Melodikrysset nummer 43 2017

Jag har som vanligt lyckats lösa Melodikrysset, och som vanligt fanns det ett par frågor, vars svar jag fick leta efter.

Madonna hör inte till de artister jag har i min egen skivsamling, och hennes ”Living For Love” från 2015 minns jag inte att jag har hört förut.

När det gäller den dubbelfråga, där Anders Eldeman använde två helt olika melodier utan inbördes samband som ljudillustrationer, klarade jag lätt del två: Vi hörde Edith Piaf sjunga ”Milord” från 1959. Varför får man i dag inte höra just någon fransk musik i radion?

Med den första av sångerna i den här dubbelfrågan hade jag emellertid en del problem. Jag har nämligen aldrig sett filmen ”Titanic” från 1997, där Céline Dion sjunger ”My Heart Will Go On”.

Därmed är vi inne på filmfrågorna, som Eldeman älskar att ställa i krysset.

Christopher Isherwoods fina roman från 1939, ”Farväl till Berlin” – läs den gärna – blev film 1966 med Liza Minnelli (i dag hörde vi henne sjunga i Carnegie Hall 1977). De som skrev musik och sångtext till ”Willkommen, Bienvenue, Welcome” var John Kander och Fred Ebb.

I ”Kalle på Spången” från 1939 sjunger Kalle, spelad av Edvard Persson, titelmelodin, en sång skriven bland annat av Lasse Dahlquist.

Filmen ”Små citroner gula” från 2011, där Ida Redig sjunger, bygger på en bok från 2004 av Kajsa Ingemarsson, men titeln är ju egentligen ett Birger Sjöberg-citat, hämtat ur ”Längtan till Italien”, utgiven postumt i ”Fridas andra bok”, 1929. För dem som eventuellt inte är förtrogna med Sjöberg och hans visor ber jag att få förmedla den här klassiska, av Sjöberg själv tonsatta dikten:

Längtan till Italien

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.

Jag längtar till Italien, där palmerna de stå
så doftande och höga med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer med många stjärnor små.

Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod.
Jag ser i mina drömmar
de silvervita strömmar
med tusende gondoler uppå den klara flod.

Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter,
beglänst av stjärnans glitter,
en späd italienska med röst så ljus och len.

Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner bak Vesuvius’es rand.

Filmatiserad är också Thomas Funcks barnboksklassiker från 1956, ”Kalle Stropp”, illustrerad av Einar Norelius. Funck läste in den själv för radio och gjorde alla rösterna kända och härmade – Kalle Stropp, Grodan Boll, Plåt-Niklas, Räven, Braxenpankan och de andra – sjöng också visor med alla dessa olika röster. Jag minns det här från skoltiden, då jag busspendlade mellan Juniskär och skolstaden Sundsvall, och jag har också sett och hört Funck live vid en av de fantastiska midsommarfesterna i Juniskär. Våra egna barn har sen fått höra historierna om Kalle Stropp och hans vänner som godnattsagor, dessutom fått höra Funcks klassiska inspelningar på skiva. Det är närmast kriminellt av Norstedt-koncernen, i vilken Tidens förlag, som ursprungligen gav ut boken, ingår, att inte återutge den här boken och sen hålla den ständigt tillgänglig i en barn- och ungdomsklassikerserie. Det här är nämligen klassisk svensk barnkultur.

Veckans kryss började med en engelskspråkig insjungning av Py Bäckmans vinnande bidrag i Melodifestivalen 1988, ”Stad i ljus” sjungen av Tommy Körberg. Fast i dag fick vi höra den på engelska: ”Unchained Love”. Jag kan berätta att det till Olof Palmes begravning kom en stor och mycket vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander, och att Tommy Körberg tillsammans med Monica Zetterlund gjorde en kampsångs-LP, ”…med hjärtat fyllt av trots”, för a disc, i vars utgivningsråd jag satt.

Jag är, liksom den arbetarrörelse jag har tillhört sen unga år, en varm anhängare av internationell solidaritet, men sådan går också att förena med stark känsla för det egna landets kultur och identitet. Följaktligen känner jag starkt också för ett stycke som Jean Sibelius’ ”Finlandia”.

Nationella särdrag i musiken, som bruket av säckpipa i Skottland, uppskattar jag också, och för mig får skottar gärna bära kilt.

Thorstein Bergman har jag nog allt av på skiva; dessutom har vi haft ett visst samarbete i fråga om hans ”Den nya tidens sångbok”. Och jag har engagerat honom att sjunga på en socialdemokratisk kongressfest. I dag hörde vi hans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, fast i Lars Roos’ tappning.

I går kväll såg hustrun och jag som vanligt ”Skavlan”, lyssnade och hörde bland annat på den rikt begåvade Benny Andersson. Detta apropå att vi i dagens melodikryss fick höra ABBAs ”Ring, ring” från 1973, i dag dock inte i originalversion; i dag skulle den ge oss verbet ringa. Musikalen med ABBAs alla hits såg jag och Birgitta en gång i världen på Broadway. New York är en fantastisk kulturstad.

Och så går vi i mål i dag med ett stycke härlig bebop, exekverad av Charlie Parker. Man kan misströsta om mycket i dagens (Trumps) USA, men det har gjorts mycket jävligt bra musik där.

Ísland: Gröna vänstern och Socialdemokraterna får ökat stöd

Ísland skakas av politiska strider, som ser ut att i viktiga avseenden förändra den politiska maktbalansen i landet.

Men låt oss börja med resultatet i valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Det här valet ändade i en borgerlig regering med minsta möjliga övervikt och bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Statsminster är Bjarni Benediktsson från Självständighetspartiet.

Nu senast har Ísland drabbats av en politisk skandal (jag har tidigare skrivit om den), som bland annat ledde till att Gröna vänstern gick om Självständighetspartiet som Íslands största parti. Den nämnda skandalen, där en dömd person efter att ha suttit i fängelse skulle strykas ur straffregistret efter beslut av justitieministern (Självständighetpartiet) och vädjande från statsministerns far, väckte en våldsam proteststorm, och ledde opinionsmässigt till att Gröna vänstern med stor marginal i en opinionsmätning gick om det regeringsledande och inblandade partiet och till att Ljus framtid beslöt sig för att lämna regeringen, som då inte längre hade majoritet i Alltinget. (Ljus framtids beslut var säkert också en effekt av att partiet nu under lång tid har legat under femprocentsspärren.)

