Melodikrysset nummer 50 2010

Dagens melodikryss var det årliga julkrysset.

Men 100 procent jul blev det ju ändå inte. ”Happy New Year” av och med ABBA skulle ge ordet nyårsafton. Och Felix Körlings klassiska barnvisa ”Nej se det snöar” handlar väl inte specifikt om jul, även om det just i år ser ut att bli en vit jul.

Den och även ”När juldagsmorgon glimmar” sjöng vi under små- och folkskoleåren, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun. De här barndomstrakterna minns jag mycket mer än Uppsala som ett snörike under vintrarna, men i år saknar vi inte vinter heller i Uppsala. Utanför fönstret faller just nu mer snö i form av vita flingor.

Också ”Jul, jul, strålande jul” hör till den klassiska sångrepertoar jag förknippar med julen – i dag hörde vi den dock i en instrumental version med Åsa Jinder.

Men det är ju kul också när någon eller några lyckas göra något lite avvikande i den här traditionstyngda genren. Ett exempel i dagens kryss är ”Juligen” med Just D”.

Fast ska jag vara alldeles uppriktig, tycker jag att det görs alldeles för många julskivor. Dessutom är mycket av det som finns på dem sådant som man kunde vara utan.

Sten & Stanley gör väl ett halvhyggligt jobb med ”Jungfru Maria”, men ”Winter Song” med Sarah Dawn Finer och Louise Hoffsten, annars en artist jag gillar mycket, kunde vi gott ha varit utan.

Det hjälper inte att artister är stora – det gör inte automatiskt deras julsånger stora. Alltså känner jag mig rätt likgiltig för ”The Christmas Song” med Nat King Cole, ”Christmas Time” med Bryan Adams, ”Beginning To Look a Lot Like Christmas” med Bing Crosby och ”Christmas Eve” med Céline Dion.

Men Dean Martin väcker nostalgiska känslor hos mig, när han sjunger ”Rudolph the Rednosed Reindeer”.

Och när jag hör ”Ser du stjärnan i det blå”, är jag ohjälpligt förlorad.

Ingen julafton utan Disney!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hej då, kulturnämnden!

Jag gjorde entré i Uppsalas kommunalpolitik efter 1966 års val. Under åren därefter satt jag i alla nämnder och styrelser som syslade med kultur: biblioteksstyrelsen, kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse, Dag Hammarskjöld-bibliotekets styrelse.

Den första januari 1968 började jag arbeta på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Just den här arbetsgivaren hade knappast något att invända mot att medarbetarna hade kommunala uppdrag, men det blev med tiden ganska jobbigt att klara alla sammanträden, många av dem på dagtid, och samtidigt sköta det jag skulle göra på partikontoret. Så jag avsade mig de flesta av mina kommunala uppdrag men behöll det i biblioteksstyrelsen, vars verksamhet stod mitt hjärta närmast. Där satt jag till mitten av 1980-talet och hann bland annat då med att bereda frågan om nytt huvudbibliotek i Uppsala.

När jag så gick i pension från jobbet på partistyrelsen, tyckte mina kamrater i sosseföreningen i Svartbäcken att det kunde vara dags för mig att göra ett nytt arbetspass i den uppsaliensiska kulturpolitiken. Dess politiska handläggning hade under tiden rationaliserats till i huvudsak en större kulturnämnd, så där har jag nu suttit i två mandatperioder. Ja, inte bara suttit – jag har varit ganska aktiv där och i dess gemensamma röd-gröna grupp.

Under den första av dessa mandatperioder var det röd-grön majoritet. Under den just avslutade har det varit borgerlig majoritet, och det kommer det också att vara under den kommande perioden. Men det är inte därför jag nu slutar. Kulturnämndens borgerlige ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), har inte sysslat med politisk konfrontation – visst har vi varit politiskt oeniga ibland, men hans uppriktiga strävan har varit att finna samförstånd över blockgränserna i alla frågor där det har varit möjligt. Alltså har vi på den röd-gröna sidan också i ganska stor utsträckning kunnat påverka besluten, och några av oss socialdemokrater har verkligen kunnat utöva infytande; Peter Gustavsson (S) har inte varit vice ordförande bara pro forma. Själv har jag fått sitta kvar som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, och min kollega (S) Bo Östen Svensson har fått leda stipendieutskottet.

