Melodikrysset nummer 26 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Vem kände till exempel inte igen barnvisan ”Imse Vimse spindel”?

Och så vet man ju erfarenhetsmässigt, att när Eldeman spelar någon filmmelodi, kommer den väldigt ofta ur en James Bond-film. I den här rullen, där Spectre har stulit två atombomber, sjunger Tom Jones titelmelodin ”Thunderball”, på svenska ”Åskbollen”.

Mer film: ”En fattig trubadur” skrevs av Alvar Kraft och sjöngs av Edvard Persson i filmen ”Vart hjärta har sin saga” (1948). Senare har den här sången, med refrängraden ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”, blivit känd också i Cornelis Vreeswijks version.

Den enda fråga som i dag beredde mig visst huvudbry var låten med Shakira. Men ledtråden att sångerskan ursprungligen kommer från Colombia ledde mig in på rätt spår. Hennes fullständiga namn är, har jag inhämtat på Google, Shakira Isabel Mebarak Ripoll.

Lady Gaga är däremot, trots sitt namn, Stefani Joanna Angelina Germanotta, född i New York, som ju rymmer många med italienskt påbrå. Henne hör man i dag nästan överallt, så det var inte särskilt svårt att lista ut vem som sjöng ”Born This Way”.

En annan artist, Dame Edna, är inte born this way, det vill säga som dam. Bakom kjolarna döljer sig en man, Barry Humphries. I dag hörde vi henom i ”Wanna Dance With Somebody”.

Men Bryan Ferry, här i ”When Somebody Says You’re Wonderful”, slår, om ni frågar mig, alla de tre senast nämnda. Här var han soloartist – annars är han också känd från Roxy Music.

Som övergång till de återstående, svenska bidragen kan vi ta ”Barndomshemmet”, vars rad ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” skulle ge det sökta ordet, säd. Den slog igenom stort på svenska i Ernst Rolfs insjungning 1929 och i bröderna Björlings 1930, men Karl-Ewerts text är en svensk version av ”On the Banks of the Wabash, Far Away”.

Andra till ursprunget svenska låtar fick vi i dag i stället höra på engelska.

Britt Lindeborgs och Roger Wallis’ ”Judy min vän”, som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1969, fick i den engelska version som spelades i dag titeln ”Dear Mr. Jones”.

Också Per Gessles ”Gå och fiska”, som här skulle ge ordet rensa, fick vi i dag höra i engelsk version.

Så då kan det ju vara lämplig att fortsätta på den engelska linjen: ”Engelska flottan har siktats vid Vinga” heter det i en känd Lasse Dahlquist-melodi, vars titel är ”Oh boy, oh boy, oh boy”.

Musikalen med ABBAs alla hits har jag sett på Broadway, så det är klart att jag känner igen ”The Winner Takes It All”. Såg ni förresten Benny Andersson i ”Allsång på Skansen” här om kvällen? Tillfrågad där om någon person som hade gjort ett djupt intryck på honom, nämnde han Olof Palme.

Sen är det då något av det svenskaste av det svenska kvar att redovisa, Evert Taube. Men som så många riktigt stora svenska pesonligheter hade han förlorat sitt hjärta även till andra delar av jorden, gjorde bland annat många och långa resor i Italien. Många av intrycken därifrån blev till visor som är en del av den svenska sångskatten. Ett fint exempel spelades i dag, ”Natt i Ligurien”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Thomas Johansson

Thomas Johansson har numera en ny roll i samband med utdelningen av Polarpriset, men viktigare för hans Sommar-program var nog hans halvsekellånga roll i EMA Telstar. Thomas Johansson har nämligen haft ett finger med i flertalet internationellt stora gruppers och soloartisters framträdanden och turnéer i vårt land.

Jag har tidigare ibland klagat på att den musik sommarpratarna har spelat inte har haft något märkbart samband med det de har pratat om. Dagens program saknade sådana ljudkulisser, och musiken där vittnade om att vi hade att göra med en man som visste vad han talade om. Vad sägs om en radda artister och grupper, som omfattar Patti Smith, Jimi Hendrix, Cream, Janis Joplin, Roxy Music, Thin Lizzy, Duke Ellington, The Rolling Stones, ABBA, AC/DC, Roxette, Sex Pistols, Bob Marley, Bruce Springsteen och Bob Dylan, och om att den som spelade dem hade träffat dem alla och pratat med dem?

