Melodikrysset nummer 37 2009

Jag är inne i stan, Uppsala, av ett skäl som jag ska återkomma till på slutet. Internetuppkopplingen här är mycket sämre än ute på landet, så Melodikrysset började för min del med att jag ideligen åkte ur systemet och således inte hade tillgång till Google. Dess bättre var dagens kryss inte särskilt svårt.

Egentligen var det bara en fråga jag hade problem med, den allra sista. Den låt vi hörde, som jag kände igen men inte kunde identifiera, måste ha haft Yoko Ono som kompositör. Om man redan har O och O, vad kan det annars bli?

Kevin Borg har jag sett i TV, men han är annars inte en artist jag brukar lyssna på. Honom klarade jag också genast på ledbokstäverna – sen visade det sig mycket riktigt, att det är han som har sjungit in ”Street Lights”.

Filmmusik brukar jag sällan spontant komma i håg, men eftersom Anders Eldeman ofta använder sig av musik ur Bond-filmer, kom jag fram till att den filmmusik som i dag spelades måste vara hämtad ur ”Agent 007 ser rött” (”From Russia With Love”), som finns i våra filmhyllor. Jag orkar inte kolla musiken, men den skrevs i så fall av John Barry.

Kalla kriget är väl en passande introduktion till nästa låt, ”Så gick det till när farfar var ung”. Om hur det gick till när jag undslapp att växa upp i Sovjetunionen kan du läsa i mitt öppningsanförande vid Upplandsmuseets nya utställning om den estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget. Du hittar den här texten om du bläddrar några sidor ner.

Om man har varit med om det jag var med om i mycket unga år, till exempel när jag 1944 fanns i ett flyktingläger i Finland, lär man sig att uppskatta de enkla tingen i livet, det som uttrycks i sångtiteln ”Någonting att äta, någonting att dricka”. Men så fett som man ändå hade det i Dardanells (Tor Bergströms) text till Karl Wehles msuik hade vi det verkligen inte. Vi svalt, för att vara rakt på sak.

Mina flyktingerfarenheter i mycket unga år har lärt mig att både se bortom gränser och att älska den plätt på jorden som är ens egen. Jag har ingen egen anknytning till Värmland, men jag förstår den kärlek F A Dahlgren 1822 uttryckte i texten till ”Ack Värmeland du sköna”. Det intressanta är att denna värmländska melodi sen lånades av Bedrich Smetana för att besjunga Moldau.

Anders Eldeman verkar ha gripits av den ångest väl många av oss känner över att sommaren snart är ett minne blott. Som uttryck för detta spelade han ”En härlig svensk sommardag” med Göran Ringbom.

Ett uttryck för samma längtan till sommaren, dess värme och dess avklädda damer, var det väl att spela spela Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien”:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube

På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provençalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mittpå dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll,
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren,
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka,
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa : I’m leaving on an early train.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng : Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco, sa den sköna,
och därför klättrar jag så bra i berg!
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi ha ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!

Inte längrtan till Italien men väl till Flen, ett stycke söder om Uppsala, hittar man i ”Violen från Flen”, som Ulf Peder Olrog skrev 1945.

Violen från Flen var bara en av flera damer som besjöngs i dagens kryss.

En kär gammal bekanting var Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Lika kär är mig ”Veronika”, skriven av Cornelis Vreeswijk men här framförd av Brolle.

Och jag antar att det är ytterligare en dam som Alf Robertson sjunger om i ”Your Crying Eyes So Blue” – jag kan inte texten, så det är en gissning.

Sofia Källgren tävlade i Melodifestivalen 1990 med ”Handen på hjärtat”.

Och sen avslutar vi med en tämligen färsk platta, den där Tommy Körberg till BAO sjunger Björns och Bennys ”Fait accompli”.

Om ett slag är det dags att gå över till Kadettgatan i Bärby Hage. Där bor dottern, Kerstin Kokk, med make och två barn. Kerstin fyller 40 år i dag, så vi ska på familjekalas. Vill ni vara med och gratulera, kan ni ju gå in på hennes blogg – länk finns här intill – och skicka en hälsning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Svensk swingmusik på randen till andra världskriget

Mot slutet av 1930-talet utvecklas den svenska jazzscenen ytterligare några steg från att främst vara dansmusik och underhållning till att bli så att säga jazzmusik på riktigt. Kanske underlättades detta dock av att den då förhärskande jazzmusiken utvecklades mot att bli swing, en form av jazz som ju alls inte står i motsatsställning till att ha en funktion även på dansgolvet.

Ett bra och representativt urval jazz från den här epoken finns på dubbel-CDn ”Svensk jazzhistoria, Vol 3, Swedish Jazz 1937-1939, Rytm och swing” (Caprice CAP 22039, 1996), som ligger i en box, som också rymmer ett generöst häfte med uppgifter om tiden, låtarna, musikerna och annat som man kan vara nyfiken på.