Så det är inte valutgången som har fått mig att avsäga mig uppdraget i kulturnämnden. Inte heller är det mitt parti som har velat bli av med mig – jag nominerades på nytt av min socialdemokratiska förening ooh fick alltså därefter ringa arbetarekommunen för att meddela, att jag faktiskt inte längre stod till förfogande. Skälet är banalt: Jag är 73 år nu, fyller 74 före midsommar. Lägg på det ytterligare en fyraårsperiod, så förstår ni hur gammal jag skulle vara vid nästa val. Inte för att jag börjar känna av någon senildemens, men jag tycker i princip att folk i min ålder normalt borde ha gjort sitt.

I dag hade kulturnämnden årets sista sammanträde, och detta sammanträde blev alltså mitt allra sista. Det följdes sedan av kulturnämndens årliga jul- och stipendielunch på Walmstedtska gården.

Min allra sista insats i den uppsaliensiska kulturpolitiken blev därför att delta i utdelandet av kulturnämndens hedersstipendium – ett konstverk – till en synnerligen välförtjänt mottagare, Claes Jansson. Många känner honom genom hans skivor, men inte minst här i Uppsala är vi många som har hört honom sjunga också live: jazz, blues, visor. Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann. Så när jag vid samlingen på Walmstedtska gratulerar Claes, känner han förstås, även om vi inte är närmare bekanta, ändå igen mig, och jag får genast tillbaka en referens till min blogg.

Jag känner mig inte sorgmodig när jag nu lämnar kulturnämnden – jag vet att jag har bidragit till att göra stans kulturliv lite bättre, och i själva kulturlivet kommer jag att fortsätta delta länge till.

Men naturligtvis finns det också saker som borde göras eller borde göras bättre.

Ramen för bidragen till Uppsalas rika fria kulturliv borde till exempel utökas rejält. I kulturlivet utanför institutionerna finns många, inte bara Claes Jansson.

Och så borde Uppsala äntligen bygga ett nytt konstmuseum. I början av 1970-talet, när jag alltså också var aktiv i stans kulturpolitik, gick socialdemokratin till val på att bygga nya och ändamålsenliga och lockande lokaler för tre olika kulturområden. Det första av dessa vallöften infriades i och med att stan fick sitt nya huvudbibliotek i kvarteret Sandbacken. Här om året tillkom äntligen vårt fina konserthus, Musikens hus, vid Vaksala torg.

Det blev mig tyvärr inte förunnat att få vara med om att bygga en motsvarighet för konsten, ett Konstens hus. Men jag hoppas att jag åtminstone ska hinna vara med om dess invigning.

Vinterhelg med barn och barnbarn

Birgitta har, allt sedan hon togs in på sjukhus för bland annat hjärtbesvär, varit föremål för barnens både intrsse och omsorg, allra först i form av besök på Akademiska. Nu när hon sedan en vecka är hemma igen fortsätter det här – och man kan nog bli återställd redan av att ens barn bryr sig så mycket om en.

I går kom Anna och Enver hit från Rinkeby för middag, så under lördagskvällen var vi fyra här hemma. Birgitta stod själv för matlagningen: På önskemål från Anna blev det råbiff med tillbehör, men de båda männen i sällskapet föredrog att få sina råbiffar stekta.

