Sommar i P1 – då är det sommar

Jag har mer eller mindre regelbundet hört på ”Sommar” i radio ända sen programmet startades 1959. Programmen har naturligtvis skiftat starkt i kvalitet: somliga program har varit minnesvärda, medan andra kanske aldrig borde ha sänts.

Till det som gör ett sådant här program värt att lyssna på hör en personlig ton, och då tänker jag både på om sommarprataren i fråga har något att berätta – men i det fallet också på om han eller hon lyckas förmedla detta på ett sätt som griper tag i en som lyssnare – och så på om valet av musik är personligt. Jag har inga fördomar mot någon musikgenre, men man märker ju som lyssnare omedelbart om sommarprataren har ett personligt förhållande till den musik han eller hon spelar.

Ibland tror jag att kändisfaktorn spelar Sommar-redaktionen dubbla spratt: En människa, som på grund av berömvärda prestationer på något område väcker mångas beundran och intresse, kan ju visa sig vara tämligen oförmögen att verbalt till andra förmedla det där han eller hon har varit med om. Och det faktum att man har förvärvat ett aldrig så välförtjänst kändisskap på något område är ju ingen garanti för att man har någon känsla för musik, som ju ändå har en mycket stor betydelse för varje Sommar-program.

Ett paradexempel på det jag just har skrivit ovan är årets inledande Sommar-program, det med Annika Sörenstam.

När det gäller musikvalet är det kanske orättvist att jämföra henne med musikvalet i dagens Sommar, det med Eva Dahlgren. Dahlgren är ett proffs på just det området, och det var ju lätt att ganska snart höra att hennes musikval var mycket mer varierat och intressant än Sörenstams.

Men sen är det ju också det här med det talade innehållet i programmet.

Nu kanske någon tror att mitt ganska negativa intryck av Sörenstams program har att göra med att jag inte är intresserad av golf eller heller av någon annan idrott. Men jag är intresserad av människor och deras motiv: vad som driver dem, vad som väcker känslor hos dem, så även Annika Sörenstams historia hade säkert kunnat gripa tag i mig, om den hade haft glöd och temperament, fått mig att lyssna på vad det är som har styrt hennes livsval.

Den där nerven fanns däremot hos Eva Dahlgren, till exempel i ett långt spår genom nästan hela hennes program, hennes brottande med frågan om Guds existens. Jag har för egen del allt sedan tidiga tonår varit ateist och därefter inte funnit den frågan vare sig intressant eller relevant – men icke desto mindre fann jag Dahlgrens gudsbrottning vara en historia värd att ta del av.

Det är när sommarpratarna, som här Eva Dahlgren, vågar vara öppna även med för dem svåra frågor, som Sommar får den komplikation och nyansrikedom, som gör programmet värt att lyssna på.

Melodikrysset nummer 25 2010

I går var Birgitta och jag vid Hembygdsgården i Öregrund för att i sedvanlig ordning titta på dansen kring midsommarstången. Vädret var gynnsamt, och det kom väldigt mycket folk – till det här årliga evenemanget dras ständigt nya generationer.

Midsommaren och sommaren över huvud taget präglade också en stor del av dagens melodikryss.

Det började med att Gullan Bornemark och hennes barn sjöng om att ”Det är så härligt att gå i solen”, och ganska snart fick vi också höra ”Gunga i en hammock” – som här skulle ge pluralen hammockar – som SweDanes, det vill säga Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann, sjöng in 1961.

”Sommar’n som aldrig säger nej” hördes med Malta i Melodifestivalen 1973, men i dag fick vi höra en färskare inspelning med Magnus Carlsson, Wille Crafoord och Monica Dominique.

Solsken fanns det också i ”You Are My Sunshine”, fast den handlar väl mer om kärlek än solsken.

Mer himlakroppar: Vi hörde Molly Sandéns bidrag i Melodifestivalen 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast egentligen handlar det väl här mer om himlakropparnas förment astrologiska sidor.

Kärlek, för det var ju det det handlade om, fanns som tema också i Sofia Källgrens ”My Love”.

Ett strå vassare som låt är, enligt min mening, då Lena Phs och Orups ”Hals över huvud”.

