Melodikrysset nr 30 2007

Som Lars-Gunnar Blom i ett inlägg här intill redan har förutspått, var dagens melodikryss lätt – det brukar vara det, när det är direktsändning. I dag direktsändes krysset från Malmköping i Sörmland.

Jag har förstås kontrollgooglat, men egentligen har jag inte behövt googla för något svar. Det enda jag inte kunde helt spontant var namnet på den som tillsammans med Christer Sjögren medverkade på (och själv hade skrivit) ”Min barndomstid”. Men ledbokstäverna pekade ganska snart på Roland Cedermark, som min gamle chef, partisekreteraren (s) och dragspelaren Bo Toresson hade alla skivor av.

Ingen av de någorlunda nutida svenska artisterna var svår att identifiera. Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig”. Cecilia Vennersten sjöng ”Det vackraste”, som förresten Nanne – vilket också Eldeman påpekade – har varit med att skriva för en av melodifestivalerna. I melodifestivalen 2004 medverkade After Dark med ”La Dolce Vita”. Och Lisa Nilsson var det som sjöng ”Regn i Rio”.

Dagens musikalfråga var också förhållandevis modern: Vi hörde musik ur Björns och Bennys ABBA-musikal ”Mamma Mia”.

Som nutida klassiker får man väl beteckna även Hans Alfredsons och Tage Danielssons ”uppmaning till ett djur” (Eldeman), ”Sov lilla Totte”:

Sov lilla Totte,
nu varenda kotte
slummrar för timmen den är sen
här får Totte ben.
Om snällt du blundar,
drömmer du om andra hundar,
snart drömmen skira vävar vävt
kring din stora käft.
Tänk så roligt du har haft idag.
Tänk på alla stackars barn som du har skrämt,
tänk på alla mjölkbud som du bet därbak på skämt.
Dröm om alla dem du vält omkull,
dröm om lekkamraterna som du förtärt,
visst fick husse böta, men det var det värt.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund !

I drömmens rike,
du tillsammans med din tik e´
— hundarnas gud i himmelen
ger er änglaben.
I hundens Eden
är det tätt emellan treden
– sjungande hundar må du tro
vyssar dig till ro.
Allt i drömmen ter sig rosenrött,
alla katter har du skrämt så dom har dött,
tänk vad Totte jobbar, nu är lilla Totte trött.
Dröm om hästgardistens krumma ben
dröm om lördan när han ej har stövlar på,
ja i dina drömmar är din himmel blå.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund

……vov

Den nyligen bortgångne Povel Ramel hade lånat ut melodin till sin ”Var är tvålen” till den kårspexsång Eldeman spelade; melodin handlade sålunda ursprungligen om en tvål. Den som vill läsa mer om Povel Ramel kan gå vidare till Kulturspegeln, Musik, ovan.

Två av frågorna i dagens melodikryss passade radioter i min ålder.

Den ena var efternamnet på den orkesterledare, vars band spelade Glenn Miller-låten ”American Patrol”: James Last. Han var, trots namnet, tysk. Men nog gjorde Miller låten bättre.

Den tyska filmschlagern (mer Tyskland!) var ”Bel Ami”. Den spelades mycket i radio förr.

”Ack Värmeland, du sköna” skulle ge dels inledningsordet ack, dels Värmland. Texten (som vi inte hörde; det hade gjort frågan för lätt) av Anders Fryxell och F A Dahlgren skrevs för ”Värmlänningarne” (1846). Melodin har äldre, folkliga förlagor – och användes senare också av Smetana för en fosterländsk sång.

Veckans fråga om klassisk musik var ovanligt lätt: Vi hörde ”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart (1787). Detta mozartstycke har jag ett mycket personligt förhållande till.

När Birgitta hade skilt sig och hon och jag hade blivit ett par, köpte hon en radiogrammafon. Hennes skivkollektion bestod av ett fåtal klassiska skivor, bland dem en EP med ”Eine kleine Nachtmusik”. Den förknippar jag därefter för evigt med stunder av förälskad samvaro, ofta just under sena kvällar.

