Mer Pete Seeger med Bruce Springsteen

Jag har tidigare utförligt skrivit om Bruce Springsteens “We Shall Overcome: The Seeger Sessions” (Columbia 828 76828762, 2006) – du kan hitta recensionen ovan under Kulturspegeln, Musik, Springsteen, Bruce.

Från samma turné härstammar ”Live In Dublin” med Bruce Springsteen och The Session Band (Columbia 8869708762, 2007, distribution Sony/BMG). I det här albumet ingår två CD och en DVD, och inte minst DVD-delen är vansinnigt rolig att titta på: Där finns inte bara musiken utan också spelglädjen plus enskilda musikers insatser dokumenterade.

CDna innehåller överlappningar av We Shall Overcome-albumet men också annat material, och dessutom blir ju låtar aldrig riktigt identiska vid två olika spelningar.

Framför allt den första av de båda CDna innehåller fullt med bandningar som det svänger alldeles förbannat mycket om: ”Atlantic City” med sitt härliga rytmkomp, ”Old Dan Tucker” i en smittsamt dansant version med bland annat banjo och där publiken sjunger med, medborgarrättsrörelsesången ”Eyes On the Prize” där jag vill framhålla brasset, rövarballaden ”Jesse James” som blir bra med hjälp av både brasset och stråkarna, en religiös sång som ”O Mary Don’t You Weep”, kända sånger som ”Erie Canal” och ”My Oklahoma Home” (i det fallet finns det en annan text också), den skotska ”Mrs McGrath”, den politiska ”How Can a Poor Man Stand Such Times And Live” och ”Jacob’s Ladder”, här gjord som tradjazz. Mer kunde nämnas.

Från den andra CDn vill jag särskilt nämna ”Pay Me My Money Down” och ”We Shall Overcome”, men också ”Growin’ Up”, ”This Little Light of Mine”, ”American Land”, ”Blinded By the Light” och ”Love of the Common People” är klart hörvärda.

I min ovan nämnda recension av We Shall Overcome-albumet har jag listat en lång rad inspelningar som Pete Seeger själv eller Seeger tillsammans med The Weavers har gjort av låtarna där. Gå vidare dit om du vill ha vägledning.

Ålderns höst

Det blåser, hårt och kallt, och i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna var plattorna på gången våta. I slutet av veckan är sommarvistelsen i Öregrund slut. Birgitta ska tas in på Akademiska för sin klaffoperation, och sen följer en lång konvalescens. Själv ska jag försöka ta mig ut till sommarhuset åtminstone några gånger till för att ställa i ordning inför vintern.

Sommarvistelse och sommarvistelse – det har över huvud taget inte varit mycket bevänt med vädret under det som enligt almanackan är sommarmånaderna. Det har funnits perioder då jag knappt har gått ut annat för att handla mat i Konsum.

Också det känns tyngre och tyngre, bokstavligen. Att bära hem två fulla matkassar tar numera på krafterna; ofta ställer jag ner kassarna och vilar ett par minuter när jag har tagit mig upp för det lilla motlutet vid lekparken halvvägs hem.

Min kondis har gradvis försämrats allt sedan jag fick mina egna hjärtproblem och fick först pacemaker, sen stent inopererade. Den fysiska orken är en skugga av vad den en gång har varit, och numera är det en mödosam uppgift att kravlande på knä rensa mitt stora stenparti och sen, en balja i taget, bära i väg renset eller, inne i huset, veckostäda toan/badrummet.

I torsdags kväll, när vi på väg till fredagens kalas i Sala var inne i Uppsala och åt middag på en pizzeria i Tunabackar, blev stegen så tunga under den ganska korta vägen dit, att vi på vägen hem tog buss, en sträcka på två hållplatser.

Jag är en person som tidigare i mitt liv har sovit mycket gott på nätterna. Numera har jag en för män i min ålder inte ovanlig ålderskrämpa: jag måste under nattens lopp gå upp ganska många gånger för att kissa.

Tidigare har jag därefter lätt kunnat somna om. Riktigt så är det inte längre. Det händer ganska ofta, ibland varje natt, att jag känner en kvävningskänsla när jag ska somna om: andningsvägarna genom näsan känns, om inte helt täppta så i alla fall en smula blockerade. Ibland kan jag klara det här genom att lägga ett par kuddar på varann och sen somna om med huvud och delvis även rygg i lite högre läge.

