Allan Pettersson och Astor Piazolla i Norrköpings symfoniorkesters tappning

I Uppsala konsert & kongress’ abonnemangsserie ingår också en del gästspel, i torsdags av Norrköpings symfoniorkester. Vi fick således lyssna till en betydligt större orkester än den kammarorkester vi normalt brukar få lyssna på under de här konsertkvällarna. Det här orkesterinlånet visade sig också ha andra poänger. Dels visade sig dirigenten, Christian Lindberg, ha stor talang för att själv berätta, varför man hade valt att spela just det man spelade och vad som utmärkte den spelade musiken. Dels var det program man hade satt samman både uppkäftigt och musikaliskt intressant.

Vi har Astor Piazolla (1921-1992) i vår stora skivsamling, så för oss var inte hans ”Las Cuatro Estaciones Porteñas” för bandoneon och stråkorkester, komponerade 1965-1970, någon musikalisk nyupptäckt. Som man kan ana har Piazolla här inspirerats av Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”, men tangorytmen och soloinstrumentet bandoneon, ett slags litet dragspel, mycket populärt i Argentina, förde oss i Jens Lundbergs mycket skickliga traktering av instrumentet in i en helt annan klangvärld. Solisten backades i det här fallet upp av en hel stråkorkester i stället för endast en stråkkvartett.

Allan Pettersson (1911-1980) är en av de verkligt nyskapande modernisterna i svensk musikhistoria, unik också i det att han med sin arbetarbakgrund sprängde så många gränser.

Norrköpings symfoniorkester startade torsdagskvällens konsert med att spela hans sista och ofullbordade verk, fragment av det som uppenbarligen var tänkt att bli han Symfoni nummer 17. I det här fallet har dirigenten Christian Lindberg gjort ett berömvärt försök att fylla i musikaliska luckor, detta utan att för den skull ens försöka fullborda verket.

Men efter pausen återkom orkestern till Pettersson, den här gången hela hans ”Symfoni nummer 7” från 1968. Det var en musikalisk upplevelse att här få höra den här symfonin i alla dess nyanser och tonskiftningar, också kontraster när det gäller volymen.

* * *

Stackars Anna hade problem med sin bil och kunde inte komma, men vi övriga, Birgitta och jag samt Inger och Bengt, upplevde det här, som vanligt genom att starta med att äta middag tillsammans, den här gången på Amazing Thai snett över Vaksalagatan. Jag valde Geng keo win, kyckling med grön curry. Till det drack jag Zeunerts utmärkta lättöl.

Melodikrysset nummer 45 2016

Hustrun är på Socialdemokraternas distriktskongress här i Uppsala. Vi var båda inbjudna i egenskap av partiveteraner, men eftersom det är lördag, vill jag för min del inte svika mina melodikryssvänner.

Hustrun, Birgitta Dahl, har å andra sidan dubbel anledning att åka till det här evenemanget i en helt annan del av stan. Dels är hon ombedd att tala för kongressen. Dels tänker hon sälja sina just utkomna memoarer till partivänner från hela länet, många av dem bekanta sedan årtionden tillbaka. Så hon tog med sig ett par kartonger av boken, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag, 2016). Ni övriga som är intresserade av hennes liv och hennes gärning bland annat som energi- och miljöminister samt talman kommer strax att kunna köpa boken i bokhandeln.

Också vi här i Uppsala har drabbats av det stora snöovädret, även om solen skiner i dag. Så åtminstone här hos oss kändes det oerhört malplacerat att i dagens melodikryss få höra Orups ”Regn hos mig”.

Fast i dag var ju Anders Eldeman inte särskilt aktuell i andra avseenden heller. Det blev bara ett par färska låtar, först och sist i krysset: ”Världen är din” med Magnus Uggla och ”Water Under the Bridge” med Adele.

Och sen ägnade han – Eldeman alltså – sig som så ofta också åt väderbesvärjelser. I dag spelade han Lars Berghagens ”En kväll i juni” med Monika Bring.

Ett par melodifestivalare blev det som så ofta.

Vi fick höra ”Samba Sambero” som Anna Book sjöng så sent som 2007.

Betydligt mer rabalder blev det om den låt Sverige sände till Eurovision Song Contest 1973, ”Sommarn som aldrig säger nej”, faktiskt en ganska originell låt med text av Lars Forssell och musik av Carl-Axel och Monica Dominique. Problem uppstod emellertid på grund av att den duo som framförde sången kallade sig Malta, så i tävlingen fick de i stället heta Nova. Men här måste Eldeman få oss att komma i håg det ursprungliga namnet, detta eftersom han ville veta, var det riktiga Malta ligger. Jo, i Medelhavet.