I det läget återstod det för presidenten, Guðni Th Jóhannesson, inget annat än att utlysa nyval – nyvalet kommer att genomföras den 28 oktober.

En möjlighet för statsminstern hade kunnat vara en rekonstruerad koalition, den här gången med deltagande av Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som fram till förra valet satt i koalition med Självständighetspartiet, men Framstegspartiet är fullt upptaget av egna bekymmer. Det senare partiets dåvarande ledare, Sigmundur Davið Gunnlaugsson, manövrerades, efter att familjen, med hustrun som agent, hade placerat sina pengar i ett karibiskt skatteparadis, bort från posten som partiledare och ersattes av Sigurður Ingi Jóhannsson.

Det här har Gunnlaugsson aldrig förlikat sig med, och första steget i den fortsatta maktkampen var att bilda en ganska stor grupp av likasinnade, Progressiva samfundet, och detta har senare omvandlats till ett konkurrerande mittenparti med namnet Miðflokkurinn (Centerpartiet). Dess ledande namn är Sigmundur Davið Gunnlaugsson. Och med sig på det nya partiets lista har han bland annat förre utrikesministern Gunnar Bragi Sveinsson, som föll i onåd i sitt gamla parti när han stödde USAs och EUs hållning mot Ryssland, som ledde till att Ryssland svarade med ekonomiska sanktioner som drabbade Íslands export av lammkött till Ryssland.

Fler framstegspartister har lämnat Framstegspartiet för det nya Centerpartiet, och den senaste isländska opinionsmätningen visar att Miðflokkurinn inte bara har goda chanser att ta sig in i Alltinget utan också bli en aning större än Framsóknarflokkurinn.

I och med detta och med Gröna vänsterns framryckning samt inträdet av ett helt nytt vänsterpopulistiskt parti, Flokkur fólksins (Folkets parti), i Alltinget plus Ljus framtids sorti plus Renässans’ eventuella sorti ur den isländska riksdagen kan den isländska partibilden komma att se helt annorlunda ut efter extravalet.

Den förra mätningen från MMR (publicerad 19 oktober) gav följande resultat:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 19,9 procent (- 1,2 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,1 procent (- 2,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,8 procent (+ 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 11,9 procent (+ 1,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 11 procent (+ 0,3)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8 procent (+ 2,1)
Viðreisin (Renässans) 6,7 procent (+ 3,1)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,3 procent (- 2,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,6 procent (- 2,6)

Här är alltså regeringsledande Självständighetspartiet aningen större än Gröna vänstern. Socialdemokraterna går för första gången märkbart framåt – till det bidrar säkert att partiet har fått ett antal författare och andra kända kulturpersonligheter att kandidera på deras lista. Delningen av Framstegspartiet är ett faktum, och det nya Centerpartiet är en aning större. Nykomlingen, populistiska Folkets parti, är på väg utför. Renässans gör efter byte av partiledare (Þorgerður Katrín Gunnarsdótir ersätter Benedikt Jóhannesson) ett kliv över spärren, medan Ljus framtids avhopp från regeringen inte har belönats – partiet får här rekordlågt stöd.

Den senaste mätningen från Gallup (publicerad den 23 oktober) gav följande resultat:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,3 procent (+ 0,3 procentenheter)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,6 procent (- 1,1)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,3 procent (- 0,1)
Píratar (Piratpartiet) 10,7 procent (+ 1,9)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,4 procent (- 0,1)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,4 procent (+ 0,2)
Viðreisin (Renässans) 5,8 procent (+ 1,0)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,7 procent (+- 0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,2 procent (- 1,8)

Här är alltså Gröna vänstern större än Självständighetspartiet. Socialdemokraterna behåller sin nya plats som tredje största parti. Delningen av Framstegspartiet är bestående, och det nya Centerpartiet är en aning större. Renässans ser ut att klara spärren, medan Ljus framtid nu verkar vara bortom räddning.

Den 24 oktober publicerades ytterligare en mätning, nu från Félagsvisindastofnun för Morgundblaðið:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,1 procent (+ 2,5 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,2 procent (- 4,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,6 procent (+ 0,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,8 procent (+ 3,4)
Píratar (Piratpartiet) 8,2 procent (- 1,0)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,1 procent (+ 1,6)
Viðreisin (Renässans) 5,7 procent (+ 2,3)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 3,3 procent (- 3,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,5 procent (- 1,1)

I den här mätningen ökar Självständighetspartiet och minskar Gröna vänstern, men avståndet mellan dem är inte särskilt stort. Socialdemokraterna behåller sin tredjeplats. Det nya Centerpartiet är större än det parti det är en utbrytning ur, Framstegspartiet. Renässans ligger åter över spärrgränsen, men Ljus framtid verkar ha en mörk framtid. Nykomlingen Folkets parti är åter under spärrgränsen, 5 procent.

Den 25 oktober kom ytterligare en mätning från MMR:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,9 procent (+ 3,0 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,9 procent (+ 0,8)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,5 procent (- 2,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 12,3 procent (+ 1,3)
Píratar (Piratpartiet) 9,3 procent (- 2,6)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8,6 procent (+ 0,6)
Viðreisin (Renässans) 5,5 procent (- 1,2)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 4,7 procent (- 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,8 procent (+ 0,2)

Det är värt att notera, att Själständighetspartiets ledning över Gröna vänstern ligger inom felmarginalen. Detsamma gäller också Renässans’ placering över spärren. Piratpartiet tappar mark – har också passerats av det nya Centerpartiet, som är märkbart större än Framstegspartiet, som det är en utbrytning ur, medan Socialdemokraterna trots en liten tillbakagång ligger kvar på tredje plats. Nykomlingen Folkets parti är nu, om än knappt, nere under spärren, och långt under den befinner sig Ljus framtid.

Det går inte att utifrån opinionsmätningarna säkert förutspå vilket slags regering Ísland får efter valet, eftersom det inte säkert går att prognosticera exakt vilka partier som inte klarar femprocentsspärren, inte heller hur de båda delarna av det förr stora Framstegspartiet kommer att agera – märk att detta bondeförbundsliknande parti slog vakt om böndernas och fiskarnas intressen, således var starkt EU-kritiskt.

