Juljäkt och julefrid

Hur man än bestämmer sig för att den här gången, den här julen, ska man bli färdig i tid, lär man sig aldrig. Till slut finns där ändå något städprojekt som man inte blir riktigt färdig med. Och så går man runt i affärerna i city den allra sista möjliga dagen före jul, då allt det där man ännu inte har hunnit handla måste inhandlas.

Det gick lättare att hantera det här på den tiden då man var ung och stark. Nu blir tillkortakommandena ytterligare ett bevis på att man börjar bli gammal. Och kroppen blir ju allt skraltigare. Visserligen var jag nyligen på Akademiska och fick konstaterat att pacemakern och hjärtat fungerar som de ska, men orken har aldrig riktigt återvänt efter det där förfärliga året då jag också hade lunginflammation och svår ischias som varade i mer än sex månader; kvarstående effekter av detta är en miserabel fysisk ork och så domningskänslor i tårna. Nu en tid har jag dessutom haft muskelsmärtor i partiet runt vänstra axeln.

Men jag stretar på så gott jag kan.

Kvällen före julafton klädde jag som vanligt granen. På den tiden då barnen var små gjorde jag det ännu senare: barnen skulle sova när jag gjorde det för att nästa morgon se hela härligheten stå där och dofta och lysa. Så här gör, numera, också vår dotter Kerstin – också hennes barn får se den färdigklädda granen först på julaftons morgon. För egen del har jag blivit allt mer sparsmakad, när det gäller julgranspyntet. Mycket har jag sorterat bort, men å andra sidan har det också tillkommit saker. Kerstin har lyckats skaffa små istappar av glas åt mig att ha i granen, sådana som vi på 1940- och 1950-talen hade i vårt barndomshem i Juniskär söder om Sundsvall.

Under julgranen finns en julgransmatta, som Birgitta har skapat – hon har förresten också komponerat julgransmattor åt alla våra tre barn. På den hittar man på julaftons morgon ett par små klappar, som ger en försmak av de gåvor som ska överlämnas senare under dagen. Vi, det gamla paret, fortsätter att göra så här även nu när barnen för länge sedan är utflugna.

På julaftons morgon gick jag i år som alla andra år upp till blomsterhandeln vid Torbjörns torg och hämtade ut den jättelika blomsterbukett Birgitta har fått av mig varje julafton allt sedan vi blev ett par: sju långa kvistar av halvt utslagen vit syren att placeras i den höga keramikvas som i alla år har tjänat bland annat det här ändamålet.

Men sen gjorde vi något ovanligt.

Vi har i alla våra årtionden tillsammans firat julafton hemma – dock med ett ett undantag, året då vi firade jul i New York tillsammans med barn med respektive och de barnbarn som fanns då. I år hade sonen, Matti, bjudit hem oss på julafton till sig och Karin. De bor på Söder i Stockholm, och vi inbjöds att tillsammans med dem, Karins föräldrar, syskon och faster äta julaftonslunch i deras lägenhet, träffas, glamma och förstås se på Kalle Anka i TV.

Matti och Karin har renoverat sin relativt nyinköpta lägenhet, och den var så skinande ren och putsad och fin som jultraditionen i den här familjen bjuder. Julbordet var arrangerat som knytkalas, och det var följaktligen spännande att smaka på skinka, sill, revbensspjäll med mera, lagade på någon annans sätt. Själv bidrog jag förstås med min estniska julsylta, en okänd kulinarisk upplevelse för de flesta vid den här jullunchen. Men jag tror mig ha tolkat deras reaktioner till att de var förtjusta. Ett särskilt skimmer över julbordet spreds av värdparet, när vi kom till snapsarna, Karin tog upp snapsvisorna och ackompanjerades därvid av Matti på den mandolin han har ärvt efter min döde bror Matti, Stor-Matti kallad, som i sin tur hade ärvt den efter vår pappa, Edgar.

Under sena eftermiddagen skulle vi så ta oss hem till Uppsala igen. Matti följde med oss till Södra station, varifrån vi åkte SL-tåg till Upplands Väsby, där vi bytte till Upptåget mot Uppsala. På den senare sträckan hade jag bakom mig en invandrarkille, som genom att hela tiden högljutt tala i mobiltelefon delgav oss andra sitt sorgliga öde. Han hade varit i Skåne för att hämta en bil som dock genast la av. Sen hade han brandat i portar och var nu på väg hem till sina föräldrar. Ingen av de många han ringde – en brorsa, en tjej med flera – verkade dock vilja ha besök av honom trots hans många krokar. Undra på att ungefär vart femte ord i den del av samtalet som vi hörde var ”skit”, uttalat i bitter och uppgiven ton. Såna kan julaftnar också vara.

