Melodikrysset nummer 6 2011

I dag tyckte jag att det i Melodikrysset fanns frågor som var knepiga.

Jag ska ärligt bekänna att jag aldrig ens hade hört talas om Kelly Clarkson, hon som sjöng ”Already Gone” – inte heller American Idol ligger väl riktigt för mig.

Sen kom jag heller inte på vad låten med Spotnicks heter. Men både soundet och ledbokstäverna jag så småningom fick ledde mig till att den måste komma från Skottland.

Det är ju melodifestivaltider, och mycket riktigt spelade Anders Eldeman ett par melodifestivallåtar för oss, båda från de senaste åren.

”Kom” från Melodifestivalen 2010 mindes jag faktiskt, men vilka var det som sjöng? Jo, gruppen med den märkliga stavningen Timoteij.

Likaså kom jag i håg ”Så vill stjärnorna” från 2009. Också i det här fallet fick jag googla på artisten. Molly Sandén heter hon.

Och slutligen behövde jag ledbokstäverna för att komma på vad låten som Lill Lindfors sjöng heter: ”Om vi hade en dag”, i original ”If I Only Had Time”.

Ett par av frågorna var desto lättare, eftersom Eldeman där använde sig av det återbruk han ganska ofta använder sig av.

Melissa Horn var det inte så länge sen han spelade, och den gången blev jag så pass intresserad att jag skaffade hennes CD ”Säg ingenting till mig”. Den som är intresserad av vad jag tyckte kan gå upp under Kulturspegeln, Musik, och kolla.

Charles Aznavours ”She” hörde vi också i slutet av förra året, men då med en annan sångartist. Den här gången skulle vi översätta titeln till svenska: Hon.

”Guldet blev till sand” har vi väl också hört några gånger i Melodikrysset, men den här gången testade oss Eldeman i kemi. Vi flitiga korsordslösare vet, oavsett om vi var duktiga i kemi i skolan eller inte, att den kemiska beteckningen för guld är AU.

På den tiden då jag gick i läroverket och läste bland annat kemi stod min egen håg dock mer till litteraturhistoria. Det plus mitt musikintresse gör att jag kan min Birger Sjöberg och minns bland annat hans ”Längtan till Italien”. Där växter, både enligt visan och på riktigt, små citroner gula – fast här skulle de nämnas i singularis, citron.

I sydliga nejder utspelas också George Bizets opera ”Carmen”, den som vi i dag fick ett smakprov på i Tijuana-tappning. Naturligtvis har jag sett ”Carmen”, flera gånger.

Jag har också personligen träffat Monica Zetterlund, ibland kallad Zäta. Hon sjöng jazz, i dag ”It Could Happen To You”. Men hon var också politiskt engagerad – hon var på valturné både med Tage Erlander och Olof Palme.

Och apropå politik: jag tror att många av er har en alldeles för snäv syn på vad som är politisk musik. Men Lena Andersson fångade i sin ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” tidigt det som lite senare skulle blomma ut som gröna vågen:

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Svensk text: Stikkan Andersson, 1971

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå
Och bilar signalerar, jag ser människor på språng
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

I staden där studerar man Där har man sin fabrik,
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
Och om man älskar hav och vindar
Och är trött på neon och betong,
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång

Mindre känt är det nog att den här låten – text och musik – ursprungligen skrevs och spelades in (1968) av Buffy Sainte-Marie, som för övrigt finns i mina skivhyllor. Hon kommer från Canada och är av indiansk härstamning, var också mycket politiskt engagerad, bland annat i frågor som rörde den amerikanska ursprungsbefolkningens rättigheter. Hennes original till låten ovan heter ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”.

* * *

Hamnat här i jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Min blogg uppmärksammas och citeras

Jag har, med de vänsterbetonade åsikter jag har, ofta synpunkter på ledarartiklarna i liberala Upsala Nya Tidning, ibland också, fast då av andra skäl, på dess kultursidor. Ytterligare ett problem – inte bara för mig, tror jag – är att UNT i stort sett har monopol i Uppsala med omnejd – detta säger jag trots att ETC/Uppsala-Demokraten gör tappra och lovvärda försök att bryta UNTs dominans.

