Sätt punkt för sommaren med badortsdagarna i Öregrund

I dagens Upsala Nya Tidning finns en artikel om att turismen till vår del av Roslagen har ökat kraftigt. Även Östhammar har fått fler besök än förra året, men det är framför allt besöken i Öregrund som har ökat mycket kraftigt.

Den här lilla stan vid havet är en pärla värd att besöka. Nu är sommarsäsongen snart slut – de yrkesarbetande sommargästerna har återvänt till sina jobb, skolbarn och skolungdomar börjar skolorna på sina egna orter – men det finns en veckohelg kvar, den kommande, då Öregrund åter igen kommer att fyllas av många besökare.

Välkomna ni också! Gör en dagsutflykt eller övernatta på något av våra hotell!

Fredagen den 15, lördagen den 16 och söndagen den 17 augusti genomförs de årliga

Badortsdagarna i Öregrund

Fredag 15 augusti

16.00-20.00 Öppet hus i Hembygdsgården

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet

18.30 Badortsvandring
Samling vid Societetshusets trappa. En guidad vandring runt de klassiska badortskvarteren.

20.00 Konsert i Öregrunds kyrka
Småländska Paviljongsorkestern.

Lördag 16 augusti

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs Rådhusgatan

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen med start vid Hasselbackspiren

10.00-17.00 Dunk Dunk. Prova på att åka tändkulebåt

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning, Hasselbackspiren

11.00 Invigning av Badortsdagarna, Stora scenen
Därefter det traditionella badortsdoppet i gammaldags badkläder. Priser utdelas.

11.00-16.00 Gycklare på stadens gator och torg

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården.
Kaffeservering, hantverkare och underhållning.

11.30 Småländska paviljongsorkestern, Stora scenen

11.45 Skötbåtstävling med start i hamnen

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet
Utställning av Lubbe Nordströms tavlor
Upplandsmuseet visar foton och föremål från badortstiden
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD
14.00-14.30 Stig Sandelin kåserar kring öregrundsljugaren Calle Möller. Utställning kring Calle Möllers liv; hans stenkakor spelas på trattgrammofon.
Hitta dina anor från badortstiden. Släktforskardatorn är i gång i Blå rummet.

12.00-15.00 Utställning i Rådhussalen
Alf Rudström & Ylva Lindberg: ”Landskap och människor”
(Vernissage klockan 11.00)

12.00-15.00 Öppet hus i vävstugan (gamla polishuset intill biblioteket)

12.00-16.00 Öregrunds Hafsbadanstalt i Societetsparken
Massage av nacke, rygg och axlar, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset.
Kaffe och hembakat bröd. Bälgalaget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven

12.00 Brunnshusspelen i Hembygdsgården.
Lustspel i badortstidens anda av ensemble ur Österby herrgårdsspel

12.45 Square dance med Roden Square Dancers, Stora scenen

13.30 Prisutdelning för skötbåtstävlingen, Stora scenen

14.00 Badortsvandring med start vid Societetshusets trappa

15.30 Dräkt- och hattparad vid Turistbyrån
Priser och diplom delas ut till deltagarna, som paraderar i gammaldags dräkter och hattar

16.30 Båtparad med veteranbåtar

17.00 Lotteridragning för Badortslotteriet samt prisutdelning för tipsrodden, Stora scenen

18.00 Jazzen anfaller, Societetshuset. Peter Lind & The Cabaret Band

21.00 Mäktig eldshow med Eldsjälarna Efrit, Torget

Övriga aktiviteter under lördagen:
Briggen Gerda
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Lottförsäljning
Scoutbåten Kerstin
Segling med allmogebåt (man får följa med)

Särskilda barnaktiviteter under lördagen:
10.00-12.00 Snickra dina egna styltor, Hembygdsgården
13.00 Barnkarneval från Turistbyrån till Hembygdsgården
13.20 Barnkören Busungarna, Hembygdsgården
13.30 Barnteater, Hmbygdsgården
14.15 Lådbilsrally, Hembygdsgården

Söndag 17 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst, Hembygdsgården

13.00 Badortshelgens ”antikrunda” med Lars-Yngve Johansson

* * *

Som synes är lördagen den mest aktivitetsfyllda badortsdagen. Karta till de nämnda platserna hittar du i det tryckta programmet, som säljs tillsammans med badortslotterna.

