En ensam vecka

I söndags morse åkte alltså Birgitta till Schweiz för två miljöseminarier tillsammans med många av dem hon hade som kolleger eller av dem som på hennes tid som miljöminister arbetade med de här frågorna inom FN-systemet.

Jag hade föresatt mig att uträtta storverk både med min del av årets storstädning och med trädgårdsarbetet, men det gick trögt åtminstone till att börja med. Skälet till det senare var att jag var dunderförkyld: en långvarig hosta övergick i snuva och feber – nej, inte övergick förresten, kompletterades med. Saken blev inte bättre av värmeböljan. Det var ibland oklart om det var den häftiga utomhusvärmen eller febern som fick mig att somna, så fort jag la mig ner på sängen för att till exempel läsa tidningen.

Nu är jag tillbaka på ruta ett: snuvan och febern är borta, men jag hostar, framför allt när jag byter sysselsättning och tempo: när jag lägger mig ner på eller i sängen, när jag sätter mig framför TVn, när jag pustar ut vid trädgårdsbordet efter att ha klippt gräset.

Klippt gräset har jag gjort i två omgångar, i går och i dag. Nu ser gräsmattan, också de restaurerade och nysådda delarna, riktigt fina ut.

Dessutom har jag putsat fönster, blankat den gamla vedspisen samt diskat alla pryttlar som som står på den och på spiselkransen, dragit fram elspisen samt gjort rent under och bakom den och i ugnen, storstädat sovrummet och datorrummet samt, sent i går kväll, gjort en vanlig veckostädning av resten av huset.

I förmiddags hann jag också, innan Birgitta kom ut hit med bussen från Uppsala, plocka in tre buketter, två av dem med pioner och rosor som bas, den tredje med en kärna av blå blommor och så kvistar av blommande fläder, obeständiga men ack så vackra så länge det varar.

Det är skönt att ha sällskap igen. Jag klarar mig utmärkt också på egen hand, men efter så många årtionden tillsammans är det ännu roligare att ha Birgitta här att prata med och göra saker tillsammans med.

I kväll ska vi basta.

Efter bastun svalkar vi av oss i stolarna under plommonträden, medan vi läppjar på var sin Dry Martini.

Senare i kväll vill jag också smaka på den calvados hon hade med sig från Genève.

Men dess förinnan ska jag bjuda henne på middag.

På utflykt till en ungdomsvän, Anna-Greta Leijon, nu 70

Trots mitt halvdassiga tillstånd – jag har hosta, snuva och en smula feber – fullföljde jag mina lördagsplaner. Jag gick ut i trädgården och plockade en prunkande födelsedagsbukett: pioner, hurdalsrosor, blåklint, prästkrage, akleja. Sen preparerade jag mig med ett par febernedsättande tabletter och en slurk Noskapin och tog bussen in till Uppsala. På stationen väntade Birgitta, och tillsammans fortsatte vi med tåg mot Stockholm och från Stockholm C vidare med pendeltåg mot Stuvsta.

Anna-Gretas vägbeskrivning från stationen till sonens, Svantes, hus visade sig stämma, och bland gästerna på gräsmattan utanför huset skymtade vi snart Anna-Greta.

Presenter – en slant till JOHA-TRUST plus en flaska Baron de Ley – samt blommor överlämnades, och när vi kramade och gratulerade vår ungdomsvän, fotograferades vi av Anna-Gretas dotter Britta, som vi förstås också känner, både genom politiken och hennes mamma.

Det vimlade av gäster både ute och inne. Ute fanns bord under soltak, men där var det förstås redan fullt, så när vi hade hämtat mat och vin, slog vi oss ned vid det bord inomhus som var närmast den öppna dörren ut. Snart hade vi sällskap där av Lena och Ingvar Hjelm-Wallén plus Gun-Britt Andersson; Gun-Britts Göran hittade plats ute, eftersom han hade hand om deras hund.

Lena, Gun-Britt och Göran är ungdomsvänner till oss från Laboremus i Uppsala, där ju också Anna-Greta fanns under det tidiga 1960-talet. Som man kan vänta sig, fanns det också andra från vår studentförbundstid med på kalaset, till exempel Anders Ferm och Anders Leion.

Lite senare, när jag satt i en stol ute på gräsmattan, kom Anders och satte sig hos mig och pratade – det var faktiskt länge sen vi träffades. Anders var samtida med oss i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, och eftersom det är ganska kort mellan Uppsala och Stockholm, förekom det mycket kontakter mellan studentklubbisterna i Uppsala och Stockholm. Jag har tidigare berättat om de privata förbindelser som uppstod mellan några av klubbisterna i Uppsala, men den som Anna-Greta gifte sig med och fick två barn med, Britta och Svante, var Anders. Notera att båda alltså redan innan de träffades hade samma efternamn, fastän det stavades olika: Leijon respektive Leion, vilket deras gemensamma barn har rationaliserat till Lejon. Fast faktum är att det här förhållandet höll på att spricka på ett tidigt stadium – det var faktiskt Birgitta som genom ihärdigt diplomatiskt arbete lyckades lappa ihop det igen.

