Eric Clapton i nya men gamla spår

Eric Claptons senaste CD, ”Clapton” (Reprise 9362496359, distribution Warner, 2010) överraskar mest genom att innehålla en hel del material som man inte väntar sig på en claptonplatta. Den slutar till exempel med den gamla schlagern ”Autumn Leaves”. Den, liksom till exempel ”Everything Will Be Alright”, backas dessutom upp av stråkar.

På den sistnämnda låten liksom i ett par andra assisteras Clapton med sång och gitarr av J J Cale; bäst av dessa är enligt min mening ”That’s No Way To Get Along”.

Cales deltagande är ju inte så förvånande, men mer överraskande är det att Clapton gräver i sådana delar av den amerikanska sång- och musiktraditionen, som inte brukar vara hans. Alltså hittar man på den här plattan sådant som Hoagy Carmichaels ”Rocking Chair” och Irving Berlins ”How Deep Is the Ocean” liksom tradjazzbetonade låtar som ”My Very Good Friend the Milkman” och den nästan schlageraktiga ”When Somebody Think’s You’re Wonderful”. Det här är väl OK, men för egen del gillar jag mer ”Run Back To Your Side”, som smakar mer av Clapton, också ”Can’t Hold Out Much Longer”, en traditionell blues.

Två låtar står ut på grund av instrumentvalen. I ”Judgement Day”, en kul låt, blir intrycket starkare med hjälp av Kim Wilsons munspel. Och så vill jag framför allt nämna ”Hard Times Blues”, där Clapton spelar mandolin. Det är en sån där låt som ensam motiverar ett CD-köp.

Judy Roderick, vit bluessångerska som fick ett alltför kort liv

När jag var på Örat i Uppsala i dag för att köpa skivor, lockade mig vännen Peter Ericson där med ytterligare en platta, undrade – faktiskt ganska pricksäkert – om jag hade hört Judy Rodericks ”Woman Blue” förut. Han provspelade ett par spår och det lät bra, men den här CDn, ursprungligen utgiven som LP 1965, fanns inte i min skivsamling, så jag köpte den, nu (i CD-version) utvidgad med fyra spår (Vanguard VCD 79197, 1993).

Redan på vägen hem från skivaffären går det upp ett ljus: Även om jag inte har eller har lyssnat på den CD jag har köpt, har jag faktiskt lyssnat på Judy Roderick. I 3CD-boxen ”Washington Square Memoirs – The Great Urban Folk Boom 1950-1970” (Rhino, 2001) finns en mycket fin version med henne av Yip Harburgs och Jay Corneys sorgsna politiska ballad från 1932 om massarbetslösheten, ”Brother, Can You Spare a Dime”, den som på svenska heter ”Köp de arbetslösas sång” – du hittar båda textversionerna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Insjungningen med Judy Roderick fanns ursprungligen på hennes LP ”Ain’t Nothing But the Blues” (Columbia, 1964 – den här skivan gavs ut innan hon gick över till Vanguard). Men, för att fullfölja just den här tanketråden, den riktigt klassiska inspelningen av den gjordes av Bing Crosby, en man radikalare än jag gissar att ni trodde. Crosbys klassiska inspelning spelade jag och Jan Hammarlund vid vårt skivprogram på ABF-huset i Stockholm 2005 om det andra USA.

Nog om detta, och tillbaka till Judy Roderick. Hon föddes 1942 och sjöng bland annat gammalt och nytt folkmusikartat material, ragtime, jazz och framför allt blues – trots att hon var vit, knöt hon, skickligt vill jag tillägga, an till den bluestradition som framför allt har förvaltats av svarta sångerskor. I mitten av 1960-talet, när den nu på CD återutgivna LPn kom ut, hade jag just börjat samla amerikansk musik, och min dåtida budget tillät mig inte att köpa ens allt som hittade vägen till Sverige. Sen dog hon 1992 i relativt unga år, i en hjärtattack i sviterna av diabetes, och hon har faktiskt inte funnits återutgiven heller i någon större utsträckning.

