Filmklassiker med Povel Ramel

”I dur och skur” från 1953 förknippar vi gärna med Povel Ramel och gänget kring honom – Martin Ljung har en hel rad roller i filmen – men för regi och manus stod Stig Olin, och för originalmusiken stod dels Ramel, dels Stig Rybrant.

Jag såg den redan i unga år men kommer nu, när jag ser om den på DVD, inte ihåg särskilt mycket av handlingen. Dock kommer jag tydligt ihåg början och slutet. Filmen börjar med en imitation av Ranks gong-gong-intro: Martin Ljung missar gong-gongen. Och så slutar den med att samme Ljung misslyckas med att av lösa jättebokstäver få ihop ordet SLUT varefter han försöker hänga upp en mindre skylt med texten THE END. När den ramlar i golvet, vänder han sig till publiken och säger: ”Det är slut. Ni kan gå hem nu.”

1953 var den här filmen en nyhet i den crazy-genre, som Povel Ramel odlade. Publiken strömmade till i stora massor. I Stockholm fanns filmen på repertoaren i hela 48 veckor.

I dag känns den fortfarande stark i enskildheter – jag har gett ett par exempel – men den känns ganska rörig, dock inte så rörig som ”Hoppsan!”, som jag också har skrivit om.

I filmens huvudhandling, en ung sångerskas (Alice Babs) så småningom lyckade försök att bli sedd av och komma fram på scenen med hjälp av teaterdirektören och artisten Stig ”Sid” Hassler (Povel Ramel), finns à la tidens crazyhumor på scenen mängder av löst påhängda karaktärer och händelser.

Ett exempel är hur Sids reklamchef Peter (Sven Lindberg) i PR-syfte får Sid att ta om hand ett gäng vilda pojkar och hur man på ett varuhus åt de här pojkarna försöker inhandla leksaker – det senare blir en katastrof redan i varuhuset, eftersom försäljaren spelas av Martin Ljung. Ljung har för övrigt många sådana här roligt genomförda småroller i en rad episoder, som knappast alls har med huvudhandlingen att göra.

Crazydraget i filmen förstärks också av att Povel Ramel får spela två olika roller, utöver Sid också hans tvillingbror Filbert, vilket förstås utnyttjas till att ge filmen inslag av förväxlingskomedi. Det senare finns till exempel i den relationskarusell som snurrar med Sid, Sids väninna Ulla Berg (Yvonne Lombard), hennes svartsjuke man Oskar Berg (Sigge Fürst) samt även Sids bror Filbert som agerande.

Till att filmen trots sin rörighet blir sevärd bidrar vidare att rollerna, också smårollerna, spelas av mycket rutinerade skådespelare som Siw Ericks, Dagmar Ebbesen, Torsten Lilliecrona och Olof Thunberg. Och eftersom här finns sång-, revy- och musikinslag medverkar även till exempel Mille Schmidt, Gunwer Bergkvist, Simon Brehm och Flickery Flies.

På det här sättet blir filmen ett starkt, och bitvis riktigt roligt, tidsdokument från det tidiga 1950-talet.

Melodikrysset nr 28 2009

Dagens melodikryss sändes från studio men var inte svårt det heller. Vi hörde många bekanta från tidigare kryss.

Lena Philipsson har till exempel ofta spelats i krysset. I dag inleddes det med ”Unga pojkar & äldre män”. Av det senare drar jag slutsatsen att jag fortfarande, vid fyllda 72, är att räkna med.

Också Kent förekommer då och då i melodikrysset. Originellt nog hade Eldeman i dag valt en Kent-låt om en helt annan årstid än den som nu råder:

Columbus

(Från albumet ”Tillbaka till samtiden”, 2007)

Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?
Svara rakt från hjärtat nu
Ditt medlidande kan jag va utan
Om det här ska vara allt vi hann
Så håll mig hårt,
håll mig älskling nu

Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu
Jag kan stå, gå eller krypa härifrån
Om det här är allt vi hinner med,
så håll mig hårt min älskling

Nu vaknar staden långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld för skiten bara känns
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en oändlig kontinent

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmen
Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land
Vi kan följa mina spår hem
Columbus var mitt namn

Dagens äldre svenska schlager var ”Två små fåglar på en gren” av trion Dick Fryman, Sven Paddock och Åke Söderblom.

