Last chorus: Matti Kokk

Min bror Matti föddes den 13 mars 1941, i den lilla byn Juminda på den estniska nordkusten mot Finska viken; jag själv är född 1937, alltså fyra år äldre. Vår mamma, Edla, födde oss båda hemma i sängen i det gula trähuset där vi bodde – till hjälp hade hon, som andra kvinnor på landet på den här tiden, en äldre kvinna som tidigare hade assisterat vid barnfödslar.

Det var brinnande krig när Matti föddes. Lilla Estland ockuperades först av (och införlivades tvångsvis i) Sovjetunionen och sen av Tyskland. Införlivandet av Estland i Sovjetunionen medförde, att de estniska männen inkallades i Röda armén. Många av dem höll sig dock undan, gömde sig till exempel i skogarna, vilket i de flesta fallen inte ska tolkas som att deras aversion mot den sovjetiska ockupationsmakten och kommunismen hade att göra med sympatier för Nazityskland. Vår pappa, Edgar, var varken kommunist eller nazist. Han klassröstade på ett småjordbrukarparti och var för ett fritt och självständigt och demokratiskt Estland; senare i livet, här i Sverige, blev han en mycket övertygad socialdemokrat.

Pappa och vår ingifte morbror Rix (Richard Urb) gömde sig för sin del på farstuvinden i vårt hus. På den lilla farstuvinden var det för övrigt så lågt i tak, att man inte ens kunde sitta upprätt där. Den lilla luckan dit från den större vinden doldes av en trave takspån. Mamma bar upp mat på vinden och tömde pottan åt de båda gömda. När pappa alltså inte infann sig på inkallelsestället, kom det hem några ryska officerare för att förhöra mamma om vart hennes man hade tagit vägen. Hon var livrädd men meddelade att han hade gett sig i väg hemifrån för att infinna sig och då också tagit med radion som alla, enligt utfärdat dekret, måste lämna ifrån sig – vart han sen hade tagit vägen hade hon ingen aning om, hävdade hon. Som ett slags skydd eller bön om förbarmande höll hon lille Matti i famnen. Jag stod bredvid på golvet och minns än i dag hennes rädsla och grepp om min bror.

Matti hade inga egna minnen av den här barndomsmiljön. Han var knappt tre år när familjen i slutet av februari 1944 gav sig av på den flykt, som visade sig bli livslång. I pappas fiskebåt – våra föräldrar var fiskare och småbrukare – gav vi oss av över ett stormigt och kallt och mörkt vinterhav, först till Finland och åtta månader senare vidare till Sverige. Flykten från Estland genomfördes när mamma var höggravid. Ett par månader senare, under vår vistelse i ett flyktingläger i Riihimäki i Finland, föddes min och Mattis lillebror Mikko (1 april 1944).

Den första tiden i Finland var mycket svår. På en liten ö i Finska viken upplevde vi de nattliga ryska bombningarna av Helsingfors. Konkret – en del av de ryska flygarna undvek luftvärnselden som skyddade staden och släppte i stället ner sina dödande laster bland annat över vår lilla ö. Vid något annat tillfälle upplevde vi de här bombattackerna inne i Helsingfors. Vi hukade i skyddsrum, medan krevaderna kom närmare och närmare. Än i dag känner jag stort obehag, när jag hör ljudet av flyglarm.

Finnarna gjorde vad de kunde för de estniska flyktingarna; ett stort antal estniska män, till exempel två av mina morbröder, slogs för övrigt i den finska armén – de ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén. Men matransonerna var små och vi svalt. Min moster Linda, gift med Rix, sa vid ett tillfälle galghumoristiskt, att jag och Matti var så magra, att man skämdes att gå ute bland folk med oss.

Lite längre fram på sommaren hittade familjen ett hus att hyra utanför Merikarvia, på kusten upp mot norr, där pappa och Rix försörjde sina familjer genom att fiska. Därifrån tror jag Matti hade sina första egna minnen av den här dramatiska perioden. Fast det mest dramatiska där, för hans del, hade inte med kriget att göra: Jag och Matti rodde tillsammans med husbondfolkets döttrar över till en ö, där gårdsägarens får gick lösa och betade. Dessutom hade bonden/ägaren sin hembränningsapparat där. Just vid det här tillfälle hade baggen som anförde fårflocken inte bara hittat hembränningsattiraljerna utan också ätit av mäsken. Följaktligen var han full och aggressiv. Barnskocken jagades ner till ekan, och jag klarade de övrigas embarkering genom att hålla upp en flat sten mot den stångande bockens upprepade anfall – sist släppte jag min flata sten och hoppade själv i ekan. Lille Matti blev livrädd och hade sen mardrömmar, rent av något slags febrig yrsel.

Ankomsten till Sverige hösten 1944, närmare bestämt till fiskeläget Lörudden i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, upplevde vi alla som befrielse, detta trots att vi inte begrep ett ord av det tjatter (svenska) som kom från alla dem som samlades på kajen, när vi anlände i en konvoj om sex fiskebåtar. Vi kom till tryggheten. Som en annan av våra mostrar, Aliide, en gång ampert sa, när den svenska neutraliteten och det svenska ”kryperiet” under andra världskriget kritiskt diskuterades: ”Och vart skulle vi annars ha tagit vägen?”

Vi kom att bo i den lilla byn Juniskär i Njurunda, hos Kjell Nordin som jag tidigare skrev ett Last chorus om; jag har tidigare också skrivit ganska mycket om den här tiden och miljön – se till exempel inledningsavsnittet Barndomens jular under Memoarer ovan. Våra år i Juniskär känns i dag som en förlorad idyll, och jag vet att Matti mindes den här tiden på samma sätt.

Det fanns under vår uppväxttid hos Matti en sorglöshet som var mycket speciell. När Birgitta och jag en av kvällarna under vår resa till Sorrento var på en mandolinkonsert, påmindes jag plötsligt om hur min musikaliske bror många morgnar i väntan på skolbussen till vår mammas stigande nervositet satt kvar på sängkanten med bara en sko på sig och plinkade på pappas mandolin. Inte så sällan ledde detta till att bussen dundrade förbi hållplatsen vid vårt hus och till att Matti fick springa till vägskälet, Svängen, medan bussen var ute vid ändhållplatsen på Skatudden och vände.

Mandolinen, som Matti förstås ärvde efter pappa, går nu vidare till vår, likaledes mycket musikaliske, son Matti, som förstås har namngetts efter sin farbror.

Den nu döde Matti, inom familjen benämnd Stor-Matti (detta för att särskilja honom från vår son Matti, som följaktligen kallas Lill-Matti), var mycket musikalisk och musikintresserad: ägde mängder av olika slags instrument och en stor skivsamling, till största delen bestående av klassisk musik. På några familjefester spelade Stor-Matti och Lill-Matti ihop: munspel respektive gitarr.

I söndags var jag och Birgitta samt Mikko med vid den första sammankomsten med arvtagarna i Mattis testamente: våra tre barn Anna, Kerstin och Matti, Mikkos son Joakim samt Liselott Björck (Lotta Österberg) samt Maria och Tullia Haglund, de tre senare, liksom syskonbarnen, lite grann av den själv barnlöse Mattis ”barn”. Överst i hans CD-hög hittade jag, föga oväntat, en CD med musik av den estniske kompositören Arvo Pärt, ”Alina”. När jag, väl hemma, hade lyssnat igenom den, var jag säker: de tre ”Spiegel im Spiegel”-partierna skulle vi spela på Mattis begravning: den första, med Vladimir Spivakov på violin och Sergej Bezrodny på piano, som ingångsmusik, när vi i morgon klockan 12.00 går in i Stillhetens kapell här i Uppsala, den andra, med Dietmar Schwalke på violoncell och Alexander Malter på piano, under avskedstagandet och den tredje, med samma musiker som i den första, under det att vi går ut ur kapellet. Det blir också levande musik på cello: Gunhildur Halla Gudmundsdottir spelar två sarabander av Johann Sebastian Bach, ur svit nummer 5 i C-moll (inleder begravningsakten) respektive ur nummer 1 i G-dur (mellan min diktläsning och officianten Hans Alséns minnesord). Efter Hans Alséns minnesord och före avskedstagandet ska ett av Mattis ”barn”, Tullia Haglund, ackompanjerad av Oscar Franzén på dragspel, sjunga den norska folksången ”Denna jora”.

