Melodikrysset nummer 15 2012

Det är ett förfärligt väder här i Öregrund: snöblandat regn. Marken är vit, och när jag i morse gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna, blev jag våt om fötterna.

Passande nog spelade Eldeman Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, men inte fasen tänker jag ta fram skidorna. Jag har inte ens några.

Hellre vandrade jag då bland ”Frösöblomster”. Men på Frösön, som inspirerade Wilhelm Peterson-Berger till det här stycket, är det väl ännu mer vinter just nu.

Fast Eldeman har ju sina besvärjelser: I dag spelade han också Ted Gärdestads trevliga ”Klöversnoa”, som här skulle ge oss dansen snoa.

Mest huvudbry vållade mig i dag märkligt nog en för mig känd och av mig mycket gillad låt, ”Living Next Door to Alice”. Men vad var det för svensk version Eldeman frågade efter? Först mot slutet av krysset, när jag hade ungefär varannan bokstav ifylld, kom jag fram till att det tredje, efterlysta ordet i den svenska titeln måste vara längre. Sen kombinerade jag detta ord med den engelska titeln och googlade och fick fram en låttitel och ett band jag aldrig hade hört talas om: ”Är ej längre nära Alice”. Bandets namn har jag redan glömt igen.

De båda låtar Eldeman spelade ur årets melodifestival hade jag också lyckligt glömt bort, men i det fallet är det ju lättare att googla.

På så vis hittade jag dels ”Goosebumps” med Hanna Lindblad, dels ”Shout It Out” med David Lindegren.

”About a Girl” är väl inte direkt min musik det heller, men Nirvana känner jag åtminstone till en smula.

I dagens kryss förekom också en låt från 1932, ”Kan du vissla, Johanna?” (med text av Åke Söderblom), vilket är ett exempel på vilka kontraster det finns i det här programmet. Har ni förresten sett Ulf Starks fina film med samma titel någon julafton?

Av lite färskare årgång är Siw Malmkvists insjungning av ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”. Där nämns hennes födelsestad, Landskrona – men i det tyska originalet figurerar förstås inte Landskrona utan Düsseldorf, och för säkerhets skull spelade Eldeman den i dag i en dansk version.

Ett snäpp vassare ändå är Benny Anderssons hyllning till sin hustru, ”Födelsedagsvals till Mona”.

Till två av dagens artister har jag haft ett personligt förhållande.

Cornelis Vreeswijk finns representerad i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Han var en gång i världen med i juryn för den valvisetävling min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) anordnade, och han har valturnerat med min hustru. I dag hörde vi hans ”Turistens klagan”, där man bland annat rör sig på Karl Johann, huvudgatan i Oslo. Där fick jag många vänner under mina år som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Också till Fred Åkerström har jag ett personligt förhållande: När min ovan nämnda sångbok 1970 presenterades inför en fullsatt kongresshall i Stockholms Folkets hus, var Fred Åkerström en av dem som medverkade på scenen. Det vi hörde i dag var dock inget politiskt utan Alf Hambes fina ”Kajsas udde”.

Återstår då att redovisa svaret på en fråga till: Vi hörde Jan Malmsjö som Danilo i Franz Lehárs ”Glada änkan”, i det här fallet i paradnumret ”Så går jag till Maxim”.

Själv måste jag, trots vädret, gå till Konsum. Det är min tur att laga mat i dag.

Gudomlig och fräck

Sarah Vaughan (1924-1990) var lite grann av den saltaste bönan i stan: både gudomlig och fräck. Under sin sångkarriär, som startade i början av 1940-talet, bytte hon skivbolag flera gånger. När hon i mitten av 1950-talet fick kontrakt med Mercury, pressades hon att göra kommersiella A-sidor på en del av skivorna, men det är även i de fallen B-sidorna med riktig jazz som har överlevt. För det är som en av USAs främsta jazzsångerskor hon kommer att leva vidare även efter sin död.