Av restaurangerna vill jag särskilt rekommendera köket grill : kafé, Strandgatan 12 nere vid hamnen. Och glöm inte att ta en paus i trädgårdscaféet i Hotell Floras Trädgård, Västergatan 20.

Välkomna till Öregrund!

Med Daugava som klangbotten

Eftersom Rīga under många år var en av mina städer – jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterae – väcker Lars Winnerbäcks skivtitel ”Daugava” (Sonet 060361742139, 2007, distribution Universal) omedelbart min nyfikenhet. Daugava är den flod som flyter genom staden.

Desto mer förvånad, på gränsen till förvirrad, känner jag mig, när jag sen kan konstatera, att CDns första låt, ”Farväl Jupiter”, inte har något som helst med Lettland att göra – dess musikaliska ton är omisskännligt irländsk. Det där irländska soundet återkommer sen i fler låtar, till exempel i den härliga ”Och det blåser genom hallen” och, ännu mer, i ”Gå på vatten”.

Men det är bara musiken som vetter åt det irländska. Stockholm finns där förstås, även Köpenhamn, Paris och förstås forna hemstaden Linköping (”En tätort på en slätt”). Men mentalt och tyngdpunktsmässigt lutar den mycket åt östeuropeiska städer, utöver Rīga även Kraków och Moskva.

Mörker och dimma bildar ingången till Winnerbäcks skildring av polska Kraków; Daugavas vatten rinner mörkt genom Rīga, och himlen över staden täcks av hotfulla moln. Vad jag minns av de recensioner av skivan jag har läst, har ingen av bedömarna fastnat för formuleringen ”från Rubalaskogen hörs skotten”, men det den syftar på är ett nattsvart minne ur Lettlands historia, judeavrättningarna som ägde rum där 1941 under den nazityska ockupationen.

Winnerbäck är ingen opolitisk estet, men den invändning man kan göra är att det ovanstående, som finns i sången ”Kom hem nu”, och andra formuleringar som ”i morse hängde man Saddam” (i ”Jag har väntat på ett regn”) och ”i högerns paradmarscher uppåt / i socialismens väg ner” (i ”Min helande tröst”) mest verkar ha funktionen av fond till det kompakta sinnesmörker som präglar texterna på skivan.

Jag vet ingenting om Winnerbäcks privata liv. Några av texterna kan tolkas som vittnesbörd om en havererad relation eller, som i den fina duetten med Miss Li, ”Om du lämnar mig nu”, åtminstone som en tankelek om detta.

Men det finns också en annan tolkningsmöjlighet, som jag, förr en ständigt resande ombudsman med övernattning efter övernattning på hotell, en tillvaro som nog inte är alldeles olik en turnerande rockmusikers, för egen del kan finna väl så trovärdig: I den näst sista låten, ”Gå på vatten”, skymtar platser som Köpenhamn och Baltikum, Montmartre, Moskva och Polen förbi. Det finns kvällar då man inte orkar med ytterligare ”en minibar på ett hotell”, då man inte ens orkar längta hem. Och säkert har Lars Winnerböck, även om det inte finns med i någon av de här sångerna, liksom jag någon gång vaknat på ett hotellrum och undrat var han var.

Bilderna av allt detta mörker ger oss Winnerbäck som poetiska drömbilder. Det märkvärdiga är att detta musikaliskt låter sig göras inte bara som svarta ballader utan också lika ofta till smittsamt häftig musik.

Americana på svenska

Jag har lyssnat på Louise Hoffsten allt sedan debuten tillsammans med Sky High och alltid gillat henne. Ja har hennes samtliga skivor och även den självbiografiska boken ”Blues” från 1997, där hon bland annat berättar om sin MS.

Där berättar hon också om sina försök att slå sig in på den stenhårda amerikanska marknaden, och mycket riktigt har en mycket stor del av det hon har sjungit in på skiva, även här hemma, gjorts på engelska. När hon 2007, med ”Så speciell” (Border BLCD 30), efter mer än tio år återkom på svenska, lät ändå musiken väldigt amerikansk, detta trots att allting har skrivits av henne själv, Peter Kvint, Leif Larsson och Peter LeMarc.