Ytterligare en sak, Reykjavíks storlek och mer urbana miljö, bidrar till att väljarbeteendena där skiljer sig från Bygdeislands. En färsk undersökning från Vísir av opinionsläget i huvudstaden pekar mot att valresultatet där kan komma att skilja sig från det på andra håll i landet:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 30,1 procent (+ 10,8 procentenheter jämfört med alltingsvalet i oktober)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 18,7 procent (- 6,3)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,2 procent (+ 7,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,1 (- 5,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 7,2 procent (partiet fanns inte i förra alltingsvalet)
Viðreisin (Renässans) 5,4 procent (- 6,8)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,4 procent (+ 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 3,6 procent (- 3,0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 2,4 procent (- 5,0)

Socialdemokraterna, i Ísland kallade Samfylkingin (Samlingsfronten), är som synes i hela landet på väg upp ur sin svacka. Till det kan det faktum, att många kända och respekterade människor inte minst från kultursektorn har ställt upp på partiets listor. Skådespelaren Hjálmar Hjálmarsson kandiderar på partiets lista i sydväst. På listan i norra Reykjavík finns Gunnar Lárus Hjálmarsson, musiker, journalist och författare, känd som Dr Gunni. Längre upp på samma lista finns Birgir ”Biggi veira” Þórarinsson, känd popmusiker och dj. I storstadsvalkretsarna kandiderar också skådespelarna Edda Björvinsdóttir och Gunnar Helgason, konstnären Margét M Norðdahl, musikern Þorkell Heiðarsson, författaren och krönikören Guðmundur Andri Thorsson, författarna Einar Kárason och Hallgrimur Helgason, även barnboksförfattaren Margrét Tryggvadóttir.

Också äldre, mycket kända s-politiker kandiderar fast ofta långt ner på listan. Ett exempel är förra partiordföranden och statsministern Jóhanna Sigurðardóttir.

De mest jämställda listorna har Renässans, Socialdemokraterna och Gröna vänstern.

Melodikrysset nummer 42 2017

Förra veckan tillbringade jag i min barndoms land, Estland; förra lördagen besökte jag släktingar i min födelseby, Juminda, på en halvö som går ut i Finska viken. Jag har redan skrivit om det estniska kommunalvalet, som ägde rum i i söndags, och jag återkommer med en mer personlig reserapport.

Men i dag, en ny lördag, har jag förstås som vanligt löst Melodikrysset. Inte utan visst besvär, vill jag gärna tillägga.

Ett av mina återkommande problem i samband med krysslösandet är att jag i alla reklamkanalerna i stort sett bara ser klassiska deckarfilmatiseringar, i TV 4 dessutom Nyheterna.

TV-såpor har jag praktiskt taget aldrig sett i någon kanal, och ”Nya tider”, i TV 4 1999-2006, kände jag inte ens till. Men jag saknade bara mittbokstaven i det första, efterlysta ordet i titeln, så jag antog, att det sökta ordet var NYA, och nätsökning gav resten.

Lotta Engberg, som inledde dagens kryss, hör, trots att jag gillade hennes uthängning en gång i världen av Christer Sjögren, inte till mina favoriter, och jag har aldrig sett hennes TV 4-program ”Kär och galen” och ”Bingolotto”.

Anders Eldemans nya påfund, dubbelfrågor utan inbördes samband, tycker jag bara är ett störande inslag i Melodikrysset, och i dag trappade han upp: vi fick en sådan trippelfråga. Tommy Nilsson sjöng 1994 ”Öppna din dörr”, och sen fick vi höra Thore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” – Jan Höiland låg på Svensktoppen med den. Inte för att de här två låtarna har något annat samband än att de är schlager, men ännu värre blev det när den tredje ljudillustrationen kom: ”Unter dem Doppeladler” av Joseph Franz Wagner, på svenska ”Under dubbelörnen”. Den måste man ju dela med två för att komma fram till svaret, örn. En lite kul, icke efterlyst grej: Povel Ramel använde en snutt av den här marschen (och flera andra kända marscher) i TV-inspelningen 1951 av sin ”Den gamla vaktparaden” – är någon road, har jag på min blogg publicerat en initierad kommentar till den rameltexten av Magnus Andersson.

När vi nu har halkat in på Povel Ramel, kan vi ta oss an frågan där vi hörde Roger Hinchliffes ”Happiness Will Fly”. Den är nämligen en översättning till engelska av Ramels ”Underbart är kort (ursprungligen i filmen ”Ratataa” från 1956. I Ramels svenska text hittar vi den växt Eldeman ville ha som svar i krysset, lyckoklöver:

Underbart är kort

Text och musik: Povel Ramel, 1956 i filmen ”Ratataa”, 1956

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort –
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort –
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort –
alldeles för kort

I serien av julkalendrar för TV finns en del pärlor, och det är knappast någon slump att ”Trolltider” från 1979 har repriserats två gånger, 1985 och 1995. Historien bakom har skrivits av en av Sveriges bästa barn- och ungdomsboksförfattare, Maria Gripe, tillsammans med dottern Camilla Gripe, och Britt G Hallqvist, som även hon finns i våra bokhyllor, har skrivit sångtexter till den här julkalendern.

”Seventysix Trombones” ingick ursprungligen i musikalen ”The Music Man” från 1957 (men jag tror att den sen kom också som film). Första delen av den här dubbelfrågan handlade om instrumenten i titeln, tromboner, men den andra delfrågan konstrade Eldeman till igen. Här skulle vi halvera sista delen av antalet tromboner, och delar man sex med två få man ju en trea. När Melodikrysset fullt ut blir Mattekrysset, kommer jag att hoppa av.

För övrigt har Eldemans frågor ofta anknytning till filmer. I dag sökte han filmtiteln ”En officer och en gentleman”. Den har tidigare förekommit i krysset, så i dag kom det en ny variant. I stället för originallåten, ”Up Where We Belong”, fick vi höra en svensk version med Ann-Louise Hansson och John Ballard, ”Vår kärlek övervinner allt”.

Anders Eldemans egen kärlek till Jan Johansen manifesterades också i dagens kryss. Johansen blev 1995 etta i Melodifestivalen med ”Se på mig”, fast i dag fick vi höra den på engelska, ”Another Night”.

Ytterligare en av Eldemans favoriter är Rihanna, Robyn Rihanna Fenty från Barbados. ”Kiss Is Better” hette den här låten.