Flera av musikerna och banden på de här båda skivorna har vi redan mött på föregående dubbel-CD i serien, och många av dem kom att vara mycket aktiva långt fram i tiden, spelades fortfarande till exempel i radio under sent 1940-tal och under 1950-talet – vid det laget var de legender.

Exempel, med låtar alltså hämtade från 1937-1939, är Folke Eriksberg på gitarr i ”Saint Louis Blues”, dragspelaren Nisse Linds Hot-Kvintett i Duke Ellingtons ”Jubilee Stomp” eller Hot-Erio i ”That’s a Plenty” och dragspelaren Erik Frank i ”Whispering”.

Inte så att jag alltid, som jag kan påminna mig, har hört just de inspelningar som förekommer på de här båda CDna, men namnen är mig bekanta från ungdomsårens radiolyssnande: Charles Redlands swingband i ”Sax-Cobble”, Sven Stiberg, gitarr, och Thore Swanerud, piano, i ”Shine”, bara för att ta ett par exempel.

Ibland förundras man över att ett band som Swing Swingers, som man inte kan påminna sig ha hört, låter så bra i till exempel ”Swinging Around” och ”Honeysuckle Rose” – tills man upptäcker att bandet bland medlemmarna har namn som Folke Eriksberg, Thore Jederby, Thore Ehrling, Zilas Görling och Stig Holm.

Sam Samson minns jag som sångare och pianist och showman, från the Radio Days. Här kan man frossa i fina inspelningar med honom och hans orkester (Folke Eriksberg, Thore Jederby, bas, Folke Erbo, trummor) i till exempel ”Swing In the Spring” och Ellingtons ”Mood Indigo”.

Och ibland gör man helt nya fynd som Åke Fagerlunds Lisebergsorkester från Göteborg.

Håkan von Eichvalds orkester, som jag känner till, väcker kanske inte de muntraste känslor av återhörande, men så plötsligt blir det kul, när man upptäcker att den inrymmer en då mycket ung pianist, Charles (han kallades så då) Norman – lyssna till exempel på hans pianosolo i ”Lambeth Walk”.

Och apropå unga medverkande: Vi får höra en mycket ung Alice Babs sjunga ”Some of These Days” till Nisse Linds Hot-trio.

Ett kapitel för sig är den berömda Svenska Hotkvintetten: hör Emil Iwring, violin, Sven Stiberg, Folke Eriksberg och Kalle Löhr, gitarr, och Roland Bengtsson, bas, spela Count Basies ”One O’Clock Jump”!

Arne Hülphers orkester låter inte oävet – den innehöll ju många av tidens stora jazzartister – men det faller naturligtvis en skugga över honom genom hans senare turnéer i Tyskland tillsammans med Zarah Leander, under den här tiden med sin dansorkester. Fast egentligen vet man ju inte så mycket om det var något annat än den stora tyska danspubliken och grammofonmarknaden som fick honom att turnera i Nazityskland. Säkert var många av tidens jazzmusiker politiskt aningslösa, ibland politiska idioter. När kriget bröt ut, gick ändå Charles Redland upp till sitt tyska skivbolag, Odeon, och sa upp sig av politiska skäl, berättar han i den långa intervju som finns i det medföljande häftet.

Men också i Sverige fanns det, delvis av arbetsmarknadsskäl, ett motstånd, bland annat i Musikerförbundet, mot att utländska musiker fick arbetstillstånd i Sverige. När det gällde färgade amerikanska musiker blandades ibland också med detta en rasistiskt motiverad motvilja.

Samtidigt hämtade under den här epoken allt fler svenska jazzmusiker och -arrangörer påtaglig inspiration från den amerikanska jazzmusiken, inte minst den svarta jazzmusiken.

Promenad till men ingen dans på Sunnanö

När jag var på Konsum i dag, frågade mig Marina i kassan – hon följer min blogg – om jag hade tagit den promenad jag utlovade i går.

Nej, inte än då. Men det var min avsikt att strax därefter gå ut i det fortfarande ganska fina vädret.

Så när jag hade plockat in middagsmaten i kylen, gick jag ut igen och tog den väg jag hade bestämt redan i går. Jag gick hela den kringelikrokiga vägen, såg alla de välkända husen och där emellan de ganska trista skogspartierna.

Vid Sunnanöfjärden ligger Sunnanö camping. Där finns stugor för uthyrning och förstås fullt med husvagnar, ofta med däck och förtält. Folk återkommer år efter år, och många av de här husvagnarna står kvar också så här års i avvaktan på att det ska bli ytterligare några varma hösthelger. Där finns också toaletter och duschar och diskrum, omklädningsrum för badande, minigolfbana samt i huvudbyggnaden både kiosk och restaurang/café med hamburgare och andra enklare rätter.

