Vad händer på krogfronten i Öregrund?

Jag och Birgitta föredrar för det mesta att äta hemma, när vi under sommarhalvåret bor i Öregrund. Men naturligtvis händer det att vi går ut och äter. Och då vill vi naturligtvis få vällagad mat serverad i trevlig krogmiljö.

Jämfört med när vi 1969 köpte vårt hus i Öregrund är stan i dag krogtät, i vart fall sommartid. De flesta av de här krogarna, förlagda till hamnen, är dock massutminuteringsställen som fångar in båtturister och andra tillfälliga besökare. Jämför man med vad vi kan åstadkomma i vårt eget kök, är de över huvud taget inte värda ett besök.

Men kroglivet i Öregrund har haft sina lysande undantag. Förr hade Klockargården servering både inomhus och utomhus, en kvalitetsrestaurang som numera är stängd, kanske för att den ansågs för dyr av båtturisterna.

Under de senaste åren har vi några gånger per sommar gått till Köket grill : café nere i hamnen, huvudsakligen en utomhusservering med utsikt över båtarna och vattnet men med tak av presenning och med infravärme, ifall vädret skulle fordra detta. Dess grilltallrik var utsökt god, och under den korta sommarsäsongen drog den här restaurangen ständigt fullt hus. I dagens UNT meddelar dock innehavarinnan, Kaija Carlson, att hon lägger ner sin krog i Öregrund – den i Uppsala kommer däremot att finnas kvar.

Artikeln i UNT visar att det är stor turbulens på krogmarknaden i lilla Öregrund. Hummelgrund är till salu, och Katalin Varga, känd för Katalin i Uppsala och som numera har sommarhus i Öregrund, meddelar ilsket att hon lägger ner sitt projekt att starta en krog nere i hamnen. Orsaken är att hon har fått nej av kommunen till ett litet trädäck (till toaletten) på kajen.

Jag gillar Katalin, men på ett sätt förstår jag också kommunens agerande. Är det något som har utmärkt gyttret av krogar nere i hamnen, är det att de har varit gränslöst expansionistiska, och nu försöker kommunen alltså upprätthålla ordning och rättvisa. Har vi tur, hittar den driftiga Katalin ändå passande lokaler, och drivs de av henne, är det en garanti för att Öregrund även i fortsättningen har åtminstone någon krog, som satsar även på matkvalitet.

Den som lever får se.

Själva överlever vi nog i vårt eget kök i huset vid Håkanssonsgatan. Men det vore ju också kul att kunna gå ut och äta på något anständigt uteställe någon vacker sommarkväll.

Finska statens drycker är inte de sämsta

I dag var jag på Systembolaget och fyllde på dryckesförrådet inför en kommande middag. Jag inhandlade Hallands fläder och Gammal Norrlands akvavit; OP fanns redan hemma. Till det köpte jag fyra flaskor Grolsch.

Grolsch har jag alltid gillat, och de nämnda klassiska svenska snapsarna (plus några till) köpte jag då och då redan på den tiden då de tillverkades av det dåförtiden statliga Vin & Sprit. Numera ägs de här svenska klassikerna av finska statens motsvarighet till V & S, Altia, som vårdar det här dryckeskulturarvet bättre än franska Pernod Ricard, som den borgerliga regeringen sålde V & S till. Altia säljer för övrigt (men äger inte) även Grolsch.

Vill du veta mer om det som Altia och dess dotterbolag Philipson & Söderberg respektive Bibendum har för drycker i sitt sortiment, kan du kolla här.

När jag var på Systemet, tog jag också med mig hem två sortimentskataloger, en som omfattar det som finns att köpa i systembutikerna, en som omfattar beställningssortimentet.