Detta var för övrigt inte den enda frågan i flera led. I dag skulle vi också klara att identifiera Andrew Lloyd Webbers musikal Cats och sen klara vad djuren i den understundom hörs göra, jo jama.

Katter påstås ju ha nio liv, så icke Jonas Gardell som också har slagit fast detta i sångtexten ”Mitt enda liv”.

Barnvisor brukar också leva länge, men nog tycker jag det var länge sen man ofta hörde sådana, signerade Gullan Bornemark. Och ändå är ju till exempel den som spelades i dag, ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min” faktiskt riktigt bra.

Men allting verkar vara mer kortlivat numera.

Av revykungen Ernst Rolf fick vi i dag höra ett helt potpurri på sin tid mycket kända melodier, till exempel ”Barndomshemmet”, ”Din vår är min vår” och ”Jag är ute när gumman min är inne”, och min poäng här är att generationer svenskar sen kunde texterna och kunde sjunga de här sångerna.

Ett annat exempel på det här spelades tidigt i dagens kryss, ”Månstrålar klara”, även kallad ”Tantis serenad”.

Och jag är i rätt ålder för att minnas hur Gösta Snoddas Nordgren slog igenom i radion genom att sjunga ”Flottarkärlek”. Men han satte bandybollen rakt i mål också med andra låtar han sjöng in, till exempel den vi i dag fick höra, ”Skogsflanören”. Och nej, den är inte höjden av svensk viskonst, men jo, den talar till alldeles vanliga människor, de där som, för att en smula byta ämne, horden av politiker (även på vänsterkanten som jag själv har mitt hjärta hos) inte längre kan kommunicera med.

* * *

PS Birgitta tog med sig två kartonger med sina minnen, ”I rörelse”, till distriktskongressen och fick sälja, dessutom dedikera, de allra flesta böckerna. De få som blev över fraktades vidare till partiexpeditionen för försäljning bland annat vid möten med arbetarekommunen.”

Melodikrysset nummer 44 2016

Jag har lyckats få tag på en flaska med hostmedicin av ett slag jag tidigare har haft nytta av, men den har tyvärr inte bitit. Jag hostar inte ständigt, men när jag ligger på höger sida, börjar jag ganska snart hosta. På nätterna, när jag måste gå upp och kissa, vilket jag måste ganska ofta trots att jag inte tar mina urindrivande piller på kvällen, hostar jag också under toalettbesöken. Jag genomförde lungröntgen på Ackis för inte så länge sen, och man hittade då också lite vatten men inte så mycket att det ansågs fordra någon omedelbar åtgärd. I mitten av den här månaden har jag lyckats få tid hos min husläkare, men det nämnda är inte mitt enda problem. För andra gången har jag till exempel fått kliande utslag på ryggen, något jag dock någorlunda lyckas hålla i schack genom att hälla handdesinfektionssprit bakom axlar och nacke.

Det blev förstås en hel del TV i går kväll, även om jag somnade ifrån ett par gånger. Sen, när jag hade gått till sängs, fortsatte jag att läsa hustruns, Birgitta Dahls, från tryckeriet just anlända memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Boken kommer snart att finnas att köpa i bokhandeln, men hustrun/författaren fick några kartonger levererade hit hem här om dan.

Dagens kryss innehöll ganska mycket musik som jag inte kan så bra. ”Never Forget You” med Zara Larsson är ett exempel bland flera.

Jag hör också mycket sällan på Nirvana, men dem klarade jag med hjälp av ledbokstäverna, inte för att jag kände igen ”Smells Like Teen Spirits”. Och jag kan tillräckligt mycket om dem för att förstå, att den efterlyste döde frontmannen hette Kurt Cobain.

Jag har sett ABBA-musikalen på Broadway och kände självfallet omedelbart igen ”Dancing Queen”. Fast den här gången hörde vi den i en för mig helt okänd uppsättning, med Sussie Eriksson, Charlotte Sandberg och Gunilla Backman. Här fick jag leta länge.

Den som sjöng titellåten i ”Goldeneye” måste rimligen vara Tina Turner. Och ytterligare en indikation på att det här var rätt film och artist är det ju, att Anders Eldeman så ofta väljer musik ur Bond-filmer som ljudillustrationer.

”Sound of Music” har jag sett på bio, så det var hyggligt lätt för mig att komma på att sången om Maria handlade om en nunna.

Och när vi nu är inne på den religiösa sektorn, kan vi ju också ta en av dagens lättaste frågor, åtminstone för oss som har lyssnat på Jan Sparring. ”Ovan där” kan jag, så irreligiös jag är.

Filmversionen av Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” har jag sett i hur många reprisomgångar som helst – jag tycker den är roande – så jag kan miljön och figurerna ganska väl. Ändå kändes sången därifrån inte bekant, och det var till slut hjälpbokstäverna som ledde mig till rätt ställe.