Flera av de medverkande musikerna på ”Woman Blue” känner jag väl igen från andra skivor från den här tiden. Judy Roderick spelade själv gitarr, men det som gör den här skivan så njutbar är framför allt uppbackningen av de två mycket skickliga gitarristerna Artie Traum och Dick Weissman och så av basisten Russ Savakus. Men inte heller pianisten Paul Griffin och trummisen Ted Sommer går av för hackor.

Åtskilligt på den här plattan är värt att nämnas: den traditionella ”Rock Me, Baby” med Artie Traum på elgitarr, ”Mistreated”, en traditionell blues som tidigare har sjungits in av Peggy Lee, ”Country Girl Blues” (som har spelats av Jack Teagarden), ”Black and Blue”, en jazzklassiker av Fats Waller, och traditionell respektive modern ragtime, ”Walking Slow Behind You” (20-tal) respektive ”Louisville Lou”. Också balladartat material finns med på den här skivan: ”You Were On My Mind” (som sjöngs in på skiva av det samtida paret Ian and Sylvia, likaledes på Vanguard) och, ännu bättre, Dick Weissmans ”Two Hoboes”. Titelspåret, ”Woman Blue”, är en folkstandard, också känd som ”I Know You Rider”.

Så långt den ursprungliga LPn.

På CDn har fyra spår, som inte fick plats på LPn, lagts till, bland dem ”Jelly Roll Lord”, som knyter an till ragtimeinslagen på den ursprungliga skivan. Kanske tyckte man också, att man måste sovra bland de klassiska blueslåtarna, när man plockade bort Memphis Minnies ”Me and My Chauffeur” och Bessie Smiths ”Long Old Road”, men kvalitetsmässigt fanns det ingen anledning att plocka bort dem, inte heller Judy Rodericks egen blues ”Mama Keeps Her Man at Home”.

Melodikrysset nummer 40 2010

Dagens melodikryss var på det hela taget inte särskilt svårt, men eftersom jag sällan ser TV-serier, hade jag visst besvär med att komma på titeln till den brittiska TV-serie som utgjorde svaret på den allra sista frågan. Nå, till slut kom jag på det: den här serien, som utspelar sig under andra världskriget, gick 1983 i svensk TV och hette då ”Vi möts igen”. Det brittiska originalet från 1982 hette ”We’ll Meet Again”.

Jonas Gardell har jag läst och sett i TV men aldrig sett på scen, men nog var det han som i dag hördes sjunga en kärleksvisa. Honom vill jag gärna passa på att tacka för insatser åt rätt håll i valrörelsen – men det hjälpte ju inte.

En annan gammal radikal, som jag för egen del uppskattar ännu mer, är Hans Alfredson, som vi i dag fick höra i ”Hundbiten”, ur Svea Hund om jag inte minns fel. Den har jag både sett på scen och har som video.

Hans Alfredson återkom för övrigt i krysset, i en lite annan genre. Vi fick höra ”Barcarole” av Jacques Offenbach. Den förekommer, tror jag, i Alfredsons ”Falsk som vatten” från 1985.

En annan gammal radikal var Ture Nerman, socialdemokrat i yngre dar, sedan kommunist, till slut socialdemokrat igen. 1979 var jag med om att på arbetarrörelsens skivbolag a disc ge ut LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” – jag skrev mapptexten om Nerman. På den här skivan fanns bland annat ”Skeppar Sjöstrands farväl” med text av Ture Nerman och musik av Lille Bror Söderlundh, den som vi i dag hörde i en tidigare och för övrigt mycket fin insjungning av Harry Brandelius.

Men mitt musikintresse är brett – i förrgår kväll var jag på ytterligare en konsert med Uppsala kammarorkester. Just där förekom inget av just WA Mozart, men Mozart är utan konkurrens den klassiske kompositör vi har flest skivor av i våra skivhyllor.

Andra föredrar Amy Diamond, men hon finns över huvud taget inte i mina skivhyllor, kommer knappast att finnas där heller. Men i Melodikrysset får jag ju höra henne då och då, och jag mindes faktiskt hennes ”It’s My Life” från Melodifestivalen 2009.