I den CD-box med elva sångerskor, ”Ladies on Verve” (Universal, 2006), jag fick av Anna i julklapp, finns hon representerad med CDn ”Sarah Vaughan” (EmArcy Verve MG 36004 543 305-2, Mercury, 2000). Den består av två olika studioinspelningar från 1954, där Vaughan i båda fallen kompas av Clifford Brown, trumpet, Herbie Mann, flöjt, Paul Quinichette, tenorsax, Jimmy Jones, piano, Joe Benjamin, bas, och Roy Haynes, trummor. Den här konstellationen var enligt Sarah Vaughan själv en av hennes mest älskade kompgrupper. De nio första låtarna på den här CDn gavs ut på en LP från EmArcy (en underetikett under Mercury) 1955. Som tionde spår har man här lagt till ett lössläppt och roligt rep av George Shearings och David Weiss’ berömda ”Lullabye of Birdland”, som i en lite mer städad men likafullt mycket hörvärd version inleder skivan. Under mina tonår på 1950-talet förekom den här låten ständigt i olika versioner både i radio och i folkparkernas dansrotundor.

Sen gör Sarah Vaughan en fin ”April In Paris”, Vernon Dukes och Yip Harburgs fantastiska låt, som vi som var med på den tiden minns från liknande sammanhang.

Jag skulle kunna skriva om alla låtarna på den här skivan, men jag ska nöja mig med att lyfta fram två: ”Embracable You” av George och Ira Gershwin och så den underbara ”September Song” med musik av Kurt Weill och text av författaren Maxwell Anderson.

Bitter frukt

Strange Fruit

Text och musik: Lewis Allan (= Abel Meeropol), 1936

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black body swinging in the Southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant South,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolia sweet and fresh,
And the sudden smell of burning flesh!

Here is a fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for a tree to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Låttiteln ”Strange Fruit” är en förrädiskt poetisk, till sin innebörd makaber skildring av hur kroppar av lynchade svarta människor hänger i träden i den amerikanska Södern. Texten är starkt politisk, ett antirasistiskt inlägg, ursprungligen skriven som en dikt, som publicerades 1936 i det amerikanska kommunistpartiets tidskrift ”The New Masses”. Dikten skrevs av en partimedlem, Abel Meeropol, en rysk-judisk lärare från Bronx i New York, när han läste om en lynchning. Som tonsättare anges ofta Lewis Allan, men det är den pseudonym Abel Meropol använde, när han publicerade dikten, då kallad ”Bitter Fruit”, i ”The New Masses” och i lärartidskriften ”The New York Teacher”.

Billie Holiday fastnade för den här låten, när den spreds bland afroamerikaner och vänsterintellektuella i Harlem, men hennes dåvarande skivbolag, Columbia Records, vågade inte spela in den. Hon fick då kontakt med ett mindre bolag, Commodore Records, som 1939 spelade in den med henne. Publikt blev hon några gånger trakasserad och hindrad, när hon försökte framföra sången, framför allt i den amerikanska Södern.

Senare insjungningar med Billie Holiday av ”Strange Fruit” finns på LPn ”Lady Sings the Blues” (Verve MGC 721, 1956) som finns med på den utvidgade CDn ”Stay With Me” (Verve 521 429-2, distribution Polygram).

I en 11 CD-box med kvinnliga sångare kallas skivan åter ”Lady Sings the Blues” (Verve 521 429-2). Av CD-häftet framgår också att detta är Volume 4 i serien Billie Holiday Verve Story och att materialet har getts ut i en tio CD-serie, ”The Complete Billie Holiday on Verve 1045-1950”.

Bland andra som har spelat in ”Strange Fruit” kan nämnas Josh White, Eartha Kitt, Nina Simone och Pete Seeger.