Senare skilde sig Anna-Greta och Anders ändå. Hon gifte om sig med Leif Backéus, med vilken hon fick sonen Calle – jo, även de var där.

I övrigt fanns det bland den stora skaran av gratulanter mängder av människor från olika skeden av Anna-Gretas yrkesliv och politiska liv. Den första vi mötte var styresmannen för Nordiska museet, vår vän Christina Mattsson, och där fanns förstås också många gamla vänner och arbetskamrater från Anna-Gretas tid på Skansen, bland dem Jonas Wahlström, som många känner till genom hans framträdanden med egendomliga djur i ”Allsång på Skansen”.

För egen del känner jag försås igen långt fler av hennes vänner från det politiska livet, många av dem vänner även till mig och Birgitta. Anita Gradin skymtade jag bara på avstånd – gästerna var många. Anna Hedborg bara hälsade jag på. Men Bengt Säve Söderberg kom fram och berättade att han är en av de många som brukar läsa min blogg. Med Berit Rollén pratade jag och Birgitta om den kommande pjäsen på Uppsala stadsteater om Olof Palme; hon liksom vi hade intervjuats av gänget som gör pjäsen. Med Mats Hellström talade jag, som ju har skrivit en hel bok om IB, om paranoid säkerhetsövervakning.

För övrigt anlände Mona Sahlin till festen, åtföljd av två säkerhetsvakter – vi som har varit med i den där svängen känner ju genast igen dem. Ett tag såg det ut som att de hade tappat bort henne, men hon var på toaletten.

När Mona kom fram till vårt bord och hälsade, hojtade jag tvärs över bordet:
– Har du inte med dig kompisarna?
– ? ? ?
– Ja, Ohly och dom andra.
Men visiten hos Anna-Greta ingick tydligen inte i den röd-gröna alliansens turné.

Sen bar det av åt motsatt håll.

Men i Uppsala skildes åter mina och Birgittas vägar. Birgitta skulle till lägenheten för att sova några fattiga timmar, innan hon måste gå upp för att åka till Arlanda och ta flyget till Genève.

Efter ankomsten dit bytte hon till tåg för vidare transport till Montreux – Birgitta har ringt och berättat att hon har rum med utsikt över Genèvesjön och just då satt i en solig trädgård. I kväll följer middag med kända miljöpolitiker från FN och viktiga länder, kolleger till henne när det begav sig, nu återsamlade för flera dagars miljöseminarier.

Själv tog jag närmsta buss till Öregrund. Det blev en relativt sen buss, och både i Uppsala och längs vägen gick det på mängder av ungdomar, som när vi kom ut mot våra gemensamma trakter ut mot kusten hade vansinnigt roligt åt den inspelade mansröst som i bussens högtalarsystem utannonserade okända busshållplatser som Norrskedíka.

Att det här blev så roligt hade möjligen också att göra med att de under bussfärden drack öl ur medhavda burkar.

När vi äntligen kom fram, rusade de ur bussen; några killar störtade rakt in bland snåren bakom Filadelfiakyrkan och lättade där på trycket.

Några meter framför mig på min hemväg hade jag fyra unga tjejer, som, trots att det är ganska ljust på nätterna så här års, för sin del störtade upp på berghällarna mitt emot Konsum.

Tala om ändhållplats!

Så kom sommaren ändå

Vädret på midsommarafton var si så där. Vid femtiden tog vi oss i alla fall till Hembygdsgården och den sedvanliga resningen av midsommarstången. Först såg det glest ut, men sen – plötsligt när stången skulle resas – kom det i alla fall fullt med folk, också många barn som ville dansa runt stången.

Vi gick hem ganska snart, åt middag och såg sen tillsammans Alfred Hitchcocks ”Repet”.

I går, när Matti och Karin hade rest hem till Stockholm, fortsatte jag och Birgitta med mer film: från den DVD med Agatha Christie-filmatiseringar jag fick av henne på födelsedagen, valde vi att börja med ”Liket i biblioteket” (”The Body In the Library”, som i engelskt bokoriginal kom ut 1942). På svenska kom den ut 1944, men jag har den i en pocketupplaga från Delfin 1964 och läste den då. Det här var en filmversion med Geraldine McEwan i rollen som Miss Marple, och jag tycker nog att filmen som helhet är riktigt bra, inte minst som tidsbild. Miljöer, människor och dräkter återges som man föreställer sig dem när man läser Christie.

Det regnade när Matti och Karin skulle gå till stockholmsbussen, men i dag kom så sommaren ändå till slut. En blid värme och solsken lockade ut oss i trädgården. Birgitta har rensat land samt satt upp mängder av stinkpinnar med blodmjöl och ammoniak i alla de land som hittills har lockat rådjuren – plus några land till. Själv har jag planterat de stenpartiväxter jag fick av Matti och Karin på födelsedagen. Mitt nyrenoverade stenparti börjar se riktigt fint ut.

Trädgården går just nu, utöver förstås i friskt grönt, i de finska färgerna blått och vitt. För det blåa står lupiner, klint och akleja. För det vita står bondrosorna, Rosa alba maxima, som är översållade av ljuvliga, doftande vita rosor.