På en punkt måste jag dock ge UNT en eloge: I motsats till många andra pappersdrakar har tidningen upptäckt bloggosfären, inte minst den lokala, och man hittar följaktligen rätt ofta citat, hämtade från nätet, och med bloggens nätadress ordentligt angiven.

Detta hände mig och min blogg här om dagen (7 februari). Kulturavdelningen slog upp Ingvar Carlsson-citatet i min artikel om en CD med systrarna Unthank över två spalter, med färgbild på mig och allt.

UNTs kultursida har tidigare uppmärksammat till exempel vad jag har skrivit om någon aktuell teaterföreställning – min på bloggen publicerade recension har då, vilket är särskilt intressant, citerats tillsammans med stockholmstidningarnas omdömen.

Också tidningens ledarsida har flera gånger citerat sådant jag har skrivit i politiska frågor.

Som gammal journalist har jag aldrig sett den där motsättningen många tycks se mellan bloggarna och papperstidningarna. På båda håll publiceras det både läsvärda texter och umbärliga sådana, för att inte säga skit.

Jag och många andra bloggare kommenterar ju då och då artiklar, publicerade i papperstidningar, och länkar då också till artikeln i fråga. För min del tycker jag det är lika rimligt att, som UNT alltså då och då gör, tryckta media citerar och ger länkar till läsvärda bloggtexter.

Trots att jag fyller 74 år i år förstår jag att vi medialt lever i en annan tid än när jag för ett halvsekel sedan började min journalistiska bana.

Last chorus: Bengt Björkman

Bengt Björkman, född 1922, dog den 27 januari 2011.

Utanför Uppsala län är han kanske inte så känd, men han var under mycket lång tid en ledande socialdemokratisk politiker både hemma i Enköping och i Uppsala läns landsting: Landstingsman blev han i valet 1954. När han 1988 avgick, hade han bland annat varit landstingets ordförande i 15 år och under tre år ordförande i dess förvaltningsutskott. I fullmäktige hemma i Enköping satt han under perioden 1951-1985.

Bengt Björkman var en av många som bar upp socialdemokratin under dess exempellöst långa framgångsperiod. Han lyckades, inte genom att vara maktfullkomlig pamp utan genom att både lyssna och handla.

Jag kom själv till Uppsala vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, och eftersom jag nästan omedelbart blev mycket politiskt aktiv och bland annat snart valdes till ombud på de socialdemorkatiska distriktskongresserna, har jag allt sedan dess – utan att vi alltså bodde i samma stad – då och då mött honom. Bengt var mycket äldre än jag men vi har under senare år fortfarande träffats i samband med distriktskongresserna, nu båda som veteraner och inbjudna gäster.

Det här betyder inte att vi skulle ha varit personliga vänner, ens känt varann särskilt väl. Om hans inställning till religiösa ting visste jag till exempel ingenting förrän nu, på hans begravning. Begravningsgudstjänsten ägde rum i dag, den 10 februari 2011, i Vårfrukyrkan i Enköping – men en kyrklig begravning kan som bekant inte alltid översättas till religiös tro. På en sådan tro pekar däremot entydigt det faktum att Bengt själv hade valt ”Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig”, svensk psalm nummer 190, att sjungas på hans begravning. Och allt under den här begravningen hade en religiös underton: solosångerna, bönerna, bibelläsningen, ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” (svensk psalm nummer 249), ”Härlig är jorden” (svensk psalm nummer 297).

Fast prästen nämnde naturligtvis också Bengts mer jordiska gärning.

Och själv fick jag, irreligiös som jag är, ta till mig det lilla som knyter an till min i det här fallet mer fatalistiska övertygelse:

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.”

Det där vita som bredde ut sina vida vingar över mig och Birgitta både på väg till begravningen och på väg hem från den hade dock inte med psalm 190 att göra – snöfallet blev allt mer ymnigt under dagens lopp.

På väg till Enköping blev bussen vi färdades i tidigt rammad av en förbipasserande lastbil. Som tur var blev enda skadan på bussen en bortsliten backspegel – vilket dock ledde till att bussen blev stående och vi med den till dess att en ny buss hade anlänt.

Men vi hann ändå till begravningen.

Lena Nyman som sångerska

Lena Nyman, den stora lilla skådespelerskan, är död. Om hennes verk på scen och i film har många skrivit utförligt och intressant. Hon var dessutom också en del av sextio- och sjuttiotalens radikala kulturarbetarvåg.

