Sånger och texter för barn

Med Aftonbladet har jag köpt ”Älskade barnsånger och sagor från Barnkammarboken”, den tredje CDn i en serie från Bonnier Carlsen och Alfie, 334 2378, 2011.

Även den här CDn lider av att ha separerats från ”Barnkammarboken” (Bonniers): särskilt när det gäller de lästa textbidragen saknar man illustrationerna – inte ens starka författare som Ulf Stark och Britt G Hallqvist står sig bra, när de bara blir upplästa.

En del av bidragen på skiva, till exempel Lennart Hellsings ”En dag när göken gol i maj”, berövas dessutom en viktig del av sin identitet i och med att de här läses, inte sjungs. Jämför här med den av Jenny Thåström sjungna ”Trollkarlen” av samme Hellsing.

Fast å andra sidan beror ju resultatet också av vem man väljer som sångare. Sålunda är Kristian Thuressons version av Thorbjörn Egners och Christian Hartmanns ”Visan om Bamsefar” (med svensk text av Ulf Peder Olrog) ingen höjdare. Och Felix Körlings ”Har du sett min lilla katt” har åtminstone jag inte lärt mig att sjunga riktigt som Emilia gör här.

Då längtar man efter originalen, och sådana finns också, till exempel ”Luffarvisa” ur Lindgren-filmen där luffaren spelades av Allan Edwall och Rasmus av Erik Lindgren.

Men naturligtvis finns det bra spår på den här CDn också. Ett exempel är ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” med Anna Maria Espinosa och ett annat är Gunilla Bergströms och Georg Riedels ”Knapervisa”, där Vanna Rosenberg gör en överraskande bra insats som sångerska.

Bra, men inte lika bra, är också Jujja och Tomas Wieslanders ”Tumme möter tumme” med Anna Söderström.

Slottsmiddag

I går var det dags för årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Nej, länsstyrelsen har inte utsett mig till sådan – jag var medföljande make – utan det är min hustru som är en av de utvalda. För att bli utnämnd till hedersupplänning måste man ha gjort så framstående insatser på något område – kultur, näringsliv, politik – att man kan sägas fungera som ett slags ambassadör för Uppsala län.

Till årets hedersupplänning hade utsetts ODs Cecilia Rydinger Alin, och hon var förstås tillsammans med maken Folke Alin, ODist även han, kvällens hedersgäst. Landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal till henne och gav henne blommor och den nål som symboliserar hedersupplänningskapet – att bli hedersupplänning medför ära men ger inga pengar.

Det kändes trevligt att det nu åter är varma känslor mellan landshövdingen och OD – jag har varit med på OD-tillställningar i det här slottet, där den förre landshövdingen i sin frånvaro var ett stående skämt.

Vi känner Cecilia och Folke från olika OD-sammanhang – Birgitta är så kallad moster i OD – och förde även den här gången vänliga samtal med dem. Jag för min del berättade bland annat om den väldiga samling med politisk musik på skiva som vi har samlat ihop genom åren.

Under middagen satt jag bredvid Karin Alsén, vars man Hans Alsén hade min hustru till bordet. På min andra sida satt Gunilla och Stig Strömholm, placerade tillsammans, antar jag, för att Gunilla som har bräcklig hälsa behöver viss assistens, vilket Stig på ett mycket kärleksfullt sätt gav henne.

Middagen var faktiskt en av de bättre jag har blivit bjuden på: till förrätt slottsrimmad torskrygg med limeaioli och ruccoladressing, som mellanrätt saltinbakade rödbetor med chèvrecreme, till huvudrätt skaldjursfylld rödtunga med vitvinssås, mandelpotatispuré och picklade grönsaker och som efterrätt först ostbuffé, sedan pinjeäppelkaka med vaniljglass – efterrätten borde jag ha varit försiktigare med, såg jag i morse, när jag som vanligt mätte blodsockret.