Också jag har varit ung en gång i världen.

***

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Sommaren är också till för umgänge

Jag inte bara läser och skriver och arbetar i trädgården och städar – just nu håller jag förresten på med årets stora fönsterputsning.

Sommaren är också till för att umgås.

I dag har vi haft besök av min bror Matti, inom familjekretsen kallad Stor-Matti, detta för att man ska kunna skilja honom från vår son, som följaktligen kallas Lill-Matti; det senare har denne vuxne man anammat till den grad, att han på sin e-postadress heter lillmatti.

Men nu var det alltså Stor-Matti det handlade om.

En stund före lunch anlände han till ett Öregrund som upplevde en av sommarens vackraste dagar med sol, värme och frodig grönska i trädgården.

Vi startade givetvis just med en runda runt trädgården.

Sen bjöd Birgitta på en härlig kylskåpskall gazpacho, till största delen lagad på håvor ur den egna trädgården. Kaffe efter maten drack vi vid trädgårdsbordet under äppelträden. Matti – till skillnad från mig en inbiten fiskare – hjälpte också Birgitta att få ordning på fiskegrejorna inför kommande fisketurer med barn och barnbarn – först kommer Kerstin hit med Viggo och Klara och sen Anna med Ella.

Under eftermiddagen gick vi sen en långpromenad runt Öregrund: tittade på trädgårdar, vandrade på den långa bryggan i hamnen, tittade på folklivet och restaurangerna. Jag skaffade programmet för badortsdagarna, som jag ska återkomma till.

Vår tur runt Öregrund avslutades i trädgårdscaféet på hotell Floras Trädgård, där vi under lummiga träd och omgivna av vackra perennrabatter drack eftermiddagskaffe och åt goda bakverk. Till och med jag syndade lite: åt äppelkaka.

Medan Birgitta lagade middag – det är hennes tur i dag – plockade jag och Matti bigarråer. Matti fick både bigarråer och skuggmoreller med hem – de senare ska han lägga i sprit, Viru valge från vårt gamla hemland Estland. Han plockade också en ask röda vinbär.

Birgitta lagade en superb middag. Entrecoteskivorna som hon grillade var köpta på Konsum men örtkryddorna i marinaden liksom resten av middagsingredienserna kom åter igen från den egna trädgården och från skogen: alldeles nyupptagen färskpotatis, en blandad sallad samt squash, ungsbakad med gratängost och smörsopp.

Därefter åter igen kaffe och samtal vid trädgårdsbordet.

Och så inflyttning till glasverandan för två efterrätter från den egna trädgården. Först dagens skörd av hallon tillsammans med vita smultron och några sena jordgubbar. Sen gudomligt goda röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel).

Medan skymningen föll och den öppna dörren mot trädgården släppte in fläktar av välbehövlig svalka, lyssnade vi på Evert Taube sådan han lät under senare delen av 1930-talet och första hälften av 1940-talet: ”Vals i Gökottan”, ”Himlajord”, ”Linnea”, ”Nigande vals”, ”Vals på Ängön”…

Ibland är livet gott att leva.

***

Nu har Stor-Matti åkt hem till Uppsala.

Men i nästa vecka kommer Kerstin med morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara.

Bo, deras pappa, berättar på sin blogg i dag, att Viggo, fyra, snart fem, just i dag har lärt sig cykla. Du kan ta del av hans nya färdighet här och här.

Själv lär jag i nästa vecka på nära håll få se honom cykla.

Å dessa dagar, när jag sprang bakom hans mammas cykel till dess att hon hade lärt sig cykla!

