En kulturinstitution i Uppsala slår igen

Skivbutiksdöden skördar offer efter offer, också här i Uppsala. För inte så länge sen klappade Rocks ihop. Butiken i Gränby centrum spelade inte så stor roll för mig, men det hände att jag handlade i butiken i Svava-gallerian. Akademibokhandeln inrättade, kortvarigt, en skivavdelning, men den säljer numera bara DVD-film.

Men bäst av skivbutikerna i Uppsala under de senaste 30 åren har Musikörat varit. Den startades på Sysslomansgatan av ett gäng musiker, som satte kvalitet framför kvantitet och dålig smak, och har sedan, under epoken på Drottninggatan, fullföljt denna linje.

Så småningom har jag, i egenskap av återkommande och likasinnad kund, blivit bekant med killarna på Musikörat, framför allt Hemming Hedenström och Peter Ericson. Peter Ericson påminner mig ibland om att jag i Aktuellt i politiken (s) sågade en platta med bandet Rävjunk, där han ingick, men jag har kollat vad jag skrev och tycker inte att recensionen var en ren sågning. Nå, numera garvar vi mest åt detta då, som var 1970-talet.

Det roliga med att handla på ett ställe som Musikörat har varit att man alltid har kunnat få sakkunnig hjälp: Den man har talat med har inte sett ut som ett X när man har frågat efter en ovanlig artist eller svåråtkomlig skiva, och har den skiva man frågade efter inte funnits inne, har man fått hjälp med att beställa hem den. Eftersom de här killarna har vetat vad jag är intresserad av har det flera gånger hänt, att de själva har föreslagit vad jag borde köpa. Och jag kan bara konstatera att de har haft god känsla för vad jag kunde tänkas vara intresserad av.

Musikörat säljer fortfarande bra av till exempel jazz och folkmusik, men som de flesta skivaffärer har också den här butiken tappat kraftigt när det gäller försäljningen av popmusik. Butiken är inte längre lönsam, så i oktober är det dags att slå igen den.

Det känns sorgligt, verkligen inte bara för att jag vid det här laget känner dem som arbetar där. Det är sakkunskapen jag kommer att sakna, den som inte finns bland de ganska själlösa skivracken på, säg, Åhléns.

Delvis är det främst den yngre musikpubliken som bär skulden till den här utvecklingen, den som till mycket stor del har ersatt skivköpen med nedladdningar från nätet, i någon mån också inköp via nätet. Själv har jag ganska god koll på nyproduktionen i USA av det slags skivor jag är intresserad av och känner också till kanalerna för att handla hem de här skivorna, ofta direkt från bolagen i fråga. Men jag har genom åren envisats med att be skivaffärer beställa hem skivorna åt mig, förr i världen oftast Skivakademien i Stockholm, under senare år Musikörat i Uppsala, detta för att jag gärna, med personalens och skivbutikernas hjälp, vill ha spridningseffekter, så att andra musikintresserade också får chans att ta del av det jag själv vurmar för.

Tidigare i dag var jag inne på Musikörat för att hitta något åt dottern, Kerstin, till hennes födelsedag. Naturligtvis passade jag då också på att beklaga nedläggningen.

Men Peter Ericson gav mig nytt hopp. Han kommer nämligen att i oktober starta en ny skivaffär på Kungsgatan, i huset mitt emot Stadsteatern – i det där huset finns sedan gammalt också en musikaffär, alltså en som säljer instrument.

Just nu är det här en av Uppsalas värsta miljöer, eftersom nästan hela järnvägsområdet är en enda stor byggarbetsplats. Men placeringen har en stor potential: Redan nu strömmar mängder av människor förbi, på väg till eller från Uppsala C eller till eller från länsbussarna. Mängder av stadsbussar har hållplatser längs Kungsgatan eller längs den bussgata som går inne på stationsområdet. Och när alltihop blir färdigt – den nya stationsbyggnaden, den nya järnvägsparken och gångtunneln under järnvägen – bör det här vara ett hyggligt läge för en skivbutik.

Det gäller bara att hålla ut, så länge byggkaoset pågår, så håll ut, Peter!

Själv kommer jag att titta in och även handla så fort du öppnar.

Sing Out! håller stilen

På den CD som följer med nummer 2 2008 av det amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out! finns bland annat ”After the Revolution” av och med David Rovics. Rovics har jag bland annat hört på ABF-huset i Stockholm, och jag finns sen dess på hans mailing list. Rovics hör avgjort till de bästa politiska sångarna i USA av i dag.

I Sing Out! finns, i detta fall som när det gäller alla andra sånger som förekommer på CDn – sammanlagt 20 – också text, noter och ackord.

