Melodikrysset nummer 4 2012

I går var jag i Stockholm och träffade bland annat min nye partiordförande Stefan Löfven, som jag gratulerade. Nu kommer det att vända uppåt för vårt parti!

Men i dag är jag på den vanliga banan igen. För att vitsa till det lite inledningsvis: ”Yes, We Have No Bananas” handlade om en annan typ av banan. Jag minns den både med Benny Goodman och med Spike Jones.

Och för att ta den andra delen av samma fruktfråga: ”Saft, saft, hallonsaft” sjöng Smurfarna. Om ni som jag är i morfarsåldern (för min del snart också i farfarsåldern), har ni kanske liksom jag gamla smurfalbum på en vind som lockar småfolk. Smurfarna är förresten i ropet igen – det har till exempel börjat komma ut en ny smurftidning, som jag har köpt åt mitt barnbarn Klara.

Uppskattad i de yngre åldrarna blev förresten också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”. Mig förvillar man inte genom att i stället sjunga ”Jag vill inte bo i stan”.

Det var för övrigt inte mycket i dagens kryss som kändes svårt för mig. ”Spartacus” med Kirk Douglas har jag i och för sig aldrig själv sett, men jag känner väl till Stanley Kubrick och har sett flera av hans filmer.

Filmen ”PS Sista sommaren” har jag heller inte sett, men jag minns mycket väl ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson från Svensktoppen, där den låg i 35 veckor 1987-1988. Den slog alltså igenom före filmlanseringen, som kom 1988.

Jag är ju själv i Gamle Svartens ålder, och eftersom jag har ett hästminne kommer jag också i håg en annan hästlåt, ”En sliten grimma”, där man bland annat kunde se hästen trava 1959 i Streaplers’ version.

”Boten Anna” med Basshunter – Erik Altberg – travade på den också i dag – vi har hört den tidigare i Melodikrysset. För övrigt tyckte jag det lät som om Anders Eldeman sa ”Båten Anna”, men någon båt var hon ju inte.

Nå, nå – ”Nu ska vi vara snälla”. Det var Karl Gerhard som skrev och framförde den, redan 1936.

Så här års visar Anders Eldeman allt tydligare tecken på att vi inte riktigt befinner oss i hans årstid – inte min heller för den delen.

Alltså lät han inte bara Tone Norum och Tommy Nilsson besjunga sista sommaren – se ovan.

Vi fick också höra Svante Thuresson och Lisa Nilsson besjunga ”Solen i maj”.

Och jag medger att jag gärna skulle vara på den blomstrande äng Evert Taube besjunger i ”Sjösala vals”, i dag nödtorftigt kamouflerad i en version med Katja Cardinal.

Men i dag var det de lättidentifierade melodiernas melodikryss. Ytterligare ett exempel är ABBAs ”Ring, ring”, här i instrumentalversion, där det ju inte är särskilt svårt att minnas frasen ”Men så svara då!”. Jag hörde den, fast då förstås på engelska, i ABBA-musikalen på Broadway.

The Beatles har jag allt av på skiva. Men i dag hade Eldeman ändå valt – och för det ska han ha ett erkännande – att låta oss få höra ”Lucy In the Sky With the Diamonds” på klassisk gitarr. Inte för att det blev bättre så, men åtminstone lite svårare.

Sen är det bara dagens inledande låt kvar att redovisa, den med Bob Marley. Jag delar varken hans tro eller förkärlek för vissa stimulantia, men en stor artist var han onekligen. Ett exempel är den låt som inledde dagens kryss, ”No Woman, No Cry”.

Min egen har jag nu fått hem från sjukhuset, och för min del känner jag glädje över det. Dock ska hon under den kommande veckan tillbka till hjärtkliniken för ytterligare åtgärder. Hoppas det hjälper mer definitivt den här gången.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 3 2012

Dagens melodikryss innehöll både sådant som var mycket lätt och knepigheter.

Mest problem hade jag med den tango som framfördes av Göteborgs dragspelsklubb. Jag kände så väl igen den, men vad hette den? Till slut fattades bara två bokstäver, en i vartdera av de två första orden i titeln. De båda orden borde vara ”Ingen som”, och så ringer ett tredje ord i mitt huvud: ”du”. Men jag kan inte verifiera det.

Och då kan vi väl också ta den andra fråga som var en smula svår för mig. Amerikanen Barry White, för övrigt nu död, har jag egentligen aldrig lyssnat på, men nog var det han som sjöng ”My Everything”.