Väl där, medan jag inför promenaden hem vilar benen vid ett bord utomhus, kommer föreståndaen sen snart 30 år Sture Wretling och snackar lite. Det har vi gjort då och då; för länge sen umgicks till och med hans dotter och en av våra döttrar lite där ute.

Åke, som tillsammans med sin fru driver campingen, är egentligen västmanlänning, bor på vintrarna i sitt hus i Skultuna. När det gäller Sunnanö, började det med att han och familjen först kom som gäster till campingen, och så beslöt man sig, när chansen till det kom, att ta över campingen. Vissa år med uselt väder har det gått lite knackigt, har Åke tidigare berättat, men i år är han belåten: gästerna har varit många.

Sunnanö ligger ett par kilometer söder om själva Öregrund, läser jag i den information jag hittar på Google, men den här krokiga vägen, som jag har gått otaliga gånger, när ungarna var små ofta med barnvagn, också cyklat, känns längre. Läget är skyddat, med land tvärs över fjärden, så här är badtemperaturen ofta högre än till exempel i badet i Tallparken, som ligger ut mot öpnna havet. Till fördelarna med Sunnanöbadet hör, åtminstone om man har småbarn, utöver badtemperaturen också att där finns en anlagd sandstrand med hyggligt långgrund strand utanför, fram till en badbrygga. Det senare hindrade ändå inte att vår Matti en gång då han fortfarande var liten lyckades komma ut på så djupt vatten att han försvann – men hans mor gjorde en snabbutryckning ut i vattnet och fick upp honom innan något allvarligt hade hänt.

Ett skäl till att vi även sen när barnen blev större länge fortsatte att göra våra badutflykter till just Sunnanö var att där varje sommar anordnades simskola. Våra ungar har lärt sig simma där, tagit de olika graderna av märken och allting. Nu har, berättar Åke, Östhammars kommun sen länge upphört att anordna simundervisning där; simundervisning ges numera i Östhammar och i bassäng. Det är säkert inget fel på den undervisningen, men borde den inte också ges på de ställen där ungarna – fastboende så väl som sommargäster – finns och badar på somrarna? Dessutom är det väl inte ur vägen att ungarna lär sig att röra sig också i kallt havsvatten.

Sunnanö är ett så vackert namn, och kanske är just det skälet till att Evert Taube i en av sina sommarvalser, ”Dansen på Sunnanö”, använde sig av just detta ortsnamn.

Jag har visserligen i en bok om Taubes alla ortsnamn sett uppgiften att han skulle ha avsett just Sunnanö i Öregrund. Öregrund har han ju besjungit också i en annan av sina visor, och han var ju väl bekant med roslagskusten och öarna där utanför, men det finns ett problem: Något pensionat – i texten är det bal på pensionatet – har veterligen aldrig funnits på Sunnanö.

I stället finns det uppgifter om att det pensionat han diktade om i själva verket fanns på Södermöja. I så fall har han av rytmskäl eller för att han tyckte namnet var vackert placerat sitt pensionat på Sunnanö, som han säkert också kände till.

Här är texten:

Dansen på Sunnanö

Text och musik: Evert Taube

Det går en dans på Sunnanö, där dansar Rönnerdahl,
med lilla Eva Liljebäck på pensionatets bal,
och genom fönstren strömmar in ur skärgårdsnatten sval
doft av syrener och jasmin i pensionatets sal,
doft av syrener och jasmin i pensionatets sal.

Och lilla Evas arm är rund och fräknig hennes hy,
och röd som smultron hennes mun, och klänningen är ny.
Herr Rönnerdahl, det är ju ni som tar vem ni vill ha
bland alla kvinnor jorden runt, det har jag hört ha-ha,
bland alla kvinnor jorden runt, det har jag hört ha-ha.

– Att ta är inte min musik, min sköna, men att ge
Jag slösar men är ändå rik, så länge jag kan se.
– Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol?
– Ja den, och kanske något mer. Ge hit en bra fiol.
Ja den, och kanske något mer. Ge hit en bra fiol.

Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol,
där dansar vågor, dansar vind, och snön som föll ifjol
den virvlar där, där far ett brus igenom park och sal,
och sommarmorgonen står ljus och södergöken gal,
och sommarmorgonen står ljus och södergöken gal.

Och lilla Eva dansar ut med fänrik Rosenberg,
och inga fräknar syns på hyn, så röd är hennes färg.
Men Rönnerdahl är blek och skön och spelar som en gud
och svävar i en högre rymd, där Eva är hans brud,
och svävar i en högre rymd, där Eva är hans brud.

En utställning om flykten från Estland

I dag, klockan 14.00, var det vernissage på Upplandsmuseets i Uppsala utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”.

