Chopins musik lyste upp höstkvällen

Birgitta kom med bussen från Öregrund, och jag mötte henne vid Centralstationen inför säsongens första konsert med Uppsala kammarorkester. Och eftersom vi ju skulle tillbringa kvällen i Musikens hus, valde vi att starta med middag i husets restaurang. Den har, kunde vi konstatera, spottat upp sig en hel del, när det gäller menyn. Grillad oxfilé från Faringe med chilirostad potatis, pepparsås och sallad på varma primörer gjorde gott en höstkväll som denna.

Också musiken fördrev höstmörkret.

Konserten började med en kort men intresseväckande ”Ouvertyr”, skriven 1943 av den polsk-litauiska kompositören Grazyna Bacewicz (1909-1969). För mig var hon en ny bekantskap, som jag gärna skulle vilja höra mer av.

Kvällens höjdpunkt var det andra stycket före pausen, Frédéric Chopins (1810-1849) ”Pianokonsert nummer 1 i E-moll”, opus 11. Inget ont sagt om orkestern – den spelar en underordnad roll i det här stycket – men pianosolisten Ivari Ilja, liksom dirigenten Paul Mägi från Estland, lyste upp höstmörkret med sitt spel. I till exempel larghettot var Iljas spel fantastiskt, och publiken hyllade honom också med stående applåder.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 2 i D-dur”, opus 73, av Johannes Brahms (1833-1897). Här fick orkestern större utrymme och förvaltade det väl. Men jag kan inte hjälpa det: Brahms musik fångar mig inte i samma utsträckning som Chopins.

Melodikrysset nummer 37 2010

Anders Eldeman hade rätt: också dagens kryss innehöll en hel del knepigheter.

Dock började krysset lätt, med Cornelis Vreeswijk-klassikern ”Turistens klagan”. Den utspelar sig i Oslo, en av de städer jag ofta besökte under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Från Oslo påminner jag mig en rolig episod från ett besök i samband med ett val. Jag var där för att studera valrörelsen och delta i Arbeiderpartiets valvaka och vankade längs Karl Johann (som för övrigt finns med i Cornelis’ sång) för att studera de olika partiernas valmaterial utanför och i de valstugor som stod uppställda där. När jag kom till Röd valgallianses – en rest av sjuttiotalsvänstern – valstuga, uppvaktades jag med valsedlar av en ung dam som stod där, men jag sa avvärjande, att jag kom från Sverige. Varvid hon snabbt replikerade:

– Du kan vara en bra man trots det!

Cornelis har min hustru förresten valturnerat tillsammans med, för Socialdemokraterna förstås.

Även till gruppen bakom dagens andra låt, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, har jag ett slags indirekt anknytning. I The Real Group ingår tenoren Peder Karlsson, vars föräldrar jag känner den politiska vägen: Pappan, Jan O Karlsson, socialdemokratiskt statsråd, var samtida med mig i Socialdemokratiska studentförbundet, och hans mamma träffade jag ofta under de år då jag satt i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där hon arbetade.

Vi passar väl då på och avverkar också den tredje och sista politiska anknytningen: Miss Li har jag hört live på socialdemokratisk partikongress, och hon har i år heller inte hymlat om på vilket parti hon ska lägga sin röst i valet i morgon. Dock antar jag att ni som inte delar min och hennes politiska uppfattning ändå håller med om att hennes och Lars Winnerbäcks ”Om du lämnade mig nu” är en suveränt bra låt – annars skulle den väl för övrigt inte ha legat flera år på Svensktoppen.

En annan långliggare på Svensktoppen – tio veckor 1994, bland annat på första plats – var ”Vem vet” med Lisa Ekdahl, också det en bra låt.

1974 gjorde Pierre Isacsson succé med den roliga ”Då går jag ner i min källare”, och sedan var han, för att följa Eldemans logik, nere.

Då och då – Malena Ernman var långt ifrån först – prövar sångare från helt andra genrer sina vingar i Melodifestivalen. Ett exempel är Loa Falkman, som 1990 där sjöng ”Symfoni”, ett riktigt hyggligt bidrag, tyckte jag.

Karin Juels gamla hit ”En prästkrage i min hand” hörde vi i dag med Roland Cedermark.

Dragspel var ju inte riktigt Sten Bromans grej, men i dag fick vi ett exempel på att även han kunde vara underhållande.

