 900 – vilket visade sig bero på att många, många sökte på Google efter Georg Riedel. Vet någon varför?

Glad påsk förresten, alla melodikrysslösare!

***

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Gå då direkt in på bloggen, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan – sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

I begynnelsen av april

Helst hade jag väl redan åkt ut till Öregrund för att fira påsk, men i min pensionärsalmanacka finns antecknade en rad förhinder.

I dag hade jag till exempel tid hos Folktandvården. Tandhygienisten rådbråkade min mun allt hon orkade, och tandköttet ömmar mycket riktigt fortfarande. Sen ville också den tandläkare, som i höstas satte mina båda implantattänder på plats, kolla hur det nu ser ut kring och under dem. Jag röntgenplåtades alltså, och hon okulärbesiktigade också resultatet av sitt arbete. När hon kollade käkbenen, där implantaten sitter, konstaterade hon förtjust, att alltsammans hade blivit fullständigt perfekt och utbrast:
– Du har snygga ben!
Den här tandläkaren är en ung snygg tjej med glimten i ögat.

Därefter genomförde jag en tidsödande, i fallet Swedbank som vanligt sinnessjukt lång, runda till tre olika bankkontor för inbetalningar. (De övriga två är Svensk kassaservice och Svenska handelsbanken.) Eftersom alla banker inte har kontor överallt och eftersom en rad av de kontor som finns inte handskas med kontanter, förstår jag inte, varför samtliga banker inte har kunnat sluta upp kring Svensk kassaservice. Jag är en envis, i fallet pengar internethatande person, och jag kommer att flytta över mina konton till den bank, som dels har kontor i min närhet, dels upprätthåller kassaservice.

Eftersom jag sen ändå hade någon timme kvar till nästa program på dagordningen, gick jag till Ofvandahls för the och en smörgås. Det fick bli en baguette, egentligen för stor för mitt aktuella behov men ändå gjord på mörkt bröd. Fast vad jag längtade efter var en gammaldags konditorismörgås med ägg och ansjovis.

Ofvandahls är relativt intakt sen min studenttid, en bit av Uppsalas kulturhistoria. Och naturligtvis satt där, som förr i världen, grupper av intellektuella, ivrigt diskuterande något problem. Vid bordet bredvid mitt satt Arne Ruth i samspråk med två andra. Jag morsade på Arne, som jag tidigare har träffat ett antal gånger.

Vid några tillfällen har vi också stött ihop i Öregrund; han har sommarhus inte så långt därifrån. En gång, när han fortfarande var kulturchef på Dagens Nyheter, hade han bjudit ett gäng kinesiska intellektuella att komma ut och hälsa på. Också Birgitta och jag (och dessutom bland andra Agneta Pleijel och Maciej Zaremba) var inbjudna att tillsammans med kineserna äta lunch på Forsmarks herrgård. Men dess förinnan tittade Arne och kineserna in hos oss i Öregrund. Vi visade dem runt i vår stora trädgård. En av kineserna vände sig till min hustru, som hade presenterats med titel, och frågade:
– Vem sköter om allt det här?
– Vi själva förstås, svarade en något häpen Birgitta.
Kinesen, med den erfarenhet av samhällets höjdare han hade med sig från sitt hemland, såg inte helt övertygad ut.

Detta för mig tillbaka till nästa punkt på dagens dagordning. Kulturnämnden hade av folkbildningsorganisationerna inbjudits till en rundtur till verksamheter, som vi årligen anslår pengar till.

För att vi ska lära känna varann utgår påbud om att vi ska blanda oss med varann redan i bussen. Bredvid mig sätter sig sålunda Stig Unge, för dagen representant för NBV. Han arbetar i Uppsala men bor i Bolka, som ligger i utkanten av Öregrund.

Han tar upp något som för många svenskar fortfarande är en obehaglig vändpunkt för det öppna svenska samhället, mordet på Olof Palme. Stig Unge berättar, hur illa berörd han blev av det som då hände, hur synen på hela samhället blev mörkare. Men, säger han:
– Sen såg jag Birgitta cykla förbi på vägen genom Bolka. Ensam, utan övervakning, på en av sommarens cykelturer. Då tyckte jag det fanns hopp om Sverige igen.

Folkbildningsbussen gör tre längre stopp, hos ABF på S:t Persgatan, hos Medborgarskolan i Ekeby och hos Folkuniveristetet i det som förr var Söderbergs kappfabrik – samtliga dessa studieförbund har lokaler i komplex som är en del av Uppsalas svunna industrihistoria. Hos ABF får vi se silversmide, keramiktillverkning, amatörer som arbetar med bildkonst. Hos Medborgarskolan får vi se resultat av deras dans- och musikalundervisning; vi får desutom själva ta av oss skorna och lära oss danssteg och dansgester. Hos Folkuniversitetet får vi en elementärkurs i arabiska och får med oss det arabiska alfabetet hem. Kul alltihop – men vi hade nog gärna också velat ha mer fakta om rekrytering, antal deltagare och kostnader.

Innan vi skiljs åt för dagen, påminner mig Peter Gustavsson om att vi ska träffas också i morgon kväll. Det blir studiecirkel för nämndledamöter i Folkets hus.
–
Jo, jag kommer.

Men på onsdag morgon bär det av till Öregrund.