Jan Hammarlund på Aguéli

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått följande, som jag gärna vidarebefordrar till dem av mina läsare, som bor eller råkar befinna sig i stockholmstrakten:

Musik och mingel

med Erika Ottenblad, Ingrid Hollinger och Jan Hammarlund

Tisdagen den 31 juli klockan 19.00
på AGUÉLI, Blecktornsgränd 9
strax ovanför Mariatorget i Stockholm:

Fri entré även utan doggtagg – allt på Aguéli – servering.

Aguélis telefonnummer: 08 641 33 81.

Katastrofala skivomslag

Sonen, Matti Dahl, tipsar mig om bloggen Katastrofala omslag. Den förevisar skivomslag som tävlar med varann i fulhet. En riktig höjdare är det som toppar bloggen just nu, omslaget till José Felicianos ”That the Spirit Needs”. Men den skivan har många konkurrenter. Och jag slås, när jag bläddrar mig fram, av hur fantasilösa skivbranschens omslagsmakare tycks vara: alla dessa bilder av grupper, den ena värre än den andra.

Du kan besöka den här mycket märkliga bloggen genom att klicka här.

Melodikrysset nr 29 2007

I dag tyckte jag Melodikrysset var lätt, men lik förbannat gick jag bet på en fråga, lodrätt 15. Frågan löd ”Var utspelar sig melodin? – jo, i en sådan”. Jag hade första bokstaven, B, och sista bokstaven, R, av sammanlagt tre, så egentligen fattades bara en bokstav. Trots att jag kände igen melodin, kom jag inte på svaret, som måste bli bar eller bur eller möjligen bår. Johan Jern skriver här bredvid att det ska vara bar – men jag kommer fortfarande inte på melodititeln. Magnus Ugglas ”Kung i baren” var det, upplyser mig sedan Bertil.

Eftersom jag aldrig skickar in svar, kan det ju göra detsamma.

Jag publicerar det här för att jag brukar berätta hur jag lyckas. Och det kan ju vara kul för mina läsare att kunna konstatera, att de själva har lyckats bättre med den här frågan. Säkert får jag en aha-upplevelse när Eldeman berättar, vad sången hette.

Märkligt nog lyckades jag i stället klara vilka som sjöng ”All That She Wants”: Ace of Base.

Relativt lätt klarade jag också att det var Peter Jöback som sjöng Charles Aznavours ”She”.

Eurovision Song Contest 2007 ligger ju så nära i tiden, att man fortfarande minns vinnarlåten ”Molitva” med Marija Šerifovic från Serbien – och invånarna där, åtminstone de flesta av dem, är ju serber.

I Eurovision Song Contest 1999 tävlade Charlotte Nilsson med ”Take Me To the Heaven”, som i svenskt original hette ”Tusen och en natt”.

Och minns jag inte alldeles galet, förekom även ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” i melodifestivalsammanhang någon gång på 1970-talet.

Ännu äldre, från 1960-talet, är ”Våran katt”, som Siw Malmqvist hade en hit med.

Och naturligtvis har en inbiten radiolyssnare som jag hört ”Tyrolerhatten” (”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”) med den mångsidige Östen Warnerbring.

Zarah Leander har en röst som man omedelbart känner igen. Här sjöng hon ”Matroser ohoj”.

En mycket passande Taube-låt så här på sommaren är ”Sjösala vals”; den utspelar sig dock lite tidigare under den här årstiden:

Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se, så många blommor som redan slagit ut
på ängen!
Gullviva,
mandelblom,
kattfot
och blå viol.

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna.
Lycklig som en lärka uti majsolens sken,
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!
– Kurre, kurre, kurre ! Nu dansar Rönnedahl!
Koko! Och göken ropar uti hans gröna dal
och se, så många…

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadans.
– Titta! ropar ungarna, Pappa är en brud,
med blomsterkrans i håret och nattskjortan till skrud!
– Och se, så många…

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå,
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner .
Sällan får han rasta – han får slita för två.
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå –
ingen, utom tärnan i viken – hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan…

En annan känd och kär gestalt (utöver Rönnerdahl) är Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Signaturmelodin skulle ge tak.