Efter väl förrättat värv i trädgårdslanden sätter vi oss vid trädgårdsbordet och njuter av sommaren som till slut ändå kom. Birgitta dricker kaffe, men jag väljer ett par glas Trocadero, som ju utöver fruktsaft också innehåller koffein. Som diabetiker är jag glad över att Vasa-bryggeriet i Kvissleby (nära min gamla hemby Juniskär) tillhandahåller en variant utan tillsatt socker och att Konsum här i Öregrund säljer de gammaldags läsksorterna det här sundsvallsbryggeriet tillverkar. Nu sprider sig Vasa-läskarna här i Uppland. Dottern, Kerstin, rapporterade här om dagen på sin blogg, att de nu också finns på Konsum vid Torbjörnstorg i Uppsala.

Den här junidagen har sommarens ljusaste natt.

Det här är den tid då Sverige är som vackrast.

Undra på att svenskarna ser midsommarafton som den riktiga svenska nationaldagen.

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Födelsedagsmorgon

I går kväll kom, till min stora överraskning, Matti och Karin hit, för att fira midsommar men också min 72-årsdag. Jag hade faktiskt inte en aning om det. Birgitta hade inte sagt ett knyst om det, inte heller Matti när jag pratade i telefon med honom.

Till att börja med fick vi en trevlig torsdagskväll tillsammans, såg bland annat Wallander-filmen ”Mannen som log”, i och för sig verkligen ingen trevlig historia.

I morse väcktes jag av ett födelsedagsuppvaktningståg som sjöng ”Röda små smultron”.

Dess förinnan hade alla tre varit ute i trädgården och plockat var sin underbar födelsedagsbukett. Och Birgitta hade fått ihop en smörgåstårta, som till och med överträffade flertalet av hennes tidigare fullträffar i genren.

Men innan vi satte oss runt det blomsterprydda köksbordet – vid min plats fanns ett glas med blommande törnrosor – fick jag presenter. Bland dem fanns nya konjakskupor (Chateau från Kosta Boda, signerade Bertil Vallien), en UNICEF-slips med små, små barn på och del 1 med fyra filmer på DVD med Agatha Christies ”Miss Marple”: ”Liket i biblioteket”, ”Ett mord annonseras”, ”Bertrams hotell” och ”4.50 från Paddington”. Så vi kan se på film i kväll också, om inte vädret blir bättre.

Birgitta har också för vana att lägga undan en del av de böcker hon beställer från Böckernas klubb för att sen ha dem till hands till födelsedagar och jular. Så jag fick en hel bunt böcker som jag är nyfiken på: Giovanni Boccaccios ”En liten skrift om Dantes liv”, Nils Claessons bok om pappa Stig, Slas, ”Blåbärsmaskinen”, Siri Hustvedts ”Sorgesång”, Plura Jonssons ”Resa genom ensamheten”, Jan Kjaerstads ”Kungen av Europa” och sist men inte minst Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”, som också innehåller en CD. Nu har jag trevlig sysselsättning även om det skulle regna resten av sommaren.

Men lite uppehåll måste det ändå bli, för jag har ju också trädgårdsarbetet att tänka på. Matti och Karin gav mig två kassar med stenpartiväxter, fina och delvis sällsynta sådana, som jag snarast måste få i jorden.

Mer om de här växterna i nästa inlägg.

Födelsedag och familjeträff

Barnen blir äldre och äldre. I går fyllde Anna 48. Det skulle förstås firas, så vi tog bussen in till Uppsala; kalaset skulle hållas i lägenheten på Idrottsgatan. Birgitta hade plockat några fina födelsedagsbuketter i trädgården i Öregrund, också handlat en del av ingredienserna till middagen på Konsum där. Sen var jag uppe på Konsum vid Torbjörnstorg och kompletteringshandlade bland annat läsk till den obligatoriska födelsedagsbålen med skivor av gurka, apelsin och citron.

Birgitta lagade, efter Annas önskemål, Biff Rydberg till hela gänget, tio den här gången. Du kan se bilder av huvudrätten – vi fick också avocado med räkor – samt av vårt Arabia-porslin (Valencia) och inte minst Birgittas nybroderade duk här. Till kaffet fick vi sen äppelkaka och whiskykaka, som Inger Grandell hade bakat och hade med sig.

Inger är Bengts fru; Bengt är pappa till Anna, som heter Kettner efter honom. Fast när Anna föddes, hette också Birgitta Kettner – efter skilsmässan återtog hon sitt flicknamn, Dahl.

Ända sedan Anna var liten har vi umgåtts på det här viset. När Anna fortfarande var barn kom alltid Bengt och Inger till oss på julaftnarna, och genom åren har vi haft många gemensamma födelsedagskalas. För resten har vi äldre i den här storfamiljen också umgåtts utan våra numera vuxna barn; då och då har vi till exempel ätit middag hos varandra. Jag vet ju hur trassliga och såriga förhållandena mellan frånskilda parter kan vara, men det här har vi varit lyckligt förskonade från. Och jag tror nog att Anna i yngre år mådde väl av att hennes båda familjer inte låg i luven på varann.

Anna hade med sig dottern Sara, snart 17. De andra två döttrarna var på kollo.

