Melodikrysset nr 26 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar inför publik, hade Anders Eldeman också i dag åstadkommit ett lätt melodikryss.

En enda fråga behövde jag googla på. Det var ju lätt att med hjälp av ledbokstäverna lista ut, att 2005 års upplaga av Eurovision Song Contest sändes från Kiev i Ukraina. Men som vanligt kom jag inte längre ihåg det svenska bidraget, inte heller vem som sjöng det. Det visade sig vara Martin Stenmarck. Det gick för övrigt uselt för honom och hans ”Las Vegas”.

Desto bättre gick det ju på sin tid för Carola, vars bidrag började: ”Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?”

Carola finns för den skull inte i mina skivhyllor. Däremot har jag den skiva från vilken dagens inledande fråga hade hämtat sin ljudillustration, den där Anna-Lena Brundin sjunge Edith Piaf. Piafs hemland var Frankrike.

Lill Lindfors har jag också ett och annat av. Och det är klart att jag minns en sådan pärla som ”Mitt lilla fejs och jag” (med text av Robert Broberg). Sångtexten utspelar sig med Eldemans terminologi i ansiktet.

Från Lill Lindfors kan vi gå vidare till en yngre svensk sångerska med stor talang, Idde Schultz. Här hörde vi henne i Staffan Hellstrands ”Fiskarna i havet”.

När det gäller äldre schlagermusik, återvänder Eldeman ofta, och med fog, till Jules Sylvain. Den här gången hörde vi ytterligare en av hans lyckade kompositioner, ”Titta in i min lilla kajuta”.

Många melodikrysslösare har säkert hört Sune Mangs sjunga ”Någonting att äta, någonting att dricka”, men den är mycket äldre: den skrevs ursprungligen, av Karl Wehle, för filmen ”Kärleksexpressen”. Hur som helst – här skulle den ge ordet mat.

Gammal är också ”Viljasången” ur Franz Lehárs operett ”Glada änkan”. Här hörde vi den sjungas av Zarah Leander, still going strong vid 70 års ålder. Hon ackompanjerades av sin make, Arne Hülpers.

De utländska bidragen var alla trevliga och hörvärda i dag.

Vi hörde Count Basie spela ett av Frank Sinatras paradnummer, ”Come Fly With Me”. Ska man göra det, bänkar man sig lämpligen i en flygmaskin.

”Yesterday” är också den en höjdare. Hade vi hört den i original med Beatles, hade det förstås blivit alldeles för lätt. Men det kan jag ju göra själv, eftersom jag har allt med Beatles i mina skivhyllor.

Fast ibland påminns jag, när jag lyssnar på Melodikrysset, om att även min skivsamling har sina luckor. Till dem hör otvivelaktigt irländskan Enya (som egentligen heter Eithe Patricia Ni Bhraonáin).

Däremot har jag en samlad utgåva av den finska sånggruppen Harmony Sisters’ skivor – jag fick den i present av min finlandssvenske vän Tom Saxén. Och det är klart att jag kände igen deras lite speciella version av ”Rock Around the Clock”, som jag först hörde som läroverksyngling i Sundsvall men då förstås i Bill Haleys tappning i filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”). Visste ni förresten, att Ed McBain skrev manus till filmen?

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Korsbefruktad musik

Vänner har ofta en förmåga att se vad som går rakt in i hjärtat på en. Av min gamle arbetskamrat Leif Karlsson och hans hustru Ann-Mari Wohlin fick Birgitta och jag till exempel i 70-årspresent en CD, ”Bach på svenska” (Gazell Records GAFCD 1092, 2007), som vi har haft stor glädje av.

Någon betydelse för valet av present har det säkert också haft, att deras dotter, Sofia Karlsson, har spelat ihop med de båda musikanterna på skivan, Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam, till exempel på ”Folkjul”, också utgiven 2007. Lisa spelar dessutom i det band som backar upp Sofia.