Från Barbados kan vi förflytta oss till en annan karibisk ö, Cuba. Där utvecklades under tidigt femtital dans- och musikstilen cha-cha-cha, vilket i USA förkortades till cha-cha. Och i dag nöjde sig Eldeman med svaret cha. Tja.

Förflyttar vi oss ännu längre söderut, kommer vi till Brasilien och Rio de Janeiro. Staden illustrerades med Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Uti Rio, Rio de la Janeiro”, som förekom i två trettiotalsfilmer, ”På kryss med Albertina” från 1938 och ”Adolf i eld och lågor” från 1939.

Och då är det bara en fråga kvar, en operettfråga. Vi hörde Malena Ernman och Ann-Sofie von Otter i barkarollen i ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach. Offenbach blev preliminärt klar med det här verket 1877, men han hann dö innan den 1881 spelades i sin slutliga form, då något bearbetad av en annan person.

Själv är jag ensam hemma, i lägenheten i Uppsala. Birgitta kommer hem först sent i kväll, från ett seminarium i Wigforss-föreningens regi nere i Halland. Men bra att några fortfarande håller liv i diskussionen om den demokratiska socialismen.

Melodikrysset nummer 40 2017

Jag har fått lov att dra ner på bloggandet under den gångna veckan, faktiskt inte främst för att jag är förkyld. Vi har flyttat in till stan, Uppsala, efter ett drygt halvår i sommarhuset i Öregrund, och jag har ännu inte hunnit packa upp alla väskorna. Samtidigt har vi förberett oss för en ny resa, Birgittas 80-årspresent till mig, en veckolång resa till mitt forna hemland, Estland: Vi ska bland annat vara med på de estniska Socialdemokraternas valvaka och besöka min födelseby Juminda på kusten mot Finska viken.

I går var jag hos min husläkare, som undersökte mig och tog en rad prover som jag ännu inte har svaren från – dessutom ska jag själv till Akademiska för en kompletterande röntgenundersökning. Läkaren kommer att höra av sig efter hemkomsten, men under vistelsen i Tallinn och utflykten till min forna hemby kommer jag linka precis som nu.

Hur som helst, i går kväll var hustrun och jag bjudna på en stor länsmiddag hos landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad. Enander, som själv inte kommer från Uppsala, berättade att han är en av de många som brukar kolla min blogg (som ju för övrigt också innehåller en hel del, skrivet i en annan del av länet, Öregrund). Till bordsdam hade jag Malin Mattsson, som jag inte tidigare har mött, eftersom hon är verksam på annan ort, men vi bekantade oss en smula med varann under kvällen – det visade sig att hon för egen del hade googlat på mitt namn inför den här middagen och då förstås hamnat på min blogg. På min vänstra sida hade jag bordsvärden, Charlotte Skott, ny näringslivschef i Uppsala. Henne kände jag heller inte sen tidigare men hade faktiskt träffat och samtalat med under samlingen tidigare under kvällen, då hon sökte upp och faktiskt pratade ganska länge med min hustru. En intressant iakttagelse från en rad samtal under kvällen: flera personer med värv inom miljöpolitiken i vid mening – här väljer jag att inte nämna namn, jobb eller partitillhörighet – kom fram till Birgitta och tillskrev henne rollen av att ha skapat en ny och radikal miljöpolitik, och jag är faktiskt ganska säker på att det inte handlade om artighetsfraser.

Jag vill också passa på att prisa den goda middagen vi bjöds på:
Ceviche på tonfisk och röding toppad med kalixlöjrom och serverad med avocadoaioli samt örtbulle
Lammrostbiff med marsalasky, svampkåldolme samt rostade rotsaker
Passionsfruktsorbet med chokladsås och torkade höstfrukter

Hustrun och jag, som satt vid skilda bord, drack genomgående alkoholfria alternativ, så också min bordsdam som skulle köra bil hem.

Nå, så småningom, efter kaffe i andra lokaler, tackade vi värdparet och åkte hem.

Och då är det väl dags för Melodikrysset.

Och då kan jag väl börja med de få frågor som jag inte spontant kunde.

Pojkband har aldrig riktigt varit mitt bord, och det brukar få följdverkningar också när medlemmar i sådana, i dag Ronan Keating, gör soloplattor (”As Long As We’re In Love”).

Och någon vän av dansbandsmusik är jag ju inte heller. Fast i dagens fall, Christer Sjögren och Vikingarna, har Anders Eldeman använt samma låt, ”Du försvann som en vind” som ljudillustration en gång tidigare. I dag fick vi höra den på tyska, men inte heller den här gången har jag lyckats komma på vad den här låten kallades när den gjordes på tyska.

Eldeman har ju en viss tendens att gång på gång återkomma till samma grupper och soloartister och varianter av samma sång.

Det mest flagranta exemplet i dag var väl ”My Way”, i dag visserligen i instrumentalversion, men den har ju tidigare spelats med Frank Sinatra i den engelskspråkiga version Paul Anka gjorde 1969) och i franskt original, ”Comme d’habitude”.

ABBA förekommer ju, helt naturligt, ganska ofta i krysset, men i dag hade Eldeman valt att spela en låt som inte hör till deras allra mest kända, ”Does Your Mother Know”.

Norah Jones spelar Eldeman också relativt ofta. Inget ont för den skull sagt om henne och ”Come Away With Me”.

Frågan, som illustrerades med Anders de Wahls deklamation av ”Nyårsklockan” (”Ring klocka, ring”), var väl originell bara om man ser till årstiden för dagens kryss. Och jag tror nog att de flesta förknippar den med Alfred Tennyson. Han skrv sin dikt, ”Ring Out, Wild Bells”, redan 1850, och jag minns den fortfarande med Anders de Wahl i radio. Den svenska tolkningen gjordes 1890 av Edvard Fredin.

Vi gamla stötar minns från forna tiders ångradio Max Hansen och ”Det måste vara underbart” ur ”Vita hästen” av Ralf Benatzky (1887-1951).