När det gäller det ordinarie sortimentet har jag redan ganska bra kläm på vilka sorter i de olika dryckeskategorierna som säljs av just Altia, men eftersom beställningssortimentskatalogen (men inte ordinariekatalogen) anger svensk distributör, till exempel Altia och dess båda dotterbolag, kom jag nu på att finska statens Philipson & Söderberg faktiskt säljer en irländsk maltwhisky, Connemara. Den finns i både det ordinarie sortimentet och, i fler varianter, i beställningssortimentet. I det skotska maltwhiskysortimentet hittade jag Bruichladdich, som distribueras av systerföretaget Bibendum. De här skulle man kanske prova någon gång.

Beställer man, och helst en mängd personer, varor ur beställningssortimentet, brukar det leda till att varorna i fråga hamnar i det ordinarie sortimentet och således exponeras på butikshyllorna, vilket i sin tur leder till fler köpare. Men i så fall fordras det verkligen en märkbar efterfrågan. Bara whiskysortimentet upptar ett dussintal sidor, uppställda i två spalter, i beställningskatalogen!

Nu är jag en systemkund som, särskilt när vi under sommarhalvåret bor i Öregrund, då och då beställer hem varor ur beställningssortimentet – de kommer inom bara ett par dar, och det kostar inget extra, så tala om service! Och några av Altias varor är jag faktiskt nyfiken på. Dock tror jag kanske inte att det just nu är läge för att popularisera Altias två japanska whiskymärken, Hakushu och Yamashaki, även om vi som dricker whisky vet att den har lagringstid.

Men vad sägs om Arette och Herencia, som jag hittar under rubriken Tequila och Metcal?

Eller om likören Koskenkorva Salmiakki – är salmiaksmakande likör gott? Jag antar att de flesta kanske föredrar Molinari Sambuca al Caffé eller Amarula Cream, om vi nu ska hålla oss till finska statens utbud.

Vi som kan tänka oss smaksatt starksprit men inte längre vill gynna det numera franska Absolut kan hittar ett antal fullgoda alternativ från Altia i Systembolagets beställningssortiment:

Koskenkorva Blueberries
Koskenkorva Green Apple
Koskenkorva Lingonberry
Koskenkorva Nordic Berries
Koskenkorva Vanilla

Några av de här borde man väl kunna lyfta upp i det ordinarie sortimentet.

OD-konsert: Från mörker till ljus

Tillsammans med hustrun och sammantaget en stor publik var jag i dag på ODs – Orphei drängars – konsert med temat ”Från mörker till ljus”. Konserten var förlagd till universitetsaulan, där gamla män som jag får ont i ryggen – men i övrigt fanns det verkligen inget att klaga på.

Det här var inte ODs traditionella vårkonsert – den kommer senare – men den inleddes ändå med Ad Klebers och Max Regers ”Frühlingsruf”, och också bland de framapplåderade extranumren fanns det några vårliga sånger.

Dagens dirigent, Peter Dijkstra, är holländare men har bland annat dirigerat i Köln och Berlin, fast jag vet naturligtvis inte, om detta har påverkat sångurvalet i dagens program – den musikaliska instuderingen har dock enligt programmet gjorts av Cecilia Rydinger Ahlin. Utöver den nämnda ”Frühlingsruf” fick vi också höra Johann Wolfgang von Goethes av Franz Schubert tonsatta ”Gesang der Geister über Wassern”, ”Der Tambour” med text av Eduard Mörike och musik av Hugo Distler och inte minst Bertolt Brechts och Kurt Weills storartade körverk ”Das Berliner Requiem” med fokus riktat mot första världskriget. Den här sviten lyftes ytterligare genom medverkan av en rad musiker på i huvudsak olika blåsinstrument.