Men det som är så på pricken rätt med den här presentskivan är dess karaktär av musikaliska möten: Här har Johann Sebastian Bach (1685-1750) och traditionell svensk folkmusik fått korsbefrukta varann. Av detta har det blivit något mycket intressant och njutbart.

Får man göra så?

Enligt mitt sätt att se har Rydberg och Idenstam inte gjort våld på Bachs musik; snarare ger de den en ny och intressant dimension. Och hur Bachs musik lät i original vet vi strängt taget inte – efter hans död spelades han ett slag i mindre omfattning, och sättet att framföra hans verk är starkt präglat av 1800-talet.

Bachs musik känner vi som stark och klangrik, och det är förvånade hur ”äkta” och fyllig Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam får den att låta med hjälp av blott sina två instrument, barockfiol respektive tramporgel. Originalsättningarna är de därmed tvungna att sätta sig över. Det är klart att det blir extremt få instrument, och dessutom bryter de mot de anvisningar som ibland finns i själva titeln. Men tro mig: ”Gavotte ur Fransk svit för cembalo” blir mycket hörvärd också helt utan cembalo. Fast det hindrar inte, att ”Allegro assai (sats III) ur Violinkonsert i E-dur” blir mycket vacker, när huvudinstrumentet faktiskt får vara fiol.

Organisterna på Bachs tid spelade ingalunda bara i kyrkor och vid konserter – de spelade också på bröllop och fester. Just tramporgeln var dock inte ens uppfunnen på Bachs tid – senare blev den ett bärande instrument i den svenska folkmusiken.

Men det finns också rent musikaliska bryggor mellan Bachs musik och den svenska folkmusiken. Jag tänker på både sådant som ornamenteringen i båda slagen av musik och det faktum att inte bara folkmusiken utan också Bachs musik använder sig av dansmelodier, i Bachs fall till exempel menuetter och gavotter.

Den inledande ”Menuett ur Partita för violin i E-dur” har de båda spelmännen tillfört en sorgsen ton, som förefaller hämtad från svensk folkmusik.

Alltså passar det förbluffande väl in att de strax därpå, i skivans första svit om fyra låtar, har lagt in också ett stycke svensk folkmusik, ”Ombyggnaden” av Pers Erik Olsson.

På det här sättet, i sviter med både Bach och svensk folkton, bygger de båda spelmännen vidare: stycken av Bach blandas med till exempel polskor av Timas Hans Hansson och Börjes Olle Samuelsson. I det senare fallet blir polskan märkligt bachlik genom en nedväxling av tempot.

Och vad skulle Bach ha tyckt om det här?

Det kan man ju inte veta, men efter en stunds tillvänjning så borde han ha lärt sig att uppskatta sådant som Rydbergs och Idenstams version av hans ”Badinerie ur Orkestersvit i h-moll”.

Vad jag själv tycker om det här experimentet har väl redan framgått.

Omnibus kammarblåsare spelar Zappa

Frank Zappa (1940-1993) var en av dem som på 1960- och 1970-talen revolutionerade musiken. Men i motsats till många andra samtida musiker nöjde han sig inte med att bana nya vägar för rockmusiken och med att hämta influenser från blues och jazz – han var också djupt rotad i klassisk musik och slog broar mellan alla de nämnda musikformerna. Och inte bara det: han var nyskapande och originell i sitt musikskapande som kompositör, sångare och gitarrist. (Dessutom spelade han ett antal andra instrument.)

Han var outtröttligt verksam, gjorde under ett trettiotal år drygt 60 skivor. Han dog ung och var originell också i så måtto att han i motsats till många generationskamrater i branschen inte dog av droger utan av cancer.

Omnibus kammarblåsare – ett dussintal: blåsare plus några rytminstrument – är välkända inte bara i Uppsalas musikliv. De har spelat musik av varierande slag, till exempel av Mozart, och med tanke på Frank Zappas bredd var det föga förvånande att de 1995 gav sig på att göra CDn Omnibus Wind Ensemble: ”Music by Frank Zappa” (Opus 3 CD 10423). CDn har alltså redan några år på nacken, men vi fick den gemensamt som 70-årspresent från Lennart och Lena, föräldrar till vår Mattis sambo Karin Gustafsson.