Till Granada eller Grenada som det heter på engelska fast det ligger i Spanien förde oss i dag James Lasts orkester.

Och för att göra ett rejält geografiskt skutt, till Ånge: Takida, här med ”As You Die”, har jag faktiskt hört talas om, när jag tänker efter – men innan dess fick jag ta hjälp av Google.

Jag kan ju inte med bästa vilja säga att Britney Spears hör till mina favoriter, men otvivelaktigt var det henne vi hörde i ”If You Seek Amy”, den med den återkommande frasen ”love me, hate me”.

Då gillar jag mera Sir Elton John, dock kanske inte främst för hans snyftare från 1997 ”Candle In the Wind”, tillägnad prinsessan Diana.

En låt kvar att redovisa, passande nog ”Time To Say Godbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli.

En bra låt – och för min del tycker jag det också är dags att, utan tårar, ta ajöss av den sittande regeringen. För egen del gör jag ett sista ryck i den riktningen genom att dela ut valsedlar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sedan ner till aktuell lördag.

Proggen 1967-1979

1970-talet (egentligen med begynnelse under det sena 1960-talet) var den svenska proggmusikens huvudera. Vi förknippar, i och för sig helt korrekt, proggen med vänsterpolitiska texter, men den var bredare än så: omfattade sådant som Bo Hanssons Tolkien-inspirerade ”De svarta ryttarna – flykten till vadstället” och ”Tax Free” med Hansson & Karlsson, Kebnekaise med ”Barkbrödslåten”, Fläsket brinner med ”Klotet” och Contact med ”Hon kom över mon”.

Alla de nämnda låtarna finns med på dubbel-CDn ”För full hals. Proggen 1967-1979” (MNW MNWCD 410, 2010), och eftersom de är bra platsar de absolut på den här samlingen av låtar från proggens huvudera. Men det hindrar förstås inte att flertalet av de sammanlagt 34 låtarna i den här CD-samlingen, som man väntar sig, har politisk text.

Detta markeras också i titeln: ”För full hals”, en Majakovskij-tolkning gjord av Nynningen, är en mycket politisk låt, dessutom förbannat bra musik.

Urvalet i utgåvor av det här slaget kan alltid diskuteras, men jag gav upp min privata ranking av låtarna efter en stunds lyssnande: Här finns knappast något som jag inte skulle vilja ha med, framför allt inte byta ut mot något annat. Naturligtvis finns det annat som vi som kan och gillar proggeran saknar här, men jag är inte säker på att vi skulle bli helt nöjda ens om utgivaren, Ann-Marie Beckman Forsberg, i stället hade gjort en samling med det dubbla antalet CD. På pluskontot med just det här urvalet finns att de låtar som har tagits med inte bara har getts ut av de egentliga proggbolagen MNW, Nacksving och Silence (plus några av MNW uppslukade bolag) utan också från kommersiella kvalitetsbolag som Metronome och Sonet, båda i dag delar av Universal, som numera sköter MNWs distribution.

På det här sättet har man i det här urvalet fått med viktiga låtar och artister som Peps Persson med ”Falsk matematik”, Pugh Rogefeldt med ”Här kommer natten”, Ola Magnell med ”Påtalåten”, John Holm med ”Den öde stranden”, Lasse Tennander med ”Med revade segel” (en mycket bra låt!), Cornelis Vreeswijk med Victor Jaras ”Plogen” och Mikael Ramel med den suveränt fina ”Pengar”.

Det här gör bilden av proggeran mer fullständig, men det hindrar inte att agendan under den aktuella epoken sattes av de fria proggbolagen. Och deras skivutgivning dominerar förstås därför låturvalet på de båda CDna. Det mesta finns med: Nationalteratern med ”Livet är en fest” och ”Barn av vår tid”, Hoola Bandoola Band med ”Vem kan man lita på? ”, ”Juanita” och ”Keops pyramid”, Blå tåget med ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd som ”Staten och kapitalet”, och ”Hälsa Gud”, Mikael Wiehe med ”Titanic”, Björn Afzelius med ”Bläckfisken”, Rolf Wikström med ”Solidaritet”, Motvind med ”Lära för livet”, NJA-gruppen med ”Balladen om Olsson”.

Kul också att få med lite udda grejer som ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” med Sillstryparn (Ulf Dageby) och Ragnar Borgedahl med ”Hum hum från Humlegården”.

