Melodikrysset nummer 43 2009

Egentligen var det väl bara en ljudillustration, den allra sista, som vållade mig lite besvär i dagens kryss. 80-talsmusiken är jag inte särskilt hemma i, och ”Dolce Vita” med Ryan Paris har jag nog aldrig hört. Men som tur är finns ju Google.

Veckans klassiker är jag desto mer bekant med.

”Nu blåser havets friska vind” sjöng Jussi Björling i Gustaf Nordqvists ”Till havs”.

Och Gioacchino Rossinis och Cesare Sterbinis ”Barberaren i Sevilla” (1816) såg jag senast delar av i samband med Riksdagens högtidliga öppnande nu i höstas.

Till avdelningen klassiker får man väl också räkna skådespelerskan Dagmar Ebbesen; henne ser vi då och då i TV-repriserade gamla svenska långfilmer. I dagens kryss hörde vi henne för omväxlings skull sjunga.

Hasses och Tages revyer har väl även de vid det här laget klassikerstatus. Deras ”Gula hund” – som här skulle ge gul hund – såg Birgitta och jag på Chinateatern 1964. I den sjöng Monica Zetterlund ”En bedårande sommarvals”.

Och apropå valser kan vi väl då ta ”Överbyvals” av Carl Anton (Axelsson):

Överbyvals

Text och musik: Carl Anton Axelsson (1962)

En sång som jag sjöng om sommaren
när ingenting fanns som tog
ifrån mig mitt skratt och längesen
jag sjöng så bra som då.
Jag ställde mig högst upp på vårat berg
högre än någonstans.
Man kan inte annat när fåglarna sjunger,
när färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna
uppe på Överbyberg.
Och Vindö stömmar blommar
av segel och båtar i färg.
Kom hit här bjuder mamma på blåbär
med socker och kylskåpskall fil.
Skogen syns långt idag
och vattnet minst ett par mil.

Mamma med inget puder alls,
men härligt brun ändå.
Och ungar med hår, som solen blekt
och fötter med ingenting på.
Dom kommer till mej på vårat berg
högre än någonstans.
Dom kan inte annat när fåglarna sjunger,
när färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna…

När sommarn är slut och vintern här –
vit och vacker men kall.
Då vänjer man sig också vid den,
man måste ju i alla fall.
Men rätt vad det är så blundar jag
och då kan man tänka sig,
att jag får höra hur fåglarna sjunger
och färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna…

Ack att det vore sommar i Öregrund igen… Den här årstiden citerar jag gärna Rolling Stones’ ”(I Cant Get No) Satisfaction”. I dag skulle dock gruppnamnet leda oss till något helt annat, ett naturmaterial, det vill säga sten.

Mer naturmaterial: Vi fick höra ”Guldet blev till sand” – guld alltså – ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”.

Totta Näslund har jag väl allt av på skiva, allt från Nationalteatern till bluesskivorna och duetterna. Visst är Dan Hylanders ”En clown i mina kläder” en bra låt, inte minst med Totta?

Alf Robertson är inte så dum han heller. Här hörde vi honom i ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen tätt intill din mun”), som i original gjordes av Jim Reeves och då hette ”He’ll Have To Go”.

Kul att höra igen var också de gamla rockrävarna Little Richard och Jerry Lee Lewis. Tillsammans gjorde de ”I Saw Her Standing There”.

En annan kvinna som väckte ömma känslor betecknades bara som ”She”, när Charles Aznavour sjöng om henne. Fast det var inte honom vi hörde i dag utan Gheorghe Zamfir.

”Leva livet”, i original ”It’s My Party”, kan man väl också spela, men jag vet inte om just Lotta Engberg har gjort den bästa versionen.

Och så slutar vi väl med en melodifestivalare: 2007 slog Marie Lindberg efter upprepade försök igenom med ”Trying To Recall”.

I kväll ska jag för egen del ägna mig åt en annan variant av trying to recall: För Estniska föreningen i Uppsala ska jag, på estniska, göra ett program om det i det sammanhanget ganska känsliga ämnet ”Kommunister”. Men det musikprogram jag ska göra – jag ska spela skivor och kåsera – är gjort med humor och satir som ledord. Som ett modest exempel på vad jag kommer att spela kan jag nämna Helmut Qualtingers ”Der Dialektische Materialismus-Rock”, med text om avstaliniseringen av Gerhard Bronner och musik som pendlar mellan rysk folkton och rock n’ roll.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Till en ny tid som aldrig riktigt blev verklighet

Jag läser just nu Anders Thunbergs intressanta bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur & Kultur, 2009). I den finns bland annat det ménage à trois den då fortfarande mycket unga Karin Lannby hade med Elisabet Sjövall (senare under många år socialdemokratisk riksdagsledamot) och Arnold Ljungdal; de var alla under det tidiga 1930-talet aktiva i Clarté i Stockholm.