Det går inte att sätta blues- eller jazzstämpel eller någon annan stämpel på den här skivan. Låtarna varierar ganska mycket inbördes; det som förenar dem är att de alla sjungs med Louises fina röst. Somligt är orkestrerat (”Som varje dag”) eller rent av symfoniskt (”Jag letar inte länge till”), annat balladartat (”Mycket mer och lite till”); ”Vem av oss två” är en bluesig ballad, som blir extra snygg genom att Peter LeMarc och Mikael Rickfors körar. ”Så speciell” (med ett munspelssolo av Louise) skulle göra sig på dansgolvet, medan ”Så jävla underbar” är jazzig. ”Slätten”, där Louise uppenbart besjunger sin östgötska hembygd, är rockig blues – den skulle jag gärna vilja höra henne göra tillsammans med Peps Persson.

Det omfattande samarbetet med Peter LeMarc har satt sina spår också i texterna, som därigenom har fått komplikation och en smärta som verkligen inte känns banal.

Det bästa resultatet av detta samarbete, om man väger samman både text och musik, är ”Sju steg till dörren”. Musiken, framför allt stränginstrumenten och rytmsektionen, får hjärtat att slå fortare, och texten är inte ens sju steg från Bob Dylan:

Sju steg till dörren

Text och musik: Louise Hoffsten & Peter LeMarc, 2007

Alla änglar kommer ifrån Grekland
Men Grekland är så långt härifrån
Och Jesus bor på Hornsgatan
Han har ingen telefon
Jag biter mig hårt i kinden
För att känna om det känns
Jag vill drunkna och försvinna
Som jag vinglar på en gräns

Sju steg till dörren
En oändlig väg att gå
Sju steg till dörren
Här finns ingen hjälp att få

Zigenaren var här i förrgår
Han smorde olja av guld på mitt bröst
Han gav mig ett kors i plast
Inte ens det gav mig någon tröst
Med cigarren i högra handen
Och bibeln i sin andra hand
Jag frågar honom öppet
”När blev världen så hård och kall?”

Sju steg till dörren…

Det finns en kvinna ifrån Kina
Hon ger mig örter varje natt
Hon säger ”Kom ihåg min flicka
Att Gud gav dig ditt skratt”
Men gråter gör jag ofta
Med tårar av kristall
Jag önskar att jag kunde
Se nått vackert i ett fall

Sju steg till dörren…

”Lämna mig varsamt” bör också nämnas för den smärtsamma textens skull.

Melodikrysset nr 32 2008

Veckan med barnbarnen, Viggo och Klara, lider mot sitt slut. I dag kommer pappa Bo i bil och hämtar dem och deras mamma, vår dotter Kerstin. I går kväll hade Birgitta ordnat kräftskiva för oss vuxna, med svenska kräftor och allting. Barnen fick dess förinnan plättar och pannkaka, och medan vi åt kräftor, satt de och såg en DVD-film om det lilla vänliga spöket Casper.

Just nu är barnen ute i trädgården och leker, så morfar har fått lyssna på och lösa Melodikrysset i fred.

För egen del tyckte jag inte att veckans kryss var alltför besvärligt.

Det enda jag inte hade klarat utan Google var låten med The Mar-Keys i vars titel det ingår ett flicknamn: ”Mustang Sally” måste det vara. Inte heller har jag sett den film den här låten så småningom ingick i.

Amy Diamond med ”It Can Only Get Better” tog jag med hjälp av ledbokstäverna, men henne känner jag åtminstone till.

Christer Sjögren är oftast för smörig för min smak men inte så svår att känna igen. (Dessutom har jag invändningar mot budskapet i den aktuella sångtiteln, ”I Love Europe” – jag är en euroskeptiker.)

Tommy Nilsson är i sina bästa stunder en hygglig sångare, men inte heller honom har jag fallit för. Här sjöng han ”Amelia”.

Då gillar jag Thomas Orup Eriksson bättre, och ”Stockholm” som spelades i dag är inte heller oäven.

Nordman var jag mer förtjust i i begynnelsen än i dag. Men Py Bäckman, vars fina krans till Olof Palmes begravning jag fortfarande minns, fortsätter att leverera goda texter, till exempel ”Störst av dem är kärleken”.

Inte mycket inom någorlunda nutida populärmusik slår ABBA. I dag fick vi höra ”Dancing Queen” ur nu bioaktuella ”Mamma Mia”. Den efterlyste upphovsmannen är förstås Benny Andersson.

