Julens mödor och behag

Barndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.

Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.

Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.

Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.

Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.

Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi Oksanens ”Norma”.

Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)

Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.

Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.

Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.

Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.

Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.

Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.

Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.

Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.

Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.

Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.

Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.

Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.

Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.

Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.

Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!

Hjärtans god jul till er också, kära läsare!

Last Chorus: Lennart Gustafsson

Jag lärde känna Lennart Gustafsson (1943-2016) relativt sent i livet, mitt eget men också, skulle det visa sig, i hans, detta trots att han föreföll vara själva sinnebilden för livskraft, intellektuellt nyfiken och rörlig, fysiskt mycket mindre än jag drabbad av den stigande åldern. Och han var ju också yngre än jag.

När vår son Matti bildade par med Karin, dotter till Lennart och hans hustru Lena, fick vi genom de yngre stifta bekantskap med Karins föräldrar. Vi har sedan kommit att träffa dem regelbundet, främst i samband med barnbarnens – Ellas och Sofias – födelsedagar. Lennart och jag har också någon gång setts på möten för S-veteraner.

Lennart, som ju det här handlar om, var en mycket ovanlig och mångsidig person, utbildad på Handelshögskolan men, som en person som har känt honom längre än jag formulerar det, främst en intellektuell humanist.

På Handelshögskolan blev han ekonomie doktor och docent. På hans meritlista fanns jobb som utredare på Statskontoret och chefskap inom Statens arbetsgivarverk, som departementsråd och planeringschef i regeringskansliet; han blev också chef för Statens förnyelsefond. Till det kommer utredningsarbete, en översyn av UNESCOs arbete och mer begränsade uppdrag i Afrika, Asien och Östeuropa.

Att människor med den utbildningsbakgrunden och med den sortens jobb blir socialdemokrater är långt ifrån någon självklarhet, men när man läser åtminstone en av de publicerade minnesrunorna, förstår man, att det hos Lennart redan under hans studenttid på Handelshögskolan fanns ett drag av revoltör, förvisso av studentikos art men ändå. Som exempel kan nämnas det han också i familjens dödsannons kallades, Lennart Gustafsson Culpa.

Det här fick sin förklaring både i en av minnesrunorna och i några av minnesorden efter begravningsgudstjänsten: Lennart hade nämligen efter ett domstolsbesök, som ingick i juridikkursen, undertecknat sin skriftliga rapport med Leonardius Culpa. (Jag som är gammal latinare vet, att uttrycket Mea culpa betyder ungefär Mitt fel. Inom juridiken – inte mitt bord – lär culpa betyda oaktsamhet eller vårdslöshet.)

I motsats till mig hade Lennart också en religiös tro. Det här tog sig det praktiska uttrycket, att han blev medlem av kyrkofullmäktige i Högalids församling från 1998 och dess ordförande i två omgångar, 2002-2005 och 2010-2013. Prästen i Högalidskyrkan Per Axerup, som ledde begravningsgudstjänsten, vittnade mer om detta.

Deras personliga vänskap plus, antar jag, familjens önskemål kom också att ge den här akten ett mycket ovanligt musikaliskt innehåll.

Inte genom valet av psalmer: ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Härlig är jorden”, och inte heller genom avslutningen, Johann Sebastian Bachs ”Air”.

Men sen var det så att Lennart också var ett hängivet Frank Zappa-fan.

Alltså fick vi höra Annemaricke Schoonerwaldt på altfiol spela Zappas ”Sofa”. Och vid defileringen – lång på grund av många deltagare och på grund av att det stora flertalet också ville krama om Lena, Karin och henne syskon Ingrid och Nisse – spelades mer Zappa, nu i original. Kramade Lena och Karin och hälsade på Karins syskon gjorde även jag – dessutom gick jag fram till lilla Ella som satt bredvid sin pappa Matti och fick ett vänligt leende tillbaka.

Under den efterföljande måltiden i den intilliggande församlingsgården satte Birgitta och jag oss vid ett bord alldeles nära familjens bord. Också där satt Ella exemplariskt tyst – ritade och färglade i ett medfört block. Matti kunde komma över en stund till oss och prata.

Lena och Karin kunde vi säga några tröstande ord till innan vi tog adjö av dem och Karins syskon.

Melodikrysset nummer 50 2016

Livet har sina kast. I går var Birgitta och jag i Stockholm på begravning – jag ska separat skriva om den – och i dag är det åter dags för Melodikrysset.