Kvällens samtal kretsade mellan allt från politik – jag och Anna är nog inte överens där i alla stycken – till litteratur. Enver är peruan, så vi kom att prata en hel del om Mario Vargas Llosa, som det finns en binge böcker av i vår bokhylla. Bland annat jag drev tesen att man inte behöver vara ense med en skönlitterär författare för att se stora litterära förtjänster med hans eller hennes böcker, och mycket riktigt kom vi ganska snart också in på Knut Hamsuns författarskap. Knut Hamsuns tvivelaktiga politiska hållning är ju välkänd, men det hindrar inte att jag på den tiden då jag ganska extensivt läste honom (i gymnasiet och under mitt första år i Uppsala, då jag läste nordiska språk) ändå fann stora litterära kvalitéer hos honom eller kanske snarare hans böcker.

Innan Anna och Enver gick till tåget, gick Enver på upptäcktsfärd bland våra böcker och skivor, hittade i våra bokhyllor bland annat en rad latinamerikanska författare. (Vid middagsbordet hade han berättat vilka svenska författare han hade hunnit läsa och vilka författare och böcker som hade gjort starkt intryck på honom. Han hade bland annat med stor behållnign läst Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Söderberg är också en av mina gamla favoriter.)

Enver är musiklärare till yrket, så det var med intresse och också förtjusning han studerade vår väldiga skivsamling. Han plockade med glad min fram både Bach och argentinsk tango – jag visade honom sedan på ganska många skivor med latinamerikanskt ursprung. Men den skiva som väckte mest jubel hos honom är en av mina jazzfavoriter, ”Kind of Blue” med Miles Davis.

I morse sov vi länge, allt för länge.

Klockan tolv skulle vi nämligen vara på Musikens hus, där lilla Klara, fem år, skulle medverka i en dansföreställning.

Klara går på balett hos Uppsala Danscenter, och i år liksom tidigare år gav centret (med ABF som medarrangör) en barnbalettföreställning i Musikens hus’ stora sal inför så stor publik, att vi – som köpte biljetter i senaste laget – hamnade långt uppe på balkongen.

Där uppifrån kunde man i ett par timmar följa föreställningens cirka 20 nummer. Barnen, indelade i olika åldersgrupper, 3-4 år, 5-6 år, 7-9 år och 10-12 år, gav järnet, detta utan att de på något sätt var överdrillade; för de flesta av dem är balettdansen bara en rytmisk lek, vilket också underströks av att musiken man dansade till ofta hade sago- eller annat barnkulturtema. Vår dotterdotter, som alltså hörde till ålderskategorin 5-6 år, framträdde som en av Bumbibjörnarna.

Nummer som danserna till Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och Lennart Hellsings sång om trollkarlen från Indialand, han som drack upp sig själv, tedde sig nästan udda vid sidan av alla discobetonade låtar.

När publiken består av så många syskon och föräldrar och andra släktingar, måste man acceptera att medföljande barn inte är tysta, att vuxna kommenterar och att anförvanter mobilfotograferar sig närstående unga artister. Men framför mig satt ett ungt par, som mer hade ögon för varann än för det som utspann sig på scenen – och det kan ju verka rart – men två huvuden tätt mot varann gör det förbannat svårt för den som sitter bakom att se de relativt små aktörerna på scenen. Dess bättre bekräftade den unge mannen sitt kompletta ointresse för dansföreställningen på scenen genom att mitt under den resa sig upp och gå därifrån, förmodligen för något mycket viktigare.

Den som vill se lite av den dansföreställning vi såg kan gå till Kerstins blogg – Kerstin är med rätta stolt över Klaras scenframträdande. Fler bilder hittar du på pappa Bos blogg – här.

* * *
I kväll är det min tur att laga middag. Eftersom det är så förbanant kallt blir det repris på min gamla heta afrikanska gryta.

Melodikrysset nummer 49 2010

Jag sov ovanligt länge i morse och var därför tvungen att lyssna på och lösa Melodikrysset med morgonkaffe, hälsofil och ett par mackor på skrivbordet bredvid datorn.

Ute är det full vinter, men den enda eftergiften för den förestående julen Anders Eldeman gjorde var att spela ”Ave Maria No Morro” med Christer Sjögren. Den finns förresten tidigare inspelad med Andrea Bocelli.