CDn innehåller 14 låtar av Frank Zappa samt dessutom, påhängd som avslutning, Maurice Ravels ”Bolero”.

Inget ont sagt om Ravel eller ”Bolero”, men det intressanta med den här skivan är förstås, vad en i huvudsak klassiskt skolad blåsarensemble gör av Frank Zappas musik. Och jo, den lyckas väl. Spelar också Zappa på ett originellt sätt, eftersom instrumenten i det här fallet är akustiska.

Och redan i den allra första låten, ”Inca Roads”, använder sig Omnibus kammarblåsare av den överraskande fräckhet som var Zappas egen: Plötsligt hör man tydligt en melodislinga ur Carl Michael Bellmans epistel numero 36, ”Rörande Ulla Winblads flykt”, den som börjar ”Vår Ulla låg i sängen och sov, med handen under öra…”.

Musikaliska inlån och influenser och blandningar karaktäriserade ju också Frank Zappas egen musik, vilket här kan illustreras av låttitlar som ”Igor’s Boogie” och ”Be-Bop Tango”; båda finns här att höra i Omnibus kammarblåsares tappning.

Mycket vore värt att nämna, men jag nöjer mig med att framhålla ytterligare två låtar, dels ”The Black Page No 2”, dels ”Revisited Music For a Low Budget Orchestra” med sin mycket modernistiska ton.

1937

Sveriges Radios arkiv och Screen Air Television ger ut en fantastisk samling minnesboxar på CD. Varje enskilt år får en egen CD, som speglar de viktiga händelserna (till exempel i form av en radiointervju eller en nyhetssändning) men också musiken; de bästa av de här skivorna fångar tiden och stämningen.

Vi har ganska många av de här CDna, särskilt från år vi har egna minnen från.

Vid en familjetillställning nyligen fick Birgitta från Inger Grandell ”Minnesboxen 1937” (SCRAT-3701, 2006), en djupdykning i ett år som ligger lite längre tillbaka i tiden.

1937 är både mitt och Birgittas födelseår, därför ett år av alldeles speciellt intresse för oss. Ingen minns naturligtvis sitt eget födelseår; själv fanns jag förresten inte i Sverige förrän flera år senare. Men vi är ju båda historiekunniga, har lärt oss mycket om tiden och händelserna. Och när jag här lyssnar på 1937 års musik slås jag av att det mesta fortfarande spelades i den enda radiokanal som fanns 1947 och ännu många år framåt, under mina pojk- och ungdomsår.

När det gäller 1937 års musik, innehåller den här CDn faktiskt ingenting som jag inte är förtrogen med. Där finns en radioinspelning med Evert Taube (med felsjungning och allt!) av ”Den glade bagaren i San Remo”. Där finns Tutta Rolf och Håkan Westergren med Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Där finns ”A Foggy Day in London Town” med Fred Astaire. Där finns Zarah Leander med ”Yes, Sir”, Sickan Carlsson och Åke Söderblom med filmmelodin ”Klart till drabbning”, Edythe Wright och Tommy Dorseys orkester med ”The Lady Is a Tramp” och Jussi Björling med ”Land du väsignade”. Och så finns där en av tidernas bästa populärmusiklåtar, här kallad ”Bei mir bist du schön” – men den gjordes ursprungligen på jiddish, och Andrews Sisters sjöng ”Bei mir bist du schein”.

Anders de Wahl och Tennysons ”Nyårsklockan”, som finns med på den här CD, var förvisso inga nykomlingar 1937. Däremot får vi ta del av ett par andra radiopremiärer: Dels för ”Dagens eko” (ett inslag med Rickard Sandler). Dels för Klockspelet i stadshustornet och ”Dagens dikt”.