Dansband är heller inte min bag – det vet mina trogna läsare redan; jag skulle aldrig komma på idén att höra på ett program som ”Dansbandskampen”. Men man kan väl googla. Fast inte fick Blender och deras version av ”Dag efter dag” mig att ändra uppfattning.

Andra kan ju ha haft problem med dagens visfråga. Att det var Carl Michael Bellman som skrev vaggvisan till lille Carl klarade nog många, men vem var det som sjöng? Jo, Lena Willemark. Henne har jag själv hört live i Musikens hus här i Uppsala, och jag har förstås en rad skivor med henne.

Krysset började annars jättelätt med ”Lassie” av Ainbusk Singers, där gruppnamnet skulle leda oss till växtriket, en. Jo, dem gillar jag. Jag har till och med skrivit en hyllningstext på ”Lassie” till en arbetskamrat som fyllde jämt. Jo, han hette Lasse.

Därmed är vi inne på svensk populärmusik.

Mitt melodikrysslösande motiverar mig att lyssna på alla melodifestivalerna och till och med alla deltävlingarna, och där blir det ju en del blandade karameller.

Jag var kanske inte våldsamt tänd på ”Unstoppable” med Ola 2010, men jag minns den fortfarande, vilket ändå är ett hyggligt betyg.

Men det är klart att jag, rent musikaliskt, tyckte att ”La Voix” med Malena Ernman året därpå var mycket bättre. Enda gåtan där är dess låga placering i Eurovision Song Contest.

1987 var det väl Lotta Engberg vann Melodifestivalen med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som av varumärkesskäl måste byta namn i Eurovision Song Contest och då i stället hamnade på engelsmännens toalett.

Till England förde oss The Beatles med sin ”Yellow Submarine”, vars färg vi skulle översätta till svenska: gul. Fast nog var det här en fråga som var i lättaste laget – jag har själv hela Beatles’ kollektion och vet hur mycket det finna att välja bland.

Inte heller dagens opera- och musikalfrågor var svåra.

Jacques Offenbachs ”Can-Can” har väl de flesta hört, även om de inte går på Operan, och hans namn lär väl också få dem att associera till franska.

Och många av oss som inte har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” på scen, har med all säkerhet sett filmversionen med Julie Andrews. I båda förekommer dagens ljudillustration, ”Do Re Mi”.

Och då var det väl bara ”Prästens lilla kråka” kvar att redovisa, han som körde ner i ett dike.

Där befinner sig dess värre också mitt parti, om vilket man förvisso kan säga att ”än slank det hit, och än slank det dit”.

Vi får väl se hur kursen blir, när det här sargade ekipaget har tagit sig upp ur diket.

Elsa Beskows sagoskatt: TRULL

Tredje delen av antologin ”Elsa Beskows sagoskatt” (Bonnier Carlsen, 2011, redaktörer Sara Hedenberg och Annika Lundeberg) har förstås beteckningen ”Tripp, trapp, TRULL”. Till uppläggningen är den snarlik sina två föregångare.

Av längre och mycket kända bildberättelser hittar man här den mycket kända ”Puttes äventyr i blåbärsskogen”, ursprungligen utgiven redan 1901. Det är berättelsen om lille Putte som vill överraska mamma på födelsedagen med en korg blåbär och en korg lingon, men som – när han inte hittar några bär – får hjälp av den lille men trollkunnige blåbärskungen och sen får assistans av såväl blåbärspojkarna som lingonflickorna. En underbar gammaldags saga!

”Pelles nya kläder” (från 1912) hör också till de klassiska beskowsagorna men är kanske lite för präktig: genom flit och uthållighet vinner man det man vill ha – men så enkelt är det väl inte alltid här i världen?

Berättelserna om Petter och Lotta är ju mycket kända, men dem kom jag för min del inte i kontakt med under mina sagoläsningsår, trots att ”Petter och Lotta på äventyr”, som återges i den här volymen, utkom redan 1929. I den här berättelsen kommer hunden, lilla Prick, bort, och barnen råkar ut för vådliga äventyr – bland annat tar en gumma deras kläder när de badar. Det gör de för övrigt nakna – som jag tidigare har noterat, var Elsa Beskow inte pryd.