Inte heller finns Pink, som här skulle översättas till Rosa, i mina skivhyllor. Jag tror inte att jag har hört ”Don’t Leave Me” förut, men i det här fallet hjälpte ledtrådarna och Google.

Den spanska räven, som i det här fallet skulle placeras i en lya, mötte jag tidigt: jag såg ”My Fair Lady” med Ulla Sallert och Jarl Kulle i samband med att jag deltog i SECOs elevriksdag 1959.

I dagens kryss hade den, utan någon begriplig logik, kopplats samman med Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”.

En klassiker, fast i en helt annan genre, är ”Idas sommarvisa”, skriven av två socialdemokrater, Astrid Lindgren och Georg Riedel – jag har tidigare skrivit utförligt om bådas förhållande till vårt gemensamma parti, så använd gärna bloggens sökfunktion. Fast här skulle vi ju hitta ett ord i textraden ”gör så att blommorna blommar”.

För blommorna, åtminstone i vår trädgård i Öregrund, är det annars just nu lite av sista dansen. Så egentligen passade det väl bättre att lyssna på ”Vår sista dans”, vanligen med Helen Sjöholm och Bao, i dag dock med Monica Bring.

Monica Bring har jag hört live (både som gatumusikant i Stockholm och på Första maj-möte i Uppsala). Däremot har jag aldrig hört den likaledes hörvärda Anna Ternheim, i dag i ”Make It On My Own”, från scen.

Den låt som nu återstår att redovisa, ”Tijuana Taxi”, har jag däremot hört tidigare i Melodikrysset, med samme Herb Alpbert.

Anders Eldeman har en viss kärlek för repriser.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i dagens melodikryss? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Shi-Yeon Sung får även programmusik att leva

Birgitta och jag inledde kvällen med att jag, eftersom det var hennes namnsdag, bjöd henne på middag. Hon fick välja restaurang och valde Amazing Thai i gränden nedanför Stadsteatern. Vi valde att äta hett kryddad anka.

Men det var inte till Stadsteatern utan till Musikens hus vi sen skulle gå, på en av säsongens abbonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester. Dirigent var unga koreanskan Shi-Yeon Sung, som vi senast mötte som dirigent i samma serie för cirka ett år sedan.

Kvällens tema var ”Myter och sagor”, och trots att det således rörde sig om programmusik, gav inte minst dirigentens sätt att leda orkestern musiken både djup och lyster.

Progammet inleddes med ouvertyren till ”Askungen” av Gioachino Rossini (1792-1868), trots sin korthet med sin växlingsrikedom ett hörvärt stycke. ”Askungen”? Hade jag inte hört den förut, på Malmö-operan? Fast nej – det jag hörde där var ju Giacomo Ferrettis version av ”Askungen”.

Högst hörvärd var också ”Pélleas et Melisandre Suite”, opus 46, av Jean Sibelius (1865-1957). Sibelius’ musik står sig gott i jämförelse med de tonsättningar på samma tema som har gjorts av flera andra kompositörer.

Efter pausen följde ännu mer programmusik, den här gången med motiv ur Charles Perraults 1697 utgivna ”Gåsmors sagor”. Musiken, av Maurice Ravel (1875-1937), var förvisso välklingande och dessuom omväxlande, men vi började förstås genast testa vår skolfranska på de enskilda titlarna – allt var ju inte lika enkelt som ”La Belle et la Bête”.

Konserten avslutades med den fina ”Pulcinella Suite” av Igor Stravinsky (1882-1971). Ursprungligen var det här verket musik till en balett, men den här rent instrumentala versionen har sin egen lyskraft.

Och så mal Riksdagen i gång igen

I går var det dags för Riksdagens högtidliga öppnande, men redan i måndags skedde den första konfrontationen mellan de båda blocken. Krafterna prövades i talmansvalet, och den sittande talmannen vann som väntat omröstningen. Som det politiska djur jag är följde jag den här proceduren i TV, men säkert var jag inte helt ensam på vår kant om att i mitt stills sinne undra, vad allt det här ståhejet var bra för.