After the Revolution

Text och musik: David Rovics, 2008

It was a time I’ll always remember
Because I could never forget
How reality came down around us
Like some Western movie set
And once the dust all settled
The sun shone so bright
And a great calm came over us
Like it was all gonna be alright
That’s how it felt to be alive
After the revolution

From Groton to Tacoma
On many a factory floor
The workers talked about solidarity
And refused to build weapons of war
No more will we make missiles
We’re gonna do something different
And for the first time
Their children were proud of their parents
And somewhere in Gaza, a little boy smiled and cried
After the revolution

Prison doors swung up
And mothers hugged their sons
The Liberty Bell was ringing
When the cops put down their guns
A million innocent people
Lit up in the springtime air
And Mumia and Leonard and Sarah Jane Olson
Took a walk in Tomkins Square
And they talked about what they’d do now
After the revolution

The debts were all forgiven
In all the neo-colonies
And the soldiers left their bases
Went back to their families
And a non-agression treaty
Was signed with every sovereign state
And all the terrorist groups disbanded
With no empire left to hate
And they all started planting olive trees
After the revolution

George Bush and Henry Kissinger
Were sent off to the World Court
Their plans for global domination
Were pre-emptively cut short
Their weapons of mass destruction
Were inspected and destroyed
The battleships were dismantled
Never again to be deployed
And the world brethed a sigh of relief
After the revolution

Solar panels were on the rooftops
Trains upon the tracks
Organic food was in the markets
And all the billionaires
Had to learn how to share
And Bill Gates was told to quit his whining
When he said it wasn’t fair
And his mansion became a collective farm
After the revolution

And all the political poets
Couldn’t think of what to say
So they all decided
To live life for today
I spent a few years catching up
With all my friends and lovers
Sleeping ’til eleven
Home beneath the covers
And I learned how to play the banjo
After the revolution

Fast det är förstås svårt att föreställa sig hur en sådan här samhällsomvälvning skulle gå till i USA.

Hur som helst: en fin låt är det!

Visst finns det också andra låtar med politisk underton i det här numret av Sing Out! Ett exempel är Sara Thomsens ”A Women’s Place”, som börjar:

”I am a woman, and my place is in the home
And my home is the whole world around.”

Och Billy Bragg, från Storbritannien, bidrar med ”Hard Times of Old England”, en kampsång för familjejordbruken, här dock textlöst framförd av Eliza Carthy på fiol.

Sing Out! presenterar således inte bara amerikansk musik. I det här numret finns det till exempel en artikel om Habib Koité från Mali, och Koité presenteras på CDn med ”Namania”.

Och åtminstone halvfransk är gruppen Les Primitifs du Futur, med vilken man får höra ”Je cherche après Titine” – som innehåller Charlie Chaplins märkliga solonummer som servitör i filmen ”Moderna tider”. (Läs mer under Kulturspegeln, Film.)

Mycket av sångmaterialet i det här numret är hörvärt: Kevin Welch med ”I Wish I Had That Mandoline”, Lissa Schneckenburger med den sorgsna balladen ”The Drowsy Sleeper”, Dawn Landes med ”Tired of This Life”, körduetten mellan Robin och Linda Williams i gospeln ”Feed My Sheep”, The Nephews i Carter Family-låten ”Bear Creek Blues”, Pop Wagner och Dakota Dave Hull i gamla kära ”Cindy”, Ike O Sheldon i ”Hey Little Darlin” och Susan Warner i den religionskritiska ”(Why Is Your) Heaven So Small”.

Till det kommer mängder av artiklar och skivrecensioner. Och i avdelningen Last Chorus läser jag med vemod Rosalie Sorrels’ dödsruna över Bruce ”Utah” Phillips, som jag själv har skrivit en del om.

Gå in på Sing Out!s hemsida och kolla mera. Och prenumerera!

Cornelis återutgiven

Förra året kom en remastrad CD-utgåva av Cornelis Vreeswijks LP från 1966, ”Grimascher och Telegram” (Metronome/Rhino 5051442-0124-2, 2007). Det är en mycket välmotiverad nyutgåva; skivan innehåller verkligen några av Cornelis’ pärlor, och den blir inte sämre av att han assisteras av Jan Johanssons trio (utöver Jan Johansson märkligt nog ytterligare tre personer, Rune Gustafsson, gitarr, Egil Johansen, trummor, och Sture Nordin, bas) och, i ett par låtar, av Ann-Louise Hansson.

I Sverige debatterades vid den här tiden kriget i Vietnam, och skivan börjar följaktligen med ”Telegram för en bombad by”. Ännu ett strå vassare i antikrigsgenren är Corelis’ text ”Jag hade en gång en båt” till ”Sloop John B”. Den här insjungningen tillsammans med Ann-Louise Hansson hör definitivt hemma bland Cornelis-klassikerna.