Den, liksom ”Fryksdalsdans nr 2″, här i Bengt Hallbergs tappning, har ett mer somrigt innehåll. Den senare börjar ”Dansen den går på ängarna”.

Somrig är också Astrid Lindgrens ”Sommarsången”, som Georg Riedel skrev musik till, om jag inte minns fel för ”På rymmen med Pippi Långstrump”. Läs gärna mer om Riedel under Kulturspegeln, Musik.

Ett långt sommaräventyr är också Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, som blev en sevärd film med Allan Edwall som luffaren och Erik Lindgren som Rasmus. Musiken vi hörde, av Lillebror Söderlundh, fanns också med i en tidigare filmatisering, ”Luffaren och Rasmus” (1956) med Åke Grönberg och Eskil Dahlenius i motsvarande roller. Om både Edwall och Söderlundh kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Till barnkulturkategorin hör även Walt Disneys ”Lejonkungen”, som här illustrerades med ”Can You Feel the Love Tonight” av och med Elton John och Tim Rice. För egen del har jag inte bara sett filmen utan också scenuppsättningen på Broadway.

Ännu mer barnkultur förekom det i dagens kryss: Vi hörde en arg visa ur norrmannen Thorbjørn Egners ”Folk og røvere i Kardemomme by” (1955), som blev en lika stor succé på svenska men då med titeln ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Från Norge över till Danmark och Kim Larsen. Han och gruppen Gasolin fick på 1970-talet en jättehit – mycket välförtjänt – med ”Hva’ gør vi nu, lille du?”, som på svenska blev ”Vad gör vi nu, lilla du?”.

Centraleuropa representerades i dag av Ungern: Vi hörde ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

Pjotr Tjajkovskij var ryss. Vi hörde ett stycke ur hans ”Svansjön” från 1871, som jag har sett på Operans balettscen.

Den amerikanske bluessångaren och gitarristen B B King fick Polarpriset 2004. Här hörde vi honom i ”Too Good To You Baby”.

Med den här spridningen på kompositörernas och artisternas hemländer passar det väl då bra att avsluta med ”De komma från väst och öst”, en religiös sång som skrevs av Amanda Sandbergh efter det att hon hade deltagit i Frälsningsarméns kongress i London 1914.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingengå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Leonard Cohen i helfigur

Jag har ofta mycket tidigt upptäckt sångare och sångerskor, värda att lyssna på och som sen har följt mig genom livet. Så förhöll det sig inte med Leonard Cohen. Jag hörde Judy Collins sjunga hans ”Suzanne”, gillade den också, men det dröjde ganska länge innan jag mer systematiskt började lyssna på Cohen.

Sen köpte jag, så där som jag ofta gör, allt som fanns med honom i skivaffärerna. I bokhyllan finns också hans ”Sköna förlorare” (Bakhåll, 1998).

Cohen är utan tvekan en skicklig låtmakare med poetiska kvalitéer i texterna, dessutom en hörvärd scen- och skivartist, så jag har ibland funderat på varför det dröjde innan jag på allvar började lyssna på honom. Ett delsvar är väl att jag i de yngre år vi talar om var starkt fixerad vid att hitta sånger och sångare med politiska budskap. Och Leonard Cohens texter handlar oftast om känslor och kärleksrelationer.

Nu finns ett slags Best of Cohens sånger på dubbel-CDn ”Live In London” (Columbia 88697405022, distribution Sony, 2009) – den är inspelad live under den turné Cohen gjorde 2008. Många av låtarna minns man från olika skivor med Cohen, men de känns ändå inte helt lika: kompmusikerna är här, även om tonvikten i de olika låtarna kan variera mellan instrumenten, ständigt desamma, och de kvinnliga körmedlemmarna – Sharon Robinson och systrarna Charley och Hattie Webb – hörs ständigt i bakgrunden. Någon gång, som i ”Anthem”, kan det bli lite för smörigt, men oftast fungerar uppbackningen fint. Också Cohens prat-sjungande röst fungerar fortfarande fint – han är faktiskt snart 75; på skivan hörs han till londonpubliken självironiskt säga ”Excuse me for not dying”.

