Sommar i P1 med Eskil Erlandsson

Jag har, sen unga år och mina år som journalist, bland annat som årlig gäst på centerstämmorna, en del av mitt hjärta kvar hos Centern men då inte i första hand hos dagens centerparti utan hos det som en gång i världen hette Bondeförbundet. Jag minns många av dem jag mötte till exempel på CUF-stämmorna – några av dem blev till och med mina personliga vänner – som företrädare för jordbrukskultur och kroppsarbete, i vissa avseenden olika, i andra avseenden ganska lika de unga arbetarungdomar som en gång i världen dominerade SSU.

Dagens landsbygdsminister, det som förr var det mer inskränkta jordbruksminsiter, Eskil Erlandsson, bär helt uppenbart med sig en erfarenhet av lantlig kroppsarbetarkultur, och jag blev glad över att han så tydligt gav uttryck åt det i dagens Sommar-program. I hans berättelse om sitt liv fanns många inslag som bidrog till det här, allt ifrån beslutet att han efter faderns död tillsammans med brorsan och mamman (”morsan”) skulle driva gården vidare till stormen som fällde all skogen och lidelsen för älgjakt och lantlig mat.

Hans musikval var nästan ett skolexempel på att låtarna i Sommar kan knytas direkt till det man talar om: ”In the Summertime” med Mungo Jerry till ett lantligt intro, ”Sommarpsalm” till avsnittet om faderns (”farsans”) död, ”Blommig falukorv” och ”Bullfest” till snack om mat (i det senare fallet mellanmål i skolan), ”Mitt lilla barn” med Jojje Wadenius som avslutning på avsnittet om det barn som blev resultatet av ett äktenskap sent i livet och så vidare. Fast Ulf Lundells ”Öppna landskap” skulle ju också ha kunnat spelas i avsnittet om stormen och trädfällningen.

Några av tjejerna i Ainbusk (”Lassie”) kommer visserligen från gotländska lantbrukarhem, men Ulf Lundell är ju inte centerpartist, och Thore Skogman (i dag med ”Älgjakt”) var socialdemokrat, liksom – vad jag vet – Bo Sundström i Bo Kaspers orkester (”I samma bil”), så det var nästan en femtiotalistisk rödgrön folkrörelseanda över musikvalet i det här programmet.

I den lilla världen, i och utanför Öregrund

Matti och Karin har tillsammans med lilla Ella, senaste barnbarnet fött i våras, åter varit på besök hos oss i Öregrund – vi kan alltså numera kalla oss farfar och farmor också. Ella är en mycket harmonisk liten tjej: ler soligt också mot farföräldrarna och har inget emot att sitta – och stå; hon vill gärna pröva sina små ben – i vår famn. Och så gillar hon att ”prata”. Även om ”pratet” är obegripligt vill hon gärna stå i centrum för allas intresse.

Birgitta missade tyvärr en del av det här besöket. Hon hade tid på Akademiska i Uppsala för en ny kontroll inför den planerade hjärtoperationen, och den här gången utföll kontrollen väl: Den blödning röntgen har visat i hjärnan hade nu nästan helt läkt ut, så operationen skulle i princip kunna genomföras ganska snart, men den specialist hon talade med föreslog senare delen av augusti, då hela gänget av specialister åter finns på plats. (Hon har i dag fått telefonbesked om att det blir ett par veckor in i september.) Det här är en stor och komplicerad operation, där redan ingreppen tar sammanlagt fyra timmar, och sen följer en lång konvalescens, till att börja med på sjukhus. Birgitta är förstås lättad över att ha fått besked, också över att vårt gemensamma 75-årskalas för släkten kan genomföras dess förinnan här i Öregrund. I fråga om planeringen och genomförandet av kalaset har våra tre barn tagit kommandot – vi ska tydligen hålla oss så långt borta från köket som möjligt. Hoppas bara det blir fint väder – ett gäng fällstolar för utomhusbruk är under införskaffande.

