Melodikrysset nummer 12 2015
21 mars 2015 12:21 | Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarerDagens kryss klarade jag lätt, om man bortser från ett tekniskt avbrott. Efter nyhetsuppehållet dog plötsligt Radio Uppland, som jag brukar ha ständigt inställd i radion i mitt arbetsrum för att lyssna just på Melodikrysset.
Det här gjorde att jag, när jag fick in P4 igen, hamnade i ljudillustrationen till en fråga jag inte hade hört. Men det lät dansbandsaktigt, och så småningom kunde jag också skriva in svaret: Det var Stiftelsen som sjöng ”Hon finns överallt”.
Nja, dansband är inte riktigt min grej. Det är däremot Beatles. Fast innan jag hann komma på att det som spelades var Paul McCartneys ”Ibony and Ivory”, stack dottern, Kerstin, in huvet i rummet och sa titeln. Men sen skulle ju en del av den översättas till svenska också, ebenholts.
Jag har allt av Beatles i mina skivhyllor. Allt av Fred Åkerström också – han medverkade för övrigt i lanseringskonserten av min sångbok ”Upp till kamp!” 1970 i Folkets hus i Stockholm. Däremot har jag aldrig träffat hans dotter, CajsaStina Åkerström, som jag annars också har lyssnat en del på, fast då på skiva. Hon har även haft några hits, bland dem ”Av längtan till dig”, som hon gjorde tillsammans med Åsa Jinder.
Povel Ramel har jag hört live flera gånger, tidigt (i mitt liv) i tält i Sundsvall, sent (i hans liv) på Regina-teatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett stycke nostalgi, signerad Povel Ramel, ”Mitt 30-tal”. Fast den text han hade skrivit om trettitalet väjde ju inte heller för epokens mörkare sidor.
Också Björk har jag hört live, mycket nära scenen vid prisutdelningsceremoni i regi av Nordiska rådet i København. Att hon fick kulturpris av just Nordiska rådet har förstås att göra med att hon kommer från Ísland.
Hustrun och jag är gamla operavänner, och vi har förstås sett Georges Bizets ”Carmen”, som ”Toreadorarian” är hämtad ur. Här spelades den dock av Cave Stompers, kända för en dansmusik som var mycket populär under min skoltid på 1950-talet.
Hustrun har träffat både Björn och Benny, men ingen av oss har sett någon scenuppsättning av ”Chess” från 1986. Man jag har ”Chess” på skiva och kände förstås igen ”One Night In Bangkok”.
Ronny Eriksson och Euskefeurat finns rikt representerade i min skivsamling, och det var heller inte svårt att bakom hans ”Ja gärna” känna igen Paul Ankas klassiker från 1957, ”Diana”.
Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän” har jag både med honom och med Öbarna, som ju genom Eva Jarnedal har en anknytning till en person som Taube diktade om. Öbarna uppträdde förr ofta på socialdemokratiska partiarrangemang, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev vi om både dem och om deras skivor.
Karaokeversioner av kända låtar är väl musikaliskt inga höjdare, men jag förstår greppet att inte spela ”Vem vet” med Lisa Ekdahl.
Tom Jones är en utmärkt sångare – i dag hörde vi honom i ”She’s a Lady” – men han hör ändå inte till den kategori artister jag för egen del har på skiva.
Men vi tar väl och slutar med något svenskt, ”Skomakare Anton”. I dag hörde vi den med Alf Robertsson, men den finns också inspelad med den genom Melodifestivalen aktuelle Hasse Andersson, som har skrivit låten, och då hette den ”Skomagare Anton”.
I eftermiddag ska vi ha familjekalas, födelsedagskalas för Klara som snart fyller tio. Morfar och mormor ger henne tillsammans pengar till att börja i den efterlängtade ridskolan.
Melodikrysset nummer 11 2015
14 mars 2015 11:51 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarerDen här lördagen började lite olyckligt för mig. Inte för att jag försov mig – jag vaknar alltid i god tid för Melodikrysset på lördagsmorgnarna. Men först blödde jag näsblod, ymnigt, när jag var på toaletten. Och sen, när jag ändå tyckte att jag hade hyggligt med tid kvar för att äta frukost, hörde jag i radion, att Melodikrysset var framflyttat en halvtimme. Jag behöver väl inte tillägga att sport ligger helt utanför det jag intresserar mig för.