Arnold Ljungdal (1901-1969) var då bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek men också poet och, framför allt, en mycket beläst marxistisk intellektuell. Den som, i vår tid av kvalm och nöd, söker vägledning rekommenderar jag att läsa Ljungdals ”Marxismens världsbild” (1947), något av det allra bästa som på svenska har skrivits om marxismen. Senaste bokhandelsupplagan är, tror jag, pocketutgåvan från Pan/Norstedts 1967. Jag har själv – ett samarbete mellan Socialdemokraternas programkommission och Norstedts förlag, gett ut en print on demand-upplaga av den 1998, men jag vet inte, om den fortfarande går att få tag på – print on demand-tekniken möjliggör ju i princip evig återutgivning. Annars finns den väl hur som helst på bibliotek.

Jag nämnde att Arnold Ljungdal också var poet. En av hans dikter, ”Till den nya tiden”, publicerad 1926 i en diktsamling med samma namn, tonsattes i mitten av 1930-talet – jag saknar exakt årtal, men den gavs ut på stenkaka med sång av Gösta Kjellertz, och eftersom den här skivan också innehåller ”Sverige för folket”, vars original skrevs i Danmark 1934 (”Danmark för folket”) och som i Sverige var något av kampanjsång för Per-Albin och socialdemokratin i 1936 års val, förefaller det troligt att den tonsattes 1934 med sikte på publicering i ”Tidens sångbok”.

Den tonsattes av den bland annat genom radio mycket kände kapellmästaren (för radions populärorkester) Sune Waldimir (1907-1967); Waldimir var också kompositör, repetitör på Operan med mera. ”Till den nya tiden” sjöngs ofta under senare delen av 1930-talet samt under 1940-talet och då särskilt inom SSU och på Brunnsviks folkhögskola. Den förekom i ”Tidens sångbok” från och med 1934 års upplaga, och där har första raden i andra strofen av sångbarhetsskäl ändrats till ”Sänd högt, ja sänd högt över torn och tak”.

Så här lyder den i Arnold Ljunddals ursprungliga version:

Till den nya tiden

Text: Arnold Ljungdal (i diktsamlingen ”Till den nya tiden”, 1926)
Musik: Sune Waldimir (troligen för ”Tidens sångbok”, 1934 års upplaga)

Jag hälsar dig, gryende, stolta tid,
som stiger ur kvalm och nöd
och lyfter för folken i dådlös frid
din fackla flammande röd!
I år av förnedring och fasa
vi bidar ditt heliga sken.
Låt det bli till en dånande brasa,
som bränner all världen ren!

Sänd högt, sänd högt över tinnar och tak
dina eldslågors tungor mot skyn!
Låt de vacklande murarna störta med brak
och allt murket begravas i dyn!
Ur en kullstörtad världs ruiner
vi resa, skimrande ny,
den stad, där rättfärdighet skiner
i glans av dagar som gry.

Den här sången finns insjungen med kör och orkester under ledning av Sigurd Ågren på den av Hans Hastes Pogo och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF 1976 utgivna dubbel-LPn ”Arbetarrörelsens sånger” (PogoPlattan 102-103). Den här dubbel-LPn, där Per Myrberg och Ulla Sjöblom medverkar som solister, borde återutges på CD av den arbetarrörelse som numera alltför sällan vårdar sig om sitt kulturarv och sin historia.

Året därpå, 1977, förekom den i ett öppningsspel med musik och dikt vid öppningen av Metalls kongress. Där sjöngs den av Musikhögskolans kammarkör till en ensemble ur Stockholms filharmoniker under ledning av Gunnar Hahn. Hela programmet, i vilket medverkar också bland andra Jan Malmsjö, Arja Saijonmaa och Håkan Serner, finns på LPn ”Om frihet, om kamp” (a disc BS 770911, 1977).

En sångversion finns med umeågruppen Eld och lågor på LPn ”Mot ljuset” (a disc BS 780317, 1978).

Text och noter hittar man, förutom i olika upplagor av ”Tidens sångbok”, dels i min egen gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), dels i Kjersti Bosdotters och Rune Nordins (redaktörer) kampsångsamling ”Vår röda fana” (Prisma, 1977), dels i Rune Nordins och Kjersti Bosdotters (redaktörer) till ABFs 75-årsjubileum 1987 utgivna sångbok ”Så stiger en sång” (Tidens förlag).

Melodikrysset nummer 42 2009

Dagens melodikryss hade jag faktiskt en del problem med, men efter en del googlande och ännu mer tankemöda löste jag det ändå.

Anders Johansson, numera Fernette, känner jag till exempel inte till, vilket ju kan ha att göra med att jag aldrig har sett Fame Factory.

Och trots att jag såg Melodifestivalen i år, har jag inget som helst minne av Star Pilots, vars ”Higher” Eldeman spelade i dag.

Barry Whites ”You’re the First, the Last, My Everything” borde jag väl kanske ha klarat, men jag måste bekänna att jag fick googla för att bli säker på vem det var som sjöng.