Kalas var det förresten redan i går, fast då för Annas Sara och Amanda, som med en dags mellanrum fyller år, den här gången 19 respektive 18. Amanda blev således myndig, och hon ska tillsammans med sin mamma få göra en långresa till Kina, vilket föranledde Birgitta att ge henne litteratur, både skönlitteratur och politisk litteratur om, även en karta över Kina. Av mig fick båda tjejerna pengar, Amanda dessutom av Birgitta i myndighetspresent ett Kalevala-smycke i silver. Det fick Sara också när hon blev myndig, men eftersom hon ännu inte hade valt ut något smycke, valde nu båda tjejerna på nätet ut var sitt hängsmycke.

Sara strålade, eftersom hon, på romanmanusprov, rekordung har tagits in på en skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, och Amanda är på väg mot ett slags ämnesmässigt dubbel studentexamen, som både rymmer matematik och musik – ämnen som Amanda är mycket skicklig i. Under födelsedagsmiddagen – flickornas pappa Kaj, frånskild från Anna, hade grillat flintasteken – hade Birgitta ett långt samtal med Amanda om klassisk musik. Amanda är redan konsertmästare i en av de två ensembler hon spelar i.

Med på kalaset var också lillasyster Ella, Martin och Cecilia samt deras mamma, Annas kusin Anna-Karin, en tjejkompis till Sara och så vår dotter Kerstin. Och så, icke att förglömma, Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Bengt skjutsade oss i sin bil från Uppsala till Rinkeby coh så tillbaka till Uppsala igen.

Med en sen buss tog vi oss sedan tillbaka till Öregrund. Men vi kom fram alldeles för sent för att jag då skulle ha börjat lyssna på tisdagens Sommar och skriva om programmet. Jag får komma i kapp i dag.

Svensk-norska Arcus-Gruppen köper danska spritsorter av franska Pernod Ricard

Franska Pernod Ricard vann budgivningen, när Sveriges borgerliga regering sålde ut statliga Vin & Sprit till högstbjudande. Det visade sig snart att fransmännen egentligen mest var intresserade av guldägget Absolut vodka. Annat har undan för undan sålts ut. Jag har tidigare berättat om att en mängd ledande svenska sprit- och vinmärken på så sätt har hamnat hos finska Altia och därmed, ironiskt nog, blivit statliga igen, fastän den här gången ägda av finska staten.

Norska Arcus-Gruppen, som till 83 procent ägs av svenska Ratos, lyckades samtidigt köpa V & S’ ginmärke, Star Dry Gin. Nu har samma företag för 103 miljoner euro (880 miljoner kronor) av Pernod Ricard fått köpa en stor del av V & S’ forna spritmärken i Danmark och Tyskland: Aalborg, Brøndums, Gammel Dansk och Malteser.

Arcus-Gruppen var tidigare störst på sitt område i Norge men växer i och med det här köpet både i Danmark och i Sverige.

Sommar i P1 med Sébastien Boudet

Jag kommer från – och är präglad av – en annan brödkultur än den svenska hårdbröds- och framför allt limpkulturen. I Estland var basmatbrödet surt bröd, och jag minns fortfarande hur de många estniska flyktingfamiljerna som kom hit i slutet av andra världskriget förundrade sig över att svenskarna åt sött bröd – limpa – till maten. Min mamma fortsatte förstås att baka estniskt surbröd för husbehov. Hos oss stod det alltid en degbunke av trä med rester kvar av föregående surdeg i fogarna – det var det traditionella sättet att syra nya och nya satser av surdeg. I min familj förvaltas konsten att baka estniskt surbröd vidare av vår dotter Kerstin, och tack vare henne kan jag en stor del av den här sommaren äta en skiva surbröd till morgonkaffet varje dag, givetvis kokkaffe som i min barndom.

Detta apropå dagens Sommar-program med Sébastien Boudet, född och uppvuxen i Frankrike men numera hängiven surdegsbagare på Petite France i Stockholm.

Somliga fann kanske hans surbrödspredikan apart och hans jakt på rena råvaror utan tillsatser manisk, men jag är inte en i den skaran av lyssnare. Jag greps av sympati för den här mannen och hans (bak)verk.

Hans musikaliska meny spände mellan Mozart och Ted Gärdestad men skilde sig framför allt fördelaktigt från flertalet Sommar-program genom att innehålla så mycket franskt material. Charles Aznavour fick vi höra både på franska och svenska. Fast allra mest gillade jag, att Boudet spelade en låt med Georges Brassens, ”Chanson pour l’auvergnat”.