Middagskonversationen var livlig och munter och stämningen förhöjdes ytterligare genom impoviserade tal, dels av Knut Knutsson om en liljeforstavla på väggen, dels av Owe Thörnqvist.

Vid kaffet och cognacen i salongen utanför, satte sig först Berit Gullberg i ett privat samtal med Elsie Johansson – Berit är nämligen teaterförläggare, och Elsie har just debuterat som dramatiker – men satte sig sedan hos oss. Vid samma bord hamnade också bland andra Hans Dalborg och, förstås, Berits man Owe Thörnqvist.

Birgitta pratade politik med Owe och jag litteratur med Berit, och det slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin senaste show. Vi talade en del om våra hjärtproblem och andra krämpor också – det blir ju en del sådana om man som jag och Birgitta båda är födda 1937.

Men Owe, still going strong, är född 1929!

En film som utmanade 1960-talets amerikanska rasism

”I nattens hetta”, i amerikanskt original från 1967 ”In the Heat of the Night”, baserades på John Balls roman med samma namn från 1965. Men det är filmversionen, med Sidney Poitier och Rod Steiger i huvudrollerna och Norman Jewison som regissör, som är det bestående konstnärliga verket.

Handlingen tilldrar sig i en liten håla i Mississippi, och som man kan ana redan av de årtal då boken respektive filmen kom, står rasismen i den amerikanska Södern i fokus för handlingen.

Ytligt sett är ”I nattens hetta” en mordhistoria: Philip Colbert, en rik man från Chicago, som överväger att göra en stor och jobbskapande investering i lilla Sparta, hittas mördad. En av den lokala polisens första åtgärder är att på järnvägsstationen haffa en svart man som väntar på tåget. Vi befinner oss i en mycket rasistisk del av den amerikanska Södern, och vad ligger där närmare till hands än att misstänka en neger, på väg att lämna stan, för mordet. Enligt gängse lokalt ordval kallar poliserna honom också för ”boy”.

Den här mannen, klädd i prydlig kostym och med en välutbildad människas alla kännemärken, presenterar sig dock som Virgil Tibbs, polis (Poitier) från Philadelphia, på tillfälligt besök i Sparta – och han kan bevisa sin identitet med en polislegitimation.

När den lokale. vite polischefen Bill Gillespie (Steiger), ringer Tibbs’ överordnade, visar det sig också, att Tibbs är en mycket skicklig mordutredare, och Gillespie erbjuds att ta Tibbs’ tjänster i anspråk. Det här väcker förstås ingen entusiasm hos de vita poliserna i Sparta, men den mördades änka (Lee Grant) fattar förtroende för Tibbs och ställer som villkor för att fullfölja den planerade investeringen att Tibbs anlitas.

Tibbs, spelad av den kolugne Poitier, lyckas sedan utmana allt och alla i den lilla sydstatshålan. Han utmanar de vita poliskollegorna genom att visa att de är inne på fel spår. Han gör något för den här orten oerhört genom att förhöra den lokale industrimagnaten Larry Gates (Eric Endicott) och dessutom – när Gates ger den oförskämde negern en örfil – slå tillbaka. Så småningom kommer Tibbs dock fram till att motivet för mordet är ett simpelt rån, utfört för att klara kostnaderna för en illegal abort. Fast när han ska gripa mördaren, skyddas denne av en vit lynchmobb, och ett tag ser det ganska dystert ut för vår Lonely Rider från det nordliga Philadelphia – ända till dess att polischefen Gillespie beslutsamt ingriper på sin poliskollegas sida.

Steigers roll som vit polischef i denna av rasism präglade sydstatsmiljö är en svår balansgång mellan fördomar och moral, och han spelar den på ett mycket förtjänstfullt sätt.

När Tibbs/Poitier till slut är färdig med Sparta och kliver på tåget som ska föra honom hem till Philadelphia, är Gillespie/Steiger med och bär hans väska och tar ett hjärtligt farväl. Hans gamla sydstatsattityd mot den här ”boyen” har förbytts i respekt.

