Om försommarens fröjder och mödor

Några av de senaste dagarna har det åter kommit regn, men i dag har solen lyst över trädgården. Den blir allt mer försommarfager; nu har också förgätmigejen börjat blomma.

Men framför allt märks sommarens gradvisa ankomst i fruktträdgården – ja, fruktträdgård är det på nästan hela vår tomt. Det överdådigt blommande bigarråträdet har fått sällskap av alla skuggmorellerna, de stora planerade så väl som de självsådda. Ljusa blommor har också krikonträden.

Några av plommonträden har även de börjat blomma. De flesta äppelträden dröjer ännu med blomningen, men i toppen på Åkerö-trädet, Kerstins gamla önsketräd, blommar det – jag har sett humlor kretsa där uppe. Det här trädet står nämligen utanför fönstret till det som var Kerstins rum, det som nu är Klaras när hon och brorsan Viggo hälsar på hos morfar och mormor. I vanliga fall är det här rummet nu mitt och Birgittas gemensamma skrivrum; här finns nämligen datorn.

Men de flesta äppelträden har bara blomknopp än, och detsamma gäller syrenerna. Fast kommer det bara några riktigt varma dagar i rad, ska ni få se på blomning!

När jag kom ut hit till huset i Öregrund i går, hittade jag bredvid gången fram till trappen några lådor med plant. Eva-Lotta på Eds trädgård hade tydligen varit här och levererat dem till Birgitta.

Birgitta kom själv ut hit nu i början av kvällen, från svenska UNICEFs årsmöte – hennes ordförandetid är nu förbi, och hon hade blivit vänligt avtackad. Hon var, när hon kom hem till vårt sommarhus, nästan uppgivet trött av sina hjärtproblem, så i kväll orkar hon knappast plantera ut de här växterna. Hon la sig på sängen och vilade, och när jag var klar med middagen – stekta abborrfiléer – var jag tvungen att väcka henne. Vi har normalt hand om matlagningen varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten, men i dag erbjöd jag mig att också ta hand om disken.

På fredag morgon ska Birgitta infinna sig på Akademiska för den planerade hjärtkonverteringen, och stämmer det som alla säger – att man mår mycket bättre efteråt – kommer hon nog att få både ny kraft och lust att ta ett och annat nappatag med trädgården.

Om Baltikum och tillbaka i mina gamla kvarter

Tillsammans med en rad andra, flera av dem – Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Ann Linde – mina gamla arbetskamrater, hade jag av Gunnar Lassinantti inbjudits till ett planeringsmöte i ABF-huset i Stockholm, . Med var också bland andra min gamle kumpan från många resor till Estland, Jüri-Karl Seim.

Syftet med träffen var att planera ett kommande möte i ABF-huset om kontakter och insatser i Estland, Lettland och Litauen i samband med Baltikums befrielse.

Jag ska återkomma med fler uppgifter. Klart redan nu är emellertid att det återuppståndna estniska socialdemokratiska partiets första ledare, Marju Lauristin, kommer att medverka.

Eftersom jag ändå skulle vara i Stockholm, hade jag kommit överens också med sonen, Matti, om att träffas. Han kom till ABF-husets port efter sitt jobb, och i glappet mellan mitt sammanträde och hans ankomst hade jag hunnit ströva lite i mina gamla jobbkvarter – Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, ligger snett över Sveavägen från ABF-huset sett.

Det infann sig en hemkänsla – här jobbade jag från 1968 till 2002, i 34 år. Många av butikerna och restaurangerna, korvkiosken en bit bort på Sveavägen, antikvariatet där jag handlade då och då finns fortfarande kvar. Jag var in på den stora konsumhallen vägg i vägg med partistyrelsen och handlade några saker till morgondagens frukost; jag stannar nämligen över i lägenheten i Uppsala över natten.