Beskow knyter på en annan punkt an till den klassiska folksagetraditionen: I ”Var är mina fem grå ullgarnsnystan?”, ursprungligen publicerad i ”Kistan på herrgårdsvinden” (1926), finns en riktigt elak häxa, som man dock – vilket är vanligt i den här traditionen – kan lura.

Den ingick också i den läsebok – del II – som jag fick använda i småskolan. Däremot fick vi aldrig använda ”Vill du läsa?”, del III, som 1937 gjordes som bredvidläsningsbok till de båda första delarna – jag har inte ens vetat att denna tredje del fanns. Alltså känner jag heller inte till ett par texter ur den, som finns med i den nu aktuella urvalsvolymen. Jag talar om dels ”Midsommarstången”, dels ”Mitt trädgårdsland” – båda förekom dock ursprungligen i ”Barnen på Solbacka” (1898).

Men det finns i den här volymen ytterligare några sagor, som jag heller inte läste som barn men som jag har tagit del av senare.

Ett exempel är ”Solägget” från 1932, där Beskow skickligt blandar gammalt och nytt: i en fabelartad saga dimper det ner en modernitet, en apelsin, som först tolkas som ett ”solägg”.

”Sagan om den nyfikna abborren” från 1933 har vi tidigare i separat utgivning i vår bokhylla. Den här berättelsen, om en nyfiken liten fisk som blir uppmetad men sen med hjälp av lite trolldom återbördad till havet, läste jag aldrig själv när jag var i sagoåren, men jag har läst den för barnbarnen.

”Kantareller” fanns ursprungligen med i ”Blommornas bok – visor av Jeanna Oterdahl” (1905), men jag minns den från min smnåskoleläsebok.

Den här volymen rymmer ett antal visor med noter, som vi genom illustrationerna förknippar med Elsa Beskow, även om de är skrivna av andra. ”Majas visa” – vilken underbar bild! – med text och musik av Alice Tegnér, ”Lasse Liten” med musik av Tegnér men text av Zacharias Topelius, ”Bä bä vita lamm” (en traditonell text med musik av Alice Tegnér) och en del annat.

Den likaledes traditionella ”Vart ska du gå?” med musik av Alice Tegnér minns jag också i Beskows bildversion – vi sjöng den i småskolan – men jag kan numera inte höra den här visan om flickan som ska hämta dricka utan att Povel Ramels version tar över:

Får jag följa med? Får jag följa med?
Ja, om du betalar.

Melodikrysset nummer 2 2012

Jag har ju – till stor del av melodikrysskäl – lyssnat av melodifestivalprogrammen genom åren, men det är verkligen inte allt där som fastnar i mitt musikminne.

Marie Lindberg komme jag i håg men inte hennes ”Trying To Recall” från 2007.

Men av ”Leaving Home” eller Nicke Borg som sjöng den så sent som i förra årets festival har jag inget som helst minne.

Något slags selektion sker det ju under tävlingens gång, så det danska brödraparet Olsen och deras vinnande ”Fly On the Wings” minns jag faktiskt från Eurovision Song Contest.

Och för att hålla oss till det här temat: Lena Phs ”Det gör ont” tyckte jag blev om inte bättre så i alla fall roligare när M A Numminen sjöng den.

Måns Zelmerlöw, för att fortsätta att hålla sig till svenska populärmusiksångare, var faktiskt bättre när han fick nåonting att bita i: ”Don’t Fence Me In” tillsammans med Robert Wells och The Vocalettes.

En annan artist, som också i flera meningar av ordet har överskridit gränser, är Arja Saijonmaa. I dag fick vi höra henne i ”Samma himmel, samma jord” från 1989.

En annan himmel och en annan jord – i Ungern – fick vi möta genom musik av Franz Liszt.

Men i dagens program hade utflykterna utomlands börjat långt tidigare. Vi fick nämligen höra musik från den engelska andravärldskrigsserien ”Hemliga armén”, visad där hemma i slutet av sjuttiotalet men här hos oss först i början av åttiotalet.

Till andra världskriget återvände Anders Eldeman ytterligare en gång i det här programmet, med TV-serien ”We’ll Meet Again”, på svenska ”Vi möts igen”, från början av åttiotalet. Titelmelodin gjordes av Vera Lynn på 1940-talet och blev då en stor schlager.

Stålmannen hade väl gjort slut på kriget lite snabbare, om han hade fått vara med, men nu är han ju bara en seriefigur, som man kan se även på bio, då med musik av John Williams.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har vi hört med George Michael, men i dag fick vi höra den i dragspelsversion. Alls icke oäven, tycker jag.