Till det som låter bra här hör ”The Future” och ”Tower of Song” – i den senare finns ett fint pianosolo, och så funkar damkören. ”Hey, That’s No Way To Say Goodbye” blir hörvärd bland annat med hjälp av Dino Saldos munspel.

Den redan nämnda ”Suzanne”, med Cohen själv ursprungligen på ”Songs of Leonard Cohen”, 1967, känns fortfarande fräsch, så också ”So Long, Marianne” från samma skiva. Samma omdöme gäller ”I’m Your Man” och ”First We Take Manhattan” med sitt snabba bakgrundstempo, båda från ”I’m Your Man”, 1988. Ännu bättre blir här ”Take This Waltz” som fanns på samma platta. Ännu senare, från ”The Future”, 1992, är ”Closing Time”, här framförd med snabbt, utmärkt kompspel.

Och politiken finns där faktiskt också, om än sparsamt och utan särskilt enkla budskap. Lyssna till exempel på ”Democracy”, där Cohen sjunger ”Democracy is coming to the USA”.

Men oftare smeker alltså Cohen med sin beslöjade röst den kvinnliga publiken. Den tjuter tillbaka, som tonåringar, tänker man – tills man inser att det här rör sig om mogna damer som själva redan har alla de olika erfarenheter Cohen sjunger om.

Melodikrysset nr 27 2009

Som så ofta när det gäller direktsändning – i dag från Mora – var dagens melodikryss lätt. Var kommer till exempel wienervalser från om inte från Österrike?

Hela tre svenska melodifestivallåtar var det i dag. Dels Jan Johansens ”Se på mig” från 1995, här dock i en engelsk version. Dels ”Hon kommer med solsken” med Östen med resten i 2002 års upplaga. Dels ”Tango, tango” med Petra Nielsen från 2004, eller ”Tängou, tängou” som hon av någon anledning sjunger.

Och så hörde vi Johnny Logans mer framgångsrika bidrag i Eurovision Song Contest, ”Hold Me Now”. Han tävlade för Irland och året var nittonhundraåttiosju.

Thore Skogmans ”Tiotusen röda rosor” – som här skulle ge singularen ros – blev en stor hit 1968 i Jan Höilands insjungning.

Året före, 1967, hade Anna-Lena Löfgren stor framgång med ”Lyckliga gatan”, som vi här hörde på franska.

Det är inget fel på någon av de här svensktoppslåtarna, men ibland klarar vissångare att göra ännu bättre låtar. Ett exempel är Mats Paulsons ”Det går en vind över vindens ängar”. Visste ni förresten att Mats också har gjort en Joe Hill-LP? Den finns förstås i diskografin i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

I främsta raden bland svenska vismakare finns även Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Så länge skutan kan gå”.

Dagens barnskiva var om möjligt ännu lättare. Vem känner inte igen ”Mors lilla Olle” och vet att den skrevs av Alice Tegnér?

Barn förekommer också i Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959, ”Sound of Music” – bland annat sjunger de ramsan ”Do-re-mi”.

Så återstår bara att redovisa svaret på en fråga med politisk anknytning. ”Det är proffsen som gör / att rosorna dör, / ge mig hellre en glad amatör” sjöng Tage Danielsson. Det här med rosorna syftar utan tvivel på Tages egen besvikelse över socialdemokratin, som han själv hade arbetat aktivt för i till exempel 1968 års valrörelse. 1968 var jag nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68. Jag hade då personlig kontakt med Tage om den lilla bok han skrev som bidrag till Socialdemokraternas valrörelse, ”En soffliggares dagbok”.

Bättre med människor som både reflekterar och reagerar med hjärtat än med valarbetare som bara fraktar andras argument! Jag har själv hyllat Tage genom att döpa en hel bok, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) efter en tänkvärd och hjärtskärande text av honom; vi minns den inte minst i en annan partiarbetares (S), Monica Zetterlunds, fina insjungning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Min ande svävar fortfarande över Almedalen – och det sjunger om den!

Det var länge sen jag personligen var i Visby under Almedals-veckan. Men jag följer naturligtvis till exempel TV 24s sändningar av partiledartalen.