Ytterligare plus får den här filmen för sin sydstatsmiljö med dess white trash och dess heta nätter samt för dess musikaliska ledmotiv, signerat Quincy Jones och exekverat av Ray Charles.

Ett utdraget farsdagsfirande

Vi skulle gå på Reginateatern i fredags, och som så ofta i samband med teaterbesök beslöt vi att äta middag ute.

Birgitta beställde bord på näraliggande Hambergs, och när vi – efter att hon hade hämtat biljetterna på Regina – hade fått vårt bord på Hambergs, förklarade hon att detta var min farsdagsmiddag – hon bjöd och lät mig välja mat. Jag valde sejrygg, och det visade sig vara ett utmärkt val.

Hambergs ligger verkligen i centrum, vid Fyristorg, och både det och deras fina fisk- och skaldjursmeny gör att där ofta är fullt. Man sitter nära varann, och kvinnorna vid bordet bredvid, som skulle gå och se ”Mefisto” på Stadsteatern, pratade också med framför allt Birgitta. Och så dök Cecilia Wikström upp, vår lokala folkpartistiska EU-parlamentariker, och ville hälsa och växla några ord – henne känner vi sedan länge. Uppsala har, trots sina storstadsambitioner, kvar mycket av sin småstadskaraktär.

På Reginateatern hälsades vi välkomna av en annan gammal bekant, teaterchefen Paul Kessel. För min del har jag lärt känna honom framför allt genom kulturnämnden, där jag satt för (S) i två perioder. Han lotsade in oss i salongen, i vars främre del man den här gången fick sitta vid småbord – inne i salongen fanns också en bar, där man kunde köpa vin. Också i den här publiken fanns det bekanta till oss, bland annat några partivänner (och några partifiender).

På scenen stod snart finska The Werner Bros. med sin Skiffle Show. Skiffle fordrar ju tvättbräde, och det fanns där, men det myckna ljudet åstadkom de även med gitarr och andra stränginstrument och så förstås frejdigt framförd sång. En kvinna, Kirsi Laamanen, omgavs av Matti Juhani Ruponen och så fyra bröder Tuukkanen: Pasi, Jaakko, Jyrki och Tuure.

Deras musikblandning är fullkomligt osannolik: Mills Brothers, Frank Sinatra, Duke Ellington, Hank Williams, Music Hall och Hip Hop.

Jag som har en viss faiblesse för stilblandningar och stilbrytningar hade kul hela vägen, men jag förstod att min hustru inte riktigt uppskattade till exempel den lyteskomik två av Tuukanen-brorsorna bjöd på med hjälp av sina rätt så runda magar.

I morse väcktes jag så av Birgitta med anledning av att det faktiskt var fars dag. I vår familj får man då presenter av sin hustru, och det blev en del trevliga den här gången också, bland annat Arto Paasilinnas ”Skojarna i örtagården” och två klassiska filmer på DVD: ”I nattens hetta” och så Jacques Tatis ”Semestersabotören”.

Därefter blev det kaffe och smörgåstårta i köket. Birgitta hade gjort en mycket god smörgåstårta med bland annat räkor. Den räckte till lunch också.

På köksbordet stod en amaryllis i knopp. Den finns nu i fönstret i mitt arbetsrum.

Sonen, Matti, har ringt med anledning av att det är fars dag.

Och än är dagen inte slut.

Melodikrysset nummer 45 2011

Melodikrysset blev svårare än vanligt med Lisa Syrén som konstruktör och framför allt programledare. Hon pratade så fort att man inte hann anteckna, och hennes livlinor var få. Några frågor uppfattade jag fullt ut först i samband med snabbgenomgången, som för övrigt inte heller gav mer hjälp.

Men förutsatt att jag nu har uppfattat frågorna rätt, tror jag att jag ändå har lyckats lösa krysset.