Man undrar förstås om det var slump eller tidskänsla som gjorde, att den allra första dikten i raden blev Esaias Tegnérs ”Det eviga”:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnas hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande panna.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt; kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas därut
från jorden dess trampande lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dockvilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom likt Gud och blir handling.
Det rätta får armar det sanna fö röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
och förgade båden i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlete förnyar.
Det sköna är evigt: men fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt
och till dem från tiden vi vädje
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Tegnér förutspådde i sin dikt, att det våldet skapade skulle bli kort – men det som redan skedde och som kom att ske i andra europeiska länder kom att vara i åratal och få fruktansvärda konsekvenser inte bara då utan också långt senare.

Det jag syftar på speglas på den här CDn bland annat av Barbro Alvings – Bangs – radiorapport om hennes egna upplevelser från Madrid i inbördeskrigets Spanien.

Över huvud taget ger den här CDn vad som bäst kan beskrivas som närvarokänsla. Vi får till exempel i direktsändning uppleva, hur det tyska luftskeppet Hindenburg exploderar och störtar. Och vi får höra Sven Jerring referera slutspurten i det årets vasalopp.

Jerring är förresten med ytterligare ett par gånger, dels från m/s Drottningholm på väg till USA, dels i en specialversion av ”Barnens brevlåda” där vi bland annat får höra Birgit Tengroth berätta brevlådeminnen och sjunga visan om tomtegubben som hade snuva.

Likaså är det roligt att få höra Selma Lagerlöf som midsommartalare i Sunne och Vilhelm Moberg och Siri Derkert berätta om sina konstnärskap.

Birgitta Dahl i Radio Uppland i P4

Måndagen den 23 juni klockan 12.10 kan man höra Birgitta Dahl i Radio Uppland i P4.

Det rör sig om en variant av sommarpratarprogram, där hon samtalar med en programledare och har fått lov att välja skivorna.

Sommar med Lena Andersson

Så har årets serie av sommarprogram i P1 kommit i gång. Jag lyssnade med ett halvt öra på Fredrik Lindström; att det bara blev ett halvt beror på att jag misstror honom på grund av hans språkliberalism.

Men i dag satt Birgitta och jag som klistrade vid radioapparaten. Den som, fullt ut, fångade vår uppmärksamhet var författaren och kritikern Lena Andersson.

Lena Andersson väckte ju våldsam uppmärksam med sitt sommarprogram 2005, det där hon utifrån sin ateistiska och rationalistiska syn granskade Bibeln och Jesus. (Hon är förresten styrelseledamot i förbundet Humanisterna.) Inget sommarprogram lär någonsin ha väckt så många reaktioner, många ursinniga men de flesta faktiskt positiva. Hon radionämndsanmäldes också.

Årets sommarprogram innehöll knappast något, som på motsvarande sätt kunde tänkas sätta känslorna i svallning. Möjligen då att hon spelade Sovjethymnen – men det gjorde hon ju i ett idrottsligt, inte politiskt sammanhang. Och eftersom jag länge läste henne som kolumnist i socialdemokratiska partiets idétidskrift Tiden och jag aldrig har sett några kommunistiska böjelser hos henne, tror jag, att de som eventuellt upprördes av detta är ute i ogjort väder. För övrigt är hon litteratur- och radiokritiker i Svenska Dagbladet.

En sommarpratare ska, för att fånga åtminstone min uppmärksamhet, ha ett intressant ämne eller en intresseväckande röd tråd samt spela bra musik, gärna alltihop. Det var åtskilligt i Lena Anderssons musikval som jag gillade – M A Numminen förekom till exempel två gånger – men i det här fallet var det ändå främst pratet som var det mest intressanta. Jag skriver ”prat” eftersom vi talar om sommarpratande, men pratigt var det verkligen inte! Hon borrade envetet och träffsäkert i frågor som alla vi som skriver måste ställa oss.

Andra, som inte bryr sig om sådant, fann kanske hennes sommarprogram för allvarligt och tråkigt. Men för egen del tyckte jag mycket om det här programmet!