Museichefen Håkan Liby hälsade välkommen, och även utställningens tillskyndare, historikern Karl Göran Andrae, som själv har skrivit om krigstidens flykt från Estland, sa några ord. Dessutom bad utställningschefen, Tuula Autio, avslutningsvis den talrika publiken att hjälpa till med att identifiera fler människor som förekommer på de bilder som ställs ut.

Men de längre invigningstalen hade jag och min hustru, Birgitta Dahl, ombetts hålla. Det här var vad jag sa:

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det val och den parlamentariska process som användes för att legitimera detta var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från Sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår förstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finlands i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. Vi åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det är om den här stora flyktingvågen den här utställningen handlar.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också – mot våra ursprungliga intentioner; vi ville ju alla hem till Estland – svenska medborgare.

Och vi försörjde oss själva, lämnade också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag är en av många. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.

För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

I flera avgörande, ja dramatiska skeden var jag också över till Estland tillsammans med min hustru, först då hon fortfarande var miljöminister, sen när hon var talman i Sveriges riksdag. Även hon hade och har ett äkta engagemang för Estlands och de övriga baltiska staternas självständighet, och eftersom hon under åren som talman förvärvade en viss skicklighet i konsten att inviga både det ena och det andra, överlåter jag nu med varm hand till henne värvet att formellt öppna den här utställningen.

* * *

Och det gjorde hon, klippte band och allting.

Dess förinnan gav hon ett långt, personligt vittnesbörd om sina möten med ester, allt i från klasskamrater i efterkrigstidens svenska skolor till aktivt arbete för Estlands och de övriga baltiska staternas självständighet i hennes roller som socialdemokrat, miljö- och energiminister och talman.

Vi fick båda långa och varma applåder, inte minst från de många ester som deltog i vernissagen. Till min glädje hittade jag i publiken min gamla kompis från det socialdemokratiska biståndsarbetet i Estland och från Arbetarrörelsens Baltikumkommitté, Jüri-Karl Seim. I publiken fanns både ordföranden i kulturnämnden, folkpartisten Jan-Erik Wikström, och min S-kollega där, Bo Östen Svensson, också andra partivänner som Tone Tingsgård och Aldes Andersson.

Och så blev jag genast städslad av ordföranden i Estniska föreningen i Uppsala: jag ska senare i höst göra ett program hos dem om en av mina specialiteter, protestsånger. Både ”Der Dialektische Materialismus Rock” med Helmut Qualtinger och KPMLr-sången ”Lär av historien” borde ju kunna gå hem hos den publiken, tänker jag på bussen tillbaka till Öregrund.

Melodikrysset nummer 36 2009

Jag har haft ont i ryggen hela veckan, men det sätter sig dess bättre inte på hjärnan.

I dag behövde jag nämligen hjärnan för att lösa delar av Melodikrysset; dessutom behövde jag hjälp av Google.

Vem som sjöng ”Hidden Agenda” hade jag till exempel aldrig klarat utan Google – men med hjälp av ledbokstäverna gissade jag svaret, innan jag fick det bekräftat: David, närmare bestämt Craig David.

Den allra sista frågan, den som illustrerades med en låt på spanska framförd av Erika Essen-Möller och Trombo Combo mindes jag först inte heller den svenska titeln för. Men det lutade åt att sista ordet i titeln måste bli oss. Och efter lite googlande kom jag fram till att det svenska originalet måste vara ”Det finns bara en av oss”, som, tror jag, skrevs av Efva Attling.

Vid det laget hade jag också värkt fram att han som spelar banoneón med Sven-Bertil Taube heter Nestor Marconi, egentligen Néstor, tror jag, men man ska ju inte ha med accenter i kyss. Här friskade Eldemans hänvisning till en figur i serien Tin-Tin upp mitt minne; där finns en betjänt med namnet Nestor.

Taube den äldre var ju också, för att knyta an till sonen, med på ett hörn. Vi hörde slitstarka ”Rosa på bal” i en instrumentalversion med paret Neumann, far och son.

”Nu är våren kommen” ur ”Vår på Saltkråkan” var ju ganska lätt att känna igen, och det är klart att jag vet att texten skrevs av Astrid Lindgren, AL. Däremot var det inte lika lätt att komma på vem som sjöng. Av ledbokstäverna att döma måste det vara någon Anders, men vilken Anders? Jo, av allt att döma Anders Lundin, han med ”Allsång på Skansen”. Honom har jag aldrig någonsin hört på skiva. /Det ska vara Anders Ekborg, upplyser mig en kunnigare läsare./

Desto lättare var det då att klara dagens andra barnskivefråga. Vi hörde Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, och vad består hans dagliga gärning i om inte i att baka.

Barnanknytning hade också Owe Thörnqvists ”Titta, titta”, där de ganska busiga eleverna åtminstone delvis sitter i sina skolbänkar.

Och så fick vi oss som vanligt ett par Melodifestival- och Eurovision Song Contest-låtar till livs.