Hur som helst började det ganska enkelt med det engelska originalet till Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”: Danny Kaye’s insjungning från 1950 av ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts”. För övrigt tycker jag att det är förbryllande svårt att få tag på gamla filmer med Kaye på DVD.

Näst sist låg en lång och krångligt formulerad filmfråga, men eftersom den låt som efterlystes bland annat fanns med i filmen ”The Commitments” från 1991, rationaliserar jag frågeställningen till det. Och där fanns mycket riktigt den låt som spelades, ”Mustang Sally”.

Från film kan vi gå över till TV.

Jag har visserligen aldrig orkat se mer än enstaka snuttar av ”Stjärnorna på slottet”, men onekligen var det Jonas Gardell vi hörde i sin egen ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, och så har jag förstått att förhållandet mellan honom och Kjerstin Dellert inte var så där kärleksfullt där på slottet.

Den amerikanska TV-serien ”CSI”, som har gått från 2000 och framåt, har jag definitivt aldrig sett, men med hjälp av Google har jag tagit reda på att signaturmelodin, med The Who, passande nog hette ”Who Are You”.

Känd från TV är också den gubbsjuke komikern Benny Hill.

Själv hör jag till den skara som, faktiskt till stor del för Melodikryssets skull, tvingar mig att följa Melodifestivalens alla deltävlingar i TV. Alltså har jag hört Swingfly i ”Me And My Drum”. Här ville Lisa Syrén ha de båda pronomina i titeln, det första på engelska och det andra på svenska: me respektive min.

Det här greppet, att testa våra kunskaper i engelska, använde hon faktiskt ytterligare ett par gånger.

Bill Withers’ ”Lean On Me” skulle således ge svarsordet luta.

Och gruppen bakom ”Somebody To Love”, Jefferson Airplane, skulle leda oss till verbet fly, engelska för flyga.

Många av de redan nämnda ljudillustrationerna plus även ”Everytime You Go Away” med Paul Young är exempel på att delar av Lisa Syréns egen musikvärld – trots vad hennes lyssnare vill höra i ”Ring så spelar vi” – är en annan än Anders Eldemans.

Ett annat exempel är att hon spelade Deep Purple – här skulle vi lista ut att vi hörde en orgel.

Skillnaden är dock försumbar, när det gäller valet av svenska artister.

”Aquarius” med Lisa Nilsson skulle mycket väl också ha kunnat vara med i något av Anders Eldemans melodikryss.

Och Meta Roos, som vi i dag hörde i ”What a Difference a Day Makes”, har vi också hört hos Eldeman.

Ibland försökte hon krångla till det lite genom att till exempel spela ”Sakta vi gå genom stan”, som låten heter i Beppe Wolgers’ svenska version, med Maurice Chevalier, men det är ju Monica Zetterlunds insjungning de flesta av oss här i landet minns.

Jättenkel för de flesta var den fråga Lisa Syrén knöt till ”Jag mötte Lassie”. Här skulle vi översätta gotländska Ainbusk till svenska, en.

Och sen var det väl bara svaret på en enda fråga kvar att redovisa. Den som vi hörde i ”Martins begravning” var Lena Willemark. Henne har jag inte bara på en rad skivor utan har också hört live i vårt fina Musikens hus här i Uppsala.

Det är ett fantastiskt ställe för älskare av alla slag av musik. Kommer ni till Uppsala, kolla det aktuella programmet där!

Spökhistorier

Med Aftonbladet har jag köpt CDn ”Roliga och mysiga spökberättelser från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie ALFCD 012, 2011), den andra i serien av CD som säljs separerade från ”Barnkammarboken”.

Den här CDn innehåller bara två sånger, båda utmärkta: Nassim al Fakir gör en riktigt bra version av Felix Körlings klassiska ”Ett gammalt fult och elakt troll”. Och så sjunger Tord Lundgren och Tony Könberg med inlevelse den trots titeln riktigt roliga ”Blodstänkta golv”.