Till den slagkraftiga populärmusiken hör ju också ”Sommartider”, som vi här hörde i Dunderhonung-version med Bamse.

Då passar vi väl också på att redovisa dagens andra barnanknutna fråga. Vi hörde ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Apropå apor: Årets ”Allsång på Skansen” tyckte jag för min del hörde till de sämre jag har hört och sett – publikfallet tyder på att jag har många meningsfränder. Det här har väl att göra både med att kärnan i programidén, allsången, spelar en allt mindre roll och med att allt fler av artisterna, kanske för att de har så lite med den här traditionen att göra, känns likgiltiga. Hur som helst: vi hörde signaturen, ”Stockholm i mitt hjärta”.

I min barndom var en av dagens frågeillustrationer, Erik Axel Karlfeldts ”Vid Färjestaden”, en älskad allsång. Här skulle den leda till landskapet som speglas i texten, Öland.

Förr i världen kunde folkvisebetonade melodier och texter slå också som populärmusik. Viktor Sunds och Oskar Merikantos fina ”Där björkarna susa” blev till exempel hit med Jailbird Singers. Den sortens musikaliska bryggor borde ”Allsång på Skansen” slå i större utsträckning!

Sen är det väl bara dagens klassiska stycke kvar, skrivet av Wilhelm Peterson-Berger. I hans ”Frösöblomster” ingår ”Till rosorna”.

Jag kan lugna mina borgerliga läsare med att det här stycket inte hade någon partipolitisk syftning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Gästskribent: Matti Dahl. Om en gammal mandolin

Det finns ett stråk av stark musikalitet i min familj. Min pappa, Edgar, ägde och spelade i min barndom mandolin. Min bror Matti lärde sig att traktera den: sjöng och spelade gärna.

Min son, som också heter Matti, är skickligast av allihop: spelar gitarr så att man måste lyssna, sjunger, komponerar, spelar i band.

På familjefester kunde det hända att de båda Matti (Kokk respektive Dahl) spelade och sjöng ihop: sonen Lillmatti på gitarr och brorsan Stormatti på munspel.

När Stormatti plötsligt dog, var det självklart att Lillmatti skulle ärva dem av Stormattis instrument som han ville ta över. Bland dem fanns Stormattis gamla mandolin.

I morse fick jag ett mejl från sonen, som bor på Söder i Stockholm. Det är en så fin text, att jag tar mig friheten att dela med mig av den:

Hej pappa!

Idag gick jag till musikaffären Twang på Skånegatan. Där köpte jag ett set nya mandolinsträngar och pratade en stund med personalen om gamla Fenderförstärkare medan det började regna allt kraftigare. Jag blev blöt på vägen hem.

Ikväll har jag tagit av de gamla rostiga strängarna från stor-Mattis mandolin, rengjort den, oljat greppbrädan med citronolja och satt på de nya strängarna. Jag var litet nervös eftersom den före strängbytet skorrade en hel del och jag faktiskt inte var så säker på att den skulle gå att få i spelbart skick.

Rengjord, oljad och med nya strängar fungerade den direkt. Den är sliten men på ett vackert sätt och klingar fint och klart. Jag har stämt den med samma tonavstånd som en gitarr har, i en tonart som jag tycker passar mandolinens konstruktion och klang (B, F#, C#, G#). Vissa skulle kanske kalla detta fusk (i normala fall stäms en mandolin som en fiol: E, A, D, G), men det här medför att jag direkt hittar greppen, även om spelet måste anpassas till den speciella ljusa klang som instrumentet har och att antalet strängar är ett annat. Det var något trevande jag letade mig fram över halsen för att upptäcka hur det låter när man spelar i olika positioner, med olika plektrum och med olika hårt anslag. I skrivande stund har jag lärt mig spela en halv låt så att det låter ganska bra.

Det är märkligt att tänka att jag spelar min musik på mitt sätt med min stämning på just den här mandolinen, när jag samtidigt i minnet kan se stor-Matti hålla i den och spela på den på ett helt annat sätt. Det är något märkvärdigt med det att samma musikinstrument blir helt olika saker i händerna på olika personer. Kvaliteten på instrumentet påverkar så klart resultatet, men vem som spelar är helt avgörande och där är alla unika. Stor-Mattis sätt att spela är förlorat för alltid, men det känns samtidigt roligt att jag spelar på mitt sätt på hans mandolin. Mandolinen är tysk och av märket Weltton. Det finns nästan ingen information på nätet om märket. Vet du om mandolinen från början var farfars?