Alla klarade väl omedelbart att det var den norske vitryssen Alexander Rybak som vann årets europafinal med sin ”Fairytale”.

1961 representerades Sverige av Bobbie Erikssons och Bo Enebys ”April, april”. Den som vann den svenska uttagningen med den här låten var Siw Malmkvist, men den som sändes till eurovisionsschlagerfinalen med den var Lill-Babs. Det gick inte så bra; hon hamnade på fjortonde plats med den.

Man får tacka Eldeman för att det inte var några dansbandslåtar i dagens kryss, bara en parodi på sådana. ”Lilla du” lät verkligen som dansband brukar låta.

Annars var dagens kryss en hygglig musikalisk blandning.

Vi hörde till exempel Povel Ramel-klassikern ”Tjo, vad det var livat i holken i lördags”, och där förekom det utan tvekan en och annan näbb.

Från nutid var ”Story of a Heart” med Helen Sjöholm och BAO och skriven av Benny Andersson.

Krysset inleddes i dag med en av de gamla gudarna, Elvis Presley. ”Sweet Caroline” hör dock enligt min mening inte till det allra bästa han har gjort.

Och det var väl allt. Nu ska jag strax övergå till något helt annat, nämligen till att putsa på det inledningsanförande jag har skrivit för Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944″. Jag och min hustru är ombedda att tillsammans inviga den här utställningen i morgon, söndag, klockan 14.00. Man får väl säga att jag är sakkunnig, eftersom det jag själv kom till Sverige hösten 1944. Jag var sju år gammal då.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hörvärd musik från Sydafrika

Bortsett från Miriam Makeba, som har haft några stora hits också här, är sydafrikansk musik sorgligt okänd här i Sverige.

Det är obegripligt varför. En stor del av den västerländska populärmusiken bär ju i sig element hämtade från afrikansk musik. Dessutom är den musik som i Sydafrika utövas av människor som är ättlingar till dess ursprungliga invånare starkt påverkad av olika grenar av den västerländska populärmusiken; i Sydafrika finns ju också en stor befolkning av europeiskt ursprung som förmedlare.

Det görs verkligen mängder av mycket hörvärd musik i Sydafrika. Ett representativt urval finns på de två dubbel-CD Birgitta köpte med hem från ett besök i Sydafrika här om året: ”The Great South African Trip” (African Cream Music ACM-CD011, 2002) och ”The Great South African Trip, Volume 2” (African Cream Music ACM-CD040/3, 2006). Artisterna och grupperna är hämtade från skivor som ligger på olika bolag, och sammantaget ger de här fyra CD-skivorna vad jag förstår en mycket god bild av populärmusiken i Sydafrika.

Som sig bör finns här ett par talade inslag med Nelson Mandela, och man får också höra det som numera är Sydafrikas nationalsång, ”Nkosi Sikelel i’Africa”, här med sånggruppen Longiswa.

Också andra sånger känner vi igen, vi som här i Sverige på olika sätt stöttade den sydafrikanska frihetskampen. Här får vi höra migrantarbetarsången ”Shozoloza” med The Drakenberg Boys Choir, dessutom också à capella på zuluspråk med Amaryoni. Solomon Lindas klassiker från 1939, ”Mbube”, hör vi i en härlig insjungning med en kvinnlig sånggrupp, Mahotella Queens. ”Kauleza”, som vi också den minns med Miriam Makeba, hör vi här med jazztrumpetaren och orkesterledaren Hugh Masekela. Och vem skulle sjunga ”Pata Pata”, om inte Miriam Makeba själv? Man bör i sammanhanget också nämna att fler sydafrikanska artister och musiker än Makeba under apartheidtiden valde att lämna Sydafrika. Som exempel kan nämnas Caiphus Semenya och hans hustru, vokalisten Letta Mbulu – vi hör dem här i härliga ”Ziphinkomo”.

Om nu någon tror att det här något slags kampsångsskiva i västerländsk mening, tror han eller hon fel. Skivan innehåller förvisso sånger med politiska och sociala budskap, både gamla och nya, men för den som inte förstår de afrikanska språk som används låter alltsammans, politiskt/socialt så väl som dansmusik, musikaliskt förvillande lika. Och musiken svänger helt underbart!

Musiken har en omisskännlig sydafrikansk grundton, men skivan är verkligen mycket bred i valet av genrer. Till de mer genuint sydafrikanska låtarna hör ”Amaviyo Emabili” (zulu) med Usuthu. Jag lyssnar också gärna på instrumentalgruppen Amampondo i ”915”. Jazziga är ”Emakhaya” med Mike Makhalemele, ”Isigwadi” med Shaluza Max och Hugh Masakelas stycke afrojazz, ”Happy Mama”. Stilarna är många och vitt skilda: reggae, afro beat, afro pop, hiphop, R&B eller traditionella med viss tonvikt på zulu-musik. Jag är själv mest invand på lite äldre sydafrikansk musik, men jag har här gärna lyssnat också på nyare afropop, till exempel ”Ndlyamthanda” med Ntando.