Kvinnorna på de här båda skivorna är inte så många, men proggeran var mycket mansdominerad. Dock kan man få höra till exempel två låtar ur ”Sånger om kvinnor” (”Vi är många” och ”Törnrosa”, den senare med Marie Selander) och en tidig Eldkvarn-låt, ”Holberg Hotell” där Wenche Arnesen är sångerska.

Det mesta av det här är väl känt för oss som hängde med i skivutgivningen under proggåren – själv har jag tidigare det mesta av det som finns på de här båda CDna på skiva. Men jag upprepar att det handlar om ett mycket tidstypiskt och musikaliskt bra urval, och det är faktiskt kul att märka att man på det här sättet återupptäcker låtar som gömmer sig i skivhyllorna. I mitt fall vill jag som exempel nämna ”Glassfabriken” med Gunder Hägg (föregångare till Blå tåget) och kanske framför allt Peter Mosskins ”Är du lönsam lille vän?” med Gläns över sjö och strand.

Min enda anmärkning mot det här överlag utmärkta proggurvalet är att det hade varit bra att få ett lite utförligare texthäfte, till exempel med de representerade gruppernas sättning vid inspelningstillfället.

Stefan Sundström sjunger från barrikaderna

Stefan Sundströms CD ”5 dagar i augusti” (National NATCD 104, 2010, distribution Border) innehåller en del stenhårda inlägg från vänster, väl avsedda att vara en del av den pågående valdebatten. ”Vem är terrorist?” är ett angrepp på de alltför anpassliga, de som under 1970-talets vänsteruppsving uttryckte sin tids åsikter men som sedan, i takt med att vindarna har ändrat riktning, också själva har gjort det. ”Axel Sundströms ballad 1918” är en påminnelse om att man inte ska slå sig till ro med vunna segrar. Och kanske intressantare ändå: Med ”Palme var en fräck filur” återvänder Sundström än en gång till palmeepoken och vad den stod för – märk för övrigt att även många inom den dåtida, mot Olof Palme oppositionella vänstern i dag inser hans storhet som socialdemokratisk ledare för Sverige.

Ändå ligger egentligen den här CDns storhet – för den är absolut hörvärd – mest på det musikaliska planet. Den innehåller mer av tung rock à la Rolling Stones än av visartat material – mina tankar går lite till Bob Dylan efter ”avfallet”. Kärnbandet, som svänger redan det, gungar ytterligare med hjälp av både en blåsarsektion och en kör. Med finns också Bengan Jansson på dragspel. Ändå är den här CDn omisskännligt sundströmsk: En för oss sundströmfans välkänd figur – likt Bellman, Taube och Vreeswijk använder sig Sundström av återkommande figurer – finns sålunda med i ett par låtar, ”Nere i Sabinas dusch” och ”Sabinas egen sång”.

Den musikaliskt avskalade ”Sabinas egen sång” är för övrigt skivans kanske allra bästa spår.

33 fina variationer på ett tema som tyvärr inte blir riktigt skarpt

Uppsala stadsteater blev först i Sverige med att spela en pjäs, som blev succé på Broadway, Moisés Kaufmans ”33 variationer” (översättning Mats Kjelbye). Föreställningen i Uppsala i Ulla Gottliebs regi – jag och Birgitta var på premiären i lördags – var på många sätt intressant och njutbar. Gunnar Ekmans scenografi med sina stora panelgardiner som skiftar ljus och mönster bidrar effektivt till att göra scenerna från då respektive nu, från New York respektive Bonn, till en enhet utan tvära scenbyten och där de olika elementen i handlingen elegant glider in i varann. Spelet, med Gustav Levin som Ludwig van Beethoven, med Aksel Morisse som musikförläggaren, samtidigt den betydligt mindre begåvade kompositören Anton Diabelli och med Viveca Dahlén som den döddsjuka musikforskaren Katherine Brandt, är högst kompetent. Och genom hela föreställningen klingar Beethovens variationer på Diabellis skäligen enkla grundkomposition, på scenen framförda på flygel av Maria Rostotsky.

