Möte med Göran Greider

I går gjorde jag en utflykt till Uppsala igen.

Jag skulle gå på två olika evenemang, dess värre parallella, dess bättre i samma hus (Missionskyrkan).

Ordfronts uppsalaavdelning anordnade ett möte med Göran Greider kring hans bok ”Hagen”, som jag tidigare har skrivit om. Rubriken var ”Vad ska vi med naturen till?”. Ett hundratal intresserade åhörare hade infunnit sig.

Det var min uppgift att hälsa dem samt Greider plus Kjell Eriksson, som skulle delta i samtalet, välkomna. Jag berättade om det styrelsemöte vi hade haft, där idén dök upp om det här mötet: Kjell Eriksson var vid det tillfället, därtill inspirerad av en bok om grön terapi, starkt gripen av tanken om naturens och trädgårdens helande kraft, och så kom vi då på, att Ordfront ju faktiskt just hade gett ut en bok som tangerade ämnet, Göran Greiders ”Hagen”.

Före mötet satt jag i Missionskyrkans café och pratade med Greider om några av mina egna intryck av ”Hagen”; jag behöver inte upprepa dem här, eftersom de redan finns på bloggen. Jag tipsade honom också om rosengården i Wij trädgårdar, där han kan hitta rosor, som klarar klimatet i hans zon 5-trädgård. Han var för sin del starkt berörd av det fullständigt besinningslösa varghat han har stött på uppe i Dalarna. Vid mötet tog han upp samma tråd men betonade också, att de här människorna, som vill skjuta inte bara vargarna utan – verkar det som – helst också vargförsvararna, är en liten extremistgrupp.

En del om trädgårdsarbetets mödor och glädjeämnen blev det också. Greider interfolierade sitt anförande med uppläsning av textavsnitt och dikter ur boken.

Det slog mig att dikter, som jag nyss hade läst i ”Hagen” och som inte hade berört mig så starkt, nu genom Greiders uppläsning (med hans eget tonfall och med hans inlevelse i det han har skrivit) plötsligt gick rakt in i hjärtat.

När det blev dags för samtalet mellan Göran Greider och Kjell Eriksson (den senare inte bara deckarförfattare utan också tädgårdsmästare i många år), var jag tvungen att lämna detta möte för mitt andra, en trappa ner.

Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag sitter som Uppsala kommuns representant (genom kulturnämnden), hade årsmöte och, efter dess avslutning, konstituerande möte med den nya styrelsen.

Också Ordfront är en folkrörelse.

Efter årsmötet med folkrörelsearkivet värvade jag en av dem som hade varit med där som ny medlem i Ordfront.

Bli medlem du också! Bor du i Uppsala med omnejd, kan jag redan nu lova dig ett ordfrontmöte i höst med Yvonne Hirdman om hennes snart utkommande Alva Myrdal-bok.

Utflykt till Wij trädgårdar

I 65-årspresent av sin bror Ragnar och hans fru Gunnel fick Birgitta en utflykt till valfritt mål. Inbjudan, som inkluderade en måltid, gällde även mig.

Av olika skäl har det dröjt, innan Birgitta hittade rätt tidpunkt och mål för den här utflykten. Nu var det i alla fall äntligen dags. Och Birgitta ville åka till Wij trädgårdar.

Ragge och Gunnel anlände i fredags kväll, och medan vi tog en tur runt trädgården – vår egen alltså – tände jag grillen och lät den få lagom temperatur. Jag hade tidigare under dagen blandat en het marinad, i vilken jag hade lagt bitar av nötkött, rökt karré, ett par sorters kryddkorvar, schalottenlök, grön paprika och hela champinjoner. Denna mix grillade jag sen i ett par stora halster. Till detta serverade jag, förutom bitar av stora baguetter, en sallad av grekisk typ, som följaktligen också innehöll bitar av fetaost.

Till det drack vi först en flaska californiskt Turning Leaf, som Ragge och Gunnel hade haft med sig. Sen, och till ostbrickan som var efterrätt, drack vi australiskt Killawarra. Inget av dem något märkvärdigt vin men hyggliga nog för en fredagskväll i goda vänners lag.