Ladysmith Black Mombazo känner vi till från deras Graceland-samarbete med Paul Simon. Här hör vi dem i ”Homeless”.

En kul bekantskap är ”Mama Tambu’s Wedding” ur musikalen ”Ipi Tombi”, som perverst nog på sin tid spelades av en svart ensemble för helvit publik – afrikaner hade inte tillträde till föreställningen, mer än alltså på scen.

Och här finns också politisk och socialt engagerad musik, annan än de mycket välkända sånger jag inledningsvis nämnde: ”Asimbonanga” med Johnny Clegg, en protestsång om dödade och fängslade ledare, är ett exempel.

Också närliggande länder som Lesotho och Moçambique täcks in på den här skivan – musiker och artister från dessa länder verkar ofta i Sydafrika.

Sammanlagt handlar det alltså om hela fyra CD. Av allt som ryms på dem har jag bara nämnt en bråkdel, men jag hoppas att det jag har nämnt har väckt er nyfikenhet. Större musikaffärer bör kunna bistå med beställningar, nu ni har både titlar, skivbolag, skivnummer och utgivningsår.

Ett tidsspann som sträcker sig över ett helt liv

Till det mänskliga livets både plikter och glädjeämnen hör att upprätthålla banden till familj och vänner. Lördagen kom att helt ägnas åt detta, allt från dop av en nyfödd till firande av en nittioåring, trots åldern still going strong.

Den familj Dahl i vilken jag är ingift rymmer många färgstarka människor, dock sällan ense om sådant som politik och religion.

Birgitta och jag är socialdemokrater; vi utträdde båda också så snart det blev möjligt ur Svenska kyrkan.

Birgittas yngsta bror Ragnar och hans fru Gunnel är båda aktiva folkpartister. Gunnel kommer också från en religiös miljö. Det här har aldrig hindrat oss från att ha ett varmt och nära förhållande med dem. Det finns inget tillkämpat över detta; vi trivs helt enkelt bra ihop. Både Gunnel och, långt senare, hennes och Ragges dotter Lena har också under sin respektive studietid i Uppsala bott hemma hos oss.

Ragnars och Gunnels yngste heter Anders, och han har för ett tag sen fått sitt andra barn; barnets mor heter Anna. Nu skulle den lille döpas till Hampus, vilket skulle genomföras i Solna kyrka nu i lördags.

Kyrkliga ceremonier är ju egentligen inget för mig och Birgitta, men med våra nära relationer till den dahlska familjegren jag ovan har försökt skildra, ställde vi förstås med glädje upp, inte av religiösa utan personliga skäl.

Det här var ett dubbeldop – den andra familjen, som satt på andra sidan i kyrkan, är vi inte bekanta med. Flera av psalmerna var de förväntade. Jag sjunger aldrig med i psalmer, eftersom jag inte tror på det de ger uttryck för, men jag är allt sen småskole- och folkskoletidens psalmtragglande väl förtrogen med repertoaren. I övrigt slogs jag av att dopceremonin var så utstuderat religiös. Jo, jag känner ju till innebörden av det kristna dopet, men inget av de båda döpta spädbarnen kan ju ändå uppfatta något av det som sägs. Det enda de förnimmer är vattnet i dopriten, och de här små reagerade helt olika på det. Den för oss okända babyn rapade högljutt, medan lille Hampus skrek.

Birgittas bror Gunnar, som också hade hämtat upp oss från Upptåget i Upplands Väsby, skjutsade oss tillbaka dit igen, och vi fortsatte till Uppsala och dagens andra evenemang.

Den som fyllde år, hela 90, var Sonja Lyttkens. Hon kom i unga år att läsa matematik och var under sin yrkesverksamma tid docent i detta ämne vid Uppsala universitet.

Men hon har också, allt sedan unga år, kanske för att hennes mamma var konstnär, utvecklat sina konstnärliga talanger, och framför allt efter pensioneringen har hon ägnat sin tid och lidelse åt sitt konstnärskap.

Eftersom vi känner både henne och hennes andre man, Sven Hamrell, har Sonja uppvaktat Birgitta med egna verk på några jämna födelsedagar.

Så nu hade Birgitta bestämt sig för att svara på ett liknande sätt: Sonja fick av henne ett egenhändigt förfärdigat stycke skånskt yllebroderi, en exotisk fågel i ett träd mot varmt röd botten. Det här broderiet kan hängas upp på väggen som en tavla.

Här kan du, i en födelsedagsintervju i UNT, läsa mer om Sonja Lyttkens.

