Melodikrysset nummer 44 2010

I dag har jag bråttom – jag ska strax i väg till 90-årskalas. Den som fyller år är Birgittas faster Karin, även hon med Dahl i efternamn.

Jag tar de frågor som vållade mig lite problem först.

Björn Skifs-låten är jag osäker på, men jag tror att den heter ”Vi bygger oss en båt”.

Och i vanlig ordning hade jag problem med TV-signaturen. Men eftersom svaret rimligen måste bli ”tre” och musiken lät som Lasse Holm, antar jag att det rörde sig om ”Tre kronor”, som jag aldrig har sett.

”When You Believe” med Mariah Carey och Whitney Houston förekom i ”Prinsen av Egypten”, som jag antar att den heter på svenska.

Resten hade jag inga större problem med.

”Gamle Svarten”, med Cacka Israelsson 1959, handlade rimligen om en svart häst, och en häst rider man på.

Bluegrass- och countrybandet Rednex minns jag faktiskt från Melodifestivalen 2006, där de framförde dagens ljudillustration, ”Mama Take Me Home”.

Ernst Rolf låg visserligen före min tid, men hans ”Se farfar dansar gammalvals” från 1932 spelades fortfarande ofta i radio när jag var ung. I gammalvals passar inte saxofoner så bra.

Louis Armstrong med ”Mack the Knife” (i Brechts och Weills original ”Mackie Messer”, på svenska ”Mackie Kniven”) minns jag väl från 1950-talet – den spelades bland annat ofta på den dansskolekurs jag då gick på.

Den avslutande gruppen, Orsa spelmän, hade jag inte heller några problem med.

Och är man inte musikaliskt avgränsad, klarar man både ”Cirkusprinsessan”, ”Nu går sista visan” av Carl Anton och ”Veva, veva positiv”.

Och sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Hörru Rut”, som här i Sverige hördes med bland andra Sten & Stanley. I original hette den ”Freedom Come”.

Det skulle kunna finnas mycket mer att berätta, men jag hinner inte mer. Nu väntar taxin och 90-årskalaset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Bilder från Svanö

Birger Normans ”Ön” gavs först ut 1963. Den upplaga jag har i min ägo är en nyutgåva, utgiven av CEWE-förlaget i Bjästa 1977. Jag har fått den i gåva av illustratören, Gunnar Erkner, som jag understundom använde som illustratör på den tiden jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Av Gunnar har jag också fått en av hans illustrationer, ”Vännerna” på sidan 91 i boken, nummer 28 i en serie träsnitt – träsnittet hänger inramat i vårt vardagsrum.

Erkners svartvita bilder i den speciella träsnittstekniken speglar väl arbetarna, arbetsplatserna och arbetarnas bostäder på den här lilla ön i Ångermanälven, Svanö, där sågverket från 1867 och sulfitfabriken från 1906 gav utkomst åt en befolkning, som när Birger Norman i början av 1900-talet bodde där uppgick till cirka 1.500 människor.

Sågverket brann sommaren 1930 och byggdes aldrig upp igen. Det här ledde till att Birger Norman vid 16 års ålder blev tvungen att lämna barndomens Svanö. I bokens förord berättar han om sorgen då, om hur han på färjan, på väg därifrån, vägrade att vända sig om.

Hösten 1966 las också sulfitfabriken ner. Det betydde att hundra år av industriell verksamhet gick i graven.

Ytterligare tio år senare, i slutet av november 1976, ringde Olle Norell till Birger Norman om medverkan i ett TV-program om livet på Svanö, och Birger besökte åter sin barndoms miljöer, hjälpte till med att med hjälp av minnet rekonstruera fabriken och såghuset och mycket av det andra som också hade fått skatta åt förgängelsen. Gunnar Erkner har, när han skulle göra illustrationerna till ”Ön”, haft tillgång till gamla fotografier, som också de redovisas i slutet av boken. Ur minnets spindelväv och med hjälp av fotografierna återskapas ett svunnet industrisamhälle och dess svunna arbetare.

Det här är en ganska svart bok, inte bara för att Erkners träsnitt har den där svärtan – bara i enstaka bilder som den av svalorna mot den ljusa sommarhimlen anar man Ådalens vidunderliga skönhet. Också i Birger Normans korta, prosalyriska texter dominerar svärtan, kanske för att det påtvingade uppbrottet från ön inom honom skapade en sorg som aldrig riktigt gick över. Kanske var det därför Olle Norell i det där TV-programmet som en motvikt la in ”Vals på Svanö” med Hans-Erik Nääs.