Sigurd Ågrens ”Klarinettpolka” finns i många inspelningar och varianter, och i dag skulle vi minnas låttiteln trots att man i den version som spelades inte hörde någon klarinett.

Vi som är lite till åren minns också väl ”Bohus bataljon” och vet att den handlar om militärer.

Men som 79-årig man är jag verkligen inte fast bara i den sortens musik.

Till mina personliga favoriter hör Stefan Sundström, som vi i dag hörde i ”Nog”.

Just ”Woman’s World” från 2013 med Cher har jag inte hört förut, men jag gillar henne avgjort.

I mål i dag går vi med Evert Taubes ”Dansen på Sunnanö”, som ju handlar om Rönnerdahl. Det ska visst finnas ett annat ”Sunnanö” än det ”Sunnanö” vi sommarboende i Öregrund förknippar med den här taubetiteln, men hustrun spelade den i alla fall i sitt Sommar-program för ett antal år sen. För övrigt är hon just nu i vårt sommarhus i Öregrund för att göra i ordning trädgården inför vintern. Jag med min skruttiga hälsa valde att stanna kvar i lägenheten i Uppsala. Men vi har telefonkontakt ett par gånger om dan.

Melodikrysset nummer 43 2016

Jag har med hjälp av vårdcentralen fått en hostmedicin, som åtminstone har dämpat min långvariga hosta. Men min kondition är lika med noll, och när jag i går eftermiddag tog bussen in till centrum och där i tur och ordning besökte min vanliga bank (en av de där som inte gillar kontanthantering), köpte de serietidningar som har kommit ut under min långdragna sjukdom, var på Apoteket (bara för att finna att det recept jag hade bett att få förnyat för åtta dar sen ännu inte hade skrivits ut), var på Forex för att manuellt betala ett par småräkningar och lördagshandlade på Coop på stationsområdet, hann klockan förstås bli oväntat mycket innan jag lyckades ta mig hem; jag går ju långsamt som en skadskjuten kråka och måste ideligen stanna och vila mig. Hemma väntade en hustru, närmast i upplösningstillstånd: Var har du varit så länge? Fast sen blev det middag plus kväll framför TVn.

I morse kom jag upp i god tid före Melodikrysset, inte så våldsamt svårt för en 79-åring. Krysset innehöll egentligen bara två frågor med någorlunda ny musik.

Det började med Niklas Stömstedt och ”Varför är du i Göteborg?”.

Och en bit in i programmet fick vi höra Laleh i ”Behåll ditt huvud”. Men henne hör man ofta, och jag uppskattar själv henne.

Men resten illustrerades med äldre låtar, och i den kategorin hörde ”En dag”, 1989 med Tommy Nilsson, till de mer moderna. Fast i dag fick vi höra den med Spotnicks.

ABBAs ”Ring, ring” är väl i och för sig välbekant för de flesta – själv har jag bland annat hört den i en scenföreställning på Broadway – men det här att koppla ihop den i en dubbelfråga med Franz Schuberts ”Ave Maria” från 1825 är helt obegripligt för min och jag antar de flesta andras logik.

Dagens andra klassikerfråga var också den en dubbelfråga, men dess båda delar hängde åtminstone ihop. Vi hörde ouvertyren till ”Barberaren i Sevilla”, och den skrevs år 1816 av Gioacchino Rossini.

Ett slags klassikerstatus får man väl säga att även Lasse Brandebys Kurt Olsson fick. Med på ett hörn i programmen, i dag i ”Den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen i går”, var också Anki Rahlskog, känd som Gudrun: hon spelade triangel.

En annan känd svensk revydam, också sångerska, var Laila Westersund. Henne hörde vi i dag i ”Körsbär måste vara söta”.

Fast själv föredrar jag Caisa Stina Åkerström, även om det inte var henne utan Lars Roos vi i dag hörde i ”Av längtan till dig”.

Det skulle vara kul att få veta hur många av dagens yngre radiolyssnare som över huvud taget känner till Sveriges forne hawaiimusikartist Yngve Stoor. Själv förstod jag omedelbart att det var han, så snrt jag hörde de första tonerna i ”Rytmen från Hawaii”.

Franska ”Comme d’habitude”, som i Paul Ankas engelska version, ”My Way”, fick helt ny text, skriven av Paul Anka, och sjöngs in av Frank Sinatra, har ju Eldeman däremot använt i krysset otaliga gånger. Och då kan man knappast förvilla krysslösarna genom att spela den instrumentalt.

Som mina läsare vet, har jag aldrig varit intresserad av idrott, heller aldrig läst sportsidor. Men en person som i hela sitt liv har läst mängder av dagstidningar och oftast haft radion på kan ju knappast ha undgått att dels stöta på Åke Strömmer, dels lista ut att den han 1965 intervjuade måste ha varit Mohammed Ali.