Fast andligen är jag fortfarande med på ett hörn, vid de politiska allsångskvällar som anordnas av Springtime.

På Springtime jobbar min gamle arbetskamrat på 68an Bo Krogvig. För några år sen fick han idén att anordna politiska allsångskvällar under almedalsveckan, och eftersom han sen gammalt känner till hur mycket jag vet om politisk musik, fick jag erbjudandet att vara med och göra sångurvalet i det allra första allsångshäftet samt att skriva en text om politisk musik, dess framgångar men naturligtvis också tillkortakommanden.

Den politiska allsången blev genast en dundersuccé, och Springtime beslöt att göra den till ett årligen återkommande evenemang. Min text har också återanvänts år efter år.

Bo Krogvig bad mig förresten att inför årets evenemang aktualisera den, men eftersom jag inte vet vilka ändringar som har gjorts i sångurvalet, drog jag på det tills det var för sent. Men tydligen finns ursprungstexten fortfarande kvar i årets upplaga. En länk till den finns på Arvid Falks blogg, som också skriver om årets allsång i Almedalen.

”Vänsterns sånger är bättre” lyder rubriken.

Tango, tango

”Tängou, tängou” sjöng visserligen Petra Nielsen i Melodifestivalen, men tangon har väl aldrig varit riktigt så stor här som i vårt östra grannland Finland. Eller för den delen i tangons hemland från det sena artonhundratalet och framåt, Argentina.

En av dem som gjorde den argentinska tangon så stor var Carlos Gardel (1890-1935); Gardels korta liv ändades i en flygolycka. Det är ur hans repertoar Rikard Wolff har hämtat materialet till sin CD ”Tango” (Kirkelig Kulturverkstad FXCD 347, 2009).

Texterna är översatta till svenska i huvudsak av Mikael Wiehe och hans hustru Maya, den senare känd för oss via de kris- och passionssånger som finns på den förres CD ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Och passion är väl just det som utmärker tango. På det hela taget har paret Wiehe också lyckats väl med sina försvenskningar av de argentinska texterna. Men faktum är att Rikard Wolff själv har lyckats minst lika bra i ett par fall, där han själv har gjort översättningarna, ”Vakna ur din dröm” och, inte minst, ”Du ljuger”. Den senare präglas, också sångligt, av en svärta som gör den till ett av de bättre numren på CDn.

Något som gör det lite svårt för mig att fullt ut ge mig hän åt det tidiga 1900-talets argentinska tango är att de könsrelationer som speglas i texterna knappast kan betecknas som moderna. Särskilt tydligt blir det här i de texter som öppet skildrar prostitution, som ”Sanningens minut” och ”Visst finns det töntar”.

Med Eric Bibb i musikens värld

Jag har tidigare, i samband med återutgivningen på CD av hans debut-LP, berättat lite om Eric Bibb, den amerikanske sångaren som i början av 1970-talet bosatte sig i Stockholm. Jag har inte bara honom utan också hans far, Leon Bibb, på skiva, och jag har berättat om familjens hemvist i det radikala USA – Erics gudfar var Paul Robeson.

Här i Sverige har han barn som är hel- eller halvsyskon, kända i musikvärlden i egen kapacitet. Sarah Dawn Finer känner vi från Melodifestivalen, och sonen Rennie Mirro gjorde en utmärkt rollprestation i ”Singin’ In the Rain”. I dagens sommarprogram, där Bibb var värd, spelade han en dotter, som jag tidigare inte kände till. Däremot känner jag alltså till hans pappa, Leon Bibb, i dag 87 år – honom hörde vi i Bibbs ”Sommar”-program i ”Shenandoah”.

Eric Bibb har många strängar på sin gitarr, men främst är han väl känd som bluesman. Han berättade bland annat om sin beundran för och även samarbete med Taj Mahal, som jag har många skivor av också i min egen skivsamling.

Annars tycker jag som genuint musikintresserad om Sommar-program som, likt Eric Bibbs, verkligen blir vittnesbörd om sommarvärdens i fråga kunskaper om den musik han eller hon spelar. Jag söker då inte bekräftelse på så sätt att jag blir mest glad över att få höra låtar och skivor i min egen ägo, som i dag Caprice-skivan ”Olikalikadant”, där Cyndee Peters och Eric Bibb samarbetar.