Ostbrickan angrep vi på glasverandan, där musikanläggningen finns. Nu fick även Ragge och Gunnel höra Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Pete Seeger Sessions” (som jag ju redan har skrivit berömmande om); Gunnel är väl förtrogen med Pete Seeger sen hon under sin studietid bodde hos oss, närmare bestämt i det som i dag är mitt arbetsrum. Den här nya skivan blev en omedelbar succé även hos Gunnel och Ragge: Så fort Springsteen inledde med ”Old Joe Clark” började de dansa en variant av squaredance för två – de är folkdansare.

Nästa morgon bar det i väg. Vi åkte genom Johannisfors och Forsmark och så vidare norrut genom det vackra uppländska brukslandskapet. En del av vägen lyssnade vi åter på Bruce Springsteen sjungandes Pete Seeger.

Wij trädgårdar, som är en skapelse av Lars Krantz, ligger i Ockelbo. Även det här är gammal bruksmiljö (ett valsverk), inbäddad mellan skogar, berg och sjöar. Valet av plats är djärvt – och medvetet: När man har kommit till Ockelbo, är man redan en bit inne i Norrland, och orten och trädgårdsanläggningen ligger dessutom i zon 5.

Eftersom det som går att odla i zon 5 förstås går att odla också i vårt zon 4, hade Birgitta bespetsat sig på att inhandla särdeles härdiga växter – kryddor, rosor och också gärna en buske luktolvon – att ta med sig hem till trädgården i Öregrund.

Tyvärr har planterings- och växtförsäljningssäsongen där uppe ännu inte startat, så allt Birgitta fick med sig var ett antal påsar med fröer, som såldes i butiken i huvudbyggnaden. Lars Krantz själv, som Birgitta tidigare har träffat i andra sammanhang, kom fram och hälsade oss välkomna – men måste beklagande konstatera, att han ännu inte hade några växter att sälja. Birgitta får väl i stället e-handla via www.wij.se.

Den som vill läsa mer om Lars Krantz och hans Wij trädgårdar rekommenderas att läsa en artikel i nummer 5 2006 av Allt om trädgård, aprilnumret.

Eftersom det, precis när vi anlände, kom lite regn, startade vi med den av Ragge och Gunnel utlovade lunchen i den mycket fina restaurang, som drivs inom ramen för Wij trädgårdar; Pär Johansson, som driver restaurangen, har erfarenhet från bland annat Edsbacka krog.

Vi valde grillad ryggbiff med rostade champinjoner, syltade aprikoser, oxskysås och potatisterrine smaksatt med västerbottenost, en njutning både för gom och ögon. Till det drack vi vatten.

Efter kaffe på maten gick vi så en runda i trädgårdarna. Närmast entrén fanns en fantastisk rosenträdgård – besök den, Göran Greider, som ju också har sitt Hagen i zon 5! Förbluffande många rossorter klarar uppebart detta kärva klimat – det såg man just nu mest bara med hjälp av att rosenbuskarna närmast marken hade livskraftigt gröna grenar. Vi såg också ganska många rosor, som finns i vår egen trädgård, till exempel min norska Hurdalsros.

I köksträdgården fanns än så länge just inget att ta del eller lära av, utöver möjligen uppbyggnaden av landen.

Vi avslutade med att titta på den senaste anläggningen, Skogens trädgård, designad av landskapsarkitekten Ulf Nordfjäll, en enligt min mening mer märklig än vacker skapelse.

Så gick bilfärden söderut igen, ner genom Gästrikland. Helt enligt planen stannade vi till vid Västerbergs folkhögskola, där Birgittas och Ragges föräldrar under andra världskriget var folkhögskollärare, och där Birgitta också hann börja skolan, innan familjen flyttade vidare till Västerås. Vi gick också upp till det hus, där familjen Dahl bodde – tog bilder av huset och den vårgrönskande trädgården.

Här föddes lillebror i familjen, Ragnar. Alltså tog vi oss också vidare till Ovansjö kyrka, där lille Ragge döptes; vi var till och med inne i kyrkan och tittade på dopfunten.

(Ovansjö är för övrigt födelseort också för Per Gunnar Evander, icke obekant för läsare av denna blogg.)

På hemvägen lyssnade vi på dubbel-CDn ”Where Have All the Flowers Gone: The Songs of Pete Seeger” (Appleseed 1034, 1998), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome” och det projekt som väckte hans intresse för Pete Seeger och hans musik. Här får man sig två och en halv timme Seeger-låtar till livs med artister som Jackson Browne, Bonnie Raitt, Richie Havens, Ani DiFranco, Bruce Cockburn, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, The Weavers, Odetta, Si Kahn, Donovan och många många andra. Och så stannade vi till invid ett stycke hagmark, där damerna plockade var sin bukett gullvivor.