Resten är upplästa historier, och med det finns ett speciellt problem: många av dem står sig inte så väl som blott och bart upplästa historier. Jag har Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” som bilderbok och jag har med stor framgång läst den för nu sexåriga Klara. Jag läser den kanske inte exakt på samma sätt som Ingrid Wallin gör det på skivan, men det är inte där problemet med skivan ligger: Här saknar jag Eva Erikssons bilder, som gör halva historien. Ett liknande problem finns med Inger Sandbergs ”Lilla spöket Laban”. Det är inget fel på Vanna Rosenbergs sätt att läsa den här barnboksklassikern, men att den blev en klassiker har ju också att göra med att den illustrerades av Lasse Sandberg, och bilderna finns inte med i det här fallet.

Det betyder nu inte att texter inte skulle kunna stå för sig själva, upplästa på en skiva. Ett exempel är den redan nämnda Ingrid Wallins uppläsning av Gull Åkerbloms ”Inez och spöket på morfars vind”. Det är en ganska lång berättelse, tillräckligt lång för att hinna fånga lyssnarens fulla uppmärksamhet, desutom en text full av händelser och detaljer som får lyssnarens egen fantasi att föreställa sig det som berättas.

Melodikrysset nummer 44 2011

Dagens kryss började lätt men innehöll senare några ganska svåra frågor.

Fast för egen del fastnade jag nästan omedelbart på en egentligen mycket lätt fråga – jag kommer nämligen nästan aldrig i håg några signaturmelodier. Ändå är jag en trägen lyssnare av ”Ring så spelar vi”. Men snart gick det upp ett ljus: Anders Eldeman ska ju byta program med Lisa Syrén nästa lördag!

Danska hiphopgruppen Outlandish hade jag för egen del aldrig hört tidigare, men jag hittade gruppnamnet ganska lätt med hjälp av Internet och blev lite road av deras val av gruppnamn, detta mot bakgrund att de finns i Danmark och två av dem är muslimer och en katolik.

Muslim är ju också numera Cat Stevens, vars ”En hård värld” vi hörde Sven-Erik Magnusson och Sven Ingvars framföra.

Och Internet var för övrigt svaret på en annan av dagens frågor, den som illustrerades med ”Boten Anna”. Den och dess upphovsman Basshunter (Jonas Altberg) har också tidigare förekommit i Melodikrysset.

Fast då och då, i dag ett par gånger, spelar Eldeman låtar jag – vad jag minns i alla fall – aldrig har hört förut. Namnet Peter Skellern säger mig inte ett skvatt, men när jag så småningom hade uppfattat det rätt, hittade jag den engelska titeln på det som spelades, ”You’re a Lady”. När det gäller den svenska titeln, fick jag ut det inledande ordet med hjälp av hjälpbokstäver från andra svar, men jag fick ändå ägna rätt mycket möda åt googlande, innan jag hittade ”Hon är en kvinna, han är en man”, vem eller vilka som nu kan tänaks ha spelat in den.

Måns Zelmerlöw har jag förstås hört, bland annat som ledare för ”Allsång på Skansen”. Men jag har inga skivor med honom och tänker nog inte skaffa några heller, så lite sökmöda fordrades det för att jag skulle komma på vem som sjöng ”Hope And Glory”.

Som kontrast kan vi ta Loa Falkman, vars röst det är nästan omöjligt att inte känna igen. Det enda förvillande med dagens fråga var att det var han och inte Nordman som sjöng Mats Westers och Py Bäckmans ”Vandraren”.

Eftersom hustrun länge var ordförande i svenska UNICEF har vi brukat titta på Världens Barn-galorna i TV, och det visade sig vara till hjälp vid lösandet av dagens kryss. I det här programmet hörde vi nämligen Hagsätra Sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt, sjunga ”I dag kommer aldrig mer”.