Vid begravningen, som var kyrklig, förekom psalmer men också musik av Frank Zappa, så jag tror nog att vår begravne vän, om han nu omfattas av det eviga liv han men inte jag trodde/tror på, har förståelse för att jag inte överger en kär lördagsvana, och jag försöker då inte försvara mig med att en av dagens ljudillustrationer var den gamla psalmen ”Hosianna Davids son”.

Dessutom förekom det, helt naturligt eftersom ju julen också har många gamla kristna rötter, ganska mycket annat som innehöll anknytningar till det religiösa arvet. Ta som exempel ”Sankta Lucia”, den som börjar ”Natten går tunga fjät”. I dag hörde vi den på italienska med Tetra, men vem av oss alla som förr eller i dag har gått igenom den svenska skolan kan inte melodin och åtminstone delar av texten utantill.

Julkrysset började med ”Juletid”, en duett med Carola Häggkvist och Christer Sjögren. Den här sången är i och för sig inte oäven, men jag har av lite olika skäl lite svårt för de båda som sjöng.

Man kan knappast hävda, att Kurt Olsson sjöng bättre, men det kändes befriande och roligt att krysset sen avslutades med hans version av ”Bella Notte”.

Oerhört mycket i det här krysset var säkert känt för de flesta av lyssnarna, men även om jag inte mindes just ”I Saw Three Ships”, har jag hört Sting så pass mycket, att jag genast kunde identifiera sångaren.

Och att lista ut att ”Frosty the Snowman” handlar om en snögubbe var ju heller inte särskilt svårt.

Jag har följt Paul Simon och hans mångårige partner Art Garfunkel nästan sen begynnelsen, så att känna igen den senare i ”Oh Come All Ye Faithful” var inte svårt.

Men sen var det, som sig bör, väldigt mycket barnanknutet material i det här julkrysset.

Felix Körling förekom till och med två gånger. Både ”Nej se det snöar” och ”Tomtegubbe(n som hade snuva)” har jag sjungit allt sedan min egen skoltid.

Och otaliga är också de generationer av barn som har sjungit, ibland tip-tappat i ”Tomtarnas julnatt”, den där man mitt i julens natt kan få höra steg, som går till ett utplacerat grötfat.

Också vi som gick i skolan på 1940-och 1950-talen förknippar nog ”Tre pepparkaksgubbar” främst med Alice Tegnér, som skrev musiken. Men texten skrevs av Astrid Gullstrand.

Och så var det då bara Alf Prøysens ”Mössens julafton”, på norska ”Musevisa”, kvar. Den kom ursprungligen ut i Norge inför julen 1946 och har sen getts ut också här i Sverige i många olika upplagor och med genom åren växlande illustratörer. Den spelades in på skiva av Ulf Peder Olrog, men melodin är traditionell. Både ”Mössens julafton” och samme Prøysens ”Byn som glömde att det var jul” har använts som sångläsning i vår familj inför julklappsutdelningen.

Må julens stjärna lysa upp även ert hem, och om ni inte vill mata just mössen, så ge åtminstone småfåglarna något att äta sig mätta på! Och en hjärtans god jul till er alla, kära läsare!

Adventskaffe och nobelmiddag

I lördags var vi som är medlemmar i Svartbäckens socialdemokratiska förening bjudna på adventskaffe hemma hos Jimmy och Margareta Mattsson. Deras lägenhet ligger en ganska kort bit från vår. Vi känner dem sen mycket lång tid tillbaka. Numera är de liksom vi pensionärer. Margareta har jobbat på Vårdcentralen i vår stadsdel, och Jimmy, som när vi lärde känna honom var byggnadsarbetare, har sedan drivit en egen byggfirma, som han nu har överlåtit till en annan person. Också våra och deras barn har känt varann – vår Matti och deras Cecilia (också med i lördags) var en gång i världen med om att starta en SSU-klubb på högstadiet i vår stadsdel. Med i SSU var också till exempel Kjell Jernbergs barn – jag nämner det, eftersom Kjell satt mitt emot mig vid det här adventskaffet.