Det här är en föreställning som talar till sinnena, men intellektuellt lämnar den mig lika fullt en smula otillfredsställd. Vad vill den här pjäsen, eller rättare sagt Kaufman, säga oss? En självklar men just därför inte särskilt intressant tolkning är att den geniale tonskaparen, Beethoven, av Diabellis ganska enkla original kan skapa inte bara en eller några få utan hela 33 variationer som hör till det intressantaste som har skapats för piano. Men vad gör i så fall alla de andra figurerna (utöver Beethoven och hans sentida uttolkare) där – är de bara staffagefigurer? Nej, jag tror att Kaufman menar att de alla ska ses som exempel på att ingen människa, inte heller den geniale musikskaparen Beethoven, lever i ett vacuum. Människor påverkar oundvikligt varann – Beethovens geniala variationer utgår från Diabellis skäligen enkla originalkomposition, men också Beethoven hämtar i sin tur inspiration från de mest skilda håll. På så sätt utvecklas ett helt pärlband av nya uttryck, vart och ett av dem av mycket högt musikaliskt värde men ändå inte riktigt likt något av de andra.

* * *

Den svenska premiären på Kaufmans pjäs ägde alltså rum i lördags, under inledningen till Kulturnatten.

Vädret var den här gången nådigt, och i den ljumma kvällen hann vi se och lyssna på ytterligare några musik- och dansbegivenheter i området runt Uppsalas nya centralstation.

Vårt val av program styrdes av ren slump – vi hade nämligen beslutat oss för att äta middag på restaurang innan vi åkte tillbaka till Öregrund, och Katalin på andra sidan järnvägen föreföll mot den bakgrunden vara ett bra ställe att välja. Och vi blev heller inte besvikna: min halstrade gravade lax och Birgittas scampi smakade gott, med ett lagom kylt vitt vin till.

Melodikrysset nummer 36 2010

Dagens kryss tyckte jag var svårt. Jag fastnade flera gånger, med påföljd att jag ibland inte riktigt hörde på när nästa ljudillustration spelades. Ett exempel är L 12. Men eftersom svaret på V 12 var ”Se på mig” (här dock i engelsk version, ”Another Night”), med text av Ingela ”Pling” Forsman och framförd av Jan Johansen i Melodifestivalen 1995, fattades det bara en bokstav. Och eftersom även det sökta ordet på L 12 har två bokstäver, borde svaret bli SÅ. Var det Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” vi hörde? Jag minns inte längre. Nej, ”Så skön som solen” var det, påpekar ett par läsare. Tack!

Taube var ju annars med i en annan fråga, vars svar skulle bli bagare. Vi hörde nämligen hans sång om en glad sådan i San Remo.

Melodifestivalen fanns förresten med också den i en annan fråga. 2006 sjöng Carola där ”Evighet”, här dock på engelska, ”Invincible”.

Den här låten kom jag faktiskt först inte ens i håg – så är det i mitt fall ganska ofta med melodifestivallåtar. Och inte är det bättre med låtarna i Eurovision Song Contest, ens vinnarna. Det krävde stor möda att komma på att årets vinnare ”Satellite” sjöngs av Lena som representerade Tyskland.

Mera svårt: ”Try Sleeping With a Broken Heart” med Alicia Keys har jag garanterat aldrig hört.

Andra namn i dagens kryss var likaså svåra att komma på.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta den för mig okände skådepelare, Rulle Lövgren, som assisterade Sten-Åke Cederhök i ”Sjukkassan”. (Och apropå den: ni röstar väl bort den här regeringen!)

Peter Stormare är ju inte precis känd som sångare, men till slut kom jag ändå på att det måste ha varit han som sjöng ”Fling, fling”.

”Everybody’s Talking” med svenskättlingen Harry Nilsson har jag åtminstone hört tidigare, men det tog också en stund att komma på hans namn.

Jag har tidigare bekänt att jag har oerhört svårt att komma i håg signaturmelodier – jag tycks aldrig lyssna på dem. Men dagens signatur tror jag mig minnas från mina många besök på olika SF-biografer.

Då återstår att redovisa de tre frågor jag inte hade några som helst problem med:

”Albertina” satt jag och mina kompisar och sjöng på den då öppna verandan till huset i Juniskär där jag bodde under pojkåren.

”Gamle Svarten” hörde man ofta i radio med Cacka Israelsson i mina yngre år.

Och ”Sakta vi går genom stan” har jag på både LP och CD med Monica Zetterlund.