Om jag ska ge läsarna lite vägledning, kan jag nämna att personporträtten i ”Ön”, även om de är skrivna på prosa och inte som lyrik, påminner lite om dem i Stig Sjödins ”Sotfragment”.

Men i Normans skildring av ön finns mycket mera: båtarna på älven, fiskarna pojkarna drog upp ur den, de märkliga droppar de kranka drack när hälsan sviktade, manskören i Folkets Hus, arbetets slit och söndagarnas stillhet, arbetsplatserna och flottbron, halmmadrasserna man låg på, pumpen, fars orgel…

Allt lever igen.

En lite märklig Cornelis-platta

Amir Chamdin har gjort filmen ”Cornelis” – om vem är ju då inte så svårt att gissa. Den har, när detta skrivs, ännu inte haft premiär, men soundtracket föreligger redan som dubbel-CD, ”Musiken från filmen Cornelis” (Metronome Records 5052498-3321-2-0, 2010).

Den här dubbel-CDn innehåller en hel del bra musik men ganska lite nytt och samtidigt värt att lyssna på. Varför andras (alltså än Cornelis’) musik också förekommer här måste man nog ha sett filmen för att begripa. Alltså, jag gillar Lars Gullins ”Fedja” och ”Laburnum vulgare”, Björn J:son Lindhs ”Lastbrygga” och Pugh Rogefeldts ”Stinsen i Bro”, ja till och med Siw Malmkvists ”Två små fåglar på en gren”, men jag har inte den blekaste aning om varför de är med i den här kollektionen – att Fred Åkerströms ”Åkare Lundgrens begravning” finns med förefaller åtminstone som något mer sannolikt i en film om Cornelis Vreeswijk.

Kanske är den gemensamma nämnaren helt enkelt gamle Metronome-chefen Anders Burman – det är hur som helst så att cornelislåtarna på de båda skivorna (och alltså i filmen) är hämtade från Cornelis’ tidiga skivor på just Metronome. Kanske var det priset för att man skulle få operera bort Cornelis’ egen röst från några av inspelningsbanden och låta skådespelaren som gör rollen som Cornelis, norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby, göra egna tolkningar av några av låtarna.

Det här blir för all del inte så oävet – man får vara tacksam över att Dyvik Husby inte försöker att direkt härma Cornelis. Resultatet blir blandat. Dyvik Husbys ”Ågren” är väl så där, hans ”Mördar-Anders” och ”Huvudlösen för aftonen” hyggliga. Riktigt bra är hans duett med Pernilla Andersson i ”Jag hade en gång en båt”, den som Cornelis en gång i världen gjorde tillsammans med Ann-Louise Hansson. Också ”Brevet från kolonin” känns riktigt idiomatisk.

Men det allra mesta är alltså Cornelis’ egna gamla inspelningar, upplockade ur Metronome-arkivet. Och mycket av det här lyssnar jag mer än gärna på: ”Ballad på en soptipp”, ”Ångbåtsblues”, ”Deirdres samba”, ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, ”Cool Water på den Gyldene Freden”, ”Fredrik Åkares morgonpsalm”, ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Felicia adjö”. Annat är mer umbärligt – riktigt allt som Cornelis gjorde för just Metronome hörde ju inte till det bästa han åstadkom. Men även en cornelisdiggare som jag gör här en och annan återupptäckt: I mitt fall föll jag pladask för hans ”Slusk Blues”.

Till det som bör nämnas hör också ”Hajar’u de då Jack”.

Sonen, Jack Vreeswijk, medverkar också på soundtracket från filmen, med flera egna instrumentala låtar. Jag måste dess värre konstatera att de inte har samma lyster som farsgubbens låtar hade.

Men jag kanske ändrar uppfattning när jag ser dem i sitt filmsammanhang.

Melodikrysset nummer 43 2010

Anders Eldeman har en säregen känsla för timing. I dag spelade han ”Alla fåglar kommit re’n”. Några kommer väl till fågelborden utanför fönstren till huset här i Öregrund, men ”vårens glada gäster” lär vi nog få vänta länge på.

Annars gissar jag att rätt många melodikrysslösare kan ha haft problem med dagens kryss.

I och för sig började det enkelt, först med ”Snälla, snälla”, som Caroline af Ugglas kom tvåa med i Melodifestivalen 2009, sen med ”Comme d’habitude”, mer känd i Paul Ankas amerikanska version ”My Way”, insjungen av Frank Sinatra.