Fast ska vi gradera, är jag ännu mer förtjust i ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund. Den fina svenska texten skrevs av Beppe Wolgers. Fast i dag hörde vi ju originaltexten, ”Walking My Baby Back Home”, med Nat King Cole.

”Rialajazzen spelas väl inte så ofta numera, men vi har faktiskt hört den tidigare i Melodikrysset. Riala ligger, som Anders Eldeman berättade, i dag inom Norrtälje kommun, men jag kan tillägga, att ”Rialajazzen” skrevs av Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf. Sundelöf gav på 1970-talet ut ett par sångböcker på Prisma, som också var mitt förlag (för ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”). Där gav Sundelöf ut en bok med svenska schlager men också en med klassiska arbetarrörelsesånger – jag fick förlagets uppdrag att ur tre knökfulla pärmar med avskrifter vaska fram det bästa och mest sångbara för hans bok i den genren.

Povel Ramel är en artist som har följt mig allt ifrån barndomens midsommarfester på Sågplan i Juniskär över knäppupptältet på läroverksplan i Sundsvall till ett sent framträdande i hans liv på Reginateatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett av de mest bisarra bidragen av hans hand till svensk viskonst, ”Garry Gråsugga”, som ingår i samlingen ”Djur i dur” – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera!

Stefan Demert är en artist som, när det gäller humorn, har en viss släktskap med Povel Ramel, så det är klart att hans ”SJ, SJ, gamle vän” också den återfinns i min skivsamling.

Näst sist i dag tar vi den fråga jag höll på att stupa på. Det klassiska paret i en flera gånger filmad historia, vilka kunde det vara? Hennes förnamn efterfrågades. Jag kände inte igen filmmelodin, har vad jag vet inte sett den film den var hämtad från – men sen när jag hade första bokstaven och de två sista av sammanlagt fem, blev det uppenbart, vilket klassiskt men olyckligt kärlekspar det här handlade om: Romeo och Julia.

Men kan någon berätta vilken av de många filmatiseringarna det här var hämtat från, skulle jag uppskatta detta.

Kärleken har, både i midsommartid och i andra sammanhang, sina komplikationer, så också skönheten. Om detta handlar Nils Ferlins klassiker ”När skönheten kom till byn”, väl värd att ta del av både som text och i Lille Bror Söderlundhs tonsättning.

Er alla mina läsare runt landet, i era sommarhagar eller var ni nu befinner er, önskar jag en ljuvlig midsommar!

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Jag ljuger så bra

Linda Bengtzing ska allsångsturnera med centerledaren Maud Olofsson.

Ta den där ”Jag ljuger så bra”.

Melodikrysset nummer 24 2010

Dagens melodikryss sändes från Ockelbo och gick i bröllopsyrans tecken. Jag hörde till de inbjudna till vigseln, men i motsats till min hustru, den före detta talmannen, som har gamla band till dagens brud, avstod jag från att gå. Inte för Melodikryssets skull dock – den som vill veta mer om hur jag resonerade rekommenderas att gå ner ett par steg på bloggen.

Länken från Ockelbo bröts mitt under krysset – samma sak inträffade för övrigt tidigare under ”Ring så spelar vi”. Men jag listade snart ut att det var Christer Sjögren som sjöng ”Hej du glada sommar” och fick efter sändningsavbrottet också reda på var i krysset de båda orden skulle fyllas i.

Dagen till ära hade Anders Eldeman valt en mängd musik med bröllopsassociationer.

Den första ljudillustrationen hette till och med ”På bröllop” och spelades en gång i världen in av ABBA, av vilket man kunde dra den korrekta slutsatsen att Benny Andersson var en av upphovsmännen.

Jag antar att både H C Lumbyes ”Champagnegaloppen”, som här skulle ge festdrycken champagne, och ”Vilken härlig dag” med Ewa Roos skulle leda tankarna till bröllopsfestligheter. Och Malena Ernman, här med förra årets melodifestivalvinnare ”La Voix”, var ju med redan i går kväll på Konserthuset – jag såg inte hela programmet men i alla fall numret där hon uppträdde tillsammans med en av mina favoriter, Martin Fröst.

Och varför Eldeman i dag hade valt att spela Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” behöver man ju inte vara detektiv för att komma på.