I går, tisdag, åkte jag till Stockholm för att tillsammans med min hustru, den före detta talmannen, delta i det officiella öppnandet. Förr deltog hustrun, på grund av sin ställning som talman, men inte jag, i gudstjänsen i Storkyrkan, men eftersom ingen av oss är medlem av Svenska kyrkan och en pensionerad talman bara är åskådare, deltar ingen av oss numera i den religiösa delen av den här dagen. Märk att den här kyrkliga ceremonin inte är arrangerad av Riksdagen utan av kyrkan och att det inte föreligger något tvång för riksdagsledamöterna, till exempel för dem som saknar religion eller är något annat än kristna, att delta. Om Jimmie Åkesson och hans anhang alltså trodde sig protestera mot något slags övergrepp från Riksdagens sida, trodde de fel. Vad de fick höra var kyrkans – inte riksdagens – förkunnelse, och det var alltså en kristen förkunnelse de protesterade mot, när de marscherade ut.

Själv såg jag senare Jimmie Åkesson och hans blonda flickvän i riksdagen, iklädda folkdräkt. Måtte inte detta föranleda någon riksdagsledamot av annan övertygelse att för framtiden avstå från att bära sådan svensk högtidsdräkt. Överlåt inte frivilligt svensknationella symboler åt Sverigedemokraterna!

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring åhörde vi från bästa plats uppe på läktaren, men efter de inledande orden om den lyckligt avvärjda finanskrisen tappade jag ganska snart både intresset och koncentrationen. Dels var ljudet i högtalaren så lågt att det var svårt att höra. Dels blev regeringsförklaringen efter inledningen en malande genomgång av allt det vi redan under valrörelsen har hört att regeringen ska göra, alltsammans dock lagom oprecist men plågsamt långt – varje statsråd i den numera rekordstora regeringen måste ju få sitt.

Mängden statsråd var i sin tur priset för att kunna utöka moderaternas inflytande till den nivå valresultatet anvisade utan att för den skull märkbart reducera antalet ministrar för de numera i flera fall ännu mindre koalitionspartierna. Och utan att primärt vilja strö ännu mer salt i de avpolletterade statsrådens sår måste man ju hålla med om att statsministern gjorde sig av med ett antal svaga kort.

Några av de bevarade statsråden, somliga av dem med nya titlar, träffade vi också, dels under talmannens särskilda mottagning efter plenum i den lilla och slutna Templum-lokalen, där vi också fick hälsa på kungen och drottningen samt kronprinsessan och den nyblivne prins Daniel. Men vi förflyttade oss snart till den större mottagningen, där riksdagsledamöterna plus gäster, journalister med flera drack vin och mumsade på tilltugg.

I vimlet träffade vi förstås på många bekanta, däribland partivänner, några av dem fortfarande chockade över valresultatet, en del av dessa tyvärr med alltför svag insikt om katastrofens omfattning och orsaker. Men i vimlet hittade vi också Peter Persson från Jönköping, en frispråkig och klarsynt gammal radikal. Till oss anslöt sig även gamle centerledaren Olof Johansson, och utan att ens för ett ögonblick vara indiskret kan jag väl säga, att vårt samtal, om både förr och nu, på många sätt blev riksdagsöppnandets politiska behållning. Både han, vi och Peter är folkrörelseradikaler av den gamla skolan.

I övrigt bjöd dagen på mycket musik. Men jag kan inte säga att musiken varken vid riksdagens högtidliga öppnande eller i Konserthuset senare på kvällen hörde till det allra bästa jag har hört vid sådana här tillfällen. Programmet i Konserthuset bestod av många korta och skiftande stycken – men jag noterade, som ett slags innovation, att inte mindre än två stycken av Kurt Weill spelades.

Både i riksdagen och i Konserthuset följde vi vår vanliga kutym: Vi sjöng inte med i ”Kungssången” men väl i ”Du gamla, du fria”. I vart fall nationalsångens första vers är acceptabel, men jag sjunger också med i den andra. Inte heller den ska vi lämna över till Sverigedemokraterna.