Väl hemma igen fick vi i gång blodcirkulationen igen genom att ta en promenad runt Öregrund. Sen tog Birgitta fram av den sik hon hade gravat till den jubileumsfest hon i veckan hade med sin studentklass. Till det nykokt potatis och så, vad annars här i Öregrund, Gräsö Riesling.

När vi hade ätit hallon (gula, röda, även vildhallon) av fjolårets skörd på vår egen tomt, gick jag ifrån en stund och kollade mejlen och bloggen. Döm om min förvåning, när sitemetern noterade all time high, 521 besök vid 23-tiden, när vi gick och la oss. Flertalet av de besök jag kollade hade sökt på Google på ord som ”vissångare” och ”lutsångare”. Något i Melodikrysset, som jag på grund av utflykten för en gångs skull missade?

Helt fel hade dom i så fall inte hamnat, oavsett om dom fann exakt vad som sökte eller inte. Jag är en av visans vänner, om än inte medlem av Visans vänner.

Trädgårdsrapport

För varje dag är det allt mer i trädgården som slår ut i blom.

Antalet blommande tidiga tulpaner ökar stadigt. Rådjuren har varit i rabatterna och betat, men det mesta finns kvar ändå.

I långa rabatten från grinden upp mot huset har en tuva vivor fått gula blommor.

Och vackrast av allt: i flera av rabatterna, också på några ställen i gräsmattan, blommar violerna.

Birgitta tycker att jag inte är klok som sitter inne så mycket vid datorn. I princip håller jag med. Men skrivandet är ett beroendeframkallande gift.

Efter middagen, och innan hon åter igen måste ta bussen in till stan för några dar, vill hon gå ett varv med mig i trädgården och visa allt hon har åstadkommit de här vackra dagarna. Och det är imponerande:

Hon har grävt bort klockorna i slänten bakom huset, fyllt på med ny jord och satt bland annat kungsmynta där. Den kommer förstås också att snabbt sprida sig.

Hon har gjort rent i och bytt jord i växthuset. Där har hon sått, både i den nyplacerade jorden där inne och i sålådor. Hon visar stolt, att vinrankorna är vid liv efter vintern.

I landet vid sittgruppen har hon bland annat satt lök. Där växer sedan tidigare sparrisen.

Och så har hon rengrävt stora delar av sin fina kryddträdgård, skyddat belägen mellan klippkammar. En del liljekonvaljer, som hade trängt in där, har förflyttats till allmänningen bortom talltungen.

Mellan alla dessa jobb har hon dessutom gravat sik för ett helt kompani, det vill säga återföreningsfesten med hennes studentklass på torsdag kväll.

***

Nyss syntes ännu solen som en eldröd boll mellan träden.

Nu är himlen rosa bakom de mörknande träden. Solen håller på att gå ned i havet. Jo, det är faktiskt sant, fast jag befinner mig på östkusten. Öregrund ligger på en halvö.

Vilken dag!

”Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma,
och all blir återfött”,
som det heter i en av de många psalmer vi lärde oss utantill under folkskoletiden.

Precis så är det, även om jag alltså inte tror att någon gud har sitt finger med i spelet. Vilken värme! Vilken härlig dag!

Trädgården erbjuder nya ljuvligheter varje ny morgon. Mattan av blå scilla har fått sällskap av blålila tuvor med blåsippor; i rabatterna erbjuder balkansipporna ytterligare en nyans i den färgskalan.

I gräsmattan finns små ruggar av blommande vitsippor, vårlök och gulsippa. Enstaka minibellis har slagit ut i vår egen körsbärsdal bakom huset.

I rabatterna slår den ena påskliljan efter den andra ut. I min rabatt till vänster om grinden har de första tidiga tulpanerna börjat blomma. Längs gången upp mot huset kommer nu de allra första trädgårdsvivorna, fast fortfarande små och ynkliga.

Men här ute vid kusten skiftar träden ännu inte i grönt. Fast syrenerna har bladknoppar.

Birgitta har varit inne i stan på uppdrag, och inför hennes ankomst plockar jag in ett par buketter med påskliljor, en gul och en gul och vit. Precis när jag står utanför farstudörren med den andra buketten, står hon där.