Detsamma tycker jag i fråga om ”Drömmen om Elin”, som ju skrevs som just dragspelslåt av Calle Jularbo. Peter Himmelstrands senare tillkomna text tycker jag inte alls är i samma klass.

Ytterligare en gammal älskling har jag sparat till sist: Vi fick i dag också höra Nils Ferlins ”En liten konstnär”, tonsatt av Lille-Bror Söderlundh. Insjungningen hade i det här fallet gjorts av en annan gammal favorit, Fred Åkerström, död alltför tidigt.

Fred känner jag mig för evigt förbunden med, eftersom han 1970 ställde upp i lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Konserten ägde rum i ett fullsatt Folkets hus i Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Stig Järrel i damroll

Könsförväxlingskomedier finns både som film och på teatern. En elegant sådan är Billy Wilders ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe men framför allt Tony Curtis och Jack Lemmon i de just i det här sammanhanget intressanta rollerna.

Jag har sett den nämnas i samband med TV-visningen av Hasse Ekmans ”Fram för lilla Märta” eller ”På livets ödesvägar” från 1945, men jag tror inte att den här svenska filmen har spelat någon som helst roll för ”I hetaste laget”. Båda filmerna arbetar i en komeditradition, som under mycket lång tid har haft förlagor inom teatern, till exempel hos Shakespeare. ”Fram för lilla Märta” har dock en mycket närmare inspiratör i Thomas Brandons ”Charleys tant”, där den som utsågs till huvudrollsinnehavare i filmen, Stig Järrel, nyligen hade gjort stor succé i kvinnokläder.

Det här alltså inte helt ovanliga tricket kan användas i erotiskt eggande syfte, och lite kittlar regissören Ekman tittarnas fantasi genom att låta en mycket lättklädd men ovetande ung dam besöka Järrel, utstyrd i kvinnokläder.

Mer är den här historien då en fars, där den påhittiga nödvändigheten ställer mannen i kvinnokläder inför oväntade utmaningar. Utgångspunkten är att kumpanerna Sture (Järrel) och Kurre (Hasse), den senare schlagerförfattare, är i penningknipa. Kurre får se en tidningsannons om ett par kvinnliga musiker i underhållningsbranschen, vilka behöver en cellist till sin trio, och eftersom Sture kan spela cello, förmås han, till att börja med högst motvilligt, att klä ut sig i kvinnokläder för att kunna ingå i en damtrio.

Av detta blir det alltså en förväxlingskomedi – de båda kvinnliga musikerna, spelade av Elsie Albin och Agneta Lagerfeldt, går på utklädningstricket och bibringas också att tro att Kurre/Ekman är förlovad med ”Märta”/Järrel. Att det här leder till icke avsedda förälskelser och så småningom till ett lyckligt slut, kan säkert även ni som ännu inte har sett filmen själva räkna ut.

Så långt är storyn smårolig, ett stycke ganska oförarglig buskis.

Det som gör den snäppet intressantare, dock långt ifrån till någon toppfilm, är att den en smula – i vart fall om man ser till den tid då den gjordes – utmanar könsrollerna också inom politiken. Borgmästarinnan (Gull Natorp) lockar med Märta/Järrel till ett politiskt möte för kvinnor, och där råkar Märta/Järrel ut för att nomineras till damernas i Lillköping kandidat till riksdagen. Han blir tvungen att fullfölja racet, och efter det att stadens damer i en lysande mobiliseringskampanj har fått nästan samtliga kvinnor att rösta, vinner han knappt över manssidan, som leds av borgmästaren (Douglas Håge).

Allt det här görs i farsens tecken, och inte heller kvinnorna i filmen tecknas som några handlingskraftiga hjältar eller intellektuella giganter. Men mitt i alltihopa bestämmer sig Märta/Järrel för att ta sitt uppdrag från kvinnorna på allvar, och i riksdagen blir han en stridbar kvinnosakskvinna, som till och med får igenom en ny lag, hustrulagen (i filmen tecknad med viss oklarhet), till kvinnornas fromma.

För att det ska kunna bli ett lyckligt slut på den här komedin låter sen Sture Märta omkomma i en drunkningsolycka – Märta får på grund av sina framsynta politiska insatser senare till och med en staty som minne – och så kan han få sin Inga, precis som Kurre har fått Barbro.