Som för att balansera upp vintern lite spelade Eldeman två låtar med sommarmotiv: Dels Evert Taubes ”Vals i Gökottan”. Dels ”Grilla, grilla” med Östen med resten.

Två utmärkta svenska sångerskor fick vi också höra.

Helen Sjöholm tror jag de flesta kände igen, även om de inte tidigare hade hört henne tolka Billy Joels ”Euforia”.

Själv är jag också mycket förtjust i den tyvärr betydligt mindre kända Lisa Miskovsky, som vi i dag hörde i ”Lover”.

Och då kan vi väl passa på att redovisa ”Ring of Fire” med Johnny Cash, eftersom han där sjunger att ”love is a burning thing”.

Två she-låtar hade Eldeman lyckats få ihop också.

Dels hörde vi ”She”, i dag med Peter Jöback men annars mer känd i Charles Aznavours version.

Dels spelades ”She Wolf” med Shakira. Den låten hade jag inte hört tidigare, men däremot klarade jag Shakira.

Sist tar vi de låtar som passar gamla stötar som jag.

När jag en gång i världen gick i folkskolan, sjöng vi Felix Körlings ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den skulle ge oss kryssordet snut, som man nog inte fick bruka i skolan på min tid.

Lite längre fram under skolgången lyssnade jag så ofta jag kunde på Charlie Norman i radio. Jag minns faktiskt också den uppstånderlse hans boogie woogie-version av Edvard Griegs ”Anitras dans” väckte i Norge.

Errol Flynn var en mycket beundrad skådespelare under mina unga år – hans namn i en bioannons var skäl nog att gå och se filmen. I dag fick vi dock höra honom på ett udda sidospår, som sångare. Det är ju kul som kuriosa, men jag kommer nog inte att anstränga mig för att få in hans ”Lily of Laguna” i min skivsamling.

Doris Day var däremot beundrad både som sångerska och som filmskådespelerska. I dag hörde vi henne i ”Tea For Two”, en klassiker med musik av Vincent Youmans och text av Irving Caesar. Den ingick ursprungligen i musikalen ”No, No, Nanette”, 1925.

Luciakonsert med musikklasserna

Birgitta ställde på sin tid upp för musikklasserna i Uppsala och får som tack varje år två biljetter till deras luciakonsert i Domkyrkan. Vi är inte religiösa, men eftersom vi är uppvuxna med det här kristna musikaliska kulturarvet och dessutom musikälskare, går vi gärna dit.

Så också i går, då vi fick kämpa oss i pinande kall decemberblåst från bussen till Domkyrkan.

Gårdagens luciakonsert, med David Anstey och Anders Göransson som dirigenter och Jesper Taube (sång) och Mats Broberg (flöjt) som solister, kändes inte lika ljus i grundtonen som flera av de föregående årens luciakonserter. Det var lite mindre av det välkända och insmickrande vackra, det som ofta präglar julrepertoaren, och också arrangemangen var i flera fall mer komplicerade. Men naturligtvis fick vi som väntat höra till exempel Adams ”Julsång” och ”Stilla natt”, och som församlingssång sjöngs gemensamt – själv deltar jag dock aldrig i psalmsång – ”Nu tändas tusen juleljus”.

Luciatåget som inleder och avslutar konserten och som i två jättelånga led ringlar sig ned längs väggarna i den väldiga domen och som sen, i förenad form, kommer upp längs mittgången, saknar förmodligen sitt motstycke. I år hände något med den stackars unga lucian: hon fick något slags hjälp redan under den långa konserten och kunde sen inte följa med i det avslutande tåget. Att något sådant händer en kan säkert vara svårt att bära för en ung flicka, men hon ska veta att en hel Domkyrka kände med henne!

Jag hör till en generation som tragglade psalmverser: I små- och folkskolan fick vi i läxa att lära oss mängder av psalmer utantill. På den tiden hade jag ännu min inlärda barnatro kvar och reagerade inte, som jag började göra i tidiga tonår, mot innehållet i psalmerna. Så jag minns fortfarande utmärkt väl stora delar av texterna i de psalmer som sjöngs i går, utom de nämnda också ”Bereden väg för Herran” och ”Det är en ros utsprungen”.