Under min promenad kollade jag att en favoritrestaurang från förr, Café Piastowska högt uppe på Tegnérgatan, nummer 111, fanns kvar, och det visade sig att sonen, när han anlände, gärna följde med dit för att äta middag med sin far. Sonen har många gånger hört berättas om det här stället men har aldrig själv ätit där. Jag har väl bland annat berättat om hur ägaren, en svensk gift med en polska, förmodligen både för att jag drog dit många lunchgäster och för att vi så småningom kom på vänskaplig fot med varann, ibland dök upp i partiexpeditionens reception bara för att kunna meddela mig personligen att det tyvärr var abonnerat på Piastowska just i dag.

Nu fanns min gamle vän som porträtt på väggen. Den nye ägaren, själv polack, berättade att förre ägaren för ett par år sen hade dött.

Mycket sorgligt att höra – men Piastowska finns kvar i sin forna och mycket detaljrika glans och vårdas ömt sådant det var. Jag skulle gå bet på att ge en helt rättvis bild av det här underbara stället, så jag uppmanar alla som är intresserade av riktig, gammaldags restaurangkultur att gå dit och äta.

Dessutom är maten polsk, på riktigt, och synnerligen god, för övrigt också tillgänglig till ett mycket rimligt pris.

Vi fastnade för en tvårättersmeny med tomatsoppa som förrätt och därefter Schnitzel Belwederski med surkål och champignoner, sereverade på ’placek’. Till det drack vi kall, besk polsk öl. En smakupplevelse!

Vi skildes under handskakningar med värden, och sonen lovade genast ta dit sambon och ett antal vänner. Han tyckte faktiskt att farsan hade öppnat hans ögon – och gom – för en riktig höjdarrestaurang.

Nordisk musik

Säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus hade rubricerats ”Nordisk romantik”.

Estland hör definitivt hemma i den nordiska kultursfären, men Mirjam Tallys (född 1976) ”Eclipse för kammarorkester” (2011) skulle jag nog inte klassificera som romantisk musik. Styckets kast mellan ljus och mörker, mellan harmoniskt välljud och mer aparta ljud, tolkades väl av Uppsala kammarorkester under ledning av den likaledes från Estland hämtade dirigenten Paul Mägi.

Ur Edvard Griegs (1843-1907) ”Peer Gynt”, svit nummer 1, opus 46, spelades ”Morgonstämning”, ”Aases död”, ”Anitras dans” och ”I bergakungens sal”. Det här är alltsammans välkända stycken för en konserthuspublik – desto roligare då att kunna konstatera att Mägi och kammarorkestern tolkade den här musiken både med nödvändig variation och stor teknisk briljans. Mycket roligt att lyssna på!

Efter pausen framträdde violinisten Bernt Lysell med både teknisk briljans och stark känsla som solist i Wilhelm Stenhammars (1871-1927) ”Två sentimentala romanser”, opus 28 (1910). Den här musiken är dess bättre mer romantisk än sentimental, och orkesterns samspel med solisten – välkänd för den eftersom han är en av dess konsertmästare – fungerade utmärkt.

Mäktigare i det musikaliska uttrycket men ändå med i huvudsak lugn andhämtning är det som blev kvällens och säsongens sista verk, ”Symfoni nummer 7 i C.dur” (1923) av Jean Sibelius (1865-1957). Orkestern spelade väl – men för egen del tycker jag förstås att det finns många andra verk av Sibelius som har ett starkare konstnärligt uttryck.

* * *

Vi kom in med buss från Öregrund och gick av vid Vaksala torg, i god tid för att också hinna äta middag. Vi valde att äta japanskt snett över gatan, på Mikaku Sushi. Inget märkvärdigt men helt OK. Bara en av vinerna på vinlistan fanns dock i realiteten att beställa in.

En annorlunda Första maj

Jag började Första maj-demonstrera i lägre tonåren, i min dåtida skolstad Sundsvall. Jag minns fortfarande gemenskapen med många, många människor – det var ett långt tåg som ringlade runt centrala stan. Sen dess har jag alltid gått i tåget.