Nämnda hustru har också valturnerat för (S) tillsammans med Cornelis Vreeswijk. Hans ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, en underbar låt, är dock hans bara till den svenska texten. Originalmelodin, en traditionell engelsk låt, heter ”Monday Morning”.

En klassiker är också ”Skymning”, insjungen av Ulla Billqvist och med melodin lånad från Frédéric Chopin. Jag har den magnifika Ulla Billquist-box Anders Eldeman nämnde och rekommenderar den gärna. Lilla Vax Records i Vaxholm har gett ut den.

Tutta Rolf är en annan storhet från fordomdags. I filmen ”Ombytta roller” från 1939 sjöng hon Jules Sylvains ”Aj aj aj – vilken röd liten ros.

Melodin vi hörde med komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy heter – tror jag; det finns alternativa benämningar – ”I Want To Be In Dixie” och fanns med i filmen ”Way Out West” från 1937. 1937 är mitt födelseår, men när jag i slutet av andra världskriget hade kommit till Sverige och bodde i lilla Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, gick vi ofta på söndagsmatinéerna på de två biografer, som på den tiden fanns i Kvissleby, fyra kilometer från Juniskär. Vi gick gärna på filmer med Helan och Halvan, som Laurel och Hardy fick heta här i Sverige. Mycket buskis var det, men skickligt genomfört, tycker jag fortfarande.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Senhöstbesök i Öregrund

I morgon bitti kommer det ett gäng för att göra den stora höststädningen i vårt hus i Öregrund – som jag tidigare har berättat är vår egen fysiska förmåga inte längre vad den var en gång; vi har båda hjärtbesvär. Så vi åkte ut hit i dag för ett lite tidigarelagt allhelgonabesök.

Vädret är milt för årstiden, men när vi kom till Öregrund i eftermiddags, var det redan nästan mörkt. Jag hann dock gå en runda i trädgården – man måste ju kolla att allt är som det ska. Det var det.

När vi var här sist, var gräset nyklippt och alla nedfallna löv pulvriserade med gräsklippare, men nu har det trillat ner nya löv, de flesta dock relativt små. En del fallfrukt ligger i gräset och måste sorteras: en del kan tas med till Uppsala, men det mesta får nog skatta åt förgängelsen. Ett äppelträd, som är lövlöst, lyser fortfarande av röda vinteräpplen och framför allt åt dem ska jag ägna en del möda i morgon. De blir vackra – och goda – att ställa fram i jul.

Jag ska också försöka hitta en lämplig plats åt den rödmålade fågelholk jag fick i ”arvode” för mitt föredrag om flykten från Estland i Fyrisgården för ett tag sen. Småfåglar är roligt att ha i trädgården; under nyårsvistelsen här brukar jag också mata kvarstannande småfåglar med frön i ett par fågelbord och så talgbollar som jag hänger upp i syrenerna.

Jag sover längre nu när jag är pensionär och själv kan bestämma min dygnsrytm, och eftersom vintertiden gör att det blir mörkt tidigt, blir den ljusa tid som återstår för arbete utomhus ganska kort.

Men stugvärmen och läsljuset inomhus är inte så dumma de heller. God mat, böcker, musik och filmer hjälper också till med att få en att överse med den här årstidens obestridliga avigsidor.

Jag har sjungit på grönländska

När jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, besökte jag alltid våra samarbetspartier i samband med kongresser och val. Det här värvet förde mig flera gånger till Nuuk på Grønland, så också där har jag gamla vänner.

Vårt samarbetsparti, Siumut, hade anammat den nordiska seden att sjunga kampsånger vid kongresserna, och när jag var gäst hos dem 1993, fick jag ett stencilerat sånghäfte, ”Erinarsuutit”. Jag förstår ju inte grönländska, men några av melodierna kände jag igen, så jag kunde sjunga med.