Jag vill komplettera bilden av henne genom att påminna om stt hon också har framträtt som sångerska, till och med gjort skivor. Den som sannolikt lockade in henne även på den banan var Rune Andersson, på sjuttiotalet en känd vissångare – så vitt jag minns var de här två under en period ett par, och tillsammans med pianisten och tonsättaren Berndt Egerbladh gjorde de 1975 en mycket lyckad LP med tonsatt kärlekslyrik.

Jag berör den kort i en recension av nästa platta med Lena Nyman; den kom 1976, men jag skrev om den först i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1977, då jag hade skaffat mig lite större utrymme för skiv- och bokrecensioner:

Alltför poetisk Karin Boye

Lena Nyman och Rune Andersson har med all rätt fått beröm för sin LP med kärleksvisor på svenska, ”Var mig nära” (YTF 50011). Tolkningarna är bra. Berndt Egerbladhs tonsättningar lämpar sig också för det slags privata bruk en skiva av det här slaget är avsedd för.

Styrkt av den framgången har Egerbladh fortsatt sitt samarbete med Nyman. Resultat: en LP med tonsättningar av Karin Boye-dikter, ”Ja visst gör det ont” (YTF 50230).

Den här gången är jag mera tveksam.

Lena Nyman är en bra skådespelerska. De medverkande musikerna är skickliga. Egerbladhs musik i sig inte oäven.

Men ändå – ger de här tonsättningarna Karin Boyes dikter någon ny dimension?

Som jag ser det är skivan, som bäst, ett dikt-musik-program av typen jazz och poesi, där musiken bildar bakgrund utan att direkt ha något samband med de upplästa dikterna. I dessa ”neutrala” sammanhang är också Lena Nyman bäst. Hon är ju primärt skådespelerska, inte sångerska.

Betydligt svårare har jag i de fall där musiken omsluter poesin, så att den blir ”sång”. I de allra mest flagranta fallen tycker jag att kombinationen Egerbladh-Nyman understryker den romantisk-extatiska tillbedjan av Karin Boye, som alltför ofta finns bland gymnasister.

Det mörka och stålhårda hos Karin Boye lyckas Egerbladh i sina tonsättningar däremot undanskymma.

Men visst är skivan värd att lyssna på.

* * *

Ännu mer negativ var jag till ”Älskade”, som gavs ut 1978 men som jag inte skrev om förrän i en lång sammelrecension med korta omdömen, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1981:

Lena Nymans och Rune Anderssons ”Älskade” (Alena SWS-105, Mudist) har jag, trots att den hör till de äldsta här nämnda skivorna, hittills inte orkat skriva om – för att den är så dålig! Sångframförandet av kända dikter lägger inte en tum till texterna, och Berndt Egerbladhs tonsättningar och beledsagande musik är uppriktigt sagt ett olidligt skval.

* * *

Eva Ström har på sin blogg skrivit några minnesord över Lena Nyman och då särskilt och berömmande nämnt LPn ”Var mig nära”, den av de här tre skivorna jag själv fann hörvärd.

Jag vet inte om hon också har hört de båda andra, av mig hårt kritiserade LPna och om våra omdömen där skiljer sig åt. I den bloggtext jag länkar till återger hon en av dikterna på ”Var mig nära”, och det slår mig därför att hon, själv författare, tolkare av Shakespeares sonetter och litteraturkritiker, kanske mest har fäst sig vid urvalet av dikter, medan min kritik riktar sig mot den musikaliska inramningen av dem.

Melodikrysset nummer 5 2011

Dagens kryss började jättelätt, med Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, som vi ju otaliga gånger har hört som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Men jag gissar att dagens andra TV-relaterade fråga var svårare för flertalet – det var ju ett tag sen ”Sparvöga” sändes. Signaturmelodin skrevs av Marie Fredriksson. Ann-Charlotte Alverfors’ roman ”Sparvöga”, som filmen byggde på, finns i en av våra många bokhyllor, så för mig var det här inte någon av de svårare frågorna.

Däremot tog det en stund för mig att komma på att den melodi Kustbandet spelade heter ”Happy Feet”, vilket här skulle ge fötter.