Thomas Johansson började roligt med hur han på kort tid kickades från sina värv både i det militära och på Musikerförbundet. Resten var väl inte i alla stycken lika avslöjande men ändå högst hörvärt – jag kan som exempel nämna historierna kring Janis Joplin, Sex Pistols och Bob Marley. Och så måste man ju nämna det faktum att Bob Dylan uppenbart blev så tagen av Värmlands skönhet att han ett slag övervägde att köpa ett hus där.

Säkert har Thomas Johansson bland sina minnen också mer tragiska sådana, som han här inte valde att återberätta, kanske på grund av personliga hänsyn, kanske på grund av den lojalitet som fordras av managers. Att bli så mäktig som han har blivit i svensk nöjesindustri har väl också det sitt pris.

Sommar med Maria Wetterstrand

Som många andra finner jag Maria Wetterstrand sympatisk, för min del utan att jag för den skull delar hennes politiska uppfattning. Hon är redig och klar, är utan tvekan personligt engagerad när hon talar för eller mot något.

Engagemanget för miljön fanns givetvis även i hennes Sommar-program, men personligen slogs jag egentligen mer av hur liberal hon är. I vissa fall, som när hon berättade om sin ungdoms kamp för personligt åsiktsutrymme och för rätten att sätta i fråga i skolan, likaså om sitt engagemang för sexuella minoriteters rätt, väckte hon min – socialdemokratens – sympati; i andra mer klassrelaterade frågor som friskolorna anade jag hennes blinda fläck. Hennes hyllning ur hjärtat av Mona Sahlin var därför av båda skälen mycket logisk.

Som avslutning på avsnittet om Mona Sahlin spelade hon, med en personlig referens, Leonard Cohens fina ”First We Take Manhattan”. Cohen, Anna Ternheim, Kent och även Ebba Grön hör till det jag själv lyssnar på, medan annat i hennes musikval inte hör till mitt naturliga. Ett minus med låtvalet var kanske att det, bortsett alltså från Cohen-låten med sin adress till Mona Sahlin, inte relaterade till det hon pratade om, inte heller riktigt hade den bredd man väntar sig i ett Sommar-program. Men hellre då ett personligt val än ett insmickrande, mest valt för att stryka en så bred skara lyssnare som möjligt medhårs.

Sommar med Timbuktu

Som artist kallar sig Jason Diakité för Timbuktu; han berättade själv i sitt Sommar-program om att han valde detta namn på grund av att han, via USA, på fädernet har rötter i denna västafrikanska stad, belägen i Mali. En av flera mycket hörvärda delar av hans sommarprogram handlade för övrigt om hans smått besatta och mycket strapatsrika färd till den stad han har knutit sitt hip hop-alter ego till. Den här unge mannen föddes 1975 i Lund och talar med påtaglig skånsk accent. Lika fullt är han en av många i det här landet som på grund av sin hudfärg har fått uppleva att livet inte är lika enkelt som när man, liksom jag (som för övrigt är född i Estland) är blond och blåögd.

Hans sommarprogram var fullt av starka upplevelser och också framfört med stark känsla.

Timbuktu är med i mitt parti, det socialdemokratiska, men det är inte därför jag har en del av honom på skiva. Hip hop-musiken, här liksom i USA, drar sig inte för att kommentera samhället och dess avarter, och till exempel hans medverkan på CDn med artister mot nazister har rent politiska förtecken.

Hans musikval var selektivt men i många avseenden skönt att lyssna på, västafrikansk musik (som jag själv gärna också lyssnar på), så väl som både amerikansk och annan hip hop.

Jag ska nog skaffa ännu mer med honom på skiva.

TV-kväll i junihettan

Även varma junikvällar måste man ibland bänka sig framför TVn: I går var det säsongspremiär för två måste-program, ”Allsång på Skansen” och ”Morden i Midsomer”.