Och så hade hon med sig hunden, Sudden, som verkligen gör skäl för sitt namn. Kerstins och Bos barn, Viggo och Klara, började efter lite inledande tvekan gulla med den här i deras ögon väldiga hunden.

Matti och Karin kunde tyvärr inte vara med den här gången – tid och plats bestämdes mycket sent.

Före maten hade vi klarat av födelsedagsuppvaktningen. Av mig fick Anna böcker och en försvarlig bunt deckarfilmer.

I det väder som nu råder kan de komma till pass ute i sommarstugan vid Ekoln.

Melodikrysset nr 24 2009

Birgitta kom hem från UNICEF-mötet i New York i går, och jag mötte henne med nyklippt gräsmatta; under dagens lopp städade jag också huset. Vi avslutade fredagskvällen med bastu och sen middag som jag hade lagat.

I dag är det hon som handlar och lagar mat, så jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset i lugn och ro. Och det fanns i dagens kryss faktiskt ett par frågor där jag måste anstränga mig lite extra.

Den amerikanska popguppen N-sync har jag aldrig hört, och eftersom jag först inte heller uppfattade sångtiteln, var det också svårt att googla. Men sen kom jag fram till att den låt som spelades måste ha varit ”Tearin’ Up My Heart”.

Den lite äldre svenska schlagerrepertoaren brukar jag kunna, men den låt av Per Martin Hamberg som spelades mindes jag faktiskt inte. Men eftersom jag för de båda sökta orden hade alla bokstäver utom de sista, var det inte särskilt svårt att lista ut, vilka ord det rörde sig om. Och se: när jag googlade på dem + Hamberg fick jag upp låttiteln ”Du och jag”. Men jag minns den fortfarande inte.

Lite klurig var också frågan, där man spelade Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö”, där man sen får uppmaningen ”möt våren i Södertälje”. De här städerna ligger visserligen i Europa även de, men varken frågeställningen eller stadsnamnen passade in. Men texten innehåller fler städer, bland annat Neapel:

Se Sundbyberg och sedan dö

Text och musik: Ulf Peder Olrog

Att fara till London, Neapel, Paris och Vienna,
till det lär väl aldrig i livet vi nå’nsin få råd.
Den enda reklam, som oss passar, det är faktiskt denna
affisch uti vår lilla blygsamma resebyrå.

Se Sundbyberg och sedan dö,
möt våren i Södertälje.
Glöm Reymersholm med slask och tö
möt våren i Södertälje.

Nog vet jag väl dem, som så gärna och innerligt ville,
få se Monte Carlo och se ödets roulette.
På femkort, tju’ett, Svarte Petter och poker och kille,
jag vet, var man blir ruinerad precis lika lätt:

Se Sundbyberg och…

En faster jag har och hon lystrar till förnamnet Ester,
det är henne, jag hoppas om möjligt få ärva en dag.
Nu är det visst så, att min faster har tänkt ta semester,
”Ett råd vill jag ge er, följ mitt råd kära faster sa’ jag:

Se Sundbyberg och…

Dagens klassiska stycke var väl inte särskilt svårt att komma på: ”Sabeldansen” ur georgiern Aram Chatjaturians balett ”Gajane”.

Klassiker, fast inom en annan genre, är även ”C’est si bon”. Den spreds framför allt genom en filminsjungning 1954 med Eartha Kitt, men vi har hört den också med Yves Montand och Louis Armstrong.

Och apropå film: en lysande filmklassiker är ”Casablanca” från 1942, den där vi ser Ingrid Bergman som Ilsa och Humphrey Bogart som Rick.

Tre nordiska länder får avsluta kavalkaden av klassiker.

Jacob Gade från Danmark har komponerat ”Tango jalousie”.

Evert Taube, som skrev ”Dansen på Sunnanö”, var ju svensk, men här hörde vi den i en isländsk version med Hannes Jón Hannesson. I Ísland – islänningarna säger själva i Ísland – har jag varit många gånger, och jag är mycket fäst vid det här nordiska öriket. Här i Öregrund finns för övrigt också ett Sunnanö, men det tycks inte ha varit något pensionat där som Evert Taube skrev om – kanske lånade han bara det vackra namnet.

Två melodifestivalare hade Eldeman med i dag.

”Vi kan sjunga gunga” med Jimmy Jansson från 2005 ger jag för egen del inte mycket för.

Däremot tycker jag att ”The Worrying Kind” från 2007 fick en orättvist låg placering, artonde plats, i Eurovision Song Contest. Den sjöngs och spelades av Ola Salo och The Ark.

Svenskt dansband, bland annat Vikingarna, fick vi också höra i dag. För att vara dansbandsmusik – jag har mina fördomar – är ”Leende guldbruna ögon” riktigt uthärdlig.