Dödsannonsen, i Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Dagbladet i Sundsvall, pryddes av liljekonvaljer, inte av ett kors; Matti hade, lika lite som jag, någon tro knuten till någon kyrka, och begravningen är alltså inte religiös. Den som har sett någon av Mattis liljekonvaljbuketter på försomrarna förstår, varför jag valde den här symbolen.

Matti var naturälskare. De svampskogar och de hjortronmyrar i Uppland han inte kände till torde vara lätt räknade. Varje höst har Birgitta i födelsedagspresent önskat sig en svamputflykt med Matti – i år blev det dess värre, på grund av det som upptäcktes den 19 september uppe i Funäsdalen, aldrig någon sådan. (Birgitta fyller år den 20 september.)

Han har alltid varit sådan: strövade upp i skogen ovanför vårt hus i Juniskär, rodde ut till öarna i och utanför viken vid vars strand vi bodde. På något sätt känns det nästan försonande, att han fick sluta sina dagar i det fritidshus han och Mikko sen flera år tillbaka hyrde i Funäsdalen.

Den här stugan användes som bas för fiske, och det var för att få en sista fiskevecka inför vintern – den kommer tidigt där uppe – Matti ensam hade åkt upp till Rogen. Fiske var Mattis stora passion på fritiden; säkert var det ett arv efter pappa, som ju under våra barnaår var yrkesfiskare. För att ni riktigt ska få en uppfattning om graden av denna passion, länkar jag till min dotter Kerstins blogg, där det finns bilder från det särskilda ”fiskerummet” i Mattis lägenhet. Alla de här fiskegrejorna testamenterade han för övrigt till Joakim, son till bror Mikko som han ju delade stugan i Rogen med.

Den litauiske 1700-talsskalden Kristijonas Donelaitis´ diktsamling ”Årstiderna” har fått låna namn till den svit dikter som jag vid begravningen i morgon kommer att läsa till minnet av min naturälskande bror Matti.

Ur Vinterns mödor

Av Kristijonas Donelaitis

Vinterns vrede har vild och rasande kommit tillbaka;
nordanvinden med fladdrande hår flyger skrämmande mot oss.
Se bara! Sjöar och dammar har fått de klaraste fönster,
som om glasmästarn nyss varit där och flinkt satt in rutor.
Fiskarnas våta hem, där grodorna sommaren firat,
klär sig i pansarskrud till skydd mot den vredgade vintern,
driver allt som har liv att slumra där nere i djupet.
Nordanvinden har satt sådan skräck i allting på fälten,
att även mossar och kärr har börjat att draga ihop sig
och att pölar och pussar har slutat skvalpa och sörpla.
När våra vagnar skakar fram på den tillfrusna marken,
dånar det dovt hela dan som en hårt spänd, mullrande trumma,
så att oljudet länge ger genljud i våra skallar.
Sålunda hälsar världen ånyo vintern välkommen.

Tolkad till svenska av Lennart Kjellberg

Rivet ur ett skissblock
III

Av Birger Norman

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna. Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt. Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

Ingen grönska än…

Av Vizma Belsevica

Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften,
Att tids nog kommer den grönaktiga dimman runt
björkens böjliga grenar.
Nordisk kärleks blyghet till björkarnas sävliga vårar.
Vänta. Håll andan. Hjärtat må kvävas av mildhet.

Inte se, inte höra, hur björkens knoppar brister.
Ännu stumhet mellan ugglans klagan och lärkans höga drill.
Detta är ännu den svarta tiden – ett dovt streck mellan
det vita och det gröna.
Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften.

Tolkad från lettiska till svenska av Juris Kronbergs

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Storm

Av Tomas Tranströmer

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Oktober

Av Werner Aspenström

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Den sista dikten, som bryter årstidsrytmen men innehåller en politisk bekännelse, är, tror jag, en passande avslutningsdikt i Mattis anda.

Han var naturälskare och fiskare men hade också en starkt engagerad politisk sida. Vi fick tidigt samma socialdemokratiska övertygelse, och uppvuxna i ett av sundsvallsområdets röda och, under den första efterkrigstiden mycket fattiga, områden bar vi med oss ett klassperspektiv genom livet.

Matti var följakligen under sin gymnasietid med om att bilda den första SSU-klubben vid Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

När han några år efter mig kom till Uppsala för att plugga vid universitetet, var det ganska självklart för honom att bli aktiv i Laboremus.

När han sen blev yrkesverksam (han bodde kvar i Uppsala), flyttade han över sina politiska aktiviteter till Centrums socialdemokratiska förening, där han gjorde politiskt grovarbete som husombud och valarbetare (bland annat i valstugan på Stora Torget). När han sen flyttade till Timmermansgatan, blev han medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Mig veterligt har han alltid röstat, aldrig på något annat parti än socialdemokraterna. Det betyder inte, att han var någon okritisk partianhängare. Han röstade, så ekonom han var, mot både EU- och EMU-medlemskap. Och inför nomineringar till val och partikongresser brukade han ringa för att höra sig för om hur den ene eller den andra kandidaten stod åsiktsmässigt i för honom viktiga frågor.

Matti var i motsats till mig (som var latinare) realare, och följaktligen läste han när kom till Uppsala ämnen som matematik, statistik och ekonomi. I ekonomi blev han också under en period lärare vid universiteten i Uppsala respektive Umeå. Intressant att notera är att även under ekonomistudierna hans starka politiska engagemang slog igenom: en uppsats han skrev, minns jag, handlade om arbetarrådssystemet i Jugoslavien.

I egenskap av ekonom rekryterades han också – av Leif Andersson vill jag minnas – till utbildningsdepartementet.

Jag minns nu inte exakt när det var, men plötsligt ledsnade han på sitt värv där (det fanns ingen schism, varken politisk eller annan, bakom) och gick tillbaka till universitetet, nu för att plugga data. Efter avslutad utbildning fick han jobb som programmerare hos stockholmsföretaget Datarutin och blev kvar där fram till pensioneringen. Till det han gjorde där hörde att biträda fackförbund, främst Kommunal, med a-kasseregistren, och till de sympatiyttringar jag har fått efter Mattis död hör mycket riktigt hälsningen (till den döde Matti) ”Dina idéer lever vidare genom oss” från Svenska kommunalarbetareförbundet, som har sänt en gåva till Solidaritetsfonden, arbetarrörelsens fond för internationellt solidaritetsarbete.

Internationalist var Matti också, i det lilla på gränsen till äventyrare.

Tidigt började han lifta i Europa, bland annat till Jugoslavien vars politiska och ekonomiska system han alltså var intresserad av. Därifrån tog han sig hem via södra och västra Europa. I Italien fick han vid ett tillfälle, berättade han, lift med en lastbilschaffis som stolt visade upp sin medlemsbok i kommunistpartiet. Matti kontrade då med att ur plånboken håva upp sitt mörkröda medlemskort i socialdemokratiska Laboremus. Och i Frankrike blev han hembjuden till en vingårdsägare, som han också liftade med.

Legendariska i kamratkretsen är hans cykelresor genom Polen – han cyklade med solen som kompass! – och till Prag (i tid mycket nära revolten).

Tillsammans med några av kamraterna under studenttiden (Dag och Else är båda anmälda till begravningen) gjorde han några sommarresor, vars motstycke jag inte känner. En sommar cyklade det här gänget genom Östeuropa hela vägen till Istanbul. Matti har berättat om hur de anlände till små byar ute på den ungerska pustan, där befolkningen inte hade sett en utlänning sedan tyskarna var där: de svenska ungdomarna mottogs med entusiasm och förplägades med mängder av lokalt vin på bykrogen, varefter de vinglande fortsatte till nästa by, där samma sak upprepades. Väl framme i Istanbul hade de planerat att göra sig av med de vid det laget förbrukade (oväxlade!) cyklarna, men det visade sig, att de turkiska tullbestämmelserna stipulerade, att om man hade infört en cykel i Turkiet, måste man också föra ut en. Nu var god råd dyra! Cyklarna måste alltså tas med på båten över Svarta havet – man hade nämligen bokat biljetter på tåg hem genom Sovjetunionen. Planen blev nu att sänka cyklarna i Svarta havet. Det visade sig dock onödigt. De ryska matroserna tyckte att svenskarnas cyklar var höjden av lyx, så de bytte till sig cyklarna mot vodka.

En annan sommar åkte samma gäng till Island. Här ämnade man att använda sig av förhyrda islandshästar i stället för av cyklar. Ingen i gänget visste något om hästar och ridning, så vid första bästa behov av rast klev de bara av hästarna – som då rände i väg över lavafälten. Enligt historien fick de sen jaga hästjävlarna över halva Island, innan dessa hejdades av ett vattendrag.