Den heter i original ”Walking My Baby Back Home”. Min egen Baby är också back home, hemkommen från UNICEF-möte i New York.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Ungersk världsmusik

När Birgitta och jag 2006 gjorde en minnesvärd båtfärd nerför Donau, försökte jag i de länder vi besökte bland annat hitta intressanta skivor från de länder vi gjorde landstigningar i. Särskilt många fynd, faktiskt också med musik från kringliggande länder, gjorde jag i en skivbutik alldeles nära saluhallen i Budapest. Killen som sålde skivor där och jag fann varann genast: Jag ville ha hjälp med att hitta intressanta skivor som speglade Ungerns och gärna övriga donauländers folkmusik, frågade dessutom om det gjordes någon bra jazz och blues i Ungern, och han förstod genast att han framför sig inte hade någon turist med ambitionen att köpa hem någon musikalisk souvenir utan att jag var genuint intresserad av det slags musik jag frågade om. Så vi gick därifrån med en hel bunt skivor, och det visade sig senare att inte någon enda av dem var ett felköp.

Det var den här killen som tipsade mig om en samma år, 2006, utgiven skiva med ett för mig helt okänt band, Besh o droM. Jag förstod så mycket som att den här ungerska gruppen spelade folkmusik från Ungern och även andra länder men mixade influenser från olika nationella idiom och även jazz. Skivan heter på ungerska ”Ha megfogom az ördögöt”, på engelska ”Once I Catch the Devil” (BOD 0404), och den är verkligen hörvärd.

Skivtiteln är lika med namnet på en av låtarna, så jag antar att den parallella engelska titeln täcker innehållet i den ungerska titeln. Annars innehåller CD-häftet inga översättningar av låttitlarna, ej heller av de ungerska texterna som återges där. Estniskan, som är mitt barndosmspråk, är ju mycket avlägset släkt med ungerskan, men här har jag ingen hjälp av att kunna estniska. Så jag lyssnar på huvudvokalisten Ági Szalóki, på inhopparen i ett par nummer Mónika Miczura och Ádám Pettik, som sjunger på ett spår, och förstår ingenting. Det enda jag begriper är att ”ének” i skivhäftet måste betyda ”sång”.

Men musiken behöver ju inte översättas, och den är häftig!

Den nämnde Pettik spelar till exempel olika slags trummor (derbuka, kanna, dobok) av lite ovanligt slag. Stilblandning, som märks också i valet av instrument, utmärker till exempel Gergö Barcza, som trakterar dels alt- och sopransax, dels flöjter av olika slag: kaval, en ändblåst flöjt, ney, en flöjt man blåser i mungipan om jag har förstått saken rätt och så något slags herdepipa. László Békési spelar sax och klarinett, Péter Tóth trumpet och Vajdovich Árpád ståbas. Jószef Csurkulya hörs på cimbalom (dulcimer) och Attila Sidoo på gitarr. Vad tapan är, det som Csaba Talabos spelar, fick jag forska lite kring, men jag har nu förstått att det rör sig om en trätrumma klädd med get- eller fårskinn.

Den här redogörelsen för sättningen borde ge läsarna åtminstone en aning om hur ett band, bestående av både helt moderna instrument och ålderdomliga folkliga sådana, kan tänkas låta. Föreställ er folkmusik från sydöstra Europa med lite jazzklanger, men märk att det knappast i något fall rör sig om etniskt ren folkmusik utan om blandformer.

Titellåten, med en tempoväxling i riktning mot en mer jazzig form, har till exempel hämtat element ur rumänsk, ungersk och moldavisk folkmusik. Den kanske allra bästa låten på skivan, ”Bonchidai”, har moldaviska, ungerska och transsylvaniska rötter men innehåller också element av judisk klezmermusik. Till exempel den avslutande ”Cimbalmos” kommer från Rumänien, ”Egy ásdáz esoesek” från Makedonien – men har här fått jazziga inslag.

”Rumelaj” blandar zigenarmusik med traditionell bulgarisk musik. ”Bivaly”, åter en låt med inslag av jazzrytmer, är en tradionell zigensk melodi, medan ”Kamionos kút” har både grekiska och zigenska rötter. Det känns befriande att notera att ett band som måste sägas höra till sitt lands musikaliska avantgarde i så stor utsträckning spelar musik, skapad av romer, som ju är illa behandlade och förföljda i dagens Ungern.