Jag hade en gång en båt

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1966
Musik: karibisk trad (”Sloop John B” / ”Wreck John B”)

Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en dröm
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och drömmen försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka: Du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar… Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en båt
Jag drömde en dröm en gång
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?

Tips om både tidigare och senare inspelningar hittar du under Kulturspegeln, Sångtexter, Jag hade en gång en båt.

Under Kulturspegeln, Musik, har jag skrivit en hel essä om Cornelis Vreeswik och hans förhållande både till musiken och politiken. Vid tiden för den här skivinspelningen var han fortfarande socialdemokrat. (Senare skulle han under en period vara vänsterpartist, men han återvände så småningom till socialdemokratin.)

Då, i mitten av 1960-talet, var han en legend i mina kretsar. Till detta bidrog att han under sin tid på Socialhögskolan, Sopis, var med i Socialdemokratiska studentklubben där. När SSU fyllde 50 år 1967 och firade detta med jubileumskampanjen “Utblick” (debatter om den framtida samhällsutvecklingen) ingick också en debattfilm med namnet “Makt och jämlikhet“. I den filmen ingick “Cylinderhatten“, en visa som Cornelis hade specialskrivit för SSU. Den gavs också ut av SSU på en single, producerad av Metronome (J 45-721); texten publicerades i SSUs tidskrift Frihet nummer 10 1966.

“Cylinderhatten” hamnade givetvis också i min sångbok “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) och blev, bland annat därigenom, mycket populär i hela arbetarrörelsen.

Cylinderhatten

Text och musik: Cornelis Vreeswijk, 1966

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns du forna dagar
där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.
Magnater och bankirer med cigarr och istermagar
bar upp Dig som en stolt symbol för makt och storfinans.
Förr satt den på en dignitär
nu sitter den på sotare Pär.
Då fick den bäras endast av en rik och mäktig man.
Nog var det väl beklagligt att det modet försvann?

Bankirer och baroner och ministrar och magnater
och den som förr i världen högt på samhällsstegen satt,
de skilde sig från mängden med fasoner och med later.
Och allihopa gick dom med cylinderhatt.
De skilde sig från plebsen
och Johansson med kepsen
behövde aldrig tvivla på hur herrarna såg ut.
Nog är det ganska synd att det modet tog slut?

Med höga svarta hattar och med ordnar och medaljer
slogs man för kapitalet och för Kung och fosterland.
Och dom som gick med kepsar på var slödder och kanaljer.
Dom skulle hålla käften med kepsen uti hand.
Hög hatt betydde: pengar.
Keps bars enbart av drängar.
Man såg på huvudbonaden vad slags person det var.
Nog vore det behändigt om det modet fanns kvar?

Cylinderhatt, cylinderhatt, var är revolutionen?
Envar skulle bli lika, nu skulle allt bli fritt.
– Cylinderhatt farväl! sa brukspartronen och barnonen
och köpte sig kostymer av demokratiskt snitt.
Och alla miljonärer
ser ut som proletärer.
“Adjö, adjö cylindrhatt, nu är jag folkets man.”
Men visst är det beklagligt att det modet försvann?

Men bakom stängda dörrar finns han nu. Han kalkylerar
på löner och på priser och på avbetalningsskuld.
Sen trycker han på knapparna; han styr och dirigerar.
Han ruvar som en höna på andras gods och guld.
Men ingen känner till han.
Vad heter han? Vad vill han?
Var är cylinderhatten som han alltid bar förut?
Nog är det väl beklagligt att det modet tog slut?

Men Johansson med kepsen, han tycker allt är toppen.
(Fast lönen är för liten, men regeringen är fin!)
Han hyr sig en cylinderhatt – den sätter han på knoppen
och gifter sig i kyrkan och köper diskmaskin.
Men kåken som han hyr i och trucken som han styr i
ägs av en anonym person; det finns det papper på.
Cylinderhatt, cylinderhatt – vad äger han då?

Men stackars lilla Lundström
han sitter där och grubblar
på priser som är höga och på lönen som är låg.
På dem som utan möda sin förmögenhet fördubblar
funderar lilla Lundström med ganska tveksam håg.
Visst är vi alla lika
men somliga är rika.
Men många fler är säkert lika fattiga som jag.
Cylinderhatt, cylinderhatt, var finns Du i dag?