Men jag tycker fortfarande att de, oavsett vad man tror eller inte tror på, är en del av ett mer än tusenårigt svenskt kulturarv; många av dem är dessutom mycket vackra. Så jag har absolut ingenting emot att delar av den här sångskatten lärs ut i skolan, dock snarare inom ramen för musikundervisningen än inom religionsundervisningen.

Där skulle man för övrigt också kunna tänka sig att eleverna fick lära sig att sjunga några av arbetarrörelsens viktigaste sånger. till exempel ”Internationalen” och ”Arbetets söner”.

Märk att jag här talar om bildning, inte om religiös eller politisk indoktrinering.

* * *

På hemväg, på väg till bussen, möter vi Stig-Björn Ljunggren, min gamle medredaktör till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Vi är sällan överens om de viktigare vägvalen för vårt gemensamma parti, men Stig-Björn har både humor och tolerans, så i samma ekumeniska andra som jag har visat ovan säger han, med glimten i ögat och utan att ens uttryckligen nämna den pågående debatten om vem som ska bli ny partiledare:

– Får jag föreslå någon av er?

Judy Dyble, en gång i världen sångerska i Fairport Convention

Judy Dyble var en gång i världen sångerska i den brittiska folkrockgruppen Fairport Convention. Hon är född 1949, och när hon förra året, alltså vid 60 års ålder, vad jag förstår lite oväntat gav ut soloplattan ”Talking With Strangers” (Fixit Records FXTRCD 113, 2009, distribution Universal), väckte det viss uppmärksamhet åtminstone i Storbritannien. Hon har nämligen under en ganska lång period inte spelat in nya skivor. En skandinavisk upplaga av skivan gavs 2010 ut av norska Termo Records.

Hennes ljusa röst är, när hon nu kommer tillbaka, väl bevarad. Musikaliskt är hon inte alldeles lätt att placera – i vart fall skulle jag inte vara beredd att karaktärisera den här nya skivan som folkrock. Snarare framträder hon som singer-songwriter – hon har skrivit flertalet av låtarna på CDn tillsammans med ett par av sina medmusiker – lite i Joni Mitchells anda; hon har för övrigt tidigare tolkat Mitchell.

Den nya CDn och flera av de enskilda låtarna på den har fått ett gott mottagande i Storbritannien, delvis också i USA, men jag måste erkänna att den här musiken inte griper tag i mig på samma sätt som den gamla brittiska folkrocken, så som den spelades av Fairport Convention och andra, gjorde. De här låtarna är oftast balladartade men vetter, genom urvalet av instrument, körpartier och annt, mer åt konstmusik än åt rock. Dock finns det jazzinfluenser i dem, till exempel i ”Jazzbirds” och i den som helhet kanske bästa låten ”Grey October Day”.

De musikaliskt allra bästa bitarna finns i den avslutande, 20 minuter långa sviten ”Harpsong” – fast där är det varken helheten eller Judy Dybles sång som gör det största intrycket utan några häftiga rent instrumentala partier med starkt jazzinfluerad rockmusik,

Den politiske Bob Dylan

I min skivaffär, Örat i Uppsala, får jag tag på ytterligare en mini-CD med Bob Dylan: ”Bob Dylan In Concert: Brandeis University 1963” (Columbia Legacy 88697 80442 2, 2010, distribution Sony). Det är en konsertupptagning gjord på ett universitet i Massachusetts 10 maj det året. Dylan låter som den unge Dylan brukar göra (sång, akustisk gitarr, munspel), och här finns väl egentligen inget som jag saknar i min redan tidigare väldiga dylansamling av officiella skivor, bootlegs och sångböcker – fast framförandet, med publiknärvaro i form av bland annat applåder, gör det hela levande.