Från boxning är steget inte så långt som man skulle kunna tro till ”Love Me Tender”, insjungen 1956 av Elvis Presley. Den finns nämligen i en dialektal svensk version, signerad Ewert Ljusberg och då döpt till ”Lån mä tänder”. Fast i dag försökte Eldeman få oss på villovägar genom att spela Maxie Priests version ”Once Again In Summertime”.

Vi går i mål i dag med den allra sista låten, ”Visa från Utanmyra”, som finns i en alldeles utmärkt ny inspelning med Malena Ernman. Men vi som är lite till åren minns den framför allt med Jan Johansson – jag har den själv på hans ”Jazz på svenska” från 1963.

Inte bara melodin utan också texten, skriven av Olof von Dalin, är helt underbar, så jag tror att jag vidarebefordrar den till min egen läsekrets:

O tysta ensamhet (Visa från Utanmyra)

O tysta ensamhet,
var ska jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet
ska mina dar förrinna.
En börda tung som sten
mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg,
som jorden månde bära.
Att man ska mista bort
sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
som solen övergår.
Att man ska älska den
man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
är mer än mycket rar.
Var ska jag finna den
som dessa dygder har?

Emellan dig och mig
där tändes upp en låga
där tändes upp en eld
som är en daglig plåga.
Hur ska jag dämpa den
vet jag alls ingen rå’,
jag sörjer till min död
om jag dig ej kan få.

Arhoolies skivor nu tillgängliga genom Smithsonian Folkways

Jag började på 1960-talet köpa, så småningom nästan jaga skivor utgivna av amerikanska Folkways, grundat 1948 av Moses Ash och hans hustru. Det här var verkligen inte ett skivbolag vilket som helst – på Folkways fanns till exempel folksångartister som Woody Guthrie, Pete Seeger och Leadbelly. När jag så småningom fick råd att köpa det jag verkligen ville ha, hade grundaren av Folkways Moe Asch dött, men en son till paret Ash fullföljde föräldrarnas idé: I Washington fanns Smithsonian-museerna, som bland mycket annat också härbärgerade en musiksamling och redan hade provat sina vingar som icke-kommersiell skivutgivare med en utgivning som speglade det amerikanska musikarvet. Så han avtalade med Smithsonian att överlåta Folkways’ 2.168 album på villkor att dessa ständigt hölls tillgängliga som CD (numera också för nedladdning).

Nå, vad jag gjorde var att per mejl inför ett personligt besök i Washington beställa klassiska, åtråvärda folkmusikskivor (även med vänsterpräglad text, arbetssånger, blues och så vidare) för i runda tal 20.000 svenska kronor. Jag tror att de som hanterade min beställning på Smithsonian Folkways både när det gällde skivval och köpets storlek tyckte att det här var så anmärkningsvärt, att jag och Birgitta, när vi kom upp på skivbolaget för att hämta skivorna, blev bjudna på lunch med en son till paret Asch, som vid den här tiden var styrelseordförande. Vi hade ett jätteintressant samtal med förgreningar både till musik och politik, och för min del överlämnade jag som gåva till Smithsonian Folkways den dubbel-LP med röster och musik ur den svenska arbetarrörelsens historia jag hade varit med om att ge ut.

Jag har här nämnt namnen bara på några stora sångartister som finns i Folkways’ katalog, många av dem för övrigt återutgivna på CD från Smithsonian Folkways, men om ni går in på www.folkways.si.edu, kommer ni att finna mängder av hörvärda artister på områden som folksång, blues, bluegrass, jazz, ja snart sagt vad ni vill. Folkways-katalogen innehåller också plattor från Moe Asch’s ursprungliga bolag Asch och det med Folkways sammanslagna Broadside, på vilket bland annat Bob Dylan har spelat in låtar under namnet Blind Boy Grunt.

Genom åren har Smithsonian Folkways växt och musikaliskt breddats genom ytterligare övertaganden och nära samarbeten:

I dag ingår följande skivmärken i bolagets försäljning:

A.R.C.E.
Arhoolie Records
Banjo Builders
Blue Ridge Institute
Bobby Susser Songs for Children
Collector Records
Cook Records
Dyer-Bennet Records
Fast Folk Records
Folkways Records
I.L.A.M.
Mickey Hart Collection
Monitor Records
M.O.R.E.
Paredon Records
Smithsonian Folkways Recordings
UNESCO Collection of Traditional Music

Flera av de här bolagen vore värda egna texter, men det går ju lätt att hitta dem och deras samlade utgivning på Smithsonian Folkways’ hemsida, och här tänkte jag närmast lyfta fram det allra senaste tillskottet bland de skivbolag, som har tagits över av Smithsonian Folkways, Arhoolie.