Mot slutet av mottagningen kom också Sven och satte sig för att prata med oss. Birgitta lärde känna honom redan 1958 när hon läste statskunskap; den något äldre Sven var lärare på Skytteanum på den tiden. Själv lärde jag känna honom när jag 1960 var ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Sven var på 1960-talet en av de ledande personerna i Verdandi, en kulturradikal organisation med både liberaler och socialdemokrater bland medlemmarna; Hjalmar Branting var förresten i sin ungdom, när han läste i Uppsala, medlem av Verdandi. Sven var bland annat med om att tillsammans med Prisma starta serien Verdandi-debatt. Sven var i många år sen också chef för Dag Hammarskjölds minnesfond, som Birgitta hade varit anställd på i starten – de har ett starkt gemensamt engagemang för afrikanska frågor. Båda var före tiden på Hammarsköldfonden anställda på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

Men det finns ytterligare ett band mellan våra båda familjer. Svens och Sonjas son Harald Hamrell gick liksom vår Anna (Kettner) genom gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala. De gick i parallellklass men blev och har förblivit goda vänner.

Så även Harald kom och satte sig med oss och Sven och vi pratade om både Anna och andra ting, däribland Beck-filmer. Harald är filmregissör och en av dem som gör beckfilmerna. Harald hade sin dotter Jenny med till oss och gav henne, genom att intervjua Birgitta om olika frågor, något av en historielektion.

Melodikrysset nummer 35 2009

I går, lördag, var jag som sagt först på barndop och sen på 90-årskalas – tala om åldersbredd! – och kunde följaktligen inte då lösa Melodikrysset. I stället har jag nu hört krysset på webben och också löst det.

Det här krysset direktsändes från Oskarshamn och som så ofta vid direktsändningar var det ganska lätt. Jag behövde inte googla en enda gång för att komma på svaren.

Det svåraste för mig i dag var signaturen till TV-programmet ”Robinson”. Jag har visserligen sett det här programmet i dess begynnelse, men att lägga märke till TV-signaturer har aldrig varit min starka sida. Nu tog jag titeln med hjälp av ledbokstäverna.

Det fanns faktiskt ytterligare en melodi men knytning till en TV-serie i dag. ”Älskade ängel” förekom i ”Bert”. Men själv minns jag den inte därifrån utan från Svensktoppen, där den låg med Lill-Babs 1994-1995. I motsats till Robinson-signaturen är det här en melodi värd att lägga på minnet.

Filmmusik brukar inte heller vara min starkaste sida, men jag har – dessutom med uppskattning – sett Kay Pollacks ”Så som i himmelen”, den där Helen Sjöholm sjunger ”Gabriellas sång”, som här skulle ge oss rollnamnet Gabriella.

En fråga som jag klarade lätt var ”En gång jag seglar i hamn”, en femtiotalsschlager av Stig Olin. När jag googlade lite på den, upptäckte jag att den först förekom i en film, regisserad av just Stig Olin, ”Resan till dej” från 1953. Där sjöngs den av Alice Babs.

Musik från ytterligare en film men en betydligt äldre fick vi också höra. ”Lite grann från ovan” förekom i ”Kalle på Spången” från 1939, och när Edvard Persson sjöng den, sjöng han nog ”Lide grann från ovan”. Men text och musik skrevs i själva verket av en västsvensk, Lasse Dahlquist.

Det gavs exempel på mer forn och bra musik i dag.

Ett exempel är Evert Taubes ”Den glade bagarn”, som förstås ofta arbetade med hjälp av sin ugn, som fanns i San Remo i Italien.

Lika bra är väl inte ”Under ekars djupa skugga grönska”, den som här skulle ge ordet ek, men den blev ändå en stor schlager med Carli Tornehave.

Parodier på schlagerschabloner, som det ju finns en del av i ”Under ekars djupa skugga”, förknippar man med till exempel Povel Ramel och inte med Linda Bengtzing och Markoolio. Lika fullt var det de som gjorde ”Värsta schlagern”, som ju innehåller ganska många av de ingredienser som brukar finnas i melodifestivallåtar.

Och veckans kryss avslutades faktiskt med en artist som man i mycket mindre utsträckning än Linda Begtzing förknippar med just melodifestivalartat låtmaterial, Magnus Uggla. I 2007 års melodifestival deltog han icke desto mindre med sin ”För kung och fosterland”.

Uggla har gjort en del bra saker; jag har till exempel skrivit uppskattande om hans Karl-Gerhard-CD – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men jag gillar musik ur många olika genrer, och inte heller Jerry Lee Lewis är fy skam att lyssna på, som till exempel i dag i ”Great Balls of Fire”.

Och sen är det väl bara två barnvisor kvar att redovisa.

En urgammal klassiker, som vi varje år upplever runt midsommarstången här i Öregrund, är ”Små grodorna”. Och var och en som har hört den eller sjungit med vet ju, att det grodorna saknar i den här ringlekssången är svans.

En modern klassiker har Hans Alfredson åstadkommit med sin sång om styrman Karlsson, han som satte foten i en potta och inte kunde komma loss.