Men det slår mig medan jag lyssnar, att den här lilla plattan (sammanlagt sju låtar) är en handfast dementi av det Bob Dylan senare, dumt nog, har försökt förneka. Påtagligt många av de sånger han skrev som ung artist var nämligen samhällsbeskrivande och samhällskritiska, rent av politiska. Det främsta exemplet på det på den här CDn är ”Masters of War”, som han ju också senare har gjort upprepade inspelningar av.

Under samma konsert sjöng han också ”Talkin’ World War III Blues” och ”Talkin’ John Birch Paranoid Blues” – John Birch var under den här tiden en ökänd symbol för rashatet i USA. Och så sjöng han under den här konserten ”Ballad of Hollis Brown”, en mörk ballad om den verklighet som också har varit många amerikaners.

”Talkin’ John Birch Paranoid Blues” är enligt sångboken copyrightad först 1970 men fanns alltså redan 1963. På skiva med Dylan dök den dock upp först 1991, på ”The Bootleg Series, Volume 1”.

”Masters of War” fanns med på ”The Freewheelin’ Bob Dylan”, 1963.

På den fanns också ”Talkin’ World War III Blues”.

”Ballad of Hollis Brown” fanns med på LPn ”The Times They Are A.Changin’”, 1964.

Den som vill kolla de åberopade texterna kan till exempel gå till Bob Dylans ”Lyrics 1962-1985” (Harper Collins,1988) eller till Bob Dylans ”Sångtexter 1962-2001” (Prisma, 2004). Han skrev många fler sångtexter av det här slaget, men det är särskilt slående att vi i just det här fallet talar om fyra sånger av sju från samma konsertupptagning.

Ett musikaliskt geni träder fram på scenen

Bob Dylans ”The Witmark Demos: 1962-1964” (The Bootleg Series Vol 9, Columbia 88697761792, 2010) innehåller 47 av hans tidiga låtar, här fördelade på 2 CD. Det rör sig om demoinspelningar han har gjort hos sitt musikförlag, bland annat för att locka andra att spela in hans låtar. Inspelningarna, på rullbandspelare, är gjorda på enklast tänkbara sätt. Oftast sjunger Bob Dylan till sin egen gitarr, ibland kompletterad med munspel; på några av låtarna spelar han i stället piano.

En och annan harkling förekommer, och den allra första låten är bara ett fragment, men trots den enkla formen låter mycket förbluffande bra. Sådant som ”Hero Blues”, ”Watcha Gonna Do?” och ”John Brown” blir högst hörvärt i den här avskalade formen.

Det är också slående hur bra ett antal av hans mest kända sånger låter, när han arbetar bara med sin egen (då fortfarande unga och välbevarade) röst plus något enda kompinstrument: ”Blowing In the Wind”, ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”, ”Tomorrow Is a Long Time”, ”Baby, I’m In the Mood For You”, ”Masters of War”, ”Farwell”, ”Don’t Think Twice, It’w All Right”, ”Walkin’ Down the Line”, ”Boots of Spanish Leather”, ”Girl From the North Country”, ”When the Ship Comes In”, ”The Times They Are A-Changin’”, ”Paths of Victory”, ”Mama, You Been On My Mind”, ”Mr. Tambourine Man” – ja, ännu fler kunde nämnas.

Naturligtvis är ljudkvalitén växlande, och spelskickligheten varierar – men ibland är även spelet lysande.

I de tidigast inspelade låtarna, till exempel i ”Hard Times In New York”, märks fortfarande inflytandet från den av Dylan beundrade Woody Guthrie, och man kan ju åtminstone leka med tanken att Bob Dylan hade hamnat på Folkways i stället för hos John Hammond och Columbia – i så fall hade säkert den sång till akustiskt komp som vi hör på hans Witmark-demos åtminstone dominerat längre. Det här är inte bara en förflugen tanke – Bob Dylan kände starkt för Folkways där många av de stora folksångarna, inte bara Guthrie, fanns.