Billie Holiday-inspelningar från mitten av 1950-talet

Billie Holiday (1915-1959) – född Eleanora Fagan Gough – var en fantastisk jazzsångerska, men hon levde ett hårt, delvis självförbrännande liv med sprit och droger som ingredienser. Dessutom drabbades hon mot slutet av sitt liv av cancer. Hon tycks också ha haft en närmast reflexmässigt träffsäker böjelse för att bland alla tänkbara män ständigt välja ut sådana som till exempel slog henne.

Naurligtvis satte allt det här spår hos henne, men ändå slås man av vilken fantastisk sångerska hon fortfarande var i mitten av femtiotalet. Det jag konkret talar om är en CD, som innehåller material från två LP-skivor, ”Stay with Me” (Verve MGV 8302, 1955) och ”Lady Sings the Blues” (Verve MGC 721, 1956). När de här båda skivorna sammanfördes på CD, la man också till en kvartslång repetition av ”God Bless the Child” där Billie övar in låten tillsammans med Tony Scott på piano. Scott förekommer på båda skivhalvorna, fast då på klarinett. Charlie Shavers spelar piano vid båda sessionerna; övriga musiker är där olika.

Den samlade CD-utgåvan har getts ut vid två olika tillfällen. När den först gavs ut av Verve 1995 – Verve ägdes vid det laget av PolyGram – kallades den ”Stay With Me” (521 429-2). När jag nu hittar den i en 11 CD-box med kvinnliga sångare – jag fick boxen i julklapp av Anna – kallas den ”Lady Sings the Blues” (Verve 521 429-2). Av CD-häftet framgår också att detta är Volume 4 i serien Billie Holiday Verve Story och att materialet har getts ut i en tio CD-serie, ”The Complete Billie Holiday on Verve 1045-1950”.

Detta som en vägledning för er som samlar eller tänker börja samla Billie Holiday-skivor. Men för den skull inget ont om de här relativt sena inspelningarna; de är absolut värda att ha.

Den första av de ursprungliga LPna innehåller till exempel tre låtar signerade Irving Berlin, till exempel ”I’ve Got My Love to Keep Me Warm”, ”Do Nothing Till You Hear From Me” av Duke Ellington och Bob Russell och ”Ain’t Misbehavin’” av Fats Waller med flera. Kul för oss som är litterärt intresserade att notera är att texten till ”I Wished On the Moon” har skrivits av Dorothy Parker.

Från den andra sessionen och LPn har jag fäst mig vid ”I Must Have That Man”, två låtar med text av Billie Holiday själv, titellåten ”Lady Sings the Blues” och ”God Bless the Child”, och så den hjärtskärande ”Strange Fruit”, en låt som Holiday tidigare, inte utan problem, hade spelat in redan 1939 och därefter, ibland med risker för sin person, hade sjungit under olika framträdanden:

Strange fruit

Text och musik: Lewis Allen (= Abel Meeropol), 1936

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black body swinging in the Southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant South,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolia sweet and fresh,
And the sudden smell of burning flesh!

Here is a fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for a tree to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Melodikrysset nummer 14 2012

Det här Melodikrysset har jag lyssnat på och löst i sommarhuset i Öregrund, dit vi lagom till påsk flyttade ut. Inte minst med tanke på krysset fick jag rejäl skrämselhicka här om dan, då datorn – faktiskt relativt ny – började konstra och sen inte gick att skriva på. Men som ni ser fick jag i gång den igen.

Vi har i omgångar fått snö och det ligger ganska mycket kvar, men några rabatter i solläge är nu åter snöfria, och där lyser det av blommande krokus och snödroppar. Men någon fjäril ser man inte till här och väl inte heller på Haga, detta apropå Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång nummer 64 från 1791.

Men i Paris är det möjligen vår, detta apropå att Eldeman i dag spelade ”April In Paris”. Det är en underbar låt som vi har hört med Glenn Miller, Count Basie, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Frank Sinatra och otaliga andra. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för en broadwaymusikal. Yip Harburg var förresten en amerikansk radikal, som också skrev en sång om massarbetslösheten i början av 1930-talet, ”Brother Can You Spare a Dime?”, på svenska ”Köp de arbetslösas sång”.