När jag kom hem till Stockholm, kunde jag inte avhålla mig från att återge en av Siumuts sånger i en kallelse till ett funktionärssammanträde på partiexpeditionen. Jag brukade ofta återge dikter och sånger på de här kallelserna, men något liknande hade funktionärerna aldrig sett förr; det enda de förstod var att texten angavs vara skriven av Richard Høegh.

När funktionärerna kom till mötet, stirrade de fortfarande förbluffade på de märkligt stavade orden:

Puigornikka qassiioqaat
pillutit, nunaga asasaq
sulisussaasunga neriuummik
nersunaammik tunissallutit.

Puigunngilara nunaga,
piitsuinnarmik taanngilagit, –
paasisarparali suligutta
sippulimmik peqartartutit.

Ernera, paniga, iterit!
Atorumma tunissavagit!
Pikorissaarnitit tamavimmik
naleqarput – nunannguara.

Kuussuit kuupput qaqqatigut,
sakkaqaat, sarfaqaat, ittoqaat –
soorlumi oqalukkaluartut;
assorooqqulluta SIUMUT!

När funktionärerna hade stirrat en stund på texten, bröt Bo Krogvig tystnaden och sa uppfordrande:

– Sjung den!

Och då gjorde jag faktiskt det. Den går nämligen på ”Red River Valley”, här i Sverige också känd under namnet ”Jag är lapp och jag har mina renar”.

Sing Out! ett språkrör för den amerikanska radikalismen

Jag har prenumererat på och läst den amerikanska folksång- och folkmusiktidskriften ”Sing Out!” i årtionden. Allt sedan starten har man i varje nummer publicerat sångtexter med introduktion och noter. Det har alltid handlat om folkmusik i bred bemärkelse, men ett av Sing Out!s särmärken har där varit dess hemhörighet inom den amerikanska sångvänstern; Pete Seeger var en av grundarna, under årtionden med egen spalt i tidskriften.

Under ganska lång tid nu har man för en tilläggssumma på prenumerationspriset kunnat få sångerna i det aktuella numret på en medföljande CD, där spåren har hämtats från kommersiella skivor med de artister/ofta samtidigt upphovspersoner som har gjort låtarna i fråga.

Numera har de här CDna helt professionell klass inte bara innehållsligt utan också vad gäller skivkonvolut. Ett problem med detta har då blivit att de har blivit stöldbegärliga på sin väg till tidskriftsprenumeranterna. Skivan har tillsammans med tidskriften legat i ett tunt plasthölje, lätt att snitta upp för den som vill sno skivan. Jag har råkat ut för sådana skivstölder ett antal gånger, och i somras var jag, när det åter igen hände, så trött på det här och krånglet med att behöva reklamera att jag tappade lusten för att förnya min prenumeration.

Men sen har jag ändå fått ytterligare ett nummer – Vol 54 No 3 2011 – med tillhörande CD, så jag kommer att betala in mina 78 dollar igen.

Det här numret av Sing Out! är åter igen en nyttig påminnelse om att det faktiskt finns ett annat, ett radikalt USA. Sångmaterialet i numret (som alltså finns på den medföljande CDn) innehåller en rad exempel: David Rovics’ sång om miljöförstöring ”No Fracking Way”, Roy Zimmermans ”To the Victims of This Tragedy We Send Our Thoughts and Prayers”, Peter Mayers ”All the World Is One”, Rod MacDonalds ”The Last American Worker”, Stan Rogers’ ”The Idiot” (om arbetslöshet i Canada) och John Fromers ”Gonna Take Us All”.

Men naturligtvis innehåller Sing Out!s CD också annan bra musik, till exempel de textlösa ”The Blackest Crow” och ”Cookhouse Joe” med Clara Millner och Walk Koken, ”Dunántúli” med ungerska Muzsikás och inte minst Darol Angers och Mike Marshalls ”The Unbearable Gift”.

Flera av de nämnda – Walt Koken och Clare Millner, Roy Zimmerman, Darol Ager och Muzsikás – får man möta också i artiklar i det här numret.