Jag brukar ju inbland hävda, att man med hjälp av Google kan hitta alla efterfrågade svar – därför ska jag ge ett exempel. Det är klart att jag som schlagerlyssnare kom i håg ”Som stormen river öppet hav” med Mikael Rickfors och Susanne Alfengren. Men jag associerade den inte till någon film. /Det här var, som Kait Bessing visar i sin kommentar, fel väg fram till svaren, som är helt korrekta:/ Dock, eftersom den film som efterfrågades utspelas i militär miljö, kunde det röra sig om ”En officer och en gentleman” – den har jag aldrig sett, men vad jag kan komma i håg, har den figurerat i krysset tidigare. Så jag googlade på den här filmen, som för övrigt kom 1982. Och efter en stunds letande hittade jag uppgiften att där förekom en sång. ”Up Where We Belong”, som blev en hit med Jennifer Warnes och Joe Cocker, förlagan till den svenska version som jag kom i håg.

Andra filmer i dagens kryss – de var många – var desto lättare för mig, eftersom jag har sett dem.

”Smile” associerade jag genast till Charlie Chaplin – han komponerade också! – och till hans mycket sevärda film ”Moderna tider”, i original ”Modern Times”, 1936. Jag har faktiskt skrivit en ganska innehållsrik artikel om den här filmen – ta dig gärna tid att läsa den: den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Likaså är det klart att jag genast associerade ”As Time Goes By” till ”Casablanca” (1942) med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den.

”Söderkåkar” var ursprungligen ett folklustspel av Gideon Wahlberg men filmades redan 1932. De flesta i dag har väl, liksom jag själv, sett den mycket fina TV-filmatiseringen från 1970 med Arne Källerud, Tor Isedal, Sune Mangs, Gunn Wållgren, Mille Schmidt och Monica Zetterlund – vi hörde för övrigt hennes röst i ljudillustrationen i dagens kryss.

Jag såg de allra första avsnitten av oändlighetsserien ”Dallas” också men la ganska snart av. Det hindrar inte att jag vet att JR där spelades av Larry Hagman. ”My Favourite Sins” har jag dock aldrig hört förut.

Folkvisan ”Och jungfrun gick åt killan” kommer naturligtvis inte från någon film. Men om man läser texten, särskilt dess sista del, är det ju uppenbart att Ingmar Bergmans ”Jungfrukällan” med dess inledande våldtäktscen, associerar till den här gamla visan:

Och jungfrun gick åt killan

//Och jungfrun gick åt killan,
Hon skulle hämta vann,//
//Där stod en liten hasselgren,
Han var så mycket grann.//

//”Ack, hör du liten hasselgren,
Varför är du så grann?”//
//”Jag äter mull, jag dricker vann,
Därför är jag så grann.”//

//”Ack, hör hon liten jungfru,
Varför är hon så fin?”//
//”Jag äter socker, dricker vin,
Därför är jag så fin.”//

//”Ack, hör du liten hasselgren,
Försmå du ej min ord://
//Jag har två bröder på konungens gård,
De hugga dig i rot.”//

//”De hugga mig om vinteren,
Om sommarn står jag grön;//
//Men mister jungfrun äran sin,
Den får hon ej igen.”//

Peter LeMarc har jag en hel del av på skiva. I dag hörde vi honom i ”Sången dom spelar när filmen är slut”, en passande låt i ett kryss med så många filmer.

Många minns väl Östen Warnerbrings insjungning av ”Glöm ej bort det finns rosor”. Färre kanske vet att den ursprungligen är en Gilbert Bécaud-låt.

Eftersom jag hade lite med Fred Åkerström att göra – han medverkade i lanseringskonserten 1970 för min politiska sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” – och jag har alla hans skivor, intresserade jag mig tidigt också för hans dotter, CajsaStina Åkerström. Och hon kan väl sägas ha klarat sig bra på egna ben. I dag fick vi höra ”Dagen är vaken”.

Då återstår väl bara ett frågesvar att redovisa. Det stycke gitarrmusik vi hörde var hämtat ur Andrew Lloyd Webbers musikal från 1981, ”Cats”. Den har jag av någon anledning aldrig sett på scen, men det är klart att jag ofta har hört musik ur den spelas. Musikalen bygger på T S Eliots bok från 1939, ”Old Possum’s Book of Practical Cats”.

Det senare hör till onödigt vetande i just melodikryssammanhang men kan vara kul att veta i alla fall.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda frallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

God jul!

Bob Dylans CD ”Christmas In the Heart” (Columbia 99608 57323 2, 2009, distribution Sony) har en omslagsbild – slädfärd – à la gammaldags pappersväggbonad. I det minimala medföljande CD-häftet ser man hans musiker utstyrda i tomtedräkter och tomteluvor. Och på häftets baksida finns en färgbild som trotsar allt man förväntar sig i det som ändå är feminismens tid: en mycket kurvig ung dam, också hon iförd tomteluva och en minimal tomtejacka, båda i rött med vit pälsbräm – den här klädedräkten döljer varken brösten (dock i röd BH) eller låren (där man skymtar svarta strumpeband). Mig påminner hon starkt om de tecknade omslagen man under 1950-talet såg på tidningar som Cocktail och Paris Hollywood.