Ända till i dag, då jag bara deltog i mötet.

Det här har inte att göra med att jag skulle ha ändrat uppfattning. Det har med fysik att göra, inte min men hustruns. Även hon har drabbats av hjärtproblem, och de är för närvarande värre än mina. Hon orkar inte gå särskilt fort och måste dessutom då och då stanna och vila. Så av solidaritet med henne avstod även jag från att gå med i tåget.

Vi tog bussen från Öregrund till närmsta demonstrationsort, Gimo. Bussturerna på söndagar/helger är glesare, och eftersom den lämpligaste bussen skulle anlända till Gimo efter mötesstarten, tog vi den som anlände ett par timmar för tidigt.

I dag var vädret visserligen soligt men kallt, så vi försökte – förgäves – hitta ett öppet café eller en dito servering – allt var stängt. Till slut hittade vi i alla fall en öppen närbutik, där man skyltade med kaffeservering. Den ägde dock rum vid ett bord utomhus, där det var alldeles för kallt att sitta. Men killen i affären, som vi köpte kvällstidningar av, förstod vårt predikament och erbjöd oss generöst att sitta i soffan i ett litet kontorsutrymme innanför butiken. Där fick vi dricka nybryggt kaffe medan vi läste de nyinhandlade tidningarna.

Den vänlige killen, som pratade lite haltande svenska och av hudfärgen att döma var afrikan, visade sig vara sudanes, närmare bestämt från södra Sudan, och en allt hjärtligare stämning spred sig, när Birgitta berättade att hon hade besökt Sudan och dessutom ett mycket stort antal andra afrikanska länder samt att de här resorna inte bara hade ägt rum under hennes tid som statsråd och talman – det förtjänar att understrykas att vår värd inte hade en aning om vem hon var, när vi bjöds in till det här personalutrymmet – utan också i hennes tidigare jobb på Nordiska afrikainstitutet och Sida. I samtalet deltog också två av vår värds kompisar, en av dem irakier, den andre palestinier – sins emellan talade de här tre arabiska.

Det här är Gimo, länge med en stor flyktingförläggning, i ett nötskal. Fast alldeles nytt är ju inte det icke-svenska inslaget i de här delarna av Uppland: På Första maj-mötet lite senare såg jag förre partiombudsmannen Anti Lahti, vilket är en påminnelse om de många invandrade finnarna på de uppländska bruksorterna. Dessa har för övrigt en mycket äldre invandrartradition: bruken byggdes ju till stor del upp av hitlockade valloner, vars ättlingar också i dag finns kvar i de här bygderna. Och åker man längre ut mot kusten, till exempel till vårt Öregrund, hittar man en del ester och estlandssvenskar, som bosatte sig här ute och fortsatte att fiska liksom de hade gjort i Estland. Jag hör inte till den här kategorin, men naturligtvis berättade jag för de tre arabisktalande i Gimo att jag egentligen är estländare och del av en mycket tidigare stor flyktingvåg till Sverige.

Nå, så småningom drog vi vidare till torget, dit Första maj-tåget snart marscherade in, passande nog till tonerna av ”Internationalen”.

Om själva Första maj-mötet kunde man berätta mycket, men jag stannar för att förmedla en enda sak. Huvudtalare var Vivianne Macdisi, oppositionslandstingsråd (S) i Uppsala läns landsting. Hon höll ett i flera avseenden fint Första maj-tal, men rörde vid publikens hjärterötter gjorde hon främst när hon talade om det som nu sker i stora delar av arabvärlden och inte minst i Syrien. Den här unga kvinnan, vars utseende och perfekta svenska inte avslöjar att hon från början inte är svenska, föddes nämligen 1975 i syriska Homs.