Konditori Savoy i graven – men återuppstår kanske igen

När jag hösten 1959 skulle börja plugga i Uppsala, hade en klasskompis, Lennart Bexenius, som redan fanns i stan, hjälpt mig med att skaffa mitt första hyresrum. Det låg på Jumkilsgatan, och första kvällen på ankomstdagen beslöt jag mig att ta en promenad och titta på omgivningarna.

Det var så jag upptäckte konditori Savoy på Ringgatan. Det var på den tiden fortfarande ett tämligen nytt café, men miljön – både själva kondiset och blomplanteringen utanför – var trivsam. Där fikade jag ibland eller köpte hem någon bulle till mitt eget kaffe, när jag var stadd vid kassa.

Jag har också senare, långt efter det att jag hade flyttat från yttre Luthagen, återvänt till Savoy – också fikat där med Birgitta och med våra barn. De har haft gott bröd – jag råkar veta att också en av Uppsalas landshövdingar regelbundet har tagit sig till Savoy för att handla. Och min gamle Ordfront-kompis, författaren Kjell Eriksson, har i sina deckare ofta låtit sin polishjälte Ann Lindell göra en eftertankepaus just på Savoy.

Genom min kaféälskande dotter Kerstin hörde jag för en tid sen den ledsamma nyheten: Savoy skulle, efter mer än 50 år, stängas. Hon hade fått höra det på plats, dock inte fått någon riktig förklaring till varför. Visserligen har Savoy haft snåla öppettider på kvällar och veckohelger, men det har ju inte precis sett ut att gå dåligt.

I dagens Upsala Nya Tidning (6 juli 2012) finns en bekräftande artikel, ”Slutfikat på Savoy efter 50 år”, som ger en förklaring – Handelsbanken, som ligger vägg i vägg, behöver utvidga – men faktiskt också ett litet hopp: Savoy kommer troligtvis att fortsätta verksamheten någon annanstans.

Hoppas det blir så och att det blir ett lika trivsamt ställe!

Med Kerstins hjälp kan du få se sommar-Öregrund när det är som vackrast

När midsommaraftonen går in med sol från klar himmel är vår trädgård och det Öregrund den ligger i så vackra att det gör ont i hjärtat.

Medan jag hämtar morgontidningrna i brevlådan, tänker jag, att det här skulle jag gärna vilja visa mina många läsare, också i bild. Och när jag sedan, strax därefter, öppnar datorn och som vanligt först tittar in på dotterns, Kerstins, blogg, finns de där, alla bilderna jag behöver. Kerstin har plåtat alltsammans: mitt 75-årsfirande, barnbarnen, trädgården i sin blommande försommarprakt, den idyllisk lilla staden vid havet, badklipporna i tallparksområdet.

Så med Kerstins hjälp inbjuder jag er att gästa mig och mitt Öregrund i midsommartid.

Den första bildsviten, ”I mammas och pappas trädgård i Öregrund”, hittar du här. Det du då får se är bland annat utsikten från inre gårdsplan ut mot trådgården med glasverandan till vänster, trädgårdsbilder bland annat från kryddgården och med till exempel blommande pioner, bilder av Viggo och Klara, Klara bland annat blåsande såpbubblor, Klara på gräsmattan framför bergknallen med flaggstången, Klara i mitt stenparti bredvid gången upp mot huset och vårt hus sett från Håkanssonsgatan.

Den andra bildsviten, ”Vi firar pappas 75-årsdag”, hittar du här. Här syns Klara iförd nattlinne plocka blommor åt morfar på födelsedagen, jag njutningsfullt mumsa på en macka gjord på Kerstins estniska surbröd och så födelsedagslunchen: rökta läckerheter från havet åt en estnisk fiskarpojke.

Den tredje bildsviten, ”Vi badade – i alla fall jag”, finns här. Här får du se några av Öregrudns vackraste vyer, Tallparken och Öregrundsgrepen.

Den fjärde bildsviten, ”Min bror Matti och Karin och lilla Ella var också med”, finns här. Fina bilder på Ella i Mattis famn och av Ella på Birgittas säng och Viggo på min i vårt sovrum.