Sån här var min bror.

Bland våra barn (och jag förmodar bland många andra barn) blev han legendarisk för att han dansade ”surka” (ett slags improviserad kosackdans utan känd förebild) och för vindsgubben som han påstod bodde ovanför hans gamla rivningslägenhet i hörnet av Kungsgatan/Linnégatan; vindsgubben ruvade också på skatter, om det fanns barn som var tillräckligt modiga att leta där uppe i vindsmörkret. Lite skrajsen för det ohygieniska var han dock. När han var barnvakt åt våra barn, ville han ogärna torka dem i stjärten och försökte därför slå i dem att han för sin del aldrig bajsade – man kunde nämligen hålla sig i det oändliga.

Med tanke på Mattis utbildningsval och fritidsintressen (jag tänker då främst på fisket) kunde man tro, att vi skulle sakna viktiga gemensamma nämnare, men så var det inte. Jag har redan nämnt politiken som en gemensam nämnare. Och musiken.

Med åren blev han också en allt mer hängiven läsare av skönlitteratur, ägde ett stort bibliotek som till stora delar bestod av fynd gjorda på loppisar och auktioner. Vi diskuterade ofta böcker som han eller jag själv läste.

Från en av de ovan nämnda ungdomskamraterna, Else, fick jag per post kopia av en lång text Matti 1977 skrev i hennes och hennes dåvarande mans, Dags, gästbok i deras sommarhus i Hästö. Texten, ”Hästösagan”, är en i många stycken stilsäker pastisch på ”Njals saga” – Matti läste med stor behållning de isländska klassikerna – och visar, att Matti bland mycket annat också ägde litterär gestaltningsförmåga.

Vad kan man mer säga?

Jo, att Matti var en så omtyckt person. Av oss i familjen, barn så väl som vuxna. Av grannarna på Timmermansgatan, många av dem (liksom Matti!) invandrare och flyktingar – flera av dem har tårögda beklagat hans bortgång och har dessutom sänt en hälsning genom att låta plantera träd i Vi-skogen. Av arbetskamrater och vänner genom åren – Matti har verkligen lyckats behålla sina gamla vänner. ”Han var den godaste vännen”, skriver Else på ett häfte foton, bland annat från deras gemensamma resa till Madeira i februari 2006. ”Vänsäll” är ett gammaldags ord som passar in på Matti.

Och nu står vi alla här, lämnade kvar, och begrundar William Shakespeares ord:

Som våg på våg mot standens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Till slut är döden allas vårt öde. Det är ju lätt att säga men svårt att ta till sig, när den just har drabbat någon som stod en mycket nära. Som Werner Aspenström har formulerat det:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.

Skördetid

Det är den tid då äpplen faller med sorgsna dunsar, inte i dunklet under ett träd utan i en hel trädgård full av träd. I dag har jag åter krupit kring i gräset under träden och sorterat: tagit till vara eller, när äpplena är fågelhackade eller har någon annan form av angrepp, burit ut dem på allmänningen utanför tallgrinden. Där får fåglarna gärna kalasa på dem.

Finaste skörden i dag var dock av Esperens herre-päron. Jag fyllde större delen av en stor papperskasse från Konsum.

Allmänningen utanför tallgrinden – benämningen kommer sig av att det till vänster om den, inne på vår tomt, finns en talldunge, där bland annat gungan, i dag Viggos och Klaras gunga, hänger – kallas på stadskartor över Öregrund för Floraparken. Cirka 2000 kvadratmeter av den var fordom en del av vår tomt, men kommunen löste in den här delen av tomten. (Löste in är förresten fel ord; vi fick betala emellan för att bli av med den, eftersom vi samtidigt fick några få kvadratmeter mark mot gatan.) Sen den tiden då vi ägde marken finns det fortfarande spår där av att det har varit en delvis uppodlad tomt, och eftersom kommunen inte har ägnat den inlösta marken någon tanke, långt mindre någon möda, har vi fortsatt att i ringa mån hålla området närmast vår tomt i skick. Jag klipper regelbundet med gräsklippare den gångstig som går dels fram till vår tallgrind, dels runt vårt stakethörn och fram till en vändplats. I ett jättelikt blöthål nära vår grind satte jag för länge sen vattenslukande björkar, som nu är stora – men som tyvärr de senaste åren har drabbats av något slags sjuka. Längs stigarna växer bergenia och rosor, syren och spirea. Utanför stakethörnet har en kaprifol – egentligen bara bortslängd i samband med målning av en husgavel – slagit rot och tycks trivas våldsamt; den blommar som en galning. Och så har vi använt kompost för att jämna ut en slänt utanför staketet, och där har förstås blommor och blomsterlökar som fanns med i renset slagit rot: färgkulla, praktlysning, gurkört, kungsljus, pärlhyacint, scilla och en och annan tulpan. På ett helt annat ställe blommar, som en rest av vår tid som ägare till marken, akleja.

Birgitta har en längre tid varit bekymrad – mer än jag – över att det i delar av vår gräsmatta växer mossa. Alltså har hon köpt gräsfrö och av Anna i blomsterhandeln beställt hem ett stort antal säckar med toppdressing. I dag har vi tillsammans bearbetat delar av de mossangripna partierna. Gräsmattan mot syrenhäcken på inre gårdsplan och på båda sidor om grinden mot gatan är svart av sin nya beläggning, och vi har också sått gräsfrö. Hoppas bara att all den scilla jag har satt där lyckas ta sig genom det nya jordlagret – de här partierna av gräsmattan brukar bli alldeles himmelsblå på vårarna.

Jag är svart om fingarna (och under naglarna!) av jord, när Birgitta ropar in mig: jag har telefon. Den som ringer är Berit Skogsberg från Helga Henschens Vänner. Hon vill tala om den bok med många teckningar och affischer av Helga hon i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB, håller på att redigera för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, AKS, att användas som årsbok. Jag ska medverka med en text om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, och jag lovar att leverera texten snarast efter det att vi har flyttat in till stan, Uppsala, nästkommande måndag. Men det planerade sammanträdet på ARAB kan jag inte vara med på. Det äger nämligen rum just nästkommande måndag, som är vår flyttdag in till stan.

Det känns vemodigt att den där flytten är så nära. Jag trivs med att bo här ute på landet.

Men vi kommer ju tillbaka ett antal gånger under hösten. Bommar igen för vintern gör vi först under allhelgonahelgen.

Å, en sån 70-årsmottagning!

Förra fredagen (den 31 augusti) hade jag och Birgitta gemensam 70-årsmottagning. Jag hade då redan fyllt 70, den 19 juni närmare bestämt. Birgitta är född samma år som jag, 1937, men den 20 september.

Tidigt i försomras skickade vi ut följande inbjudan till familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater genom livet:

Birgitta och Enn fyller 70 år

Vid vår ålder har man redan allt man behöver, men om nu någon nödvändigtvis vill ge oss en bok eller en CD eller någon småsak, går det bra att konsultera Matti.

Matti är vår son, och till honom skulle man också anmäla sig. Hur många exakt som kom vet vi inte: det finns en skillnad mellan anmälningslistan och gästboken – några har uppenbarligen inte skrivit sina namn i den senare (fast vi vet att de var där), och några hade också med sig gäster, som inte fanns på anmälningslistan. Nog var det hundra plus några tiotal gäster. Hur som helst: fullt hus, med råge, var det; vädret ute var aningen för kyligt för att locka gästerna att sitta utomhus vid de bord och stolar jag hade släpat ut halva förmiddagen, så periodvis var det ont om sittplatser, fast vi hade utrymmen till vårt förfogande både på nedervåningen och övervåningen.

Gästlistan omfattade allt från Ingvar och Ingrid Carlsson till barnbarnen Viggo och Klara. Jag tänker verkligen inte räkna upp alla gäster och deras presenter, men jag kan ju få nämna några exempel. Birgittas syskon och min bror Matti hade salat till en snöslunga att ha ute i Öregrund, och från min lillebror Mikko och hans Eva kom en tavla signerad Eva Wikström.

Eftersom vi har konstnärer bland våra vänner – Lenke Rothman, Sonja Lyttkens, Kees Geurtsen – blev det mer av det senare slaget.

Också konsthantverk fanns bland presenterna, flera av dem till Birgitta. Karin Holmberg från Sätergläntan, vars ordförande Birgitta är, uppvaktade med en träskål med Helmer Grundström-citat plus garner och Christina Mattsson från Nordiska museet, vars ordförande Birgitta också är, med ett armband. Kristina och Olle Strömberg, svärföräldrar till vår Kerstin, uppvaktade med en vacker fruktkorg i björk.