Federico Fellinis ”La Strada” såg jag på bio redan under gymnasietiden i Sundsvall. Musiken i den är skriven av Nino Rota – som väl redan har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Slutligen den låt jag personligen tyckte var roligast att höra, ”John Henry” med Bruce Springsteen. Jag har tidigare skrivit utförligt om hans Pete Seeger-CD – se Kulturspegeln, Musik. Där kan man också läsa mer om Seeger.

***

På jakt efter något svar i senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

Musikens hus snart klart

Musikens hus i Uppsala – Konsert & kongress – står snart klart. Huset tas i bruk vid månadsskiftet augusti-september.

Det är efterlängtat av stans musikvänner. Och det är vackert.

Dagens Upsala Nya Tidning (19 juli 2007) innehåller en stor artikel om huset; du kan läsa artikeln här.

I anslutning till artikeln kan du också ta del av ett bildspel om Musikens hus från in- och utsidan samt ett webb-TV-avsnitt.

Mavis Staples på Berns

I 70-årspresent av Anna fick jag att tillsammans med henne gå på Mavis Staples’ konsert på Berns. Birgitta ställde snällt upp och stannade hemma i huset i Rinkeby med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, så att jag och Anna kunde ta T-banan in till stan och, sittande vid bord (vi kom tillräckligt tidigt), läppja på lite rödvin och småprata till dess att konserten brakade loss med ”Down In Mississippi”.

Brakade loss var ordet. Mavis Staples, precis fyllda 68 år, är en urkraft på scenen, och hon backades upp av en oerhört samspelt och tungt gungande trio plus kör.

Vid det laget var salongen packad av stående publik, som omedelbart rycktes med av sången och musiken: smådansade, vaggade rytmiskt, tjöt av gillande, klappade takten, sjöng med. En så rolig konsert har jag inte varit med om på länge.

Men det var naturligtvis, ytterst, Mavis Staples’ förtjänst.

Jag ska ärligt tillstå, att jag inte har lyssnat på henne så mycket tidigare; soulmusik hör inte till det jag har lyssnat våldsamt mycket på. För många i Annas ålder har soulmusiken spelat en helt annan och mycket mer central roll. Eftersom Anna dessutom är troende kristen, till och med utbildad till pastor i Missionsförbundet, har hon således haft ett skäl till – gospelmusiken – att lyssna på en sångerska som Mavis Staples.

Just det senare, inslaget av gospelmusik i hennes repertoar, borde dock ha lett även mig, ateist men vän av hängiven musik, vidare till Mavis Staples. Jag har faktiskt en hel del sådan musik i min ägo, till exempel en CD-serie med en av de låtar Mavis Staples sjöng, ”Wade In the Water”, som titel och med afroamerikanska spritituals, gospel och congregational singing som innehåll – jag har dem på separata CD från 1994, men de finns också som box från 1996 (Smithsonian Folkways SFW 40076).

Att jag kom att intressera mig så mycket för den här musiken hade till stor del att göra med att de svarta amerikanska kyrkorna med Martin Luther King i spetsen under senare delen av 1950-talet och i början av 1960-talet aktivt deltog i kampen mot segregeringen i USA, främst i den amerikanska Södern. Det skrevs mycket och bra kampmusik under den perioden, men många av de ursprungligen rent religiösa sångerna fick i denna nya situation dessutom världsliga övertoner, ett hopp om att the freedom land kunde nås redan här och nu.

Mavis Staples pappa, metodistpastorn Roebuck ”Pops” Staples, var en av de kyrkoledare som stödde Martin Luther King. (En annan var Aretha Franklins pappa, lärde mig Anna på Berns.)

Han startade tillsammans med sina barn Cleotha (född 1934), Pervis (född 1935), Yvonne (född 1936) och Mavis (född 1939) gruppen The Staple Singers. De startade 1948 med att framträda i kyrkor i chicagoområdet och fick sitt första skivkontrakt 1952. Utöver gospel sjöng de också soul och rytm ’n blues. På 1960-talet blev de riktigt stora. Och till deras storhet bidrog också att de deltog i medborgarrättskampen.