När vi kom hem, bänkade vi oss vid TVn och såg en film med en helt annan värme och moral, ”Karl Bertil Jonssons julafton”. I Aftonbladet har jag läst en artikel av Åsa Linderborg om den här filmen, som hon uppenbarligen både älskar och tycker är för begränsad rent politiskt. Nå, Karl Bertil gör ju inte revolution mot det system som pappan och hans varuhus representerar, men den omfördelningsfilosofi han praktiserar är ju inte fy skam den heller. Tage själv kom ju, vad jag vet, från en kommunistisk miljö men var under det sextiotal då jag kom i kontakt med honom en mycket engagerad socialdemokrat, under en senare period dock en besviken sådan, den som skrev ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, som jag i min tur har lånat till en boktitel.

Juldagens förmiddag blev åter igen ganska jäktig för både mig och ännu mer Birgitta. Jag slog in julklappar för glatta livet inför familjeanstormningen vid ettiden. Birgitta lagade de återstående delarna av maten till julbordet: utöver allt det där som ni själva kan räkna ut ska finnas där – här kan du se ett exempel – finns det delar av den yngre generationen som kräver också rostbiff och hasselbackspotatis plus ungstekt potatis; till detta serveras bland annat tre sorters hemlagad majonnäs med olika smak. Den av alla förväntade efterrätten vid våra julkalas är mandelmusslor med sylter och vispgrädde – du kan se den här läckerheten på bild här.

Före maten hade vi haft julklappsutdelning. Jag avslöjar väl inga hemligheter om jag berättar, att det bland presenterna i den här familjen förekommer många böcker, skivor och filmer.

På kvällen, när alla utom Matti som skulle sova över hade åkt hem och friden hade sänkt sig över lägenheten, beslöt vi oss för att se en film tillsammans, och det blev den tillsammans med Aftonbladet alldeles nyinköpta DVD-filmen ”Främlingar på tåg”. Den här hitchcockfilmen från 1951 har jag förstås tidigare sett – har den bland annat på VHS – men Matti hade aldrig sett den och Birgitta var för sin del osäker. Till filmen återkommer jag separat.

Vi avslutade kvällen med ett litet nattmål i köket, med luciatåg och tända ljus på bordet. Det blev lite estnisk julsylta och så hårdmacka med Birgittas goda julskinka och Apotekets senap och till det var sin Staropramen och en liten sup av Birgittas hemkryddade kumminbrännvin. Det stora familjekalaset tidigare under dagen, då barnbarnen deltog, hölls däremot helt alkoholfritt – i såna sammanhang föredrar jag vit jul.

I morse sov vit ut. Matti stannade kvar hos oss och hann både rensa och snabba upp våra datorer, dessutom göra backuper på allt det vi lagrar i våra datorer.

Efter lunch – sill och sillsallad – gav sig Matti i väg, och Birgitta gick på långpromenad.

Själv återförenades jag efter flera dagars avbrott med min kära dator.

Men nu är Birgitta tillbaka. Hon kommer just in i mitt rum med den sockerfria glögg Matti hade blandat till inför julaftonslunchen. Fast nu är den spetsad med renat. Mums!

Från mig till er alla där ute, kända så väl som okända, en hjärtans god jul!

Melodikrysset nr 51 2008

Dagens melodikryss innehöll så pass mycket musik som jag inte är förtrogen med, att jag – eftersom jag var tvungen att anteckna och googla mycket – missade också sådant som jag annars är väl förtrogen med. Jag hör till exempel till dem som har sett och hört mycket opera, så genrebeteckningen var inte så svår, men vid det här laget har jag glömt vad som spelades och minns inte ur vilken opera musiken kom. Men det var ju inte det som efterfrågades.

Den efterfrågade låttiteldamen bör ha varit Tommy Nilssons ”Amelia” – den har förekommit tidigare i Melodikrysset, men banne mig att jag kommer i håg melodin.

”Rocking Around the Christmas Tree” har jag veterligen aldrig hört förut, men Google säger att den har sjungits in av Mel Smith och Kim Wilde.

Då var ”Blue Christmas” lättare fast vi här inte hörde den i Elvis’ version. Den som sjöng var i stället Dean Martin.

Mer från USA: Den som kallades ”The World’s Greatest Entertainer” var Al Jolson.

Musikalen som utspelas i djurvärlden måste vara ”Lejonkungen” och det sökta ordet därmed bli tass. /Nej, det var ”Memory” ur ”Cats”, som jag aldrig har sett, upplyser mig en av mina många läsare. Men då stämmer tass i alla fall.

Alf Prøysens ”Mössens julafton” har jag både läst – den finns som bilderbok – och sjungit för våra barn. Där får varenda unge i julklapp en nöt.