Det här är naturligtvis kitsch, och jag kan se en viss logik i den: När Bob Dylan har gjort det osannolika, en julskiva, har han, precis som när han har gjort de radioprogram som nu delvis finns på skiva, bland annat grävt i 1950-talsmusiken, där man ju också hittar julsånger med artister som Bing Crosby och Frank Sinatra.

När han nu gör deras och andras gamla julsånger är kontrasten förstås slående – det är ju inte precis någon sammetsröst han sveper in julsångerna i. Även för en hängiven gammal Dylan-fan – jag har följt honom i stort sett från starten och har alla hans officiella skivor plus en drös bootlegs – är det först lite av en chock att börja lyssna på den här skivan, även om jag förstår den goda avsikten med den: alla artistarvoden från försäljningen går till World Food Programme.

Skivan är, trots Dylans vid det här laget mycket skrovliga röst, traditionellt amerikansk, vilket betyder att till exempel en svensk publik inte känner igen en rad av sångerna som julsånger. Vilket inte betyder att allt är obekant: ”Winter Wonderland” (här med tjejkör-intro), ”Mark the Herald Angels Sing” och ”O’ Come All Ye Faithful (Adeste Fideles)” torde till exempel vara bekanta även här.

De två sistnämnda plus ”The Firts Noel” är hämtade ur den traditionella sångskatten, och jag märker till min förvåning att de går bra att framföra också med Dylans spruckna röst och inte bara som harmoniska Christmas Carols.

Men Dylan bjuder verkligen på blandad kost. ”Must Be Santa” görs som snabb square dance, och ”Christmas Island” är ett stycke ren och oförfalskad hawaiimusik, med coconut tree i texten och allting. Ibland, som i ”Have Yourself a Merry Little Christmas”, blir det jävligt smörigt, men ”The Christmas Blues” är, som titeln antyder, blues, riktigt hygglig sådan förresten bland annat med hjälp av Dylans munspel.

Svartrock

Det finns fortfarande balladartat material på Lars Winnerbäcks senaste CD, ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen” (Sonet/Universal ö60252711335, 2009) – den avslutande låten, ”Berätta hur du gör”, är ett högst hörvärt exempel.

Men den här CDn domineras av en annan ljudbild. Ibland känns närheten till Kent mer påtaglig än den till en hel del av det som Winnerbäck själv tidigare har gett ut på skiva.

Tyngdpunkten ligger på tung rockmusik, och väger man in också texterna, kan man rent av karaktärisera höstens Winnerbäck-platta som tungsint rock. Relationssvårigheter är en viktig ingrediens – ”om jag tappar dig igen” är en fras i ”Jag får liksom ingen ordning” – och ambivalens en annan; den speglas redan i titeln ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”. ”Jag tror det svajar i min själ”, sjunger Winnerbäck i ”Du som reser mig”, för övrigt en av de bästa låtarna.

Det finns en svärta i texterna som gör att man vill karaktärisera innehållet på skivan som svartrock: Miljön kan vara ”en slaskig trottoar” (”Du som reser mig”). ”Om jag tappar allt igen” är en reell möjlighet i ”Du min vän i livet”. Och ”natten blev så virrig / för att känslorna gick runt” heter det i ”Jag fattar alltihop”.

Ändå är det här en CD som innehåller material, som man gärna lyssnar på. Redan den inledande ”Järnvägsspår” får en att nyfiket lyssna vidare.

En mycket tidig arbetarsång

I raden av svenska arbetarsånger är ”Arbetsmannen” en av de mycket tidiga. Den skrevs redan 1882, men Wilhelm Åhlunds svenska text var en till att börja med rätt så knagglig översättning av ett tyskt original från 1870, ”Die Arbeitsmänner”, av Johann Most.

Sången översattes av gelbgjutaren (mässingsgjutaren) Wilhelm Åhlund (1854-1926) och publicerades först med titeln ”Arbetarsång” i August Palms Folkviljan den 1 april 1882. Den togs sedan bearbetad in i ”Socialistisk sångbok” 1888 och senare – med skiftande titlar: ”Vem skaffar guld i dagen?”, ”Arbetsmannen” – in i de olika upplagorna av ”Tidens sångbok”. I ”Tidens sångbok” förkortades den också till tre verser, den första, den andra och den fjärde, men här är hela texten:

Arbetsmannen

Svensk text: Wilhelm Åhlund, 1882
Tysk originaltext: Johann (Johannes) Most, 1870
Musik: Karl Immermann (”Zu Mantua in Bande”), i bearbetning av Karl Nordström. (På ursprungsmelodin går också Heinrich Eildermanns ”Lied der Jugend”, 1907, i Sverige känd som ”Det unga gardet”).