I motsats till vad många säkert tror är OD i sitt sångurval inte alls bundet till traditionalistiska ämnen, även om kören också sjunger mycket traditionellt material. Under den här konserten framfördes således inte bara Brecht/Weill utan också Stephen Spenders och Samuel Barbers föga krigsheroiska ”A Stopwatch and an Ordnance Map”. Men alltså också Franz Biebls tonsättning av mariabönen ”Ave Maria” och Francis Poulencs tonsättning av texter av den helige Franciskus av Assisi. Samt två dikter av Gustaf Fröding, ”Säv, säv, susa” och ”Kung Liljekonvalje”, tonsatta av Selim Palmgren respektive David Wikander.

* * *

Kung Liljekonvalje av dungen får vi vänta på länge än.

Vädret var, när vi gick ner mot OD-borgen där Birgitta i egenskap av moster i OD skulle äta middag med ODisterna, vidrigt. Birgitta gjorde sitt yttersta för att skydda sin fina långklänning mot pölar och lera, men alldeles lätt var det inte, eftersom hon samtidigt måste skydda håret med ett paraply. Jag hoppas det blev en rolig fest i alla fall. ODs fester brukar vara en fröjd för både gommen och öronen.

Melodikrysset nummer 13 2011

Också i dag använde Anders Eldeman sig av sitt parfrågeknep, fast i mindre omfattning. Peter Himmelstrand förekom två gånger.

Dels sjöng (?) han själv sin märkliga text ”Ljuva Dixieland”, den som skulle ge svarsordet rimlexikon.

Dels fick vi höra en instrumentalversion av hans ”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman tävlade med i Melodifestivalen 1968.

Ännu lättare var förstås den allra första frågan: Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest 201009 med sin ”Fairytale”.

Om vi då i stället ska ta det som jag för egen del tyckte var svårt, vill jag i första hand nämna ”Piece of My Heart”, ja, inte låten, men att den här sjöngs av Minnah Karlsson. Idol har jag aldrig någonsin sett på.

Barry Manilow har jag mest kommit i kontakt med genom den tecknade serien ”Ernie” – jag gillar serier. Däremot brukar jag inte lyssna på Manilow. Så det tog en stund att komma på att låten med honom hette ”Copacobana” och den omsjungna damen Lola. Jag googlade på texten och fick upp bland annat den här inledningen: ”Her name was Lola, she was a showgirl”.

Då gillar jag andra showgirls bättre. Till exempel Dolly Parton, i dag med ”Jolene”.

Henne har jag på skiva, så också Ainbusk. I dag hörde vi deras och Benny Anderssons fina ”Älska mig för den jag är”.

Lykke Li har jag inte på skiva, men en bra sak med att hennes ”Let It Fall” spelades i dag var att jag – nyfiken som jag är – googlade för att få fram vad som döljer sig bakom det här ganska udda namnet. Jo, hennes riktiga namn är inte mindre märkligt: Li Lykke Timotej Zachrisson.

Också Tone Norum och Tommy Nilsson sjöng i dag på engelska, ”My Summer With You”. När den 1988 låg i 35 veckor på Svensktoppen, hette den ”Allt som jag känner”.

Jan Guillou har jag träffat, till och med haft debatt med (om IB) men aldrig läst några romaner av. Inte heller har jag sett Arn i filmatiserad form. Men när det bara fattas en bokstav i något som sägs bygga på en historisk roman, så…

Men det är klart att det alltid är lättare att klara frågor, där man själv har den spelade musiken på skiva. Stefan Demert är ett exempel. Så visst kände jag igen hans ”Balladen om den kaxiga myran”, som här skulle ge myrans boning, det vill säga myrstack.

Stefan är ju ofta underhållande, men i den genren slås han nog ändå av M A Numminen, som vi i dag hörde i Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Med M A Numminen är vi i Finland, och då passar det väl bra att fortsätta med Evert Taubes ”Calle Schewens vals”, där huvudpersonen inmundigar kaffe med Kron. Ja, ni visste väl att Kronbrännvin och nästan hela den övriga svenska spritskatten i dag ägs och tillverkas av det av finska staten ägda Altia?