Magnus Carlssons och Alcazars ”Happy, Happy Year For Us All” är skriven av bland andra Alexander Bard.

Nick Borgen hörde vi i ”O stora stund”.

Brandsta City Släckers kände jag också igen. De deltog i 2002 års melodifestival med ”Kom och ta mig”.

Likaså kände jag igen Brolle, som vi här hörde i ”Solo i Stockholm”.

Till det lättaste i dag för en Povel Ramel-fan med studentexamen hörde hans parodi på ”Studentsången”, ”Fru Svenssons lyckliga dag”. Den skulle ge examen.

Francis Lai komponerade kärlekstemat i filmen ”Love Story”.

Den efterlysta satirserien i TV, slutligen, var ”Helt apropå”, där min hustru för övrigt ofta porträtterades av Kryddan Peterson.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Femtitalsrock och estradpoesi

Kom just hem från avskedsmottagningen för avgående kulturchefen i Uppsala Anna Starbrink. Hon fick ett exemplar av min socialistiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” så folkpartist hon är. Hon har varit en idérik och öppen och drivande VD, så hon var värd ett uppehåll i julstädningen.

Dessutom visade det sig att avskedsmottagningen också innehöll kulturinslag. Just när jag kom, framförde Kung Henry (Henry Bowers) estradpoesi med adress till Anna.

Och sen kom ett musikinslag med bland annat femtitalsrock. De som spelade – alltsammans ägde rum på Reginateatern – var Rock Therapy, det vill säga Gunnar Danielsson, gitarr, Björn Sjödin, trummor, och Lars Berglund, bas.

Skitkul alltsammans. Tack Anna – inte för att du slutar utan för att du gav många av oss i Uppsalas kulturliv en så trevlig paus i juljäkter,

Melodikrysset nr 50 2008

Som vanligt så här års hade Anders Eldeman knåpat ihop ett melodikryss med idel julmelodier.

Det mesta var gamla kändisar, men en och annan inte lika etablerad julsång – som ”Last Christmas (I Gave You My Heart)” med George Michael och Wham – hade Eldeman ändå lyckats peta in.

Och så fanns där förstås exempel på de där julskivorna som kända artister sjunger in på löpande band.

Ett exempel är duetten ”Juletid” med Christer Sjögren och Carola.

Ett annat är Charlotte Perrellis insjungning av ”Ave Maria” på nya CDn ”Rimfrostjul”.

”Ave Maria” finns ju i många insjungningar genom åren. Ett helsvenskt exempel på något liknande fast i en helt annan genre är ”Hej, mitt vinterland” av Britt Lindeborg. Bland de många som har sjungit in den genom åren finns Agnetha Fältskog och dottern Linda Ulvaeus.

Slitstark är också ”Jag drömmer om en jul hemma”, som väl Bertil Boo var först med att sjunga in på svenska (1950). Men originalet, ”White Christmas”, är tio år äldre – det skrevs 1940 av Irving Berlin. Och Bing Crosbys skivversion från 1942 minns vi alla.

Vi fortsätter på den amerikanska linjen.

Välkänd även bland svenska lyssnare är Ella Fitzgeralds insjungning av ”Sleigh Ride”. Fast här finns det också en brygga till Old Sweden: Leroy Anderson, som skrev låten, var svenskättling.

Inte riktigt lika känd här är, gissar jag, ”The Christmas Song” / ”Merry Christmas To You”, skriven av Mel Tormé. Men många kände säkert igen sångarens röst – den som sjöng var Nat King Cole.

Mest känd i dag av alla låtar med amerikansk anknytning är nog ”Bella Notte”. Den förekommer i Lady och Lufsen-avsnittet i Disney-potpurriet på julafton, ett program jag själv ogärna missar. I år ska jag se det hemma hos sonen Matti och hans Karin på Söder i Stockholm.

Vi som var barn långt före disneyprogrammens debut i julaftons-TV (ja, långt före TV-epoken över huvud taget) lärde oss sjunga julsånger under vår tidiga skoltid, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, nu en del av Sundsvall.

Så trots det annorlunda tempot i dagens ljudillustration känner jag förstås igen ”Nu är det jul här i vårt hus”. (”Nu ha vi ljus här i vårt hus” hette det egentligen i sången, påpekar en mer minnesgod – än jag – läsare.)

Likaså sjöng jag och mina klasskamrater på den tiden ”Nu tändas tusen juleljus”. Den skrevs redan 1898 av Emmy Köhler, fast det har jag lärt mig långt senare.