Vem skaffar guld i dagen,
vem odlar säd och vin?
Vem väver duk av siden,
som gör den rike fin?
Vem skaffar åt den rike bröd,
men lever själv i bitter nöd?
Jo det gör arbetsmannen
av proletariat!
Jo, det gör arbetsmannen
av proletariat!

Vem trälar hela dagen
och sliter ut sin kraft,
åt andra skaffar skatter,
bekvämlighet och prakt?
Vem driver världens hjul så lätt,
fast själv han äger ingen rätt?
Jo, det gör arbetsmannen…

Som fosterlandets söner
vi äga ingen rätt,
till föda åt kanoner
vi skickas rätt och slätt,
man ser här folkförräderi’t:
Det lekes med vårt blod med flit.
Nej, upp I arbetsmänner…

Och svärjen trohetseden
i krets kring fanan röd,
att såsom hjältar kämpa
för frihet och för bröd.
Vår fana fladdrar stolt och röd –
framåt, till seger eller död.
Vak upp, I arbetsmänner…

Vi hava kraft i armen!
Om eniga vi bli,
så skola vi snart störta
en styv bourgeoisi.
På spillrorna av dennas fall
ett rike fritt se’n byggas skall.
Vak upp, I arbetsmänner…

Snart morgonrodna’n breder
sin glans vid nordens strand,
och segerfanan bäres
av kraftig arbetshand.
Då vinner slaven högsta pris,
och jorden blir ett paradis.
Då segrar arbetsmannen…

Hela texten plus noter finns i Pierre Ströms (redaktör) ”Sånger för socialism” (Arbetarkultur, 1981) samt i Rune Nordins och Kjersti Bosdotters ”Så stiger en sång!” (Tidens förlag, 1987). Den förkortade texten och noter finns i olika upplagor av ”Tidens sångbok” (Tidens förlag).

1977 spelades den in på svenska på LPn ”…med hjärtat fyllt av trots” (a disc BS 770314). Det är en mycket hörvärd skiva, tyvärr inte återutgiven som CD. Monica Nielsen och Tommy Körberg sjunger, arrangemangen har gjorts av Georg Riedel, och bland de medverkande musikerna finns Rune Gustafsson, Egil Johansen, Björn J:son Lindh, Jannes Schaffer och Georg Riedel.

En utmärkt insjungning återfinns på en arbetarångkassett med Lars Hedberg, ”Allihop, allihop!” (ABF Uppsala län, 1982). Jag har själv skrivit en kort introduktionstext till den här kassetten, som består av sånger som Lars Hedberg och jag tillsammans lärde ut vid sångkurser, anordnade av ABF i Uppsala län.

1973 gav Pierre Ström och Finn Zetterholm ut LPn ”Första maj” (YTF), där också ”Arbetsmannen” fanns med. Jag har ägt den här skivan, men någon annan tycks dess värre ha lagt beslag på den.

Thores trio (Erik Helin, Nanna Helin och Thore Allan Nilsson) från Båtskärsnäs i Norrbotten gav 1981 ut LPn ”Thores trio” (Kulturföreningen Källan). Även på den finns ”Arbetsmannen”.

Den tyska originaltexten, ”Die Arbeitsmänner”, med noter finns bland annat i den östtyska sångboken ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (redaktör Inge Lammel, Diez VBerlag, Berlin, 1967).

Die Arbeitsmänner

Tysk originaltext: Johann (Johannes) Most, 1870
Musik: Karl Immermann (”Zu Mantua in Bande”). (På den obearbetade ursprungsmelodin går också Heinrich Eildermanns ”Lied der Jugend”, 1907, i Sverige känd som ”Det unga gardet”).

Wer plagt vom frühen Morgen
sich bis zur späten Nacht?
Wer schafft für andre Schätze,
Bequemlichkeit und Pracht?
Wer treibt allein das Weltenrad
und hat dafür kein Recht im Staat?
Das sind die Arbeitsmänner,
das Proletariat!
Das sind die Arbeitsmänner,
das Proletariat!

Wer war von je geknechtet
von der Tyrannenbrut?
Wer musste für sie kämpfen
und opfern oft sein Blut?
O Volk, erkenn, dass du es bist,
das immerfort betrogen ist!
Wacht auf, ihr Arbetsmänner!
Auf, Proletariat!…

Rafft eure Kraft zusammen
und schwört zur Fahne rot!
Kämpft mutig für die Freiheit!
Erkämpft euch bessres Brot!
Beschleunigt der Despoten Fall!
Schafft Fieden dann dem Weltenall!
Zum Kampf, ihr Arbeitsmänner!
Auf, Proletariat!…

Ihr habt die Macht in Händen,
wenn ihr nur einig seid!
Drum halten fest zusammen,
dann seid ihr bald befreit.
Drängt Sturmschritt vorwärts in den Streit,
wenn auch der Feind Kartätschen speit!
Dann siegt, ihr Arbeitsmänner,
das Proletariat! …

Originatexten till ”Arbetsmannen” skrevs alltså av Johann(es) Most, född 1846 i Augsburg i Tyskland och bokbindare till yrket. Som andra i den här typen av yrken, gesällvandrade han också i andra europeiska länder och kunde då själv se den nöd som fanns i arbetarklassen. Han fångades av de socialistiska lärorna och agiterade snart själv; han sågs som en skicklig talare. Det här ledde till att han ofta blev avskedad som socialistisk uppviglare och bråkmakare.