Arhoolie, välkänt bland oss som är intresserade av amerikansk folkmusik, startades i november 1960 av en man som heter Chris Strachwitz. Han är vid liv men vid det här laget så gammal, att han har känt sig tvungen att fundera över, vad det skulle bli av hans livsverk, och han har för sin del kommit fram till att bästa sättet att hålla bolaget och dess skivor vid liv är att överlåta Arhoolie till Smithsonian Folkways.

Så skedde också, och nu har delar av Arhoolies fantastiska katalog, hittills 300 skivor, blivit tillgängliga via Smithsonian Folkways’ hemsida. Ytterligare 650 album väntar på att bli registrerade, men redan det som nu är tillgängligt får oss musikälskare att ta glädjeskutt.

Det här bolaget har, vilket speglar dess geografiska placering, gett ut en del tex-mex-musik, men rent allmänt hittar man i bolagets skivkatalog mycket som musikaliskt kommer från USAs sydliga regioner i vid mening: cajun, creole, Mississippi Delta Blues, Louisiana Blues (Whispering Smith) och zydeco – men också bluegrass och Chicago Blues.

Det myckna Lightning Hopkins har gett ut på Arhoolie kommer avsevärt att stärka Smithsonian Folkways’ skivkatalog. Men bland de skivor som nu finns tillgängliga via Smithsonian Folkways finns också Arhoolie-utgivningar med Dewey Balfa, Clifton Chenier, Elizabeth Cotton, K C Douglas, Snooks Eaglin, Mance Lipscomb, Fred McDowell och Big Mama Thornton (bland annat i samarbete med Muddy Waters).

Melodikrysset nummer 42 2016

Jag är fortfarande i ett eländigt fysiskt skick: hostar, fryser av och till, orkar ingenting, har några gånger blött näsblod och de senaste dagarna har jag haft svullna fötter, kan hända som en effekt av jag för att klara andningen har lockats sova sittande i en fåtölj. Jag var i början av veckan på Vårdcentralen på koll hos min diabetessköterska, och eftersom värdena där var bättre än sist, trodde hon inte att de problem jag berättade om var diabetesrelaterade. Hon hjälpte mig att få tid hos min husläkare, men husläkaren hade ingen glugg i sitt schema förrän 14 november. Nu kallas jag ju med några veckors mellanrum till provtagning för reglering av mitt Waran-intag, och där hände det något. Sköterskan på Ackis som analyserar mina prover när de anländer till sjukhuset har den här veckan ringt mig tre gånger, och jag har fått gå till Vårdcentralen för nya prover, tre den här veckan och härnäst på måndag. Det här har bland annat lett till att jag har fått avstå från Waran några dagar.

Jag berättar det här för läsekretsen, på lördagarna många melodikrysslösare, för att förklara, varför det tar tid för mig att i det här skicket åstadkomma mitt sedvanliga melodikrysskåseri med svaren inbäddade i texten

Särskilt svårt var det nämligen inte i dag. Det enda för mig lite knepiga var dubbelfrågan med anknytning till ”Så mycket bättre”, detta för att jag för egen del inte brukar se det programmet. Men med hjälp av lite detektivarbete har jag kommit fram till att det var Miriam Bryant som sjöng ”The Only One”, en låt som vi förknippar med Andreas Kleerup.

Lite knepig var också frågan om låten som Umberto Marcato sjöng. Honom minns jag i och för sig väl – han var förr mycket populär också i Sverige. Men den låt vi i dag hörde honom sjunga var engelsk och hette då ”Words”, vilket i rak översättning till svensk bör bli ”Ord”.

1965 vanns den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest av Ingvar Wixell med ”Annorstädes vals”, originell inte bara genom valet av sångare utan också på grund av kompositör (Dag Wirén) och textförfattare (Alf Henrikson). För när Wixell sen bröt tidens kutym och i finalen framförde sången på engelska (”Absent Friends”) utbröt det tittarstorm, faktiskt inte på grund av låtens dåliga placering utan på grund av att man inte höll sig till den svenska originaltexten.

Särskilt lysande gick det heller inte för Inger Berggren, som 1962 sjöng den låt som vann den svenska finalen, ”Sol och vår”.

Själv har jag alltid haft svårt för den musikaliska utslätning och språkliga anpassning som under senare år helt har präglat den här tävlingen. Då känns det kul att, som 2013, få höra en avvikare som ”En riktig jävla schlager” med Ravaillacs, det vill säga Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander.

”Den gamla moraklockan”, den som i dag skulle ge oss ordet moraklocka, finns det nog värre problem med än att dagens yngre publik inte längre känner till begreppet. När jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget och under åren därefter, spelades den här låten ganska ofta i radio, till exempel i Sven-Olof Sandbergs inspelning från 1937. Men har dagens yngre radiolyssnare över huvud taget hört den här låten eller för den delen något insjunget av legendaren SOS?