Det betyder att jag heller inte är skarp motståndare till att, som Bibb gjorde i dag, sommarvärden spelar ett och annat med egen anknytning, i dag ”Sebastian’s Tune” och ”Where the Green Grass Grows” och även Rinkeby Kids som Bibb har arbetat med.

Men naturligtvis vill jag ha större bredd – och det fick jag, till exempel med hjälp av Hansson & Karlssons ”Sagan om Ringen”, Toumani Diabatés koramusik från Västafrika, Paco de Luca och en del annat.

Det är roligt att lyssna på sommarpratare som på djupet kan någonting om den musik de spelar.

Melodikrysset nr 26 2009

Sommaren är som finast. Det är varmt, och i trädgården blommar Hurdalsrosen, lupinerna och pionerna. Och naturligtvis har jag drabbats av förkylning: en långvarig hosta har nu kompletterats med snuva och lite feber.

Som tur är var dagens melodikryss lätt – så brukar det ju vara, när krysset direktsänds, i dag från Kiruna.

Per Gessle var svaret på en fråga förra veckan, och i dag var det dags för Gyllene Tider. Det vi hörde var årstidsaktuella ”Juni, juli, augusti”.

Dagens två Eurovision Song Contest-frågor var urlätta, båda med svensk anknytning.

Malena Ernman tävlade för Sverige i år, med ”La Voix” som det ju inte gick så bra för.

För Helena Paparitzou, som tävlade för Grekland 2005, gick det desto bättre. Hennes ”My Number One” vann tävlingen.

Samma år deltog Martin Stenmarck i den svenska Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som jag totalt hade lyckats förtränga vid det här laget. Så jag fick klura lite innan jag kom på vad som dolde sig bakom Bamses sång om Lurvas.

Det finns ju betydligt bättre svenska schlager. Ett exempel är ”Jag vill ha en egen måne” av och med Ted Gärdestad. Men visst har väl Anders Eldeman använt den tidigare i Melodikrysset?

Och detsamma gäller Helen Sjöholms långkörare på Svensktoppen, Benny Anderssons ”Du är min man”.

Att Arne Qvick fick en jättehit 1969 med ”Rosen” berodde nog inte på att den hade det slags kvaliteter som utmärker Benny Anderssons låtar. Jag minns parties från min studenttid i Uppsala, där ”Rosen” nästan spelades sönder – folk skrattade så de grät över dess betagande töntighet.

Jättepopulär på sin tid (1983) var också ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats Rådbergs pappa Sven Rådberg arbetade förresten som försäljningschef på Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör. Men det var ju inte det som efterfrågades utan vem som hade skrivit texten. Jo, Ewert Ljusberg – som jag också känner lite. Han har bland annat skrivit någon kommentar här på bloggen.

Mer finstämda relationer speglas i ”Tea For Two”, som skrevs redan 1929 av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Finstämd är också Ulrik Neumanns ”Kärleksvals”, som börjar ”Som en sträng på gitarren”. Den förekom i Arne Mattssons faktiskt sevärda film ”Vaxdockan” (1962) med Per Oscarsson i huvudrollen.

En brist i min filmbildning är att jag aldrig har sett ”Hatari!”, också från 1962. I den förekom dock en låt som man inte kunde undgå att höra om man lyssnade på radio på den tiden, ”Baby Elephant Walk”. Här skulle den ge pluralen elefanter.

Leif Krantz gjorde deckarserien ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvudrollen för TV, och jag såg den med uppskattning, inte bara för dess uppsalaanknytningar. Signaturen, som vi här hörde, skrevs av Berndt Egerbladh.

Midsommaren är ju förbi, men vi kan väl ändå avsluta med den sånglek, ”Nu ska vi skörda linet idag”, som gav oss det svar som nu återstår att redovisa, lin.