Bredvid Kjell satt hans fru, Anita Berger, som jag kom att tala med om forna tider, om hur hon var med i en studiecirkel som jag ledde hemma hos oss, om en väldig aktivitet med många deltagare och utställning av skolbarns teckningar på Tunet vid torget i stadsdelen, om hur vi lyckades arrangera en lokal Första maj-demonstration med efterföljande opinionsmöte tillsammans med Villaägarföreningen och Kolonistföreningen – folk därifrån, som aldrig hade setts i någon vanlig Första maj-demonstration, gick med, så också barn som ledde cyklar, ja till och med hundar. Bakgrunden till det här var det gemensamma motståndet mot civilflyg på Ärna. I påföljande val fick (S) en historiskt hög röstandel i vår stadsdel. Vi lockade också människor med olika intressen och i olika åldrar till föreningen genom att ha en ganska bred aktivitet: Jag själv gjorde till exempel program om politisk musik i ganska vid mening, vi hade författarmöte med Elsie Johansson och så vidare.

Det här samtalet var inte bara en nostalgitripp utan föranlett av att vi tidigare hade haft en liten diskussion om vår förenings budget, generande liten i akivitetsdelen, tyckte några av oss, om man vill nå fler än styrelsen och de närmast sörjande, många i allt högre åldrar. Ska vi fortsätta så här, kommer socialdemokratin att dö, bokstavligen.

Sen skyndade jag och särskilt hustrun (hon är numera mycket snabbare än jag) hem för att inte missa TV-utsändningen av hela nobelgalan, från prisutdelningen till banketten.

Ett par av pristagarna gjorde i sina tacktal intressanta politiska markeringar, och i det mycket fina musikaliska framträdandet under banketten med Martin Fröst och Magnus Lindgren som solister förekom också klezmer, vilket ju var i samklang med det en av pristagarna berättade om sin delvis dansk/judiska familjs historia.

Bob Dylans tacktal lästes upp av USAs ambassadör i Sverige, Azita Raji, och bar vittnesbörd om att Dylan hade förstått innebörden av den här belöningen. När sedan en av de andra pristagarna i en direktsänd intervju i TV vittnade om att han älskade Dylan, slog det mig att han liksom många av de aderton ju är i åldrar, där många har vuxit upp med Bob Dylan och hans låtar, minns deras melodier och kan textrader utantill.

Jag har hört Ane Brun live och har skivor med henne i min samling, men jag tror hon förlåter mig, när jag säger, att av all den förnämliga musik som förekom i så väl Konserthuset som under nobelmiddagen Patti Smiths lite skakiga version av ”A Hard Rain’s Gonna Fall” gick rakt in i hjärtat. Inte bara i mitt utan också konserthuspublikens – hon vann våra hjärtan genom att visa att hon bland alla dessa inbjudna högdjur var nervös. Men de här i frack och långklänning utstyrda och juvel- och ordensprydda människorna visade sig även de vara människor, många av dem säkert själva gamla fans till både Bob Dylan och Patti Smith.

I TV såg man kulturminister Alice Bah Kuhnke torka bort en tår ur ögonvrån.

Det gjorde jag också hemma i TV-fåtöljen.

Melodikrysset nummer 49 2016

Jag är fortfarande frisk och har alltså börjat rännandet (nå ja) ute på stan för att köpa årets julklappar. Fast i går ägnade jag lång tid, dock förgäves, åt att på fyra olika ställen i city försöka köpa ny färgkassett till min skrivare. Butiken där jag normalt brukar handla det här har nämligen flyttat ut från centrum, där jag föredrar att handla, eftersom vi i den här familjen varken har bil eller körkort.

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Men ”Världens lyckligaste tjej” med Lotta Engberg hör väl inte till det jag brukar lyssna på.

Och Lena Phs ”Det gör ont” hade Eldeman i dag lyckats konstra till i en karaokeversion.

”Två av oss” med X-models (Efva Attling med flera) från 1981 tog det lite tid att komma i håg igen.

Annat från den tiden har desto bättre fastnat i musikminnet. ”YMCA” med Village People 1978 är ett exempel. Jag kommer också i håg att det gjordes en svensk version med namnet ”RFSU”.

Och jag har heller inga svårigheter med att minnas Baccara med ”Yes Sir, I Can Boogie” eller M A Numminens ganska underbara tolkning av den.

Den engelske sångaren Cat Stevens, även känd som Yusuf Islam men egentligen med namnet Stephen Demetre Georgiou – pappan var grek och mamman svenska – må i mina ögon vara religiöst knäpp, men som hitmakare var han suverän. ”Another Saturday Night” är ett exempel.

Det är inget fel på svenska Grymlings – Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors med flera – heller. 1990 gjorde de ”Mitt bästa för dig”.