Huruvida ”En sån karl”, normalt oftast med Lill Lindfors men här sjungen av Anne-Lie Rydé, i dagens kryss avsågs syfta på Daniel Westling undandrar sig mitt bedömande.

Många frackar förekommer det vid de pågående festligheterna. Så det passade väl bra att spela Gösta Ekman med ”En herre i frack”, vars text skrevs av hans son, Hasse Ekman, och musik av Johnny Bode.

Dagens andra scenklassiker var ”Jazzgossen”, i det här fallet dock exekverad av Magnus Uggla – den som vill läsa mer om hans Karl Gerhard-platta kan gå upp under Kulturspegeln, Musik. Fast det hade väl varit ännu roligare om Eldeman, dagen till ära, hade spelat någon av de många revynummer, då Karl Gerhard gisslade kungahuset.

Men det finns ingen anledning att vara sur över dagens melodival. För att motverka den reaktionen lät Eldeman oss höra den klassiska Gullan Bornemark-maningen ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Proletariatet fick i dag representeras av ”Snabbköpskassörskan”, i vars kassa-kö Göran Ringbom på sin tid ständigt hängde.

Fast även den handlar ju om storslagen kärlek. Sådan förekommer också i ”Sound of Music”, där en central person är nunna och sjunger ”Do-re-mi” – som sen ju följs av fa enligt den musikaliska regelboken.

Själv fyller jag år i dag, 73. Eftersom hustrun alltså är i Stockholm på bröllopsfestligheter, trodde jag, att jag skulle få fira födelsedagen först i morgon, när hon är tillbaka i Öregrund. Men sent i går kväll kom, som en glad överraskning, sonen, Matti, hit för att fira sin gamle far. Present fick jag också i morse, en ny darttavla som under dagens lopp kommer att sättas upp på trädgårdsbodens vägg. Han hade till och med med sig en masonitskiva och färg att måla den med. Den ska sättas upp som skydd på bodväggen – då och då får vi ju besök av små pilkastare som inte är så pricksäkra som morfar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Anders F Rönnblom, återuppstånden

Anders F Rönnblom recenserade jag en del plattor av under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s). Dock kom hans debut-LP för tidigt, 1971, för detta: ”Din barndom skall aldrig dö” (Decca). Förra året (2009) fick jag syn på en återutgivning på CD (F Records LPCD-49 / F0802) och köpte den.

Anders F Rönnblom har genom åren hunnit göra mycket på platta, en del så där, annat – som ”Det är inte snön som faller” från 1980 – fullkomligt lysande.

De riktigt bra numren gör att jag med förväntan börjar lyssna på hans nu återutgivna debutplatta men konstaterar, att han där inte riktigt har funnit formen än. Innehållsligt är den, som titeln antyder, till största delen en utgrävning av barndomens minnen, till stor del med de många och oväntade detaljer som utmärker till exempel Beppe Wolgers’ text till ”Det gåtfulla folket”. Fast musiken är i så fall mer släkt med James Hollingworths (han med ”Älgarna demonstrerar”) än med Olle Adolphsons. Texten i den allra sista sången, ”Mamma hjälp mig”, skulle, om den vore bara aningen mer raffinerad, kunna komma från Lennart Hellsing, men den låter med sitt häftigt tunga rockkomp ändå inte hellsingsk.

Det här är mest en intressant, ibland också kul förövning till det som skulle komma senare.

Men jag har hittar en låt som skiljer ut sig, inte för att den är en av de rockigare kompositionerna på den här plattan utan för att den spränger ramen av barndom. Den heter ”Jag har hennes nummer”, och dess huvudperson är inte längre i den ålder då man samlar på stenar:

Åh, vilken gryning
Jag kommer in i hamnen på en dyning
Lägger till bredvid Bills lilla fiskebåt
Och stämmer upp en låt
Nu är jag äntligen hemma
Nu har jag tid att träffa Emma
Men först ska jag stilla min törst
Med en stor flaska vin
Det är min medicin
Jag har hennes nummer
Och jag har hennes namn
Men jag är en dummer
Och därför missar jag hennes varma famn

Jag hoppas att Sofie Livebrant får många lyssnare

Sofie Livebrant har jag tidigare, så väl på skiva som på scen, mött tillsammans med Sofia Karlsson. När Sofie nu ger ut den egna CDn ”From Here to Here” (Playground PGMCD 62, 2010), återgäldar Sofia detta med att medverka på några spår. ”So Easy” är värd att nämna, och kanske ännu mer ”No 950/949 Sunset” med text av Emily Dickinson, där de båda tjejerna sjunger stämsång utan ackompanjemang.