Men ofta går inte det heller, och då har jag hittat en alternativ sovställning som fungerar: Jag tar på mig morgonrock och går över till TV-rummet, där jag sätter mig i min Lamino-stol med ett täcke runt fötterna. Där sover jag sedan sittande – den upprätta sovställningen tycks medföra att andningsvägarna genom näsan inte täpps till.

Ibland tänker jag lite sorgmodigt att det snart bara är huvudet (alltså bortsett från andningsorganen) som fortsätter att fungera klanderfritt. Och det är ju en lycka så länge man kan tänka, läsa, lyssna på musik, se film, äta.

Gärna också därefter skriva om det.

Också det går fortfarande bra, även om jag har en viss domning i ett par av fingertopparna på vänstra handen (liksom tidigare i tårna).

Jag har berättat för min husläkare om de här domningsbesvären, och hon har konstaterat att jag ändå har full känsel kvar i de här organen. Hon skickade mig också till Akademiska för undersökning, detta utan man där kunde avgöra vad som exakt är orsaken.

Men i den här åldern får man ju vara glad över att man över huvud taget lever.

Melodikrysset nummer 34 2012

Jag tyckte inte att dagens kryss var våldsamt svårt, även om Anders Eldeman spelade en del musik som jag inte så ofta hör på.

Phil Collins har jag inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Han har också spelat trummor.

A-ha har jag heller inte i min kollektion, men bindestrecket gjorde det lätt att hamna rätt. Och så fick vi ju låttiteln, ”Butterfly”.

Desto lättare var dagens melodifestivalanknutna frågor.
”Oh My God!” från 2011 med The Moniker (Daniel Karlsson) är ju en sån där låt som sätter sig bergfast i musikminnet.

Och Shirley Clamp, som vi i dag hörde i ”Med hjärtat fyllt av ljus”, har åtminstone jag främst lärt mig att känna igen via Melodifestivalen.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset, syndar Anders Eldeman ofta genom att tillgripa återbruk.

I dag spelade han till exempel Julian Lloyd Webbers ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”.

Och hur många gånger har ”Titanic” – i dag illustrerad av ”My Heart Will Go On” – förekommit i Melodikrysset?

I dubbelfrågan mot slutet har särskilt den kvinnliga artisten förekommit rätt så ofta. Det vi hörde var ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong och ”Come Away With Me” med Norah Jones.

I andra fall, till exempel i dagens allra första fråga, hade Eldeman ändå försökt att variera sig. Den som i dag fick sjunga ”Det är dans på Brännö brygga” var Alf Robertson.

Och det var åtminstone ett tag sen vi sist hörde ”Axel Öhman”, även känd som ”Skepp som mötas”.

Gamla godingar som Glenn Millers ”In the Mood” blir njutbara igen om de inte spelas allt för ofta – det gäller till och med om man som i dag i stället får höra dem med Ingmar Nordströms.

Själv tyckte jag av samma skäl – alltså inte för att den i dag spelades i en finsk version – att det var kul att åter få höra ”Vem vet”, ursprungligen signerad Lisa Ekdahl.

Inte heller Nisse Hellberg har förfekommit alltför ofta i Melodikrysset, så även om jag har det mesta av honom i mina egna skivhyllor, lyssnade jag gärna på ”Stjärnan i mitt liv”.

Sen var det väl bara dagens barn-TV-fråga kvar. Den var lätt, åtminstone för folk i min ålder. Vi har alla, tillsammans med våra barn, tittat på Anita och Televinken.

Men sånt här förändras ju över tid. Jag har till exempel ingen aning om huruvida de barn som deltog i trädgårdskalaset hemma hos Lena och Anders i Sala i går känner till Televinken, inte heller om Lenas och Anders nyfödda kommer att bli bekant med de här figurerna.

Men trevligt var det på kalaset, och läcker traktering. Så jag kan väl passa på att tacka värdfolket och också Hasse och Karin, som efter trädgårdsfesten skjutsade hem oss till Öregrund.

En britt i USA

Martin Simpson (född 1953 i England) bor och verkar numera i huvudsak i USA, men han har fortfarande djupa rötter i brittisk folkmusik. Det händer att han själv skriver musik och text, men oftast gör han tolkningar – mycket personliga sådana – av andras sånger. Hans instrument är banjo och gitarr. På skiva omger han sig med andra musiker, valda med hänsyn till arr och arten av musik.