Av svenska statens forna stolthet Vin & Sprit – av den sittande regeringen såld till fransmännen, som sedan sålde vidare till finnarna – återstår i dag mest bara aska. Vilket osökt för oss över till det allra sista frågesvaret. Till detta svar ledde oss Leif ”Smokerings” Andersson.

Livskraft som tema för torsdagens konsert

Jag brukar ju skriva om abonnemangskonserterna i Musikens hus med Uppsala kammarorkester, men torsdagens konsert fick jag inte tillfälle att skriva om, eftersom vi på fredag morgon åkte till Stockholm för socialdemokratisk partikongress. Några retroaktiva anmärkningar dock:

Temat för kvällens ganska blandade program var ”Livskraft”. Kammarorkestern leddes denna kväll av den kraftfullt – också rent kroppsligt – agerande Mats Rondin, och i de sinsemellan ganska olika två styckena som spelades före pausen sjöng mezzosopranen Katarina Böhm.

Konserten inleddes med tre sånger av Gustav Mahler (1860-1911), av vilka väl främst den första, ”Frühlingsmorgen” med dess vårmorgonstema knöt an till temat för kvällens program.

Både Mahler och det som sedan följde efter pausen hör ju hemma i en mer klassisk musiktradition, men betydligt modernare är ”Stalingrad Madonna”, skriven 2008 av Kent Olofsson, född 1962. Det här är Olofssons symfoni nummer 2, uruppförd i Finland 2009; det här var första gången den framfördes i Sverige.

”Stalingrad Madonna” består av fem satser, bland dem alltså några med sångliga inslag. Jag hör inte till dem som har problem med att lyssna på modern symfonisk musik, och jag hade utbyte av det här verket. Lite svårare har jag att förhålla mig till dess sångliga/intellektuella innehåll: ”Stalingrad Madonna” är en målning, skapad av en tysk löjtnant, även läkare och präst just under slaget om Stalingrad 1942-1943, Kurt Reuber. Jag har förståelse för det lidande för de tyska soldaterna som beskrivs i sångtexterna, men jag har ganska svårt att se detta i det religiösa perspektiv som finns i sångerna – det finns ju väl så intressanta politiska aspekter på det krig slaget om Stalingrad var en del av.

Ytterligare en symfoni fick vi höra efter pausen, Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni i C-dur nummer 8”, kallade den stora, från 1825-1826. Att orkestern gillade att spela det här verket märktes tydligt, och min hustru var också ganska förtjust i resultatet. Själv tyckte jag också att det lät bra, men jag var kanske inte riktigt lika begeistrad.

* * *

Vi hade för övrigt inlett kvällen med att äta middag ute, den här gången på Amazing Thai, som har flyttat runt hörnet och nu finns i nya lokaler på Daragarbrunnsgatan 17. Det blev Bad kaprao Bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök.

Det här triggade inte bara smaklökarna utan också övriga sinnen inför konserten.

Om viktiga ting som sodavatten till whiskyn

Det händer att jag dricker whisky on the rocks. Men oftast vill jag ha min whisky med soda.

På flera månader har det inte funnits sodavatten att köpa på vårt Konsum. Flera i personalen som jag har frågat har inte vetat varför; en ung man visste uppenbarligen inte ens vad sodavatten är för något, långt mindre vad det används till.

I går kom jag i håg att fråga föreståndaren, som då själv stod i kassan, om det här. Kärnpunkten i hans förklaring var att flertalet konsumbutiker inte bryr sig om att ta hem sodavatten, eftersom så få efterfrågar det, i deras fall enligt honom bara vi och ett par till. Sodavattnet säljs dessutom i små 33-centilitersreturflaskor, en förpackningsmodell som butiksfolket vill fasa ut. Men vår konsumföreståndare är serviceminded, så han lovade försöka få hem sodavatten igen.

Det där att sodavatten inte tycks finnas i stora petflaskor tyder onekligen också på att konsumtionen av den här varan är måttlig.