Men sen kom det en operafråga, och den var kanske inte lika lätt för flertalet. Själv har jag sett rätt många operaföreställningar, också Giacomo Puccinis ”La Bohème”, men det tog ändå en stund innan jag lyckades identifiera den. Själv har jag i yngre dar sjungit den då populära refrängen i Povel Ramels ”Köp inte en zebra”, men yngre krysslösare kan säkert ha haft problem med den frågan.

Dean Martin hör man ju inte heller så ofta numera, men det var honom som vi – trots att han är död – hörde sjunga duett med Joss Stone i ”I Can’t Believe”.

Björn J:son Lind klarade jag omedelbart, eftersom jag kände igen hans ”Brusa högre lilla å”, men sen berättade ju Eldeman i snabbgenomgången vad låten hette, så det här klarade väl de flesta genom att googla.

Själv fick jag googla för att komma på vad rockmusikalen hette: ”De tre musketörerna”, en titel folk i min ålder förknippar med Dumas. Fast när jag hade fått fram svaret, kom jag faktiskt i håg att jag har läst om den här föreställningen på pigga och mångsidiga Stockholms stadsteater. Men en av läsarna, Ida, säger att jag har fel i det här fallet: musiken var hämtad ur Queen-musikalen ”We Will Rock You”. Jag har inte sett någon av de här föreställningarna, så jag vet inte.

”De tre musketörerna”, för att återvända till den, läste min generation i pojkboksåldern. För ännu yngre åldrar gjorde Walt Disney sin ”Snövit och de sju dvärgarna”, där sången ”En dag är prinsen här” ingår.

Ringlekar var väl ursprungligen inte tänkta exklusivt för barn, men när jag varje midsommar beskådar stångresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund, dominerar barnen i ringen, och de flesta vuxna är föräldrar till de mindre barnen. Chansen att någon av de dansande heter Andersson och Pettersson och Lundström är nog rätt stor, men jag brukar, i motsats till jaget i vistexten, för egen del inte delta. Huruvida där finns någon ”jungfru skär” undandrar sig mitt bedömande.

Annars var väl dagens kryss en blandning av både gammalt och nytt. ”Korsväg” hörde till det nya, men Nordman känner man ju lätt igen. ”Adios Amigo” med Jim Reeves har väl däremot spelats förr i krysset?

Hur det är med Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You” minns jag inte, men nog borde den ha varit med tidigare.

Dags att ta adjöss för i dag, men nog vore det kul om några av er tusentals läsare berättade vad just ni tyckte var svårt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Joe Hill om kvinnofrågan

Den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelse, IWW, Joe Hill (1879-1915) tillhörde och arbetade för som sångare, var väl, lika lite som arbetarrörelsen i gemen på den tiden världen över, något mönster, när det gällde att arbeta för kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden. Men Joe Hill inspirerades åtminstone av sina kontakter med Elizabeth Gurley Flynn att besjunga också kvinnors insatser i klasskampen. Det mest kända exemplet är hans ”The Rebel Girl” från 1915 (i Jacob Brantings svenska översättning från 1969 ”Rebellflickan”).

Senare – för egen del hittade jag uppgifter om den i Ingvar Söderströms bok ”En sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill” (Bäckströms, 2002) – har man hittat en tidigare sång, från 1913, där Joe Hill på ett mindre heroiserande och mer realistiskt sätt beskriver kvinnors ställning i arbetslivet:

The Girl Question

Amerikansk text: Joe Hill, 1913
Musik (och originaltext): Charles M Filmore (”Tell Mother I’ll Be There”, en gospel från 1898)

A little girl was working in a big department store,
Her little wage for food was spent; her dress was old and tore.
She asked the foreman for a raise, so humbly and so shy,
And this is what the foreman did reply:

CHORUS:
Why don’t you get a beau?
Some nice old man, you know!
He’ll give you money if you treat him right.
If he has lots of gold,
Don’t mind if he is old.
Go! Get some nice old gentleman tonight.

The little girl then went to see the owner of the store,
She told the story that he’d heard so many times before.
The owner cried: ”You are discharged! Oh, my, that big disgrace,
A ragged thing like you around my placel”

The little girl she said: ”I know a man that can’t be wrong,
I’ll go and see the preacher in the church where I belong.”
She told him she was down and out and had no place to stay.
And this is what the holy man did say:

CHORUS

Next day while walking round she saw a sign inside a hall,
It read: THE ONE BIG UNION WILL GIVE LIBERTY TO ALL.
She said: I’ll join that union, and I’ll surely do my best,
And now she’s gaily singing with the rest:

FINAL CHORUS:
Oh, Workers do unite!
To crush the tyrant’s might,
The ONE BIG UNION BANNER IS UNFURLED —
Come slaves from every land,
Come join this fighting band,
It’s named INDUSTRIAL WORKERS OF THE WORLD.