De många fina CD vi fick tänker jag inte redovisa. Dock gör jag ett undantag: min gamle arbetskamrat Leif Karlsson uppvaktade bland annat med dotterns, Sofia Karlssons, senaste CD, med en påskriven hälsning från Sofia själv.

Till det kommer inslagen med levande musik och sång under själva uppvaktningen. Martin Lundström spelade, assisterad av systern Cecilia; de är barn till Anna-Karin, som i sin tur är dotter till Birgittas syster Karin. Min kollega (s) i kulturnämnden i Uppsala Bo Östen Svensson, professionell slagverkare, framförde woodoorytmer. Och så gjorde en av mina sent i livet förvärvade vänner, Jan Hammarlund, ett bejublat framträdande.

Bokälskare som vi är fick vi givetvis också mängder av spännande böcker, fler än man kan räkna upp. Men jag kan väl få nämna att några av gåvoböckerna var signerade av givarna själva: Björn Kumm, Anders Ehnmark, Annika Hagström. Kaa Eneberg uppvaktade med en egen essä.

Jonas Sima uppvaktade med ett par egna filmer.

Om jag ändå nämner några gäster, som ända sedan ungdomsåren i Laboremus har stått våra hjärtan nära, tror jag att övriga gäster förlåter oss: bland Bloggkaparna utöver de redan nämnda Björn Kumm och Jonas Sima Hans O Sjöström, Anders Thunberg och Sören Thunell, vidare Gun-Britt och Göran Andersson, Lars Eric Ericsson och Eva Bihl, Ingrid Kjellman och så Anna-Greta Leijon.

Anders Thunberg hör, tillsammans med Irina Hoffman (som jag träffade på stipendieresa till Oslo hösten 1956), till mina äldsta vänner i gästlistan. Till Birgittas hör Hans Elmgren med dottern Maja och Gunilla Strömholm (gift med Stig Strömholm, som också var med).

Jag vill där utöver också nämna tre av våra sommarvänner från Öregrund: Anna Karin Hammar och så Lasse och Mary Lundh.

Jag är smärtsamt medveten om att listan över gäster, om det här vore Birgittas blogg, delvis skulle se annorlunda ut, men just nu är det jag som skriver; ni onämnda må alltså förlåta åtminstone Birgitta. Fast jag har förstås inte heller nämnt en rad personer som vi båda känner eller som jag har haft som arbetskamrater eller samarbetar med i kulturnämnden, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet – det gäller både politiker och tjänstemän.

När vi fastställde gästlistan, bestämde vi oss för att – i motsats till vad som var fallet vid tidigare liknande tillfällen – inte skicka ut inbjudan till organisationer eller institutioner, där vi är eller har varit verksamma, utan bara till enskilda personer, som vi har haft ett personligt och särskilt förhållande till, dessutom har fortsatt kontakt med.

Ändå blev det naturligtvis känt i vårt parti, att vi skulle ha 70-årsmottagning, vilket ledde till att Thomas Östros framförde gratulationer från socialdemokraternas VU och från partidistriktet respektive arbetarekommunen i Uppsala. Många av våra lokala partivänner i olika åldrar uppvaktade också individuellt: Jimmy och Margareta Mattsson, Hans och Karin Alsén, Aldes Andersson, Maud Björklund (en gång min arbetskamrat på 68an), Agneta Kyller, Annika Lind och Tone Tingsgård.

Och mer uppvaktning ska det visst bli: Från min gamla tjejliga kunde bara Gisela Lindstrand komma, och nu ville hon å sin och de övrigas (Lotta Gröning, Mona Hillman, Eva Marcusdotter) meddela, att vi senare kommer att bli bjudna på krog hemma i Uppsala.

Men trakteringen var riklig redan på mottagningen i Stabby prästgård. Köpen var gjorda på Coop Forum i Uppsala, med undantag då av fisken från Öregrund (Stora Risten fisk). Grönsaker och frukt kom till stor del från vår egen trädgård i Öregrund, men Anna hade köpt till en del i Rinkeby.

Över huvud taget hade den här festen inte kunnat bli av (och så fin som den blev!) utan hjälp av våra tre barn, Anna, Kerstin och Matti och så Kerstins man Bo och Mattis sambo Karin: de arbetade och slet, lagade mängder av mat, bakade, transporterade, serverade, plockade fram och plockade undan.

I matlagningen och bakningen deltog också vi själva; framför allt väckte Birgittas gravade sik aptit och jubel. (Några ville ha recept. Jag kan berätta att hon en gång i världen lärde sig grava sik av min far, som startade som yrkesfiskare.)

Utöver gravad sik med gravlaxssås serverades också rökt sik med jämtländsk örtagårdssås, rökt pepparlax och böckling, rostbiff med hemlagade majonnäser, kycklingleverpaté, cornichonger och svarta oliver, hemgjorda inlagda grönsaker och geleer, kokt potatis, fransk potatissallad, grekiska köttfärsbiffar, bulgursallad. mangold- och chevrepaj, ruccolaröra, hummus, färskost, färska grönsaker och olika sorters sallad, vinaigrette, gurk- och morotsstavar, tomatklyftor, paprikabåtar, rädisor, purjolök, blomkålsbuketter, champinjoner i skivor, hembakt bröd, olika sorters ost.

Bland dryckerna fanns alkoholfri och sockerfri bål, olika slags Ramlösa och läsk (både light och med socker): Pommac, Pepsi, Schweppes grape och lemon, Seven Up, Coop cider light och orange, Pripps blå lättöl och så rött respektive vitt vin i box: Raimat Abadia respektive Lindemans Chardonnay.

Efter maten kunde man få fruktfat (äpplen, päron och plommon från vår trädgård i Öregrund), gifflar med mandelmassa, kanelbullar, Stritsel (estnisk födelsedagskringla), gammaldags sockerkaka, rulltårta, morotskaka, finska pinnar, kokoskakor, mummakakor, biscotti, syltkakor, citronpaj, rabarbermarängpaj, chokladtårta, mandeltårta med bär, glömmingetårta, yoghurtglass med hallon och så vispgrädde till tårtor och pajer. Till detta serverades kaffe eller te eller mer fruktbål.

Si, det var ett kalas värdigt Lönneberga! Och utan något som helst inslag av catering. Bilder av borden med maten finns på min dotter Kerstins blogg – här – en bit ner i texten.

Tack allihop för era insatser; jag är stolt över att tillhöra en sådan här familj.

Och jag tror inte att någon av de övriga misstycker, om jag nämner Kerstins arbete både som kökssamordnare och som matlagare. Hon är värd en särskild eloge därför att hon till slut rodde alltihop i land, trots att elsystemet i hennes och Bos hus var ur full funktion fram till bara ett par dagar före det stora kalaset.

* * *

Som man kan förstå, tog det sin tid att röja upp efter ett så här stort kalas; även det gjordes i vår egen regi, samma kväll.

Sen behövdes lördagen och söndagen för att bringa ordning i gästlistor och presenter.

Först på måndag eftermiddag kunde vi åka ut till Öregrund. De flesta presenter lämnade vi då kvar i stan, men vi tog med oss några av blombuketterna vi hade fått. De står nu runt om i vårt sommarhus.

Det var höstrusk när vi kom fram, och det hade varit storm under veckan: en jättelik gren i det stora plommonträdet utanför arbetsrumsfönstret hade brutits från stammen.

I dag – onsdag – är det äntligen bra väder igen, visserligen med hösttouche men sol. Birgitta har varit ute i trädgården och planterat de levande växter vi fick.

Den New Dawn-ros vi fick av Lennar Gustafsson och Lena Schölin, föräldrar till Mattis Karin, står nu till vänster om farstun, bredvid Polstjärnan.

Den persiska buskrosen Rose de Rescht, som vi fick av Uppsala arbetarekommun, står i korsningen mellan mitt och Birgittas land längs respektive i en klyfta på bergknallen till vänster, när man kommer ner på stora gräsmattan från den syrenomgärdade inre gårdsplan.

Och hortensian, från Ingemar och Ingrid Skogö, växer nu i den rabatt som finns på den bergknalle huset delvis står på och som är vänd åt köksträdgården.

I augusti månad

I förra veckan arbetade vi flitigt i trädgården i Öregrund.

Rensningsarbetet fortsätter; i flera fall är det inte första gången i år som en rabatt rensas. Det är torrt, behöver också vattnas. Jag klipper min del av rosen- och krikon- och jasminhäcken mot gatan. Birgitta är redan tidigare nästan klar med sin del och blir helt klar ungefär samtidigt som jag med min.