Mer svårsmälta för rättänkande och moraliska människor ter sig förmodligen visorna om Fiffiga Nanette: ”Jubelvisa över Fiffiga Nanette” där Jan Johansson spelar boogiewoogiepiano och ”Får jag presentera Fiffiga Nanette” där samme Johansson kompar på dragspel. Men sådan var ju moralen när sexvallarna hade sprängts på 1960-talet, och Cornelis behövde ju inte för egen del direkt anstränga sig för att rätt spegla tidsandan. Själv tycker jag fortfarande, att ”Ångbåtsblues” med sitt inte bara lössläppta leverne utan också lössläppta drickande är en fruktansvärt rolig låt.

Men Mäster Cees behärskar också helt andra och mer finstämda musikgenrer: Ett exempel är ”En visa om ett rosenblad” (med musik av Georg Riedel). Ett annat är duetten med Ann-Louise Hansson i ”Medborgarinnan Agda Gustavssons lott” till musik av Carl Michael Bellman, där Jan Johansson spelar cembalo. Och så får vi inte glömma att nämna den vackra ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Allra sist vill jag åter igen nämna att de uppbackande musikerna bidrar till att göra den här skivan så hörvärd. Ett exempel bland många är ”Telegram för min värdinna”, där kompositören, Jan Johansson, spelar jazzigt på piano och Rune Gustafsson ytterligare förhöjer effekten med hjälp av sin gitarr.

Melodikrysset nr 36 2008

Generellt tyckte ja dagens melodikryss var lätt. Fast på en punkt svek mig mitt minne. Jag kände så väl igen melodin som spelades som illustration till vågrätt 14. Men vad heter den? Eftersom det sökta ordet bara har två bokstäver och börjar på o, måste svaret nästan bli om. Men jag kan alltså inte belägga det. (En läsare hör genast av sig och skriver att det rör sig om ”Börja om från början” – och nu kommer även jag i håg.)

För mig var starten lätt i dag, eftersom jag förr hörde mycket på Manhattan Transfer och också själv har deras insjungning av ”Chanson d’amour” på skiva.

Inte heller nästa dubbelfråga var svår. Vi hörde gitarristen Janne Schaffer spela ”Jag vill ha en egen måne” av Ted Gärdestad (TG).

En kär gammal bekant i dagens melodikryss var Mats Paulson. Honom hade jag en del kontakter med när jag arbetade med min ”Joe Hills sånger” – Mats har nämligen gjort en LP med Joe Hills sånger och brev. Dagens ljudillustration tackar jag särskilt för, eftersom jag befinner mig på en av de orter som nämns i texten:

Fredriks gånglåt

Text och musik: Mats Paulsson

Här kommer Fredrik gångande
i sommarens sköna land,
med vindfläkt i sitt blonda hår
och felan i sin hand.
Och efter kommer spelemän
i gula vadmalsben
med nyckelharpor glödande
i aftonsolens sken.

Välkommen sköna sommarkväll
med dans på daggvåt äng.
Hör nyckelharpan tonar nu med
surr i varje sträng
med låtar ifrån Tierp,
Öregrund och Hallstavik.
Vi ämnar oss till Gräskö
och till sommarnattsmusik.

Och Fredrik håller takten
när vi far på böljan blå
och fast vi lämnat fastland nu
så ska musiken gå.
Nu samlas folk på bryggorna
och när vi kommer fram
så hälsas vi med mat och dryck
av Björn och Eva Damm.

Välkommen sköna sommarkväll…

Eftersom jag inte är idrottsintresserad, borde jag normalt ha haft svårt att klara frågan om den sjungande idrottsmannen. Men ledbokstäverna ledde mig till Ricky – Ricky Bruch har även vi som inte läser sportsidorna hört talas om. Och kontrollgooglingen visade att han mycket riktigt har sjungit in ”Mej fångar ingen brud”.

Jag förföljs av Linda Bengtzing, som jag verkligen inte är någon fan av. Hon var med i förra veckans melodikryss, och i går kväll såg jag henne (förlora) i Diggiloo. Och i dag var hon med igen, nu i par med Markoolio (Marko Lehtosalo), i ”Värsta schlagern”.

Själv föredrar jag nog riktiga gamla schlager, som Jules Sylvains ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Fast visst får man skoja med musikgenrer. Som när M A (Mauro Antero) Numminen sjunger ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”.

I dag varvade verkligen Eldeman gammalt med nytt. Tjugotalsvalsen ”Ramona”, fortfarande mycket spelad i den ångradio jag växte upp med, följdes av Annie Lennox med ”There Must Be an Angel”.

Alla har vi väl sett filmer med komikerparet Helan och Halvan, Oliver Hardy och Stan Laurel. Färre har väl hört Oliver Hardy sjunga, här ”Lazy Moon”.

Desto fler har säkert lyssnat på Bruce Springsteen och Jerry Lee Lewis, för det mesta dock var för sig. Här hörde vi dem tillsammans i ”Pink Cadillac”.