Pops Staples är numera död, och dottern Mavis har sedan länge skapat en framgångsrik solokarriär. På sitt senaste album, producerat av Ry Cooder (som jag har skrivit om), ”We’ll Never Turn Back”, har Mavis Staples återvänt till sångerna från 1960-talets svarta medborgarrättskamp. Jag har inte den här CDn, men jag ska snarast skaffa mig den.

De här sångerna hörde mycket riktigt till det som bar upp konserten på Berns. Mavis Staples sjöng sin pappas ”Why Am I Treated So Bad” (med musik av Cannonball Adderley), den gamla Staple Singers-succén ”Will the Cirkle Be Unbroken”, ”Keep Your Eyes On the Prize”…

Många av den amerikanska medborgarrättsrörelsens sånger har jag lärt mig och lärt mig att älska framför allt genom Pete Seegers injungningar, till exempel på den LP som dokumenterar den berömda Carnegie Hall-konserten den 8 juni 1963, ”We Shall Overcome”. Den finns också i utvidgad form, ”We Shall Overcome – The Complete Carnegie Hall Concert”, på CD (Columbia 45312).

Här är den text han använde till ”Keep Your Eyes On the Prize”; jag kan ju inte garantera att det var just den Mavis Staples använde:

Keep Your Eyes On the Prize

Musik: Traditionell afro-amerikansk spiritual
Text: bearbetad och med tillägg av Alice Wins, Guy & Candie Carawan och medlemmar i The Civil Rights Movement

Paul and Silas bound in jail
Had no money for to go their bail
Keep your eyes on the prize, hold on

Paul and Silas thought they was lost
Dungeon shook and the chains come off
Keep your eyes on the prize, hold on

Freedom’s name is mighty sweet
And soon we’re gonna meet
Keep your eyes on the prize, hold on

I got my hand on the gospel plow
Won’t take nothing for my journey now
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Soozie!

Only chain that a man can stand
Is that chain o’ hand on hand
Keep your eyes on the prize, hold on

I’m gonna board that big greyhound
Carry the love from town to town
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Hey!

Hey!

Now only thing I did was wrong
Stayin’ in the wilderness too long
Keep your eyes on the prize, hold on

The only thing we did was right
Was the day we started to fight
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

One, two!
(The only thing we did was wrong)
(Staying in the wilderness too long)
(Keep your eyes on the prize, hold on)

Woah, woah!
(The only thing we did was right)
(Was the day we started to fight)
(Keep your eyes on the prize, hold on)

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Ain’t been to heaven but I been told
Streets up there are paved with gold

Jag har hittills alltid tyckt att Pete Seeger har gjort den ultimata versionen av den här sången – Bruce Springsteen får ursäkta. Men nu är herrarna överglänsta. Av Mavis Staples.

Melodikrysset nr 28 2007

Åtminstone en fråga i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan Google. Linda Sundblad är en sångerska som är helt obekant för mig (även om alltså hennes förutvarande grupp Lambretta tycks ha förekommit tidigare i Melodikrysset – men jag minns just nu inte den heller). När jag sökte på låten ”Oh, Father”, fick jag svaret.

Också Sara Isaksson, med ”Skymtar för en stund”, hade jag inledningsvis problem med att identifiera, men henne har jag åtminstone hört, och jag känner till hennes samarbete med Uno Svenningsson.

Satirgruppen Framåt fredags bidrag till dagens kryss tror jag använde sig av melodin till ”Ge mig en kaka till kaffet”, ett melodifestivalbidrag från Östen med resten. Svaret, drycken, skulle hur som helst bli kaffe.

Alf Robertson har en så omisskännlig röst, att den är lätt att identifiera. Här sjöng han ”Det är mig du tar i båten”.