Jag lyfter verkligen inte fram Sofia Karlsson för att förminska Sofie Livebrants roll: Det här är, på alla sätt, hennes egen skiva, dessutom en nästan häpnadsväckande bra sådan. Melodierna har karaktär och kvalitet – Sofie har utbildning i komposition. Hennes ljusa röst harmonierar med de sparsmakade och vackra musikarrangemangen, dominerade av olika slags gitarrer och stråkinstrument. Sverige har med den här CDn fått en ny singer-songwriter värd att lyssna på.

Varför hon har valt att göra skivan på engelska vet jag inte – kanske när hon ett hopp om att slå i USA, vilket hon vore värd – men där styr en hård marknad som oftast väljer mer kommersiellt insmickrande uttryck än de som är Sofies.

Också på ett annat sätt uttrycker hon sig musikaliskt, så att det borde passa en amerikansk publik. Hennes sånger kan sägas höra hemma i den blandgenre inom folklig amerikansk musik som kallas americana och som hämtar impulser bland annat från folkmusik, bluegrass, icke-kommersiell country och country blues. Till dem som, åtminstone delvis, gör musik av det här slaget hör artister som Emmylou Harris, Gillian Welch, Lucinda Williams och Steve Earle, ja också ärrade kämpar som Neil Young och Bob Dylan.

Det allra mesta på ”From Here to Here” vinner mitt gillande: ”Alcohol” med sin vackra melodi, ”I’m Yours, Goodbye” med sin snygga ljudbild, ”Honey” med sin förföriska musikaliska uppbackning, den åter igen mycket vackra ”Go Slowly”.

Hennes egna texter – som hon måste ha lagt ner mycket möda på för att få till engelskan – talar i allmänhet för sig själva. Men en sång, ”Good King Wenceslas” med text av John Mason Neale, skulle nog ha behövt en kort introduktionstext i CD-häftet. Därför ska jag bidra med en genväg för dem jag lockar vidare till Sofie Livebrants CD: Wenceslaus (907-935, på tjeckiska kallad Václav) var en tidig kristen kung, som mördades av sammansvurna, bland vilka fanns hans egen bror, och senare helgonförklarades.

Varför Sofie Livebrant har fastnat för just den här, i och för sig suggestiva, historien, vet jag inte. Men jag noterar att hon redan i refrängen till den allra första sången på CDn, ”What If?”, använder sig av en fras som vi känner från Bibeln: ”take thy bed and go”.

Ane Brun, en sångerska att ta till sitt hjärta

Jag har hört och sett Ane Brun live på scen, dock inte 3 oktober 2008 på Konserthuset i Stockholm. Det borde jag nog ha gjort, konstaterar jag, när jag lyssnar på hennes CD ”Live at Stockholm Concert Hall” (Ballroom Concert Recordings DEMCDDVD01, 2009).

Ane Brun, född 1976, är en mycket begåvad låtskrivare och hörvärd artist. Hon är norska men nu sen ganska länge bosatt i Stockholm – vad hon har för anknytning till mitt Uppsala vet jag inte, men man skriver sannolikt inte en låt med titeln ”Sleeping By the Fyris River” så där helt utan orsak.

Hon skriver och sjunger på engelska, vilket väl har att göra med att hon sedan länge har turnerat i länder långt bort från Skandinavien, USA och Japan till exempel; hon har bland annat turnerat med Peter Gabriel.

Hennes således mycket hörvärda låtar är svåra att kategorisera utan att detta leder tanken fel. Att kalla henne popsångerska vore att reducera henne, och att kalla hennes musik symfonisk rock skulle göra den alldeles för larmande, även om det absolut finns drag av seriös konsertmusik i det hon skapar – det här draget understryks på den här konsertupptagningen av att det bland de inte våldsamt många instrumenten finns en viola och en cello, vilket ger hennes musik ett mjukt drag, detta utan att den någonsin blir smörig. Utöver att sjunga kompar hon sig själv på gitarr.