Emellanåt tar vi paus tillsammans vid trädgårdsbordet: dricker kaffe, pratar, njuter av den fortfarande kvardröjande sommaren. Runt omkring ser vi fruktträden, stinna av äpplen, päron och plommon.

På fredag kväll, när vi efter bastun sitter med var sin Dry Martini under plommonträden, är det fortfarande sommarvarmt. Kvällen är ljuvlig.

På lördag har vädret slagit om. Man kan känna en aning av höstkyla i luften. Vädret har hunnit i kapp körsbärsträden, som redan fäller rödbruna blad.

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Vem som har skrivit så? Alf Henrikson förstås.

På söndagen tar vi bussen in till stan.

Ännu inte för säsongen, men för den kommande veckan.

På fredag eftermiddag har jag och Birgitta vår gemensamma 70-årsmottagning i Stabby prästgård här i Uppsala. Det ska handlas, lagas mat, bakas. Som tur är gör våra tre barn, Matti, Kerstin och Anna en stor del av jobbet. Men också vi gör vår del. Det här blir personligt: i inbjudningsbrevet har vi lovat de inbjudna familjens specialiteter. Och eftersom många har svarat ja, blir det mycket att göra, innan det blir fest.

För min del ska jag göra sås till den rökta siken, och så ska jag baka estnisk födelsedagskringla, Stritsel, ett aromrikt saffransbröd med sju smakämnen. Och på onsdag får jag hjälp av brorsan, Matti, med bilskjuts ut till Öregrund: vi ska också bjuda på fruktfat med håvor ur vår egen trädgård.

Sonen Matti (han heter som min bror), har tagit emot anmälningarna och har nu också redovisat resultatet. Bland gästerna finns människor från våra respektive politiska liv, numera inte längre människor som kan tänkas se det som en plikt att komma utan sådana som vi har ett särskilt, personligt förhållande till. Självfallet finns det bland gästerna också företrädare för det kulturliv som vi båda i så stor utsträckning har deltagit i. Och så är det hemskt roligt att se, att så många av våra ungdomsvänner från laboremustiden kommer.

Dessutom kommer, men det behöver väl egentligen inte särskilt nämnas, de flesta ur vår närmaste familjekrets.

Hoppas det blir vackert väder på fredag, så att vi också kan hålla till utomhus.

Vi stannar kvar i Uppsala över lördagen. Inte bara för att hinna vila upp oss – för övrigt är det alltid mycket efterarbete efter såna här fester. Nej, på lördag kväll ska vi delta i invigningen av stadens nya smycke, Musikens hus.

* * *

Medan jag har skrivit det här har hustrun arbetat i köket. I dag är det hon som bakar. Det har blivit finska pinnar, gammaldags sockerkaka och ett berg av bullar: läckert gyllenbruna gifflar fyllda med mandelmassa.

I går kväll gravade hon enorma mängder sik, givetvis från Öregrund.

Och det blir mera!

Badortsdagar i Öregrund 17-19 augusti

Jag är inte någon varm anhängare av riktigt alla stora sommarevenemang här i Öregrund.

Värst var det på den tiden då Roslagsloppet och Expressens Getingloppet genomfördes samma veckohelg, på lördag respektive söndag. Då var varenda gatstump och park i Öregrund packad med tillresandes bilar. Ungdomar utifrån i massor tältade – och skräpade ner – överallt där det fanns något litet utrymme, sov också ibland olovandes över i hammocken i någons trädgård. De söp kopiöst och lämnade drivor av tomma ölburkar och krossat glas efter sig. Pissade och sket i buskagen. Natten mellan lördag och söndag gällde det då att ha grinden låst, men naturligtvis hjälpte inte det heller. Jag och många andra höll vakt i våra trädgårdar långt in på natten; jag har några gånger faktiskt använt fysiskt våld för att förpassa inträngligar tillbaka över staketet.

Med Getingloppet bortopererat och kulmen alltså under en enda dag under veckohelgen är Roslagsloppet numera ett uthärdligt evenemang. Men helst lämnar jag fortfarande inte huset och trädgården medan det pågår. Innehåll, publik och livsstil är liksom inte min bag.

Så har jag då bekänt min snobbism.

Raka motsatsen är då senare års säsongavslutande badortsdagar i Öregrund.

Inte så att jag socialt och kulturellt känner mig hemma heller i den badortssocietet från förra sekelskiftet, som fanns här när Öregrund var en fin och ansedd badortsidyll vid havet, det som badortsdagarna knyter an till.

Men skalan är mänsklig, och programmet innehåller trevliga och intressanta punkter.

Årets badortsdagar äger rum kommande veckohelg, 17-19 augusti:

Fredag 17 augusti

16.00-20.00 Öppet hus på Hembygdsgården
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet
För tremannalag.
Arr: SPF Havsörnen Öregrund

19.00 Badortsvandring – Samling vid Societetshusets trappa
En guidad vandring runt badortskvarteren.
Arr: Öregrundsguiderna

18.00 Jazzmusikalisk cabaret – Societetshuset
En kväll i Louis Armstrongs fotspår med
Björn Sjödin/Peter Lind and the Cabaret Band.
Inträde 140 kronor. Förköp Öregrunds Turistbyrå.
Arr: Björntjänst, Nytta och Nöje/ Lions

Lördag 18 aug

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs med Rådhusgatan
Arr: Nytta och nöje / Lions

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen – Start Hasselbackspiren
För vuxna och barn.
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning – Hasselbackspiren
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-15.00 ”Dunk-Dunk” – Hasselbackspiren
Prova på att åka tändkulebåt.
Arr: Öregrunds Båtklubbs Veteranbåtssektion

10.00 Öregrundsrundan – Start/målgång Scenen
Anmälan på Turistbyrån Öregrund alternativt anmälan på Badortsdagen kl 08.00-09.30 vid start.
Startavgift: Över 16 år 50 kronor
Under 16 år 30 kr
Arr: ÖIK

11.00 Invigning av Badortsdagarna vid stora scenen följt av det traditionella Badortsdoppet.
Invigningstalare: journalisten, historikern och öregrundskännaren Stig Sandelin.
Var med och tävla om det prestigefyllda vandringspriset skänkt av Roland Kallström. Anmälan till Badortsdoppet sker på Öregrunds Turistbyrå tel. 0173-305 55
Baddräkter i begränsat antal finns att hyra på Turistbyrån.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården
Kaffeservering, hantverkare och underhållning av Småländska paviljongsorkestern.
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

11.30 Mässingsorkestern Blåslaget underhåller – Scenen
Oktett med trumslagare. Alla från Sala.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.45 Skötbåtstävling
Start i hamnen. Målgång beräknas till cirka 12.45.
Arr: Gräsö Skötbåtsförening

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet.
• Utställningar:
* Ralf Wiberg, Harg, akvareller.
* Roland Lundegård, Öregrund, modellbyggen av gamla
skolan och rådhuset samt fartyg från Öregrund.
* Ingegärd Lundegård, Öregrund, vykort från
badortsepoken.
• Via DVD visas gamla privata filmer från Öregrund.
• Stig Sandelin finns med sin öregrundshistoria på DVD. Den finns idag att köpa och behållningen går till Lions.
• Vernissage i Rådhussalen 11.00-18.00
Skärgårdsvyer och porträtt; oljemålningar av Alf Rådström, Öregrund och Ylva Lindberg, Saltsjö-Duvnäs.
Arr: Kulturnämnden / Biblioteket

12.00-16.00 Öppet hus Vävstugan (gamla polishuset)
Öregrund/Gräsö vävförening visar sin verksamhet i de anrika lokalerna.
Arr: Öregrund-Gräsö vävförening

12.00-16.00 ”Öregrunds Hafsbadsanstalt” – Strandhotellet
Kom och njut av hälsobringande massage av nacke, axlar och rygg, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage. Avsluta med kaffe och Roslagspunsch på Strandhotellets veranda. Underhållning av Blåslaget och Honey Jam.
Arr: ”Aloeveratjejerna”, ”Massörerna”, SPF Havsörnen och Strandhotellet

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset
Servering av kaffe och hembakat bröd. Bälgadraget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven kl. 13,00 och 15,30.
Arr: PRO