Melodikrysset nummer 39 2010

Signaturer till TV-serier är inte riktigt min grej – oftast har jag inte ens sett serierna som signaturerna hör till. Det gäller till exempel ”Mot alla vindar”, men allt tyder på att det efterfrågade mittersta ordet i dagens efterlysta titel är ”alla”.

Europe brukar jag inte lyssna på, men nog var det de som gjorde ”Last Look at Eden”. Här skulle gruppnamnet/världsdelen skrivas på svenska, Europa.

Inte heller har jag tidigare hört ”Från och med nu”, men någonstans ur bakhuvudet dök namnet Oskar Linnros upp.

Resten var mera om inte mammas så åtminstone min gata. ABBAS ”Mamma Mia”, här representerad av ”Our Last Summer”, har jag visserligen inte sett som film men väl på Broadway.

Lasse Berghagen hör inte genomgående till mina personliga favoriter, men han har gjort en del minnesvärda låtar. Sålunda mindes jag, när dagens berghagenlåt spelades, frasen ”han tog av sig sin kavaj” – och kom så småningom i håg att titeln är ”En kväll i juni”.

Att det var Hootenanny Singers som sjöng dagens Taube kom jag omedelbart på. Men vad hette låten? Jo, det här var väl ”Brittisk ballad” med dess sorgsna suck: ”Fast du svek mig, Alice, älskar jag dig än”.

Ett tröstrecept erbjöd Jules Sylvain i ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Den ingick i en svensk maupassantfilmatisering med samma namn 1944.

Räkning, fast av ett mer handfast slag, lärde Eva Remaeus ut i ”Ett till tjugo”, som ingick i ”Fem myror…” i TV.

Som vanligt fick vi höra ett par melodifestivalare. 2007 – vilket gav svaret sju – sjöng Anna Book ”Samba Sambero”. Men mer framgångsrika var Herreys i sina gyllene skor 1984: De tog nämligen hem segern i Eurovision Song Contest med ”Diggi-Loo, Diggi-Ley”.

För egen del gillar jag egentligen mer en vismakare som den poetiske Alf Hambe. I dag fick vi höra hans ”Orgeln på vinden”, som skulle ge ordet orgel till krysset.

Men min personliga musiksmak omfattar mycket annat. George (musik) och Ira (text) Gershwins ”I Got Rythm” gillar jag sålunda också – även om Robert Palmers version av den kanske inte är den bästa jag har hört.

Och musikalisk genialitet har slutligen också den märklige MA Numminen, som vi i dag hörde i en mycket personlig tolkning av ”All of Me”.

Nu ska jag gå upp på vinden, inte till någon orgel utan för att ta ner resväskor. Det är dags att börja packa för höstflytten in till stan. Sommaren är obönhörligt slut, för länge sen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Från det andra USA

Det finns mycket i det amerikanska samhället vi europeer, i vart fall vi europeer på vänsterkanten, känner oss främmande inför. Men det finns också ett annat USA, med samhälleliga och politiska strömningar som, utan att vara identiska med våra, bärs upp av människor som har sitt hjärta till vänster.

Av denna amerikanska vänster har även vi på den här sidan om pölen mycket att lära. Själv har jag till exempel alltid imponerats av den amerikanska sångvänstern, den som lyckas skapa texter och musik på en nivå vi här på vår kant verkligen kan avundas den.

Ett exempel på detta andra musikaliska USA är folkmusikmagasinet Sing Out!, grundat 1950 av bland andra Pete Seeger – Pete Seeger sitter för övrigt fortfarande i tidskriftens Advisory Board. För egen del har jag varit prenumerant sedan tidigt 1960-tal, och jag betalar med entusiasm varje år prenumerationsavgiften för fyra cirka 150-sidiga nummer per år. Den årsavgift jag betalar för så kallat Basic Membership, vilket med varje nummer ger mig också en fullmatad CD-skiva, är 60 USD + 18 USD för frakten overseas. Gå in på tidskriftens hemsida, www.singout.org, för fler uppgifter om både innehåll och prenumeration.