Samhällskritik i sånglig form kan göras på många olika sätt, också med humor. Ett exempel på det är Stefan Demerts ”Till SJ”, den som börjar ”SJ, SJ, gamle vän”.

Jag har tidigare berättat om när Gösta Linderholm valturnerade tillsammans med min hustru – hustrun och en kvinnlig partifunktionär (s) kastade upp ett par damunderbyxor modell större på scenen, när Gösta sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”. Det är faktiskt en fin låt, så också hans ”Rulla in en boll och låt den rulla”.

I enklaste laget var två frågor med låtar ur årets melodifestival.

Vi fick åter igen höra ”Mirakel”, med Björn Ranelid och Sara Li, av vilka den andra kan sjunga.

Och så fick vi på nytt ta del av ”The Girl” med Charlotte Perrelli.

Om en annan flicka, ”Angela”, sjöng en begåvad men tyvärr bortgången artist, Ted Gärdestad.

En mångsidig artist var också Laila Westersund, även om jag personligen inte tycker att just ”Singel och sand” hör till det bästa hon har gjort.

Dansbandsmusik hör som bekant inte till det jag älskar mest här i livet, men jag medger att Ingmar Nordströms lyckades riktigt hyggligt med sin version av ”The Elephant Song”, den som var nyckeln till ordet elefant i dagens kryss.

Nya versioner av gamla låtar görs det ju ideligen, inte alltid med gott resultat. Men det finns lysande undantag. Ett exempel är Taco Ockerses version från 1982 av den gamla godingen ”Puttin’ On the Ritz”, tidigare insjungen av Fred Astaire 1946. Dess förinnan hade den förekommit i en film från 1930 med samma namn.

Mer filmmusik fick vi också höra i dag, ur filmen ”Blade Runner”, som jag dess värre inte har sett. Den här musiken är skriven av en man som kallar sig Vangelis, men som egentligen heter Evánghelos Odysséas Papathanassíou. Han är som man kan förstå grek.

Och sen är det bara en italienare kvar, Luciano Pavarotti. Han ser själv inte ut att vara lätt som ett dun, men han kan med bravur sjunga ”La Donna è Mobile” ur ”Rigoletto”.

* * *

Har ditt sökande efter något svar till det allra senaste krysset fört dig hit? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, elelr med att klicka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

I Öregrund igen

Eftersom Birgitta och jag av våra hjärtan och vår fysiska kondition tvingas att ta det ganska lungt, har vi båda tagit det ganska lugnt med packningen inför flytten ut på landet i dag. Birgitta ringde också Öregrunds taxi och bad om hjälp med att få alla våra grejor – väskor med kläder, lådor med böcker och skivor, kartongerna med alla krukväxterna och så vidare – burna ut ur lägenheter och ner för trappan och sen inpackade i den stora skåpbil vi hade beställt.

Det brukar se ut som ett omöjligt projekt, men till slut hade alla grejorna ändå gått in i bilen. Chauffören som kom hade som tur var med sig hjälp, en tjej som var med av övningsskäl: även hon ska bli förare hos Öregrunds taxi.

Vi känner inte de här båda tidigare men kom under färden i ledigt samspråk med dem.

När vi hade kommit ganska långt, till trakten av Hökhuvud, uppstod plötsligt en lång bilkö, som snart stod helt still. Strax dess förinnan hade chauffören fått ett varningsmeddelande om svår trafikolycka, och han frågade oss också, om vi tyckte att han borde söka en kringgående väg. Men vi tyckte oss för vår del inte ha bråttom, och han fick för sin del en elektronisk uppmaning att stanna taxametern, så länge den här situationen bestod, vilket beräknades till 20 minuter.