Min erfarenhet av Melodikrysset är att där mycket sällan förekommer låtar och artister som jag över huvud taget inte har hört talas om. Men i dag fanns det ett sådant exemplar.
Jag är normalt ganska bra orienterad i barnvisegenren i vid mening, och då menar jag inte bara sånt jag lärde mig sjunga under min egen skoltid för en mansålder sen – i dag spelades till exempel ”Röda stugor tåga vi förbi”, även känd som ”Sommarvandring”.
Våra barn fick många skivor, och sen har även barnbarn i lite olika åldrar fått skivor och filmer med musik i present. Men i dag uppdagade jag en lucka i mitt barnvisekunnande: ”Min tand e lös” tror jag faktiskt jag aldrig hade hört förut. Så ibland har ”Melodikrysset” en bildande funktion.
Jag har ett hyggligt musikminne och är lite av en musikalisk allätare, men jag minns faktiskt heller inte spontant ”Du har en vän” med Lill Lindfors (som jag annars har lyssnat mycket på), i Carole King’s original ”You’ve Got a Friend”.
Oskar Linnros finns heller inte i mina skivhyllor, men genom rockbjörnsledtråden tog jag mig fram till ”Hur dom än”.
Men jag tog mig fram till honom liksom till Enrique Iglesias, som jag heller inte har lyssnat våldsamt mycket på. Det var alltså han som sjöng ”Still Your King”.
Filmen ”Min bäste väns bröllop” med Julia Roberts har jag för egen del inte sett, men det var för den skull inte omöjligt att känna igen Sophie Zelmani i ”Always You”.
Självklart har jag sett filmer av Colin Nutley men faktiskt inte ”Under solen” från 1998. I den förekom ”You’ve Got a Friend”, ”You’re Everywhere”, signerad Weeping Willows som jag gillar.
Från film är steget inte långt till TV, och jo, när ”Fame” var ny i svensk TV, såg jag lite av den. Eldeman efterlyste också något som förekom i den, och att döma av antalet bokstäver och de ledbokstäver jag hade, syftade han i det här fallet på dans.
Som mina regelbundna läsare vet, älskar jag inte dansband, framför allt inte att dansa till deras musik. Men en man i min ålder har ändå hört till exempel Sven-Ingvars, om inte annat så på Svensktoppen. Och en låt som ”Två mörka ögon”, som spelades i dag, har utan tvekan schlagerkvaliteter.
”Mjölnarens Irene” blev hit under tidigt 1950-tal, med bland andra Lily Berglund och Britt-Inger Dreilick. I dag fick vi höra den i en dansk version, ”Møllerens Marie”.
Lite nordisk kurragömmalek ägnade sig Anders Eldeman åt också när det gällde ”En gång i Stockholm”. När Monica Zetterlund sjöng den i Eurovision Song Contest 1963, hamnade den – mycket orättvist, tycker jag – på sista plats. Fast i dag hörde vi den med Edda Magnason, som har isländskt påbrå. Hennes version gjordes för filmen om Monica Z och finns också på skiva.
I Melodifestivalen 2009 slutade Caroline af Ugglas på andra plats med ”Snälla, snälla”, också det ett tävlingsbidrag skyhögt över samtliga låtar i årets omgång.
Men jag ska förstås ändå se finalen.
Not Again Sam
13 mars 2015 18:10 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 1 kommentarJag har med nöje sett föregångarna, ”Play It Again Sam”, 1 och 2, också skrivit om nummer två här på bloggen. Scenen, Reginateatern, är densamma liksom greppet.
Gänget på scenen är i stort sett detsamma, när de nu gör en tredje musikteaterföreställning, ”Not Again Sam”: Paul Kessel, John Fiske, Björn Sjödin, Hasse Loelv och Grosse Grotherus, och som ni kan ana drar även de tre sistnämnda musikaliskt ett tungt lass, dock lätt och glatt genom deras spelskicklighet och mångsidiga instrumentbehärskning. Kessel och särskilt Fiske spelar också, men deras roll i den här föreställningen är ändå främst att vara sångare.
Fast en förändring har det blivit i den här ensemblen – dess kvinnliga medlem har bytts ut. Verkligen inte för att det var något fel på Andrea Geurtsen – men hon fick anbud om att spela musikteater i Helsingfors.
Ny kvinnlig sångstjärna i den här speciella ensemblen på Reginateatern är nu i stället Anna-Karin ”Ako” Nytell Oldeberg, en duktig sångerska, välkänd på Uppsalas musikscen.