När det gällde säsongspremiären för ”Allsång på Skansen”, knöt sig förstås intresset främst till Måns Zelmerlöw. Han hör inte till mina favoriter inom populärmusikbranschen, men han visade i gårdagens program att han förvisso kan fungera bra både som som progamledare och som allsångsledare. Bra grepp av honom att i det inledande programmet lägga en viss tonvikt på sitt skånska ursprung och kul att detta yttrade sig i att han sjöng både Peps Persson och Mikael Wiehe. Men de som framför allt – även om det mesta var bra – gjorde det här programmet hör- och sevärt var förstås Benny Anderssons Orkester, BAO, med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Kalle Moraeus. Extra roligt var det att höra Benny bekänna det bestående intryck Olof Palme hade gjort på honom.

Men TV-kvällens riktigt stora överraskning var nog ändå den nya upplagan av ”Morden i Midsomer”.

I sin gamla utformning hann den här evighetsserien tappa nerv och tempo; mordfallen blev allt mer krystade.

Huvudpersonen och hjälten, krimininalkomissarie Tom Barnaby, spelades tidigare av John Nettles, som dock med ålderns rätt har valt att lägga av. För att få kontinuitet i den popuära serien har han nu som efterträdare fått sin kusin John Barnaby, spelad av Neil Dudgeon. Kvar finns fortfarande Barnabys evige medhjälpare, den lite mer trögtänkte kriminalassistenten Ben Jones, spelad av Jason Hughes.

Den nye kriminalkomissarie Barnaby har väl ännu inte fått hela sin karaktär utmejslad, men redan i första egna avsnittet vann han poäng bland annat genom replikväxlingen på puben.

Och själva historien gick verkligen inte, för första gången på länge, på rutin. Både miljön, till stor del en gammaldags internatskola för flickor, och intrigen var intressanta, och extra pluspoäng vill jag ge för handlingens och rollkaraktärernas spel på de delvis arroganta klasskillnader som fortfarande lever i det brittiska samhället.

Det ska bli spännande att se om man lyckas hålla sig kvar på den här höga nivån även i fortsättningen.

Sommar med Göran Gudmundsson

Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag innan Göran Gudmundsson lyckades fånga mig med sitt Sommar-program. Nej, jag tänker nu inte på hans plädering för skolavslutningar i kyrkor – och trots min egen irreligiositet gillade jag att han spelade ”Den blomstertid nu kommer” som illustration.

Men jag tyckte att det tog lite väl lång tid innan han kom ”Under ytan”, för att citera titeln på en Uno Svenningsson-låt som han också spelade. Till att börja med skildrade han nämligen sin vurm för gamla byggnader, för renoveringsobjekt, med den ironiska blick alla omkrng honom, inklusive hustrun och sonen, såg hans lidelse med. Programmet hade lite för länge den raljanta ton som präglar Peter Dalles komedi med Björn Skifs, ”Drömkåken”.

Men det här programmet tog sig i takt med att Göran Gudmundssons lidelse för gamla hus och byggnadsmaterial tog över, när lidelsen blev mer framträdande än kåserandet. Från och med ungdomshistorien med den franska polisen blev han mer direkt och alltså mindre distanserad, vilket absolut var till programmets fördel.

Och musikvalet var definitivt inte slentrianmässigt. Jacques Brel, Lill Lindfors och Jacques Werup och så Monica Zetterlund i ”Ska nya röster sjunga” var till exempel fina val. Att spela Elvis Presleys ”In he Ghetto” var möjligen att ta i, men jag uppskattade verkligen att Gudmundsson ofta valde musik som knöt an till det han talade om.

Sommar med Underbaraclara Lidström

Jag fortsätter mitt lyssnande på Sommar, i dag med Clara Lidström, i bloggosfären känd som Underbaraclara. I den senare är hon en stjärna, med besökssiffror som kan slå vem som helst med häpnad. Hon kan leva på sitt bloggande plus en del journalistiska sidouppdrag.