Christer Sjögren och Vikingarna gjorde också ”Tredje gången gillt” på skiva. Som textförfattare medverkade programledaren Jacob Dahlin som här också sjöng tillsammans med journalisten Annika Hagström. Annika har jag genom min egen forna anknytning till journalistik och politik träffat ganska många gånger, även i privata sammanhang; hon kom också till min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning. Jacob lärde jag aldrig känna personligen, men jag blev en gång i världen uppmärksammad på att han i sitt radioprogram ”Galaxen” hade citerat en rad av mina skivrecensioner i Aktuellt i politiken (s) och sen spelat låtar från skivor jag hade skrivit om. Tyvärr hörde jag inte själv just det här programmet, även om jag ofta brukade höra på ”Galaxen”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mats Bergström och SU-EN får 100.000 vardera av kulturnämnden

I går delade kulturnämnden ut årets kulturstipendier. Två kulturarbetare fick 100.000 kronor vardera, tio andra 20.000 kronor vardera. Dessutom delades ett stipendium på 7.000 kronor ut till en ung skrivare, Tim Vågbratt.

Först var det vernissage på Munin av konststipendiaternas verk. En rad svart-vita, sinnrikt detaljrika grafiska blad hörde till det som gav den unge uppsalakonstnären Robin Montelius ett av 20.000 kronors-stipendierna. Lika mycket var fick också konsthantverkarna Anton Alvarez, på vernissagen representerad genom en harmoniskt rundad och balanserat formgiven stol, och Cecilia Boivie, som skapar både elegant och funktionell keramik.

Själva stipendieutdelningen ägde rum lite senare på kvällen, på Reginateatern, där vi från kulturnämnden och stipendiaterna först bjöds på ett glas vitt vin med tilltugg.

De två teaterstipendierna om vardera 20.000 kronor gick till två unga skådespelare, vars efternamn också är kända genom deras föräldrar: Ellen Fiske, Berättarteatern, och så Sam Kessel. 20.000 kronor gick till dansaren Josefine Löfblad, gruppen Autpilot.

Ett folkbildningspris på 20.000 kronor gick till förre akademiträdgårdsmästaren Gunnar Pettersson, expert bland annat på Linné och linneanska trädgårdar. Vi talades vid en stund, och det visade sig att han mycket väl kände till mitt och inte minst Birgittas trädgårdsintresse.

Tre stipendier på 20.000 kronor delades ut inom kategorin musik. Av stipendiaterna kunde inte sångaren och musikern Magnus Fagerberg närvara – ett framträdande tillsammans med elever fick gå före, vilket jag har all förståelse för. De båda övriga tackade för stipendiet genom att spela, Kirsten Holm på kantele och Erika Lindgren på fiol. Särskilt roligt var det att få höra hur skickligt unga Erika Lindgren för den uppländska spelmanstraditionen vidare.

Ännu gladare blev jag av att få höra Mats Bergström spela Bach på gitarr. Den här mannen, utbildad på Musikhögskolan i Stockholm och på Juilliard School of Music i New York, är inte bara en av Sveriges bästa gitarrister i olika genrer (jag har honom till exempel på skiva med Mikael Samuelson) utan också internationellt känd. Han är värd varenda krona av de 100.000 han fick.

Också Susanna Åkerlund, hemmahörande i Almunge men dansutbildad i Japan och därför känd som SU-EN, ledare för danskompaniet SU-EN Butoh Company, är värd sitt 100.000 kronors-stipendium. Hon arbetar som koreograf, dansare och performanceartist och verkar både här i Sverige och utomlands. Jag har sett henne dansa flera gånger, bland annat under linnéjubileet, och har varje gång imponerats av vad den här kvinnan kan uttrycka med sin kropp.

Det känns mycket meningsfullt, inte minst i dessa åtstramningstider, att få vara med om att på det här sättet stödja skickliga kulturarbetare av olika slag.

Men äras den som mest bör äras: min kollega (s) i kulturnämnden, till lika ordförande i stipendieutskottet, Bo Östen Svensson. Trots sitt svåra handikapp – han är blind – gör han ett fantastiskt jobb i urvalsprocessen. Det var, som vanligt, också han som från sitt blindskriftsmanus med fingertopparna läste av motiveringarna och sen delgav stipendiaterna och oss i publiken varför stipendierna gick just till dem som nu fick dem.

Om det politiska livet i syrenblomningens tid

Just nu är försommaren som ljuvligast här ute i havsbandet. Syrenerna har lila blomklasar i håret. Förgätmigejerna är himmelskt ljusblå. Det doftar jord och liljekonvalj. Jag är Kung Liljekonvalj av Dungen, men jag förgiftar ingen, härskar bara över mina rabatter vars forna skönhet jag nu långsamt återerövrar. Senast har jag rensat hälften av övre delen av mitt stenparti, den övre del som inte innehåller knölklocka.

I går var jag tvungen att lämna det här paradiset, tog bussen in till Uppsala för att delta i ett sammanträde med kulturnämndens arkivutskott. Mot slutet av sammanträdet diskuterade vi, jag och två moderater, i ganska stor samstämmighet problemet med att offentligt finansierad verksamhet växelvis åker ut ur och in i den gemensamma sektorn. Ingen tycks riktigt ha förutsett konsekvenserna av det här, till exempel att avgångsbetyg inte obligatoriskt lagras i ett och samma arkiv – om de nu lagras alls. Jan Björklund, som annars vill framstå som så handlingskraftig, har hittills inte fått ändan ur vagnen i den här frågan.