Det den här ensemblen gör är ett stycke mycket svängig scenshow: hits ofta hämtade från film och TV, introducerade med mellansnack och sen presenterade, till exempel med uppgifter om den film de ingick i, på en storskärm. Däremellan gör framför allt Paul Kessel (med låtsat motstånd från John Fiske) lite scenshow, och vi får oss också till livs en Roy Andersson-inspirerad parodi på Hans Majestäts tal vid Riksdagens högtidliga öppnande.
En del av de filmer och TV-program, vars hitlåtar vi fick höra i den här föreställningen, har jag faktiskt inte sett, men man kan ju knappast ha undgått sånt som blev hits genom filmer som ”Grease”. Men det ska inte tolkas som att det enda jag kände igen från filmvärlden var Edvard Perssons ”Jag har bott vid en landsväg”. ”Med en arm om din hals” är ett annat exempel, hämtat ur filmen ”1939”. Också Beatles’ ”Norwegian Wood” kan anföras som exempel.
Programmet rymde även sånger, underbara sådana, som jag i motsats till flertalet i publiken vet något om, sådana som ”Brother Can You Spare a Dime” från massarbetslöshetens amerikanska trettital. Den finns förresten också på svenska, ”Köp de arbetslösas sång”.
Anna-Karin Nytell Oldeberg gjorde en del minnesvärda sånginsatser, till exempel i Cole Porter’s broadwayklassiker ”Anything Goes”. Och jag vill ge henne en eloge för att våga sig på Monica Zetterlund-klassikern ”Sakta vi gå genom stan”, särskilt som hon gjorde det väl.
I övrigt vill jag bara nämna att programmet är mycket rikhaltigt och innehåller hits av mängder av låtmakare, Bruce Springsteen, Elton John och andra. Vill du ha en riktigt fullmatad kväll, gå till Reginateatern!
* * *
Eftersom vi skulle gå på teater, åkte vi ner på stan och åt en lätt middag. Det blev te för min del, kaffe för Birgittas del på det anrika kondiset Landings. Till det tog vi var sin matig macka.
Norge: ICA- och Rimi-butikerna omprofileras enligt COOPs koncept, men Matkroken-kedjan består
11 mars 2015 20:53 | Mat & dryck | 3 kommentarerFöljderna av norska COOPs stora förvärv av svenska ICA-koncernens butiker i Norge börjar nu klarna. ICA kan ju butikerna inte gärna fortsätta heta, och svenska ICA driver butiker under namnet Rimi även i Baltikum.
De här båda kedjornas butiker omprofileras därför till butiker som fogas in i COOPs ordinarie butikskoncept. Rimibutikerna omprofileras således till Coop Extra eller Coop Prix, medan ICA-butikerna ser ut att bli Coop Mega eller Coop Extra.
Matkroken, som är en delvis franchisedriven närbutikkedja, består under sitt gamla namn.
Konsumentkooperationen i övriga Norden starkare än i Sverige
10 mars 2015 15:51 | Mat & dryck | 5 kommentarerKonsumentkooperationen i övriga Norden är mycket starkare än den i Sverige. Den danska kooperationen har till exempel en marknadsandel på 37,5 procent. Det som utmärker den, liksom den norska, vars köp av norska ICA jag nyligen skrev om, är bland annat en högre grad av diversifiering i fråga om inriktning, varuutbud och priser. Den danska kooperationen driver, utöver vanliga butiker och lågprismarknader, kallade Brugsen, Kvickly och Fakta, kedjan Irma, som har det där lilla extra.
I Finland klövs kooperationen, på grund av politiska motsättningar, i en arbetar- och en bondekooperation. Medan den förra inte har klarat sig så bra, har den senare – som alltså driver butiker, varuhus med mera – varit mycket framgångsrik. Kooperationens marknadsandel är mycket hög, 43 procent.