12.00 Barnkören Busungarna – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.00 Brunnshusspelet – Bryggan Brobänken i hamnen
Lustspel i badordstidens anda av ensemblen ur Österby Herrgårdsspel.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.30 Barnkarneval – Från Turistbyrån till Hembygdsgården
Låt fantasin flöda! Klä ut dig till vad du vill! För barn mellan
0-13 år. Alla som deltar får pris. Efteråt blir det lekar, skoj och saft.
Arr: Nytta och Nöje, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Veteranbilsuppvisning – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.00 Badortsvandring – Start vid Societetshusets trappa.
Lär dig mer om Öregrund som badort runt förrförra sekelskiftet. Följ med på en guidad tur genom de gamla kvarteren och kanske har du turen att träffa på några kända ”öregrundsprofiler” såsom dr Westerlund och Lubbe Nordström.
Arr: Öregrundsguiderna

13.30 Barnunderhållning – Hembygdsgården
”Det försvunna skrattet”. En sång- och dansföreställning för barn från 4 år där barnen själva är aktiva i spelet.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.30 Prisutdelning för Skötbåtstävling – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

14.00 Lådbilsrally – Hembygdsgården
Bygg din egen lådbil och visa vad den går för! Ålder 7-12 år.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.00 Honey Jam – Scenen
Honey Jam är en dixielandorkester med bara damer. ”Vi är glada och spelar glad jazz.”
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.30 Dräkt- och hattparad – Turistbyrån
Badortsdagarnas höjdpunkt! Visa upp dig i mormors dräkt,
grannens hatt eller sök efter fynd på vinden…
Anmälan till turistbyrån som även är startplats för paraden. Alla deltagare premieras i denna uppvisning. En jury ger hedersomnämnanden till de bästa i varje klass.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

15.30 Prisutdelning för tipsrodd samt lotteridragning – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

15.40 Båtparad med veteranbåtar
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

19.00 – cirka 20.30 Konsert med Trio ALTE KAMERADEN – Societetshuset
Några av de största melodisuccéerna från den glada badortsepoken 1900-1930 väcks här till nytt klingande liv.
Leif Bergman, sång till luta
Per Sandklef, violin
Leif Thuresson, piano
Biljettpris 140 kronnor vid entrén, förköp 120 kronor på Öregrunds Turistbyrå och Biblioteket.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Mäktig eldshow av Eldsjälarna Efrit från Uppsala – Hasselbackspiren
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Dans på Strandhotellet
Arr: Strandhotellet

Övriga aktiviteter under lördagen
• ”Stallet” vid Kyrkans hus och Hantverksboden Ekan, har öppet under dagen. Småländska Paviljongsorkestern medverkar.
• Ponnyridning
• Konstapel på stan
• Höghjulingar
• Positivhalare
• Försäljning av lotter.
• Scoutbåten Kerstin finns på plats.
• Badortspunsch från Norrtelje Brenneri serveras på stadens restauranger.

Söndag 19 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst – Hembygdsgården
Kyrkkaffe och deltagande av Småländska Paviljongsorkestern.
Arr: Öregrund/Gräsö församling, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Badortshelgens unika ”antikrunda” – Societetshuset
Kom och få dina antikviteter värderade. Max 2 objekt/person. Kaffeservering
Arr: Nytta och Nöje / Lions, PRO

Arrangörerna manar avslutningsvis: Kom till Badortsdagarna i tidsenlig klädsel, även om du inte tänkt ställa upp i dräktparaden – det kan löna sig!

***

Vid val av näringsställen har jag själv tidigare, på grund av matsedel och miljö, rekommenderat

Ankargården, Telegrafgatan 12 – man viker upp på denna tvärgata från Rådhusgatan, bakom Apoteket/Vårdcentralen. Utomhusservering på gården, men det finns också plats inomhus.

Floras trädgård, Västergatan 20. Utomhusservering i stor och vacker trädgård. Café med hembakt bröd och lättare luncher. Fantastiskt vacker miljö.

Köket Grill : Café, Strandgatan 12. Däck en trappa upp från hamnpromenaden, utsikt över hamnen.

Strandhotellet med Seglarbaren, Västergatan 1 (ingång även från hamnpromenaden, via trappa). Utiskt över piren och mot Gräsö.

***

Själv kommer jag tyvärr bara i begränsad omfattning att kunna ta del av årets badortsdagar. På lördag har jag nämligen oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden Uppsala hos mig här i Öregrund på planeringsöverläggning. Men kanske kan vi smita i väg en stund och titta på åtminstone något.

Men alla ni övriga: Ta gärna en tur till Öregrund under badortsdagarna. Det är värt besväret.

Trädgårdsfest med familjen Dahl

Mina få släktingar här i Sverige är en liten flyktingspillra av en mycket större släkt, som huvudsakligen finns i mitt forna hemland, Estland. Pappa och mamma är båda döda, likaså mina mostrar och deras män, likaså de två kusiner jag hade här i Sverige. Kvar (alltså här i Sverige) finns bara mina yngre bröder, ett brorsbarn och några kusinbarn, de senare dessutom bosatta långt ifrån mig.

När jag genom Birgitta i mitten av 1960-talet hamnade i, så småningom blev ingift i släkten Dahl, öppnades en ny och bokstavligen myllrande värld för mig. Julkalasen hos Birgittas mor Anna Brita i Vallentuna var inte bara kulinariska brakfester; huset formligen knakade av deltagare i alla tänkbara åldrar. Genom åren har jag senare varit med om släktsammankomster i ännu större skala, där jag har träffat representanter för denna vittförgrenade familj vilkas namn jag än i dag ännu inte har lyckats lära mig och vilkas inbördes band jag ännu mindre behärskar.

Men det är klart att jag så småningom lärde känna allt fler i den här familjen, inte bara i den trängre familjekretsen.

Efter Anna Britas död (ja redan före, när hon inte längre orkade) började julkalasen hållas i tur och ordning hos hennes fyra barn, Birgitta, Karin, Gunnar och Ragnar. Syskonen med respektive (men utan barn och barnbarn) träffas dessutom på middag hos varandra ett par gånger per år. På somrarna hålls släktkalas, som numera består av syskonfamiljerna med barn och barnbarn, dessutom också av faster Karin, en i dag 86-årig syster till Birgittas och de övriga syskonens pappa Sven. Karin Dahl är en imponerande människa, som fortfarande, vid denna höga ålder, håller den radikala fanan högt: går på debatter, deltar i fredsdemonstrationer och annat sånt.

I söndags gick årets sommarfest av stapeln i vår trädgård här i Öregrund. Dagen var vald med hänsyn till att det var 100-årsdagen av mamma Anna Britas födelse och gick också delvis i hennes tecken: en skriven och illustrerad släktkrönika som Birgitta har sammanställt samt ett fotoalbum gick runt, faster Karin och flera andra berättade minnen och annat sådant.

Sammanlagt deltog 34 personer i åldrarna 86 till ett år i kalaset i vår trädgård.

Vi hade ställt ut stolar och bord i grupper mellan och under fruktträden i trädgården, och vädret var oss nådigt: solen gassade så mycket, att det var behagligare att söka svalka under äppel- och päronträdens kronor.

Samtal pågick på olika håll, gärna över generationsgränserna. En del av de minsta, som tidigare inte kände varann, blev ganska snart goda vänner och lekte på sitt håll: klättrade på bergknallarna, åt bigarråer, kastade frisbee.

(En utvikning: Den frisbee som användes var en reklamfrisbee, framtagen under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). På den fanns en bild av den bamselike Essbjörn, tecknad av Rune Andréasson, och texten Vänner emellan, vilket senare var en radannonsavdelning i tidningen, där läsekretsen kunde köpa och sälja prylar respektive söka kontakt.)

Ibland deltog också vuxna – vår son Matti, hans sambo Karin, Viggos och Klaras pappa Bo med flera – i lekarna.

Några av de halvstora barnen gav sig under eftermiddagens lopp i väg ner till havet för att ta sig ett svalkande dopp.

Gästerna bjöds, allt efter som de anlände, på bål, gjord på olika sorters läsk, gurka, citron och apelsin samt is, ur en väldig kruka. Hela festen var, med tanke på barn och ungdomar och på att de flesta anlände i och skulle köra hem i bil, alkoholfri.

Dagens bravad stod Birgitta (med visst bistånd av dottern Kerstin) för: hon lagade mat åt de 34 deltagarna, med råge och så att det blev över.

Den kulinariska huvudattraktionen var tre stora fläskstekar i ugn. De var marinerade med Ketjap Manis, salt, peppar, timjan, oregano, salvia, kungsmynta, citronmeliss och libbsticka, kryddorna givetvis från den egna örtagården. Gissa om det blev gott!