Vi lite äldre minns också Zarah Leanders insjungning från 1957 av Paul Linkes ”Berlinerluft”, i Karl Gerhards svenska tolkning kallad ”Sekelskiftets luft”. Samarbetet mellan Zarah Leander och Karl Gerhard väckte på sin tid mycket uppmärksamhet. Leander sjöng under nazi- oh krigsåren mycket i Tyskland och fick därigenom en politisk stämpel, medan Karl Gerhard öppet visade sin avsky för nazismen och hade en del kommunistiska kontakter. Så småningom kom det fram saker som pekade på att Leander i själva verket under sin tid i Tyskland hade haft uppdrag från Sovjetunionen.

Vi minns från forna tiders ångradio också Karl Wehles och Tor Bergströms ”Någonting att äta, någonting att dricka”, något som skulle leda oss till kryssvaret mat. Och inte för att Eldeman frågade efter just det, men den förekom 1932 i en film som hette ”Kärleksexpressen”.

Stephen Spielberg gjorde sin ”ET” 1982, så den är säkert mer bekant för yngre generationer, även om de kanske inte har fäst sig vid just John Williams soundtrack.

Chansen är väl också ganska stor, att många av dagens krysslösare har sett filmen ”De tre musketörerna” från 1993 och där hört Sting, Bryan Adams och Rod Stewart sjunga ”All For Love”.

Kvar att redovisa är då ”The Typewriter”, i dag i en version med Mikael Tornving, om jag uppfattade rätt. Originalet med sitt skrivmaskinsknatter gjordes hur som helst 1950 av Leroy Anderson, och det här originella stycket spelades ofta i radio under 1950-talet.

Själv fick jag min första skrivmaskin under gymnasietiden på just 1950-talet och lärde mig skriva snabbt och med alla fingrarna på Åtvidabergsinstitutet i Sollefteå under min lumpartid på I 21 1958-1959.

En lysande konsert

Vi har ju årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester, men eftersom jag under torsdagen hade tid dels hos min tandläkare, dels på ögonkliniken på Ackis och dessutom måste gå till Vårdcentralen för att inför tandläkarbesöket kolla den aktuella effekten av det intag jag gör av Waran (ett blodförtunnande medel), åkte jag in till lägenheten i Uppsala redan på onsdag kväll. Birgitta och Annas dotter Ella, som har varit i Öregrund för att hjälpa till med höstarbetet i trädgården, tog bussen till Uppsala först påföljande eftermiddag.

Birgitta hade sen ett möte inbokat på Stadsbiblioteket för att tala om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag) och kom därför till Konserthuset först i pausen, lagom till fikat med Bengt, Inger, Anna och Annas dotter Amanda, och det var först då jag kunde berätta för de nämnda om min ganska svåra dag. PK-värdet var i och för sig lågt, så jag kunde genomföra tandläkarbehandlingen, men den krävde bedövning och omfattade två olika saker, dels att spränga resterna av en alltför skadad visdomstand i vänstra överkäken och sen, inte utan möda, dra ut de olika delarna av tanden. Sen tog tandläkaren och sköterskan en paus, men därefter fortsatte de med att laga en tand på nedre sidan och till höger. Jag är verkligen inte smärtkänslig, men det är klart att effekterna också kändes när behandlingen var klar. Därifrån tog jag mig till ögonkliniken på Akademiska för kontroll, som fordrade förberedelse med två sorters ögondroppar, som sen hade effekter också efter avslutat besök.

Efter det här irrade jag runt i centrum för att bland annat gå på bank, apotek och Coop, och till slut anlände jag, egentligen i tidigaste laget, till Konserthuset och insåg då, att jag skulle kunna hinna hem till Idrottsgatan för en kort visit. Så jag gjorde försök, dock fruktlösa sådana, att på Sivia-sidan av Musikens hus, försöka få tag på en taxi – jag hör till de gammaldags typer som inte har mobiltelefon. När jag så klev ut i den taxifil som finns på den här sidan av Konserthuset, hände det en komplicerad olycka: Precis när jag skulle kliva ner från trottoaren ner i taxifilen, lossnade axelremmen på min väska, och när jag försökte fånga väskan i fallet, föll jag själv, gamle man, ner på marken. Och eftersom jag har problem med benen och där inte fanns något att gripa tag i med armarna för att få stöd, blev jag liggande där, fullkomligt hjälplös. Det kom snart en yngre dam som försökte hjälpa mig upp, men det visade sig vara svårt. Men snart kom ytterligare en dam, en som jag känner från Svartbäckens socialdemokratiska förening, Kia Alfredsson, och med förenade krafter fick mina nu två hjälpande änglar upp mig på benen igen, och den första av dem beställde via sin mobil en taxi åt mig.

Det har sina sidor att bli gammal, men det är samtidigt tur att det finns så många hjälpsamma kvinnor.

Så jag hann hem och bytte där byxor, så att jag skulle se anständig ut när det blev konsertdags.

* * *

Och jag hann till och med (i en annan taxi) tillbaka till Konserthuset i tid för att inte ens missa den presentation av Jean Sibelius som föregick konserten.

Den här konserten blev minnesvärd, ja lysande: Allt som spelades var mycket hörvärt. Kammarorkestern var i sitt esse. Den litauiska dirigenten Giedrė Šlekytė ledde suveränt och med användande av hela kroppen orkestern. Och den tyske violinisten (i Sibelius-verket) Tobias Feldmann var en virtuos på sitt instrument – publiken belönade honom med dånande applåder.

Hela första delen av konserten bestod av två verk med 100-årsfirande Finland som klangbotten.

Konserten startade med Jukka Linkolas (född 1955) ”Winds” från 1992, ett verk som inte präglas av kompositörens starka band till jazzmusiken – i det här verket spelar stråkarna något som är inspirerat av vindarnas sus och växlingar mellan vindar av olika styrka. Här har stråkinstrumenten en bärande roll.

Jean Sibelius (1865-1957) började skriva sin ”Violinkonsert” redan kring förra sekelskiftet. En första version uppfördes 1904, men sin definitiva och mycket uppskattade form fick verket 1905. Det är ett svårspelat verk, men violinsolisten, Tobias Feldmann, spelade det suveränt i alla delar och avseenden, bland annat de många tempo- och temperamentsskiftena.

Jag hoppas att den här inkännande (också från orkesterns sida) tolkningen av verket ges ut på CD; jag vill nämligen gärna infoga den i min mycket sora samling av skivor med musik av Sibelius.