Shit happens!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Stor och liten hindrar mig från att lösa Melodikrysset

Den här lördagen är full av kära plikter, som hindrar mig från att lösa Melodikrysset.

Först ska jag på barndop.

Sen ska jag på 90-årskalas.

Men på söndag löser jag Melodikrysset på webben.

Återkom gärna då.

En ovanlig och mycket sevärd Woody Allen-film

”Match Point” (2005, svensk premiär 2006) är en ovanlig men icke desto mindre mycket sevärd film av Woody Allen. Den är ovanlig så till vida att den utspelas i London i stället för i New York och att det är en spänningsfilm, mot slutet lite i Hitchcocks anda. Historien är skriven av Allen själv, och skulle jag för att vägleda läsarna, inte för att peka på något direkt beroende, göra en jämförelse med något annat i samma genre, leder dess amoralism mig till att tänka på Patricia Highsmiths (för övrigt också filmatiserade) deckare om Tom Ripley.

Den amoraliske och den som i detta fall står i centrum för filmberättelsen är tennistränaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers). Han är själv fattig men tränar folk ur den engelska överklassen, bland dem Tom Hewett (Matthew Goode), som han blir vän med. På så sätt lär han också känna Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Chloe dras till Chris mer än Chris dras till Chloe, men de blir snart ett par och gifter sig. Genom Chloes rika, i näringslivet framgångsrikt verksamma familj får Chris allt det där han dittills bara har kunnat drömma om: pengar, en flott våning, ett välavlönat arbete i familjeföretaget.

Över allt det här lägger Woody Allen ett klassperspektiv på Chris och hans agerande, också i fortsättningen. Chris’ strävan uppåt är tydlig – men så inträffar något som så häftigt rör om i hans känsloliv, att detta, åtminstone för ett tag, tar över.

När Chris först träffar Chloes bror Tom, är denne förlovad med en amerikanska med skådespelardrömmar, Nola Rice (Scarlett Johansson). De här två, båda komna ur en annan miljö än där de har hamnat, förstår omedelbart varandra, dras också till varandra. Fast på det här stadiet vore en relation mellan dem, så att säga inom familjen, helt omöjlig.

Men så skiljs Toms och Nolas vägar. Chris träffar Nola, gnistor uppstår, Chris stjäl sig allt oftare och allt djärvare tid för att få en ljuv stund i sängen med Nola.

Och så går det som det så ofta går. Chris’ hustru blir, för övrigt efter lång väntan och mycket krångel, äntligen gravid. Men också Nola berättar för Chris att hon nu är med barn.

Den här situationen, det vet många som har delat den, leder, om man inte försöker reda ut den eller avsluta den, till en härva av lögner, snart allt mer omöjliga att reda ut. Chris förklarar för Nola att det är henne han älskar och att han snart – men när är det där snart? – ska tala ut med Chloe och lämna henne. Men det kan han inte göra och då inte bara för det väntade barnets skull. För Chris, klättraren, skulle ett sådant steg innebära att han drevs tillbaka till den fattigdom där Nora numera redan befinner sig.

Och det är i den här situationen Chris’ amoralism helt tar över. Han packar svärfaderns jaktgevär i en tennisväska och tar sig till det hus där Nora bor. Först duperar han en äldre grannfru, får henne att släppa in honom i sin lägenhet – där han skjuter henne. Han skapar illusionen av att hon har utsatts för ett inbrott: river ur lådor och stoppar på sig lite värdesaker.

Sen går han ut i trapphuset och väntar på Nora som han vet snart ska komma hem – och så skjuter han också henne. För honom betyder den materiella tryggheten och den sociala positionen mer än passionen.

Chris kallas sedan till förhör hos polisen, där han först förnekar att han mer än tillfälligt och för länge sen har träffat Nora. Dock visar det sig att polisen har hittat Noras dagbok…

Här, alldeles i filmens slut, gör dock Woody Allen en manöver som gör att filmen får ett slut annat än den borde ha fått. Jag ska för er som inte har sett filmen inte avslöja vad det är som får polisen på andra tankar, än att det måste ha varit Chris som dödade Nora. Slumpen, lika amoralisk som vår mördare, leder i alla fall polisen att tro på en annan förklaring. Och så får vi då se Chris, inte i fängelset utan i familjekretsen, som är alldeles till sig över den baby hans hustru just har fött.

Oförutsägbarheten är, liksom den snyggt redigerade handlingen, två av den här filmens starka sidor. Men det finns en till, musiken, mestadels klassisk italiensk opera. En central och symbolisk roll spelar Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilsegångna”). Ljuvt lockande låter också arian ”Una Furtiva Lagrima” ur Gaetano Donizettis ”L’elisir d’amore” (”Kärleksdrycken”). Sällan har jag varit med om att musik i en spelfilm har valts så väl.