För undvikande av missförstånd: Jag har skymtat Lena Andersson i något partisammanhang, men jag känner henne inte; jag tror inte ens vi någonsin har talat med varann. Så min uppskattning av hennes sommarprogram har inget med vänskapskorruption att göra.

Melodikrysset nr 25 2008

Midsommardagen – och jag kan inte heller i dag avhålla mig från att lösa Melodikrysset.

Och jag har löst det, korrekt, tror jag, detta trots att där fanns musik som inte direkt är min. Jag har till exempel aldrig aktivt lyssnat på Europe, för den delen inte heller på Lars Roos – örongodis är helt enkelt för insmickrande för mina öron.

Inte heller kan jag säga att Britney Spears, här med ”Oops! I Did It Again”, hör till de artister jag brukar lyssna på.

Och jag ska erkänna en blotta i mitt musikkunnande: Lisa Stansfield hade jag aldrig ens hört talas om förrän jag i dag fick höra henne (inte alls oäven) i ”Treat Me Like a Woman”. Jag fick veta vad hon hette genom att googla på låttiteln, som jag snappade redan innan Eldeman hade nämnt den.

Lionel Richie känner jag förstås däremot till. Men jag har aldrig sett filmen ”Vita nätter”, där den spelade låten, ”Say You, Say Me”, ingick.

Svensk-iranska Laleh har jag visserligen inte själv på skiva – har alltså inte hennes ”Prinsessor” – men lyssnar gärna på.

Och för att avverka också den sista någorlunda nutida ljudillustrationen i dag: CajsaStina Åkerströms ”Av längtan till dig” av och med Åsa Jinder är förvisso värd att lyssna på.

Resten var lätt för den äldre delen av lyssnarna, sådana som jag. Det gällde till exempel de tre frågor som hade anknytning till Alice Babs.

Redan 1939 spelade hon in ”After You Gone” till Nisse Linds hottrio. Nisse Lind var en mycket skicklig musiker med dragspelsjazz som specialitet.

Sen hörde vi ”Mocking Bird Hill” med Mary Ford och Les Paul. När Alice Babs sjöng den på svenska hette den ”Adress Rosenhill”.

Och så hörde vi Charlie Norman spela ”Swing It Magistern”, Alice Babs’ stora film- och skivsuccé. Charlie förekom på 1950-talet i tidiga morgonprogram i radio: spelade boogie woogie så att man höll på att missa bussen till skolan. Jag har också hört honom live under samma period, vid någon midsommarfest på Sågplan i mitt gamla Juniskär. Där sjöng förresten också Alice Babs.

En pianist i en lite annan jazzgenre, ännu skickligare än Charlie, var Jan Johansson, som vi här hörde i den svenska folkviseklassikern ”Och jungfrun gick åt killan” – ”Jag gick mig ut en afton” ska det vara, rättar mig ett par läsare. Och de har rätt!

Folkmusik i amerikansk tappning är Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Och åtminstone klassikerstatus har väl i dag ”Paper Doll”, som jag minns med Mills Brothers.

Och så slutar vi väl där vi började, med midsommaren.

Vi hörde en känd snapsvisa:

När gäddorna leka i vikar och vass,
och sola går ner bakom Sjöbloms dass.
Ja, då är det vår.
Ja, då är det vår.

Till den tar man lämpligen en sup.

Jo, även jag tog ett par till sillen och färskpotarisen i går. Av Birgittas hemkryddade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Miriam Makeba på Berns 1966

I våras hade jag åter igen lyckan att få höra Miriam Makeba, den här gången i Uppsala konsert & kongress (Musikens hus) vid Vaksala torg hemma i Uppsala.

Vi har en stor samling skivor med henne; hon har varit en ständig musikalisk följeslagare allt sedan våra unga år. (Du hittar mer om henne under Kulturspegeln, Musik.) Live hörde Birgitta och jag henne först 1966, på Berns i Stockholm.