Efter mötet blir vi, tillsammans med Vivianne, hembjudna till Margareta Widén-Berggren, bland annat kommunalråd i Östhammar och ledamot av Socialdemokratiska partistyrelsen. Margareta bjuder på kaffe och bullar upp både kakor och bullar men också bröd med goda tillbehör att göra smörgåsar av, vilket dels är bra för mig som diabetiker, dels – tillsammans med de kryddstarka läckerheter vi fick till kaffet av vår nye vän sudanesen – kom att utgöra dagens lunch.

Väl hemma i Öregrund slinker jag på vägen hem in på Konsum och handlar det jag har serverat många Första maj: potatis att koka, basturökt skinka, melon plus två sorters löksmakande dip och så något vi nästan aldrig annars köper hem: två stora påsar chips. Till det här serverar jag vin.

Melodikrysset nummer 16 2011

Jag höll på att få hjärtslag, när jag i dag började lösa Melodikrysset.

Inte så att jag tyckte att första frågan var svår, tvärt om. ”Flickorna i Småland” klarar jag lätt – en av de roligare versionerna jag har hört är förresten den med Delta Rythm Boys, som jag hörde live från scenen under midsommarfesten i min barndoms Juniskär.

Men redan andra frågan, Uno Svenningsons ”Under ytan”, den som vi i dag hörde i finsk version, ”Alla pinnan”, ville jag kolla också på nätet, och då uppenbarades något hemskt: det jag skrev på tangentbordet syntes inte på skärmen; det gick inte att googla.

Så under hela kryssutsändningen tillbringade jag mer tid med sladdarna under datorbordet än med att lyssna och lösa, gradvis allt mer förtvivlad. När sändningen var över, stängde jag till slut av datorn och startade om den. Och påskens under: nu fungerade plötsligt datorn som den skulle igen!

Och eftersom jag hade skrivit upp alla frågorna, lyckades jag sedan faktiskt på ganska kort tid lösa hela krysset.

Den besvärligaste frågan tyckte jag för min del var den som skulle ge svaret Deep Purple. Här hade Anders Eldeman konstruerat en klurig dubbelfråga, som skulle ge samma svar. Jag kom ganska snart ändå fram till att det var Deep Purple vi hörde först. Men först när jag fick tillgång till Google igen lyckades jag ta reda på att det här brittiska bandet hade lånat sitt namn från en låt, skriven 1933 av Peter DeRose. Nå, medge att Melodikrysset ibland är ett allmänbildande program.

Svår för mig var också närmast föregående fråga, detta eftersom jag aldrig frivilligt lyssnar på eller dansar till dansband, långt mindre har sett ”Dansbandskampen” i TV. Men, som sagt, med hjälp av Google klarar man det mesta: De som gjorde ”Utan dina andetag” heter Elisa’s, bland vilka man alltså återfinner Elisa.

Osäker, fram till googlebekräftelsens stund, var jag också på det unga stjärnskott från Umeå som sjöng ”White Light Moment”: Tove Styrke.

”Radiosporten” ligger definitivt utanför det jag brukar lyssna på, men som ivrig radiot har jag förstås hört signaturen, ”Mucho Gusto”, och till slut kom jag på att det var där den hörde hemma. Alltså måste det sökta svarsordet bli tävla.

Alla minns vi nog ”I natt blir jag din” med Tomas Ledin. Nanne Grönvall, som nu också har sjungit in den här låten, är inte heller särskilt svår att känna igen.

I dag, som så ofta, repriserade Anders Eldeman ett antal låtar och artister, som har förekommit även i tidigare kryss.

Vi hörde sålunda åter frejdiga Rednex med melodifestivalbidraget ”Mama Take Me Home”.

”Tijuana taxi” har definitivt varit med också förr i krysset.

Också Duffy (Aimee Anne) verkar Eldeman gilla.

Ännu lättare att identifiera var förstås vem som som sjöng ”Ramblin’ Rose”: Nat King Cole.

För mig som har lyssnat mycket på både Edvard Persson och Cornelis Vreeswijk var det förstås också lätt att komma på vad den låt av Alvar Kraft heter, där man sjunger om att du kan ingenting ta med dig dit du går: ”En fattig trubadur”.