Jag minns den från Juniskär från det där huset som inte längre finns tillgängligt eller är inrett så som det varit så länge jag kan minnas. Där bor nu någon annan på sitt sätt. Jag minns mandolinen stå i ett hörn på golvet i det huset när solen sken in på mandolinen och på golvet. Nu ligger den bredvid mig på ekparketten i vårt vardagsrum medan regnet trummar mot rutorna.

Med hopp om att också ni fått regn!

Matti

* * *

Jo, Matti. Mandolinen från Juniskär var från början farfars.

Peps Persson, en politisk rotrockare

Jag har lyssnat på Peps Persson ända sedan han började ge ut skivor i slutet av 1960-talet. Han är en av de allra bästa vi har i Sverige i genrer som reggae, blues och rotrock, svängig musik som har sina rötter i den skånska myllan. Jag gillar hans sång på skånska, och jag tycker att han är en fantastisk musikant på gitarr och munspel. Men egentligen behärskar han mängder av instrument. Lyssna till exempel på hans ”Rotrock” (1980), reggae med rockstuk, och på ”Håll ut” (1984); i båda fallen trakterar han själv samtliga instrument.

Den här bredden (och naturligtvis hans personliga musikalitet) har säkert bidragit till att han har lyckats sätta ihop kompgrupper eller egentligen medmusikanter på ett sätt som gör att resultatet blir så rytmiskt, fylligt och medryckande. Oftast har han spelat ihop med Peps Blodsband, men observera att det har funnits sex olika versioner av det här bandet. Längst har väl Bosse Skoglund, trummor och percussion, hängt med, men tidigare förknippade man också Blodsbandet med Brynn Settels, klaviatur, och till exempel Willie (Virimuje) Mbuende, bas. (Mbuende la jag dessutom märke till av ett alldeles speciellt skäl: Hans dotter Erika var under tiden på lekis och under de tidiga skolåren bästis med vår dotter Kerstin.)

Men genom åren är det väldigt många andra skickliga musiker som har spelat ihop med Peps. En del utländska naturligtvis men också en rad svenska: Fjellis Fjellström, gitarr, Nicke Ström, bas, Per Cussion, trummor, Lasse Wallander, altsax, Slim Notini, piano, med flera.

Jag håller mig nu till de musiker som finns med på dubbel-CDn ”Oh Boy! Det bästa med Peps Persson” (Sonet 987 742-9, 2006, distribution Universal).

Jag har väl de flesta av låtarna på den på originalskivorna, men det var roligt att lyssna igenom de här 34 låtarna – urvalet täcker verkligen en stor del av det bästa Peps har gjort.

De som gillar reggae får sitt: Bob Marleys ”Styr den opp” (1975) och ”För livet” (1992). Mer i reggaerytm finns nedan i den politiska och samhällskritiska avdelningen.

Och de som gillar blues får också mycket hörvärt: John Lee Hookers ”Dimples”, här med Slim’s Bluesband (1968), Elmore James’ med fleras ”Skaka kassaskrinet” (1992) samt hans ”Himlen gråter” (1974), vidare ”Min trollmoj funkar” (1997), det vill säga ”Get My Mojo Working”.

Men CDn dundrar förstås i gång där nere i Skåneland, med ”Sicket elände” (1999). Annat i den vägen är Edvard Perssons slagnummer ”Jag har bott vid en landsväg” som blues (1982) och ”Liden vid kanin” (1982), som Lasse Dahlquist skrev åt samme store skåning.

En av låtarna i den här samlingen, ”Auktionsvisa”, fanns ursprungligen med på LPn ”Fyra tunnlann bedor om dan”, som 1977 gavs ut av det kinakommunistiska SKP, Sveriges kommunistiska parti på skivmärket Oktober.

Jag förstår varför SKParna ville ha Peps på sitt bolag: Hans skånska rotrock sågs säkert som ett uttryck för den folkets kultur, som SKP omhuldade. (Jag kan också tänka mig att Peps’ förankring i reggaekulturen, med allt vad den ofta innebär, innebar problem för samarbetet; i just det stycket har jag viss sympati med SKParna.) Men dessutom hade ju Peps politiska hållningar, som var mycket representativa för det sena 1960-talet och för 1970-talet. Han stod till vänster.