Erfarenheter av barerna på Uppsala slott – jag talar om ODs middagar – och några studentnationer säger mig också att en del av de studenter som serverar där inte vet vad sodavatten är för något. Det har inte så sällan dessutom hänt att barpersonalen inte har hittat något sodavatten.

Är whisky och soda sålunda en kombination på utdöende bland unga människor?

Fast ska jag vara rättvis, har jag stött på samma slags okunskap även bland äldre människor. För ett antal år sen, när jag var hembjuden till ett par som var ännu äldre än jag, frågade mannen i huset efter middagen om jag ville ha en whisky, och jag tackade ja.

In kom då – utan att jag hann hejda honom – hygglig whisky blandad med en rejäl dos Pommac.

Det smakade jävligt, men jag drack upp. Man är väl artig.

Födelsedagskalas för Klara, sex år

Dotterdottern Klara fyller sex år först kommande fredag, men då är morfar och mormor på partikongress i Stockholm. Så i går fick det bli kalas för närmaste släkten – förutom för oss också för farfar Olle och farmor Kristina, som hade rest ner från Sollefteå, och så morbror Matti. Barnkalas blir det kommande veckohelg.

Men redan nu hade dottern, Kerstin, bullat upp efter all sin avsevärda förmåga: rosa maränger, bullar, svartvinbärsmacaroner, kolasnitt, chokladkolasnitt, kaffekakor, mummakakor och chokladtårta, allt hembakat förstås. Ta er en titt här!

På ett par bilder syns också födelsedagsbarnet leka med ett av de båda Harry Potter-legon hon fick av morfar. Från mormor fick hon bland annat jacka och färger och från farmor och farfar bland annat en jättelik docka. Matti hade med sig fröer och rent av en dahliaknöl.

Under kalaset fick förstås Kerstin beröm för sin bakkonst. Fast då påminde jag henne om hur hon ungefär i tioårsåldern hade föresatt sig att själv baka lussekatter, annars hennes mors värv, men mamman befann sig just då utomlands.

Plötsligt hörde jag från köket ropet ”Pappa! Pappa!” och när jag kom störtande, såg jag att lussekattsdegen flöt – rann – ut över skärbrädans kanter. Jag högg snabbt en bunke och föste med den andra handen den rinnande degen ner i den. Sen räddade jag situationen genom att arbeta ner mer mjöl till dess att degen fick en lagom fast konsistens, och det blev faktiskt lussekatter av den.

Också Kerstin minns det här mycket väl och är helt med på noterna när jag berättar den här historien. Och visst är det så att vi alla måste göra våra misstag, innan vi blir duktiga på det vi har föresatt oss att bli duktiga på.

Att få stöd och hjälp i lagom portioner hör till det allra viktigaste i ens växt som människa. Men också att få pröva sina vingar, till och med göra misstag. Själv har jag till exempel lärt mina barn att cykla: först med pappas hand stadigt på pakethållaren, sen vinglig färd på egen hand, ibland ner i diket med ett skrubbat knä som följd. Men till slut triumfen att kunna alldeles själv.

Det hör till livets stora glädjeämnen att se att Kerstin och hennes man Bo också tillämpar den här uppfostringsmetoden.

Livslögner

Eftersom vi skulle gå på teater, startade vi kvällen med att äta middag ute. Vi skulle gå på Reginateatern, så valet föll på relativt närbelägna Magnussons, Drottninggatan 1 nere vid Fyrisån. Det hette något mer monarkistiskt förut, och varken det eller krogens aviserade planer på att däcka över ån lockade oss dit på den tiden. Men sen dess har den här krogen inte bara bytt namn utan också rankats hyggligt högt av UNTs krogbedömare.