Och vi sjöng förstås de kända advents- och julpsalmerna, var till och med tvungna att lära oss dem utantill: ”Hosianna, Davids son” (som i slutet av 1700-talet skrevs av Abbé Vogler) och förstås ”Stilla natt” (ursprungligen en tysk julsång från 1818 med text av Joseph Mohr och musik av Franz Gruber).

De här gamla psalmerna går rakt in i hjärtat också hos en man som redan i de tidiga tonåren lämnade den kristna tron bakom sig.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Uppsala blir inte europeisk kulturhuvudstad 2014

Uppsala har fallit ur tävlingen om att bli europeisk kulturhuvudstad – stadens ansökan var uppenbarligen inte tillräckligt trovärdig. För egen del kan jag inte säga, att jag blev störtöverraskad. Jag försökte i början av processen lägga synpunkter, men allt efter som processen fortskred, har jag legat lågt – jag vill ju inte min hemstad illa i dess strävan att få erkännande.

För här i Uppsala finns faktiskt ett kulturliv värt erkännande. Bara för att ta ett par exempel: Här finns ett rikt och varierat körliv: OD, Allmänna sången och många, många andra körer värda att lyssna på. Och här finns numera ett konserthus, Musikens hus, med ett fantastiskt musikutbud, dessutom ett smycke i stadsbilden.

Men just Musikens hus är samtidigt ett exempel på ambivalensen, ja motviljan mot kulturlivet hos alltför många uppsalapolitiker. Det tog årtionden att få projektet realiserat, och när beslutet äntligen togs, röstade tre av fyra borgerliga partier emot. När inkörningsproblem med kongressdelen av Uppsala Konsert & Kongress har gjort, att konserhusbolaget inte har fått intäkter riktigt i paritet med budget, har några av projektets gamla fiender genast börjat tala om privatisering av Musikens hus. I samma anda är Lars O Ericssons (c) kommentar till ansökan om att få bli kulturhuvudstad: den sägs (Uppsalatideningen den 12 december 2008) i tider av lågkonjunktur vara helt felaktig – kultursatsningar har man alltså råd med bara i högkonjunktur?

Det utdragna bråket om Musikens hus har säkert också bidragit till att göra många uppsalapolitiker överdrivet försiktiga, när det gäller större nysatsningar på kulturområdet. Socialdemokraterna hade i början av 1970-talet tre större kulturpolitiska projekt i sitt valprogram, av vilka det nya huvudbiblioteket relativt snart realiserades. Sen dröjde det alltså flera årtionden, innan det andra, Musikens hus, kom till. Det tredje, ett Konstens hus, ser inte ut att bli verklighet nu heller. Alla är överens om att man borde flytta konstmuseet från det icke ändamålsenliga och svårnåbara Uppsala slott, men vad man diskuterar som alternativ är en konsthall i någon befintlig byggnad. Gör som Kalmar, bygg nytt och djärvt och centralt, tycker jag.

Den här linjen – försiktighet i stället för djärvhet – blev också utgångspunkten, när Uppsala formulerade sin ansökan om att få bli europeisk kulturhuvudstad. Ansökan är mångordig och ofokuserad, ett peptalk för Uppsala utan tillräcklig kulturpolitisk substans.

I kommentarerna från uppsalapolitikerna till resultatet i nomineringsprocessen har det sagts att arbetet med att formulera ansökan kom i gång alldeles för sent, och det är förvisso sant. Men jag tror att Uppsala också har förlorat genom sin brist på djärvhet.

Nu får vi hoppas att kulturen ändå får behålla de 120 miljoner kronor som Uppsala kommun har anslagit för kulturhuvudstadsprojektet. För i detta ingår en del lovvärda satsningar, till exempel det man har planerat att göra i det invandrartäta Gottsunda.

Den som lever får se. Men fredagsförmiddagens möte i kulturnämnden inger farhågor. Kulturnämnden har fått sina anslag minskade med 1,5 procent. För att klara den här nedskärningen röstade den sittande borgerliga majoriteten igenom bland annat stängning av biblioteket i Rasbo, minskade öppettider för biblioteket i Gränby, höjd avgift till konstmuseet, minskade anslag till det fria kulturlivet, minskning av det redan tidigare frysta anslaget till studieförbunden och minskad uppdragsersättning till Uppsala konsert & kongress. Oppositionen – (s), (v) och (mp) – vars högre anslag till kulturlivet tidigare har röstats ner i fullmäktige – deltog inte i de här nedskärningarna utan markerade sin kulturvänliga hållning i ett särskilt yttrande.

Med detta vill jag inte hävda att de borgerliga ledamöterna i kulturnämnden för egen del skulle vara kulturfientliga – till de här besluten har de tvingats av sina partivänner i kommunledningen, där det förvisso finns en del kulturfientliga element. Liv Hahne (m) är det främsta exemplet.