Felix Mendelsohn-Bartoldys (1809-1847) ungdomsverk ”Midsommarnattsdröm” är förstås skådespelsmusik, skriven till William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Uvertyren, som alltså spelades efter pausen, skrevs redan 1826 och spelades året därpå. Resten av verket skrevs först 1843. De olika delarna har ett tydligt samband med Shakespeares pjäshandling: scherzot presenterar till exempel Puck och Oberon. Det som de flesta i konsertpubliken säkert kände till och hade ett förhållande till var det avslutande stycket med bland annat ”Bröllopsmarschen”. Det här, också det mycket välspelat och med utnyttjande av hela orkestern, blev en mycket lyckad avslutning på en alltså även i övrigt mycket minnesvärd konsertkväll.

Melodikrysset nummer 39 2017

Dagens melodikryss tyckt jag för min del inte var särskilt svårt. Men naturligtvis innehöll det åtminstone en fråga som jag inte kunde spontant.

Bruno Mars, i dag med ”Just the Way You Are”, tror jag aldrig jag har lyssnat på, men Google hjälper.

Då är Glenn Miller och hans ”In the Mood” desto mer bekanta. När jag under realskoletiden under tidigt femtiotal gick i dansskola i Sundsvall, spelades ofta Glenn Miller-låtar, och eftersom de är oerhört bra danslåtar, använde hustrun och jag långt senare vid en gemensam födelsedagsfest med många deltagare ett band med Millers mest kända låtar som dansmusik.

När jag under senare delen av femtiotalet gick i gymnasiet (Högre allmänna läroverket i Sundsvall) och dessutom på latinlinjen, fick vi en mycket omfattande och sakkunnig genomgång av den svenska litteraturhistorien, läsa mängder av litteratur i original, och tidigt köpte jag också själv Gustaf Frödings samlade dikter. Det här intresset har hållit i sig genom åren, och jag har följaktligen också köpt ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao och då verkligen inte för att vår son – han heter Matti Dahl – och hans band har varit förband åt Mando Diao.

Erik Axel Karlfeldts poesi hörde också till det jag läste under gymnasietiden, och tonsättningen av ”Dina ögon äro eldar”, i dag i instrumentalversion, tycker jag är fin.

Och under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun sjöng vi med hjälp av ett sånghäfte som jag har kvar det som kallades svenska stamsånger. I det här sånghäftet fanns bland annat ”I sommarens soliga dagar”, som jag delvis fotfarande kan utantill.

Många av Evert Taubes sånger hör också till den klassiska svenska sångskatten – det som spelades i dag, fast med Herrgårdskvintetten, ”Så skimrande var aldrig havet”, är en mycket vacker text till en vacker melodi. Fast här skulle illustrationen leda oss till ordet skimra.

Också den alltför tidigt bortgångne Fred Åkerström hör till de stora inom svensk viskonst – jag använde honom själv vid den stora lanseringskonserten för min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”. I dag hörde vi Freds dotter, Cajsa-Stina Åkerström, sjunga pappans ”Oslo”, en stad där jag allt sedan gymnasieåren har en del av mitt hjärta.

Jag såg Nanne Grönvall i Doobedoo i TV i går kväll, men jag har faktiskt också hört henne live, på en socialdemokratisk partikongress. I Melodikrysset föekom hon tillsammans med The Boppers och Brolle i elvishyllningen ”The King”.

Kul var det också att få höra John Legends ”All of Me” spelad i Django Reinhardt-stil – men det var inte Django Reinhardt som spelade gitar i det här fallet.

Kul var det också att åter få höra Alf Robertson sjunga ”Skomakare Anton”. Ursprungligen gjordes den på skånska av Hasse Kvinnaböske Andersson.

Sist kvar att redovisa i dag, sist också i krysset, var ”Baby Goodbye” med E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Det här var ursprungligen ett melodifestivalbidrag, dessutom ett som man fortfarande minns.

Melodikrysset nummer 38 2017

Jag har knappt hunnit hämta mig från firandet av hustruns 80-årsddag, men upp måste man ju på lördag morgon för att lösa Melodikrysset. Fast numera, när också jag är 80, tar det lite längre tid att bli klar med det.

Nå, i dag började det urlätt med Lasse Berghagens signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”, ”Stockholm i mitt hjärta”. Fast här förstås i en instrumental version.

Men naturligtvis innehöll melodikrysset också ett och annat som var svårt även för mig, som annars behärskar många olika musikstilar och genrer.

Men låttiteln ”Ready For It?” lyckades jag hitta genom att googla på en fras jag hittade, ”In the middle of the night”, och då fick jag veta, att den som hade gjort och spelat in låten heter Taylor Swift – Swift hade jag då redan kommit fram till med hjälp av ledbokstäverna.

Top Cats från Värmland minns jag bara vagt från Melodifestivalen, men det var dem vi hörde i en låt som faktiskt också heter ”In the Middle of the Night”.

Jag kom så småningom på vad vi troligen hörde för melodi i den avslutande frågan i dag. Men eftersom jag inte hinner kolla om den finns med Cave Stompers, skriver jag bara det svar på frågan – att båda i det här fallet är detta – jag har kommit fram till: ogift. (En vänlig läsare bekräftar det jag trodde: Det var August Södermans ”Bröllopet på Ulvåsa”.)

Disney-filmer har jag sett många av, dock inte den allra senaste, i original kallad ”Moana” men i Sverige av någon anledning döpt till ”Vaiana”.

Med resten av frågorna hade jag inga som helst problem. Så till exempel inte med de övriga filmfrågorna.

Temat ur ”Graham Greene-filmatiseringen ”Den tredje mannen” med tema av Anton Karas på cittra, ”The Harry Lime Theme”, kände jag förstås genast igen. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film. Och även filmen om lejonet Elsa, ”Född fri”, har väl tidigare förekommit i krysset.

Och om vi håller oss kvar i Afrika, spelades i dag en av mina och hustruns favoriter, Miriam Makeba. Vid hustruns afrikanska parties för deltagarna i seminarierna på Dag Hammarskjöld-fonden där hon på den tiden jobbade hade vi ofta parties hemma hos oss och spelade då gärna Makeba, inte minst ”Pata Pata”. Den är mycket bra som dansmusik, så bra att vi sen måste slipa och lackera om parketten i vardagsrummet.