Och dansband är, som ni väl har förstått, inte riktigt min grej, men jag lyckades i alla fall komma på att det var Larz-Kristerz vi hörde redan innan Anders Eldeman hade avslöjat att låten som spelades heter ”Kalenderflickan”.

Att vi hörde ”Itsy Bitsy Teenie Weenie”, en gång i världen insjungen av Lill-Babs, kom jag omedelbart på. Men vad hände enligt texten? Jo, flickan i den skulle, iförd bikini, bada, vilket hon till exempel kan göra i sjön.

”Mårten Gås”, med svensk text av Stikkan Andersson, minns vi som en kul låt med Hootenanny Singers.

Kul att höra på är ofta också Östen med resten. Dem hörde vi i 2006 års melodifestival med ”Ge mej en kaka till kaffet”. Knepigheten i den här frågan – dock inte för en gammal latinare som jag – låg i att de två sista siffrorna i årtalet skulle översättas till romerska siffror: VI.

Ytterligare en melodifestivalare förekom i dagens kryss: ”I Did It For Love” med Jessica Andersson. Den avsatte väl inget djupare avtryck i mitt musikminne.

För den skull gör den mig heller inte sur. Detta sagt med anledning av dagens barnvisa, Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda bort din sura min”.

Ett slags barnvisa är ju också Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, där dottern, Ellinor, skriver ”Pappa, kom hem”. Och man får väl förmoda att hon, sedan hon hade skrivit detta, ämnade skicka brevet också.

Ingemar Johansson, även känd som Ingo, var väl trots allt bättre som boxare än som sångare. Ändå tyckte jag att han lyckades hyggligt med ”It’s a Sin To Tell a Lie”.

Jean Sibelius är relativt rikligt företrädd i våra skivhyllor, så visst känner jag igen hans ”Finlandia”.

Och skulle jag inte känna igen ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” med svensk text av Hasse och Tage? Den har jag placerat främst i en debattbok, som har lånat sin titel från den här låten, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), där mitt eget bidrag, som handlar om socialdemokrtins utveckling, heter ”Vart tog den där elden vägen?”, en just nu högaktuell frågeställning.

Oftast hör vi den här sången med Monica Zetterlund, men i dag hörde vi den med My Holmsten.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Neil Young och en gitarr

Naturligtvis har jag, med min långvariga fäbless för amerikansk musik, känt till både Neil Young och konstellationen Crosby, Stills, Nash and Young, men det dröjde ändå märkvärdigt länge innan jag på allvar började lyssna på den här musiken. Först var det nog sonen, Matti, själv gitarrist och sångare, som lockade mig att foga in även Neil Young i mitt lyssnande på amerikansk musik, och sedan fann jag att Young ju också hade en politisk sida, som gjorde att han definitivt hörde hemma i den politiska sidan av mitt skivsamlande.

Youngs senaste CD, ”Le Noise” (Reprise 9562 49618 6, 2010, distribution Warner), är inte lika politisk som en del andra av hans skivor, men visst innehåller den även sådant material, främst ”Love and War” med sin sorgsna ton, CDns kanske allra bästa låt. ”Rumblin’” har miljötema.

”Love and War” och näst sista låten, ”Peaceful Valley Boulevard”, som handlar om Nordamerikas indianer, är för övrigt också de låtar som skiljer sig från övriga genom att Young där sjunger till sin egen gitarr.

Det senare gäller även i övriga fall, men sex av de sammanlagt åtta låtarna – bland dem även ”Rumblin'” – låter helt annorlunda. Skälet till detta är de maskiner för distrosion och andra ljudeffekter producenten Daniel Lanois, som jag tidigare har mött på till exempel skivor med Bob Dylan, kör Youngs gitarrspel igenom. Young och Lanois – båda för övrigt från början kanadensare – åstadkommer tillsammans sällsamt noise – jag gissar att titeln ”Le Noise” är en ordlek med både ordets bullriga betydelse och Lanois’ efternamn. Allt i den här tappningen gillar mina öron inte, men till exempel den rockiga ”Walk With Me” får klart godkänt.

Eftersom jag har framhållit att några av låtarna även på den här CDn har en politisk sida, vill jag avslutningsvis upprätta en balans genom att säga att så inte är fallet med flertalet. ”The Hitchhiker” är till exempel självbiografisk med ekon av en ungdom som också karaktäriserades av drogbruk.