Och strax ska jag gå ut i trädgården, inte för att skörda lin utan för att plocka en fin födelsedagsbukett till en gammal kompis, Anna-Greta Leijon. I eftermiddag ska Birgitta och jag uppvakta henne på 70-årsdagen. Men först ska jag ta bussen in till Uppsala och sen fortsätta med tåg till Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Halleluja! Sommar med Kjell Lönnå

Min hustru, Birgitta Dahl, var efter sin talmanstid ordförande i Sveriges körförbund. Både då och senare – Birgitta är bland annat så kallad moster i OD – har vi ofta deltagit i olika körkonserter. Visste ni förresten att körmusiken näst idrotten är Sveriges största folkrörelse?

En av Körförbundets chefdirigenter var Kjell Lönnå. Han blev ju känd för den breda publiken bland annat genom sina körprogram i TV från Sundsvall, men trots hans vad jag förstod långvariga sundsvallsanknytning hade jag aldrig träffat honom personligen, förrän jag gjorde det just genom Birgitta och Körförbundet. Kjell Lönnå är född 1936, bara ett år äldre än jag, så chansen borde ha funnits.

Dagens Sommar-program inleddes med att han spelade Halleluja-kören ur Händels ”Messias”, och han berättade i programmet om det väldiga körarrangemanget i Globen i Stockholm, där han dirigerade körer från hela landet i det här verket, Körförbundets och Läkarmissionens gemensamma program ”Sånger för livet”.

Jag var där tillsammans med Birgitta, och efteråt var vi bjudna på middag. Där satt Birgitta tillsammans med Kjell Lönnå, och jag satt snett över bordet tillsammans med Kjells hustru Ulrika.

Kjell pratade förstås med Birgitta och jag med Ulrika, men plötsligt, när Kjell och jag började tala med varann tvärs över bordet, uppstod det omedelbart en gnistrande kontakt. Det var inte bara det att även jag var starkt musikintresserad – det som fick oss att börja prata, så att vi försummade våra bordsdamer, var det faktum att vi båda inte bara hade anknytning till Sundsvall utan också hade gått i samma skola, Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

I åtminstone ett, lysande, fall hade vi till och med haft samma lärare, Iliana von Gedda. Och omedelbart förstod vi, att denna vackra och begåvade kvinnliga lärare hade fått bådas våra tonårshjärtan att bulta lite extra.

Trots att Kjell alltså bara är ett år äldre än jag, träffades vi aldrig på den tiden. Genom att jag med min estniska bakgrund fick börja skolan först vid nio års ålder, kom jag att gå i realskolan efter honom, och sen hoppade han av efter första ring för att senare bli först typograf, sen tecknings- och musiklärare. Och när han 1965 startade Sundsvalls kammarkör, hade jag för länge sen lämnat Sundsvall för Uppsala.

Fast hade vi träffats på den tiden, kunde, trots att Kjell vad jag förstår är socialdemokrat, våra olika trosuppfattningar ha lagt hinder i vägen. Jag var på den tiden inte bara övertygad utan också missionerande ateist. Kjell däremot är, och har förblivit, ett Guds barnbarn, son till en baptistpastor i Sundsvall.

Själv har jag bibehållit min ateistiska övertygelse men har för den skull också ganska mycket religiös musik i min stora skivsamling, till exempel gospelmusik som Kjell spelade i dagens sommarprogram. Under årens lopp har mitt flitiga umgänge med amerikansk vänstermusik lärt mig, att dess exekutörer – Pete Seeger är bara ett exempel av många – inte bara gärna sjunger religiösa sånger utan också har en personlig kristen tro.

Nu visade det sig dessutom att Kjell Lönnå kunde behandla även den religiösa sången med humor. Som smakprov fick vi bland annat Jokkmokks-Jockes berömda ”Gulligullan koko som en gök” framförd som gregoriansk sång.

Till det riktigt roliga med Kjell Lönnås sommarprogram hörde också att man fick lyssna på en människa som kan mycket om den musik han hade valt att spela och att han lyckades integrera prat och musik.

Inte så att allt han spelade hörde till mina personliga favoriter, men man förstod ju att musikvalet kom ur hjärtat, inte hade krystats fram med hjälp av en tjänstvillig producent. Dock fanns det i hans låtlista ett antal låtar som gick rakt in också i mitt hjärta: ”Ack Värmeland du sköna” med Stan Getz, Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”, ”Odnozvucno gremit kolokolcik” (”Jag har hört om en stad ovan molnen”) med Nicolai Gedda och The Real Groups Povel Ramel-imitation.