Efter lunch börjar Birgitta restaurera en med mycket livskraftiga klockor igenvuxen rabatt på husets baksida. Kokorna med klockorna kör hon ut på allmänningen bortanför tallgrinden, det som en gång var den ena halvan av vår tomt. Där är ängsmark, som vi har fått att blomma ytterligare genom att då och då plantera ut trädgårdsblommor och rotskott från rosor.

Jag tar ut trädgårdsslangarna och fäster dem vid de kranar som finns dels vid bastun/tvättstugan, dels bredvid farstun som leder in i huset. Fortsätter värmen, är det snart dags att vattna, åtminstone i växthuset.

Jag bär också ut resten av trädgårdsredskapen – Birgitta har redan tagit ut dem som hon behöver – ur friggeboden. Jag bär vidare ut regnmätaren och grillen och sätter upp piltavlan och gungan; rätt vad det är kan Viggo tänkas komma på besök.

Jag ställer också min cykel i cykelstället, bredvid Birgittas.

Och så bär jag ut trädgårdsmöblerna och ställer dem på plats bredvid rosenhäcken och mellan äppel- och päronträden. Vi tar en paus och sitter in oss inför sommarens fröjder, svalkar oss med var sitt glas Signum cider light. (Jag är åldersdiabetiker.)

Birgitta ojar sig lite över allt som man måste hinna med att göra i trädgården.

– Vi får väl be om respit med döden, säger jag.

Birgitta garvar.

Två trädgårdsstolar hamnar på sitt speciella ställe, mellan två plommonträd. Där brukar Birgitta och jag under sommarhalvåret sitta efter den fredagsbastu, som följer på gräsklippning och städning. Där sitter vi i morgonrock och svalkar oss, läppjande på var sin dry martini med mycket is.

Vi har ännu inte kommit i gång med bastubadandet för säsongen.

Men det är fredag och min tur att laga middagen.

Kanske sätter vi oss också i dag under plommonträden och tar var sin drink före middagen.

Sommaraning och kokkaffe

Äntligen är våren här på riktigt. Solen skiner över Öregrund, och det är mild värme utomhus; termometern på skuggsidan visar + 13. Det är faktiskt sommaraning i luften. Jag går i skjortärmarna, när jag går ner till bastun/tvättstugan för att tömma den maskin Birgitta satte i gång, innan hon tidigt i morse tog bussen in till Uppsala: frotté och så några av mina marimekkoskjortor, som ska tvättas i 60 grader för att hålla färgen. Tvätten hänger jag på de streck vi har spänt mellan krikonträden. Finns det någon ljuvligare doft än den av kläder, som har fått torka på streck utomhus?

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

I förmiddags kom jag inte i gång med kaffekokningen förrän under melodikrysset. Det senare tog väl upp en för stor del av min uppmärksamhet, och så, plötsligt, flöt det kaffe och sump över hela spisen. I nyhetspausen mitt i krysset hade det utspillda kaffet blivit så pass kallt, att jag – svärande – kunde suga och torka upp det med wettexduk. Att man aldrig lär sig!

Jo, jag klarade som vanligt melodikrysset.

I förrgår fick jag två exemplar av Bruce Springsteens nya CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”, ett från Bo med posten, ett från Birgitta som kom hit med bussen lagom till middag. Tack båda två; ett exemplar kommer att hamna i Uppsala och ett vara kvar här i Öregrund – jag kommer flitigt att lyssna på den här skivan, som jag lyssnade igenom i går och som jag snart ska höra på igen för att skriva om den.

Jag kan redan nu avslöja, att jag tycker den är bra.

Regnet i går och den plötsliga värmen har gjort, att gräsmattan har exploderat i blått. Stora ytor är täckta av blommande scilla sibirica, rysk blåstjärna.

En av de saker, som gjorde djupt intryck på mig, när jag som student kom till Uppsala, var scillamattan utanför rektorsvillan nedanför Katedralskolan. Den var betagande vacker! Så när jag många år därefter fick en egen trädgård, föresatte jag mig att åstadkomma något lika vackert. Höst efter höst har jag därefter köpt och planterat mängder av scillalökar, år från år utvidgat de ytor som blir så där intensivt scillablå så här års.

Till det roligaste med trädgårdsarbete hör att man konkret kan se resultatet av sina mödor.