Folksång från nordöstra England

De sjungande systrarna Rachel och Becky Unthank kallar sig numera för The Unthanks. Men när deras andra CD,”The Bairns” (Rough Trade RTRADCD 466, distribution Border), kom 2008, hette de fortfarande Rachel Unthank & The Winterset.

Den blev jag tipsad om och skaffade, och när jag nu äntligen har lyssnat på den, finner jag den musikaliskt njutbar och alltså i högsta grad värd att sprida kännedom om.

The Unthanks gör folkmusik men av ett modernt och fritt slag. Likväl bär skivan spår av sin musikaliska geografi: den är gjord i Newcastle-Upon-Tyne, alltså i Englands noröstra hörn uppe vid gränsen till Skottland, vilket märks i det musikaliska arv The Unthanks arbetar i.

På den här CDn är alltså Rachel Unthank sångsolist – hon spelar också cello och ukulele – men hennes syster Becky Unthank sjunger ofta stämsång, ljuv sådan, med henne. I kärnsättningen (fler musiker medverkar) ingår också Belinda O’Hooley, piano coh sång, samt Niopha Keegan, fiol och sång.

Ibland gör den här gruppen så utstuderat skön musik att man, liksom en gång Ingvar Carlsson på ett vykort från Lofoten till en gammal medarbetare, då min sekreterare, har lust att utbrista i ett ”Här är onödigt vackert”. Men onödigt? Nej – och dessutom balanserar systrarna Unthanks och de övriga skickligt det där onödigt vackra genom små, nästan omärkbara avvikelser och – ”Blue Bleezing Blind Drunk” är ett exempel – växling upp till ett häftigare tempo i precis rätt ögonblick. Den där växlingen, där traditionell ton ges ytterligare en dimension genom att man byter rytm, finns också i ”Blue’s Gaen Oot O’the Fashion”.

Systrarna Unthanks stämsång är verkligen ljuv, så till exempel i ”Lull”, i ”Fareweel Regality” och även i början av den avslutande ”Newcastle Lullaby” – som jag dock sen tycker blir onödigt utdragen.

Mycket hörvärd är regndroppsmelodin i ”Lull IV: Can’t Stop It Raining”.

Den skiva jag har köpt saknar uppgifter om upphovspersoner till de olika låtarna, men jag kan tänka mig att olika medlemmar har lämnat bidrag och att CDn också innehåller traditionellt material. Inte heller följer det med sångtexter i skivkonvolutet.

Hur som helst: den här gruppen bidrar i hög grad till att folkmusikgenren inte bara lever utan känns helt modern, inte ett dugg museal.

Sonja Åkessons sånger

Sonja Åkesson (1926-1977) är en fortfarande läst och älskad poet; jag har, med anledning av en nyutgåva av hennes dikter, skrivit en längre artikel om hennes lyrik – du hittar den här, så jag behöver inte upprepa min analys av den.

Hon blev tidigt tonsatt av den mångsidige och på många sätt kongeniale Gunnar Edander. En del av hans tonsättningar, dock inte alla, hittar man i sångboken ”Slagdängor” (Rabén & Sjögren, 1969). 1983 gav MNW ut LPn ”Sonjas sånger” (MNWP 130), som innehåller en del av sångerna i boken men även andra av henne som Edander har tonsatt. Den som sjöng in Sonja Åkessons sånger på skiva var den magnifika sångerskan Ulla Sjöblom, som assisterades av Eva Möller, gitarr, Kjell Westling, flöjt, sopransax och bouzouki, Mike Watson, bas, Lars Lundbom, trummor, och så Gunnar Edander, elpiano och synth. Den här LPn finns återutgiven som CD men nu tillsammans med nio sånger av Lars Forssell, också sjungna av Ulla Sjöblom. CDn heter ”Ulla Sjöblom” (MNWCD 232, 1993).

Gunnar Edander har hittat rätt ton i flera av Sonja Åkessons texter: den muntra ”Humlan från Kumla”, ”Dunk, dunk, nu? nu?” där musiken kongenialt fångar texten, ”Inte är det roligt att bli gammal tango” som förstås är just tango, ”Natt kallare” med sin femtiotalsviseton och så ”Förr i tiden” med kul refräng och så prat till musik däremellan. Edanders styrka är att han i sina tonsättningar fångar dikternas innehållsliga egenart och att han förmår variera det musikaliska uttrycket.