Vi hade innan vi kom till det här stoppet passerat en ambulanshelikopter och en ambulans parkerade på var sin sida om vägen, och efter ett tag kom också ytterligare en ambulans från det håll där olyckan hade inträffat. Och snart började bilkön framför oss att röra sig. Vi kunde också på ömse sidor om vägen se de båda inblandade fordonen, två mycket illa tilltygade personbilar. Senare kollade jag UNT på nätet och såg att två personer hade förts till Akademiska, mot vad jag befarade faktiskt tydligen ändå inte livsfarligt skadade.

Vår chaufför hade tagit det hyggligt lugnt redan före den här händelsen, och han fortsatte på samma försiktiga vis även resten av vägen till Öregrund. Eftersom han själv inte är från Öregrund, visade jag honom vägen sista biten.

Vi hade färdats genom ett vinterlandskap, och även om inte snötäcket föreföll tjockt, var vi beredda på att det kunde bli problem, när vi skulle ta oss in genom vår grind och få upp alla grejorna upp till huset. Men grinden gick att få upp, och chauffören och hans kvinnliga lärling hade snart trampat upp en gångväg upp till huset. Jag låste upp båda dörrarna, och eftersom de var två, gick det hyggligt fort att få in alla pinalerna i vårt sommarhus. De gjorde ett effektivt och bra jobb, och de var väl värda den extra dusör Birgitta gav dem utöver den summa som taxametern visade.

Själv gick jag under tiden runt och satte upp elelementen samt drog upp persiennerna. Vi har på grundvärme även när vi inte är i huset, och det här plus en luftvärmeväxlare får inom inte alltför lång tid inomhustemperaturen att stiga till rimlig nivå.

Vi började ganska snart att packa upp: ställa saker där de ska stå, ställa ut krukväxter och så vidare. Men är överens om att ta det lugnt och göra det här i den takt våra skröpliga kroppar orkar – vi tänker sprida ut det över flera dagar.

Vi gjorde också ett avbrott för att gå till Konsum och bunkra lite, trots att det kändes avskyvärt kallt att ta sig dit. Det är Birgittas matlagningsdag, men särskilt när man måste handla mycket – vi har ju inte varit här sen i höstas – vill jag hjälpa till med att bära det tyngsta.

Att träffa våra vänner där – flera i personalen på Konsum känns verkligen som våra personliga vänner – fick mig omedelbart att överse med den pinande kallblåsten på väg dit. Det blev en rad möten i mycket hjärtlig ton. Marina plockade på stubinen fram min hälsofil och lovade försöka fixa hem Coop Prima apelsin- respektive äppeljuice, och så kom hon med en rad plastpåsar, där personalen har samlat skal av gul lök inför vår ankomst – på Konsum vet man sen gammalt att vi målar ägg på estniskt vis och ett par av tjejerna har för övrigt själva börjat följa oss i spåren. Också föreståndaren, Leif, kom ut och hälsade oss välkomna tillbaka och kunde berätta, att Konsum sen ICA i hamnen klappade ihop har fått många gamla ICA-kunder att i stället regelbundet handla i Konsum. På onsdag nu i påskveckan nyöppnas ICA nära i ny regi, så det ska bli intressant att se, hur detta påverkar kundernas beteende. Men jag tror att både han och vi är överens om att Konsum sammantaget har tagit ytterligare andelar, och för min del tror jag faktiskt att Konsum, både på grund av att det här är en mycket större och mer välsorterad butik och, framför allt, för att personalen där är så trevlig och serviceinriktad, även i fortsättningen kommer att behålla sin starkt marknadsledande ställning.

Nu håller Birgitta på att laga den här säsongens första öregrundsmiddag, och sen vill hon att vi ska se någon bra långfilm ur vårt per taxi hitsläpade förråd.

Varde vår och sommar! Jag vill se blommor och grönska i trädgråden.