Jag kan väl inte säga att jag imponeras av den här krogens interiör, men mottagandet och servicen var det inget fel på. Den här restaurangen ligger mitt i Uppsalas hjärta, så naturligtvis drar den folk redan på grund av sitt läge, och publiken är också mycket mer ungdomlig och blandad än till exempel på Peppar, peppar, dit man lär sig hitta, om man söker kvalitet i fråga om både matkvalitet och interiör.

Vi valde att äta oxkind bourgogne, enligt menyn kokt i minst tolv timmar, med sidfläsk, små champinjoner och tryffelpotatispuré som tillbehör. Det smakade bra, utan att kanske ändå ha det där lilla extra.

På Reginateatern spelades ”Hallå Pappsi!”, med manus av Lena-Katarina Swanberg och ensemblen efter en idé av Peter Birro. Den sattes ursprungligen upp på Odenteatern i Stockholm år 2009.

Den drivs av Klas Ahlstedt, vilket väl också är en av förklaringarna till att huvudrollen i den aktuella pjäsen spelas av den mycket rutinerade Börje Ahlstedt, som alltså är Klas Ahlstedts egen pappa. I pjäsen är dock Sture (Klas Ahlstedt) måg till Nisse (Börje Ahlstedt) medan hans sambo Rocky (Erica Lernehav) är dotter till Nisse.

Att dottern har fått smeknamnet Rocky har sin bakgrund i att pappan, Nisse Karlsson, har varit prisbelönt boxare. Sina klenoder, pokalerna, förvarar han i en monter mitt på scenen, men de – liksom mycket annat i den här pjäsen – visar sig vara förfalskningar. Ja, inte från början – Nisse har faktiskt i sin krafts dagar vunnit de här pokalerna på riktigt. De visar sig ha bytts ut av dottern, i behov av pengar.

Alla tre rollfigurerna i ”Hallå Pappsi!” försöker kompensera sina tillkortakommanden med livslögner. Rocky vill förstora brösten, Sture, tenor med obestämd karriär, drömmer om att bli programledare för Allsång på Skansen.

Och Nisse, som vi under större delen av pjäsen ser i rullstol, visar sig kunna gå – vad han söker är medlidande och gemenskap.

Särskilt Nisse, i Börje Ahlstedts gestalt, blir en trovärdig figur, i pjäsens centrum också genom Disa Linderholms regi och Anna Herrmanns scenografi. Dock hade jag, särskilt i pjäsens början och när Börje Ahlstedt i övrigt var ensam på scenen, ibland svårt att uppfatta honom. Knappast på grund av hans diktion, men antingen på grund av för låg ljudnivå eller på grund av att jag satt ganska högt uppe i salongen och möjligen på grund av tilltagande ålder har svårt att uppfatta låga ljud.

Jazz möter klassiskt

Åter en kväll i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus, och som så ofta startade jag och Birgitta med middag på restaurang.

Vädret var blött och ruskigt, så vi stannade för att gå på Brasserie Höganäs som ligger snett över gatan från Konserthuset sett. I restaurangen blev det ganska snart mycket folk, vilket möjligen förklarar att det tog sin tid att få in vår mixed grill, som för övrigt var helt all right. All right var däremot inte den våta, möjligen nyligen tvättade bordduken.

I Konserthuset hade för kvällen Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi förstärkts med Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – en jazzensemble som vi tidigare har hört tillsammans med OD, och så jazztrumpetaren Anders Bergcrantz. Av detta kan man sluta sig till att kvällens konsert avvek en smula från Kammarorkesterns sedvanliga repertoar. En spännande konsert blev det, kan jag intyga.

Tonen, med sina stilbrytningar, anslogs redan i kvällens första nummer, som också det var ett slags mixed grill: Trio X startade med Leonard Cohens välkända – jag har den på flera skivinspelningar med Cohen – ”Take This Waltz”, här i ett lite jazzigare arrangemang, men så föll Kammarorkestern in med en helt annan valsmelodi, ”Wienerblut” av Johann Strauss den yngre.