Från vinter till påsk

Nu när vi är pensionärer, flyttar vi ut på landet – till Öregrund – före påsk, för att stanna här ett halvår. (Men vi måste ständigt åka in till olika engagemang i Uppsala och Stockholm och, i Birgittas fall, till många andra ställen; i natt sover hon åter igen i lägenheten i Uppsala, för att ta ett exempel. Efter pensioneringen har hon gått ner till heltid, säger hon.)

I söndags, efter lunch, gick flyttlasset: en stor skåpbil fylld av väskor med kläder och skor, en av Birgitta nyinköpt högtryckspump att ta bort mossa med, böcker och skivor vi vill ha tillgång till här ute och så alla krukväxterna förstås.

Det var vackert väder i söndags men ändå mycket mer vinter kvar här ute vid kusten än inne i Uppsala. De senaste dagarna har varit varma; fortfarande ligger dock snön kvar över nästan hela tomten. Gången, som jag skottade upp när vi anlände, är nu helt bar ner till skifferplattorna – där har solen tagit snabbt. Rabatterna längs husets solsidor är också snöfria, och där blommar snödroppar och, precis mot snöranden, ynkligt små krokusar.

Den första eftermiddagen går åt till att packa upp och ställa i ordning. På kvällen går det bara att se TV 1; vi har fått digitala sändningar, så vi är ändå positivt överraskade över att det går att se en kanal. Vi slår oss i stället ner på glasverandan med var sin konjak och lyssnar på ”Cello concertos” av Joseph Haydn och Luigi Boccerini, en underbar CD (Eloquence, Deutsche Grammophon / Universal 469636-2). Inspelningarna med cellisterna Mstislav Rostropovich (från 1978) och Pierre Fournier (från 1968 respektive 1963) är av hög klass. Rostropovich har vi förresten träffat en gång i ett hanterligt litet middagssällskap på Uppsala slott, när Jan-Erik Wikström var landshövding.

Nästa dag förbereder Birgitta påsken genom att ta in stora knippen körsbärskvistar från tomten.

Jag installerar den digitalbox Bo har skaffat åt oss, med gott resultat så till vida att jag får in alla fria program. Med bra bildskärpa – dock med den märkliga förändringen, att vår gamla färg-Luxor plötsligt visar alla program i svart-vitt! Jag har ännu inte lyckats lista ut, vad det var som blev fel.

I dag, när jag var på Konsum och handlade, rensade jag draglådan under lådan med gul lök på allt lökskal. Annika i kassan konstaterade, när jag kom med min plastpåse med lökskal, att jag tydligen som vanligt tänkte måla ägg på estniskt vis.

Det har jag gjort varje påskafton allt sedan barndomen, först i Estland, sen i Juniskär. Hur det går till framgår av Det händer i Aktuellt i politiken nummer 6 1978 (den 23 mars):

DET
HÄNDER

…att jag tillsammans med barnen återvänder till min egen barndom.

Februarilovet tillbringar Kerstin och Matti hos farmor i Juniskär. Jag och Birgitta är inte lediga, men veckohelgen före åker vi upp med barnen. Jämfört med Uppland är Medelpad ett snörike, ett vinterland.

Söndagen är solig och mild. I flera timmar går vi en långpromenad på de osandade vägarna. Vi möter vuxna människor på sparkstötting, denna underbara uppfinning som våra stadsbarn vägrar att uppfatta som ett fortskaffningsmedel. I närheten av min gamla folkskola, Nylands skola, åker Kerstin skidor i en fantastisk utförslöpa. Matti åker pulka. Birgitta och jag får åka med var sin gång. När jag åker med åker vi omkull längst ner i backen.

Snö i munnen – och man befinner sig plötsligt inte bara i barndomslandet utan i barndomen igen.

* När det här numret når läsarna är det redan påsk.

I de södra delarna av landet är det då nästan vår. I sundsvallstrakten är det fortfarande vinter. Från påskdagarna i barndomen minns jag hur jag och mina bröder brukade försöka slå sönder isen på bäcken, för att skynda på våren lite kantänka. Det var en typisk långfredagssysselsättning. En avslutning på den långa och gråa vårvintern.

Det roligaste med påsken var äggmålningen. Inte med pensel och färg, nej på estniskt vis.