Som alternativ fanns också rostbiff och, särskilt med tanke på de minsta, köttbullar.

Till detta kunde man äta ris, pain riche och så ugnestekt egen färskpotatis med egen squash (odlad i komposten), färsk lök, bondbönor och morötter från eget land, paprika och pepparfrukt från växthuset, dessutom köpta rödbetor (våra egna är ännu för små) och svarta oliver. Alltsammans bakat i ugn i olivolja med timjan plus salt och peppar.

Till detta serverades, utöver grönsallad och kvisttomater, en paprika- och persikosallad, grillad i ugn, i olivolja, citronsaft och spiskummin, vidare också hemlagade tillbehör som gelé, inlagd gurka och syltade tomater. Värd ett särskilt omnämnande är Birgittas hemgjorda indonesiska salsa, gjord på tomater, finhackad lök, pepparfrukt, olivolja, pressad citron och koriander.

Till efterrätt serverades dels gammaldags sockerkaka, dels röda, rensade vinbär i socker, givetvis hämtade från våra egna bärbuskar.

Till kaffet, teet och läsken (eller bålen – den byggdes gradvis på) serverades småkakor, som Kerstin hade bakat. Diabetiker som jag är, kunde jag förstås inte äta dem, men de andra lät sig väl smaka. Kerstin kan kanske berätta, vilka kakorna var?

Fram mot kvällningen började gästerna troppa av, familj efter familj.

Kvar blev bara Anna med dottern Ella; de ska vara kvar delar av den här veckan. Till det återkommer jag senare.

Sen återstod bara disken, som – eftersom Birgitta hade stått för matlagningen – föll på min lott. Jag kan bara säga, att jag höll på i flera timmar. Varmvattnet i beredaren tog också slut flera gånger.

Fast sen förbarmade sig hustrun, som under tiden hade hämtat nya krafter, över mig och tog en del av disken hon också.

***

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, har på sin blogg en kort och träffande beskrivning av det här kalaset. Särskilt gillar jag hennes faster Karin-citat, det där hon, vad gäller skiljaktiga åsikter och envishet, jämför släkten Dahl med FNs generalförsamling. Du kan läsa Anna-Karins beskrivning här, en bit ner i texten.

Viggo och Klara i Öregrund

I tisdags kväll i förra veckan skjutsade Bo ut Kerstin, Viggo och Klara till Öregrund. Han hade redan börjat jobba, medan Kerstin hade en semestervecka kvar, som hon tillsammans med barnen till största delen valde att tillbringa hos oss. Huset i Öregrund, visserligen senare till- och ombyggt, är Kerstins sommarviste ända sedan hon föddes, och också barnen – våra barnbarn – känner sig hemma här. Morfar välkomnade med en hel rad olika sorters grillkorv.

Vi har haft några fina sommardagar med barnen i centrum.

Alldeles i början råkade Klara ut för ett insektsbett och fick ögat alldeles igenmurat. Kerstin var på Vårdcentralen med henne för att konstatera vad det var. Nu har svullnaden gått tillbaka. Men hon har fått nya insektsbett och svullnader, är uppenbart känslig för sådant. Du kan se hur hon såg ut här. Kerstins bloggtext innehåller också bilder av barnen i vår trädgård och av det sandslott hon och Viggo byggde i Tallparken, där de var och badade tillsammans med Birgitta. Själv hade jag dan före varit i Sunnanöbadet med Kerstin och barnen.

En av kvällarna tog Kerstin med barnen på en strandpromenad, som innebar en nostalgitripp för henne själv och ett nytt äventyr för barnen: målet var Tallparken, och då även den del som ligger bortom nakenbadet och som under många år har varit vår familjs badberg. Hon visade barnen det förfallna skyttevärn bakom vilket vi har våra favoritplatser. När våra egna barn, bland dem Kerstin, var små, gick det här skyttevärnet (egentligen en del av en skjutbana) under benämningen Fästningen. Du kan se Kerstins bilder från Fästningen och av det för Ostkusten märkliga fenomenet solnedgång i havet här.

Under lördagen tog Birgitta med Kerstin, Bo och barnen på utflykt med sin båt, en liten snurra. Kerstin har lagt ut fina bilder från utflykten på sin blogg. Du kan se dem här.

Barnen tycker att vår stora trädgård är härlig. Där finns så mycket spännande att göra: smyga mellan buskarna, klättra upp och ner för små bergknallar, låtsas att en liten träd- och buskinhägnad yta dit bara en trång gång leder är en koja. I talltungen finns en gunga, i friggeboden en massa leksaker för bad och utelek. Viggo går omkring med båge och pil, helt ofarliga – pilen har sugkopp, och Viggo får i väg den bara någon meter. Klara gillar bigarråerna och vinbären. Hon leker också med små nerfallna äppelkart.

På kvällarna får mormor och morfar läsa godnattböcker för barnen.

Under loppet av ett par kvällar läser jag ut en kort kapitelbok för Viggo, den danske författaren Ole Lund Kirkegaards ”Gummi-Tarzan”. Här finns vår läsning på bild.

Så här skrev jag om den i julnumret (nummer 21, 9 december) av Aktuellt i politiken (s) , när boken kom på svenska 1976:

”Julens roligaste bok är annars ’Gummi-Tarzan’ (Tiden, översättning Karin Naumann), fantasifullt både ritad och berättad av Ole Lund Kirgegaard. Tro det eller inte, men boken handlar om mobbing!”

Jag läste den på sin tid för min dotter Kerstin, och liksom hon gillade hennes snart femårige son den. Boken innehåller mycket som en liten kille kan identifiera sig med: de stora grabbarnas övertag, hur det är att nästan – men bara nästan – kunna läsa, hur det är att försöka lära sig cykla. Viggo gillade den våldsamma handlingen och de groteskt övertydliga illustrationerna, skrattade våldsamt och högt åt en del av replikerna, särskilt de där knappt tydbara utropen som fanns i pratbubblorna som hörde till illustrationerna.

Historien om Gummi-Tarzan kontrasterar vardagens tillkortakommanden mot den dag – den enda dag – häxan ger Ivan Olsen (Gummi-Tarzan), då alla hans önskningar uppfylls.

Men bokens sens moral är brutal: nästa dag är allting som vanligt igen.

Men Viggo är nöjd och till freds, somnar med huvudet mot min axel, när boken är färdigläst.

De här dagarna av närhet till barnbarnen är underbara. Morfar och mormor känner att de räknas. Ingen är naturligtvis som mamma, men också vi duger som hjälp och sällskap.

Varje morgon kommer Klara ut i köket, ler sitt soligaste leende mot morfar och ger honom en spontan jättekram: armarna runt hans hals och huvudet borrat mot hans kind.

Sommaren är också till för umgänge

Jag inte bara läser och skriver och arbetar i trädgården och städar – just nu håller jag förresten på med årets stora fönsterputsning.

Sommaren är också till för att umgås.

I dag har vi haft besök av min bror Matti, inom familjekretsen kallad Stor-Matti, detta för att man ska kunna skilja honom från vår son, som följaktligen kallas Lill-Matti; det senare har denne vuxne man anammat till den grad, att han på sin e-postadress heter lillmatti.

Men nu var det alltså Stor-Matti det handlade om.

En stund före lunch anlände han till ett Öregrund som upplevde en av sommarens vackraste dagar med sol, värme och frodig grönska i trädgården.

Vi startade givetvis just med en runda runt trädgården.

Sen bjöd Birgitta på en härlig kylskåpskall gazpacho, till största delen lagad på håvor ur den egna trädgården. Kaffe efter maten drack vi vid trädgårdsbordet under äppelträden. Matti – till skillnad från mig en inbiten fiskare – hjälpte också Birgitta att få ordning på fiskegrejorna inför kommande fisketurer med barn och barnbarn – först kommer Kerstin hit med Viggo och Klara och sen Anna med Ella.

Under eftermiddagen gick vi sen en långpromenad runt Öregrund: tittade på trädgårdar, vandrade på den långa bryggan i hamnen, tittade på folklivet och restaurangerna. Jag skaffade programmet för badortsdagarna, som jag ska återkomma till.

Vår tur runt Öregrund avslutades i trädgårdscaféet på hotell Floras Trädgård, där vi under lummiga träd och omgivna av vackra perennrabatter drack eftermiddagskaffe och åt goda bakverk. Till och med jag syndade lite: åt äppelkaka.