Den här sången tycks aldrig ha publicerats i IWWs ”The Little Red Song Book”.

Men den finns numera i svensk översättning av Lucas Stark, på hans CD ”Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill” (Kakafon KAKACD 003, 2010, distribution Naxos):

Om kvinnofrågan

Svensk text: Lucas Stark med hjälp av Jimmy Ginsby i sista refrängen, 2010
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913 (”The Girl Question”)
Musik: Charles M Fillmore, 1898 (”Tell Mother I’ll Be There”)

Det var en gång en tjej som jobba i en flott butik.
och den lilla lön hon tjänade, ja den gjorde ägarn rik.
När hon frågade en av cheferna om högre lön en dag,
så luta han sig lugnt tillbaks och skrattade sen och sa:

Bli nåns älskarinna, du som är en vacker kvinna,
till nån som ger dig stålar titt och tätt.
Ja, ta nån som är rik, inget gräl i vår butik!
Det finns män som står i kö för en brunett.

Hon gick då upp till direktörn och bad om en minut.
Men han sa kort att denna visa har jag hört förut.
Han puffa på cigarren och gorma och gick på.
– Om det är så illa, varsågod och packa hop och gå!

Bli nåns älskarinna…
(Här: inget gnäll i min butik)

Men flickan sa – jag vet nån som alltid finns för mig,
och hon gick sen bort till kyrkan där hon brukat bikta sig.
Där tala hon med prästen om allt som hade hänt.
Och han korsa sig och och skänkte henne sitt predikament.

Bli nåns älskarinna…
(Här: inget gnäll i nåns butik)

Men nästa dag så fick hon ett flygblad av en tjej,
som sa att facket finns för våran skull och slåss för dig och mig.
Ja, där vill jag bli medlem och ge all kraft jag har,
och nu sjunger hon med stämma hög och klar!

Kom förena dig med oss! Mot förtrycket ska vi slåss!
Se vinden i vårt fackförbunds baner!
Kom knegare och slav! Låt oss slåss för våra krav.
och världens orättvisor riva ner!

Joe Hill lever!

Från Lucas Stark i Göteborg har jag tillsammans med en vänlig hälsning fått hans CD ”Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill” (Kakafon Records KAKACD 003, 2010, distribution Naxos). Det handlar om en mycket välgjord CD, och inte minst dess nya musikaliska arrangemang med smak av ”blues, jazz, country, rock, wienervals och svensk folkpark”, för att citera CD-häftet, kommr utan tvekan att locka nya generationer till fenomenet Joe Hill. Joe Hill lever fortfarande.

Samtidigt kan jag se ett litet problem med det här. Också Joe Hill lånade musikaliska uttryck från många olika håll – schlager, psalmer, revyvisor, ballader – men hans ambition var alltid att sångerna skulle kunna sjungas inte bara av en soloartist utan också av publiken; Joe Hills sånger var, liksom allt annat i IWWs lilla röda sångbok, tänkta att användas för unison sång. En del tidigare svenska Joe Hill-tolkare – Finn Zetterholm och andra – har både lagt sig närmare de lånade ursprungsmelodierna och, framför allt, gjort sångversioner som lockade lyssnarna att sjunga med åtminstone i refrängen.

Men det här ska inte tas som en grav anmärkning. Jag tror nog att de som av Lucas Stark lockas att ta till sig Joe Hills sånger också kommer att kunna lära sig sjunga sångerna unisont, om de känner för det.

Och med detta sagt vill jag gärna vidimera att just många av de mest kända Joe Hill-sångerna av Lucas Stark och hans medmusiker har fått ett medryckande musikaliskt uttryck: ”Halleluja, gå och driv” med sitt rockiga komp, ”Prästen och slaven” (här med Ture Nermans text som egentligen hette ”Svarta präster”) med stänk av valsklang, ”Luffaren” med dragspel och förändrad rytm, ”Ta-ra-ra-bom-ta-ra” i en musikaliskt kul ny version och så vidare är alla trevliga att lyssna på.

Men också den avslutande ”Närmare jobb till dig”, som har fått behålla sin psalmton och där Lucas Stark sjunger stämsång med Maud Lindström, är fin.

De flesta svenska textversioner som används är de av Jacob Branting och Rune Lindström som jag hade med i min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969). I några fall har Stark dock gjort avvikalser: ”Snodd” (”Stung Right”) använder sig av Jacob Brantings text men med en liten ändring: ”Snodd” har blivit ”Lurad”. Brantings ”Det är lång väg (ner) till soppkön” har delvis fått ny text och Rune Lindströms ”Mister Block” en, för övrigt utmärkt, ny text av Lucas Stark.