Man tar tyglappar och sytråd och gör små paket av äggen. Äggen sveps först in i ett hölje som ska avge färg under kokningen. Det övriga kan man variera, men lökskal, mycket lökskal ska det vara. Av gul lök; rödlöksskal färgar inte av sig. Av det blir det den underbaraste och mest oberäkneliga färgskala, från ljust gult till brunt i spräckliga mönster. Vill man ha in färgbrytningar kan man använda kräppapper tillsammans med lökskalen: rött, lila, grönt. Fjädervipporna på påskriset färgar också bra och ger roliga fjädermönster på äggen. Men man kan också använda sig av naturens egna svagare färger; albark, mossa och annat ger ljusa grön-bruna nyanser. Och så alltså tyg om alltihop.

Man kan hålla reda på sina egna ägg genom att binda samman de enskilda äggpaketen. Och så efter kokningen: Vilken fest när man öppnar alla och jämför! Vilken färgglädje på påskbordet!

Pröva. Och glad påsk!

Enn Kokk

***

Så långt min ”blogg”, som Kerstin brukar kalla mina tryckta ledarsideskåserier.

Jag vill gärna lägga till några ytterligare råd.

Äggen måste, insvepta som de är, koka i åtminstone tio minuter.

De befrias från paketeringen under rinnande kallt vatten.

Och så en varning: det kräppapper, som finns i butikerna i dag, färgar inte som det som fanns i min barndom.

När man använder växtdelar från trädgården eller naturen, ska man alltid lägga dem närmast äggskalet, alltså innanför lökskalen. Växtdelar ur naturen ger inte så mycket färg, men deras form ger oftast en lite ljusare formkontur, som syns på ägget: ett stensöte- eller ormbunksblad, en gräsvippa, ett blåsippsblad, en krokusblomma som man har fällt ut mot äggskalet.

I det påsknummer av bilagan ”Mat & vin”, som följde med dagens Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

Annat, som rödkålsbad och gurkmeja, fordrar uppenbart andra tekniker för att fungera.

***

Jag förlorade min barnatro, när jag deltog i konfirmationsundervisningen och envisades med att tänka igenom det vi skulle lära oss. Sen tidiga tonår har jag därefter varit ateist.

Jag tror alltså inte på Kristi uppståndelse. Och, för all del, inte på påskkärringar heller.

Fast dom som kommer och tigger godis på skärtorsdan är i alla fall fina att se på.

Och pyntpåsken, med ris och estnisk äggmålning, tror jag definitivt på.

Glad påsk på er, alla bloggläsare!

Blomfröer

För ett bra tag sen var jag inne på Weibulls på Sveavägen i Stockholm och skaffade Weibulls och Bröderna Nelsons nya frökataloger. Jag ska hålla utkik efter Coops också.

Skalden Emil Hagström har skrivit en dikt om den längtan trädgårdsälskaren känner så här års:

WEIBULLS FRÖKATALOG

Till Weibulls sköna ängar
och Edens ljuva park
herr Gutenberg förvandlar
min trista ödemark.
Primula grandiflora,
Zinnia elegans,
Papaver och Physalis,
att såna blomster fanns.

Du magra årens öken
och tistelar därhos
– en libanesisk lilja,
en Saulinisk ros.
Mitt kärleksgräs må blomma,
mitt paradis jag såg
omkring min röda stuga
i vårens katalog.

Den som vill läsa mer av Emil Hagström rekommenderas den lilla vackra volymen ”Visor i Tidlösa” med träsnitt av Svenolov Ehrén och förord av Stig Sjödin (FiBs lyrikklubb, 1959).

***

I senaste numret av Hem ljuva hem trädgård (nummer 2 2006) finns en artikel om nya fröer. Många av de blommor som närmns där finns förstås tidigare i handeln, också i trädgården runt vår egen röda stuga i Öregrund, men det här handlar om nya varianter.

Två nya sorters Tagetes presenteras, men Tagetes tycker varken jag eller Birgitta om.

Astern Hulk ser maffig ut.

Prickig temynta (Monardia punctata), hela 80 centimeter hög, skulle jag kunna tänka mig att ha. Jag har redan temynta – i landet bakom Birgittas kryddgård – men alltså inte den här varianten.

Angelonia Serena Lavender – nja.

Ytterligare en akleja, Clementine Salmon Rose, presenteras. Vi har redan mängder av aklejavarianter runt om i vår trädgård; aklejan hör till de vackraste blommorna. Ett problem med den är att de olika sorterna korsar sig med varann och frösprids vidare och att man snart nog har svårt att komma i håg, var man har den ena eller den andra – om man nu alls har den kvar på den plats där man ursprungligen satte den. Men gärna ännu fler varianter av akleja!