Hennes sånger är balladartade och kan ibland, utan att det handlar om någon mer uppenbar påverkan, föra tankarna till Leonard Cohen. Ett par exempel är ”Big In Japan” – ett av de få lånen på skivan – och hennes egen ”My Lover Will Go”.

Flera av hennes egna låtar gillar jag starkt: ”Humming One of Your Songs”, ”The Treehouse Song” och ”Lullaby For Grown-Ups” kan nämnas som exempel.

Med CDn följer också en DVD med en filmupptagning av hela konserten, som rymmer fler sånger än vad som har tagits med på CDn. På så sätt får man dels höra ytterligare några musikaliskt avancerade nummer – ”Armour”, ”Petrified Forest Road” och ”Falling Down” – dels se hela den mäktiga kören – utöver körtjejerna elva personer, bland dem Anna Ternheim, Elin Ruth Sigvardsson och Lisa Ekdahl – i till exempel det mycket hörvärda numret ”Song No. 6”.

Men det allra bästa numret på CDn har hängts på i form av en studioinspelning: ”My Baby’s Arms”, med jättefint pianoackompanjemang av Martin Hederos.

Musik och folkdans från Serbien och dess omvärld

I maj 2006 gjorde Birgitta och jag en minnesvärd båtresa på Donau, nerströms från Wien, genom alla länder som ligger längs den här floden. Bland de länder vi besökte fanns alltså också det svårt krigsmärkta Serbien.

Ombord på fartyget bjöds i anslutning till detta på en kväll med den serbiska folkmusik- och folkdansensemblen Talija, vars framträdande – säkert förstärkt av den närhet vi kom att få till dansarna – gjorde ett mycket starkt intryck. Jag köpte då också deras DVD, ”Folk Dance Ensemble Talija”, inspelad 2006.

På den förekommer dansare i mycket större mängd än vad som hade fått plats under framträdandet på kryssningsfartyget. Repertoaren är också mycket bredare: utöver musik och danser från det forna Jugoslavien (dock inte Kroatien, Slovenien och Bosnien) hittar man här material även från Rumänien och Ryssland samt ungersk czardas.

Danserna och musiken är en fest för öronen och ögonen. Danserna är förstås koreograferade – de framförs på scen för publik – men min erfarenhet av folkdans och folkmusik från olika länder säger mig att man även bland icke-professionella utförare förbluffande ofta finner artistisk elegans och behärskning.

Problemet med den här, mycket njutbara, vill jag genast tillägga, DVDn är att den inte innehåller någon skriftlig bakgrundsinformation. Jag googlar på några titlar som förefaller vara orts- eller regionnamn, och mycket riktigt tycks de här spåren spegla lokal musik och dans. Men vilka särdrag som utmärker musiken och dansen just där vet jag ju inte. I det allra första inslaget mixas danser från Serbien och Montenegro, och där skulle jag förstås ha velat veta vad som kommer varifrån och vad det har för karaktäristika. I ett bidrag från Kosovo finns titelformuleringen ”Serbian dances from Kosovo” – men hur är det med danserna från Makedonien och från det starkt ungerskpräglade Vojvodina?

Annat skulle man vilja ha insatt i något kulturellt och tidsmässigt sammanhang: när och i vilka sammanhang framfördes till exempel den dramatiska piskdansen som vi får se i senare delen av programmet?

En sak är jag hur som helst glad över: DVDn avslutas med en svit livfulla zigenska danser. Under vår donauresa mötte vi i flertalet av länderna vi besökte romer, både fysiskt och som ett allmänt omdiskuterat samhällsproblem. Läs gärna mer om detta i min serie bloggreportage från de olika länder vi besökte – du hittar dem med den gemensamma sökfrasen ”Rapport från Donau”.

Men romernas musik fanns allestädes närvarande, inte bara på den här DVDn. Jag köpte till exempel CD-skivor med zigensk musik i Budapest.