Numera är det nytt, nytt, nytt som gäller. Inte ens barnrepertoaren tycks klara tidens anstormning. Själv tyckte jag att James Hollingworths ”Älgarna demonstrerar” är en helt underbar låt, och det är nog inte bara hans älgar som har fått nog, när en sån här klassiker trängs undan.

En annan sån här barnklassiker är ”Det gåtfulla folket” med text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Fast ännu mer okänd i dag är nog den mycket roliga barnvariant, ”Bär ner mig till sjön”, Tage Danielsson gjorde av Andrews Sisters’ fantastiska ”Bei mir bist du schein”, i dag dock i en annan version.

Lättast är det förstås att klara frågor, knutna till artister och grupper man har allt av.

Jag har allt med Evert Taube, vet således att Rönnerdahl förekommer till exempel i ”Sjösalavår” från 1950. Den som vill läsa hela texten kan hitta den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och jag har också allt med The Beatles, till exempel ”All You Need Is Love”. Det har jag, men just nu skulle jag alltså behöva läkarhjälp också.

Slutligen: jag har Ainbusk Singers på skiva också, vet också att de kom från När på Gotland. Jag har aldrig träffat Josefin Nilsson men instämmer gärna i dagens låttitel, ”Jag saknar dig ibland”.

Melodikrysset nummer 41 2016

Mina hälsoproblem är långt ifrån över. Den långvariga infektion jag har, nu mest nere i lungorna, ger sig inte och medför bland annat, att jag börjar hosta, så snart jag lägger mig ner – när jag ligger på rygg eller höger sida, får jag ibland också kvävningskänslor. Då är jag tvungen att lämna sängen och sover i stället sittande i min Lamino-stol i TV-rummet, insvept i täcket jag har tagit med mig från sovrummet och med fötterna på den Lamino-pall som egentligen är Birgittas.

Och faktum är att jag sover mycket bättre så, behöver inte ens stup i kvarten gå till toaletten för att kissa, vilket normalt hackar sönder min nattvila.

I morse sov jag så länge och så djupt i min stol, att jag inte heller vaknade så tidigt som jag brukar göra på lördagsmorgnarna. Men jag hann i alla fall raka mig, duscha och göra i ordning frukosten, innan Melodikrysset startade.

Fast det här medförde förstås, att jag i dag inte kunde lyssna på ”Ring så spelar vi”, vilket jag normalt gör på lördagsmorgnarna. Det programmet görs ju oftast av Lisa Syrén, men jag vet alltså inte om det var hon eller någon annan som var programledare i dag.

Programmet började i dag, för att gå till andra ändan av det, med Cornelis Vreeswijk och ”Första vackra dan i maj”. För mig som har praktiskt taget allt med och av Cornelis på skiva var det här ju inte särskilt svårt, men jag slås åter igen av hur Anders Eldeman då och då i sitt låtval sätter sig till motvärn mot det vi ser utanför fönstret.

Ett annat exempel på det här är att han spelade den ganska somriga gamla skolsången – jag lärde mig den själv i folkskolan – ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Längre fram under skolåren lärde jag mig att sjunga och älska många av Carl Michael Bellmans sånger, till exempel ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Jag har genom åren sett ganska mycket film, givetvis också ”Kalle på Spången” från 1939 med Edvard Persson. I den förekommer ”Jag har bott vid en landsväg”, skriven av Alvar Kraft och Charles Henry.

Också ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson har jag förstås hört, men jag har däremot aldrig sett filmen den ingick i, ”PS Sista sommaren” (1988). När jag i dag på nätet kollade recensionerna, förstod jag varför.

Inte heller Europe är mig obekanta. Inte så att de har hört till mina stora favoriter, men deras ”The Final Countdown” från 1986 som spelades i dag har onekligen kvaliteter som gör att låten fastnar i ens musikminne.

I motsats till min lillbrorsa har jag aldrig varit ute och dansat till Sven-Ingvars, men deras skivor fanns förstås hemma hos mina nu för längesen döda föräldrar, och flera av det här dansbandets låtar, bland dem ”Fröken Fräken”, blev också skivhits. Jag skattar för egen del högt de jazzmusiker, som gjorde den version vi i dag fick höra, men jag är för den skull inte säker på att ”Fröken Fräken” blev bättre i deras mer jazziga version.

Jag är välbekant med ABBA, således också deras ”Take a Chance On Me” – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway. Men den brittiska ”Mamma Mia” har jag inte sett, så att komma på namnet Colin Firth tog en stund.

Ibland kan det vara svårt att rationellt förklara, varför man tar den ena men inte den andra artisten till sitt hjärta.