Röd rudbeckia (Echinea purpurea) har jag i min rabatt längst bort i sluttningen upp mot berget ovanför tomten. Den nya sorten Indianer har en extra blomtofs à la indianfjädrar ovanpå, men den verkar mer udda än vacker.

Kornvallmon brukar föröka sig själv i min äldsta rabatt, den som ligger mot bergknallen nedanför syrenbuskarna vid gaveln till glasverandan. Här finns två nya sorter, Poppy Love Affair och Falling in Love, på förslag. Men vid mina år? Fast på vårarna händer det fortfarande, med hustrun.

Kantlobelian Rivera Mix? Jag tror inte det.

Luktärter är Birgittas specialitet; hon har dem bland annat klängande i nätstaketet mot Håkanssonsgatan och i en spalje vid ett av hallonsnåren. De är mycket vackra. Jag vet inte, om hon har fastnat för just Old Times, som presenteras här.

Vialen är en perenn luktärtsläkting. Här presenteras flamvialen Goldmine. Jag skulle gärna försöka, men jag har redan misslyckats med vial i två av mina rabatter, först den nära cykelstället, senast den bortanför talldungen.

En blomma som jag definitivt ska försöka skaffa mig är Fingerborgshatt (Penstemon digitalis Mystica), en perenn på 70 centimeter med lavendelrosa blommor och ett dekorativt rödaktigt bladverk. Läcker.

***

Utanför fönstret virvlar snöflingorna mot den fond tegelväggen på huset mitt emot bildar. Och grenarna på det svarta, kala trädet jag ser från fönstret till mitt arbetsrum är täckta av snö.

Bokrean

Trots att vårt hem redan är överfullt av böcker, köper jag varje år en ansenlig mängd böcker på bokrean. I år blev jag först lite sint på Akademibokhandeln, eftersom reakatalogen inleddes med fackböcker och inte, som tidigare, med skönlitteratur (som enligt min mening är en väsentlig del av meningen med livet). Men sen gjorde jag ändå min sedvanliga beställning. Detta är vad jag med Bos hjälp släpade hem i dag:

Vi köper kontinuerligt många av de nya skönlitterära böckerna i original, men på rean hittar jag alltid ytterligare sådana böcker, som jag också tycker att jag måste ha. I år blev det de här: Witold Gombrowicz´ ”Kosmos”, Ivan Klímas ”Ministern och ängeln”, Doris Lessings ”Ljuvaste dröm”, två böcker av Joyce Carol Oates, ”Blonde” och ”Jag ska ta dig dit” och så Philp Roths ”Operation Shylock”.

Bland de reade klassikerna hittade jag Pär Lagerkvists ”Kaos”, Fredrika Bremers ”Brev” i två tjocka band, Hesiodos´ ”Theogonin och Verk och dagar”, Juvenalis´ ”Satirer” och Lucretius´ ”Om tingens natur”.

Avdelningen litteraturhistoria utökas med Carl-Göran Ekerwalds ”Celine. Liv och tänkesätt” och Hans Isakssons ”Werner Aspenström”. (Aspenström är en gammal favorit, som jag ska be att få återkomma till.)

När barnen flyttade ut och tog sina barn- och ungdomsböcker med sig, började jag efter en tid att köpa nya exemplar av de allra bästa i genren. (Nu har det tillkommit ytterligare en orsak att ha böcker för de yngre i bokhyllan, barnbarnen. Men jag läser, med oförställd glädje, själv gärna om barn- och ungdomsklassiker.) Det här gav årets rea: ”Blommornas bok”, visor av Jeanna Oterdahl, illustrerade av Elsa Beskow, fyra Astid Lindgren, ”Lotta på Bråkmakargatan”, ”Visst kan Lotta cykla” och ”Vår i Bullerbyn”, samtliga illustrerade av min landsmaninna Ilon Wikland, och så ”Mirabell”, illustrerad av Pija Lindenbaum, slutligen också Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max blöja”.

Vår stora samling av sång- och musikböcker utökades med Klas Gustafssons ”Beppe – biografin”, ”Tjugotvå psalmer & andliga visor genom fem sekler”, utgivna och kommenterade av Harald Göransson, ”Våra vackraste visor och ballader” (red Ingemar Hahne) och ”Evert Taubes bästa” – i den sist nämnda tror jag inte det finns något, som vi inte redan har i vår taubesamling.