Starks främsta insats som textförfattare är emellertid att han har översatt och sjungit in två Joe Hill-sånger, som jag inte hade tillgång till när jag gjorde min Joe Hill-sångbok. De finns – utan återgivande av text – omnämnda i Ingvar Söderströms ”En sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill” (Bäckströms, 2002), och det är nu roligt att också de har fått goda svenska textversioner. Den ena är ”Om kvinnofrågan” (”The Girl Question”, 1913, till Charles M Fillmores melodi ”Tell Mother I’ll Be There”. Den andra, som jag ska uppehålla mig utförligare vid, känner jag genast igen som ”Varför skola människor strida?”.

Den svenska sång jag associerar till är emellertid inte alls någon översättning av originalet, ”Silver Threads Among the Gold” från 1873, vars text skrevs av Eben E Rexford och musik av Hart Pease Danks. Danks’ melodi fick sin svenska text av journalisten och revyförfattaren Emil Norlander. Denne utgick dock inte alls från Rexfords engelska text utan skrev i stället en appell mot krig och för människors lika värde. Den första versen på svenska lyder:

Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod.
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod.
||:Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.:||

Texten bearbetades senare (1915) av Valdemar Dalquist, vilken på vissa skivutgåvor angives som ensam svensk upphovsman.

Joe Hill skrev sin version av den här gamla schlagern år 1913. Enligt Ingvar Söderström har sången aldrig publicerats i bokform, men på nätet finns en uppgift om att den ingick i 1913 års upplaga av ”The Little Red Song Book”:

The Old Toiler’s Message

Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913
Musik: Hart Pease Danks, 1873 (”Silver Threads Among the Gold”)

”Darling I am growing old” —
So the toiler told his wife —
”Father Time the days have tolled
Of my usefulness in life.
Just tonight my master told me
He can’t use me any more.
Oh, my darling, do not scold me,
When the wolf comes to our door.”

CHORUS:
To the scrap heap we are going
When we’re overworked and old —
When our weary heads are showing
Silver threads among the gold.
”Darling, I am growing old –”
He once more his wife did tell —
”All my labor pow’r I’ve sold
I have nothing more to sell.
Though I’m dying from starvation
I shall shout with all my might
To the coming generation.
I shall shout with all my might –”

Och här finns nu alltså en svensk översättning:

Den gamle knegarns sista sång

Svensk text: Lucas Stark, 2010
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913 (”The Old Toiler’s Message”)
Musik: Hart Pease Danks, 1873 (”Silver Threads Among the Gold”)

Älskling, jag är trött och långsam, viska knegarn till sin fru.
Tiden har med mig gått hårt fram. Jag tror jag är färdig nu.

I dag kom chefen fram och sade: Stick! Du jobbar ej som förr.
Men älskling minns de goda åren, nu när hungern knackar på vår dörr.

På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut.
När våra hjässor blir gråsprängda, då tar allting plötsligt slut.

Älskling, jag är trött och sliten, viskade han med raspig röst.
Jag har gnott sen jag var liten, från unga dar till ålderns höst.

Men trots att svälten står runt knuten, ska jag sjunga ”Upp till kamp!”.
För er som sliter och som jobbar, och för direktör och pamp.

På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut.
När våra hjässor blir gråsprängda, då tar allting plötsligt slut.

Mer av Pärt på Konserthuset i Uppsala

I torsdags kväll besökte vi för andra gången den veckan Musikens hus: Det var dags för ytterligare en abbonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester.

Den här gången förlade vi middagen till restaurangen i husets bottenvåning och valde där att äta en plockmiddag bestående av olika kalla smårätter, och det visade sig att där fanns åtskilligt som var gott. Ett fräscht och välsmakande frukt- och ostfat ingick i priset.

Konsertens tema var ”Musikaliska hyllningar” och de olika styckena och deras kompositörer presenterades kunnigt och spirituellt av kvällens dirigent, britten Charles Hazlewood. Han visade sig vara både en god pedagog och en ledare som kunde locka det allra bästa ur musikerna i uppsalaorkestern. Dessutom hade han satt ihop ett musikaliskt intressant program.

Medan de följande verken alla utmärktes av att vara musikaliska hyllningar till andra mästare, fann jag ingen sådan tydlig koppling till andras verk i amerikanen Samuel Barbers (1910-1981) ”Violinkonsert”, opus 14, från 1939. Detta ska dock inte läsas som någon invändning – Barbers verk, som jag tidigare inte hade hört, hade ett rikt varierat tonspråk, och dess skönhet förhöjdes ytterligare av Klara Hallgren på soloviolin.