Den 16 december 1869 häktades Most och andra socialister i Wien i Österrike. Most dömdes till fem års fängelse men fick amnesti i februari 1871. Det var under den här tiden han skrev ”Arbetsmannen”.

Most blev i två omgångar riksdagsman i Berlin. Som så många andra socialister kom han också att fängslas fler gånger och blev till slut utvisad. Det här gjorde också att Most blev allt mer revolutionär. I exil i London gav han bland annat ut en radikal tidning.

Efter nya trakasserier, bland annat ett frihetsberövande (han lär sammanlagt ha tillbringat nio år i fängelse), utvandrade han till USA, där han umgicks i anarkistkretsar. Där dog han, blott 60 år gammal.

Den melodi som parades ihop med Mosts ”Die Arbeitsmänner” är hämtad ur Karl Immermanns (1796-1840) drama från 1826 ”Das Trauerspiel in Tirol” (”Sorgespelet i Tyrolen”). Det här dramat bearbetades ytterligare 1833 och fick då namnet ”Andreas Hofer, das Sandwirt von Passeier”.

Andreas Hofer (1767-1810) föddes i Passeierdalen, där han drev det ärvda värdshuset Am Sand – Wirt i Sandwirt = värd (som i värdshusvärd). Immermanns sorgespel utspelades i det Tyrolen, om vilket det pågick en dragkamp mellan Bayern och Österrike: 1805 avträdde Österrike Tyrolen till Bayern, men i april 1809 utbröt ett uppror i Tyrolen, och landet befriades under ledning av Andreas Hofer. I oktober gick emellertid Österrike med på att avträda Tyrolen, och frihetsrörelsen kvävdes. Hofer togs till fånga och avrättades i februari 1810 i Mantua (italienska Mantova) i nuvarande norra Italien. Hofer blev i egenskap av tyrolsk martyr föremål för hyllningar i sånger och dikter.

I Immermans skådespell om Andreas Hofer finns bland annat ”Zu Mantua in Bande” (Till Mantua i bojor), som alltså har fått låna ut sin melodi till Mosts ”Die Arbeitsmänner”, alltså ”Arbetsmannen”.

Arbetarrörelsens historia i ord och ton

I lördags var jag i Vallentuna, av arbetarekommunen där ombedd att under loppet av en förmiddag berätta om arbetarrörelsens historia. Naturligtvis hade de närvarande möjlighet att avbryta med frågor och kommentarer, men jag hade också själv lagt in musikillustrationer för att slippa hålla låda tre föreläsningstimmar i sträck. Artonhundratalets utveckling av näringsliv och kommunikationer, som i sin tur skapade förutsättningarna för att bygga en arbetarrörelse, illustrerade jag sålunda med att spela ”Arbetsmannen”. Och när jag kom in på 1970-talet och dess alla vänstersekter, var det dags för KFMLr-gruppen Knutna nävar att framföra ”Lär av historien” med musik av John Fogerty.

Det här greppet höll men tog sin tid – jag skulle ha behövt ytterligare en föreläsningstimme.

Jag uppehöll mig mycket vid de sociala reformer socialdemokratin genomförde från 1930-talet och fram till och med 1980-talet – jag skulle nog tro att åhörarna slogs av hur grundligt det här partiet omvandlade Sverige, från klassamhälle till välfärdsstat.

Och jag drog mig inte – även om det alltså blev lite bråttom på slutet – för att problematisera socialdemokratins utveckling under de senaste årtiondena. Jag pekade på det vikande deltagandet i de allmänna valen och det stadigt låga valdeltagandet i EU-valen, påminde också om partiets mediokra resultat i de här valen, främst EU-valen, och i mängder av opinionsundersökningar. Och så drog jag serien av medlemssiffror, med slutsatsen att partiet i dag inte har fler medlemmar än det hade i börjat av förra seklet.

Det här gjorde jag inte för att trycka ner åhörarna i skorna. Nej, eftersom min föreläsning bara var upptakten till en lång serie träffar, där man inte minst ska diskutera organisatoriska frågor, bad jag dem uttryckligen att själva diskutera, vad man bör göra för att vända den här trenden.

Jag kan ha synpunkter även på det, men ska rörelsen klara att vända utvecklingen, måste detta – för att travestera Karl Marx – vara dess eget verk.

Konsertbesök i backspegeln

I torsdags var jag och Birgitta på en av säsongens abbonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester i vårt Musikens hus – jag har bara inte hunnit skriva om det ännu på grund av många andra värv.