Den medföljande CDn innehåller den här gången – Vol 53 No 4 Summer 2010 – 17 sånger, tagna från originalskivor med de medverkande artisterna. Som vanligt publiceras texterna med noter och ackord i det aktuella tidskriftsnumret.

Urvalet av musik är verkligen brett, men vi kan väl starta med den politiska linje jag ovan slog in på. Första spåret på CDn är med Steve Forbert, som i sin ”The Oil Song” till en catchy melodi sjunger om mängder av oljeolyckor inklusive den i Mexikanska golfen. Och som om detta inte vore nog: Vi får också höra en annan BP-relaterad låt med Beverly Woods, ”Deepwater Horizon Disaster”.

Politiskt hårdslående är också Anaïs Mitchells ”Why We Build the Wall” (featuring Greg Brown), en låt om gated communities. Om illegala mexikanska immigranter i Arizona handlar ”Estado de Verguenza” (”State of Shame”) med Eugene Rodriguez och Los Cenzontles. Och Nanci Griffith bidrar med en sång om äktenskap mellan en svart och en vit, ”The Loving Kind”.

Nanci Griffith är bara ett exempel på att sång- och musikmaterialet i Sing Out! också innehåller låtar av och med kända artister. I det här numret medverkar bland andra Buffy Sainte-Marie och (instrumentalt) Stefan Grossman. Och så är det roligt att hitta namnet Guthrie bland de medverkande: Sarah Lee Guthrie, dotter till Arlo och sondotter till Woody, medverkar med en låt från sin nya barn-CD, ”Don’t I Fit In My Daddy’s Shoes?”. Hon är en Guthrie, det hörs verkligen. Henne har jag faktiskt hört live för flera år sen, på en klubb i Greenwich Village.

Mycket annat vore också värt ett omnämnande, men jag nöjer mig med att nämna en av höjdarna, den engelska balladen ”The Devil’s Nine Questions”, Child Ballads # 1, här med skön sång och vackert komp av folkduon Atwater-Donnelly.

I övrigt innehåller det här numret av Sing Out! bland annat intervjuer med och artiklar om Nanci Griffith, Stefan Grossman och Sarah Lee Guthrie, och som alltid, när det gäller personrelaterade artiklar, finns där en guide till föremålens samlade skivutgivning.

Till stor glädje för mig har genom åren också Sing Out!s mycket breda recensionsavdelning varit: Genom den har jag upptäckt mängder av hörvärda skivor, både amerikanska och andra.

Folk, world och etno men även psalm och lite jazz- och rocktoner från Ungern

När jag under vår donaukryssning 2006 handlade skivor i en välsorterad butik nära Saluhallen i Budapest, fick jag även rekommendation om en då alldeles nyutkommen samlings-CD med undertiteln ”Folk-World-Ethno From Hungary”. Att den innehåller influenser även från jazz och rockmusik är därmed inte förvånande, och man bör dessutom nämna att den innehåller musik från den religiösa sfären.

Dess engelskspråkiga titel, ”Periferic 2006” (Periferic Records BGCD 168) kunde få köparen att tro att CD-mappen innehåller engelskspråkig information, men så är inte fallet. Det här urvalet av låtar och band från det ungerska skivbolaget med samma namn saknar information, ens på ungerska. Sättningarna får man sålunda gissa sig till, och man får heller ingen information om vilka som spelar de olika instrumenten. Vidare: kan man inte ungerska, är det ganska svårt att gissa sig till textinnehållet i låtarna. Gruppnamnen och låttitlarna har jag åtminstone försökt sluta mig till med hjälp av de översättningstjänster som finns på nätet, men alltför ofta blir de översättningar som erbjuds från ungerska till svenska ganska märkliga. När jag till exempel söker översättning av titeln på CDns kanske allra bästa låt, ”Ször szökött a szemembe” får jag som svar ”Först kom i mina ögon”. Men på det här sättet lyckas jag ändå lista ut att ”együttes”, ett vanligt förekommande ord i flera gruppnamn, betyder just ”band”/”grupp”.