Sonja Åkessons fortsatta angelägenhet även för en ny och yngre publik illustreras av att Playground har låtit elva svenska sångerskor tonsätta och sjunga in 13 av Sonja Åkessons dikter. CDn, med vilken följer en liten bok med de tonsatta texterna, heter ”Sonja Åkesson tolkad av Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg, Sofia Karlsson, Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hausswolff och Frida Hyvynen” (PGMCD 63, 2010).

Det här är en välkommen skiva och dess tonsättningar är intressanta men inte utan vidare överlägsna Edanders gamla. De sjungande damerna kompas av ett gäng mycket kompetenta musiker, till exempel Martin Hederos, klaviatur, och Johan Kullhammar, blåsinstrument.

Bara i ett par-tre fall hittar man på den nya skivan nya tolkningar/tonsättningar av texter som fanns med också på Ulla Sjöbloms skiva. Sofia Karlssons nytolkning av ”Ja tack” står sig hyggligt mot Sjöbloms/Edanders gamla balladartade recitation till gitarr, men Anna Järvinen har kanske inte riktigt lyckats fånga den rytmiska regelbundenhet som Edander och Sjöblom så fint har fångat i Åkessons ”Ajajajaj”. Även ”O” är snäppet bättre i Sjöbloms och Edanders tolkning än i Järvinens, men jag gillar faktiskt också Järvinens tolkning.

Starka nummer på den nya CDn är Lisa Nilssons ”Pastell” i folkviseton, Annika Norlins rockballadartade tolkning av ”Åkej” och så den avslutande ”Neeijjj”, som Frida Hyvönen gör à la konkret poesi från sextiotalet.

Även Lena Swanbergs tolkning av ”Två dikter till Ann-Christine” har sina fördelar, vilket jag tror har att göra med att regelbundenheten i Sonja Åkessons dikttext gör den lätt att sätta melodi till och sjunga. Annars slås jag i flera fall av att dikttexternas oregelbundenhet och ojämna radlängd gör dem svåra att bruka som just sångtexter – i några fall har sångerskan/kompositören till och med tvingats att anpassa, repetera och korta.

Det sista gäller till exempel Kajsa Grytts annars intressanta och kongeniala – pratsång till underliggande musik – version av ”Utdrag ur Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”; det ligger ju i beatpoesins natur att ibland breda ut sig över sidorna. Också Nina Ramsbys fina ”Skärvor av en svit” med sin underliggande musik har starka drag av beatpoesi.

Hur en yngre generation bedömer den nya Sonja Åkesson-CD-boxen kan du se här.

Olof Palme-priset 2010 till Eyad El-Sarraj i Gaza

2010 års Olof Palme-pris – 75.000 US-dollar – ”går till den palestinske psykiatrikern, freds- och människorättsaktivisten Eyad El-Sarraj i Gaza för hans uppoffrande och oförtröttliga kamp för förnuft, försoning och fred i en region som präglas av våld, ockupation, förtryck och mänsklig misär.

I sitt professionella och politiska arbete har Eyad El-Sarraj ställt sig på den enskilda människans sida, oavsett nationalitet, kön eller samhällsställning. Han har lyft fram förtryckets destruktiva påverkan på den psykiska hälsan. Han har visat på de samband som uppstår mellan instängdhet, hopplöshet, desperation och våld, samt hur detta negligeras av såväl palestinska som israeliska myndigheter.

Eyad El-Sarraj ger hopp och röst åt ett marterat folk; för en rättvis fred mellan Israel och Palestina, och för försoning inom Palestina självt.” (Prismotiveringen)

Eyad El-Sarraj kunde själv inte närvara vid prisutdelningen i Riksdagens andrakammarsal i fredags, men han kom till tals via en film inspelad i Gaza, och hans verk presenterades också utförligt av ordföranden i Olof Palmes minnesfond, Pierre Schori. Priset till Eyad El Sarraj överlämnades av Lisbet Palme till hans son, Wasseem El-Sarraj.