För egen del gillar jag också de rockigare versioner han lite senare gjorde av flera av de nämnda låtarna, så det är inte det. Men det är kul att också få höra de här mer avskalade versionerna.

Och så ska man väl nämna att de här båda CDna innehåller en bunt låtar som Bob Dylan aldrig själv har gett ut på skiva. Några har bara spelats in av andra och 15 av sångerna har aldrig tidigare getts ut på skiva över huvud taget.

Melodikrysset nummer 48 2010

Anders Eldeman vidhöll att förra veckans kryss var svårt, medan den här veckans kryss tydligen var lättare.

Och visst fanns det sådant som var lätt i dagens kryss, åtminstone för oss som genom åren har lyssnat på Svensktoppen. Inte mindre än fem av de spelade låtarna har nämligen hörts där.

”Jag vill ha en egen måne” hörde vi med Ted Gärdestad i 14 veckor 1972. Det här var en dubbelfråga, så vi skulle också kunna att månen ibland står i nedan.

1968 låg Ewa Roos 13 veckor på listan med ”Vilken härlig dag”.

Ännu längre, 22 veckor, höll sig Yngve Forssells kvar 1973 med ”Så gick det till när farfar var ung”.

”Glöm ej bort det finns rosor” i svensk tappning av och med Östen Warnerbring men med franskt original av Gilbert Becaud låg 1968 på listan i åtta veckor.

Jan Höiland höll sig 1968 kvar i sex veckor med ”Tiotusen röda rosor”. Den hade skrivits av Thore Skogman, och just det året – då för övrigt Thore turnerade för Socialdemokraterna tillsammans med Sten Andersson och skrev en kampanjlåt åt sitt parti – hade man ju nästan kunnat tro att det där med rosorna hade en mer symbolisk betydelse.

Det slår mig för övrigt, när jag är inne på det här spåret, att även det vi i dag hörde med Jokkmokks-Jokke, som alltså kom från Jokkmokk, ”Rallarsving” / ”Det var vi som byggde landet”, en hyllning till det arbetande folket, är ett exempel på att innehållet i populärmusik inte måste vara så enahanda som det så ofta är.

Därmed absolut inte sagt att man inte ska få besjunga sådant som flickorna i Småland, för att knyta an till en annan av de låtar som spelades i dag.

Över till filmfrågorna. Jag konstaterar att de onekligen är lättare att knäcka om man har sett filmerna ljudillustrationerna är hämtade ifrån.

Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten” med Harrison Ford som Indiana Jones har jag sett flera gånger i TV, så där var det lätt att känna igen musiken.

Också Woody Allens ”Everyone Says I Love You” har jag sett, men där fick jag googla för att få bekräftat att det var Alan Alda som sjöng ”Looking At You”.

Andra kan ha haft svårigheter med att känna igen Mozart-stycket om många kvinnliga erövringar, men jag hade för egen del inga problem med att känna igen ”Katalogarian” ur ”Don Juan”/”Don Giovanni”.

Likaså förstod jag med detsamma att det var John Lennons son Julian Lennon vi hörde i ”Saltwater”.

Egentligen var det väl bara två frågor jag hade lite problem med för egen del – men jag löste dem också.

Jag brukar se ”Allsång på Skansen”, men jag mindes inte spontant sångerskan och trombonisten Gunhild Carling. Men det var alltså henne vi hörde i ”In the Middle of the Night”.

Och sopresenärerna Morgan Alling och Lasse Beischer känner jag inte heller till. Svårigheten att lösa den här frågan och den jag nyss nämnde ökade på grund av att de båda efternamnen är inflätade i varann, men jag knäckte först Alling med hjälp av de bokstäver jag hade, och sen var det hyfsat lätt att komma på också Carling.

* * *

I kväll missar jag en musikalisk begivenhet här i Uppsala, ODs Caprice och det efterföljande Stor-OD. Hustrun är så kallad moster i OD, men jag fick i går ringa återbud, eftersom vårdcentralen skickade henne vidare till Akademiska, där jag hälsade på henne tidigt i går kväll. Hon har hjärtflimmer, vatten i lungorna och för högt blodryck, men hon får behandling och läget är under kontroll.