Tiny Ruins en intressant ny bekantskap på CD

Varför Hollie Fullbrook som skivartist kallar sig för Tiny Ruins har jag ingen aning om. Jag har förstått att hon fortfarande är mycket ung och kommer från Nya Zeeland, men hennes CD från 2011, ”Some Were Meant For Sea” (Spunk Records WOOMECD009), har ändå på något vis hittat vägen hit. Själv hittade jag den på Musikörat här i Uppsala, där jag fick tips om den av innehavaren, Peter.

Peter har – det vet jag sedan länge – öra för bra musik; dessutom har han näsa för vad jag kan tänkas gilla. Och jo:

Tiny Ruins/Hollie Fullbrook har någonting av det där som en gång i världen fick mig att fastna för den likaledes då mycket unga Joan Baez.. Baez kom ju dock först senare att börja skriva egna sånger, men på ”Some Were Meant For Sea” sjunger Tiny Ruins bara eget material.

Väldigt mycket av det här är bra, men jag vill särskilt peka på inledningsspåret ”Old As the Hills”, den oerhört fina ”You’ve Got the Kind of Nerve I Like”, ”Little Notes” där hon sjunger stämsång med sig själv, även ”Pigeon Knows”.

Intrycket av hennes musikalitet förstärks av att hon, utöver att sjunga, själv också trakterar gitarr, cello, klaviatur, klockor och trummor. Ytterligare musikalisk assistans får hon av producenten, J Walker, på tolvsträngad gitarr, fiol, piano, banjo, dragspel plus en rad rytminstrument.

På nätet har jag inte hittat någon annan svensk recension annat än en ganska nedlåtande i Metro. Men jag säger: håll ögonen – och framför allt öronen – öppna för den här tjejen.

Melodikrysset nummer 13 2012

I morse vaknade jag upp i ett pånyttfött snölandskap. Hoppas snön smälter snabbt. På måndag flyttar vi till Öregrund för sommarhalvåret.

Medan jag åt frukost och drack morgonkaffe lyssnade jag på ”Ring så spelar vi”. Där var det en kille som ville få höra ”Evert”, som Eddie Meduza gjorde 1995 men som sen, nu med Matz Stefanz med Lailaz, låg på Svensktoppen i 22 veckor 1997.

Killen som önskade få höra ”Evert” arbetade i Azerbajdzjan, vilket osökt leder oss vidare till Baku, där ju årets Euorvision Song Contest snart äger rum.

Thorsten Flinck försökte ta sig dit med ”Jag reser mig igen”, en bättre låt än han lyckades göra den till, men hamnade på åttonde plats.

Ännu tidigare åkte The Moniker (Daniel Karlsson) ut ur tävlingen. Med ”I Want To Be Chris Isaak” lyckades han sämre än när han tävlade förra gången.

Lyckades gjorde däremot Herreys 1984, när de vann Eurovision Song Contest med den i engelska öron egendomligt klingande ”Diggy-loo diggy-ley”. Men låten slog – här kan man verkligen tala om magiska under.

Helena Paparizou är född i Sverige av grekiska föräldrar och talar också grekiska. I Eurovision Song Contest 2005 tävlade hon för Grekland med ”My Number One”, som hamnade på prispallen som nummer ett.

I trakterna mellan Grekland och Azerbajdzjan ligger Kaukasus, där Noaks ark sägs ha strandat. Den ”Noaks ark” vi hörde i dag var dock hopsnickrad av Svante Thuresson.

Ett par elefanter av olika kön bör gubben Noak då också ha lyckats fösa ombord. Annars hade det väl sen inte kunnat bli några babyelefanter, ej heller någon ”Baby Elephant Walk” (som Henry Mancini skrev 1961). Dess värre har man sedan ändå försökt utrota elefanterna genom den giriga jakten på elfenben.

Några riktigt bra svenska schlager av olika årgångar spelades i dagens kryss.

Om jag där djärvs ta med ”Jag har bott vid en landsväg”, bortser jag dock från den version – med The Vikings – vi fick höra i dag. Nej, jag tänker då förstås på Edvard Perssons originalversion, den som förekom i filmen ”Kalle på Spången”, 1939.