2011 kom CDn ”Purpose + Grace” (Topic Records TSCD 584), en fin blandning av traditionellt och modernt material. Skivan innehåller traditionellt material bakom vilket man hittar namn som Hedy West, The Watersons och Leadbelly, ibland – som i fallet ”Barbry Allen” – i ny ton, ibland – som i den betydligt snabbare men mycket snygga ”Little Liza Jane” – med ett texttillägg om BP-katastrofen i Mexikanska golfen.

Politik är således inget främmande ämne för Martin Simpson. ”Brothers Under the Bridge” är till exempel en sång, signerad Bruce Springsteen, om vietnamveteraner i Californien. Och ur den radikala amerikanska trettiotalserfarenheten har han hämtat Yip Harburgs och Jay Carneys fina ”Brother Can You Spare a Dime” – du hittar texten och ett antal andra bra inspelningar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Ett par låtar, signerade Simpson själv, är värda ett omnämnande. Dels ”Banjo Bill” för dess fina melodi. Dels hans roliga låt om den trasiga banjo han fick av Mike Waterson men fick i skick igen, ”Don’t Put Your Banjo In the Shed Mr Waterson”, kompad inte bara på banjo utan också på dragspel.

Men allra bäst är den avslutande låten, ”Lakes Of Ponchartrain”, en traditionell låt från cajunbältet nere i det franska Södern. Den har rask danstakt och spelas, utöver av Simpson, sång och gitarr, också på till exempel fiol och dragspel.

Progg i backspegeln: NJA-gruppen

NJA-gruppen uppstod ur en korsning av musikgruppen The Mascots med skådespelare vid Dramaten. 1969 gjorde den här gruppen en egen pjäs om Norrbottens Järnverk AB i Luleå – därav dess namn – men när den hade framträtt i samband med en strejk, fick den lämna Dramaten och började sedan kalla sig först för Proteatern, därefter för Fria Proteatern.

1970 gjorde den för tidens stora proggbolag, MNW i Vaxholm, en LP, ”Hör upp allt folk”, som till drygt hälften av innehållet bestod av material ur NJA-pjäsen. Två av sångerna var hämtade ur föreställningen ”Blågul atom” från 1970 – i både detta och föregående fall var gruppens metod samarbete med anställda, i det senare fallet vid AB Atomenergi. På skivan fanns också två sånger med text av Bertolt Brecht och musik av Hanns Eisler, och så FNL-sången ”Befria Södern”.

Musiken skrevs av Stefan Ringbom, och bland musikerna fanns också till exempel Gunnar Idering. I kärntruppen av skådespelare fanns Thomas Bolme och Stig Engström. Men i NJA-pjäsen medverkade också till exempel Stefan Böhm, Helena Henschen, Gunnar Ohrlander, Anders Linder och Ove Tjernberg.

Det är ingen tvekan om att NJA-gruppen och dess efterföljare var starkt influerade av det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets bokstavsvänster, den del som attraherades av Kina. Det ledde till att den var mycket kritisk till tidens – märkligt nog Palme-tidens – socialdemokrati, och dess företrädare i parti och fack fick sålunda ständigt sina fiskar varma.

Jag har senare haft mycket hjärtlig kontakt med flera av de nämnda: Thomas Bolme träffade jag och Birgitta i samband med en teaterföreställning långt senare. Stefan Böhm träffade jag flera gånger och hade samtal med när han var chef för Uppsala stadsteater. Och Helena Henschen – i dag tyvärr död – blev jag bekant med inom ramen för Helga Henschens vänner.

Åtskilligt av det Fria Protearn lite senare gjorde var både bra musik och bra teater, men när jag i dag åter igen lyssnar på CD-utgåvan från 1970 av NJA-gruppens ”Hör upp allt folk” (MNW MNWCDJ 2), ser jag många brister med den, något som nog inte bara har att göra med att de politiska motsättningarna från decennieskiftet 1960-tal/1970-tal väcks till liv igen. Jag har svårt att tro att så begåvade människor som Bolme och Böhm och Henschen (om hon alltså levde) i dag skulle yttra sig så fyrkantigt om verkligheten som de gjorde då.

Till det kommer också att en del av materialet är så tidsbundet – vilka yngre lyssnare vet i dag vem till exempel Åke Nilsson var? Vidare: ”Ljugarbänken” innehåller talade mellanpartier, som ibland är svåra att uppfatta men som inte återges i texthäftet.

Bäst fungerar i dag vardagliga miljöbilder som ”När han kommer hem”, vars innehåll är helt begripligt än i dag.