Den psykedeliska och symfoniska delen av proggmusiken

Ganska mycket av den politiska delen av proggmusiken har getts ut på nytt på CD. Jag antar att det är därför, alltså i polemiskt syfte, ett 4 CD-set från proggeran har getts titeln ”The Essence of Swedish Progressive Music 1967-1979: Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers” (Premium Publishing, Premium Box 016, 2007). Utgivarna har velat lyfta fram att det sena sextiotalets och sjuttiotalets svenska ungdomsmusik inte alls var så genomgående politisk som man i efterhand ibland har velat göra gällande. ”Whereas most of the previously released compilations of the Swedish rock history have focused more on the political content than the musical qualities, this time we do the opposite. It’s time to let the music do the talking!” heter det i ett anonymt förord till den bok de fyra CDna är instoppade i.

Nu är väl saken inte så enkel.

Jag köpte mitt exemplar av Peter Ericson på Örat i Uppsala – han ingick på sin tid i uppsalabandet Rävjunk, som gick från progg till punk. Här spelar de, för övrigt utmärkt, en instrumental låt, ”Inferno”, men nog var de också politiskt engagerade.

Ska man skildra proggeran, finns det ju ett antal band och personer man inte bara kan gå förbi. Ta Hoola Bandoola Band och Mikael Wiehe som exempel. Av dem får vi höra deras tidiga (1972), på engelska insjungna ”You And I”, och det är ju kul, men jag har ändå en känsla av att valet har fallit på den mest för att passa en redaktionell linje. Mycket av det som kunde illustrera det här står musikaliskt på starka ben, men urvalskriteriet känns ändå fånigt: ”Gånglåt efter Lejsne Per Larsson, Malung” är en utmärkt låt, men Arbete och fritid var ju inte sämre när de sjöng politiska texter. Ungefär samma resonemang kunde man föra om ”Flugornas hage” med Norrbottens järn och ”Efterdyning” med Nynningen.

I andra fall har man fastnat för långt ifrån oskyldiga samhällsskildringar, som ”Jack the Ripper” med Nationalteatern och ”Lära för livet” med Motvind.

Och trots den polemiska uppläggningen har man också tagit med några låtar som faktiskt har politisk text, ”Slavsång” med Pugh Rogefeldt och Nature och ”To the Children of Song My” med Turid.

Låt mig genast tillägga att jag lika fullt tycker att den här bokboxen förmedlar mycket hörvärd musik från proggeran, musik som i flera fall har varit försvunnen från skivaffärerna, i några fall till och med svåråtkomlig.

Allt är naturligtvis inte försvunnet; här förekommer så kommersiellt framgångsrika grupper och artister som Contact (”Convul’sions”), Hansson & Karlsson, Made in Sweden (Jojje Wadenius, Bosse Skoglund med flera), Björn Skifs, Claes af Geijerstam, Janne Schaffer, Björn J:son Lindh, Solar Plexus (Monica och Carl-Axel Dominique, Slim Borgudd och den redan nämnde Wadenius), Monica Törnell med flera – att man inte har dragit någon gräns mellan de egentliga proggbolagen och de kommersiella bolag som i flera fall producerade dessa artister känns också naturligt.

Andra band, ofta med fantasifulla namn, var stora under 1970-talet, spelade ofta symfonisk eller psykedelisk eller eljest experimenterande musik: Fläsket brinner, International Harvester, Kaipa, Samla mammas manna (med bland andra Coste Apetrea och den fantastiske Lars Hollmer, nu tyvärr död) och Träd, gräs och stenar.

Andra är kanske inte lika kända i dag, så det är bra att här få exempel på psykedelisk musik (”Ta ett steg in i sagans land”) med November.

Och naturligtvis är det så att också en person som jag, som ganska noga följde allt som rörde sig i sjuttiotalsmusiken, i den här bokboxen hittar enstaka spår, som innehåller musik som man – dess värre, hittills – inte har hört, långt mindre hört talas om. Ett sådant fynd är för min del ”High Priest”, ett stycke jazz-rock med gruppen Pop Workshop. I den spelade den förvisso även för mig kände Janne Schaffer, gitarr, men sen också den danske basisten Mads Winding, den amerikanske trummisen Tony Williams, och så, sist men inte minst, två polska musiker, Wlodek Gulgowski, keyboards, och Zbigniew Namyslowski, saxofon.

Som bokstavligt och överraskande exempel på symfonisk rock kan jag nämna Romans ”Drottningholmsmusiken”, första satsen i tolkning av gruppen Blåkulla.