Lena Phs och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti” är en sån där härlig gammaldags schlager som genast fastnar i musikminnet. Jag är inte något stort fan av Christer Sjögren, men hans engelskspråkiga variant ”Crying In the Moonlight” var inte så tokig den heller.

Och Orup – Thomas Eriksson – kan även han skapa det där som är riktiga schlager. Ett exempel är det vi hörde i dag, ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Också låtar med utländskt ursprung rotar sig ibland i den svenska myllan. Det är klart att Tom Jones är suverän i ”The Green Green Grass of Home” – men också Stikkan Andersson lyckades hyggligt med sin svenska version, ”En sång en gång för längesen”, eller möjligen ska vi tillskriva succén Jan Malmsjö och Hootenanny Singers, som båda 1967 gjorde hörvärda insjungningar.

Dagens musikklassikerfråga hörde väl inte till de svårare, även om Jacques Offenbach skrev sin ”Orfeus i underjorden” redan 1858. Dagens ljudillustration, ”Can Can”, spelas ju ganska ofta.

Och sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa, svaret på en riktig plojfråga: Nu skulle vi få höra något från Island! Och sen sjunger de här islänningarna Elvis’ gamla ”Tutti Frutti”, med de här orden fullt urskiljbara också i den isländska versionen.

Wiehe för nya lyssnare

Jag har allt Mikael Wiehe har gett ut på skiva, så när jag skulle köpa 3 CD-boxen ”Alla dessa minnen. Det bästa av Mikael Wiehe” (Capitol 50999 956489 2 7, 2012, distribution EMI), frågade innahavaren av skivaffären, om jag verkligen ville ha den.

Han hade förstås en poäng, för på de två första CDna fanns inte något som jag inte redan hade.

Men framför allt den första CDn, som omfattar tiden 1978-1998, är en lysande kompilation av mycket av det bästa Wiehe gjorde under sina tidiga år: ”Titanic”, ”Allt vad jag begär”, ”Flickan och kråkan”, ”Kom hem till mej”, ”Lindansaren”, ”Fågel Fenix”, ”Hemingwayland”, ”Mitt hjärtas duva”, ”Basin Street Blues”, ”Ska nya röster sjunga”, Peggy Seegers ”Valet”…

Och på CD 2, med material från åren 1998-2010, finns ytterligare några låtar som faller in i den här klassiska wiehetraditionen: ”Utan dej”, ”En sång till modet”, ”Den jag kunde va” (till Björn Afzelius), Wiehes Woody Guthrie-tolkining ”Det här är ditt land” och så Hoola Bandoola-klassikern ”Vem kan man lita på?”. Den som föredrar mer personligt och annorlunda material kan finna det också på den här skivan, till exempel sångerna om skilsmässan som till slut inte blev av.

Det för mig helt nya finns på den korta avslutande CDn ”Så mycket bättre” från TV4-programmet 2011. Som också framgår ovan är det inte något helt nytt att Wiehe tolkar andras material, men det är ovanligt, och här är också både låtar och låtskapare oanliga för Wiehe. Tomas Ledin har han i och för sig uppträtt tillsammans med på ANC-galan, och han gör Ledins ”Blå blå känslor” helt OK – men det här känns ändå inte riktigt som Wiehe; då känns faktiskt E-types (Martin Erikssons) och Muds ”Jag ropar ditt namn” som mer spännande. ”Om igen” av Ingela ”Pling” Forsman, Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist ligger längre från vad man väntar sig att Mikael Wiehe ska sjunga – men hans nu döde kompis Björn Afzelius hade ju faktiskt en dragning till låtar, som lyckades ta sig in på Svensktoppen. Eva Dahlgrens ”För att du är här” blir hörvärd också i Wiehes tappning, medan jag tycker att ”Jag drar” av Jason Diakité (Timbuktu), Mårten Sakwanda och Måns Asplund inte riktigt kommer till sin rätt i Wiehes version. Allra bäst lyckas han med att tolka ”Mata duvor” – här kallad ”Han tuggar kex” – av Laleh Pourkarim.