Kanske har hans publik på grund av hans skånska inte alltid förstått hans budskap, men väldigt många av Peps’ låtar är faktiskt politiska och/eller samhällskritiska. Dessutom får de en fantastisk slagkraft genom att ofta framföras till gungande reggaemusik, ibland till bluesrock.

Här några exempel: ”Ge opp! ”(1974), ”Hög standard” (1975), ”Tuff tid” (1992), ”För livet” (1992) – och så inte minst den här:

Falsk matematik

Text och musik: Peps Persson, 1974

Ett o ett e två
två o två e fyra,
lönerna dom e låga
men varorna e dyra.

Ska de’ va så svårt att fatta
att det e falsk matematik,
som gör den fattige så fattig
o den rike så förbannat rik.

Två o två är fyra
fyra o fyre e åtta
En del har femton badrum
o jag har en sprucken potta.

Ska de’ va…

Tre o tre e sex
sex o sex e tolv
Fru Wallenberg putsar naglarna
o fru Svensson skurar golv.

Ska de’ va…

Noll o noll e noll
o noll-noll noll-noll-noll
var du än släpper slantarna
så rullar dom åt samma håll.

Ska de’ va…

Melodikrysset nr 31 2008

Dagens inledande melodifestivalfråga var inte alltför svår: Shirley Clamp kom ganska långt med ”Min kärlek” i 2004 års upplaga.

Då var två andra frågor knepigare för mig som aldrig ser de TV-program, som artisterna i fråga är förknippade med.

”Sikta mot stjärnorna” har jag till exempel aldrig någonsin sett. Men man kan väl googla! Så jag kombinerade det med hjälp av ledbokstäverna förmodade förnamnet Olle med Lennon (en ledtråd från Eldeman) och Sikta mot stjärnorna, och si: Olle Nilsson hette han som sjöng ”Lovers and Friends”.

Inte för att jag ser ”Idol” heller, men det efterlysta efternamnet såg ut att bli Jenssen, och eftersom jag har läst om och även en smula hört Amanda Jenssen, kunde jag följaktligen lista ut, att det var hon som sjöng ”For the Sun”.

I övrigt var jag mera på min mammas gata. Möjligen ska jag tillägga att Julio Iglesisas från Spanien inte finns representerad i min personliga skivsamling, men han är ju så stor att man inte behöver den sortens referenser.

Evert Taubes ”Eldarevalsen” skulle ge verbet elda.

Ture Nermans och Lille Bror Söderlundhs ”Den vackraste visan om kärleken” hade jag med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma).

Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” har jag namngett en egenredigerad bok efter (Ordfront, 2002), och texten inleder boken. Normalt förknippar vi den ju med Monica Zetterlund, men här måste det ha varit My Holmsten som sjöng. Hon har nämligen dubbelt påbrå (Eldemans ledtråd) från Inga Gill och Karl-Arne Holmsten. Detta är alltså en slutledning; jag känner inte igen hennes sångröst.

Ytterligare en av dagens melodier förknippar vi här i Sverige främst med Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”, där stan är Stockholm. Fast här hörde vi den med saxofonisten Monica Bring, som jag förresten har hört vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte på Vaksala torg i Uppsala.

”Kostervalsen” spelade Eldeman så sent som i förra veckans melodikryss. Men nu varierade han sig genom att spela den på finska.

Opera- och populärsångaren Olav Gertel hördes mycket i radio förr i världen. Här hörde vi honom i ”Balladen om den tama abborren”.

I ångradion spelades också ofta wienermelodier, till exempel Rudolf Sieczynskis ”Wien, mina drömmars stad”.

Ett kärt men yngre (1964) återhörande var ”Om jag hade pengar” ur ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) av Jerry Bock och Sheldon Harnick.

Då återstår bara veckans filmfråga. Vi hörde temat ur Bo Widerbergs ”Elvira Madigan”, det vill säga Mozarts pianokonsert no 21. Jag har filmen på video och pianokonserten på skiva.

McBain granskar skivbranschen

Ed McBain hann skriva 55 polisdeckare om Steve Carella och hans kolleger i 87e. ”Sångfågel” (översättning Mats Blomqvist, B Wahlströms, 2007) är den 53e i serien. Den är bätte än den 52a, ”Fat Ollies bok”, men hör ändå inte till höjdpunkterna i McBains författarskap.

