Melodikrysset nummer 43 2017

28 oktober 2017 13:58 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har som vanligt lyckats lösa Melodikrysset, och som vanligt fanns det ett par frågor, vars svar jag fick leta efter.

Madonna hör inte till de artister jag har i min egen skivsamling, och hennes ”Living For Love” från 2015 minns jag inte att jag har hört förut.

När det gäller den dubbelfråga, där Anders Eldeman använde två helt olika melodier utan inbördes samband som ljudillustrationer, klarade jag lätt del två: Vi hörde Edith Piaf sjunga ”Milord” från 1959. Varför får man i dag inte höra just någon fransk musik i radion?

Med den första av sångerna i den här dubbelfrågan hade jag emellertid en del problem. Jag har nämligen aldrig sett filmen ”Titanic” från 1997, där Céline Dion sjunger ”My Heart Will Go On”.

Därmed är vi inne på filmfrågorna, som Eldeman älskar att ställa i krysset.

Christopher Isherwoods fina roman från 1939, ”Farväl till Berlin” – läs den gärna – blev film 1966 med Liza Minnelli (i dag hörde vi henne sjunga i Carnegie Hall 1977). De som skrev musik och sångtext till ”Willkommen, Bienvenue, Welcome” var John Kander och Fred Ebb.

I ”Kalle på Spången” från 1939 sjunger Kalle, spelad av Edvard Persson, titelmelodin, en sång skriven bland annat av Lasse Dahlquist.

Filmen ”Små citroner gula” från 2011, där Ida Redig sjunger, bygger på en bok från 2004 av Kajsa Ingemarsson, men titeln är ju egentligen ett Birger Sjöberg-citat, hämtat ur ”Längtan till Italien”, utgiven postumt i ”Fridas andra bok”, 1929. För dem som eventuellt inte är förtrogna med Sjöberg och hans visor ber jag att få förmedla den här klassiska, av Sjöberg själv tonsatta dikten:

Längtan till Italien

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.

Jag längtar till Italien, där palmerna de stå
så doftande och höga med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer med många stjärnor små.

Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod.
Jag ser i mina drömmar
de silvervita strömmar
med tusende gondoler uppå den klara flod.

Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter,
beglänst av stjärnans glitter,
en späd italienska med röst så ljus och len.

Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner bak Vesuvius’es rand.

Filmatiserad är också Thomas Funcks barnboksklassiker från 1956, ”Kalle Stropp”, illustrerad av Einar Norelius. Funck läste in den själv för radio och gjorde alla rösterna kända och härmade – Kalle Stropp, Grodan Boll, Plåt-Niklas, Räven, Braxenpankan och de andra – sjöng också visor med alla dessa olika röster. Jag minns det här från skoltiden, då jag busspendlade mellan Juniskär och skolstaden Sundsvall, och jag har också sett och hört Funck live vid en av de fantastiska midsommarfesterna i Juniskär. Våra egna barn har sen fått höra historierna om Kalle Stropp och hans vänner som godnattsagor, dessutom fått höra Funcks klassiska inspelningar på skiva. Det är närmast kriminellt av Norstedt-koncernen, i vilken Tidens förlag, som ursprungligen gav ut boken, ingår, att inte återutge den här boken och sen hålla den ständigt tillgänglig i en barn- och ungdomsklassikerserie. Det här är nämligen klassisk svensk barnkultur.

Veckans kryss började med en engelskspråkig insjungning av Py Bäckmans vinnande bidrag i Melodifestivalen 1988, ”Stad i ljus” sjungen av Tommy Körberg. Fast i dag fick vi höra den på engelska: ”Unchained Love”. Jag kan berätta att det till Olof Palmes begravning kom en stor och mycket vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander, och att Tommy Körberg tillsammans med Monica Zetterlund gjorde en kampsångs-LP, ”…med hjärtat fyllt av trots”, för a disc, i vars utgivningsråd jag satt.

Jag är, liksom den arbetarrörelse jag har tillhört sen unga år, en varm anhängare av internationell solidaritet, men sådan går också att förena med stark känsla för det egna landets kultur och identitet. Följaktligen känner jag starkt också för ett stycke som Jean Sibelius’ ”Finlandia”.

Nationella särdrag i musiken, som bruket av säckpipa i Skottland, uppskattar jag också, och för mig får skottar gärna bära kilt.

Thorstein Bergman har jag nog allt av på skiva; dessutom har vi haft ett visst samarbete i fråga om hans ”Den nya tidens sångbok”. Och jag har engagerat honom att sjunga på en socialdemokratisk kongressfest. I dag hörde vi hans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, fast i Lars Roos’ tappning.

I går kväll såg hustrun och jag som vanligt ”Skavlan”, lyssnade och hörde bland annat på den rikt begåvade Benny Andersson. Detta apropå att vi i dagens melodikryss fick höra ABBAs ”Ring, ring” från 1973, i dag dock inte i originalversion; i dag skulle den ge oss verbet ringa. Musikalen med ABBAs alla hits såg jag och Birgitta en gång i världen på Broadway. New York är en fantastisk kulturstad.

Och så går vi i mål i dag med ett stycke härlig bebop, exekverad av Charlie Parker. Man kan misströsta om mycket i dagens (Trumps) USA, men det har gjorts mycket jävligt bra musik där.