Under dagens lopp kommer hon att få besök även av barnen och av mig igen.

Hon är anbefalld lugn och vila vilket kan bli nog så knepigt att förmå henne till när hon släpps ut igen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

…och Pete Seeger 2010

Pete Seeger har 2010, vid 91 års ålder, gett ut en ny CD, ”Tomorrow’s Children” (Appleseed Recordings APR CD 1123). Banjospelet låter fortfarande bra, men rösten är förstås skraltig. Dock sjungs solopartierna delvis av andra, inte kända men faktiskt i flera fall goda sångare och förbluffande bra instrumentalister. Och framför allt finns han i täten för en stor kör av skolbarn, The Riverton Kids.

The river town är här Petes hemstad Beacon nära New York och floden the Hudson river. Pete har redan tidigare engagerat sig i miljöfrågor som berör Hudsonfloden och det landskap den flyter igenom, och när en lärare i en av stadens skolor bad honom komma till sin skola och där arbeta tillsammans med barnen, växte detta, under medverkan av ytterligare människor som var engagerade av gröna frågor och dessutom arbetade med musik till det projekt, som nu finns utgivet på skiva.

Att döma av texthäftet var det här ett samarbete som inte tilltalade alla på skolan eller alla berörda föräldrar, men säg vad som kan stoppa Pete och människor som är som han! Och utan tvekan har det här samarbetet, utöver att ha resulterat i en CD, också fått en stor grupp mycket unga skolelever att engagera sig i viktiga miljöfrågor, bland annat sådana som rör Hudsonflodens vatten. Om detta vittnar sångtitlar som ”Down By the Riser”, ”River”, ”The River That Flows Both Ways” och ”River Song”. Men miljöengagemanget är bredare än det som gäller vattenkvalité och liknande frågor. ”Solartopia” handlar förstås om solkraft och ”It Really Is’nt Garbage” om återvinning.

Seeger har också fått de här ungarna att engagera sig på ett bredare sätt än det som gäller just miljöfrågorna. ”I See Freedom” handlar om en negerslav som tidigt fann en fristad i just Beacon, och om en klassisk medborgarrätts- och ickevåldskämpe handlar ”Take It From Dr King”. Seeger leder även in ungarnas engagemang på ännu mer aktuella diskrimineringsfrågor: ”De Colores” ger stöd åt Cesar Chavez och Union Farm Workers. Och så lär han ytterligare en (mycket ung) generation sjunga ”We Shall Not Be Moved”. Den kraft han behöver som stöd hämtar han inte från några i amerikanarnas ögon fördärvliga vänsterskrifter utan från Bibelns Predikaren/Ecclesiastes (i sin magnifika sång ”Turn, Turn, Turn”).

I skivans final hyllar han sina unga sångare med sin och Walter Lowenfels’ ”Tomorrow’s Children”, och så avslutar han liksom han började med sin egen fina och hoppfulla ”Quite Early Morning”:

Quite Early Morning

Text och musik: Pete Seeger, 1969

Don’t you know it’s darkest before the dawn
And it’s this thought keeps me moving on
If we could heed these early warnings
The time is now quite early morning
If we could heed these early warnings
The time is now quite early morning

Some say that humankind won’t long endure
But what makes them so doggone sure?
I know that you who hear my singing
Could make those freedom bells go ringing
I know that you who hear my singing
Could make those freedom bells go ringing

And so keep on while we live
Until we have no, no more to give
And when these fingers can strum no longer
Hand the old banjo to young ones stronger
And when these fingers can strum no longer
Hand the old banjo to young ones stronger

So though it’s darkest before the dawn
These thoughts keep us moving on
Through all this world of joy and sorrow
We still can have singing tomorrows
Through all this world of joy and sorrow
We still can have singing tomorrows