Sen var det väl bara svaren på filmfrågorna kvar att redovisa (fast ”En fattig trubadur” har ju också gjorts på film):

”Can You Feel the Love Tonight” skrev Sir Elton John för Walt Disney’s ”Lejonkungen”. Den finns förresten också som teater; jag har själv sett den på Broadway.

”Happy Feet” med en massa pingviner har jag själv inte sett, men barnbarnen har den, och den har väl förresten förekommit i Melodikrysset förut den också?

Däremot har jag sett åtminstone avsnitt av ”Stjärnornas krig”.

Nu ska jag måla påskägg på estniskt vis. Den som vill veta hur man gör kan kolla i närmast föregående bloggpost.

Glad påsk, alla melodikrysslösare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå difrekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Påskens under

Påsken har sina magiska sidor, men i mitt fall har det inte med någon kristen tro att göra.

I går kom Matti och Karin hit på påskbesök. Birgitta bjöd på kvällste och varma mackor.

Långfredagen kom med grått och lite ruggigt väder, så där som man föreställer sig att det ska vara en långfredag. Men sen svängde vädret till strålande solsken. De båda unga och starka har varit ute och under Birgittas ledning rensat tomten från i stormen nedfallna tallgrenar och kvistar från asken nere vid vägen. Också syrendungen utanför sovrumsfönstret har befriats från de knäckta stammar snön åstadkom i vintras. Det nedfallna fågelbordet är upphängt i en av syrenerna igen.

I rabatterna ner mot vägen lyser krokusarna i kapp med solen. Tulpanbladen blir längre och längre. Om man tar en tur runt tomten, ska det nog gå att hitta en del lämpliga växter för morgondagens äggmålning.

På Konsum fick jag i går för det ändamålet av Annica och Marina en jättepåse med lökskal. Tjejerna på Konsum är mina vänner, och de har själva börjat ta efter: måla ägg på estniskt vis. Marinas mamma är för övrigt estniska.

Redan under mina barnaår i Estland lärde jag mig att färga ägg med lökskal, på ett sätt som är specifikt estniskt. Vi tog med oss seden till Sverige, och jag har sen färgat ägg på det här sättet med våra egna barn och, när barnen hade flyttat ut, tillsammans med Birgitta.

För det här ändamålet behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök. Vi brukar vittja löklådan i Konsum på skal, men tjejerna som jobbar där har nu i flera år hjälpt oss med att lägga undan lökskal i plastpåsar att ge oss, när vi kommer ut till stugan i Öregrund till påsk.

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel eller hålslev och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Därefter öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Du kan se hur påskägg på estniskt vis ser ut på dotterns, Kerstins, blogg – här.

* * *
I dag lagade jag fisksoppa till lunch.

Snart ska jag börja förbereda långfredagsmiddagen. Det blir pepparlax och rökta laxfenor plus kokt potatis och sallad. Till efterrätt serverar jag jordgubbar med vispgrädde.

Matti har tagit med Karin på långpromenad i det Öregrund som är hans men inte Karins sommarland. Jag tror att han bland annat skulle ta med henne till Tallparken, ett vidsträckt ströv- och rekreationsområde (på somrarna med bad) ut mot Öregrundsgrepen.

Tillbaka i Öregrund

Så har vi, med allt vårt pick och pack, återvänt för ytterligare ett sommarhalvår i Öregrund. Att packa allt man behöver för drygt ett halvår har tagit sin tid, och i dag kommer vi inte att bli klara med att packa upp allt. Vi är ju äldre och skröpligare nu – har båda hjärtfel – så Birgitta hade avtalat med Öregrunds taxi om att, givetvis mot betalning, få hjälp med att bära ner allt bagage från lägenheten och sen få allt uppburet till vårt sommarhus.