Hennes musikval i programmet är välavvägt utan att valet av artister och låtar direkt överraskar eller får en att lyssna extra i just det sammanhang de spelas i: Lisa Nilsson, Tomas Andersson Wij, Monica Zetterlund, Jan Johansson, Sophie Zelmani, Aretha Franklin, Diana Ross, John Lennon, Bob Dylan… På samma sätt löper den talade delen av programmet utan att vare sig sätta några djupa spår hos mig eller att få mig att lyssna extra noga. Möjligen kände jag en viss sympati för hennes val att bo ganska isolerat någonstans på den västerbottniska landsbygden. Missförstå mig nu inte: jag känner ingen som helst antipati mot den här unga damen.

Efter programmet går jag vidare till hennes blogg för att få ytterligare ledtrådar om vad det är hos henne som drar. Bloggen innehåller många bilder (foton) och är ganska vardagsinriktad, dess texter är korta och välskrivna utan att gnistra. I ett avseende vill jag ge henne en komplimang: hon ger då och då uttryck för ett feministiskt engagemang som verkar genuint – många andra som vill nå många läsare fegar ju med att uttrycka åsikter, som andra kan finns kontroversiella.

Jag unnar henne gärna alla hennes läsare, men jag förstår ändå inte, varför så många läser hennes blogg.

Det här varför väldigt många läser vissa bloggar och vilka i så fall vore faktiskt värt att diskutera. Någon som har en bra analys av detta?

Sommar med Mark Levengood och Torgny Lindgren

”Sommar” är ett radioprogram jag gärna lyssnar till. Jag lyssnade på det redan från starten med Pär Rådström. Och nu har jag förstås också hört de två första programmen i årets sommarserie, båda mycket hörvärda.

Den som fick öppna årets serie var Mark Levengood. Inte han nu igen! såg jag någon stöna – men det här var faktiskt ett mycket hörvärt program, bitvis så underhållande att jag skrattade högt.

Musikvalet var kanske inte det yppersta, men jag lyssnade gärna till ”En sofa fra IKEA” med Ole Paus och även till ”Älskade ängel” med Lill-Babs. Fast Marks berättarförmåga var desto mer utstuderad, och jag njöt av berättelserna om hans tillkomsthistoria, om det märkliga hus han fick i gåva (och de märkliga människor som vistades där) och om den förra norska justitieministerns kidnapping i yngre år av Liv Ullmanns hund.

Henne, Anne Holt, har jag för egen del inte bara läst – hon är framgångsrik deckarförfattare – utan också mött på en av Arbeiderpartiets kongresser i Oslo på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Också dagens sommarvärd, författaren Torgny Lindgren, har jag träffat personligen, bland annat vid en eftersits efter en sammankomst hos Svenska akademien, dit jag tillsammans med hustrun, då talman, var medbjudna. Både jag och hustrun är för övrigt stora beundrare av Torgny Lindgren som författare – vad jag tycker om några av hans senare böcker kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Torgny Lindgren skriver en fantastisk, lite skröneaktig prosa, och trots hans lite långsamma och lågmälda sätt att prata, fick vi oss i dag till livs några riktigt hörvärda berättelser, till exempel den om Joseph Roths alltför korta liv.

Men, lite oväntat för mig själv: det jag minst lika mycket charmades av i dagens sommarprogram var den här akademiledamotens musikval. Där fanns förvisso sådant som en del fördomsfullt väntar sig av en akademiledamot – Jussi Björling och ”Ein deutsches Requiem”, för övrigt musik som också jag själv lyssnar på – men annars den sorts blandning som tilltalar även mig: Leonard Cohen, Charlie Parker, Cornelis Vreeswijk (i ”Om jag hade pengar”), Lotte Lenya med en sång ur ”Tolvskillingsoperan”, Fred Åkerström med ”Jag ger dig min morgon”, Carl Jularbo på dragspel i ”Drömmen om Elin” och Rune Holmström med Evert Taubes ”Nocturne” på såg (!).

Akademi som akademi: skulle inte juryn för Polarpriset kunna ha Torgny Lindgren i åtanke nästa gång man ska dela ut en del av Stikkans efterlämnade pengar?

Melodikrysset nummer 25 2011

Efter störtregnet i förrgår klarnade det upp, och vädret på midsommarafton blev riktigt fint här i Öregrund. Som seden här bjuder, gick vi till Hembygdsgården för att se midsommarstången resas och se dansen kring den. Det var roligt att se både barn och äldre hoppa omkring som små grodor – men nog var det väl en groda också när försångaren lockade deltagarna att sjunga ”Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru kär” (i stället för ”skär” – men att det ordet kan ha en annan betydelse än beteckningen på en färg vet väl folk inte numera).