Miriam Makeba är född 1932 och är nu alltså 76 år gammal. Då, på Berns, var hon 34.

Vår son, Matti, har gjort det möjligt för oss att få återse henne i hennes krafts dagar. Konserten vi var på finns nämligen nu på DVD, ”Miriam Makeba Live at Bern’s salonger, Sweden, 1966” (Gallo, Union Square Products USPDVD 010, 2006), och jag fick den på 71-årsdagen av Matti och hans Karin.

Det var en ren fröjd att få se och höra den här konserten igen, nu i svart-vitt – så filmades den av SvT.

Miriam Makeba kommer ju från Sydafrika men hade vid tiden för den här konserten etablerat sig i USA (bland annat i par med Harry Belafonte) och också av apartheidregimen berövats sitt sydafrikanska medborgarskap.

DVD-återutgivningen av konserten startar med en låt, som brukar förknippas med kampen mot apartheid, Solomon Lindas ”Mbube” (i Pete Seegers amerikanska version ”Wimoweh”): den handlar om lejonet som sover men som en dag ska vakna…

Två mycket fina nummer kommer från den sydafrikanska gruppen The Manhattan Brothers, som Miriam Makeba sjöng med så tidigt som 1953: ”Amampondo” och så ”Click Song”, som blev en stor hit. Det där märkliga xhosa-klicket förekommer också i andra sånger, till exempel ”Mayibuye”.

Men vid det här laget var Miriam Makeba långt ifrån uteslutande en sydafrikansk sångerska, när det gällde sångurvalet. På hennes repertoar fanns till exempel ”Forbidden Games” (”Everybody knows you belong to another…”) ur den franska filmen ”Les jeux interdit” och den karibiska sången ”The Naughty Little Flea”, som också fanns på Harry Belafontes repertoar (och som Owe Thörnqvist gjorde en svensk bearbetning av, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”).

Miriam Makebas utveckling till världsartist underströks vid framträdandet på Berns också av valet av kompmusiker: Bill Salter från New York spelade bas. Leopoldo Fleming Jr på percussion kom från Karibien. Och så kan ni, om ni skaffar den här DVDn, se och höra den legendariske brasilianaren Sivuca (Severino Dias de Oliveira, död 2006) spela dragspel och gitarr.

Familjekalas

Anna fyllde 47 i lördags, den 14 juni. Själv fyller jag 71 på torsdag, den 19 juni. Eftersom Birgitta hade lyckats sy ihop ett födelsedagskalas för Anna på söndag, åkte vi in till lägenheten i Uppsala, som ligger bättre till än Öregrund för Annas syskon med familjer, också för Annas pappa Bengt och hans hustru Inger, som även de var inbjudna till Anna-firandet.

Det visade sig, att Birgitta hade hemlat med barnen och kommit överens med dem om att även jag skulle firas lite i förväg. Det började med att Kerstin och Bo anlände med Viggo, snart sex, och Klara, tre: barnbarnen uppvaktade morfar med var sin egenhändigt plockad blombukett, Klara dessutom med egna teckningar.

Medan vi drack av Birgittas traditionella födelsedagsbål – bild finns här – fick Anna och jag våra presenter. Från Anna (och dottern Amanda som också var med) fick jag en skål och ett fat, fina båda två. Kerstin med familj hade köpt en intressant kokbok med recept från Saltå kvarn. Och från Matti och Karin fick jag en DVD med Miriam Makebas konsert på Berns 1966 – det ska bli kul att få vara med om den igen; Birgitta och jag var på den. Och så en udda present från Matti och Kerstin, blyklichéer med sosserosen i lite olika utformningar, troligen emanerande från något tryckeri. Annas pappa Bengt gav mig en estnisk CD – han är varm estlandsvän.