I många frågor har vi som sitter i kulturnämnden intressant nog en samsyn över blockgränserna. När det gäller omstöpningen av Storvreta och planerna på ett nytt, monstruöst köpcentrum i Fullerö – kulturnämnden, som handlägger kulturmiljöfrågor, har detta som ett stadsplaneärende – stretar kulturnämnden enigt emot. Efteråt säger jag till en av de moderata ledamöterna, att vårt gemensamma intresse för kultur i frågor av den här typen leder oss alla, tvärs över partigränserna, till ett gemensamt ställningstagande i kulturkonservativ anda.

Efteråt är i det här fallet vid kulturnämndens jullunch på Walmstedtska gården.

Den årliga jullunchen där har ett särskilt syfte: Vid jullunchen delar kulturnämnden ut årets hedersstipendium.

Hedersstipendiat 2008 är, för första gången i stipendiets historia, en näringslivsrepresentant, Ola Carlsson. Att han, som alltså hör hemma i näringslivet i stället för kulturlivet och tidigare har varit folkpartipolitiker (bland annat under många år ordförande i Upsala stadsteaters styrelse), får priset beror på att han har varit och är en ivrig och uthållig förkämpe för kulturen. Han har spelat en stor roll för tillkomsten av vårt Musikens hus – Folkpartiet var det enda borgerliga parti som var för bygget – och Birgitta och jag möter honom där på praktiskt taget varje konsert vi bevistar.

I slutet av jullunchen avtackar kulturnämndens ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (fp), också vår vid årsskiftet avgående kulturchef, hans partivän Anna Starbrink, som nu ska börja jobba hos ett par folkpartistiska borgarråd i Stockholm där hon bor. Anna har, med den äran, jobbat för den vänstermajoritet som fanns i Uppsala under den förra mandatperioden, så jag tror inte att det främst är de folkpartistiska borgarråden som lockar; dessutom har hon ju nu Jan-Erik Wikström som nämndordförande här i Uppsala. Nej, hon är småbarnsmamma, och det är de dagliga resorna till och från Uppsala som känns besvärliga.

Så även om jag innerligt önskar att mina partivänner i nästa val tar över i Stockholm, så önskar jag Anna rent personligt lycka till hemma i Stockholm. Två små barn kräver sitt.

Ståuppkomik, en smedstämma och ljuvlig körmusik på ODs Caprice

Årets upplaga av ODs Caprice leddes för första gången av körens nya dirigent, Cecilia Rydinger Alin. Hon dirigerade med stor bravur, och vi tackade henne förstås hjärtligt, när vi sågs vid det efterföljande Stor-OD på Uppsala slott. Att döma av de stormande applåder hon fick under konserten i Universitetets aula tyckte också den övriga publiken som vi.

Capricerna skiljer sig från ODs vanliga körkonserter genom att de innehåller överraskningsmoment med hemliga gästartister, dessutom mycket spex och skoj. Därmed inte sagt att de manskörsnummer de innehåller skulle vara mindre viktiga. I årets Caprice förekom till exempel mycket hörvärda verk av estländaren Veljo Tormis och ungraren Béla Bartók; i Tormis’ körverk ackompanjerades för övrigt kören av Cecilias man, Folke Alin, på trolltrumma. Det här verket introducerades som en politisk protest mot ockupationsmakten, skriven av Tormis under sovjeteran.

Vid den här Capricen hade uppsalakören som en av huvudgästerna en lundensare, ståuppkomikern David Batra. Batra spelade förstås på att vara just lundensare men också i hög grad på sin indiska bakgrund. Både hans verbala solonummer och hans samspel med kören var roliga att ta del av – dock kunde han inte mäta sig med Henrik Dorsin, allra minst när det gäller sånglig förmåga, vid 2006 års Caprice.

Kvällens riktiga överraskning var utan tvekan Roger Pontare, med en kraftfull röst som anstår en före detta smed. I sitt allra första nummer, ett stycke fyrtiotalsbuskis, var han så utspökad att nog få i publiken kände igen honom, men när han senare framträdde i det slags fantasifulla dress som är så karaktäristisk för honom, gjorde säkert fler det – även i den här publiken – redan innan han presenterades med namn.

Jag har en stark känsla av att Roger Pontare imponerade stort på den här publiken, vars majoritet nog inte är så inriktad på program av typen Melodifestivalen. Pontare visade också upp en bred sånglig förmåga, allt ifrån jazzsång till Trio X’ fina uppbackning till samspel med OD. I konsertens final gjorde han dessutom en mycket kraftfull version av melodifestivalvinnaren från 2000, ”När vindarna viskar mitt namn”. Dess urfolksinriktade, av somliga som nationalistisk betraktade text balanserades av att ODisterna deltog inte bara sångligt utan också iförda dräkter som torde täcka de flesta nationaliteter som finns representerade i dagens Sverige.