Och i Brechts och Eislers ”Enhetsfrontsång” och ”Solidaritetssång” finns de konstnärliga kvalitéer som man hade önskat sig mer av i gruppens eget material.

”Befria Södern” tog jag för övrigt själv med i min arbetarrörelsespridda sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” från 1970.

Sommar i P1 med Henrik Dorsin

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst? ”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

Sommar i P1 med Marie Göranzon

Marie Göranzon är rimligen en av Sveriges mest kända skådespelerskor. De som inte själva har sett henne på Dramaten har kanske ändå sett henne i TV-uppsättningen av Ingmar Bergmans ”Den goda viljan”, och ännu fler har säkert sett henne i de många Beck-filmer som har visats i TV. Andra har kanske i kvällstidningarna läst om hennes dramatenbråk med Mikael Persbrandt.

I sitt Sommar-program i dag berättade Marie Göranzon om konflikter och påfrestningar men var ganska återhållsam med att till exempel namnge kolleger som hon tyckte hade burit sig klandervärt åt. Dock inte genomgående: Ingmar Bergman fick retroaktivt sina fiskar varma i historien om en efterfest efter en premiär, då den utvalda ”gräddan” i ensemblen var bjudna på middag i en restaurang, dit även hon och hennes make råkade gå.

Marie Göranzons berättelse om sitt liv inom teatern var genomgående intressant och framfördes med den mycket rutinerade skådespelerskans hela briljans.

Möjligen tyckte jag att hon, på grund av tidiga upplevelser på Dramaten av delar av gänget bakom Fria Proteatern, var för snål i bedömningen av dem.

Musikaliskt bjöd hon likväl på musik ur periodens livskraftiga, vänsterpräglade proggtradition, sådant som Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell och Mikael Wiehes insjungning av Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, även äldre nummer i samma radikala sångtradition: Lars Forssells och Leo Ferrés ”Säg vad ni vill” i insjungning av dramatenkollegan Ulla Sjöblom och Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”.

Men vi fick också lyssna på andre maken Jan Malmsjö, Frank Sinatra och Evert Taube (”Calle Schewens vals”) och en befriande respektlöst lång radda av låtar av och med Olle Adolphson: med Adolphson själv ”Gustav Lindströms visa”, ”Grön kväll i Margretelund”, ”Råd till dej och mej” och ”Det gåtfulla folket”, med Eva Dahlgren ”Mitt eget land” och med Tommy Körberg ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag gillade det här programmet – ett av sommarens allra bästa – både för dess frispråkiga och intelligenta ton och för dess musikval.

Melodikrysset nummer 33 2012

Anders Eldeman varnade för att dagens melodikryss bitvis skulle vara svårt, men för min del tyckte jag att egentligen bara en enda fråga var det. Visserligen har jag sett Skavlan-programmen i TV, men jag kom ändå inte i håg Melody Gardot, som vi i dag hörde i ”Who Will Comfort Me”.

Dagens Thore Skogman-låt var heller inte en av de vanligaste, men ledbokstäverna antydde vilket ord som söktes, och mycket riktigt är låttiteln ”En evig sång”.

Vid min ålder får man då och då påminnelser om att kroppen inte är evig, men när det gäller den äldre musiken i krysset har man ju ändå glädje av att ha levt länge.

Så visst minns jag ”Jag vill vara din, Margareta” från Svensktoppen 1976 med Sten & Stanley – jag blev inte ett dugg förvillad av att hon i den finska version vi fick höra i dag kallades för Marja-Leena.

Och Gunnar Wiklund har jag ju hört oändligt många gånger i ”Vi ska gå hand i hand”.

Gullan Bornemark var poppis när vår Anna var liten, så visst har jag, minst lika många gånger, hört hennes moralistiska ”Sudda, sudda bort din sura min”, med buskapet att man inte ska vara sur.

Samma Anna och senare hennes syskon har alla hört Babar som godnattsaga. Filmerna om honom kom först i TV, men numera finns han också i vår växande barnfilmhylla här i Öregrund – barnbarnen måste ju ha något att göra även regniga dagar.

Någon ”Evil Woman” har jag inte i huset och skulle inte vilja ha heller. Det gäller även låten med E.L.O.. Electric Light Orchestra har gjort bättre låtar.