Melodikrysset nummer 35 2010

Vad som är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror ju av vad det är för musik man lyssnar på. För min del verkar jag ha missat ”I Kissed a Girl” med Kate Perry, så där fick jag använda mig av Google, vilket gick trögt i dag, eftersom det samtidigt pågick online-backup av datorns säkerhetssystem. På samma sätt hade jag problem med en annan Kate, Kate Ryan, som vi i dag hörde i ”Ella Elle L’a”.

Fast ibland hjälper det inte att ha hört, till och med om och om igen. Jag var en hängiven fan av ”Lorry” när den gick i TV, men som så ofta när det gäller TV-serier la jag tydligen inte heller då märke till signaturmelodin. Men när jag hade fått både första bokstaven och de båda sista, kom jag förstås på vilken serie det var. Och mycket riktigt: i dag tröga Google bekräftade att signaturmelodin var ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire”.

Resten var ganska lätt, för mig alltså.

Melodifestivalmelodierna var till exempel ovanligt lätta. Vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark är ju en mycket bättre låt än dess obegripligt låga placering i Eurovision Song Contest skulle kunna tyda på. Och ”We Are All the Winners” med Nick Borgen, som kom tvåa i den svenska uttagningen 1991 är likaså en melodi, som är lätt att komma i håg.

Kisa Magnusson, här med ”Ugglevisan”, klarade jag på rösten.

Och ”Höga berg och djupa dalar” sjöng vi ofta under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun – jag bodde då i Juniskär – söder om Sundsvall.

Owe Thörnqvist och hans miljöer, här Fyristorg, är förstås välbekanta för en uppsalabo – dessutom träffar jag honom regelbundet på middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – hos landshövdingen uppe på Uppsala slott. I dag hörde vi Owe i ”Varm korv boogie”, som skulle leda oss till ett viktigt tillbehör, senap. Tillverkningen av Uppsalas forna stolthet Slottssenap har förresten flyttats till Polen, så vi uppsalabor köper nu i stället nykomlingen Fyris senap.

En annan slitstark svensk låtmakare var Evert Taube – han är ju död, men hans sångskatt lever i hög grad. I dag fick vi höra hans ”Eldarevalsen”, och gissa vad de eldar med där: Jo, kol.

Benny Andersson, still going strong, håller väl också på att skaffa sig en plats i musikevigheten. Det var han som tillsammans med Marie Nilsson skrev den genialiska ”Lassie”, på sin tid jättehit med Ainbusk, på den tiden väl fortfarande Ainbusk Singers.

Mycket stor som schlager på sin tid var också ”Med en enkel tulipan”. Eftersom den handlar om gratulationer, ville Anders Eldeman att våra tankar därför skulle gå till något åtföljande, nämligen hurrarop.

Ytterligare en stor gammal schlager spelades i dag, ursprungligen engelsk men här känd som ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Och Capri är en vacker och intressant ö, kan jag intyga – hustrun och jag gjorde en dagsutflykt dit under en vistelse i Sorrento på den italienska Amalfikusten här om året.

Wilhelm Peterson-Berger förknippar vi med en annan ö, Frösön. I dag hörde vi ”Till rosorna” ur hans ”Frösöblomster”, vilket skulle ge oss ordet rosor.

För egen del är jag både rosenodlare och bär en röd ros på kavajslaget.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Östersjöfinsk musik med Värttinä blir en häftig upplevelse

Värttinä heter en alldeles fantastisk finsk folkmusikgrupp. Jag fick tips om dem av en journalistkollega, Elisabeth Crona, som då arbetade för Svenska Dagbladet men på samma fält som jag, Norden och Baltikum. Sen hon själv hade fått korn på Värttinä, spelade hon dem ständigt, bland annat i bilradion. Sitt uppdrag att skriva om Finland och finsk politik tog hon på stort allvar: för att slippa gå omvägen över tolk lärde hon sig finska – vilket sannerligen inte är alldeles lätt för en som inte redan från början behärskar något finskt-ugriskt språk. Vad hon hade för nytta av just Värttinä i sammanhanget är svårt att gissa sig till, eftersom den här gruppen redan från början sjöng ålderdomliga karelska sånger och i en sångtradition med helt andra stavelsebetoningar än de som finns i talspråket.