Sen var det bara dagens barnanknutna fråga kvar. Det norska sagospelet för barn vi hörde ett utdrag ur är Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus”, som också finns som bok, även på svenska. I Hackebackeskogen lever somliga på nötter, vilket här skulle skrivas i ental, nöt.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Två sånger på begäran: Röda små smultron och Ittma Hohah

Mina läsare är väl medvetna om mitt musikintresse. Då och då får jag därför frågor om sångtexter. Och för all del – eftersom vi har cirka åtta hyllmeter sångböcker och musiklitteratur, borde jag ju kunna klara en hel del.

Problemet under sommarhalvåret är att de här böckerna finns i lägenheten i Uppsala, medan jag själv finns i Öregrund. Men nu när jag är på tillfällig utflykt till stan – jag lämnar och hämtar barnbarn på dagis respektive i skolan – passar jag på att besvara ett par frågor, som jag kommer i håg.

Signaturen Norskan ville för någon vecka sedan ha hjälp med hela texten till ”Röda små smultron”. Jag letade länge i ett antal troliga sångsamlingar utan att hitta den men har kanske bara missat den på grund av fel titel. Också i vår familj, ett arv från min hustru och hennes mor Anna Brita, sjungs den här sången alltid på födelsedagarna och benämns då efter sin första rad som ”Röda små smultron”.

Men egentligen heter den i själva verket ”Mors namnsdag”. Jag hittade den till slut i ”Visor och sånger tonsatta av Alice Tegnér” (Lantbrukssällskapets Tidskriftsaktiebolag, 1938). Dit leddes jag av att jag visste att musiken var skriven av Alice Tegnér, och som tur var saknade den här boken register, så jag var tvungen att bläddra mig fram och leta sida för sida.

Boken är en gåva julen 1939 från Birgittas moster Rut (Axelsson).

Texten, av Paul Nilsson, är alltså skriven för att användas på mors namnsdag. Men i familjen Dahl – liksom i tusentals andra svenska familjer – har den snarare kommit att användas som födelsedagsvisa. De uppvaktande tågar in med blommor och presenter och förtäring och sjunger då:

”…för i dag är det NNs födelsedag”.

Men här är ursprungstexten:

Mors namnsdag (Röda små smultron)

Text: Paul Nilsson
Musik: Alice Tegnér

Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt
läggas kring bordet sirligt och skönt.
Nu är det mammas namnsdag!

Hemligt vi bakat kaka och krans,
kaka och krans, kaka och krans
långt innan solen tänder sin glans.
Nu är det mammas namnsdag!

Mamma därinne ingenting hör,
ingenting hör, ingenting hör.
Ingen i världen vet vad vi gör.
Nu är det mammas namnsdag!

Ser ni hur dörren snart springer opp,
snart springer opp, nu springer opp!
”Välkomna hit” till kaffe med dopp.
Nu är det mammas namnsdag!

* * *

Signaturen Johan efterlyste nyligen texten till Povel Ramels sång om Ittma Hohah, den indiske självplågaren.

Det är enklare att effektuera, eftersom Povel till stor del har publicerat sina texter, den här i ”Lingonben” (Författarförlaget, 1978, Litteraturfrämjandet, 1987):

Ittma Hohah

Text och musik: Povel Ramel, 1947

Vart min magra kropp än fraktas
så behöver den ej aktas,
alla törnarna i livet tål jag bra.

Ibland alla dom jag känner
stygga grannar och ovänner
finns det ingen som kan plåga mig som jag.

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,
och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Det skulle ta flera dar att nämna allt jag tål
Om Bullan Bah
Var lördag brukar jag själv mig bränna uppå bål
Om Bullan Bah
Jag äter glas och jag älskar soppa gjord på spik
Om Bullan Bah
i frukostfrallan jag brukar proppa arsenik
Om Bullan Bah

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren
och jag trivs bätte här än uti Chin Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Jag tänkt att visa en två tre sobra älsklingstricks
Om Bullan Bah
men just nu har jag förkylt min cobra, han som sticks
Om Bullan Bah
Min eldslukarkonst har jag länge tränat, den är fin
Om Bullan Bah
men nu är halsen förstörd av renat brännevin
Om Bullan Bah

Så ni får inte se nåt under idag, för jag mår inte bra
men tvivlar ni så kan ni dra, åt Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

En afton med Cornelis Vreeswijk, Ann-Louise Hansson och Fred Åkerström

”Visor och ’oförskämdheter’ – en afton med Cornelis Vreeswijk, Ann-Louise Hansson och Fred Åkerström” (Metronome, 1965) köpte jag som LP. Som i så många andra fall har jag sen köpt den också som CD (Metronome/Rhino 5051442-0130-2-3, 2007). På köpet har jag då fått ett tilläggsspår, en av Cornelis Vreeswijks mest spelade låtar, ”Hönan Agda”.