Och så förbannat gammal som jag är minns jag från forntidens radio mycket väl den fantastiska sångerskan Yma Sumac, främst förknippad med Peru men också med andra rötter.

Mer geografi: I en av dagens dubbelfrågor ville Anders Eldeman veta, vad invånarna i de två städer som vi förknippar med låtarna som spelades kallas. Vi fick höra Lasse Dahlquists ”Välkommen till Göteborg”, så där skriver vi väl göteborgare. Och den andra var väl ”Vita rosor från Aten”, så där bör svaret bli atenare.

Och så måste ju Björn och Benny få vara med på ett hörn, så varför inte någonting ur ”Chess”?

Anders Eldeman verkar vara en riktig James Bond-fan, och när det gäller agent 007 finns det ju otaliga filmer och låtar och skådespelare att använda i krysset. I dag fick vi höra Gladys Knight sjunga i bondfilmen ”Licence To Kill” (”Tid för hämnd”). Men här skulle vi kunna vem som spelade Bond. Jo, Timothy Dalton.

Snart är det ju jul, så då passar det väl bra att avsluta med en låt ur julaftonens Disney-kavalkad: Vi fick höra ”Hej-hå” (”High Ho”) ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, gjord mitt födelseår, 1937. Där går dvärgarna sjungande till gruvan. Och inte blev det här gruvligt svårt bara för att vi fick höra låten i dixielandversion.

En OD-Caprice som dominerades av gästartisterna

2011 såg jag, med stor uppskattning, en scenuppsättning på Oscars av musikalen ”Singin’ In the Rain”, och där såg jag då också det manliga sång- och dansparet Karl Dyall och Rennie Mirro.

Båda var gästartister vid ODs Caprice i helgen, och medan jag 2011 fann särskilt Dyall mycket bra, tyckte jag att särskilt Mirro utmärkte sig den här gången.

Dessutom medverkade sopranen Jeanette Köhn, känd både från kronprinsessans bröllop och samarbete med Göran Greider. Det senare nämnt för att framhålla att hon inte bara är en utmärkt sångerska utan också har stor bredd, vilket hon även vid OD-Capricen visade. Paret Mirro och Dyall behärskar av naturliga skäl inte hennes huvudrepertoar, men hon för sin del kunde inte bara i trio med dem återkalla minnet av SweDanes utan behärskade också till exempel de musikalhits som mer är deras bord.

Och innan jag glömmer det: Trio X hade också ett eget nummer, ”Swedish Dance Routine”.

Verkligen inget ont sagt om sångsolisterna, och de båda manliga visade till och med upp prov på sin scenvighet och dansbegåvning. Men möjligen fick sångsolisterna vid den här Capricen ett lite för stort utrymme om man jämför med kören, som ju ändå är grunden för de här evenemangen.

Ändå finns det mycket värt att nämna också bland det solisterna gjorde: Karl Dyall och Ronnie Mirro i ”Once In My Lifetime” (väl ur ”Stoppa världen, jag vill hoppa av”?) och i ”Minnie the Moocher” (som väl var med i ”The Blues Brothers”?), Nat King Cole-numret ”Nature Boy” (Mirro), Jeanette Köhn i Henry Purcell’s ”Music for a While”, alla tre i en serie musikalnummer och i ett berömvärt David Bowie-potpurri.

Och så då körnumren, som alltså enligt min värdering kunde ha fått vara flera. Mycket lyckad var till exempel ”Gagó” av den haitisk-amerikanske kompositören Sydney Guillaume, och trots att jag inte är religiös, lyssnade jag också gärna på Darius Milhauds ”Psalm 122”. Mitt estniska hjärta klappar även för Ester Mägi och hennes ”Kuidas elaksid?”. Men man behöver inte ha min bakgrund, bara ett levande musikintresse för att inse, att lilla Estland om man ser till körmusiken är mycket större än det är till ytan eller folkmängden.

* * *

ODs vanliga konsertsal, universitetsaulan, är inte tillgänglig på grund av ombyggnad, så vi fick ta oss till en mycket mindre centralt belägen basket- och innebandyhall i stället. Där är hustrun och jag normalt aldrig, men vi lyckades ändå till slut hitta både vår garderob och våra sittplatser. Akustiken och sikten var i alla fall helt OK.