Värttinä har utvidgat sin från början karelskt betonade repertoar till att omfatta också sånger på andra besläktade men ändå olika östersjöfinska språk (ingermanländska, som en gång i tiden dominerade landbryggan mellan Finland och Estland där i dag bland annat Sankt Petersburg ligger, och setuspråk, som talas av en folkspillra i sydöstra Estland) och så samiskt material – samiskan skiljer sig avsevärt från både finskan och de övriga nämnda språken men är även den ett finskt-ugriskt språk. Delar av det nämnda Karelen ligger fortfarande i Finland, men stora delar av Karelen, inte minst dess kulturbärande delar, är i dag en del av Ryssland, och karelskan har där till stor del trängts undan av ryskan; i princip samma utveckling har man sett också i Ingermanland.

I alla de här gamla finsk-ugriska områdena finns hur som helst ett unikt sångligt och musikaliskt kulturarv, värt att bevara för eftervärlden. I de nämnda östersjöfinska områdena – samernas joik tillhör en annan sångkultur – finns ända sedan förkristen tid runosång. Innehållsligt är det fråga om episk, i Ingermanland mer lyrisk folkdikt, och den framförs och sjungs på runometer, ett ostrofiskt och orimmat men allitterande versmått, som vanligen består av fyra trokéer i varje rad. Runometern förekommer också i det av Elias Lönnrot under tidigt 1800-tal upptecknade finska nationaleposet ”Kalevala”.

Runosången framfördes ursprungligen utan ackompanjemang, av en eller flera personer, men man kan väl säga att Värttinä har brutit med dess lätt monotona drag genom att backa upp den med musik, ofta mycket häftig sådan. Det kan man studera på till exempel CDn ”6/12” (BMG Finland 74321 881802, 2001), döpt så efter datum för en konsert i Helsinki år 2000. Men märkligt nog har skivan tagit en omväg över USA för att nå den skivbutik där jag köpte den, så mitt exemplar heter ”Live In Helsinki” och är utgivet av ett amerikanskt skivbolag, Northside (NSD 6066, 2002).

Värttinä har bytt en del medlemmar genom åren, så det är bäst att berätta, vilka det är som sjunger och spelar på den här skivan. Det är kvinnorna i Värttinä som står för sången: Susan Aho (dessutom percussion), Mari Kaasinen, Kirsi Kähkönen och Riikka Timonen. De backas upp, och mer än så, av Janne Lappalainen, bouzouki och sopransax, Markku Lepistö, dragspel, Pekka Lahti, ståbas, Kari Rotman, fiol, Marko Timonen, trummor och percussion, och så Antto Varilo, gitarrer.

Värttinä betyder Slända på svenska, och ni ska då associera till spinnrock och inte till insekt. Jag är estländare och kan en smula finska, men jag ska genast bekänna att det på den här skivan finns åtskilligt som jag går bet på: dels för att man ofta rör sig med ålderdomliga sånger med ett ålderdomligt språk, dels för att det i alla de östersjöfinska språk som förekommer här finns ord som jag inte vet vad de betyder. Jag insåg mina tillkortakommanden redan när jag hörde den annars mycket hörvärda ”Äijö”: ”äijö” betyder ”sothöna” tror jag, men jag undrar om ordet inte har också någon annan betydelse.

Hur som helst är skivan rent musikaliskt och sångligt något att lyssna på, om och om igen.

Karelsk runosång kan man lyssna på i ”Viikon vaivane” – men ”Hoptsoi”, ursprungligen en ingermanländsk runosång, framförs här utan sång i en härlig instrumental version.

Från Karelen kommer också bröllopssången ”Kylä vuotti uuta kuuta” och från Ingermanland en sång om guden Ukko som ger snö, ”Ukko Lumi”. Från Ingermanland stammar de båda avslutande och mycket hörvärda låtarna ”Selinnikoi” och ”Vot i kaalina”. ”Laulutyttö” (sångflicka) bygger sitt riff på samisk joik. ”Pihi neito”, med sin häftiga tempoväxling, är en traditionell låt från setufolket i sydöstra Estland.

Och så vill jag nämna två låtar skrivna av gruppmedlemmar, ”Outona omilla mailla” (Främmande i eget land) och ”Mie tahon tanssia” (Jag vill dansa).

Både under den sist nämnda låten och flera andra är det faktiskt svårt att sitta stilla och bara lyssna.