Till de på motsvarande sätt lättare att identifiera var gruppen Nordman med ”Ta mig för den jag är”.

Och veckans kanske lättaste schlagerfråga var nog Thore Skogmans ”Fröken Fräken” (båda orden godkändes av Eldeman som svar). I mitten av 1960-talet åkte Sven-Ingvars runt i parkerna och sjöng och spelade ”Lilla söta fröken Fräken ifrån Fryken blev miss Värmland nu i år”. Den här låten är nog begynnelsen till många äktenskap, som startade på dansbanan.

Det här leder vidare till P4-programmet Svensktoppen, som dock här fick en egen pricksäker illustration: Benny Anderssons ”Du är min man” med, förstås, Helen Sjöholm.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, fanns bland de stora svenska schlagermelodierna mycket länge ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Den gjorde Ernst Rolf till stor schlager här hemma. Men ursprungligen var melodin amerikansk.

Amerikansk är förstås också Don McLeans ”American Pie”, som vi bland annat har hört med Madonna.

Då återstår ett antal pärlor ur barnkulturvärlden.

Svaret på Eldemans fråga ”Vad är det som siktas? Ja, den!” när han spelade ”Å, se det snöar” är förstås snön.

Första ordet, verbet, i ”Blinka lilla stjärna där” var ju heller inte så svårt att klara.

Filmmusiken ”Sjörövar-Fabbe” skulle förstås leda tanken till först Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och sedan till Pippis pappa, Efraim Långstrump.

Musiken är skriven av Ivan Renliden. Jag minns fortfarande, när vår dotter Kerstin var liten och ständigt hörde Ivan Renliden i radio. En dag, när vi hand i hand vandrade nerför Konsum-backen här i Öregrund, gjorde jag henne uppmärksam på en affisch, där det stod, att Ivan Renliden skulle spela i Öregrunds kyrka. Kerstin, störthäpen: – Renliden, finns han på riktigt, pappa? (Det var ju inte så lätt att veta, vilka av alla de där figurerna som förekom på radio och på skiva som var sagofigurer respektive fanns i verkligheten.)

Den populäre, just nu TV-aktuelle figuren som efterlystes var Tintin. Jag har alltid själv älskat Tintin – alla de gamla Tintin-albumen finns här i Öregrund, och jag har läst dem också för mina barn. Just nu försöker jag, så fort jag hinner, se de tecknade Tintin-filmerna, som går på bolibompatid. Och i julas gjorde jag ett kap: på Akademibokhandeln/Lundeq fanns samtliga Tintin-filmer att köpa för sammanlagt en struntsumma. Jag fick tag på, tror jag, alla utom en, och så gav jag dem i ett stort paket till lille Viggo i julklapp. Fast den som skrek högst av förtjusning var den som satt bredvid Viggo, hans mamma Kerstin.

PS Viggos pappa Bo har – delvis med min hjälp i form av julklappar och födelsedagspresenter – skaffat nyöversättningarna av Tintin-albumen. Dem har jag inte läst. Men jag undrar om Kapten Haddocks svordomar är lika fantasifulla och mustiga i den nya svenska versionen. DS

***

Jagar du rätt svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen klickar på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Åsa Linderborg i Sommar

Jag lyssnar ofta på Sommar i P1, mycket oftare än som framgår av bloggen.

Det är sällan de här programmen är helt ointressanta, men det är också glest mellan höjdpunkterna. Många program av samhällets höjdare är förutsägbara. I andra program tycker jag musikvalet är slentrianmässigt. Ytterligare andra har hakar som gör att man inte får lust att skriva om dem. Ett sådant var Plura Jonssons program, vars grundton – det självupplevda från barndomens och ungdomens Norrköping, musikvalet med sin bakgrund i vad Plura hörde till exempel i radion – jag gillade men som hade som minus att Plura var så manusbunden: inte bara läste innantill utan också stakade sig.