En del av det som ingår i handlingen känns starkt föråldrat i dag, men man måste försöka se den här filmen med de ögon människor såg den i krigsslutet. Den tidens ledande filmkritiker var över lag mycket förtjusta i filmen – bland dem fanns till exempel Stig Almqvist i AT – men det är särskilt intressant att notera, att den radikala skribenten Barbro Alving, Bang i Dagens Nyheter, skrev följande: ”I egenskap av grånad kvinnosakskvinna och allvarligt sinnad medborgare skall jag be att få hälsa lilla Märta Letterström från Lillköping hjärtligt välkommen i vårt på initiativrika, slagkraftiga och färgstarka personligheter så torftiga liv. En handfull sådana kvinnor till och Sveriges riksdag klappar ihop.”

Att historien hade drag av buskis – jag kunde som exempel också ha nämnt insatser av Julia Caesar och Thor Modéen – suddade kanske ut en del av udden i budskapet men bidrog samtidigt till att en mycket bred publik tog filmen till sitt hjärta.

En särskild notering fordrar slutligen musiken i filmen. Min hustru har från sitt fyrtiotal berättat om hur hennes familj, där pappa var rektor, hade skaffat en dyrgrip, en liten bil, och i den färdades bland annat till semestermål: två vuxna, fyra barn plus allt bagagage. Hon har berättat hur barnen då gjorde föräldrarna vansinniga genom att om och om igen hur länge som helst sjunga ”Fram för lilla Märta”.

”Fram för lilla Märta” var lilla Märtas/Stig Järrels kampanjsång i den här filmen, sjungen av massor av kvinnor (med Margit Andelius i spetsen), marscherande till pukor och trumpeter, den sång som förde Märta raka vägen till Sveriges riksdag. Texten skrevs av Hasse Ekman och musiken av Kai Gullmar.

Elsa Beskows sagoskatt: TRIPP

Bonnier Carlsen har gett ut delar av Elsa Beskows sagor och verser för barn, men även hennes illustrationer till visor skrivna av andra, som ”Elsa Beskows sagoskatt” i tre delar, ”Tripp, trapp, trull”. Första delen, som följaktligen kallas ”Tripp”, utkom 2009 (redaktörer Sara Hedenberg och Annika Lundberg).

Beskow levde 1873-1953 och fanns alltså fortfarande vid liv, när jag efter min ankomst till Sverige hösten 1944 så småningom började skolan. Visserligen hade jag då redan för länge sen lärt mig läsa, men Elsa Beskows och Herman Siegvalds underbara läsebok, ”Vill du läsa?”, I-II, kom att bli en av mina inkörsportar in i det svenska språket. En del av Beskows texter kom att bli något av det första jag läste på svenska, och vi sjöng förstås också många av de sånger, bland annat av Alice Tegnér, som Beskow illustrerade i den här läseboken. Men framför allt präglades min bildvärld för evigt av Beskows sätt att teckna lantliga miljöer, ibland också hämtade från småstäder och mindre tätorter, samt av barn, djur och natur. Också mer sagobetonade motiv, som bilderna ur ”Tomtebobarnen” (som första gången utkom redan 1919) eller ”Sagan om den lilla gumman” (som är ännu äldre, från 1897!), har för evigt etsats fast någonstans i hjärnans skrymslen. ”Blåsippor” (”Blåsippan ute i backarna står”) med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér kan jag inte höra utan att framför mig se Elsa Beskows illustration (1916).

Visst var Elsa Beskow i sina bilder ibland en idylliker, men den nämnda ”Tomtebobarnen” rymmer också vedermödor, som Sveriges på Beskows tid mer lantliga befolkning konfronterades med, och sagan om den lilla gumman slutar med att katten sprangs till skogs och aldrig kom hem igen. (”Men kanske ändå att han kom hem till slut”, tröstar Beskow barnen i ett tillägg.) Från småskoletidens läsebok minns jag också ”Ogräsets sång” (ur ”Blomsterfesten i täppan”, 1914), faktiskt en hyllning till oönskade men uppkäftiga och glada uppstickare i rabatterna.

Elsa Beskow hade, långt före ”Vill du läsa?”, ett pedagogiskt drag, men ur min barndoms första läsebok minns jag förstås både alfabetsramsan om råttmor och hennes barn och bilderna ur ”Elsas alfabet”. Riktigt lika fantasifulla är inte hennes ”Siffergubbar”.