Det är lite för magert sett ur mitt perspektiv, men jag förstår samtidigt skivbolagets baktanke: Alla de här, bland annat yngre, som nu har mött Wiehe via TV4 och materialet på CD 3 och därför lockas att köpa ”Alla dessa minnen”, kommer på kuppen i kontakt med mycket av det bästa av Mikael Wiehe.

4 x Magnificat

Den religiösa innebörden i ”Magnificat”, Marias lovsång, berör mig inte, men naturligtvis är jag tillräckligt beläst för att förstå den: Maria lovsjunger Gud, när hon av ängeln Gabriel har fått beskedet att hon ska föda Guds son.

Genom tiderna har det skapats stor musik på det här temat, och både känslomässigt och musikaliskt blev det en stor upplevelse, när vi i går, söndag, fick ta del av fyra olika tonsättares varianter av ”Magnificat”, verk av Alexander Öberg (född 1984), Johann Sebastian Bach (1685-1750), Arvo Pärt (född 1935) och Claudio Monteverdi (1567-1643). Konserten byggde en intressant bro mellan tider och stilar.

Djärvt, men fullt berättigat, var det att låta konserten inledas med ett nyskrivet verk, beställt av Uppsala universitets körcentrum, Alexander Öbergs ”Magnificat” (2012). Det här verket stod sig nämligen gott trots att det på det här sättet kom att kunna jämföras med verk av tre musikaliska giganter.

Bachs ”Magnificat” (1732) har ett vidare anslag och tog också kör, barockensemble (Rebaroque) och sångsolister i anspråk på det breda och klangfulla sätt som vi förknippar med verk av Bach.

Att särskilt notera är också att Stefan Parkmans instudering av de fyra Magnificat-verken på ett intelligent och ljudmässigt givande sätt utnyttjade själva kyrkorummet.

Inför framförandet av Arvo Pärts ”Magnificat” (1989) backade kören och befann sig således mycket längre från publiken.

Och under framförandet av Monteverdis ”Ave maris stella” och ”Magnificat” sjöng solister från predikstolen och från en plats på bänken framför mig och Birgitta, varifrån mängder av publik tidigare hade tvingats backa, eftersom den var upptagetmarkerad och vaktad av två damer som satt ytterst mot mittgången. Både den manliga och den kvinnliga delen av kören sjöng vidare växelvis från sidogången omedelbart till höger om oss.

Kvällens solister bör också nämnas vid namn: Karin Roman, sopran, Ann-Kristin Jones, mezzosopran, Johan Christensson, tenor, Ove Pettersson, bas, Magnus Fagerberg, baryton, och så Stefan Parkman själv, tenor.

En minnesvärd kväll.

För oss var den ändå inte riktigt slut, eftersom vi hade bestämt oss för att äta middag ute efter konserten.

Vi hade tänkt gå på Domtrappkällaren, som ju ligger nära och där vi inte har varit på länge, men där var söndagsstängt. Söndagsstängt hade också restaurangerna i Saluhallen.

Så vi irrade vidare och hamnade till slut på andra sidan ån, på restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30.

Vi startade med var sin liten Dry Martini, som vi smuttade på medan vi väntade på maten vi hade beställt, ytterfilé av vildsvin, panerad med champinjoner, valnötter och enbär och med en klick ansjovissmör ovanpå.

Till det serverades anyapotatis, som har lite nötaktig smak, och svartvinbärssky. En utmärkt rätt – möjligen tyckte jag att svartvinbärsskyn gjorde den lite för söt för min smak, men det kan ju ha att göra med att jag är diabetiker.

Till det drack vi rött vin. Men inte mer än att vi sen kunde ta oss hem per buss.