Och den norska kooperationen är ingalunda på fallrepet den heller. Jag har nyligen berättat om dess övertagande av norska delen av ICA, som kommer att leda till att Coop får 28 procent av marknaden i Norge. Också tidigare har norska Coop köpt en privat butikskedja. De nu inköpta ICA-butikerna kommer, beroende på storlek och inriktning, att infogas i lämpliga delar av Coops ganska varierade butiksnät:
Coop Obs!, hypermarknader med varor från olika branscher under samma tak
Coop Mega, supermarknader med matvaror inklusive färskvarudisk
Coop Prix, en lågpriskedja med begränsat urval
Coop Marked, små närbutiker
Coop Extra, supermarknader med fokus på lågpris
I motsats till vad som är fallet med kooperationen i Sverige driver Coop Norge också en hel rad fackhandelskedjor:
Coop Extra Bygg, byggvaror
Coop Byggmix, byggvaror
Coop Obs! Bygg, byggvaror
Coop Elektro, elartiklar
Coop Kjøkken og Hjem, varor till kök och hem
Coop Sport, sportartiklar
Konsert med spansk musik
6 mars 2015 23:25 | Mat & dryck, Musik | 1 kommentarTorsdagskvällens konsert på Uppsala Konsert & Kongress skilde sig på flera sätt från de vanliga abonnemangskonserterna: Uppsala kammarorkester hade för kvällen en spansk dirigent, Alfons Reverté. Och eftersom kvällens tema, ett mycket sammanhållet sådant, var ”Spansk afton”, hade man som solist på gitarr – vad annars – lånat in den mästerlige Göran Söllscher.
Konserten började med ett relativt sent stycke, ”Sortilegis” av Xavier Montsalvatge (1912-2002).
Men flertalet i publiken associerade säkert mer de avslutande tre styckena, zarzuelas med rötter i teatermusik, med Spanien och dess musik: ”El Bateo” av Federico Chueca (1846-1908), ”La Leyenda del Beso” av Reveriano Soutullo (1880-1932) och Juan Vert (1890-1931) och ”La Terre del Oro” av Gerónimo Giménez (1854-1923).
Göran Söllscher gjorde sin solistinsats på gitarr i ”Concierto de Aranjuez” för gitarr och orkester av Joaquin Rodrigo (1901-1999). För egen del gillade jag speciellt dess inledande sats, Allegro con spirito.
Söllscher fick varma applåder, med rätta, och gick publiken till mötes genom att som extranummer före pausen spela en katalansk folkmelodi.
Efter pausen spelades ett längre orkesterstycke, ”El amor brujo” av Manuel de Falla (1876-1946). Det var väl inövat och lät bra, och många i publiken kände säkert igen en av dess många delar, den hetsiga ”Danza ritual del Fuego”, Rituell elddans.
* * *
Jag och Birgitta fick skjuts till Vaksala torg (och efter konserten hem igen) av Bengt och Inger, och på den restaurang Bengt och Inger hade valt fick vi så småningom sällskap även av Anna.
Själv hade jag aldrig varit på restaurangen i fråga, Lucullus i Sivia-komplexet på centrumsidan av Vaksala torg, men alla var nöjda med den mat de hade valt, jag för min del biff med grönpepparsås och pommes frites. Till det drack jag Pripps Blå lättöl.
Norska Coop får köpa ICA-butikerna i landet
5 mars 2015 16:48 | Mat & dryck | 3 kommentarerI Norge har ICA inte alls lyckats som här. Det här har ändat i att ICA har beslutat sig för lämna Norge – alltså sälja sina sammanlagt 553 butiker med lite olika storlek och med ett par olika namn.
Norska Coop la ett för ICA – det svenska moderbolaget – attraktivt bud, men den norska konkurrensmyndigheten, Konkurransetilsynet, inledde därefter en granskning av den här affären, en granskning som har tagit rundlig tid. En av förklaringarna till det senare är att den här myndigheten har granskat effekterna av en fusion delmarknad för delmarknad, sammanlagt 90.
För att tillfredsställa Konkurransetilsynet, som vill förhindra att kooperationen på vissa av dessa delmarknaden blir alltför dominerande, har Coop gjort upp i godo: Coop säljer 43 butiker till lågprisgruppen Bunnpris (Bottenpris) och 50 butiker till Norgesgruppen.
Men vinsten för Coop blir ändå att man nu övertar många ICA-butiker till exempel i det centrala Østlands-området och i Bergen-regionen, där konsumentkooperationen i dag inte är så stark.
Norgesgruppen som en av de två köparna av butiker från Coop är kanske inte helt självklar: Kedjan, som driver butiker under namnen Kiwi, Meny och Spar, kontrollerar redan 40 procent av den norska dagligvaruhandeln.
Coop kommer nu i alla fall upp i drygt 28 procent av den norska dagligvaruhandeln och blir klart större än trean, Reitan-gruppen.