Den svenska småstadsverkligheten blev aldrig min – kanske är det därför Beskows böcker om Petter och Lotta gick mig förbi under de aktuella åren. Som en av de längre berättelserna i den här aktuella sagoskattsboken ingår ”Petters och Lottas jul” från 1947, och den är faktiskt ett intressant vittnesbörd om att det har funnits tider i Sverige, då barn som råkade ut för att föräldrar inte kunde ta hand om dem fortfarande kunde få förlita sig på hjälpande insatser av mer privat slag.

Och jag har faktiskt också hittat en illustrerad saga, som jag veterligen aldrig har kommit i kontakt med tidigare, ”Sessalätts äventyr” från 1934. Däremot måste jag rimligen ha läst – detta utan att komma i håg det nu – ”Minsta prinsessans äppelträd”, eftersom jag under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall läste Beskows sagosamling ”Bubbelemuck” (1944) – jag lånade den i skolbiblioteket. Men just den här sagan minns jag inte.

Men sinnet fylls, inte minst så här års, åter igen av nostalgi, när jag ser Elsa Beskows illustrationer till Alice Tegnérs ”Goder afton” och ”Tre pepparkaksgubbar”.

Melodikrysset nummer 1 2012

Roger Pontare känner jag ju till, men sonen, Vincent, har hittills varit obekant för mig. Men nu har jag åtminstone hört hans ”Baby Hurricane”. Det är för lite för att grunda ett omdöme på.

Annars är jag ju inte döv för nya artister, till exempel Veronica Maggio, som vi i dag hörde i ”Välkommen in”.

Dagens kryss började egentligen lätt, men jag hade lite svårt med att hinna anteckna frågorna och vilka som hörde till vad i trippelfrågan. Men visst kände jag igen ABBAs ”Thank You For the Music”, och av antalet bokstäver att döma måste den efterlyste upphovsmannen vara Benny Andersson. Och den som sjöng var Agnetha Fältskog.

Bennys insatser i debatten om Slussen i Stockholm uppskattar jag för övrigt.

Därpå fick vi höra ”If My Friends Could See Me Now” ur ”Sweet Charity”.

Lite operamusik fick vi också höra i dag. Den var hämtad ur Richard Wagners ”Rhenguldet” från 1869.

Men det mesta som spelades var populärmusik och av betydligt yngre datum.

Lasse Holms och Monica Forsbergs ”Dag efter dag”, melodifestivalvinnare 1982, fick vi i dag höra på finska. När Chips – Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen – sjöng den i Eurovision Song Contest, kom den på åttonde plats.

Ännu mer charm hade ”Klöversnoa”, vars musikaliska upphovsman är Ted Gärdestad.

Jag gillar också Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, även om jag inte delar hans vurm för Sovjetunionen. Men hans ”Who’s Gonna Follow You Home” är helt OK.

Och måste jag välja mellan ”Take On Me” med norska A-Ha och ”Ne na na na” med belgiska Vaya Con Dios, väljer jag den senare, vilket absolut inte ska tolkas politiskt. Norges hållning i EU-frågan gillar jag, medan både EU och Belgien, ett av EUs kärnländer, gärna för mig får falla i bitar.

Som mina trogna läsare vet, är jag politiskt röd, vilket inte hindrar att jag är för lugn och stabilitet: I likhet med min gamle journalistkollega Dieter Strand skulle jag vara beredd att välja en häst till ordförande för Socialdemokraterna och sen hålla fast vid honom eller henne. Så jag ser på Håkan Juholt som på ”Gamle Svarten”, en kamrat på vida färden.

Men för att återgå till den riktiga hästen: Svarten red man på, och sen fick han vila ut i stallet.

Den verkliga pärlan bland dagens krysslåtar har jag sparat till sist: ”St Louis Blues” med Nisse Lind och hans Hot Trio. Vilken rytm! Vilken känsla! Vilket sug! Jag gillar blå musik också.

Festkonsert inför Trettonhelgen

I går lockade Musikens hus oss med festkonsert, så väl opera som operett. Vi gick dit lite i förväg och åt god buffémiddag med var sitt glas rött vin till.

Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi visade sig vara väl inövad även på den här delvis mer lättsamma repertoaren, och eftersom både opera och operett fordrar sång, hade också ett par sångsolister engagerats, Marika Schönberg, sopran, och Daniel Frank, tenor. Det var inget fel på deras sång, men sången bestod åtminstone till att börja med av ganska stela uppvisningsnummer, och den kreation i rosa Schönberg bar hörde kanske inte till det mest attraktiva jag har sett. Men det blev så småningom lite mer liv också i deras del av progammet.

Under första delen av konserten bjöds vi på pärlor ur operalitteraturen. Tonen angavs här av ouvertyren till Ödets makt av Guiseppe Verdi (1813-1901): mycket i denna första operainriktade del av konserten, till exempel ”Una furtiva lagrima” ur Gaetano Donizettis (1797-1848) ”Kärleksdrycken”, sjungen av Frank, hade musikaliskt en lite ödesmättad ton. Trots habila sångliga insatser från de båda sångsolisterna, till exempel i ett par nummer ur Giacomo Puccinis (1858-1924) ”La Bohème”, njöt jag för egen del mest av det rent orkestrala framförandet av ouvertyren till Verdis ”Nabucco”, om vi håller oss till operadelen före pausen.

Å andra sidan öppnades operettdelen med ett par nummer ut ”Läderlappen” av Johann Strauss den yngre (1858-1899), och här sjöng Schönberg ”Chardas” hörvärt – men frågan är om inte orkestern var ännu skickligare i ouvertyren. Därefter blev konserten, med ett antal välkända nummer ur Franz Lehárs (1870-1848) ”Leendets land” och ”Den glada änkan”, något av ett knippe örhängen, och det var alldeles tydligt, att publiken nu i hög grad var med på noterna.

Och det är klart att publiken en sådan här festkväll ska få vad den vill ha!

Arvo Pärt, redan med en plats bland klassikerna

Den estniske kompositören Arvo Pärt (född 1935) är rätt så unik som kompositör i vår egen tid: Hans verk spelas i konserthallar runt om i världen. Skivor med hans musik ges ut av stora och välrenommerade Deutsche Grammophon, och i skivaffärerna hittar man skivor med verk av Pärt tillsammans med de stora mästarnas skivor. Det är ingen djärv gissning, att hans musik kommer att leva vidare och han själv räknas till de stora kompositörerna.

Vår skivsamling rymmer redan en mycket stor del av hans verk, somt i olika inspelningar. Nu hittade jag ytterligare en skiva med hans musik och gav den i julklapp åt Birgitta; vi har i kväll lyssnat oss igenom den. CDn rymmer tre verk, ”Tabula rasa”, ”Fratres” och ”Symphony No 3” (Deutsche Grammophon 457 647-2, 1999). De som spelar är Göteborgs symfoniker under ledning av Pärts (och min) landsman Neeme Järvi.

Göteborgssymfonikerna spelar på den här skivan den mest framträdande rollen i tredje symfonin från 1971, således skriven under hans tidiga period, som sträcker sig fram till mitten av sjuttiotalet. Också där hittar man den andlighet, som är så karaktäristisk för Pärts skapande, men den konstnärliga kris som Pärt drabbades av i mitten av detta decennium förde hans musik till nya höjder.

Det märks redan i ”Für Alina” (från 1976 och som inte finns med på den aktuella skivan) med sina treklanger – jag spelade den för övrigt på min brors begravning.

Men den aktuella CDn innehåller två lysande tolkningar av den nye Pärt, ”Tabula rasa” (för övrigt tillägnad violinisten Gidon Kremer) och ”Fratres”, båda från 1977. Violinsolister är, på ”Fratres”, den amerikansk-israeliske violinisten Gil Shaham, på ”Tabula rasa”, den australiska violinisten Adele Anthony och så, nu som andreviolinist, åter Gil Shaham.

Pärts musik är enligt hans egna deklarerade intentioner starkt religiös, men också jag som är helt irreligiös upplever den mycket starkt. Kanske kan den sägas innehålla drag som man hittar också i mer kyrklig musik, men musik behöver ju inte upplevas på något annat sätt än tonalt. Och Pärts musik, med dess klanger, upprepningar, kontraster i ljudbild och tempo, är något av det skönaste som finns, en både uråldrig och mycket modern musik.

Låt er inte avskräckas av det sista – lyssna själva!

Melodikrysset nummer 52 2011

Årets sista melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste, men en del små knepigheter fanns där väl ändå. Fast vad som är knepigt kan ju variera från person till person.