Eyad El-Sarrajs verk belystes ytterligare genom ett anförande av barnneurologen David Henley och i ett samtal, lett av Victoria Strand, mellan Henley och barnpsykiatern Henrik Pelling.

För musikaliskt mellanspel och avslutning stod sångerskan Sofia Karlsson, som assisterades av Sofie Livebrant. Jag gillar de här båda tjejerna mycket och sa det också till dem, när jag efteråt mötte dem tillsammans med Sofias pappa, min gamle arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson.

Allra bäst tyckte jag om Mikael Wiehes ”…ska nya röster sunga”:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Vid samlingen efteråt, med ett glas vin och lite snittar men ännu mer av glada återseenden, säger jag till en gammal vän att den årliga utdelningen av Olof Palme-priset skiljer sig från många andra stora offentliga tillställningar genom att de många deltagarna (det var fullt ända upp på läktarna) utmärks av att det är något med dem. Hit går man inte av plikt utan av kärlek.

Melodikrysset nummer 4 2011

Dagens melodikryss innehöll både svåra och lätta saker.

Det är klart att jag känner igen cittror – i det här fallet tagna ur den klassiska filmen med Orson Welles ”Den tredje mannen”, baserad på Graham Greenes roman – och förstår att nu är det nyheter på gång, när jag hör den där signaturen.

Däremot har jag inget förhållande till Manchester-gruppen The Smiths. Och dansbandsmusik, ej heller Dansbandskampen i TV, intresserar mig föga, men eftersom jag förstås känner igen ”Save the Last Dance For Me”, lyckas jag med hjälp av Google snart lokalisera för mig annars helt okända The Playtones.

”Les Miserables”, Victor Hugo år 1980 transformerad till musikal av Claude-Michel Schönberg och Alan Boublil, känner jag förstås igen, men det är inte lika lätt att minnas melodititlarna på svenska. Den här heter hur som helst ”När en dag är förbi”. Läsarna korrigerar mig: Den här låtyen heter ”Än en dag” (”One More Day”). Här hade jag i redovisningen dessutom lyckats blanda ihop L 12 och V 12, fast jag egentligen hade fyllt i rätt ord.

Delvis invävd i den frågan var den där Madonna sjöng ”Into the Groove”. Filmen hette i original ”Desperately Seeking Susan”, på svenska ”Susan, var är du?”.

Vi hörde en låt med Helen Sjöholm och Tommy Körberg, där texten har skrivits av Björn Ulvaeus. Jag tror den heter ”Det är vi ändå”.

Melodifestivallåtar fastnar inte nödvändigtvis åtminstone i mitt musikminne. Men ”Manboy” från 2010 kommer jag ändå ihåg. Och efter lite googlande har jag också fått bekräftat att han som sjöng heter Eric Saade.

Bioaktuelle Cornelis Vreeswijk har jag däremot bra kläm på, och jag har till och med hört mycket med Edvard Persson i mina dagar. Det här senare gör att jag också minns Alvar Kraft som upphovsman, bland annat till ”En fattig trubadur”, ett gemensamt nummer för de båda sångarna ur ganska olika generationer.

Astrid Lindgrens Emil har jag både läst om och sett på film, och jag är också en stor beundrare av Georg Riedel. Så när jag hör ”Hujedamej sånt barn han var”, minns jag genast melodititeln och delar av texten.

Till barndomens somrar för oss Mats Paulson i ”Barfotavisan” med textraden ”barfota utan strumpor och skor”. Och som det därmed inte vore nog med Mats Paulson, fick vi i dag också höra hans Somrig var också Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”, där ett av orden i titeln skulle leda oss till begreppet ogräs.

Det här andas sommarbesvärjelser från Anders Eldemans sida. För övrigt började dagens program i den andan, med Mats Olins hit från 1967, ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Ack, vore vi där!

Avslutningsvis: Jag har ju tidigare skrivit om både Astrid Lindgrens och Georg Riedels partipolitiska (S) anknytning. Cornelis vandrade under en del av sitt liv vänsterut, men han både startade och slutade som socialdemokrat.

Med Mats Paulson har jag också något gemensamt: Han startade en gång i världen ett Joe Hill-sällskp i Sverige och gav ut en LP med Joe Hills sånger. Inför den utgivningen hade han kontakt med mig – jag kan ju också en hel del om Joe Hill och har bland annat gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).