Värre var det sen att i kvällstrafiken per förbeställd buss ta sig till Stor-OD på Uppsala Slott, men dit och till Rikssalen kom vi ändå till slut.

Det blev som vanligt trerättersmiddag, med alkoholfria drycker för mig och Birgitta, och som vanligt överglänste ODisterna med sina sånger både maten och miljön.

Redan medan vi väntade på att få tåga in, träffade vi bekanta som vi talade med, hejade också på manskören ODs kvinnliga chefdirigent Cecilia Rydinger-Alin, som sedan under sång ledde oss in till den väntande middagen.

Också den avbröts kvällen lång av sång, och så höll Hans Dalborg ett av sina spirituella tal. Däremellan kunde man föra samtal med dem som satt allra närmast. Ja, enligt ODs trevliga sed hade jag min egen hustru som bordsdam, men på min vänstra sida satt Kerstin Sahlin, inspektor på Östgöta nation. Hon kunde i glammet föra samtal med ärkebiskopen Anders Wejryd och hans hustru Kajsa, medan jag hade paret Johan och Ingrid Knorring tvärs över bordet, och mitt för Birgitta satt Maria Eckerdal, som under året har doktorerat – vid förra årets OD-middag satt hon vänster om mig och berättade bland annat om sitt pågående avhandlingsarbete i teologi.

På OD-middagarna träffar man så att säga många olika slags djur i Vår Herres hage för att använda en passande terminologi. Med vid middagen var förstås också konsertens soloartister, dock inte för att uppträda mera. Här var det ODisterna som stod för sången, dessutom också den stockholmsbaserade vokalgruppen Vocal Brand, som på det sättet tackade för ett stipendium.

Trollflöjten som barnbok

Jag har sett W0lfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte”, 1714) både i Ingmar Bergmans klassiska uppsättning och hört den i en rent musikalisk version, och jag tycker att den är ett fantastiskt konstverk, både innehållsligt och musikaliskt.

Pierre Coran (text) och Charlotte Gastaut (bild) har gjort en oerhört fin bilderboksversion av ”Trollflöjten” (”La flûte enchantée”, 2015, i svensk översättning av Susanne Öhman, Rabén & Sjögren 2015).

För mig, en gammal man som är både opera- och konstälskare, är det här en fantastisk guldgruva, också för att jag redan känner till de agerande och handlingen. Men för barn i bilderboksåldern är handlingen och dess agerande figurer kanske inte helt lättuppfattade, och det här blir inte lättare av att där också finns ord och sammanhang som man inte kan ta för givet att så unga förstår.

Charlotte Gastauts bilder är i konstnärlig mening helt underbara, men de saknat den konkretion som skulle kunna göra den här ganska komplicerade handlingen begriplig för barn i bilderboksåldern.

Jag har dock inte kunnat testa den här boken på något barn i bilderboksåldern, så jag hoppas jag tar fel!

Melodikrysset nummer 47 2016

Nu verkar jag ha klarat av mina akuta hälsoproblem för den här gången. Men varje sådan här utdragen kamp mot den ena eller den andra åkomman sätter ju ändå sina spår i form av nedsatt kondition.

I går kväll såg jag och hustrun, när hon hade kommit hem efter en klassåterträff i Stockholm, på SvTs jubileumsprogram, späckat av för oss kända journalister och programledare och fyllt av minnesvärda bitar ur program de hade gjort.

På motsvarande sätt har vi genom åren lyssnat på framför allt radions P1. Jo, jag har lyssnat på program i andra radiokanaler också, sådana som ”Svensktoppen” och ”Melodikrysset”.

Men där har det funnits perioder, då jag har varit för upptagen av annat.

Så var det 1965, när Sven Ingvars gjorde ”Någon att hålla i hand” – jag är, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men ganska många av Sven Ingvars’ låtar har jag hört, och de har fastnat i mitt musikminne. I det här fallet har jag inget minne heller av originalet, ”Somebody To Love” med Brad Newman.

Men alla har vi våra luckor. Självfallet har jag hört mycket musik, skriven av Andrew Lloyd Webber, men ”Starlight Express” verkar aldrig ha kommit i min väg. Ändå kom jag ganska snabbt på att det här måste handla om något slags tåg, vilket stöddes av Eldemans ledtråd ”full fart”.

Det är å andra sidan i dag inte självklart att alla, trots hans gotländska idiom i ”En härlig svensk sommardag”, kan identifiera Göran Ringbom heller, men själv skulle jag vilja ge honom och en del andra sångare och sångerskor en eloge just för att de håller de svenska dialekterna levande.