För min dotter Kerstin och för andra som nyligen på video har sett den svenska TV-deckarserien från 1976 ”Ärliga blå ögon” kan jag berätta, att dess musiktema, ”You Never Come Closer”, 1970 gjordes på skiva med Doris (med efternamnet Svensson) – den finns med i den här bokboxutgåvan.

Titelns ”Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers” är hämtad från titeln på ett svårbeskrivbart musik/scenstycke med samma namn, skrivet av multikonstnären Ardy Strüver. Bland de medverkande (på percussion) finns också Lasse Åberg, som jag har haft nöjet att lära känna under senare år. Det här paret förekommer också tidigare i den här CD-samlingen, med ett stycke musik av Janne Schaffer, ”Black Sallad”. Associationen till Black Sabbath är given.

En del av den musik som speglas i den här samlingen finns i mina skivhyllor, har funnits där sedan 1970-talet. Mycket av den är musikaliskt hörvärd, inte så sällan konstnärligt bra – att jag i mina återblickar inte har skrivit så mycket om den som om den politiska musiken från eran har, ska jag gärna erkänna, sin bakgrund i att det fanns drag i 1970-talets unga kultur som jag inte gillade: Jag fångades aldrig av de då florerande haschdimmorna, för att inte tala om tidens ännu mer drabbande droger. Jag har till och med sett människor gå under i droghelvetet.

Melodikrysset nummer 23 2010

Något ”Plocka vill jag skogsviol”-väder är det inte direkt här i Öregrund i dag. Det har regnat ymningt, och nu blåser det. Men visst minns jag den här vackra visan från småskoletiden i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

På den tiden spelade man ofta i radio en annan av dagens ljudillustrationer, Ulf Peder Olrogs ”Tjo och tjim och inget annat” från 1946. ”Handklaver och klarinett ska det va” heter det i den.

Från radion på 1950-talet skvalade – snyft, snyft – ofta även ”Vildandens sång” med Thory Bernhards, som här skulle ge and.

Mera djur: ”Noaks ark” tror jag att jag minns med Svante Thuresson.

På Svensktoppen låg, fast kort, år 1978 ”Musik ska byggas utav glädje” med Lill Lindfors. Lill har själv skrivit den tillsammans med Björn Barlach.

Annat i dagens kryss låg längre från det jag spontant kan.

VM i fotboll intresserar mig inte nu och intresserade mig heller inte 1998, då Ricky Martin gjorde ”Allez, allez, allez”.

Och Idol har jag aldrig följt. Men någonstans har jag ändå hört vinnaren 2009, ”Higher”, och snappat att det var Erik Grönwall som sjöng den.

Melodifestivalerna följer jag men numera nog mest för att snappa nyttiga saker för Melodikrysset.

Så årets tvåa, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir, kom jag faktiskt fortfarande i håg.

Och efter lite grävande i minnets gömslen kom jag också i håg ”Just a Minute” med bröderna Rongedal, av vilka den ene alltså är den andres bror och tvärt om.

Uttrycket ”just a minute” kunde vara hämtat ur ett telefonsamtal, och telefonens uppfinnare, Graham Bell, förekom också i dagens kryss, fast i en annan fråga. Det som skulle få oss att tänka på Bell och hans telefon var Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You”.

Evert Taubes fina ”Nocturne” (”Sov på min arm”) för också den tankarna till kärlek. Dock måste jag bekänna att jag aldrig tidigare hade hört Mia Skäringer sjunga den och att jag heller aldrig har sett en minut av TV-serien ”Solsidan”, där hon tydligen medverkar.

Tom Paxton förde med ”I Give You the Morning” kärleken ett litet stycke längre fram i dygnets gång. Av den gjorde Fred Åkerström en fin svensk version 1972, ”Jag ger dig min morgon”. Både Paxton och Åkerström är rikligt representerade i mina skivhyllor.

Där finns också allt av Allan Edwall, vars skivor jag för övrigt var med om att ge ut på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Alltså känner jag också genast igen hans ”Sommarvisa”, där han med en liten släng åt Taube sjunger ”Själv blandar jag fredligt min T-sprit med Kir”.

Det kan bli stor poesi av sådant också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.