Åsa Linderborgs sommarprogram har jag verkligen sett fram emot. Som mina läsare vet, läser jag henne med uppskattning på Aftonbladets kultursidor. Och jag tycker att hennes självbiografiska roman ”Mig äger ingen” är en höjdare.

Föga förvånande knöt hon i sitt sommarprogram an till personkretsen i ”Mig äger ingen”. Men hon hade som ingång och sammanbindande tema valt dessa personers händer. Det här var ett så utstuderat och originellt grepp att det är svårt att komma på någon sommarpratare som har lyckats med något liknande, alltså att själva formen ger extra upplevelsekvaliteter åt programmet. (Jo Bo Strömstedt kanske, en gång i världen, med sitt panorama över Sverige.)

Hur fast rotad Åsa Linderborg genom hela sin familj är i en kommunistisk tradition, något som jag har kritiserat henne för, framgick om möjligt ännu tydligare i sommarprogrammet än i boken.

Programavslutningens utbrott mot vad som sker med det svenska samhället var mot den bakgrunden föga oväntat. Men jag vill tillägga att jag på den punkten, min motvilja mot kommunismen till trots, i sak är mycket ense med Åsa Linderborg.

Som jag redan har antytt, faller många till talinnehållet intressanta sommarprogram platt till marken på grund av ett oengagerat eller ogenomtänkt musikval. Det här gällde absolut inte Åsa Linderborgs program.

Låtvalet hade samband med det Åsa Linderborg talade om, och det var dessutom bra musik hon spelade: Rolling Stones, Stefan Sundströms tolkning av Allan Edwalls underbara ”Årstider” (se Kulturspegeln, Sångtexter), Cornelis Vreeswijks tolkning av Evert Taubes ”Vals i Valparaiso”, Jojje Wadenius & Barbro Lindgren, Arne Domnerus med den ryska ”Pråmdragarsången”, ”När jag går i graven” ur ”Jösses flickor”, Hoola Bandoola, ”Valles dröm” ur ”Ville, Valle och Viktor”, Macy Gray plus ytterligare någon låt som jag just nu inte kommer på vilken den var och med vem.

Tack, Åsa, för ett bra program!

Och förresten: När jag själv går i graven, har jag ingenting emot om den som formulerar dödsannonsen väljer att citera inledningsraden i ”När jag går i graven”:

”När jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något!”

Eldkvarn

Jag skrev nyligen om Plura Jonsson och om Eldkvarns två senaste CD. Lovade då också att återpublicera vad jag genom åren har skrivit om dem. I går såg jag Plura och brorsan Carla på socialdemokraternas scen i Almedalen, vilket påminde mig om att Plura, precis som jag skrev förra gången, numera aktivt framträder som socialdemokrat.

Så här kommer nu det jag har hittat i läggen.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Wekendens
fröjder

Eldkvarn, före detta Piska mig hårt, kommer nu med LPn ”En lång het weekend” (MNW 72 P, SAMdistribution). Musikaliskt är gruppen skicklig, dock utan att vara genial. Några bra låtar finns här dock, till exempel ”Sömnlösa dagar”.

Hela plattan bygger på ett propagandistiskt effektivt men kanske något diskutabelt grepp. Weekendens fröjder kontrasteras mot vardagens och arbetets hopplöshet:

Gravlax för hopplösheten
vin för kärleken
En kvarter brännvin
för hela skiten
och ett pulver för måndagen

Det är skickligt gjort, och bestickande, och det följs upp i låtar som ”Sportfiskaren” och ”Kylskåpet”.