Lite kul var det att ett par av midsommarfirarna vänligt hälsade på mig för att tala om att de brukade gästa min blogg för att kolla vad jag skriver om Melodikrysset.

Midsommardag eller inte – Melodikrysset missar jag inte.

Men nog tyckte jag att det fanns knepigheter i dag också.

Amanda Jenssen hör till exempel inte till de sångerskor jag brukar lyssna på, men det var alltså hon som sjöng ”Happyland”.

Som så ofta hade jag problem med den amerikanska TV-serien, den som i det här fallet utspelade sig i ett annat land än USA. Att det måste vara i Korea och således vara fråga om MASH (som jag faktiskt har sett delar av för länge sen) kom jag på först när jag hade löst operafrågan, närmare bestämt att den vi hörde i Giaccomo Puccinis ”Tosca” var tenoren Andrea Bocelli.

Operabalettföreställningen ”Svansjön” har jag sett flera gånger, men jag hade initialt svårigheter med att komma på vad det var som publiken enligt Eldeman såg. Ett slag verkade ordet ”balettskor” gå in, men så kom ett lodrätt svar och förstörde det. Jo, ”ballerinor” skulle det i stället vara!

Jag måste också bekänna att min förtrogenhet med Michael Jackson är bristfällig. Men det var alltså honom vi hörde i ”Billie Jean”.

En oboe känner jag däremot igen. Leonard Arner trakterade en sådan i musik av Poulenc.

Och svaret Just D kom jag faktiskt på redan innan jag hade hört dem i ”Tre gringos”.

Fast själv gillar jag mera Sara Varga. Jag tyckte hon fick en orättvist låg placering i årets melodifestival med sin ”Spring för livet”.

Om hon är ung är Tom Jones slitstark. Det var väl knappast någon som inte kände igen honom i gamla kära ”Delilah”.

Slitstark i melodikryssammanhang är också Pierre Isacsson, så även ”Då går jag ner i min källare” från 1974.

Också Lee Hazelwood har förekommit i ett antal tidigare kryss. Men vem var det han sjöng duett med i ”Vem kan segla förutan vind”? Jo, Nina Lizell.

Barnvisor brukar sitta i mitt musikminne, särskilt om jag själv har sjungit dem under min egen skoltid. Så jag känner genast igen ”Veva, veva positiv”, vet också att det förekommer en apa i den.

Kvar att redovisa är då en sång som finns med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”: Olle Adolphsons och Beppe Wolgers’ fina ”Mitt eget land”. Du hittar hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Men jag kan ändå inte låta bli att avsluta med ett textavsnitt, som känns särskilt angeläget i dagens Sverige:

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Gemenskap och glädje önskar jag er alla denna midsommar!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Skål!

Till sillen, färskpotatisen och snapsen i dag kanske du behöver en färsk snapsvisa. Ett gäng politiska sådana har jag hittat på Sebastian Stenholms blogg – här. Här är en av de bästa, tillägnad de borgerliga småpartierna:

Jag fångade en röst i dag

Melodi: ”Jag fångade en räv”

Trestämmig sång

(Hägglund
Jag fångade en röst idag, men rösten slant ur lådan
Men lika glad för det är jag, men gladast är nog Maudan
Hå hum, min sång är dum, vad är det här för liv?
Om KD finns om hundra år, så är det i arkiv

(Björklund
Jag fångade en keps idag, och örfilade ungen
Men lika glad för det var han, han var ju faktiskt tvungen
Hå hum, mitt krig mot flum, det börjar spåra ur
Hög tid för ett nytt projekt – nu snor jag ungens lur

(Olofsson
Jag fångade en Saab idag, fick strul med leveransen
Men lika glad för det är han, den holländske chimpansen
Hå hum, han verkar skum, det går väl som det går
Nu skiter jag i Trollhättan, och tar ett sabbatsår

(Alla
Hå hum, vår sång är dum, vi är ju ingenting
Men vad gör det, när Fredrik finns och Anders kommer kring