Orkestern leddes av den unga och skickliga koreanska dirigenten She-Yeon Sung, kvinna är det bäst att tillägga för er som i likhet med mig inte kan utläsa sådant av koreanska namn.

I vår värld är det inte heller lätt att göra nationsbestämningar med hjälp av namn. Det visade sig sålunda att kvällens första kompositör, Albert Schnelzer, var svensk – han var nämligen uppe på scenen för avtackning efteråt. Det visade sig också att det var den unge man (född 1972) som satt tvärs över gången, alldeles bredvid mig.

Det fanns förr en utbredd vanföreställning om att konsertmusik, ju längre fram i tiden man kom, blev allt mer obegriplig (och onjutbar). Efter att i olika konsertsammanhang ha lyssnat på ganska mycket relativt modern musik måste jag kraftfullt protestera. Det är inte bara så att modern musik ofta kan vara intressant att lyssna på; i Schnelzers fall – jag kan anföra det verk av honom vi hörde, ”A Freak In Burbank”, som exempel – är den utveckling av konsertmusiken han representerar inte ens lineär. Titeln syftar förvisso på något nutida, den amerikanske filmregissören Tim Burton, han med ”Edward Scissorhands” ”Batman” och ”The Nightmare Before Christmas”. Men Schnelzers musik blandar många element, allt ifrån hårdrock och Burtons musikskapare Danny Elfman till Joseph Haydn och Igor Stravinskij.

Det är faktiskt mycket glädjande att Uppsala kammarorkester vänjer sin publik vid modern musik genom att ofta lägga in ett nutida stycke i programmet.

Den redan nämnde Igor Stravinskij (1882-1917) stod för det andra numret före pausen, ”Dances Concertantes”. Det här är konsertmusik, musik för orkester, men första ledet i titeln leder förstås tanken också till de baletter Stravinskij är så känd för, ”Eldfågeln, ”Våroffer” och annat sådant. Jag har själv sett och hört dem, men dessutom kan jag ju inte undgå att höra de balettartade elementen i ”Dances Consertantes”. Vidare är namnen på ett par av satserna hämtade ur balettvärlden: ”Pas d’action” och ”Pas de deux”.

Konsertens tredje del, den som låg efter pausen, hade, kanske något oegentligt, fått namnge hela kvällens program, ”Jubilaren Mendelssohn”. Men Felix Mendelssohn föddes ju 1809 – han dog 1847 – så låt gå för det.

Det konserten avslutades med var hans ”Symfoni nummer 3” kallad den skotska symfonin, opus 56 i A-moll från 1842. Det som förenade den med de två verken före pausen var att alla tre kompositörerna – Stravinskij verkade ju inte bara i Ryssland utan också i USA – har hämtat influenser från andra håll i världen än från det land de själva kom/kommer ifrån. Mendelssohn har förvisso sina rötter i tysk musik – han var en stor beundrare av Johann Sebastian Bach – men han vistades också relativt länge i Storbritannien: ouvertyren till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”, ”Hebriderna” och, således, hans skotska symfoni bär vittnesbörd om detta. Det är också helt uppenbart att det finns element av skotsk folkmusik i den här symfonin.

Sammantaget blev det en fin konsertkväll.

Samtidigt stör det mig att debatten om Musikens hus’ underskott – cirka tio miljoner över budget – har satt ny fart på gnället över Uppsalas fortfarande ganska nya konserthus. Må så vara att det i ekonomiska kristider är svårt att få den kommunala ekonomin att gå ihop.

Men också kultur behövs och måste få kosta!

Melodikrysset nummer 41 2009

Jag såg på Sitemetern att jag gjorde ett mycket stort antal besökare besvikna i går, när jag inte kunde leverera mitt sedvanliga kåseri om veckans melodikryss. Men jag hade laga förfall: var hos den socialdemokratiska arbetarekommunen i Vallentuna och berättade om den svenska arbetarrörelsens historia, illustrerade dessutom det jag sa med tidstypisk musik med politisk text. Jag skulle tro att jag har Sveriges största skivsamling med politisk musik från hela världen.

I går kväll anlände vi åter till sommarhuset i Öregrund, såg bland annat ”Här är ditt liv” med Sven Wollter som gäst. Jag delar inte hans politiska åsikter, men det blev ett levande program med mycket värme. Wollter har jag faktiskt också träffat personligen: vi satt mitt emot varann på en OD-middag – han hade medverkat i programmet – och talades vid tvärs över bordet. Jag berättade bland annat om mitt intresse för politisk musik för honom.

Nu är det söndag, och när jag i sedvanlig ordning hade lyssnat på ”Godmorgon världen” i P1, satte jag mig och löste Melodikrysset på webben.

Det var inte våldsamt svårt den här gången. Själv hade jag bara lite problem med den allra sista frågan, innan polletten slutgiltigt trillade ner. Först asocierade jag melodin till filmen ”1939”, men där fanns den inte med. Men sen kom jag på att det ju var ”Vår sista dans” av och med Helen Sjöholm och BAO. Fast här hörde vi den förstås med Svenssons Treooo och Monika Bring, hon med den vita saxofonen – jag har hört Monika både som gatumusiker i Stockholm och på socialdemokratiskt Första maj-möte i Uppsala.