Problemet är att låtarna inte handlar om allt det där andra, det som weekendens fröjder ska vara en kontrast mot. Följden är att skivan får en udd mot gravlax och vin och blanka fiskevatten, ting som man inte utan vidare kan anta att folk skulle vilja avstå ifrån, även om vårt arbete blev vårt.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1980 (29 maj) fanns följande:

Eldkvarn

Eldkvarn – före detta Piska mig hårt – är en grupp som jag har haft svårt för. Motviljan gjorde att jag inte lyssnade igenom deras ”Pantad och såld” (MNW 88 P, SAMdistribution) förrän den senaste LPn kom. Det borde jag ha gjort. Gruppen är bättre i sin nya, reducerade sammansättning, men även den förra LPn innehåller flera alldeles utmärkta spår: ”48an”, den svängiga ”Låt kvasten gå” och så framför allt ”Nya tider” som är mycket bra.

Men ”Pojkar, pojkar, pojkar” (MNW 97 P, SAMdistribution) är nästan rätt igenom en hörvärd och mycket svängig platta. Redan titellåten, som inleder. är fin, och sen följer den ena låten bättre än den andra: ”Din lilla hund”, ”TV-man”, ”Café Jamaica”, ”Du är bäst”, ”Tåget” och ”Hjärtats lust”. Ett par – ”Din lilla hund” och ”Du är bäst” har dock egendomlig eller slapp text.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 (25 mars) recenserar jag under rubriken Blandat ett stort antal LP; där finns bland annat följande:

En smula besviken är jag på Eldkvarns LP ”Musik för miljonärer” (Silence SRS 4664, SAMdistribution). Inte en enda låt på den griper riktigt tag i mig – åtskilligt känns banalare än materialet på ”Pojkar, pojkar, pojkar”. Bäst är ”Idiot Stuff”. ”Nere på klubben” är hyfsad.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1982 (9 september) finns Eldkvarn med i översiktsartikeln Singlar:

Eldkvarn: ”Sex” / ”Mitt i ett våld” (Silence ZING 112, SAMdistribution). Eldkvarn är ett bevis på vad ett tekniskt säkert spel betyder. Låtarna hör däremot inte till de bästa gruppen har gjort.

***

Också nästa Eldkvarn-recension ingår i en samlingsrecension, med rubriken Svensk rock. Den infördes i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1982 (21 oktober):

Häftighet utmärker också Eldkvarns spel på LPn ”Genom ljuva livet” (Silence SRS 4674, SAMdistribution), men där finns samtidigt puls, kroppsvärme, sensualism. Eldkvarn spelar skitbra rockmusik (”Allt vad du vill ha”, ”Spion City”), ofta mycket dansant sådan (”Djungel”, ”Dansar”). Plura Jonsson har oftast också handlag med texterna; ”Ett fall av kärlek” – kanhända bästa låten – visar vad han kan göra av det banalaste av ämnen… Och så, och där finns kontrasten mot de flesta garagebanden, kan han uttrycka livskänsla (”Kom till kusten”). En mycket hörvärd LP!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1983 skriver jag om en MP, en LP och en singel:

Eldkvarn

”Happy Hour” (Silence XING 114, SAMdistribution) är en ypperlig MP med Eldkvarn: funkig, dansvänlig, extra svängig med hjälp av Lennart Helperins trumpet. Tre låtar av fyra – ”En gång i livet”, ”Flickornas pris” och ”Party” – är utmärkta, och den fjärde, ”Hjärtats lust”, är inte så dum den heller.

Däremot är LPn ”Tuff lust” (Silence SRS 4684, SAMdistribution) en besvikelse. Hela sidan ett är under Eldkvarns nivå; det enda som väcker intresse är blåset (i till exempel ”Bitter men het” och ”Ingen man alls”). Också sidan två innehåller svaga punkter som ”Du kan inte fånga mej”, men där finns också hyggligare material (till exempel ”September”) och så två riktigt bra låtar, ”Skrik som ett barn” och ”Tuff lust”.

Eftersom dessa båda hörvärda (och mer än så) låtar finns på Eldkvarns singel ”Tuff lust” / ”Skrik som ett barn” (Silence ZING 121, SAMdistribution), finns det dock inga bärande skäl att köpa LPn – köp singeln; det räcker!