Efter detta sammanträde skulle jag vidare till Stockholm men hann slinka in på Musikörat och hämta ut en beställd CD samt köpa en annan som jag gärna ville ha.

Den senare var Tore Bergers ”I huset långt på landet”. Den förra var en samlingsskiva, ”Classical Protest Songs from Smithsonian Folkways”, med artister som Big Bill Broonzy, Guy Carawan, Sis Cunningham. Barbara Dane, Champion Jack Dupree, Woody Guthrie, Janis Ian, Peter La Farge, Leadbelly, Phil Ochs, Peggy Seeger och Pete Seeger. Jag kommer att lyssna och sen skriva mer.

På Uppsala C träffade jag Birgitta – vi var båda bjudna till avskedsmottagning i musikens tecken på Norges ambassad: ambassadören, Odd Fosseidbråten, har gjort sitt i Stockholm och återvänder nu, på självaste svenska nationaldagen, till nytt värv hemmavid.

Inte bara Birgitta, när hon var minister och sen Riksdagens talman, har haft ett nära samarbete med norska politiker, både partivänner och andra. Jag var under många år de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och lärde under alla mina besök i Norge, vid nordiska socialdemokratiska partiledar- och partisekreterarmöten samt under Nordiska rådets sessioner känna främst naturligtvis Arbeiderpartiets toppskikt men också många andra norska politiker av olika kulörer.

Det här har gjort att Birgitta och jag med jämna mellanrum har fått personliga inbjudningar till middagar och andra arrangemang på norska ambassaden samt till konserter arrangerade av ambassaden.

Det här har i sin tur lett till att vi båda har lärt känna Odd Fosseidbråten, dessutom blivit övertygade om att vårt grannland knappast kunde ha fått en bättre ambassadör i Stockholm. I avskedspresent gav vi honom en bok, i vilken vi båda har lagt ner en del av vår politiska själ, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Vi tog buss från Sergels torg till norska ambassaden, och vid hållplatsen därefter fick vi sällskap av Anna-Greta Leijon samt Mats och Elisabeth Hellström, ungdomsvänner till oss från vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. De skulle förstås till samma ställe.

Bland dem som samlades på norska ambassaden fanns många kända människor ur svensk politiskt liv och kulturliv, och då tänker jag inte bara på sådana som i likhet med Grynet Molvig hade alldeles speciella skäl att närvara. Jag väljer här att bara nämna några som vi personligen känner: Lisbet Palme, Owe Thörnqvist och Berit Gullberg – det senare paret brukar vi möta på hedersupplänningsmiddagarna på Uppsala slott, detta för att både Owe och Birgitta är så kallade hedersupplänningar – och så Nordiska museets styresman Christina Mattsson med make, konstnären Michael Söderlundh; Birgitta har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse).

Den musikaliska delen av kvällen hade Camilla Lundberg som konferencier, men det var inte hennes make, Janos Solyom, som spelade; han satt bland oss i publiken.

Konserten fick, eftersom en medverkande hade blivit sjuk, inte den start som var planerad men blev ändå en njutning för örat. En som gjorde stort intryck på oss var blott 16-åriga pianisten Maria Verbaite, som med teknisk bravur och stor inlevelse spelade första satsen i Frantz Liszts ”Ungersk rapsodi, opus 65 i g-moll”.

Sen övertogs pianot av Staffan Scheja, och tillsammans med honom men också solo spelade den norske violinvirtuosen Arve Tellefsen. Vi fick höra Wilhelm Stenhammar men framför allt verk av norska kompositörer: Johan Svendsen, Arne Nordheim, Ole Bull och, förstås, Edvard Grieg.

Efter konserten, när det var dags för lite bubbel, frågade jag Camilla Lundberg om det kunde vara så som jag anade av namnet, att unga Maria Verbaite var litauiska, vilket hon bekräftade. Camilla tog oss då med till Maria och presenterade oss, och vi berömde henne för hennes fina spel, berättade också att vi hade förstått att hon var litauiska. När hennes mor sen kom och anslöt berättade vi vidare att vi båda hade varit i Litauen under frigörelsekampen och att vi kände en mängd litauiska politiker.

Det ena gav det andra och när vi hade sagt att vi snart måste bryta upp för att hinna med uppsalatåget, fick vi genast ett erbjudande om att få bilskjuts till Uppsala, där det visade sig att också våra nyfunna vänner bodde. Så vi hann både äta av det delikata smörgåsbordet och prata med många innan vi måste ge oss av.

Pappan i familjen var till och med beredd att skjutsa oss ända till Öregrund, om vi skulle missa sista bussen. Men det gick bra; vi hann. Så strax före 01.00 på natten var vi i säng i sommarhuset i Öregrund.

Det gjorde att vi sov lite längre än vanligt i morse, och jag gav upp planerna på att också i dag ta mig till Stockholm, den här gången för ett möte i Onsdagsklubben, förlagt till Stockholms stadsteater och med Benny Fredriksson som gästtalare. Jag hade, som både flitig teaterbesökare och kulturpolitiker, gärna velat vara med där. Men man kan ju inte alltid få allt, när man väljer att bo i Öregrund. Fast tidigt i morgon bitti bär det av igen, nu till ett sammanträde med kulturnämnden i Uppsala.