Äldre lyssnare kan till exempel ha haft svårigheter med en sångerska som Adele, vars ”Rolling In the Deep” vi fick höra i dag.

Medan yngre sådana kanske inte automatiskt kommer på att det var Edith Piaf – Édith, om vi ska vara noggranna, men det här är ju ett korsord – som sjöng ”Milord”. Det gjorde hon 1959; texten var av Georges Moustaki och musiken av Marguerite Monnot.

Här vill jag gärna göra en utvikning: Jag tycker att det är sorgligt att franskspråkig sång nästan inte alls verkar finnas i nutidens svenska populärmusikvärld. Tänk på alla franska och belgiska visor Lars Forssell översatte och som var jättepopulära på 1950-talet! För egen del har jag också fullt av franskspråkiga visor i min skivsamling – alla skivorna med Georges Brassens är bara ett exempel.

Man kan för den delen också fundera över vart många verkligt stora engelskspråkiga artister har tagit vägen – i vart fall hör man dem sällan spelas i radio. Själv har jag förstås skivor med Harry Belafonte, och naturligtvis känner jag omedelbart igen hans ”Island In the Sun” – den som skulle leda oss till det eftersökta ordet, i pluralis, öar – men han är ju faktiskt värd att spelas i radio också i dag.

Mina tankar leder han, inte minst en regnig vinter som denna, till återbesök på karibiska öar som Jamaica, S:t Martin och Saint-Barthélemy.

För här hemma ter sig Felix Körlings visa ”Nej, se det snöar” närmast som en besvärjelse.

Och eftersom jag under det här årsskiftet är kvar i stan, lär jag heller inte få någon anledning att sjunga ”Ekorrn satt i granen”.

Den skrevs av Alice Tegnér och publicerades i första delen av ”Sjung med oss, mamma”, 1892.

Ännu äldre, från 1500-talet, är den vackra engelska julsången ”We Wish You a Merry Christmas”, den som i dag skulle ge oss ordet önskar.

Och som för att, retroaktivt, ytterligare elda under julstämningen, fick vi i dag också höra Charlie Norman i julsvängen.

Men det hann bli nyårsafton, åtminstone brittisk sådan, i det här programmet också. Vi fick nämligen höra ”Old Lang Syne”, om än i en version med svenska The Spotnicks.

När jag var tonåring på 1950-talet, var det nästan ett måste att gå på annandagspremiär på bio. Sen dess har jag sett mycket film på bio, så visst känner jag igen SF-signaturen. Bland årets julklappar fanns också biobiljetter, så snart kommer jag och hustrun att välja ut någon lämplig film att se.

Hustrun – för min del alltid och evigt densamma – och jag har också sett ABBA-musikalen ”Mamma Mia” på Broadway. I den ingick förstås den ABBA-låt som inledde dagens kryss, ”Dancing Queen”. I det här fallet efterlyste Eldeman även drottningens manliga motsvarighet på engelska: king.

ABBA har ju också besjungit ”Money, Money, Money”, men de som i dag sjöng ”Money” var Pink Floyd, 2008 välförtjänt belönade med Polar-priset.

Då återstår tre frågor att redovisa, vars svar är tre utmärkta svenska sångerskor.

Jag hörde till dem som genast föll för Sara Varga, när hon i Melodifestivalen sjöng ”Spring för livet”. Framgångar senare på bland annat Svensktoppen har visat att jag inte var ensam om min uppskattning.

Jag gillar också Rebecca Törnqvist, och verkligen inte på grund av hennes bakgrund i min egen stad, Uppsala. Nej, hon är en begåvad sångerska, värd sitt Ulla Billquist-stipendium. I dag fick vi höra henne i ”Good Thing”.

Och så återstår en av mina långvariga favoriter att redovisa, Louise Hoffsten. Henne har jag allt av på skiva, har också läst hennes självbiografi. I dag fick vi visserligen inte höra henne i något riktigt typiskt för henne själv, men det var verkligen inget fel heller på det gamla Alice Babs-numret ”Jitterbug från Söder”. Fast uttalar ni ”jitterbug” på engelskt vis som Eldeman gjorde? Det gör i alla fall inte jag, och jag gissar att de allra flesta här i landet liksom jag uttalar det ”bugg” på svenskt vis.

Gott nytt år till er alla från en estländare i den svenska förskingringen. Eller snarare ett bättre nytt år, ett rödare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.