Den femte bildsviten, ”Vi fikade och spelade Finns i sjön en massa”, hittar du här: ett parti ”Finns i sjön” – lägg märke till de ryska spelkorten – runt vårt köksbord och så kvällsfika med Kerstins nybakta bullar – lägg märke till muggen, Arabias Flora; vi har Flora som vårt främsta porslin i sommarhuset i Öregrund.

Den sjätte bildsviten, ”Vi gick kvällspromenad”, här, tar er med runt i vår lilla sommaridyll med dess många vackra hus och miljöer, till exempel fyrskeppet Västra banken och hamnen. Matti, Karin och Ella syns också på bild.

Den sjunde bildsviten, ”Vi tog en sista promenad innan vi åkte hem”, här, ger ännu fler vyer från vår lilla sommarstad.

* * *

Birgitta har gått till Konsum för att handla – snart vankas det en sen midsommaraftonslunch med snaps. Efter en stunds eftermiddagsvila går vi vid femtiden till Hembygdsgården för att titta på dansen kring midsommarstången. Därefter brukar vi ta en krokigt promenad genom hamnen och runt delar av vår lilla stad, den som ni nyss har sett på Kerstins bilder.

Hur länge den här dagen varar, vet man inte – juni natt blir aldrig av som Harry Martinson säger:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Så är jag väl gammal då…

Birgitta hade hemlat med barnen inför min sjuttiofemårsdag utan att berätta för mig. Jag fyller år i dag, men redan i går eftermiddag dök plötsligt Kerstin och hennes egna två barn, Viggo och Klara, upp, och en stund senare anlände också Matti och Karin och deras baby Ella, allt för att kunna morgonuppvakta mig på min riktiga födelsedag.

Så redan i går åt vi familjemiddag ihop, spaghetti och fläsktärningar respektive musslor, och sen bakade Kerstin bullar till kvällsfikat. Jag, Birgitta, Kerstin och Klara avslutade kvällen med att spela ett parti ”Finns i sjön” runt köksbordet.

I morse tisslades och tasslades det länge i köket, innan hela gänget tågade in och sjöng ”Röda små smultron”. Jag sänguppvaktades med böcker, både en nyillustrerad H C Andersen och en bok om sextiotalets barnböcker samt dessutom en bok om Strindberg från Birgitta; av henne fick jag också presentkort på en gemensam resa. Kerstin och hennes barn uppvaktade med en rörstrandskopp, Pi, av den typ jag alltid drack mitt morgonkaffe ur när barnen var små, plus tre egenbakade estniska surlimpor; Klara hade dessutom gjort en teckning till både mormor och morfar. Från Matti och Karin fick jag inramade och andra foton av en nyfödd Ella, på någon bild tillsammans med mig, som en påminnelse om att jag numera också är farfar, dessutom också ett par musikvideor med Simon and Garfunkel respektive The Band.

Sen gick vi ut i köket allihop och satte oss runt köksbordet i vars mitt Birgittas nyhoplagda och mycket goda smörgåstårta tronade mellan blombuketter, en stor från Birgitta och en liten från lilla Klara.

Det var härligt gott och det nybryggda kaffet doftade ljuvligt, och jag glömde inte att tacka för presenterna men framför allt för att dessa mina närmaste – Anna träffade jag ju i Stockholm här om dan – hade kommit för att uppvakta mig på min födelsedag.

Sen var det dags att klä sig, dagen till ära i den nya marimekkoskjorta jag fick av Birgitta.

I dag har vi också ätit födelsedagslunch runt köksbordet: rökt sik, rökta laxfenor, böckling och sallad med ingredienser från Birgittas egna odlingar.

Och dagen är inte slut än.

Det hör till födelsedagsbarnets privilegier i vår familj att inte behöva handla, laga mat och diska, men Birgitta har haft god avlastning av Kerstin, Matti och Karin. Viggo och Klara är snälla mot sin morfar, och jag har också fått läsa böcker för lilla Klara. Dit är det långt än för yngsta barnbarnet, Ella, men jag har fått belåtna kluckanden och världens soligaste leenden från henne, när vi har gosat med varann.