Rubrikens huvudspår blev desto tydligare i Alfred Schnittkes (1934-1998; Schnittke var volgatysk och verkade i Sovjetunionen) ”Mozart à la Haydn”, där vi fick höra två violinister, Nils-Erik Sparf och Bernt Lysell, i en musikalisk lek, där kammarorkestern var musikaliskt uppdelad i två stråkorkestrar. Den musikaliska leken framhävdes ytterligare av att framförandet både startades och avslutades från en mörk scen.

Efter pausen var det, för andra gången den här veckan, dags för den geniale estniske tonsättaren Arvo Pärt (född 1935). Av honom fick vi höra två korta stycken, båda med musikalisk utgångspunkt hos Johann Sebastian Bach. ”Wenn Bach Bienen gezüchtet hätte” (Om Bach hade varit biodlare) innehåller märkliga och skickligt utförda biljud (i meningen ljudhärmande, inte störande) men ändar som en Bach-koral. Det här verket, komponerat 1976, påminner i sin ljudbild om den samtida ”Für Alina”, som jag valde att spelas vid min bror Mattis begravning. Mycket tidigare, från 1964, också i valet av tonspråk, är ”Collage sur B.A.C.H.”, där Pärt både leker med Bachs eget tonspråk och använder sig av de toner som ingår i hans efternamnnamn.

Konserten avslutades med Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) orkestersvit nummer 4, opus 61, från 1887, ”Mozartiana”. Här är mozartanknytningen både tydlig och utsagd – och att det går att direkt peka ut utifrån vilka verk av Mozart Tjajkovskij har skapat de fyra ingående satserna gör verkligen inte Tjajkovskijs musik till något osjälvständigt, tvärt om! I den här konsertavslutningen måste man särskilt nämna inte bara violinisten Nils-Erik Sparf utan också Lena Jonhäll på klarinett.

Melodikrysset nummer 42 2010

Jag befinner mig i ett höstligt Öregrund; i morse var det frost på gräsmattan. I går hann jag inte skriva någonting på bloggen – använde den ljusa delen av dagen för att sätta nyanlända rosor (Yorks vita ros, den märkliga blandformen York and Lancaster och så dockrosor, Rosa nitida) plus Triumph-tulpaner i min restaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Birgitta är ute nu för att sätta sina nylevererade rosor, bland annat nya exemplar av Lancasters röda ros, även känd som apoteksrosen.

Själv har jag i dag som vanligt lyssnat på och, tror jag, löst Melodikrysset, som innehöll både lätta och svåra frågor. Vi kan ta filmfrågorna som exempel. Av dem tyckte jag Ingmar Nordström-mixen av två filmmelodier var lättast, förmodligen för att jag har sett och till och med skrivit om filmerna i fråga – läs ovan under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur. Och så gillade jag dessutom både ”Trollkarlen från Oz” och ”Aldrig på en söndag”, som skulle få oss att tänka på Aten. ”Kärleksexpressen” från 1932 har jag aldrig sett, men visst har jag många gånger hört filmmelodin ”Någonting att äta, någonting att dricka” av Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström). ABBAs ”Dancing Queen” har jag visserligen inte sett i filmversionen men väl i teaterversionen av ”Mamma Mia”. Men sen spelades det en melodi ur en film jag aldrig har sett. Den militära miljön och några ledbokstäver leder mig dock till att gissa att den här filmmusiken var hämtad ur ”Top Gun”.

Annat kan det vara svårt att undgå att kunna. Visserligen avstod jag för egen del från att gå på det där bröllopet, där kronprinsessan Victoria visserligen blev fru men för den skull inte fick efternamnet Westling – till och med den nyblivne maken, Daniel, tappade ju efternamnet. Men hur skulle jag kunnat undgå att någonstans ändå få höra Björn Skifs’ och Agnes’ bröllopshyllning ”When You Tell the World You’re Mine”?

Sen fick vi höra ”en känd son” i ”I Like It”, och det måste ju ha varit Enrique Iglesias.

Jag har visserligen inte varit i alperna och hört joddling på riktigt, men vi som lyssnade på radio på fyrtio- och femtiotalen fick ofta höra sångartister joddla.

Inte för att jag anser Anna Bergendahls ”This Is My Life” vara en särskilt minnesvärd sång, men så senildement är jag inte att jag redan skulle ha glömt att den kom etta i årets melodifestival – i Eurovision Song Contest gick det ju sen inte riktigt lika bra.