Lite melodifestivalmusik var det förstås med även i dagens melodikryss.

Vi hörde Gigi Hamilton och Freestyle i 1986 års upplaga, där de tävlade med ”Dover Calais”.

Och så hörde vi Måns Zelmerlöws bidrag till årets tävling, ”Hope & Glory”.

TV-serier och deras signaturer brukar ju inte vara min starka sida – jag ser så sällan TV-serier och minns heller inte, när jag har sett dem, deras signaturmelodier. Men ”Törnfåglarna” (”The Torn Birds” från 1983) hade en så särpräglad signaturmelodi, att den är lätt att komma ihåg. Den här serien baserades förresten på en roman av Colleen McCullough med samma namn.

Eftersom TV regelbundet visar också gamla svenska långfilmer, kan det vara lämpligt att då gå över till dem.

Vi hörde ”Klart till drabbning” sjungas av ett slags namne till mig, Mattias Enn. På sin tid var den mycket känd i insjungning av Åke Söderblom och Sickan Karlsson, som framförde den i filmen ”Klart till drabbning” från 1937. För regin stod Edvin Adolphson, och den aktuella låten skrevs av Jules Sylvain.

Ännu äldre, från 1931, är ”En kärleksnatt vid Öresund”. Melodin med samma namn skrevs av Fred Winter, som egentligen hette Sten Njurling. Det är lite kul det här att kompositörer och textförfattare förr så ofta använde signatur – den ovan nämnde Jules Sylvain hette till exempel egentligen Stig Hansson.

Därmed är vi också tillbaka i den riktigt gamla schlagervärlden. I dag spelade Eldeman till och med en av de äldsta och allra mest spelade melodierna över huvud taget, ”La Paloma”, som alltså skulle ge oss ordet duva. Förr spelades till exempel ofta den version vi i dag hörde, den med Edmundo Ross, i radio. Låten skrevs av spanjoren Sebastián Iradier, när han under ett besök på Cuba 1861 hörde habanera spelas.

En annan kär gammal bekant i dag var ”Drömmen om Elin”, för övrigt mycket bättre som melodi än med Peter Himmelstrands långt senare tillfogade text. Melodin tillskrivs Carl Jularbo men tycks ha en förlaga i ”Borgholmsvalsen”.

Vi som har ett antal år på nacken minns naturligtvis Egon Kjerrman, allsångsledaren som sjöng hellre än bra. I dag hörde vi honom i ett ännu mer udda sammanhang, som rocksångare. Själv slogs jag en smula av att det fanns en viss likhet mellan ”Kom ner från taket” och ett antal tidiga verk av Owe Thörnqvist – fast Owe var förstås mycket bättre.

Av lite yngre datum är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” från 1969, en av de bättre låtarna i hans stora men ojämna produktion.

”I Washed My Hands In Muddy Water” sjöngs på sin tid av Elvis Presley. I dag hörde vi den med Sten & Stanley (Sten Nilsson, Stanley Granström, Ebbe Nilsson med flera). För egen del tycker jag dock att det finns en ännu bättre svensk version, med Björn Skifs. Den hade jag en gång i världen på mitt ”städband”, som innehöll musik som skulle överrösta dammsugaren när jag lördagsstädade.

Religiös musik kan ju tyckas ligga utanför det jag intresserar mig för – jag är sen tidiga tonår ateist – men allt sedan barndomens psalmtragglande och besök i frikyrkokapell har jag fortsatt att betrakta det jag då lärde mig som en del av vårt kulturarv. Så när jag nu i radio hör Eldeman spela ett stycke ur den här repertoaren, kommer svaret blixtsnabbt: ”O, hur saligt att få vandra”. Det är en väckelsesång från 1800-talet, ”Shall We Gather At the River”; den svenska texten skrevs 1876 av Joel Blomqvist och Per Ollén.

Och på tal om svensk tradition i olika former: Evert Taube är också han en självklar del av vårt kulturarv. I dag hörde vi ”Brevet från Lillan”, den som börjar ”Pappa, kom hem…”.

Och därmed är vi inne på dagens sista ämne, barn. I vårt hem har vi flitigt både läst och spelat Thorbjørn Egners underbara ”Folk och rövare i Kamomilla stad”, i norskt original ”Folk og røvere i Kardemomme by”. Jag kan fortfarande se Kasper och Jesper och Jonatan framför mig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Rörelsehindrad – Melodikrysset kommer först på söndag

Den här lördagen är jag i Vallentuna, hos den socialdemokratiska arbetarekommunen, för att i ord och ton berätta om den svenska arbetarrörelsens historia.

Alltså kan jag inte ägna lördagsförmiddagen åt att lösa Melodikrysset.

Men jag ber att få återkomma, på söndag.