Därmed inget ont sagt om musiken på skivan – mycket är både intressant och bra. Den redan nämnda ”Ször szökött a szemembe” med Tünde Ivanovics och Géza Fábri (fast på skivan står efternamnen på ungerskt vis först) innehåller till exempel sång av en kvinnlig stämma (som måste vara Tünde Ivanovics’) och musik på, tror jag, gitarr, mungiga och något slags flöjt. ”Pokolra mentek a dudások” med Kormorán med sin kraftfulla, snabba sång är en vild och härlig låt. ”Ha folyóviz volnék” och ”Jöttem is, mentem is” med Transylmania, med kvinnor ömsom sjungande solo, ämsom i kör, har det där som man inte så sällan finner i ungersk musik: ett snabbt, dansant tempo i en i grunden lite sorgmodig musik. I ”Mely igen jó az Úr Istent dícsérni” med trion Szerényi, Nagy och Kóta hör man utöver sången också rockrytmer. Och den instrumentala ”Kocovo oro” med Söndörgö ergyütes är högst hörvärd även den.

Jag tror mig spåra religiösa inslag både i ”42. zsoltár” med Alex Berkesi (där zsoltár – samma ord som Psaltaren? – betyder psalm; märk också den tydliga jazzklangen) och i den redan nämnda ”Mely igen jó az Úr Istent dícsérni”, som verkar handla om att prisa Herren Gud, och så, allra mest, i den avslutande psalmen ”138. zsoltar – Dícsér téged teljes szívem” med Református kórusok, där orgelspel övergår i psalmsång, den senare både i form av unison sång och stämpartier.

Spännande med all denna ungerska musik, men den skulle naturligtvis nå många flera om den försågs med ett längre texthäfte på engelska.

Och så är Viggo åtta

I vår familj är det flera som fyller år i september. Den 13 september fyllde vår dotter Kerstin 41. Den 20nde blev hennes mamma 73. Och i lördags, den 25e, blev Kerstins och Bos son Viggo åtta.

Vi hade inga stora, gemensamma kalas för Kerstin och Birgitta, men när de yngsta i vår familj fyller år, försöker vi komma allihop. Och nästan alla var där: farfar Olle och farmor Kristina från Sollefteå, morfar och mormor, och så Kerstins syskon med respektive, Matti med Karin, Anna med Enver samt dessutom yngsta dottern Ella.

Kerstin är en fantastisk kalasmakare, och det bjöds både på kaffe och tårta och senare på middag.

Både Kerstin och Birgitta fick presenter i efterskott, men det här var förstås främst Viggos (och i någon mån lillasyster Klaras) födelsedagsfest. När man som Klara är fem, vill man ju också gärna få presenter, så vi har upphöjt Viggos åttaårsdag till hennes fem och ett halvt-årsdag.

Till Viggo hade jag köpt böcker – vad annars! – och ett par filmer, men jag hade också, helt utanför önskelistan, hittat ett par saker som jag tror kan roa en åttaåring: en trollerilåda med trollkarlshatt och allt och så ett dubbeltält: en indianwhigwam och en eskimåigloo med en gång emellan. Det här tältet var till Viggo, men jag tror nog att också lillasyrran är välkommen att leka där – de här båda syskonen tycker mycket om varann och leker ofta med varann.

Det senare gläder mig mycket. Också deras mamma har god kontakt med och en hjärtlig relation till sina syskon, och det har aldrig funnits något påtvingat över deras umgänge med sina föräldrar. I den här familjen finns det både sammanhållning, omtanke och gemensamma grundvärderingar, politiska och andra.

Vad jag än har lyckats eller misslyckats med i livet i övrigt – jag är till freds med att ha en sådan familj, vilket också inkluderar de partners våra barn har valt och de barn de har satt till världen.