I vår familj finns det en varm känsla av sammanhållning, och man kan alltid lita på att alla familjemedlemmar bidrar med eget arbete. Birgitta hade slitit redan i förväg med att göra en mycket god och matig sallad till rostbiffen, som tillagades i ugnen i köket i Uppsala. Till den serverade hon en mängd goda tillbehör, bland annat tre majonnässåser (naturell, senap och vitlök) ur vår jämtländska kokbok. Jag snoppade, trots att jag var födelsedagsbarn, jordgubbarna (och diskade efteråt den ganska stora disken). Matti bidrog med egenhändigt bakade bröd. Och Kerstin hade åstadkommit några fantastiska tårtor – du kan se dem på bild här och här och här.

Blommor, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund, fanns det förstås på alla borden. Du kan se en av de allra finaste, med kvistar av min just nu blommande Hurdalsros, här.

Fast det allra finaste under det här familjekalaset hände nog, när Anna och Amanda anlände tillsammans med sin nu ganska stora men fortfarande lika busiga hund Sudden. Lilla Klara blev lite rädd för den stora och framfusiga hunden och tog betäckning bakom morfars rygg: höll honom med båda armarna hårt om vänster lår – det är hennes höjd – och kikade försiktigt fram i riktning mot hunden.

Stora kalas kan bli tröttsamma för både stora och små. Men är man i Klaras ålder, kan man ju alltid – utan att någon gruffar – göra så här.

Melodikrysset nr 24 2008

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt, tyckte jag – men andra, med andra musikreferenser, kan ju tycka annorlunda.

Den enda fråga jag behövde ägna lite möda var filmmelodin som finns inspelad med BAO och Helen Sjöholm. Men svaret, när, ledde mig till Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”När tvenne hjärtan slå”, som förekom i Gustaf Molanders film från 1933, ”Kära släkten”.

Det sista har jag hämtat från Google, men annars har jag knappt behövt kontrollgoogla i dag.

Det jag slogs av under dagens melodikryssande var att Eldeman, åter igen, har använt sig av melodier han tidigare har haft med i krysset.

Siw Malmqvists hit ”Flickor i bilen” (”Vi har det bra, vi här bak i bilen”) är ett exempel. Med de där flickorna i baksätet gjorde föraren säkert klokt i att hålla i bilens ratt.

Likaså har Evert Taubes ”Nocturne” (”Sov på min arm”) tidigare förekommit i krysset.

Likaså samme upphovsmans ”Brevet från Lillan”, som börjar ”Pappa, kom hem”.

Och nog har jag redan tidigare hört Nina och Kim i Melodikrysset med sin melodifestivallåt från 2001, ”Lyssna till ditt hjärta”?

Krysset började i dag enkelt med Lill Lindfors i ”En sån karl”.

Och fortsatte lika enkelt med Frank Sinatra i ”New York, New York”.

Dagens Lars Berghagen, ”Till Stockholms skärgård” (”Jag älskar dig, o grönskande skärgård”) hör till Berghagens bättre nummer.

Och för att hoppa till den internationella arenan: Sarah Brightman fick, tillsammans med Andrea Bocelli, en välförtjänt hit med ”Time to Say Goodbye”.

Dagens svenska barnvisa var Alice Tegnérs ”Dansa min docka”. Den spelades ständigt, på en LP med Alice Babs, när vår Anna var liten.

Melodin ur en barnfilm bör heller inte ha varit alltför svår, även om den i det här fallet inte hämtades från någon av Walt Disneys filmer om Peter Pan. Vi hörde här i stället musik skriven av James Newton Howard till spelfilmen ”Peter Pan” från 2003.

Jag gillar opera mer än operett, men det är klart att jag känner till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”), som Johann Strauss den yngre skrev 1873-1874.

Klassisk musik, i det här fallet av Franz Schubert, använde sig Hasse Alfredson och Tage Danielsson av i revymusikalen ”Spader, Madame” från 1969. Här hörde vi Monica Zetterlund sjunga om Donna Juanita. Självklart har jag det här på video och på skiva, verkligen inte för att jag förr i tiden hade ett partipolitiskt (s) samarbete med både Tage och Monica, båda döda och saknade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.