Östen Warnerbring var naturligtvis en mycket bättre sångartist, även om ”Förlåt lilla vän” knappast hör till det bästa han har gjort.

Och också Loa Falkman tål alltid att höra på, till exempel i ”Delilah”.

Staffan Percy hör kanske inte till det här landets största sångartister, men hans insjungning av ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind måste ändå anses ha gett honom en plats i den svenska sångskattens Hall of Fame.

Och så avslutar vi väl med en psalm som för tankarna till varmare och ljusare tider: ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid”.

Ack om det vore så!

Magisk kväll med Gidon Kremer och Kremerata Baltica

Gidon Kremer (på lettiska Krēmers) föddes 1947 i Rīga i Lettland, där han studerade violin vid Musikaliska akademien. Hans fortsatta studier förde honom bland annat till musikkonservartoriet i Moskva, där han fick David Oistrach, utöver att vara violinvirtuos också baltofil, som lärare. Efter en period utomlands återvände han till Rīga, där han bildade kammarorkestern Kremerata Baltica, med unga musiker från framför allt Lettland och Litauen, i något fall också Estland.

Kremer är en av vår tids verkliga mästare på sitt instrument – vi har en försvarlig bunt skivor med honom i våra skivhyllor – och när han och Kremerata Baltica skulle komma till vårt Musikens hus här i Uppsala för konsert, köpte Birgitta, först av alla, biljetter till konserten – jag fick dem i julklapp av henne. Döm om vår förvåning när vi vid gårdagens konsert kunde konstatera, att konserthusets stora sal bara var halvfull; övre halvan och läktarna gapade i stort sett tomma. Har inte uppsalaborna – och för den delen stockholmarna – inte musikaliskt vett nog att köa efter biljetter, när en världsartist av Kremers kaliber spelar här?

Den publik som kom blev i alla fall rikligen belönad och – vilket är Kremers signum – på ett rikt varierat sätt. Han var virtuosen, men han lät generöst också sina unga medmusiker ta sig ton. Alltså startade konserten med att Kremerata Baltica, utan dirigent men ändå pricksäkert, spelade Béla Bartóks ”Divertimento för stråkorkester”. Sedan trädde mästaren in på scen och spelade Robert Schumanns ”Konsert för violin (egentligen komponerad för att framföras på violoncell) och orkester” i A-moll. Efter pausen kom ytterligare ett klassiskt stycke för soloviolin och orkester, ”Menuett och två trios i D-moll” av Franz Schubert.

Till det intressanta med den här konserten hör också att vi bjöds på musik från de tre baltiska länderna. Estländaren Arvo Pärts ”Passacaglia för violin och stråkorkester” lär vara skriven för Gidon Kremer, så den hade väl en given plats i programmet. Pärt har i dag i den internationella musikvärlden en plats i paritet med de klassiska mästarnas, och han och hans musik torde således vara välkända för musikvänner här i Sverige. Men åtminstone jag vet mycket mindre om nutida lettisk och litauisk musik. Letten Georgs Pelecis är påverkad av bland andra Pärt – här hörde vi hans ”Flowering Jasmin” för violin (Kremer), vibrafon (Andrei Pushkarev, som måste vara ryss) och stråkar. En intressant bekantskap var också litauiskan Raminta Šerkšnytė’s ”De Profundis” för stråkorkester med sitt dramatiska uttryck.

I Šerkšnytė’s musik finns otivelaktigt den mångsidighet som är en av Kremers egna signa. Bland de Kremer-CD vi har i vår ägo finns hans hommage à Ástor Piazzolla, berömd argentisk tangotolkare på bandoeon. Den officiella delen av konserten avslutade Kremer med att spela just Ástor Piazzolla, en melodi i A och en fuga för violin, vibrafon och stråkorkester – här fick åter Andrei Pushkarev visa sin virtuositet.

Allt det här gillade vi som hade tagit oss till Musikens hus, så vi applåderade och applåderade. Och si, Gidon Kremer lät sig bevekas: Så vi fick höra två extranummer, dels Nino Rotas musik till filmen ”La Dolce Vita” och så mer Piazzolla, ”Michelangelo ´70” – så typiskt Kremer!

Stackars dem som inte gick till Musikens hus i går kväll.

* * *

Före konserten gick vi ut och åt middag – Birgitta bjöd, eftersom konserten var en julklapp till mig, och valde den persiska restaurangen Saffran Polo på Vaksalagatan 35 en bit från Musikens hus. Där har vi varit tidigare – vi trivs där och vet att vi får god mat där.