Melodikrysset nummer 9 2015
28 februari 2015 12:33 | Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarerÅter igen, som vanligt utan att behöva använda väckarklocka, har jag gått upp tidigt på lördag morgon för att hinna raka mig, duscha och äta frukost (medan jag läser morgontidningarna och samtidigt lyssnar på ”Ring så spelar vi”) innan det är dags att lösa veckans melodikryss.
Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de allra lättaste.
Fast troligen tyckte andra lyssnare/lösare att det jag hade problem med var urlätt.
Jag har i och för sig läst nästan alla smurfalbum och har också några smurffilmer för besökande barnbarn, men smurf-CD har jag inga. Alltså kunde jag inte gå till någon skivhylla för att kolla vem som sjöng ”High Life”. Saken blev inte lättare av att jag inte har några skivor med Nelly Furtado.
Jag har tidigare bekänt, att jag är ganska sparsmakad när det gäller TV-serier. Don Johnson minns jag i alla fall från ”Miami Vice” från sent 1980-tal, men ”Heart Beat”, som han väl har spelat in senare, kände jag inte till.
Mer bekant för mig är då Rihanna (Robyn Rihanna Fenty), som vi i dag hörde i ”Four Five Seconds”.
Eftersom jag, i motsats till hustrun, som just nu ofta ser skidsport i TV, inte är ett skvatt intresserad av idrott, har jag heller inte imponerats av idrottsstjärnor som spelar in skivor. Men Mats Wilander känner jag förstås till, och eftersom jag hade en bokstav av fyra i hans förnamn, var det inte omöjligt att lista ut att det var han som sjöng ”När man funnit glädjen”.
”Elda för kråkorna” minns jag, om jag anstränger mig lite, från tidigt 1950-tal. Men jag har inte hört den på mycket länge, och den instrumentalversion Laxblecket gjorde av den skilde sig också, tyckte jag, från schlageroriginalet.
Annars är jag ganska pricksäker på sådant som jag antar att yngre lyssnare/lösare kan ha problem med.
Så det är klart att jag genast känner igen Ulf Peder Olrogs ”Bullfest”, som Sigge Fürst sjöng in.
Riktigt lika stort genomslag fick väl aldrig melodifestivalaren från 1963 ”Rosen och vinden” med Lily Berglund. Men henne minns jag väl som schlagerstjärna. Och Owe Thörnqvist, som skrev låten, har jag så småningom personligen blivit bekant med vid middagarna för hedersupplänningar – han och min hustru är sådana – på Uppsala slott.
Från min skoltid minns jag Charlie Normans spel i ett program man hörde på innan man gav sig i väg till skolan, ”Schooldays”.
Varför Anders Eldeman måste spela flera låtar med Svante Thuresson – ”Leva mitt liv”, ”Den sista valsen” och någon till – för att lyssnarna/läsarna skulle klara hans namn förstår jag inte riktigt. Han har ju en mycket karaktäristisk och fin röst.
Jag är verkligen ingen fiende till populärmusik, alltså inte heller av yngre märke än Thuressons. Men jag tycker att de som vill spela in skivor och sjunga inför publik gärna bör kunna just sjunga. Anna Ternheim, född 1978, är ett exempel på det senare – jag menar att hon kan sjunga. I dag hörde vi henne i ”Walking Aimlessly”.
Och nåd inför mina öron finner även Tommy Nilsson, som vi i dag hörde i ”Amelia”,
Som jag antydde ovan är idrottsliga bragder inte riktigt min grej. Så inte heller den mer aggressiva nationalism som bär upp partier som Sverigedemokraterna till höga tal i opinionsmätningarna. Men det betyder inte att jag inte ser poänger med nationell kultur och särart. I dagens allt mer multikulturella värld är det något att slå vakt om.
I dag spelades i Melodikrysset instrumentalt ”Sverige”, med musik av Wilhelm Stenhammar och text av Verner von Heidenstam. Också en naturaliserad svensk med rötter i grannlandet Estland, förd hit i en flyktingvåg i andra världskrigets slutskede, kan av hela sitt hjärta känna sig hemma i rader som dessa:
Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.
Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.