Efter lunch i dag gick vi tillsammans till Biblioteket här i Öregrund, där man kan förhandsrösta i EU-valet. Jag tillstår att mina känslor för EU, som det har utvecklats, har förblivit svala, men jag skulle inte drömma om att avstå från att rösta. Också den ideologiska hemvisten sitter i, så det gällde att noga välja vem man skulle ge sin röst, givetvis då inte till någon som inte inser faran med att EU utvecklas ytterligare i federalistisk riktning.

Den här gången fanns det två, till och med hyggligt placerade EU-kristiska kandidater att välja emellan på den socialdemokratiska valsedeln. Dels Marita Ulvskog, som står på första plats, dels Anna Hedh, som jag och mina likasinnade från en placering längst ner på valsedeln i förra valet röstade rakt in i EU-parlamentet.

Då Marita, som jag också gillar, eftersom hon står på första plats med stor sannolikhet ändå kommer in i EU-parlamentet, gav jag också den här gången min röst åt Anna Hedh. Två EU-skeptiker i den svenska socialdemokratiska gruppen är bättre än en.

På hemvägen från röstningen var jag inne i blomsterhandeln och köpte en stor, fin Fjärilslavendel att sätta i mitt restaurerade stenparti. Den blommar i blålila, i ton med syrenerna.

I detta finns ingen politisk färgsymbolik. Den är vacker helt enkelt, som Werner Aspenström skulle ha sagt.

Farväl, för andra gången

Samvaron med barnbarnen fortsatte ungefär som tidigare även under lördagen. Barnens lust att vara utomhus råkade i tid sammanfalla med Melodikrysset, så med några smärre avbrott kunde jag tämligen ostört ägna mig åt mitt kryssande. Men vi hann också med både Disney-film och samvaro.

Klara, som är i rit- och pysselåldern och för ändamålet hade fått låna en sax, råkade dock vid ett tillfälle klippa sig lite i fingret – inget blod, bara en rispa som följd – och måste tröstas och plåstras om av morfar. När morfar som ett led i detta stoppade om henne med en filt på sin egen säng, somnade hon strax och tog en rejäl middagslur. Sen var allting frid och fröjd igen.

Barnens föräldrar passade på att besöka loppisar på vägen till Öregrund, och när de dröjde, blev både Viggo och Klara till slut lite otåliga. Men tydligen var detta inte riktat mot mig, för lilla Klara kom, som för att förklara, fram till mig och sa: ”Men jag har ju dig, morfar!”

Sen kom då bilen med Kerstin och Bo i alla fall, och eftersom det inte var panikbråttom hem till Uppsala, ordnade vi lite eftermiddagsfika runt trädgårdsbordet: bokstavskex till de små och mandelbiskvier till de stora och så morfars kokkaffe och, framför allt, Portello och Guldus från Vasa-bryggeriet. Runt omkring blommade fruktträden, och i talldungen bredvid trädgårdsboden hoppade, till barnens stora förtjusning, en ekorre omkring. Bilder från trädgårdsfikat finns på Kerstins blogg, här.

Kerstin blev så till sig av att åter få barndomens läsksorter, så hon gick till Konsum och köpte ett helt litet lager av flaskor med Portello och Guldus och dessutom en flaska Siddni, en dryck med smak av apelsin och passionsfrukt, äppelsyra och citronsyra. Och så skulle hon tjata på Konsum hemma i Uppsala och på Coop Forum därstädes om att också snarast ta hem de här läskerna.

Sen plockades barnens saker ihop och packades i bilen, och familjen Kokk-Strömberg begav sig hemåt. Vid grinden stod morfar och vinkade av barnbarnen och deras föräldrar.

Därefter gjorde morfar ett städryck: när man har haft barn i den åldern i huset, är det mycket som behöver plockas undan.

Knappt var detta gjort förrän det ringde.

Den som ringde var Kerstin: Bilen hade plötsligt upphört att fungera en liten bit utanför Östhammar, och en bärgningsbil var på väg för att ta in den till verkstad. Eftersom verkstan inte jobbar under helgerna, måste den lämnas kvar där, och det föreföll mest rationellt att försöka ta sig tillbaka till Öregrund för att tillbringa natten hos morfar. Var det OK? (Bilder från bärgningen finns på Kerstins blogg, här och även på Bos blogg, här.)

Jo, det var klart att det var OK. Vi kunde ha myskväll med plockmat framför TVn, som ju skulle visa Eurovision Song Contest, och så blev det. Morfar inventerade frysen och kylen, och Bo tog sig, eftersom det var efter affärstid, till en närbelägen mack för att göra kompletteringsköp.

Alla blev mätta och belåtna, och barnen somnade – liksom också morfar en stund – mitt under schlagertävlingen.

Grannlandet Norge och Alexander Rybak är verkligen att gratulera till segern i tävlingen, som för övrigt slutade en bit in på Syttende mai. Vilken formidabel seger!