I går valde vi att äta Chenjeh, marinerad oxfilé med grillad marinerad lök, paprika och champinjon och till det saffransris samt kall vitlökssås och grillad tomat. Vi beställde in en flaska rödvin, Lindemans Bin 50 Shiraz, och startade måltiden med några skivor mycket gott persiskt sesambröd plus sallad.

Gå gärna dit och prova persisk mat, om ni inte har gjort det förut!

Melodikrysset nummer 41 2010

I dag har jag lyssnat på och löst Melodikrysset med utsikt över en höstlig trädgård – jag tillbringar alltså helgen i Öregrund. För egen del kom jag ut hit, till ett utkylt hus, redan i torsdags, men jag hann få upp värmen och laga en värmande middag – en estnisk köttsoppa – till dess att jag fick sällskap av först Birgitta, sen sonen, Matti, och hans sambo Karin.

Karin gav mig förresten indirekt hjälp med att lösa den ena av de två frågor i dagens kryss som jag inte spontant kunde själv, den med operadivagruppen. Det vill säga, hon kunde inte dess namn men däremot namnet på låten den sjöng, ”Unbreak My Heart”. Sen var det ju bara att googla. I det här fallet var det alltså inte Tony Braxton som sjöng, utan Il Divo.

Som mina läsare vid det här laget vet, har jag också regelmässigt problem med låtar och artister som emanerar från Idol, som jag aldrig någonsin har sett. Så i det fall som förekom i dag googlade jag på en bit text jag snappade och fick upp Marie Picasso. Hennes låt hette ”Winning Streak”.

Resten var lätt för mig, inte bara för att jag i ett par fall har en gammal politisk relation till låtarna eller låtmakarna.

Jag har till exempel gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), och i min andra sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns den sång som spelades i dag, ”Balladen om Joe Hill”. Den hörde vi i dag sjungas av skådespelaren Tor Isedal.

Om Cornelis Vreeswijk och min relation till honom har jag berättat tidigare – bland annat ställde han upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag då var. I dag hörde vi hans ”Somliga går i trasiga skor”, faktiskt ett slags politisk text den också.

Den låten har latinamerikansk bakgrund, och därför passar det väl bra att redovisa titeln på den melodi av Kai Gullmar vi i dag hörde Hasse Tellemar spela, ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Kai Gullmar är en kär gammal bekant från radion i mina unga år – dock har jag aldrig hört henne live. Däremot har jag flera gånger hört Povel Ramel live. Fast just ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” spelade vi på vevgrammofon på verandan i Juniskär när jag var i pojkåren.

När jag var i pojkåren, tragglade vi inte bara psalmverser utan gick också på mötena på bönhuset i Juniskär, det senare nog inte av religiösa skäl utan mer för att bönemötena var ett av de få nöjena som som fanns där på landsbygden utanför Sundsvall. Det här har bidragit till att jag, trots att jag blev ateist i samband med konfirmationen, kan också stora delar av den religiösa sångskatten. Så visst kan jag sjunga med, när melodin i radion lockar fram orden ”Han har öppnat pärleporten”.

Viss religiös anknytning hade också originallåten till parodin ”Åsa Bodén”. Den hette nämligen YMCA (ungefär KFUM), när den blev hit med The Village People.

Men naturligtvis sjöng vi inte bara psalmer, när jag gick i småskolan, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Också ”Blinka lilla stjärna där” fanns på vår repertoar. Och den hänger ju fortfarande med, har jag förstått av barnbarnen.

”Vem ser ett barn?” – en melodi hämtad ur ”Chess” – sjöng Anders Ekborg. Att se barnen, och för den delen barnbarnen, tror jag för egen del är något vida viktigare än att överösa dem med presenter.

Ångrar åtminstone något i livet gör vi väl lite till mans, det må gälla barnen, barnbarnen eller andra. Men på det hela taget ångrar jag inte mitt liv – det har varit innehållsrikt och gett mig mycket. Så med Edith Piaf sjunger jag ”Non, je ne regrette rien”.

Och då återstår, vad jag kan se, bara ett frågesvar att redovisa. ”Riverdance” har jag inget djupare förhållande till – men jag har sett snuttar av den här scenshowen i TV.

Fast plötsligt upptäcker jag att jag ändå har glömt att redovisa svaret på en fråga: ”Moviestar” sjöngs in av Harpo 1975 och blev en jättehit inte bara här – den blev listetta i ett tiotal länder. Undras om det hade gått lika bra om artisten i stället hade kallat sig Jan Svensson.