Redaktionen för ”Sommar” borde nog vinnlägga sig mer om att hitta sommarpratare som, likt Kjell Lönnå, både har något personligt att berätta och kan göra ett musikurval som hänger ihop med detta.

Kommunistisk rock

Jag har just återpublicerat en recension av Lars Aldmans LP från 1977, ”Gud hjälpe!”. I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1977 skrev jag om en rad plattor från göteborgsbaserade skivbolaget Nacksving, bland dem en med samme Aldman:

Kommunistisk rock

Nacksving heter ett göteborgskt skivbolag.

Första LPn heter just ”Nacksving. Ett samlat grepp från Götet” (031-1). På den medverkar en rad ”progressiva” göteborgsgrupper: Nationalteatern, Nynningen, Ariman, Motvind och några till. Det är genomgående frågan om bra musik.

Inte bara musiken utan också texterna är professionellt gjorda. På sätt och vis är det det som är problemet.

Ska man utan vidare ställa upp för den ”progressiva” musiken för att den är antikommersiell (något lovvärt!)? Mig tycks samhällsbeskrivningen och det politiska budskapet som så pass tveksamma, att jag inte kan svara ja på den frågan. Ta som exempel Nynningens ”Batongerna ska dansa” eller Motvinds ”Feta snutar” eller Arimans ”Hamnarbetarsång”.

Skulle jag rekommendera den här LPn för något så är det för ”Blå maltesaren” med Trio General Goof. Vilken låt! Vilken musik! Vad det svänger! (En upplysning till nutida läsare: Bakom Trio General Goof dolde sig Nynningen.)

* Flera av grupperna som finns med på ”Nacksving” har sen fått göra egna skivor. Soffgruppen till exempel har gjort en LP med titeln ”Soffgruppen” (Nacksving 031-2). Dom spelar jazzinfluerad, inte särskilt bra, inte särskilt dålig instrumentalrock. Vilken är förresten poängen med att ge låtar utan text titlar som ”Vindkraft” och sen lägga in en hel filosofi i musiken?

* Inte heller tycker jag att Lars Aldmans (tidigare Ariman) ”Nånting har hänt” (Nacksving 031-3) har förtjänster eller svagheter utöver dem som präglar LPn ”Nacksving”. På skivans pluskonto ska framför allt bokföras den musikaliska variationsrikedomen och Lars Aldmans röst.

* Plattan med Nynningen, ”Äntligen en ny dag!” (Nacksving 031-4), har däremot fullt med kvaliteter. ”Säj Algots, det räcker” är härlig rockmusik. Maria Hörnelius’ och Bertil Goldbergs ”Balladen om servitrisen och flyktingen” har brechtska tonfall. ”Folkets kamp är folkets hopp” är utomordentligt suggestiv. Och ”Kriminaltango” full av musikaliska ironier.

Men sen är det det här med texterna.

Det handlar inte om rätten till samhällskritik; ingen förmenar för övrigt Nynningen att ge ut de plattor dom vill. Men jag vill påstå, att det vore flathet, om inte en övertygad socialdemokrat polemiserade mot innehållet i sångerna.

Bovarna i ”Kriminaltango” är LO och SAF, som spelar under täcket med varann. ”De verkliga terroristerna” är inte Baader-Meinhof och Röda arméfraktionen – de är en liten grupp idealister – utan de som ”regerar med järnhård hand i de flesta länder i världen”. Och det är ingen tvekan om att också den förra regeringen (förklaring till nutida läsare: den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme) räknas in i det här gänget.

”Mitt i överflödet dansar alla upprorets barn” sjunger Nynningen. Till dem, till kommunisterna, räknar sig också gruppen själv.

En urstyvt paketerad kommunism är vad det är fråga om.

* * *

Bildtext till bild av Nynningen:

I Nynningen spelar Bertil Goldberg, basist (sång, congas, maracas), Bernt Andersson, klaviaturist (sång, elbas, tempelblock, munspel), Bengt Blomberg, gitarrist, Mikael Gyllenstig, batterist (congas) och Sam Westerberg, vokalist (kompgitarr).