Några Babushki har vi inte heller – våra är döda. Men Buranovskiye Babushki lyssnade jag gärna på i Eurovision Song Contest. De framförde för övrigt sin ”Party For Everybody” delvis på udmurtiska, avlägset släkt med mitt barndomsspråk estniska. I Eurovision Song Contest representerade de dock Ryssland.

I en av de svenska uttagningsomgångarna framförde Ola Svensson sin ”Unstoppable”. Men det var den inte.

Åter igen blev det mycket film i Melodikrysset.

Bo Widerbergs ”Elvira Madigan” från 1967 har varit med tidigare i krysset, men för all del: musiken, signerad Wolfgang Amadeus Mozart, var värd att lyssna på den här gången också. Läs gärna vad jag tyckte ovan under Kulturspegeln, Film.

Också ”Gabriellas sång” – som här skulle ge namnet Gabriella – med Helen Sjöholm i Kay Pollaks ”Så som i himmelen” har förekommit tidigare i krysset. Själv såg jag den på bio när den kom 2004.

Federico Fellinis ”La dolce vita” (1960), som utspelar sig i Rom och har Anita Ekberg i en av rollerna, kan man också läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Film. Här låg Eldemans upprepning i att han åter igen spelade filmmusik, signerad Nino Rota.

Också ”Jag vet ett litet hotell” med musik av Jules Sylvain skrevs för en film, ”Juninatten” (1940) med Ingrid Bergman i huvudrollen.

Fast nu är de ljusa juninätterna redan avlägsna. Augustimörkret har lagt sig över vår lantliga boning.

Men även augusti har sitt behag; i går kväll åt vi årets första kräftor.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Amanda Svensson

Amanda Svensson har redan med sina två första romaner, ”Hey Dolly” och ”Välkommen till den här världen”, etablerat sig som en skönlitterär författare att räkna med.

Hennes far, Per Svensson, tidigare bland annat kulturchef på Expressen, har troget tjänat bonnierpressen, men hon valde, klokt nog, att i stället uppvakta Norstedts med sitt förstlingsverk, och där har hon blivit kvar.

I dag gjorde hon ett ganska ovanligt och annorlunda Sommar-program. Dess somriga sida handlade om sådant som när hon under familjens semester på franska atlantkusten skulle lära sig surfa, och också i övrigt handlade hennes Sommar-program om kvinnors/tjejers fysiska tillkortakommanden när det kommer till att tävla med män och deras styrka.

Några mysiga minnen i sommarprogramanda innehöll hennes program över huvud taget inte. En mycket stor del av programmet handlade i stället om den fysiska smärta hennes kvinnokropp hade förorsakat henne. Frispråkigt berättade hon om en åkomma, vestibulit, som förvisso inte drabbar alla kvinnor men som för den skull inte är mindre smärtsam att hantera för de tjejer som drabbas av den.

Nå, till slut hade hon fått hjälp, och därefter hade hon, visserligen också i smärta men ändå i glädje, fött sitt första barn, en dotter.

Det här var ett djärvt, i meningen utmanande, program, och inte heller den musik hon spelade var insmickrande. Själv hittade jag egentligen bara en artist och låt jag gillade i det här programmet, Annika Norlin och Säkert med ”Honung”. Varken Per Gessle och Gyllene Tider eller, ännu mindre, Nirvana, är min bag, och det mesta hon spelade hade jag inte och fick inte heller något förhållande till.

Sommar i P1 med Lotta Schelin

Eftersom mitt intresse för fotboll (och all idrott) är lika med noll – och det gäller i lika mån manlig och kvinnlig – hade jag i dag stora svårigheter att ta mig igenom Sommar-programmet med Lotta Schelin. Naturligtvis förstår jag som anhängare till jämställdhet hennes upprördhet över den annorlunda och nedsättande behandling, som hon gav exempel på från framför allt Frankrike där hon nu är proffs, av kvinnliga fotbollsspelare, men mig lyckades hon ändå inte tända för fotbollen i sig. Och så mycket mer än fotboll innehöll ju inte hennes program.

Dess värre är jag heller inte fan till en av hennes andra passioner, att komma för sent.

Ofta brukar man i såna här fall kunna kompensera sig med musiken. Men den musik hon spelade var heller inte min musik. Med ett undantag: Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”.

I årets serie Sommar-program har jag noterat det höga antalet av dels invandrare, dels idrottsstjärnor. Inget ont om någondera kategorin – jag är ju själv för övrigt invandrare – men borde man inte i första hand välja Sommar-pratare som kan göra intressanta program med varierad och bra musik?