Det här numret och flera andra i årets Caprice är påminnelser om att möten mellan olika musikgenrer kan ge en helhetsupplevelse med plusvärden.

Efter Capricen bussades en del av oss – utöver ODisterna med damer också särskilt inbjudna gäster, bland dem min hustru som är så kallad moster i OD – upp till Uppsala slott för Stor-OD. (Jag vill för att undvika missförstånd berätta, att vi – ganska dyrt – själva betalar för det här kalaset.)

För det är just kalas, festmiddag, det hela börjar med i Rikssalen. Och även den här gången var förtäringen god: Till förrätt lågtempererad rödingrulle med havsaïoli samt örtbröd plus Slottskällans slottslager samt snaps, i mitt fall Bäska droppar. Till huvudrätt helstekt örtmarinerad oxfilé med krämig pepparsås samt pommes château plus 2006 Campollieti Ripasso, Valpolicella. Till efterrätt hjortronpannacotta med chokladlock samt frukt- och nötsallad plus 2005 Château du Juge, Cadillac. Eftersom jag är diabetiker, åt jag upp frukt- och nötsalladen men tog bara smakprov av den underbara hjortronpannacottan med chokladlock.

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Ingenstans får man höra så fantastiskt vackra dryckesvisor som på Stor-OD, framförda i stämmor av nuvarande och tidigare ODister under ledning av Cecilia Rydinger Alin, Folke Alin och Sefan Parkman.

Under kvällens lopp sker mycket: stipendieutdelning, framträdanden och tal. Som vanligt var Hans Dalborgs tal det mest spirituella och applåderade. Han behövde bara göra en antydan om den nuvarande landshövdingen på Uppsala slott (som trots inbjudan aldrig syns till i OD-sammanhang) för att jublet skulle bryta ut. I år kände jag mig en smula extra upprymd också för att han lite i förbigående lekte med mitt namn.

Efter middagen satt vi länge vid kaffebordet och samtalade bland annat med Hans Alsén och hans hustru Karin, och först nära midnatt gick vi ner och dansade till L M Ericsson, ett 20-mannaband med refrängsångerska – det man får dansa till är storbandsjazz à la Count Basie. Inte illa för ett gammalt par som är uppvuxet med och har lärt sig dansa till sådan musik, dock var och en på sitt håll.

Runt midnatt blev det paus för serenad med OD, som i den mörka balsalen, upplyst bara av en krona med levande ljus, sjöng gluntar.

När det var slut, var det ännu inte slut, men det gamla paret tog taxi hem.

Melodikrysset nr 49 2008

Dagens melodikryss innehöll förvisso ett och annat, som jag inte klarade på stubinen, men jag är ganska säker på att ändå ha löst det rätt.

Jag har till exempel aldrig sett ”Pretty Woman”, och Roxette finns inte i mina skivhyllor. Men visst var det deras ”It Must Have Been Love” som förekom i den filmen.

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men jag har lärt mig att Celine Dion sjöng ”My Heart Will Go On” där.

Däremot har jag sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” och andra filmer av och med Jacques Tati och förknippade därför genast den avslutande filmmusiken med Monsieur Hulot.

Dagens i särklass svåraste fråga för mig, som aldrig någonsin har sett Idol, var förstås vad den trio kallar sig som sjöng ”Jennie Let Me Love You”. Första och sista bokstaven fick jag ut med hjälp av svar på andra frågor, men vilken var den mellersta? Jag fick googla och fick fram att gruppen kallade sig EMD efter de tre gruppmedlemmarnas förnamn. Google har gett mig svaret, men jag tillstår öppet, att jag aldrig ens hade hört talas om Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Resten var lugna gatan.

Skulle jag, som nyligen såg ”Mamma Mia” på Broadway, till exempel inte känna igen ABBAs ”Waterloo”?

Och vi som vecka efter vecka löser Melodikrysset måste ju också ha koll på vad som genom åren har spelats på Svensktoppen. I dag hörde vi ett inslag från Svensktoppens 30-årsjubileum, ”De 30 gångna åren”, som förstås går på Lasse Stefanz’ ”De sista ljuva åren”. Sjöng gjorde Christina Lindberg och Mr Svensktoppen själv, Kent Finell.

Dagens eurovisionsschlagermelodi, vinnare år 2000, var ”Fly On the Wings of Love”, på danskia ”Smuk som et stjerneskud”. De som sjöng var Bröderna Olsen.