Äldre och äldre blir jag, men redan barnbarnen är ett skäl för morfar/farfar att hålla sig vid liv ytterligare ett tag.

Helt bortglömd är jag heller inte, att döma av hyllningskort – tack! – från släktingar och vänner både i Estland och Sverige och från människor som jag känner bara via bloggen.

Melodikrysset nummer 24 2012

Melodikrysset tillsammans med en extra kopp kokkaffe efter en god frukost gör lördagsmorgnarna till en av veckans höjdpunkter. I dag innehöll krysset dessutom några inte helt lätta frågor.

Visserligen innehöll det som vanligt några upprepningar, till exempel ”Vandraren” med Nordman och med text av Py Bäckman och Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Också ”Ack Värmeland du sköna” har varit med tidigare.

Fast när en låt är så bra som ”Jag mötte Lassie” med Ainbusk, förr Ainbusk Singers, gör det ju inget att den återkommer någon gång.

Men redan den allra första frågan i dagens kryss var inte alltför enkel. Nästan alla kände väl i och för sig igen Monty Python-gängets ”Always Look On the Bright Side of Life”; både jag och många andra har ju sett ”Life of Brian”. Betydligt färre, inte helle jag, har däremot sett musikalen ”Spamalot”, där den här låten också ingår.

Och jag tyckte det var jättekul att få höra Queens ”We Will Rock You” i en finsk version, ”Humppaukaasi”, med Eläkeläiset.

En korsordskonstruktör, som jag – utan att mena så illa – hade sårat, skrev här om dan en kommentar om att jag kanske i mina musikkommentarer kan tyckas vara lite ålderstigen. Och visst hör jag till de krysslösare som gärna hör en Kai Gullmar-klassiker som ”Solen lyser även på liten stuga”, som jag tycker har åldrats med behag.

Men jag ber honom och er öviga att också notera att jag gillar Sara Vargas ”Spring för livet” högt och rent. Den som vill ha bevis kan gå tillbaka till vad jag skrev om Melodifestivalen 2011.

Och jag är över huvud taget – utan att jag därmed gillar allt – schlagernörd. Så det är klart att jag vet att ”Kall som is” i Melodifestivalen 1984 sjöngs av Anders Glenmark och hans syster Karin.

”Dansa i neon” var i och för sig bättre i Lena Phs original, men eftersom dagens kryss sändes från Sandviken, har jag all förståelse för att Eldeman i dag valde att spela den med sandvikensonen Tomas Ledin – hans insjungning är hämtad från TV4-programmet ”Så mycket bättre”.

Disneyfilmer förekommer relativt ofta i Melodikrysset, men – rätta mig om jag har fel – just ”Skönheten och odjuret” har väl inte varit med tidigare, åtminstone inte på länge?

Från USA kommer mycket som är väl lämpat att ha med i Melodikrysset, så också musiken i dagens allra sista fråga. Vi hörde där en fin version av ”John Henry” med Bruce Springsteen och The Seeger Session Band. Det sista behöver kanske förklaras. Springsteen har turnerat och gjort några plattor med Pete Seeger-material, både sådant som Seeger själv har skrivit och sådant som blev mycket känt och populärt i just hans version – ”John Henry” är ett exempel på det senare.

Anders Eldeman får gärna i något kommande program spela något med Seeger själv. Han är en lysande gestalt i amerikanskt musikliv, lever faktiskt fortfarande fastän han nyligen har fyllt 93. Han sjöng tillsammans med Springsteen när Barack Obama installerades som president.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikryseet? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag firade vi Anna

Anna fyller 51 i dag. Det är ju inte någon särskilt jämn födelsedag att fira, men i vår familj brukar vi alltid uppmärksamma varandras födelsedagar. Men eftersom både jag och Birgitta blir inte bara äldre utan också allt skröpligare och tröttare, tog vi resan i två etapper: åkte in till Uppsala redan i går och handlade, övernattade i vår lägenhet där och tog sen ett förmiddagståg till Stockholm.