Den största avdelningen i vårt privata bibliotek vid sidan av skönlitteraturen är samhällslitteratur i vid mening: politik, sociologi, idéhistoria, historia och annat sådant. I den hamnar fyra böcker: Tore Frängsmyrs ”Svensk idéhistoria” i två band, Hans Hederbergs ”Sanningen, inget annat än sanningen. Sex decennier ur Alva & Gunnar Myrdals liv” och Ebbe Schöns ”Folktro om ödet och lyckan”.

Bland kokböckerna (förvarade i en stor och en liten bokhylla i köket) hamnar Fran Wardes ”Italienskt på 30 minuter”.

Den allra allra sista boken följer med till Öregrund vid flytten dit för sommarhalvåret (förmodligen i slutet av mars): ”Prismas stora örtabok” av Anthony Atha. Den handlar om hur man odlar och använder mer än 200 kryddörter och läkeväxter.

Fast min hustru har, även utan den här boken, inte varit helt bortkommen på det här området heller. Ett år räknade vi till att hon hade mer än femtio olika örtkryddor och varianter i sin kryddträdgård, som sprider en ljuvlig doft och drar svärmar av humlor och fjärilar till sig. Jag längtar efter sommaren!

Änglatrumpet

När jag i förmiddags var i tobaksaffären – Kalle Anka-posten som Bo säger – för att hämta ut ett paket med nummer 1-18 av årgång 1953 av Folket i Bild, inköpt på Tradera, köpte jag också Allers Trädgård (2 / 2006). Där fanns en artikel om änglatrumpeter.

Änglatrumpeten (Brugmansia) är en buske med vedartad stam och stora blad. Den blommar med långa, nedhängande mycket vackra klockor. Det finns olika sorter, men färgen varierar i allmänhet mellan orange och blekgult.

Birgitta äger två exemplar: en står utanför bastun, den andra nere vid vägen, till vänster om grinden. Eftersom de inte kan övervintra i vårt klimat, har hon dem i stora tegelfärgade urnor, som passar till blommornas färg.

Innan frosten kommer, måste man alltså ta in dem. Det är det besvärligaste momentet; trots beskärning inför inflyttningen är de, med jord och urna, tunga att bära. Vi tar in dem i det kombinerade rum, som är duschrum till bastun och samtidigt tvättstuga. Värmen drar vi ned till tolv grader. Persiennen dras ner. Om den förvaras i relativt låg temperatur och inte alltför ljust, klarar den sig över vintern med en rejäl vattning när vi är i Öregrund över nyår och trettonhelg. Dess förinnan fick den, om vi tar förra året som exempel, vatten vid månadsskiftet oktober-november. Nästa gång den blir vattnad är när vi flyttar ut för sommarhalvåret, förmodligen i slutet av mars. Men sen är det dags att börja vattna mer kontinuerligt, fortfarande inomhus, tills det är frostfritt och man kan ställa ut krukorna igen.

Ett problem med änglatrumpeten är att den är mycket giftig; man bör tvätta händerna efter att ha handskats med den. Således kanske ingen idealisk växt för småbarnsföräldrar med trädgård.

Om rosor

De levande rosorna i bloggvinjetten ovan finns i den del av häcken runt vårt hus i Öregrund, som vetter mot Håkanssonsgatan. Den här karminröda rosen – Rosa gallica officinalis – kallas oftast för Apoteksros eller Provinsros, men från historien är den också känd från rosornas krig som Lancasters röda ros. Den blir minst 150 cm hög och bildar en tät, ogenomtränglig häck.

Naturligtvis har vi i vår stora samling av gammaldags rosor också Yorks vita ros, som representerar den andra stridande sidan i rosornas krig. Den här rosen – Rosa alba sauveolens eller simplena – benämns också Jungfruros eller Albaros. Den blir 150-125 cm hög. I vår trädgård finns den i en rabatt, anlagd i en klyfta i berget, i slänten halvvägs upp mot huset.

I samma rabatt finns York och Lancaster (Rosa damascena variegata ”York and Lancaster”), som på ett märkligt sätt på samma rosenbuske blandar färgerna hos rosorna från rosornas krig: blommorna är omväxlande röd-vita, rosa-vita, helt röda eller helt vita. Den här rosen är lite mindre och blir 150-175 cm hög.

Om Astrid Lindgrens Vita rosen har jag nyligen skrivit i kulturkontorets blogg, som det finns länk till här intill.