Monica Zetterlund sjöng till exempel in ett och annat på sin barndoms och ungdoms värmländska. Fast den låt hon sjöng i Melodifestivalen 1961, ”När min vän”, är inte något exempel på detta – den skrevs av uppsaliensaren Owe Thörnqvist.

I Melodifestivalen 2010 sjöng Anders Ekborg ”The Saviour”/”Il Salvatore”.

Och så fick vi höra Ola Salo och The Ark i 2007 års svenska bidrag till Eurovision Song Contest, ”The Worrying Kind”.

För egen del gillar jag också visgenren.

Jag har det mesta av Karin Boye i bokhyllan och uppskattar också Gunilla Röör som scenartist. Gunilla Röörs insjungning av Boyes ”Midsommardans” tyckte jag var fin.

Mats Paulson har jag haft kontakt med, eftersom vi båda har ägnat oss åt Joe Hill. Men han har skrivit en del mycket fina egna visor också. ”Visa vid vindens ängar”, i dag i en instrumental version med Dana Dragomir, är ett exempel.

Povel Ramel ses ju av många mer som en lustigkurre än som en visdiktare, men visst har hans ”Underbart är kort” (men trist varar länge) ett exempel på att hans sångtexter ofta har också poetiska kvalitéer. ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” börjar texten, men det framgick inte av ljudillustrationen, eftersom vi i dag fick höra låten i en instrumentalversion med Flashback Big Band.

En tredelad musikgeografifråga ingick i dagens kryss, också den förstås instrumental. Först skulle vi känna igen ”I Left My Heart In San Francisco”. Sen skulle vi identifiera musikstilen, disco, och eftersom det som spelades i discoversion var ”Copacabana”, måste svaret på sista frågan om vad staden i fråga kallas bli Rio.

En smula kortare väg är det till Danmark, hemlandet för komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som fortfarande förekom på svenska biografer, när jag började gå på sådana under senare delen av 1940-talet. Fyrtårnet og Bivognen hette de hemma i Danmark. Rollerna spelades av Carl Schenstrøm och Harald Madsen.

Under mina första skolår på 1940-talet sjöng vi förstås bland annat sånger av Felix Körling, så visst känner jag igen ”Nej, se det snöar”, även om den i dag spelades i jazzversion.

Fast här i Uppsala har det budskapet ingen relevans. Gräsmattan är grön igen. Men i natt, när jag var uppe på ett av mina eviga toabesök, lyste julgranen utanför köksfönstret.

Kammarorkestern med inlånad dirigent, gästsolist och ett lite ovanligt program

Uppsala kammarorkester spelade vid torsdagskvällens konsert under ledning av en inlånad dirigent, Emil Eliasson, och musiken man spelade kändes också ovanlig.

Konserten startade med ”Colours of Autumn”, ett verk för stråkorkester skrivet 2002 av den ryska, i Sverige bosatta men i Ryssland 1969 födda Victoria Borisova-Ollas. Jag är för egen del öppen för ny musik, men den här höstmusiken – måste jag tillstå – grep mig inte riktigt. Och det var verkligen inte orkesterns fel – den återgav, vad jag förstår, inkännande och nyansrikt tonsättarens intentioner.

Därefter spelades Clara Schumanns (1819-1896) Pianokonsert i A-moll från 1835, med den utmärkte Peter Friis Johansson som gästsolist på piano. Claras make Robert Schumann, som vi också fick höra ett litet stycke av, dominerade stort den här familjens musikaliska skapande – Clara hade säkert mer än nog av arbete med de åtta barn hon fick 1841-1854, men man kan nog inte skylla den här snedbalansen bara på Robert – också efter makens död fortsatte hon att framför hans musik.

Pianokonserten i A-moll från 1835, hennes enda bevarade större verk, skrevs redan när hon var tonåring. Den är icke desto mindre så pass musikaliskt intressant, att man undrar, vad hennes eget skapande kunde ha gett, om hon inte i stället hade ägnat sig åt att framföra makens musik.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 1 i C-dur”, komponerad 1832 av Adolf Fredrik Lindblad (1801-1878). Det här verket har musikaliskt intressanta särdrag men bär också spår av påverkan från framför allt Felix Mendelssohn. Själv blev jag musikaliskt mer intresserad än överväldigad.