Ett självstyrande, näst intill självständigt område inom Danmark är Grönland. Jag har varit där några gånger som gäst hos de grönländska socialdemokraterna, Siumut. Den arktiska boning som efterlystes här heter igloo, men jag kan försäkra att människorna i till exempel huvudstaden Nuuk bor i alldeles vanliga hus och att jag i augusti har suttit på en utomhusservering där iklädd bara kavaj. Tillsammans med mina grönländska partivänner har jag flera gånger sjungit deras kampsånger, påfallande ofta med hawaiimusik (!) som melodi. En gång hade jag på baksidan av en dagordning för ledningsgruppen på socialdemokraternas rikskansli i Stockholm tryckt upp en av dessa sånger, varvid mina kamrater samfällt skrek: – Sjung den! Det gjorde jag trots de tungvrickande långa grönländska orden – i just det här fallet var det särskilt lätt, eftersom orden hade satts till ”Red River Valley”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den grönländska nationalsången, som spelades som illustration i dagens melodikryss, heter ”Nunarput utoqqarsuanngoravit”.

Den lär väl inte vara särskilt välkänd ute i världen, men det är däremot Rod Stewart och Bette Midler, som vi här hörde i ”Manhattan”. Bette Midler är en av mina gamla favoriter – ett tag köpte jag varje ny skiva med henne.

Dagens lättaste fråga var väl annars den om det namn som förekommer i titel och text i ”Mors lilla Olle”.

Men lika förtrogen är jag med många av Povel Ramels gamla sånger. Här hörde vi visserligen Gunwer Bergqvist sjunga en senare text, ”Fnittertösen”, men visst var den en ny variant av gamla kära ”Purjolök”.

Sen är det bara ett svar kvar att redovisa, Evert Taubes underbara ”Nocturne”, som för övrigt vår son Matti spelade på gitarr vid skolavslutningen i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten. Den börjar med ”Sov på min arm” och inbjuder eller uppmanar alltså till sömn.

Den är så vacker att vi tar hela texten:

Nocturne

Text och musik: Evert Taube

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

* * *

I dag blir det mer ljuv musik. Tillsammans med min hustru ska jag gå på ODs ”Caprice” i Uppsala universitets aula. Eftersom hustrun är så kallad moster i OD, ska vi i kväll också delta i Stor-OD i Rikssalen på Uppsala slott. Det blir middag med sångliga inslag och sen baluns. I kväll är det därför frack som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 48 2008

I dag hade jag stora problem med två av frågorna i Melodikrysset.

Jag har inte en enda platta med Roxette, och därför hade jag stora svårigheter att identifiera den Roxette-låt som dansbandet Leif Bloms spelade. Efter mycket googlande har jag kommit fram till att det kan ha varit ”Spending My Time” – men jag är inte säker.

Inte heller kände jag igen den låt som Roland Cedermark spelade, men här pekar ledbokstäverna entydigt på att den kroppsdel titeln sas syfta på är ansikte.

TV-signaturer kommer jag aldrig i håg, men den som spelades kan ha hört till serien ”Det kommer mera”, som sändes 1993-1996.

Biofilmen ”Music and Lyrics” har jag inte sett, men jag listade med hjälp av ledbokstäverna ut att den sjungande skådespelaren var Hugh Grant, och mycket riktigt: han sjöng ”Don’t Write Me Off” i den här filmen.

Sångaren Josh Groban från Los Angeles har jag hittills helt missat, men han lät ju riktigt bra i balladen ”You Raise Me Up”.

Resten var lätt.

”Röda stugor tåga vi förbi” (”Sommarvandring”) sjöng vi ofta, när jag gick i folkskola, i Nylands skola i Njurunda söder om Sundsvall.

Och på den tiden förekom också den gamla schlagern ”Anna, du kan väl stanna” ofta i radions (fåtaliga) program med grammofonskivor. Ove Lind, som spelade den här, har jag hört live från scenen vid någon av midsommarfesterna i min gamla hemby Juniskär.

På den tiden spelades även Karl Gerhard ofta i radion; hans eleganta rim och tydliga diktion fäste sig för evigt i minnet. Så visst kommer jag i håg ”Gungorna och karusellen”, som här skulle ge verbet gunga.

Av betydligt senare datum är Peter Lundblads ”Ta mig till havet (och gör mig till kung)”. Den minns jag inte bara från radion. En sonson till min kusin Kreete sjöng den i kyrkan, när Kreete begravdes; det här var en sång som hon älskade. Kreete återbördades sedan till det hav hon kom ifrån och också älskade: hennes aska ströddes ut i vattnet utanför vår gemensamma hemby Juminda på den estniska nordkusten.