Både vår allmänna sköplighet och det faktum att vi bar på presenter – Birgitta hade till exempel köpt en gjutjärnsgryta – gjorde, att vi åkte mycket taxi. Birgitta skulle, innan vi åkte till den avtalade lunchen med Anna, skriva på några papper i ett av hennes få kvarvarande förtroendeuppdrag, så vi tog taxi dit – till ett advokatkontor på Kungsholmen – från Stockholm C. Hunnen till korsningen Vasagatan-Kungsgatan tog chauffören, trots att han hade fått rätt nummer på Kungsgatan, av åt alldeles fel håll, åt Hötorget till, så vi fick korrigera honom, och på kungsholmssidan fick han ändå leta länge efter rätt nummer. När vi senare – efter lunchen med Anna som jag strax ska återkomma till – åter skulle ha en taxi, nu från Hötorget till Marimekko, tillfrågade vi fyra taxiförare där om att köra oss, men när de hörde att det gällde en enligt dem alltför kort bit, avböjde de, och i stället fick vi haffa en förbipasserande taxi från ett av de stora taxibolagen. Detta som en lektion till dem som tror på den fria konkurrensen, till exempel i taxibranschen.

Den först nämnda taxin körde oss i alla fall, om än på kringelkrokiga vägar, till Café Piastowska på Tegnérgatan, där vi hade stämt möte med födelsedagsbarnet. Vi, inte minst jag, har varit där förr med henne – jag gick dit och åt polsk ärtsoppa och pannkaka till lunch varje torsdag på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen nere på Sveavägen 68. Piastowska visade sig dess värre inte vara lunchöppet numera – det finns kvar men är öppet bara på kvällarna. Så medan vi väntade på Anna gick jag runt till andra bra restauranger som jag mindes från mina år på partiexpeditionen, men det var som förgjort: två andra som också hade varit värda ett besök hade försvunnit. Vad vet jag egentligen om dagens krogvärld i Stockholm?

Sen kom Anna, och vi enades efter lite rådslag om att gå ner till Arirang på Luntmakargatan. Och den fanns kvar!

Arirang är en koreansk restaurang med en helt koreansk meny; man kan till och med få koreansk öl till maten. När vi anlände, var det fortfarande lunchrusning, så vi fick vänta på bord, men det ordnade sig snart, och vi beställde alla det vi själva ville ha. Jag fick också chans att öva min gamla konst att äta med pinnar, men det fanns sked också till dem som behövde det. Gott och rikligt var det.

När vi under mycket prat hade ätit klart, hade lunchrusningen avtagit, och det började glesna i lokalen. Då plockade vi fram våra presenter till Anna, Birgittas gryta och mina paket med böcker och DVD-filmer. Födelsedagsbarnet fick två rejäla kassar att bära därifrån.

Ändå hade jag då fått två Hillman-filmer tillbaka av Anna – hon hade dem redan och gav dem nu till mig på min snart stundande födelsedag.

Det var just min stundande födelsedag – den 19 juni fyller jag 75 – som föranledde utflykten till Marimekko. Det är så att jag älskar Marimekko-skjortor och använder sådana så ofta att jag då och då sliter ut några. Birgitta ville därför ge mig ett par nya och, eftersom jag är ganska kräsen i färgvalet, ha mitt bistånd att välja ut just de skjortor jag ville ha.

En sådan fanns inne, och den fick vi med oss hem. Men den andra som jag ville ha fanns bara i en katalog och måste följaktligen först beställas från fabriken i Finland. Men eftersom även den nu är betald, kommer den direkt i brevlådan i Öregrund.

Lill-Ella och Klara med gitarr

Sonen, Matti, och hans Karin och deras baby Ella har varit i Uppsala och hälsat på hos Mattis syster Kerstin. Eller kanske snarare hos Kerstins och Bos dotter Klara: När Klara fyllde år i våras hade hon hett önskat sig en riktig gitarr, och det hade Matti och storasyster Anna tillsammans bestämt sig för att ge henne. Matti, som spelar gitarr i eget band och har jobbat länge i musikaffär, skulle välja en bra gitarr men kunde inte just då. Men nu var det alltså dags att överlämna den där presenten.

Du kan se bilder från gitarrkalaset hemma hos Kerstin och Bo här.

Lägg märke till att Klara, liksom sin mor, är vänsterhänt. Jag antar att Matti har anpassat presentgitarren till detta.