* * *

Före konserten åt vi middag på Amazing Thai, tvärs över Vaksalagatan. Själv valde jag starkt kryddad wokad anka med tillbehör – vad de andra, det vill säga Birgitta, Bengt och Inger samt Anna och hennes i Västerås musikstuderande dotter Amanda, valde, varierade. Jag drack en flaska Zeunerts lättöl till.

Melodikrysset nummer 46 2016

Den salva min husläkare har ordinerat mot utslagen på ryggen är kladdig och svår att smeta ut överallt, men hustrun hjälper mig. Och den verkar ha effekt.

Jag var på en ärenderunda i centrum i går och sen alldeles fysiskt slut när jag kom hem. Jag klarade att laga mat, duka och äta middag tillsammans med Birgitta, men sen somnade jag nästan genast framför TVn och vaknade först när det var dags för Skavlan.

I natt, i samband med ett toalettbesök, kände jag mig hungrig och åt en apelsin och drack också ett par glas Indian Tonic. Trots det senare hade jag bara 3,7 i blodsocker, när jag mätte i morse. Men före Melodikrysset åt jag en ordentlig frukost.

Dagens kryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det enda jag hade lite problem med var frågan om vem som hördes i ”Some Other Summer”. Andra svar gav mig hela namnet Per, men det tog ändå en stunds ytterligare funderande att komma på att det här var en låt med Per Gessle och Roxette.

”Vackrare” med Anders Glenmark hade jag i och för sig inte heller hört förut, men där hjälpte mig de ledbokstäver jag fick fram till att gissa svaret redan innan ljudillustrationen hade spelats.

I övrigt fanns det väl egentligen inget som jag inte kunde.

”Hälsa dem därhemma” minns jag själv i Bertil Boos insjungning, men varifrån kom originalet egentligen? Här skulle vi svara med en land-förkortning, och möjligen chansade somliga krysslösare på UK. Men svaret ska vara DK = Danmark – Eldeman sa faktiskt att den var nordisk. Den här låten heter i original ”Hils fra mig der hjemme” och skrevs av Edith Worsing och Lundvig Brandstrup.

Andra melodikrysslösare kan ibland ha problem med i olika mening klassisk musik, men själv kände jag genast igen ”Sverige” av Wilhelm Stenhammar och Verner von Heidenstam.

Annars vimlade krysset i dag av lite äldre schlager.

Fred Winters och Waldemar Dahlquists slagdänga om Axel Öman, ”Skepp som mötas”, fick vi i dag höra instrumentalt, men den har jag ju hört hur många gånger som helst.

Och jag hör också till en generation som ofta i radion hörde Sven Arefeldt sjunga ”I en roddbåt till Kina” – i original heter den ”Slow Boat to China”. Ja, ska man ta sig fram på det sättet, får man verkligen ro!

Alma Cogan har med stor framgång sjungit in två av de låtar som förekom i dagens kryss. Dels ”The Tennesse Waltz”. Dels ”The Birds and the Bees”, vilket senare skulle leda oss fram till svarsordet svärmar.

Pat Boone minns jag från slutet av min tid i gymnasiet och i lumpen. Så fort jag fick höra ”Loveletters in the Sand” mindes jag honom.

Ingen av dagens barnanknutna frågor var heller svår.

Krysset började med en av Bamses dunderhits, ”Nalle-Maja”, som till förlaga har Nanne Grönvalls ”Håll om mig”.

Och strax därefter spelades ”Bibbidi-Bobbidi-Boo” ur Walt Disney’s ”Askungen”, som naturligtvis finns i vår filmsamling. Fast i dag fick vi höra den i insjungning av Louis Armstrong, som var mycket stor under mitt 1950-tal – bland annat lärde jag mig dansa till en av hans låtar.

Sist kvar att redovisa i dag är då ”Till min syster” av Dan Andersson, här i en ljuvlig insjungning av Sofia Karlsson, Lena Willemark och Sara Isaksson. De båda förstnämnda har jag båda hört live vid konserter, och eftersom jag en gång i världen var arbetskamrat med Sofias pappa Leif, har jag också träffat Sofia, bland annat vid en av Leifs jämna födelsedagar. Av Dan Andersson har jag allt han har publicerat, mycket också av det som har spelats in på skiva. Jag var tidigare i år en av de medverkande vid ett Dan Andersson-seminarium i Göteborg.