Håkan Hellström har jag en del av på skiva, och jag kände därför genast igen hans röst. Här sjöng han ”För en lång, lång tid”.

Ofta brukar jag ha problem med att komma i håg melodifestival- och eurovisionsschlagermelodier, men ”The Worrying Kind” med The Ark tyckte jag, trots deras orättvist låga placering i finalen, var en låt med starka schlagerkvaliteter.

Sist nämner jag i dag en låt som jag inte har på skiva men som jag nog kommer att skaffa: ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Ja, det gick alltså den här gången också, även om jag alltså var tvungen att använda mig av redovisade hjälpmedel.

Mozart med Uppsala kammarorkester

På torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå utan sällskap av Birgitta: Hon var på Nordiska museet, på avtackningsmiddag efter två perioder som ordförande i dess nämnd, det vill säga styrelse.

Det var säkert roligt för henne men samtidigt synd, för den musik kammarorkestern spelade var både välbekant för och älskad av inte bara mig utan också henne. Ända sedan vi i mitten av 1960-talet bildade par och flyttade ihop, har just Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791), vars kompositioner för violin var temat för kvällens konsert, spelat en avgörande roll i vårt gemensamma liv. Vi har ett mycket stor mozartbestånd i vår skivsamling, däribland många inspelningar av de tre stycken med fiolen som huvudinstrument, vilka utgjorde gårdagskvällens program. Bland dem som har spelat in dessa stycken finns i vår skivsamling violinister som Zino Francescatti, Mayumi Fujikawa, Gidon Kremer, Anne-Sophie Mutter, Takaki Nishizaki, Iszhak Perlman, Wolfgang Schneiderhan och inte minst David Oistrach – säkert har jag nu ändå glömt att nämna några som också borde nämnas.

Det här gör att jag redan när jag i konsertens själva början hör allegrot i Violinkonsert nummer D i G-dur (KV 216) – här som i övrigt under kvällen med Nils-Erik Sparf som lysande solist – förflyttas in i Mozarts värld. Jag har alltid älskat det här stycket, och Nils-Erik Sparfs virtuosa spel, fint uppbackat av kammarorkestern, får mig faktiskt inte att längta efter ens de bästa av de ovan nämnda skivinspelningarna.

Också Violinkonsert nummer 5 i A-dur (KV 219) utgör en påminnelse om att Mozart, som ju i grunden var pianist, också lärde sig att komponera fantastiska saker för violin; han lärde sig för övrigt själv att behärska detta instrument. Mozarts fem violinkonserter är skrivna åren 1773-1775.

Efter pausen avslutades programmet med Sinfonia concertante i Ess-dur (KV 364, 1799), som är skrivet för två soloinstrument, i det här fallet utöver Nils-Erik Sparfs violin också Susanne Magnussons viola. Det var en fröjd att höra de här två tillsammans.

Ur den svenska ödsligheten

Sundsvall by Night

Text och musik: Björn Afzelius, 1979

Fredagskväll i Sundsvall,
stritan börjar vakna till.
Alla bara hänger,
ingen vet vad fan han vill.
Brännvinet vandrar runt,
bilarna glider lugnt.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Mänskorna har gått på krogen
eller till varann.
Har man ingen slips så ger dom en
en iskall hand.
Allting är stängt för oss.
Tror fan att vi börjar slåss.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Timmarna går,
kylan är svår,
ingen förstår
hur det känns.

Pojkarna vill ha en fylla,
det blir jag som kör.
Vi blåser genom Timrå,
hoppas ingen jävel dör.
Dom hatar oss nog ändå,
det är vad dom bjuder på.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Skrikande däck,
ilande skräck
timmar i sträck.
Vilket liv!

(solo)

Blåsiga torg,
Cola och korv,
jävlar va skoj,
hipp hurra!

Taxibilar hjälper
höjdarna från krogarna.
Snuten börjar driva
ungarna från gatorna.
Ja, vissa får gärna spy,
andra får bara fly.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Från Björn Afzelius’ LP ”Bakom kulisserna”, 1979.

* * *

”Den ödsligaste dikt jag någonsin hört, hördes ur folkmun. Det var en gång uppe i Masthugget; någon reciterade:

Sjutton grader kallt
Inga vantar
Kuken står
Inga slantar
Sju mil hem

Den diken tycker jag går i hjärterot. Fan.”

Ur Svante Foersters roman ”Klasskämpen” (Rabén & SJögren, 1964)

* * *

Vintersaga

Text och musik: Ted Ström, 1984

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström sjöng in sin ”Vintersaga” på ”Ge mig mer”, 1984, och Monica Törnells insjungning på ”Mica” från samma år spred sången till en ännu större publik. Också Jerry Williams fick 1990 en hit med den.