Boken börjar lite trögt. Den innehåller långa utläggningar om hur man kan lyckas med att lansera en låt så att den blir hit. McBain lägger inte fingrarna emellan när det gäller att avslöja hur man med olika tjuvtrick, inklusive mutor, kan påverka till exempel kommersiella radiokanalers skivval. Det är hedervärt men en smula långtråkigt. Och dess värre förstår jag som läsare ganska snart att det är här nyckeln till bokens kriminalgåta finns.

Bison Records har hittat en ny, lovande sångerska i unga Tamar Valparaiso och tänker med hjälp av en utstuderad video hårdlansera hennes debutalbum ”Bandersnatch”. Som hitlåt förefaller mig ”Bandersnatch” – ett slags rapartad version av en text av Lewis Carroll – relativt osannolik, men låt gå – jag har ju (lika lite som någon annan) hört den.

Releasepartyt äger rum på en båt, ”River Princess”, med TV och alla med inflytande i branschen närvarande. Och mitt under Tamars lansering av det som ska bli hennes stora hit händer det: En mindre båt anlöper ”River Princess” och två beväpnade och maskerade (som Saddam Hussein och Yasir Arafat) män kidnappar stjärnan in spe. Krav på lösensumma kommer förstås. Instruktionerna ges på ständigt nya stulna telefoner.

Steve Carella får hand om fallet men får också konkurrens av FBI, som han tvingas samarbeta med. FBI-agenterna framställs av McBain som sannskyldiga idioter. Men naturligtvis blir det till slut ändå Carella som löser fallet.

Dess mer tragiska ingredienser samt bakgrunden till det som sker tänker jag lämna därhän. Tillkommande läsare måste få sitt. Jag nöjer mig med att säga, att det bitvis blir hyggligt spännande.

Men som så ofta hos McBain under senare år, rymmer den här boken också partier som känns påklistrade i kommersiell avsikt. Spektakulärt sex säljer ju alltid?

Sommar med Annica Söder

Åter igen ett sommarprogram som jag kunde ta till mig med intellekt, hjärta och öron. Dagens sommarpratare var Annica Söder.

Genom åren har jag vid många tillfällen mött Annica i olika sammanhang, där UD har varit inblandat. Hon har jobbat där i olika värv, bland annat som presschef. När jag har haft anledning att träffa henne, har hon alltid haft en socialdemokratisk chef, till exempel Sten Andersson som hon i dagens sommarprogram talade med sådan uppskattning om.

Jag kan inte säga att jag känner henne personligen. På det rent personliga planet har jag faktiskt (under min journalisttid) haft närmare kontakt med hennes mamma, förra utrikesministern (c) Karin Söder, och jag är också på god talefot med hennes pappa, Gunnar Söder.

I det här sommarprogrammet distanserade Annica sig snyggt, med personlig kärlek och uppriktigt menad och berättigad uppskattning av mamman och hennes gärning, från borgerligheten. Av programmet framgick det att hennes hjärta är rödare.

På den tiden då jag bevakade centerstämmor var hon verksam i vänsterpräglade kultursammanhang. Mycket riktigt spelade hon i dag bland annat Hoola Bandoola. Och visade, genom att spela ett stycke nutida progg, att hon forfarande har sina gamla värderingar kvar.

Att hon, med sin inövade roll av opolitisk UD-tjänsteman, skulle ta partipolitisk ställning i sitt sommarprogram var definitivt inte att vänta. Men hennes engagemang för världens fattiga och utsatta och annat liknande var vittnesbörd om var hon värderingsmässigt hör hemma. I slutet av sitt program spelade hon Hasses och Tages vemodiga vidräkning med en socialdemokrati som kunde ha gjort så mycket mera:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Annica Söders sommarprogram fick mig att känna stor sympati för henne; det är roligt att få lyssna på en i alla avseenden mogen människa med inlevelseförmåga och engagemang i behåll. Och dessutom med god musiksmak.

Melodikrysset nr 30 2008

I dag ser jag att min trägne besökare Lars-Gunnar Blom i Halmstad har hänvisat till min melodikrysslösning långt innan jag har presterat den.