Jag älskar verkligen inte all country, i dag illustrerat med norskan Heidi Hanse. Men jag har massor av skivor med Buffy Sainte-Marie, och jag tyckte också att Lena Andersson gjorde en utmärkt svensk version av hennes ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”, i Lenas svenska version ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”.

Och jag har hela Beatles’ skivkollektion, och även John Lennons ”Free As a Bird” från 1995.

Mats Paulson, som jag hade kontakt med när jag 1969 gav ut min ”Joe Hills sånger”, förknippar jag inte direkt med dansband, men Sven-Ingvars och Sven-Erik Magnusson har faktiskt spelat in hans ”Septemberbarn”,

Paul Ankas ”Diana” från 1957 spelades ideligen när jag 1958-1959 gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå.

Jag bor ju numera i Uppsala, men i kväll ska jag åter åka ut till en röd liten stuga i Öregrund – nå, så liten är den inte längre; vi har låtit bygga ihop två små röda stugor, och precis nere vid stranden ligger den inte heller.

Inför det och mycket senare än vanligt lägger jag nu ut mitt förslag till rätta svar på dagens melodikryss. Att det blev så sent beror på att jag blev avbruten innan jag hann skriva färdigt mitt krysskåseri och korrekturläsa det jag hade skrivit – jag och Birgitta blev hämtade i bil av sonen, Matti, för frakt till hans syster, Kerstin. Hemma hos henne har vi sedan varit på födelsedagskalas för dels Kerstin, dels hennes son, Viggo. Med där var också Viggos syster, Klara, och Mattis familj: hustrun Karin samt barnen Klara och Sofia.

Men nu är jag hemma i lägenheten en stund, innan det blir dags att åka till Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 37 2017

Jag har under den senaste tiden varit fullt upptagen med att förbereda Birgittas 80-årsfirande kommande onsdag. Vill några av er veta mer om det (och dessutom läsa en mycket personlig text om vårt nu mycket långvariga förhållande, gå ner två steg på bloggen. Själv var jag i går på en runda till en specialbutik i Östhammar och sen på Coop här i Öregrund och köpte en hel rullväska full av blomsterlökar till henne. Hon fick dem redan i går, eftersom det känns helt fel att släpa med dem till födelsedagsfirandet med ett 50-tal gäster i vår lägenhet i Uppsala, för de – alltså lökarna, inte gästerna – ska ju ändå hit för att sättas i vår trädgård i Öregrund.

Inte heller i dag tyckte jag att Melodikrysset var särskilt svårt.

Men jag blev lite sur över att Anders Eldeman i likhet med vad han flera gånger har gjort på senare tid åter hade en dubbelfråga, där de båda frågorna inte har ett dugg med varann att göra. Fast själva frågorna var ju inte svåra. ”Lite grann från ovan” förekom i Edvard Persson-filmen ”Skanör-Falsterbo”, 1939 – men det är värt att notera, att sången skrevs av göteborgaren Lasse Dahlquist. ”Stad i ljus” skrevs av Py Bäckman, och Tommy Körberg sjöng den i Melodifestivalen 1988.

Jag är, trots att jag själv inte är troende, allt sedan folkskoletiden fäst vid en rad gamla psalmer. Jag kan allt sedan dess delar av texterna utantill, minns också deras melodier, så när Eldeman i dag spelade en instrumentalversion av ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm nummer 200), kände jag genast igen den. Det här är för övrigt en mycket gammal psalm, vars första svenska text år 1725 skrevs av Joachim von Düben. Originalet är ännu äldre, från 1653, och skrevs skrev av Paul Gerhard.

Psalmtextens tyska ursprung får mig att som nästa fråga välja ut ”By the Rivers of Babylon”, dels för att den kan sägas ha anknytning till Bibeln, dels för att den blev en hit med en tysk popgrupp, Boney M.

Adele måste vara en av Eldemans personliga favoriter, eftersom han så ofta spelar henne. Men OK, ”River Lea” hade jag i alla fall inte hört förut.

Pojkband hör normalt inte till det jag lyssnar på. Men ”Back For Good” med Take That lät för all del inte så pjåkigt.

I dag fick vi också höra ”These Boots Are Made For Walking” med låtens upphovsman, Lee Hazelwood. Men själv tycker jag nog att Nancy Sinatras version är bättre.

Och ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake (som jag normalt inte lyssnar så mycket på) är faktiskt hörvärd.

Som brygga mellan de engelskspråkiga låtarna och de svenska kan vi använda Måns Zelmerlöws – ingen av mina favoriter – ”Wrong Decision”.

Men det finns en brygga också till ”Leende guldbruna ögon”, som vi minns med Sven-Ingvars (1976) och Vikingarna (1977). Fast i dag hörde vi den på finska, ”Kultaiset kymmenet” med Eki Jantunen. Men egentligen är låten amerikansk, redan 1951 insjungen av Rosemary Clooney. Och redan samma år, 1951, sjöngs den in av Thory Bernhards i en annan textversion.

Den blev, inte minst genom dansbanden, mycket känd här i Sverige. Folkkär, både via film och som sångare, blev också Åke Grönberg, som vi i dag fick höra sjunga en egen text, ”Gungeligung”.

Somliga tycker kanske att jag fördjupar mig för mycket i detaljer kring de spelade låtarna, men där får jag be att få anföra titeln till en Povel Ramel-låt som spelades i dag, dock instrumentalt, ”Det är dom små, små detaljerna som gör det”.

Kvar att redovisa är då ”Lille katt” ur filmen ”Nya hyss av Emil i Lönneberga” (1972), där Emils lillasyster Ida sjunger den. Och som ni väl redan har listat ut, är texten skriven av Astrid Lindgren och musiken av Georg Riedel. Nå, det var ju inget av det här Eldeman frågade efter utan om kattens läte. Så i dag slutar vi med mjau.

Musik från Wien

Gérard Korsten var 1994-1998 chefdirigent för Uppsala kammarorkester. I torsdags gjorde han ett gästspel som dirigent vid höstsäsongens första konsert i Musikens hus, konserthuset här i Uppsala.

Gästsolist vid den här konserten var sopranen Matilda Paulsson, som jag tidigare inte har hört. Någon mer heltäckande bedömning av hennes kapacitet vågar jag inte efter torsdagens konsert göra, detta eftersom det hon sjöng både före och efter pausen (alltsammans på tyska; kvällens tema var ”Musik från Wien”) inte präglades av just musikalisk variation – särskilt Alban Bergs (1885-1935) ”Sieben frühe Lieder” kändes monotona. Märk att det inte är tyskan jag har problem med – jag tillhör en åldersgrupp som har läst tyska i realskolan och gymnasiet. Dessutom fanns sångtexterna på tyska och med svensk översättning i programmet.