Bland det första vi upptäckte när vi anlände var mängder av avbrutna och nedblåsta grenar på tomten. Några syrenstammar vid sovrumsfönstret har sannolikt knäckts tidigare, av snön, en del av den nedrasad från taket. Men även från den stora asken vid grinden och från andra träd har det ramlat ner grenar. När vi senare var på Konsum och bunkrade, hörde vi att det hade varit ett våldsamt blåsväder här. Någon av de närmaste dagarna ska jag gå runt på tomten och samla upp grenar och kvistar – de kommer att bli uppeldade innan säsongens eldningsförbud inträder.

Annars har den plötsliga vårvärmen gjort sitt i trädgården. Inte bara snödroppar utan också krokus och scilla blommar. Nere vid vägen lyser redan delar av gräsmattan scillablå.

Huset i Öregrund är vårt hem drygt halva året, och också att komma tillbaka till vår fina konsumhall här känns som att komma hem igen. Vi hälsar på dem i personalen vi möter och pratar lite längre med Mats och Marina, som vi betraktar som gamla vänner. Utanför kassan gratulerar vi föreståndaren till att Konsum nu har tagit över Posten. Det kommer att dra ännu fler kunder till det som redan tidigare var Öregrunds ledande och bästa livsmedelsbutik.

På Konsum köpte vi bland annat två stora buketter tulpaner. I huset har temperaturen redan stigit till behaglig nivå.

Det blir nog en glad påsk i år också.

Göteborgs symfoniker i Musikens hus i Uppsala

Det var konsertkväll i Musikens hus, och Birgitta och jag startade med att äta middag i husets restaurang: det blev buffé.

Konsert en onsdagskväl är ovanligt, men det berodde på att vi hade besök av Göteborgs symfoniker. Scenen i stora salen var verkligen välfylld; Göteborgs symfoniker har över hundra medlemmar.

Före pausen spelades Serenad i F-dur, opus 31, av Wilhelm Stenhammar (1871-1927). Kanske svär jag i kyrkan – Stenhammar var 1907-1922 dirigent för göteborgssymfonikerna – men jag blev faktiskt inte begeistrad. Det kan ju bero på mig och på att jag inte är någon stor beundrare av Stenhammar, men inte heller Stenhammar själv var från början nöjd med sitt verk – han arbetade om det. En annan möjlig förklaring är att orkestern faktiskt var i största laget för något som betecknas som serenad. Orkestern hade visserligen bytt dirigent, från Gustavo Dudamel till Manuel López Gómez, men den senare hade rikliga tillfällen att efter pausen visa sin skicklighet.

Det gjorde han i Symfoni nummer 5 i B-dur, opus 100 av Sergej Prokofjev (1891-1953). I det här stycket gillade jag framför allt andra satsen, Allegro marcato, även den avslutande Allegro giocoso. Här kom den riktigt stora symfoniorkesterns kraft till sin fulla rätt.

Nu blev det stående ovationer, och dirigenten och orkestern tackade genom att överraskande avsluta med ”Tico tico”, en munter låt från förra seklets begynnelse, förr ofta spelad i radio.

Vårlunch hos Matti och Karin

Vi var – tillsammans med Karins föräldrar Lena och Lennart – hembjudna till sonen Matti och hans Karin. Matti och Karin bor på Stockholms Söder, och eftersom vägen hem till dem är en lång och svår uppförsbacke, tog vi taxi från Centralen. På Centralen köpte jag ett knippe blommande höga kvistar att ha med till värdfolket. Birgitta hade med sig egenhändigt virkade grytlappar av en sort som Matti har uttryckt beundran för hemma hos oss.

Maten var en riktig vårlunch: rökt lax, en delikat potatissallad, sås med örtkryddor och en härlig grönsallad med hela minitomater. Efteråt, till kaffet, fick vi också efterrätt, där inte allt var lämpligt för mig som är diabetiker. Men jag åt med god aptit av jordgubbarna, blåbären och vispgrädden.