I övrigt utgörs materialet av liveinspelningar gjorda i december 1964; turnén med de här tre artisterna (plus Nils Hellmark på gitarr) hade då gått över hela Sverige och blivit en stor succé.

Med all rätt. Musikaliskt är det här en fin blandning, och att Ann-Louise Hansson fick framträda tillsammans med de två mer grovhuggna trubadurerna visar sig vara ett smart drag. Hennes röst kommer till sin rätt både i solonummer som ”Man borde inte sova” av Jeremias i Tröstlösa och i nummer där hon sjunger tillsammans med Cornelis och Fred: Bellmans ”Nå skruva fiolen”, Evert Taubes ”Vidalita” och Albert Engströms ”Rallarvisa” till en traditionell melodi. Att hon sjunger tillsammans med Cornelis och Fred i Cornelis’ ”I natt jag drömde” med musik och originaltext av Ed McCurdy och duett med Cornelis i hans ”Visan om bomben” är inte så udda som man skulle kunna tro för denna schlagersångerska. Hon har också sjungit på socialdemokratisk valturné.

Mycket på den här skivan förebådar bärande element i både Cornelis’ och Freds solokarriärer; den redan nämnde Bellman fick båda att göra fantastiska saker. Fred, här med ”Fröken Saga” och ”De store eventyre”, kom ju att ägna sig mycket åt både Stig Dagerman och åt Ruben Nilsson.

Av Cornelis finns här, utöver den redan nämnda ”I natt jag drömde”, flera av de låtar som slog och slog stort: ”Brev från kolonin” (med musik av Ponchielli) och ”Mördar-Anders”.

Utöver de här slagnumren vill jag gärna också nämna Freds insjungning av Birger Sjöbergs ”I Spaniens månsken” och Cornelis’ av Helmer Grundströms ”Milan”.

Melodikrysset nr 35 2008

I dag började det trögt för mig, när jag löste Melodikrysset.

Först blandade jag ihop ”Hur svårt kan de va?” med en annan sångtitel och hamnade på en helt annan sångerska än Linda Bengtzing, som det skulle vara.

Sen kom jag inte heller i håg vad Björns och Bennys låt heter. Först när jag hade samtliga ledbokstäver, kom jag på det: Beatrice.

Måns Zelmerlöw fick mig till slut, med ”Cara mia” eller egentligen snarare med Z i efternamnet, att komma på att det var Bengtzing som öppnade dagens melodikryss.

Vem som har skrivit ”Diana” vet jag ju, men jag fortsatte dagens trassel med att försöka få in förnamnet, Paul, i stället för efternamnet, Anka, på lodrätt 2.

Att jag över huvud taget kom i gång med dagens kryss får jag tacka två andra frågor i början.

Dels kände jag omedelbart igen ”Under ekars djupa grönska”, som gav singularen ek.

Dels mindes jag att ”Byns enda blondin”, som här spelades av Sven-Ingvars, har skrivits av Niklas Strömstedt.

Det enda jag i senare delen av krysset måste kolla stavningen för var det n-kryllande namnet på den sångerska som sjöng ”I maschi”, Gianna Nannini.

Resten var, åtminstone för mig, mycket lätt.

Men att vi den här gången hörde ”Drömmen om Elin” på finska” förvillade väl inte någon?

Robert Wells spelade i Charlie Normans uppjazzade stil Edvard Griegs ”Anitras dans”.

Mer fin jazz: Vi hörde saxofonisten Lars Gullin i ”Danny’s Dream”.

Lille Bror Söderlundh sjöng sin egen tonsättning av Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor”, fin även den.

De två sista dubbelfrågorna hade båda anknytning till Povel Ramel.

Först hörde vi The Real Group hylla Povel i visan ”Konditori Förgätmigej”.

Och allra sist hörde vi en av karamelodiktstipendiaterna, Lena Philipsson, sjunga ”Det gör ont”, skriven av Thomas ”Orup” Eriksson. Lena fick stipendiet 2004.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ellen Key och miljonprogrammet

Catti Brandelius känner jag främst via Doktor Kosmos’ skivor, men jag har också läst henne. Och givetvis känner jag till att hon är konstfackutbildad och, i sin konstsyn liksom i sin musiksyn, en rebell.

Tidigt, under tiden i Doktor Kosmos, föddes hennes rollnamn Miss Universum. Som Miss Universum, utstyrd i tiara, har hon sedan utvecklad en egen karriär som performanceartist och soloartist även på det musikaliska fältet.