Vid ett tillfälle under det här kalaset, som pågick i olika rum i familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan, tittade jag in i Klaras rum, varifrån jag hörde välbekant musik. När jag tittade in, hade Klara (som går på barnbalett) dansföreställning för Mattis Karin, som satt på Klaras säng och tittade på och följde med i en bok, Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”. Samtidigt spelades den CD som följde med boken, och det var den här musiken Klara dansade efter. Musikarrangemangen till sångerna på skivan är rikt varierade och mycket dansanta, så jag förstår utmärkt väl, att Klara hade svårt att låta bli att dansa. Kolla för övrigt gärna min recension av bok och skiva ovan under Kulturspegeln, Barnkultur!

Och sen, när jag satte mig ner på sängen bredvid Karin för att titta på lilla Klara, avbröt hon för ett ögonblick dansen och vände sig till mig:

– Den här har jag fått av dig, morfar!

Gissa om morfarshjärtat smälte!

Melodikrysset nummer 38 2010

Trots att jag drack dry martini, rött vin, cognac och whisky i går kväll, hade jag inga problem med dagens melodikryss. Svaren på de flesta frågorna dök snabbt upp ur huvudet.

Och fattas bara: Lasse Kronér, här med sin egen ”Amalia”, såg vi så sent som i går kväll i Dobidoo.

I det programmet medverkade bland andra Kalle Moraeus, som ju tillsammans med Orsa spelmän gjorde en av de bättre låtarna, ”Underbart”, i årets melodifestival.

Låt mig här utanför svarsredovisningen parentetiskt skjuta in att hans tävlingspartner Sara Edwardsson, för övrigt från Uppsala, när hon 2001 sjöng på CDn ”Le Fox”, i bandet hade bland andra vår son, Matti Dahl.

Men tillbaka till krysset och etermedia. Vi såg förstås också ”Skavlan” i går kväll, mötte där bland andra deckarförfattarinnan Anne Holt, som jag har mött på Arbeiderpartiets kongressfest i Oslo på den tiden då hon var justitieminister och jag själv de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, och en beundransvärt glad Mona Sahlin, som jag från min tid tillsammans med henne på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns som Bruce Springsteen-fan. Allt detta som övergång till att vi i dag fick höra Springsteens ”Born In the USA”.

Ingvar Oldsberg brukar vi se i ”Här är ditt liv”. En tidigare allsångsledare på ”Allsång på Skansen”, Egon Kjerrman, fick epitetet ”sjunger hellre än bra”, men frågan är om inte Oldsberg, här i ”Bär ner mig till sjön” (”Bei mir bist du schein”), förtjänar det här omdömet flera gånger om.

Mats Rådberg ägnade sig åt allsång också han, men melodin kände vi igen som Alice Babs’ succélåt från 1953 om en hund, ”Valpen i fönstret”. Den börjar ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”. Mats Rådberg är förresten son till två av mina medarbetare på Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör. Pappa Sven var försäljningschef och mamma Karin jobbade på distributionen. Tidningen hade över 140.000 exemplar i prenumererad upplaga.

Sommaren är ju redan slut, men jag noterar att Anders Eldeman gärna hänger sig kvar i den.

I dag fick vi till exempel höra Birger Sjöbergs sommarsång från 1922, ”Den första gång jag såg dig”, som ingick i ”Fridas bok”.

Somrig är också Per Gessles och Gyllene Tiders hit från 1996, ”Gå och fiska”.

Hit blev också Charlotte Nilssons (Perrellis) melodifestivalsegrare från 1999 ”Tusen och en natt”, framgångsrik också i Eurovision Song Contest men nu under titeln ”Take Me To Your Heaven”.

Två musikaler ingick i dagens melodikryss.

Vi fick höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita” från 1975.

Och direkt på den fick vi höra en sång ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla” (1995).

Och så avslutar vi med två sånger om/för barn:

Jag har alltid tyckt om ”Det gåtfulla folket” med finstämd text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Men jag är också en vän av Walt Disneys klassiska skapelser och gillar till exempel hans burleska skildring av de tre små grisarna, här dock efterfrågade i singularis: gris. Så visst känner jag igen ”Ingen rädder för vargen här” även när den sjungs på finska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.