Både under lunchen och sen runt kaffebordet flöt samtalet lätt. Karins föräldrar har vi lärt känna först efter det att Karin kom in i Mattis liv, och det är roligt att kunna konstatera att vi delar många grundläggande värderingar, även politiska, med dem. Så vi pratade bland annat om partikongress, både den stora socialdemokratiska nyligen som också de hade följt och så distriktskongressen i Uppsala i går som Birgitta och jag var på. Mycket prat blev det också om resor – alla i den här lilla kretsen har både erfarenheter och mera reslust,

En del av kaffebordssamtalet kom att handla om olika palmebiografier och hur man ska värdera dem, delvis också källkritiska missar, ja rent av missar av själva källorna, som finns till exempel i Henrik Berggrens annars på flera sätt intressanta bok.

Både jag och Birgitta är förtjusta i Göran Greiders nyutkomna palmebiografi – se mina omdömen ovan under Kulturspegeln, Politik. Greider och jag och sen också Birgitta har haft mejlkorrespondens efter mitt, Greiders och Berggrens palmemöte i Eskilstuna för kort tid sedan, så han vet att vi båda gillar hans bok. Men den här mejlkorrespondensen började egentligen med ett mejl till mig från Göran, där han ville göra mig uppmärksam på att han i sin jättelika artikel i DN nyligen om rosenodling hade citerat det jag här på bloggen har skrivit om den nuvarande socialdemokratiska partirosen, den så kallade krossade tomaten, alternativt den flinande apan och surgubben.

Vi tackade Matti och Karin för vårlunchen – och möjligheten att träffa Karins trevliga föräldrar – av hela vårt hjärta och hälsade dem välkomna att i sin tur hälsa på oss i vårt sommarhus i Öregrund under början av påskhelgen.

Tisdagen i påskveckan bär det nämligen i väg till Öregrund igen, för ytterligare ett halvår ute vid roslagskusten.

Tidig Mozart

Anna och Enver skulle gå med oss på kvällens konsert i Musikens hus, och eftersom programrubriken var Mozart, bjöd jag först på wienerschnitzel här hemma, på estniskt vis serverad med surkål och saltgruka skuren på längden.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) hann skriva otroligt mycket trots att han alltså bara levde i 35 år. I det här fallet hade Uppsala kammarorkester – eller snarare delar av den, ett tjugotal musiker; formatet torde ha att göra med att man ska turnéra i länet med det här programmet – valt att koncentrera sig på tidiga kompositioner, och även där finns det mycket att ta av.

Man hade valt att börja med ”Kassation nummer 1 i G-dur”, skriven 1769 då Mozart således bara var 13 år. Det här är väl knappast något av hans mest fullödiga verk men ändå häpnadsväckande moget.

När Mozart år 1773 skrev ”Symfoni nummer 29 i A-dur”, det verk som den här konserten avslutades med, var han 18 år gammal. Det här är naturligtvis ett mognare verk: Stråkarna och blåsinstrumenten i den reducerade kammarorkestern gjorde det här verket full rättvisa.

Ändå tyckte jag att de två konserter för soloinstrument plus orkester vilka omgav pausen var de mest hörvärda i gårdagskvällens program.

Före pausen spelades ”Konsert nummer 4 i D-dur” för violin och orkester från 1775, med Nils-Erik Sparf som solist. (Sparf ledde för övrigt under hela kvällen den dirigentlösa, reducerade orkestern.) Sparf är en mycket skicklig violinist – vid ODs konsert helt nyligen belönades han mycket rättvist med ett pris för sitt spel.

Efter pausen hörde vi ”Konsert i D-dur” för flöjt och orkester från 1778. Här fick vi höra den likaledes skickliga Sarah Lindloff som flöjtsolist. När man hörde henne, var det svårt att föreställa sig att beställaren av verket när det begav sig inte var nöjd med resultatet.

Det här mozartprogrammet ges under den närmaste tiden på ytterligare åtta platser runt om i länet. Skaffa biljetter om ni inte redan har gjort det!