Medan Birgitta lagade middag – det är hennes tur i dag – plockade jag och Matti bigarråer. Matti fick både bigarråer och skuggmoreller med hem – de senare ska han lägga i sprit, Viru valge från vårt gamla hemland Estland. Han plockade också en ask röda vinbär.

Birgitta lagade en superb middag. Entrecoteskivorna som hon grillade var köpta på Konsum men örtkryddorna i marinaden liksom resten av middagsingredienserna kom åter igen från den egna trädgården och från skogen: alldeles nyupptagen färskpotatis, en blandad sallad samt squash, ungsbakad med gratängost och smörsopp.

Därefter åter igen kaffe och samtal vid trädgårdsbordet.

Och så inflyttning till glasverandan för två efterrätter från den egna trädgården. Först dagens skörd av hallon tillsammans med vita smultron och några sena jordgubbar. Sen gudomligt goda röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel).

Medan skymningen föll och den öppna dörren mot trädgården släppte in fläktar av välbehövlig svalka, lyssnade vi på Evert Taube sådan han lät under senare delen av 1930-talet och första hälften av 1940-talet: ”Vals i Gökottan”, ”Himlajord”, ”Linnea”, ”Nigande vals”, ”Vals på Ängön”…

Ibland är livet gott att leva.

***

Nu har Stor-Matti åkt hem till Uppsala.

Men i nästa vecka kommer Kerstin med morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara.

Bo, deras pappa, berättar på sin blogg i dag, att Viggo, fyra, snart fem, just i dag har lärt sig cykla. Du kan ta del av hans nya färdighet här och här.

Själv lär jag i nästa vecka på nära håll få se honom cykla.

Å dessa dagar, när jag sprang bakom hans mammas cykel till dess att hon hade lärt sig cykla!

Skördesöndag

Birgitta har redan skördat en mängd röda och svarta vinbär, även hallon. De fryses in i askar av aluminiumfolie att tas fram till efterrätt under det kommande vinterhalvåret. Röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel) är jättegoda, hallon med socker/Canderel plus vispgrädde likaså.

I dag har också jag använt eftermiddagen till att plocka bär i trädgården.

Jag fyller en jättestor plastbytta med bigarråer. De är söta och goda att äta som de är. Jag skulle ha kunnat plocka flera gånger så mycket, men vi hinner ju inte äta så många innan de blir fördärvade. I bigarråträdet kommer många fåglar att få sig åtskilliga skrovmål.

Sen plockar jag svarta vinbär. Rensar medan jag plockar. Fingrarna doftar starkt av svarta vinbär – den doften är mycket speciell.

Och så avslutar jag med att plocka krusbär. De röda är stora och söta. De vita är till stor del fortfarande små, och jag låter de minsta vara kvar på buskarna. Få se om jag eller fåglarna hinner dit först, när de väl har växt till sig.

Väl inne igen ser jag att hallonen, som Birgitta nyss plockade, ligger uppdelade på två efterrättsskålar.

Jag gissar att de kommer att ställas fram till ”Pip-Larssons” i TV.

Middag på restaurang Ankargården

Jag hör till dem som anser att flertalet av sommarkrogarna i Öregrunds hamn över huvud taget inte är något att besöka. Miljön där är ofta stimmig och stökig. Och de erbjuder en värld av öl och snabbmat; funnes det inga bättre alternativ, kunde man ju konstant laga maten hemma och äta där.

Jag och Birgitta har båda en fäbless för god mat och gillar dessutom att laga mat – så det går verkligen ingen nöd på oss heller i det senare fallet. Ibland kan det ändå vara kul att för omväxlingens skull gå ut och äta, också att se på folklivet. Men då vill vi ha vällagad mat. Vi är också beredda att betala för kvalitet.

Jag har tidigare försökt vägleda tillfälliga besökare i Öregrund genom att skriva lite om de av Öregrunds restauranger som verkligen är värda att besöka.

Jag har då rekommenderat Köket Grill : Café på Strandgatan 12 med sitt högt belägna trädäck med utsikt över hamnvimlet. Deras grillbuffé är prisvärd och vinerna hyggliga; innehavarinnan är utbildad sommelier.

Vill man i stället ha utsikt över havet åt Gräsö till, kan man – fortfarande med garanti att få god mat – i stället sätta sig på verandan till Strandhotellets restaurang Seglarbaren. Strandhotellet har adress Västergatan 1, men du kan gå upp till restaurangen direkt från gatan på sjösidan (runt hörnet).

Ett måste, om du bara vill fika eller ta ett glas vin eller öl, är det trädgårdscafé som hör till Hotell Floras Trädgård på Västergatan 20; det ligger till vänster om infarten just när du är på väg in i Öregrunds lilla centrum. Är det vackert väder, kan man med fördel sitta ute i den stora trädgården med dess vackra perennrabatter och lummiga träd, och skulle det komma lite regn, är miljön inomhus också vacker. I båda fallen rekommenderas deras hembakta bröd.

Jag har tidigare med sorg i hjärtat tvingats meddela, att vår favoritrestaurang på somrarna, Klockargården, inte håller öppet den här sommaren. (Men Klockargården serverar fortfarande frukost, om man bor över där.)

I går, lördag, berättade jag för Birgitta, att jag ville bjuda ut henne på middag på kvällen – vi har ännu inte ätit ute någon gång den här öregrundssommaren. Så på eftermiddagen tog vi en promenad förbi de tänkbara krogarna och studerade menyerna.

På denna rundvandring träffade vi också på skyltar, som gjorde reklam för den nyöppnade Ankargården. Ankargårdens restaurang öppnades så sent som 30e juni 2007, så vi gick nyfiket dit för att ta oss en närmare titt på stället. Menyn såg så pass lockande ut, att vi gick in till restaurangens utomhusdel, som finns på en innergård mellan några stora gula trähus.

Vi beställde var sitt glas vitt vin och passade samtidigt på att reservera bord vid halvåttatiden (efter ”Ebba och Didrik” i TV). Det senare gick bra, och servitrisen föreslog till och med att vi skulle betala våra glas vin tillsammans med notan senare på kvällen. (Nå, vi hör till inventarierna i lilla Öregrund och förväntas knappast smita från någon nota.)

Det finns också bord inomhus, men eftersom kvällen var vacker om än aningen kylig – Birgitta svepte om sig en av restaurangens filtar – satte vi oss åter utomhus.

Utomhusdelen av Ankargårdens restaurang är alltså omgärdad av gulmålade brädväggar, och på en av dem klättrade en Rosa Helenae. Själva gården är belagd med grovt grus och kanske inte lika vacker. Men redan när vi kom, var restaurangen nästan fullbesatt, och det kom ännu fler gäster. Eftersom det här är en riktig restaurang, en sådan som inte tävlar med hamnkrogarnas låga priser, är redan publiktillströmningen ett tecken på att det finns fler än vi som söker något annat än öl och pizza till billigast möjliga pris.

Ankargården har faktiskt delvis ett restaurangförflutet. En del av utrymmena användes av det gamla, nu för länge sedan rivna Stadshotellet. På Stadshotellets plats finns i dag Vårdcentralen och Apoteket, och för att komma till Ankargården, som ligger på Telegrafgatan 12, viker man upp på tvärgatan bakom dessa institutioner.

Under en mellanperiod har det som nu är Ankargården bland annat varit vandrarhem.

Ankargården är i dag pensionat, konferensanläggning och alltså restaurang och café. Restaurangen har ambitioner åt skärgårdsrestauranghållet. På menyn finns som förrätter till exempel egeninlagd sill med färskpotatis och rimmad lax, som huvudrätter till exempel varmrökt lax med potatissallad och stekt strömming med senap, ansjovis och gräslökspotatis.

Både den förrätt och den varmrätt vi valde visade sig vara slut – restaurangen hade haft så många besökare att råvarorna helt enkelt var slut.

Alltså fick vi inte rökta räkor med grillad baguette, örtdipp och citron. Men den förrätt vi i stället valde, Ankargårdstoast, var mycket god den också: kräftstjärtar, dill, pepparrot, rödlök, gurka och citron på mycket grovt, mörkt rågbröd. Till det drack vi husets vita vin.

Inte heller fick vi marinerade lammkotletter – lammet var slut – med bakad potatis och ört- och vitlökssmör. I stället valde vi då – och var fullt nöjda med – entrecote med tomatsallad och stekt färskpotatis. Till det drack vi en flaska Robert Mondavi Zindafel.

Och så avrundade vi med var sin irish coffee.

Sammanlagt inte helt billigt – men vi fick valuta för pengarna.

Till Ankargården kommer vi nog att återvända.