Fast egentligen var nästa nummer ännu mer spännande: ”The Painter”, som Anna-Lena Laurin, född 1962, år 2009 skrev med Vincent van Gogh som inspiratör. Också här möts orkestermusik av mer traditionellt slag och jazz. Den här gången är helheten, med dess medvetna blandning av jazz och seriös musik – jag tvekar att använda den senare benämningen, eftersom ju också jazzen är en seriös musikgenre – ännu mer raffinerad. Att döma av de applåder både solisten/trumpetaren Anders Bergcrantz och kompositören Anna-Lena Laurin fick, gillade publiken i hög grad både greppet och framförandet. Så gjorde även vi.

Efter pausen återkom Kammarorkestern i sin mer traditionella sammansättning, men inte heller i den här delen av konserten var de stycken man hade valt att spela utpräglat traditionella.

Först fick vi höra ”Symfoni nummer 9 i Ess dur”, opus 70, som Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) skrev år 1945. Med tanke på att den skrevs i krigsslutet, med dess nära minnen av mänsklig och materiell destruktion, är den förbluffande ljus, nästan med gjädje i sitt tonspråk.

Konserten avslutades med mer vals, Maurice Ravels (1875-1937) orkesterstycke ”La valse” från 1920 – Ravel lär till och med från början ha planerat den som ett slags musikalisk hyllning till Johann Strauss den yngre, vilket sedan – med det nyss avslutade första världskriget som bakgrund – inte blev möjligt.

I stället föresatte sig Ravel att ge det här verket karaktären av balettmusik. Det har i och för sig använts som balettmusik, men eftersom till exempel första satsen har ett tempo som åtminstone jag inte riktigt förknippar med balett, tycker jag det är begripligt, att ”La valse” i huvudsak har kommit att framföras som orkestermusik.

Sammantaget blev det här en både spännande och omväxlande konsertkväll.

Arvet efter Olof Palme

I går var jag alltså i Eskilstuna, i Munktell Science Park, för ett samtal inför stor publik om Olof Palme. Övriga medverkande i ett ganska fritt samtal om Olof Palmes liv och politiska gärning, med Stig Hansén som påläst samtalsledare, var Henrik Berggren och Göran Greider, båda aktuella med var sin bok om Olof Palme. Jag har förstås läst de båda andra inledarnas böcker (och många andra i genren – kolla själva under Kulturspegeln, Politik) men har också ett försteg framför de båda andra: Jag träffade Palme tidigt och arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, under hela palmeeran, var bland annat huvudsekreterare i den av Palme ledda programkommissionen inför 1975 års programrevision. De här kunskaperna bidrog jag också med i vårt samtal.

Folket och Eskilstuna-Kuriren har båda i dag jättestora artiklar – bilder och text – om vårt palmeseminarium. Eskilstuna-Kurirens artikel finns inte allmänt tillgänglig på nätet, men Folkets artikel ”Han var både visionär och moralist”, över nästan ett helt uppslag, kan du hitta här.

Naturligtvis innehöll samtalet, utan att bli kontrafaktiskt, också reflektioner över vad i arvet efter Olof Palme som lever – eller borde leva – även i dag. Att döma av applåder och kommentarer från de många som kom fram efteråt blev det här ett uppskattat möte, kanske också en liten push för att återupprätta socialdemokratins lite vacklande självförtroende.

När vi efteråt blev bjudna på en sen middag, där jag satt bredvid en av arrangörerna, min estnsike landsman Alar Kuutmann, kom vi också allihop mycket snart att, sins emellan och med de lokala ABF-företrädarna, diskutera socialdemokratins då ännu inte lösta partiledarfråga.

När jag kom hem till Uppsala i dag, var den frågan avgjord, på ett bra sätt tycker jag. Både den nye partiordföranden, Håkan Juholt, och den nya partisekreteraren, Carin Jämtin, hör hemma i den partitradition, som vi förknippar med Olof Palme.