Hör jag namnet Oskar Linnros, börjar hjärtat inte bulta häftigare, och även om dagens låt, ”Hur dom än”, var helt OK, fick den mig inte att ändra grundhållning.

När jag hörde ”Spring för livet” med Sara Varga i Melodifestivalen 2011, föll jag omedelbart för den. Och jag har inte ändrat uppfattning.

Till Eldemans återkommande plojar hör att spela kända låtar i finsk version. I dag fick vi till exempel höra Pate (egentligen Pauli) Mustajärvi sjunga ”Tuli polttaa”. Förlagan till den är ”Ring of Fire” med Johnny Cash.

Denna finska anknytning ger oss samtidigt en given avslutning på dagens kryss. Linda Lampenius spelade ”Höstvisa” vars melodi har komponerats av Erna Tauro. Men vida mer känd är förstås textförfattaren, Tove Jansson.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan

Svenska akademien har tillmötesgått den amerikanska kritiken mot att ingen amerikan på länge har belönats med nobelpriset i litteratur, men på ett för kritikerna överraskande sätt: Årets pris går till Bob Dylan. Dylan, född 1941 som Robert Zimmerman, är ju mest känd som singer-songwriter, men den som har lyssnat på och läst hans sångtexter – jag har dem själv i olika sångboksutgåvor – vet, att de också har rent litterära förtjänster.

Dylan startade i den politiskt radikala folksångtraditionen; en av hans stora inspiratörer var Woody Guthrie. Jag lyssnade på sextiotalet på mängder av amerikanska sångartister med den här inriktningen och hittade då, både genom sånger publicerade i det radikala folksångmagasinet Sing Out! som jag prenumererade på och i de välsorterade skivaffärer som fortfarande fanns i Sverige under 1960-talet Bob Dylans första skivor. Och när jag 1970 publicerade min politiska sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, friheter och fred” var det närmast självklart att ta med Dylans ”Blowin’ In the Wind” (på svenska ”Och vinden ger svar”).

Dylan var i början utan tvivel en del av den amerikanska vänstern i vid mening. Han slog igenom med skivor på ett stort kommersiellt skivbolag, CBS, men där hamnade också under en period till exempel den amerikanska vänsterns främste sångare, Pete Seeger, efter att ha varit det radikala skivbolagsalternativet Folkways’ främste artist. (Här kan det vara lämpligt att rikta uppmärksamheten på att Bob Dylan i unga dar under pseudonymen Blind Boy Grunt också spelade in låtar för alternativbolaget Broadside, senare övertaget av Folkways, i dag Smithsonian Folkways.)

Till Dylans särmärken hör att han aldrig har slagit sig till ro, ens någonstans där han har nått stora framgångar. Tidigt utmanade han sina folkmusikinriktade fans genom att också börja använda elförstärkta instrument och genom att vidga sin musik till uttryckssätt, ibland närmast surrealistiska, som ibland kunde ligga långt utanför folkmusikens vidaste ramar.

De flesta av hans gamla fans accepterade, åtminstone efter ett tag, det här, och samtidigt fann han nya kategorier av lyssnare och skivköpare.

För min del har en del senare uppträdande innehållsliga element i hans sångskapande gjort mig betydligt mer sval inför hans skapelser. Jag tänker då på de avtryck hans först kristna, sen judiska tro har satt på flera av hans skivor.

Men under senare år har han åter musikaliskt blivit mer djärv, djärv i den meningen att han har närmat sig sin ungdoms kommersiella skivartister från The Radio Days. Och när man är så stor som Bob Dylan kan man ju och har råd att göra i stort sett vad fan man vill.

Sammantaget välkomnar jag varmt valet av årets litteraturpristagare.

* * *

Jag har i stort sett allt Bob Dylan har gett ut på skiva. Du hittar recensioner av in emot 20 av de här skivorna ovan under Kulturspegeln, Musik, Dylan.

Melodikrysset nummer 40 2016

Förra lördagen fick jag åka in till lägenheten i Uppsala för att kunna lägga ut min text om Melodikrysset, men nu har en TV-tekniker varit här och fixat den dator vi har i sommarhuset i Öregrund.

För egen del har jag haft risig hälsa hela veckan, men mina lungor är nog inte jobb för en TV-tekniker. Jag hoppas i alla fall vara i form för den stora höstflytten in till stan nästa veckoskifte.

Dagens kryss upplevde jag inte som något av de våldsamt svåra.

Jag har inte bara sett utan äger också Walt Disney’s tecknade filmversioner av klassiska sagor, så till exempel ”Snövit och de sju dvärgarna”, där Snövit sjunger ”Someday My Prince Will Come”, på svenska ”En dag är prinsen här”. Disney gjorde den här filmen 1937, som är mitt födelseår.