Som framgick av den avslutande texten i föregående inlägg, har jag varit i Värmland på släktträff, närmare bestämt i Sjöändan där för övrigt Kristinehamn tar sitt vatten. Först i kväll, söndag, har jag alltså på webben kunnat lyssna på Melodikrysset och också lösa det.

Jag måste starta med att göra värmlänningarna besvikna. Eftersom jag nästan aldrig lyssnar på dansband, är jag inte särskilt bekant med den musik Christer Sjögren och Vikingarna så framgångsrikt ger ut på skiva. Alltså hade jag ingen aning om vad deras ”Schenk mir den Sommer Marie” hette i svenskt original. Men Google räddade mig. Den vägen har jag fått reda på att den på svenska hette ”Du är min sommar Marie”.

Alltså hör inte heller Lill-Nickes – jag är ledsen, Lars-Gunnar – till dem jag brukar lyssna på. Men i deras fall var det lättare att komma på svaret: det de spelade var Edvard Perssons kända filmmelodi ”Jag har bott vid en landsväg”.

Alcazar, och därmed Tess (Therése) Merkel hör, lika lite som The Poodles till det jag normal lyssnar på, och vid det här laget hade jag lyckligt lyckats förtränga, att de gjorde ett gemensamt nummer i Melodifestivalen 2006.

Ingmar Nordströms har jag för all del hört, främst i Svensktoppen. Men mest uppskattade jag i det i dagens melodikryss aktuella fallet att de spelade den gamla sentimentala schlagern ”Violer till mor”, som här skulle ge singularen viol.

Och som en avslutning på dansbandsredovisningen kan vi väl ta en smörsångare också, Eros Ramazzotti.

Anders Eldemann bekände att han inte kan mycket om sport, och däri har han i mig en själsfrände. Ändå hade det någonstans i bakhuvudet på mig fastnat, att Pernilla Wiberg har gjort en skivinspelning – kontrollgoogling visade, att låten hette ”Privilege”. Jag ser aldrig sportsändningar eller läser sportsidor, men eftersom jag har sett henne åka utför i normala nyhetssändningar, förmodar jag att det eftersökta ordet är pister.

För mig är ändå Siw Malmqvist en mer känd populärmusiksångerska. Här hörde vi visserligen en av hennes hits, ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”, på danska, men det är klart att jag vet att Siw i det svenska originalet bland annat besjunger sin gamla hemstad Landskrona.

Men en mycket äldre svensk schlager, som Eldeman påpekade ofta förekommande i allsångssammanhang, är ”Anna, du kan väl stanna”, den där man rimmar ”vinet” och ”apelsinet”.

Från den äldre repertoaren kan vi sen ta ett kliv över till det barn sjunger. Dagens exempel i Melodikrysset var Hasse Alfredsons ”Blommig falukorv”, som vi dock här hörde i en engelsk version med Claes Jansson. Claes är liksom jag uppsalabo, och vi brukar träffas här och var. Han har berättat, att han brukar kolla min blogg: har bland annat läst vad jag har skrivit om några av hans skivor och konserter.

Hasse Alfredson förekom förresten i en ljudillustration till i dag men då som parhäst till Tage Danielsson. Bland annat besjöng de – med Monica Zetterlunds hjälp – ”Donna Juanita”.

En annan skönhet besjöng Nils Ferlin (tonsatt av Lille Bror Söderlundh) i ”När skönheten kom till byn”, som vi här hörde i Sven Bertil Taubes tolkning. Det som efterfrågades var dock Ferlins hemstad, Filipstad, också det beläget i det Värmland jag besökte i helgen.

Den här veckohelgen var sommarens kanske hittills vackraste, i vart fall varmaste.

Därför passar det väl bra med att avsluta redovisningen med ett par sånger, som jag för egen del tycker är bra mycket somrigare än den låt vi hörde Christer Sjögren sjunga.

Vi hörde David Hellströms och Göran Svennings härliga ”Kostervalsen”, liksom ”Anna, du kan väl stanna” en allsångsklassiker. Och jo, jag har dansat till den på dansbana. Här skulle den ge platsem för valsen, alltså Koster.

En annan sommarfavorit är Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”. I det av honom besjungna Överby har jag förresten hälsat på min estniske gudfar (som bland annat berättade att han och Martin Ljung, grannar där, brukade byta tidning med varann). Carl Anton själv har jag hört på socialdemokratiskt valmöte.