Jag unnar verkligen Norge den här braksegern men tycker samtidigt att Malena Ernmans placering först på 21a plats var mycket för låg. Det är lite trist att ett nummer, som rymmer så mycket sånglig bravur, inte belönas bättre. Kanske måste man också höra en låt som ”La voix” i Malenas utförande fler gånger, än flertalet av de röstande rimligen hade gjort, för att uppskatta den.

Det här handlar verkligen inte om chauvinism. Jag sätter en ära i att bedöma musik utifrån musikens kvalitéer, och jag tycker nog att ”La voix” åtminstone hade varit värd en placering i höjd med den mitt andra hemland, Estland, fick (sjätte plats).

Medan eurovisionsschlagertävlingen pågick, bäddade Kerstin med sin barndoms mest älskade lakan – bild finns här.

I morse kom, som vanligt, barnen först ut till morfar i köket för att få sin frukost. Men också deras föräldrar kom snart efter: Bo måste ju ta bussen in till Uppsala för att där hämta upp en hyrbil, som kunde ta familjen hem.

Allt det här tog sin tid, och morfar hann servera lunch och mormor Birgitta anlända till Öregrund, innan han var tillbaka.

Så när bakluckan även på den här bilen var fullpackad och familjen Kokk-Strömberg för andra gången körde i väg mot Uppsala, stod både morfar och mormor vid grinden och vinkade.

På morfars land

I går kom Bo med barnbarnen, Viggo, sex, snart sju, och Klara, fyra. Morfar bjöd på potatisplättar med bacon, och Klara åt med god aptit – Viggo var lite försiktigare.

Till maten hade morfar köpt läsk från Vasa-bryggeriet, sorter som barnen inte var bekanta med. Deras far ville genast ha Portello, som barnen nog tyckte var OK men heller inte ville ha mera av. Däremot hittade de med morfars hjälp en annan ny favoritläsk, Guldus. Vid det här laget har den första flaskan på 1,5 liter redan gått åt, men en i dag nyinköpt finns på lager.

Före maten hann de titta lite på den välbekanta men ändå lite förändrade tomten, och så fick de ny riddarutrustning i stället för den som brann upp i mordbranden, var sin sköld och var sitt svärd i ganska mjukt material. Plus löfte om att den nyinköpta riddarborgen, ett tält, skulle sättas upp utomhus dan därpå.

Klara suckade lite efter pappa när han hade åkt men fann snart tröst hos både morfar och storebror Viggo. Hon ville först gå och lägga sig tidigt, och morfar bäddade och läste saga för henne, Siv Widerbergs antologi ”De små barnens bok” och Kicki Stridhs och Eva Erikssons ”Spökhuset”.

Som väntat gillade Klara den. Det gjorde också Viggo, som anslöt när vi läste den. Sen följde Klara med in till Viggo, när morfar på Viggos förslag läste Rindert Kromhouts och Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och Holly Kellers ”Jakobs träd”.

Därefter visade det sig att ingen av ungarna ännu var riktigt sömning, så morfar lät dem båda hänga med honom in i TV-rummet, där det också finns säng. Det blev mer bus än TV, och när andra omgången av Eurovision Song Contest äntligen kom i gång, var Viggo både trött och ointresserad, så han gick in till sig och la sig.

Klara hängde med ett slag och frågade intresserat om länderna låtarna kom ifrån. Mest intressant som namn var uppenbarligen Lettland, som Klara associerade till ”lätt”. Några låtar hävdade hon också var bra, men när det blev Slovakiens tur, vände hon på sig och somnade.

Dess förinnan hade hon tagit löfte av morfar att hon skulle få sova hos honom, så när morfar också hade hunnit klara av kvällsdisken, bar han in lilla Klara till sin säng. Hon vaknade inte under transporten och sov sen lugnt vidare hela natten.

Hela och hela förresten. Hon är ju van att gå upp tidigt på morgnarna, eftersom hon normalt ska till dagis, så halv sju slog hon upp ögonen, log mot morfar och sa att nu skulle hon gå och väcka även Viggo.

Sen blev det macka, Rice Crispies och mjölk, och morfar fick börja bädda alla sängarna. Och långt innan någon vettig ledig människa frivilligt skulle gå upp var ungarna påklädda och ute i trädgården.

För morfar blev det sålunda en mycket aktiv förmiddag: uppsättning av riddarborgstält, promenad till Konsum med ungarna medföljande på sparkcykel, utflykt till lekplatsen vid Klockstapeln – bilder finns här - och sen lunch.

Efter lunch hann morfar knappt diska, förrän ungarna på nytt började tjata om att tillsammans med morfar gå ut i skogen, med vilket menas att gå en promenad ut genom vår tallgrind och sen bort över allmänningen, den så kallade Floraparken. På vägen tillbaka hem hann vi också med en runda till den mindre lekpark, som finns på vägen bort mot Konsum.

En stund efter lunch ville Viggo se en av de många DVD med klassiska tecknade disneyfilmer jag har köpt med Aftonbladet.

Klara gjorde förstås som Viggo. Men när jag för en stund sen stack in huvudet i TV-rummet, sov hon djupt.

Så det blir nog en sen kväll framför TV i dag också.

Morfar sköter hela ruljansen. Mormor är borta på uppdrag.