Födelsedagskalas är trevliga också bortsett från presenterna
23 februari 2015 12:10 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | Kommentering avstängdHustrun och dottern hade sinsemellan delat upp förberedelserna för sonens födelsedagsmiddag. Birgittas höns med ris och curry plus sallad tilltalade inte bara födelsedagsbarnet, som hade önskat sig det här. Vad jag kunde se av de andras reaktioner runt middagsbordet, var också Kerstins egenkomponerade tårta en succé. För min del får jag, eftersom jag är diabetiker, inte äta sådant, men det omtänksamma födelsedagsbarnet överlämnade en påse med två sockerfria – mycket goda – småbakelser.
Senare på kvällen, när födelsedagsbarnet och hans familj hade åkt hem, blev det min tur att göra en insats, att diska.
Anna och hennes flickor kunde inte komma på den här festen – de är förkylda, och det var nog klokt att inte ta risken att smitta ner Mattis – födelsedagsbarnets – fru Karin, som ganska snart ska föda deras andra barn.
Med sig hade de sin snart treåriga solstråle Ella, som numera snabbt känner sig hemma också hos farfar och farmor. När det blev dags att hämta kyckling med tillbehör i köket, puffade hon fram farfar före sig i kön, angelägen om att också han skulle få mat.
Ella lekte annars mycket med de lite äldre kusinerna Klara och Viggo, barn till faster Kerstin, och fick också låna en del begärliga leksaker av Klara. Medan vi delade ut presenter till pappa Matti, föredrog hon därför att sitta och leka på golvet i rummet intill. När vi var klara med presentutdelningen till Matti, gick jag ut till Ella och gav också henne ett paket från farfar och farmor, en bok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.
När det har blivit varmt ute igen ser jag fram mot att få besök av Ella med mamma och pappa och lillasyster i vårt sommarhus i Öregrund.
Och så måste ju jag och Birgitta åka och hälsa på dem i det hus de har köpt men ännu inte har flyttat in i i Älvsjö.
Cellospelet och violinen bättre än det samlade programmet
15 februari 2015 13:12 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarerFöre konserten på Uppsala konsert och kongress i torsdags skulle vi tillsammans med några andra äta middag i restaurangen på bottenvåningen. Det blev en pärs, men det var absolut inte restaurangens fel. Jag tappade aptiten för att ett par av dem vi hade stämt träff med kom en timme för sent.
Buffémiddagen på UKK är riklig och varierad och väl värd sitt pris. Nu ser jag i UNT att en fegt anonym anmälare – en konkurrent? – har anmält den här restaurangen till Konkurrensverket. UKK anklagas bland annat för att med skattemedel dumpa priserna för restaurang- och konferensverksamheten. UKKs styrelseordförande, Lena Hartwig (s), tillbakavisar med kraft detta. De 30 miljoner UKK får i årligt bidrag från kommunen går till att täcka förluster i konsertverksamheten, inte subventionera restaurangpriserna.
En alternativ förklaring till det här är att restaurangen drar folk, eftersom den är bra. I City-bilagan i fredagens UNT belönas UKK som årets lunchkrog: ”Höga ambitioner i luftig miljö. UKK är ett ställe att lita på.” I den bakomliggande texten nämns att det här stället har ”noga koll på gluten- och laktosfritt. Maten är dessutom kravmärkt.”
* * *
Mer blandade intryck fick jag av torsdagskvällens abonnemangskonsert i Uppsala konsert & kongress med Uppsala kammarorkester, för kvällen under ledning av Eivind Aadland.
Aadland är norrman, och jag vet inte om det var därför som den här konserten inleddes med två stycken av Edvard Grieg (1843-1907). Jag tycker för egen del att Grieg har åstadkommit mycket bättre musik än den som spelades här: Som man konstaterar också i programbladet, är hans ”I folketone stil” ett ganska osjälvständigt verk, och inte heller duon ”Kulokk – Stabbelåten” – kulokk är när man lockar på korna – hör till det man önskar få höra.
Roligare var det att få stifta bekantskap med musik av Dmitrij Kabalevskij (1904-1987), en för mig tidigare okänd sovjetrysk tonsättare. Till det här positiva intrycket bidrog i hög grad kvällens gästsolist, cellisten Marko Ylönen.
När det gäller Joseph Haydn (1732-1809), som fick avsluta den här konsertkvällen, finns det oerhört många verk att välja på, och jag blev inte riktigt klok på varför man hade valt att spela just ”Symfoni nummer 98 i B-dur”. Men OK – det här blev ändå vida mer intressant än inledningen med Grieg. Och konsertmästaren, Bernt Lysell, gjorde egna insatser på violin för att befästa det intrycket.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^