2002 gjorde hon för MNW en singel med tre låtar – ”På tunnelbanan”, ”Ellen Key” och ”Åh – det är konsten” (NONSCD96) – till vilka det också finns filmer, som man kan se i datorn.

Två av de här låtarna är bra men spränger inte riktigt gränserna för det förväntade i provokationerna. I den första sjunger Miss Universum om allt det där udda men ändå så vardagliga man kan se i tunnelbanana, även om man inte i likhet med Catti Brandelius/Miss Universum sätter sig där iförd tiara. Den avslutande, ”Åh – det är konsten”, går heller aldrig utanför ramarna för vad en ifrågasättande konstvetare kan tänkas ha lust att skriva provokativt om.

Men den mellanliggande tredje låten, ”Ellen Key”, är rent lysande! I den kontrasterar Catti Brandelius det Ellen Key stod för mot det många av oss som bor i miljonprogrammet upplever omkring oss. Catti Brandelius betonar uttryckligen att följande handlar om henne själv:

”Jag bor i en burk i ett miljonprogram
i ett hus som är ritat av en rubbad man
Människor är staplade som sillar i en burk
Det är några svenskar och en och annan turk”

Och så den återkommande refrängen, till smittsam musik:

”Detta var inte vad Ellen Key,
Ellen Key tänkte sej”

Musiken, redan aningen nämnd, är också skriven av Catti Brandelius men har vissa drag gemensamma med Doktor Kosmos’ musik, vilket understryks av att ett par av medlemmarna i den gruppen, bland dem hennes man Uje Brandelius, spelar.

Tre små möss

Rune Edström har på sin blogg publicerat hela texten till ”Tre små möss”, den som Björn Kumm med flera tidigare har publicerat fragment av här på bloggen:

Tre må möss

Musik: Kristian Hauger
Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Svensk text: Gunnar Wersén

Det var en gång tre glada möss som bodde må ni tro
i källaren till handlar Harald Hanssons handelsbo
Den ena hette Gnag och gnäll, den andra Pip och spring
Den tredje var så liten så han hette Ingenting

Tralla

Och så när handlar Harald Hansson borta var en kväll
sa lilla Ingenting till Pip och spring och Gnag och gnäll
Kom hit ska ni få se för jag har hittat en butelj
i Harald Hanssons handelsbod, så var så god och svälj

Tralla

Och vad det i buteljen var, det kan jag ej förstå
för tre små möss så yra vart i mössan däruppå
Allt morskare dom blev när dom i källar’n sprang omkring
Först Gnag och gnäll och Pip och Spring och lilla Ingenting

Tralla

Hör på ni alla två sa Gnag och gnäll i skrytsam ton
nu ska jag kila upp ett litet tag i handelsbon
och käka upp en schweizerost och hundra burkar sill
Herr Hansson blir nog arg, det tar jag ingen hänsyn till

Tralla

Å hör på den pep Pip och spring, vad är det där för ton
för min del tycker jag att fläsk och kött är väldans gott
Det hänger tjugo skinkor i herr Hanssons handelsbo
dom tar jag i en enda liten munsbit må ni tro

Tralla

Men lilla Ingenting sa ingenting, han bara log
Så putsa han sin lilla nos och sa “jag har fått nog”
av erat skryt och skrävel, så ajöss med er, go natt
Nu går jag ut till förstugan och kysser Hanssons katt

Trallal

Om det norska originalet har tidigare Magnus Andersson plockat fram alla fakta:

Jag är ganska säker på att det är Tre yndige små mus, som förvisso även den har text av Arne Paasche Aasen, och även den är inspelad med Radio-fantomene Kurt Foss & Reidar Bøe. Men musiken är inte skriven av dem i detta fall, utan av Kristian Hauger. Som schlagertextförfattare använde Arne Paasche Aasen ofta sin pseudonym Dorian Red (under vilken han annars skrev dagsvers och kåserier i Arbeiderbladet), dock inte i detta fall. (Arne Paasche Aasen föddes för övrigt i Steinkjer, som är Sollefteås norska vänort.)