Textmässigt har de i ”Sieben frühe Lieder” (1928) ingående, av Berg tidigare tonsatta dikterna natur och kärlek som temata, men i mina öron låter de alla alltför enahanda. Och då hjälper det inte att jag för egen del är hyggligt förtrogen med till exempel Rainer Maria Rilkes diktning – hans ”Traumgekrönt” om de vita krysantemernas dag framfördes till exempel.

Lite mer variation finns det i Alma Mahlers (1879-1964) tonsättningar, bland vilka det också fanns för mig kända texter, till exempel av den redan nämnde Rilke – även Franz Werfel finns i våra bokhyllor. Med de här sångerna lyckades också sångerskan bättre.

Konserten inleddes med Franz Schuberts (1797-1828) mellanaktsmusik ur ”Rosamunde” (1823). Av de två satser som spelades kändes Allegro molto Moderato lite hård – Andantino lät bättre.

Kvällen avslutades med Joseph Haydns (1732-1809) ”Symfoni nummer 60, Il distratto” (Den tankspridde, från 1774 – den är skriven som teatermusik. Och den här musiken står sig och blev nog det mest hörvärda, även om man ser till kammarorkesterns spel, under den här konsertkvällen.

* * *

Kvällen inleddes för min och Birgittas del med middag på Amazing Thai på Vaksalagatan 24, alltså tvärs över gatan sett från Konserthuset. Som vanligt inledde vi konsertkvällen med gemensam middag med Bengt och Inger, Birgittas och Bengts dotter från deras ungdomsäktenskap, Anna, samt Annas dotter Amanda, som själv är violinist under utbildning. Birgitta och jag gav henne ett årsabonnemang på vårt konserthus som present på hennes födelsedag.

Alla beställer vad de vill ha vid de här middagarna, och för egen del valde jag Gen Keo Wan i grön curry: nötkött med bambu, äggplanta, långbönor, bambu, paprika och limeblad i kokos. Till det drack jag lättöl.

Melodikrysset nummer 36 2017

Jag har haft en hektisk tid. Bland annat har jag skickat ut inbjudningar till Birgittas 80-årsfirande den 20 september och tillsammans med dottern, Kerstin, planerat mat och annat praktiskt runt omkring. Och så har jag, mer detaljerat än svenska dagstidningar, här på bloggen skrivit om den norska valrörelsen. Ändå har jag tillsammans med hustrun sett på TV – i går kväll den mycket fina säsongstarten på ”Doobedoo” – och i torsdags kväll åkt fram och tillbaka till Konserthuset i Uppsala för höstens första konsert.

En del filmer har det också blivit, fast inte någon av dem som förekom i dagens melodikryss.

Dock har vi flera av de filmer som förekom i krysset i vår egen filmsamling.

”Casablanca” från 1942 och med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna är en underbar film, från vilken alla minns uttrycket ”Play it again, Sam”, som i filmen egentligen var längre. Den som gjorde den minnesvärda versionen av ”As Time Goes By” i filmen var Dooley Wilson, men i dag fick vi höra melodin spelas av Liberace.

Astrid Lindgren var textförfattare och Georg Riedel kompositör till två av dagens filmmelodier.

Den första, ”Sommarsången”, sjöngs av Inger Nilsson (Pippi Långstrump) i ”På rymmen med Pippi Långstrump” från 1978.

Den andra, ”Sjörövar-Fabbe”, som vi i dag hörde i en lätt jazzig instrumentalversion, förekom i ”Pippi Långstrump på de sju haven” från 1970.

”Fem myror är fler än fyra elefanter” är visserligen ett TV-program, som sändes 1974-1975, men den har också funnits tillgänglig som filmkassett. De som gjorde den här fina serien var Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Hur många bok- respektive filmversioner av ”Robin Hood” jag har läst respektive sett minns jag inte.

I dag fick vi höra ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams ur ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991.

En filmmelodi är egentligen också ”Wonderful Copenhagen” – den är hämtad ur filmen ”Hans Christian Andersen”, 1962. Fast i dag frågade Eldeman om vad man behöver för att åka dit, det vill säga till København: Jo, antingen ID eller pass.

Ytterligare en filmmelodi förekom i dagens avslutande trippelfråga.

Vi hörde Tom Hanks i Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”. Den förekom i hollywoodfilmen ”Philadelphia” från 1993.

Zarah Leander förekom också på film, men bland det hon gjorde för film fanns inte den fina ”Sång om syrsor”, som Gösta Rybrant skrev åt henne.

För övrigt förekom en namne till henne, fast utan h på slutet, i dagens kryss: Zara Larsson. Hon sjöng ”Don’t Let Me Be Yours”.

Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt har återförenats som GES, och dem liksom andra som kan sjunga och inte bara envisas göra det gillar jag för just det, därmed inte sagt att ”Hon är min” hör till det bästa jag har hört.

Däremot var det bara kul att få höra Nicole Kidman och Robbie Williams i insjungningen 2001 av ”Something Stupid”.

Från scenvärlden härstammar ”Miss Saigon” från 1987 med musik av Claude- Michel Schönberg och Alain Boubil samt libretto av Alain Boubil och Richard Maltby. Jag har aldrig sett den på scen men har den på skivor, så jag har hört ”The Last Night of the World”.

Och så är det då bara ett klassiskt stycke kvar, Bedřich Smetanas ”Moldau”, egentligen en flod som flyter genom Prag. Smetana var tjeck, och många har genom åren frågat, hur det kommer sig att en känd passage i det här stycket, som ingår i Smetanas ”Ma vlást” (Mitt fosterland, 1874), verkar vara identisk med en motsvarighet i ”Ack Värmeland du sköna”. Förklaringen är att Smetana vistades i Göteborg och då snappade upp den här sången, som dock även den har äldre svenska och även utländska förlagor.

Själv tycker jag det är fascinerande att försöka följa sångtexter och melodier bakåt i tiden och till helt andra länder, än där de har blivit en del av det nationella kulturarvet. Amerikansk musik vimlar av exempel på det här.