Världsmusik från Finland

Piirpauke bildades 1974 av Sakari Kukko men är, trots det stora inslaget av finska musiker, långt ifrån ett entydigt finskt band. Genom åren har ett stort antal musiker från många olika länder spelat i Piirpauke, och Piirpaukes skivor innehåller musik av mångahanda slag: inlån, ofta blandade, från finsk traditionell dansmusik, folkmusik från många håll i världen och jazz, för att bara nämna några influenser, bildar här tillsammans det man brukar kalla världsmusik.

Jag har förstås även tidigare lyssnat på Piirpauke, men när jag i december 2007 på IOGTs/NTOs julmarknad på Drabanten i Uppsala hittade en bunt CD efter min döde bror Matti, hittade jag den här som jag inte ägde eller hade lyssnat på:”Muutolinnot / Terra Nova” (Zen Master / Rocadillo Records ZENCD 2037, 1993).

Som jag redan har antytt, har sammansättningen i Piirpauke växlat kraftigt genom åren, men centralgestalt är alltid Sakari Kukko, i det här fallet på keyboards, saxofoner, flöjter, trummor, percussion och sång. I just det här fallet består Piirpauke främst av dels Cinta Hermo, sångerska från Andalusien men som också spelar akustisk gitarr, kastanjetter och flamencoskor, och så senegalesen Ismaila (på CDn kallad Ismael) Sane, percussion och sång. Dessutom medverkar på enskilda spår även andra musiker från Finland och andra länder. Den här CDn är inspelad på Teneriffa, vilket är ännu ett vittnesbörd både om Piirpaukes turneer i många av jordens länder och om att gruppen har hämtat sin musik, åtminstone grundmaterialet i den, från många olika håll.

Piirpauke rör sig också i tiden. CDn öppnar med ”Karavana”, ett stycke turkiskt influerad musik, som bygger på ett körparti i Wolfgang Amadeus Mozarts ”Enleveringen ur Seraljen”. Också i det avslutande spåret, ”Terra Nova”, säger sig Piirpauke ha hämtat inspiration från Mozart.

Någon hänvisning till ”Vårt land” finns inte, men för egen del uppskattar jag inte minst de låtar som har sina rötter i finsk musik. Då tänker jag inte främst på Cinta Hermos skildring av hur hon upplevde den finska vintern med både sol och snö, ”Secreto”, utan mer på det som går tillbaka på det purfinska: skildringen av det lustiga dragspelet i ”Hilpeä hanuri”, valsen (i icke dansant rytm) ”Savonmuan Hilima”, ”Hämäläinen kehtolaulu0″, en vaggsång från Tavastland, Viljo Vesterinens ”Maijan polkka” (Maijas polka) och ”Muutolinnot” (flyttfåglar) skriven under andra världskriget av Valto Tynnilä och Martti Jäppilä. Allra bäst av de här finskpräglade låtarna är ”Tuohinen sormus” (näverring), en traditionell jenka, men ”Marssi” (marsch – här dock framförd som gammal dansmusik), skriven av Teppo Repo från det under kriget förlorade Viipuri/Viborg, är inte så dum den heller.

Den nämnde Repo var ingermanlänning, alltså från det område mellan Finland och Estland som historiskt hyste en ganska stor befolkning med ett finsk-ugriskt språk. Han komponerade också ”Suru (Sorrow II)”, som ligger som nummer två på den här CDn. Men låten före, ”Tristesa (Sorrow II)”, komponerades av Kukko och Hermo när irakiska trupper attackerade kurderna. Det här ser ut som en politisk tanke.

Också zigenarna är ett förföljt folk, inte minst i Rumänien. Rumänsk zigenarmusik är inspirationskälla till ”Caracola” – men man ska kanske inte övertolka det här stycket till något annat än just världsmusik. Piirpauke verkar förtjusta i just rumänsk musik. Från Rumänien kommer också den traditionella ”Selestat”, där vi får höra Kukko spela sopransaxofon.

Ismaila Sane breddar ytterligare repertoaren på den här CDn med ”Wonto minima”, som bygger på en traditionell sång från Jola-stammen i hans forna hemtrakter i södra Senegal.

Men jag vill i samtliga fall betona, att låtarna oavsett sitt ursprung spelas på världsmusikvis med musikaliska influenser som blandas med varann. Ytterligare ett exempel på detta är ”Raga Shostelerias”, där element från en cellokonsert av Dimitri Sjostakovitj blandas med indisk musik och flamenco.