Inspelningar av sången på svenska med titeln Tre små möss (svensk text: Gunnar Wersén) finns med Radio-fantomerna själva (1951), Tre knas och Willard Ringstrands orkester (1951) samt Systrarna Nisborg (Kerstin, Elisabeth och Margareta) och Charles Redlands sextett (1951).
•
Lyssna på en snutt av sången här:
•
Tre yndige små mus

Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Musik: Kristian Hauger

•
De yndige små musene har gjort en fangst så fin
De fant i Hansens kjellerbu ei åpna flaske vin
Så pimpa de og festa de og holdt et svare hus
for vinen gikk til hodet på de yndige små mus
•
De gassa seg og hygga seg. Den søte vinen fløt
Og jøss hvor de ble modige og jøsses hvor de skrøt
Den ene ropte brautene: Jeg er vel ikke veik,
nå flyr jeg opp og glefser i meg Hansens skinkesteik
•
Den andre gliste hånlig: Hi hi hi, hva er vel det?
Når jeg drar opp i kjøkkenet, skal Hansen nok få se
at all den mat som finnes i hans digre kjøkkenskap,
på en-to-tre blir borte i mitt sultne musegap
•
Den tredje satt og hikka. Den var lykkelig og full:
Nei, gi deg med å tøys’ da, det er bare tull
Nei, jeg skal lage bøljer, jeg, og det i denne natt
Nå går jeg opp i trappa og forfører Hansens katt!!
Mjiauuuu!!
•
•
Om Kurt Foss og Reidar Bøe med stiliga bilder från dåtiden
Om Kristian Hauger

Avbrott på internetuppkopplingen + sensommaraktiviteter

I söndags kväll, när vi kom hem efter en utflykt till Stockholm, slutade plötsligt internetuppkopplingen att fungera. Under måndagen gjorde jag upprepade försök att få i gång förbindelsen med omvärlden igen, men till slut ringde jag Telia, vars svarsrobot konstaterade modemfel – DSL-lampan lyste mycket riktigt inte. Det märkliga var att det hade varit mycket fint väder hela söndagen, ingen åska alltså som sist när vi tvingades byta modem. Men det var förstås bara att ringa till det serviceföretag i Östhammar vi anlitar.

I dag anlände reparatören med ett mytt modem. Bara för att konstatera att det gamla modemet nu fungerade som vanligt. Han hade varit hos en annan person med teliauppkoppling i vår närhet och där kunnat konstatera samma sak: Även deras internetuppkoppling hade varit borta men fungerade nu plötsligt. Reparatören trodde att felet låg hos Telia. Men det är ju meningslöst att ringa dit, när man bara får tala med en robot.

Jag, ständigt skrivande person, kände förstås svår abstinens under avbrottet. Fast i går var jag en stor del av dagen i Uppsala för säsongens första kommunala sammanträde, ett med kulturnämndens bidragsutskott. Vi träffade representanter för Skådebanan och Konstfrämjandet, besökte också Konstfrämjandets nya, nedbantade lokaler.

För egen del tycker jag att de här båda främjandeorganisationerna fortfarande har en stor uppgift i att framför allt försöka intressera nya och ovana grupper för scenkonst i vid mening (numera också till exempel musik) respektive bildkonst.

Annars har jag blandade känslor inför den sammanträdeskvarn, som nu åter börjar snurra. Jag är allt mer inställd på att leva mitt liv här i Öregrund, ett liv som är helt fokuserat på tvåsamhet, lite trädgårdsarbete, lite TV, musik, böcker och så förstås datorn. Att åka härifrån lockar inte.

Men det är klart att jag, som vanligt plikttroget, kommer att infinna mig på alla sammanträdena. Och det är klart att jag ställer upp för att passa Viggo och Klara när deras föräldrar, Kerstin och Bo, behöver assistens.

I söndags var vi i Stockholm och hälsade på sonen, Matti, och hans sambo Karin. De har flyttat från Årsta till hjärtat av Söder. Våningen är fin, kunde vi konstatera vid vårt allra första besök där. Jag hade med mig en bukett, plockad tidigt på morgonen i vår trädgård i Öregrund: dahlia, höstanemon och fackelblomster. Vi fick god lunch och dessutom lyssna på en nästan färdigmixad ny låt av Matti och med hans band – särskilt intressant var det att han hade använt den mandolin som har varit först min pappas, sen min döde bror Mattis; nu hade han stämt den som en gitarr.

Under eftermiddagen var vi ute och gick på Söder. Till de här trakterna har jag, medan jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, haft många ärenden. Jag hade läkare och tandläkare i Folksam-huset. ARE Idé 2, socialdemokratiska partiets reklambolag, hade lokaler på Blekingegatan, mitt emot anrika Pelikan, där jag på den tiden då och då åt lunch med Paul Söderström, Tor Lindmark och de andra. Vår promenad förde oss förstås runt i det som i dag går under benämningen Sofo, South of Folkungagatan.

Och längre upp, åt andra hållet, såg jag plaketten om Greta Garbo, också den litterära skylten över min gamla kompis Agneta Pleijel, samt fick Peter Jöbacks våning utpekad för mig.

Till Söder är det lätt att från Centralen ta sig med tunnelbana. Jag skulle gissa att våra besök hos Matti och Karin kommer att bli tätare nu än när de bodde i Årsta.

Men nästa och framför allt större resmål blir New York.