Vi kan väl, när vi är inne på sånger för barn, också ta ”Har du sett herr Kantarell?”, som jag liksom många andra starkt förknippar med Elsa Beskows illustrationer i den läsebok vi använde i småskolan, ”Vill du läsa?”. Men det är inte heller Alice Tegnér som har tonsatt den, utan det har Herman Palm gjort. Jeanna Oterdahl skrev texten.

Det bästa inom bildkonst, tonsättning med mera tycks ha ett närmast evigt liv. Ett exempel från Melodikrysset i dag är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” från 1786, den som skulle ge oss kryssordet Figaro.

Ett annat exempel är den avslutande låten i dag, ”Alexander’s Ragtime Band”, skriven av Irving Berlin 1911.

”Låt hjärtat va’ me'” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt sändes i TV 1969 och 1971, men att vi minns den här serien fortfarande har nog ändå inte främst som skäl, att vårt behov av nostalgi är omättligt.

Ska en låt bli en evergreen, fordras oftast en unik kombination av text och melodi, där bådadera har unika kvalitéer och där en speciell artist lägger till det där lilla extra. Ett bra exempel på detta är melodiklassikern ”Du är den ende” med text av Bo Setterlind och sjungen av Lill Lindfors.

Ett annat är Per Myrbergs klassiska insjungning av ”34an”, den där han sjöng ”nu ska hela rasket rivas”. Olle Adolphsons fina svenska text fick vi dock inte höra i dag – Eldeman spelade en instrumentalversion med Medevi Brunnsorkester.

Själv har jag inget emot att diktar- och eller musikklassiker ges nytt liv och ny publik genom nya versioner. Heder således åt Mando Diao, som har gett Gustaf Fröding och ”Strövtåg i hembygden” nytt liv.

Som mina läsare vet, hyser jag inget förakt gent emot schlagergenren – min kritik mot dagens melodifestivaler och Eurovision Song Contest handlar om att där spelas låtar, som snarare är scenshower än melodier, vars refräng och/eller text omedelbart hakar fast sig i musikminnet.

Ett exempel på klassiska sclagerlåtar, spelat i dagens kryss, är ”Bra vibrationer” av paret Ingela Pling Forsman och Lasse Holm och sjungen av Kikki Danielsson i Melodifestivalen 1985.

Finländska Lordi vann naturligtvis utommusikaliska poäng genom sin utstyresel i ESC 2006, men det faktum att vi fortfarande minns deras ”Hard Rock Hallujah” har nog också med själva låten att göra.

Själv ser jag regelbundet ”Allsång på Skansen” bland annat för att snappa upp artister, som kan tänkas dyka upp även i Melodikrysset. I dag fick vi höra programledaren själv, Petra Marklund, sjunga ”Som man bäddar”, och så skulle vi kunna, att Skansen finns på Djurgården.

Jag är ju i den åldern, att jag har skivor med Maritza Horn i min stora skivsamling, men jag har faktiskt plattor med dottern, Melissa Horn, också. Och jag tycker att även dottern, i dag med ”Det går an”, är en hörvärd sångerska.

Freedom Sounds från Smithsonian Folkways

Smithsonian Folkways och före dess tillkomst Folkways har genom åren gjort en enastående insats för att dokumentera förtrycket av USAs svarta befolkning och även dennas kamp för frihet och jämlikhet.

Givetvis har även vita medborgarrättsaktivister deltagit i den här kampen, men när Smithsonian Folkways nu ger ut samlings-CDn ”Freedom Sounds: A Community Celebration”, har man koncentrerat urvalet till afroamerikanska artister. Men innehållsmässigt har den här skivan breddats till att omfatta även sådant som jazz, gospel, blues och folkmusik.

Vi får till exempel höra Freedom Singers med ”We Shall Overcome”. A capella-gruppen Sweet Honey In the Rock sjunger gospeln ”Speak To Me Jesus”, Liberty Jazz Band, ett brassband från New Orleans, spelar ”Whoopin’ Blues” och ”Paul Barbarin’s Second Line”, och Fannie Lou Hamer, som också ingick i Freedom Singers, sjunger ”This Little Light of Mine” och ”Go Tell It On a Mountin”. Ella Jenkins, känd som the first lady of children’s music, hör vi i ”Amazing Grace”, och den klassiskt skolade folksångaren Len Chandler sjunger ”Father’s Grave”. John Jackson gör ”Railroad Bill” och The McIntosh Country Shouters ”Adam Picking Up Leaves”. Leadbelly sjunger två låtar: ”Irene (Goodnight Irene)” och ”The Midnight Special”. Paul Robeson får vi höra i ”Swing Low, Sweet Chariot” och ”Mt. Zion (On My Journey)”. Josh White Jr sjunger Delia’s Gone”, och så avslutas skivan med poesi: Sonia Sanchez med ”A Black Woman Speaks”.